En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Betänkande 1993/94:AU6
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU06
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Innehåll
1993/94 AU6
Sammanfattning
Utskottet tar i detta betänkande upp den del av proposition nr 80 som avser utgångspunkterna för en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring från den 1 juli 1994 samt finansieringen av kontantförmånerna vid arbetslöshet. Behandlingen av de andra delarna av propositionen, bl.a. frågor om arbetsvillkor, s.k. normalarbetstid och avgångsvederlag, skjuts upp tills vidare.
Utskottet ställer sig bakom att inriktningen vid reformeringen av de kontanta förmånerna vid arbetslöshet skall vara att skapa en allmän obligatorisk försäkring som omfattar alla med stark anknytning till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade förmåner upp till en viss nivå. Utskottet anser att man inte nu bör binda sig för några närmare riktlinjer om regelverket kring denna försäkring. I stället avvaktas beredningen i regeringskansliet av frågan.
Utskottet ställer sig bakom propositionens förslag om att en allmän avgift skall tas ut för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Avgiften skall tas ut med 1 % på förvärvsinkomster under 1994 och 2 % under 1995. Denna finansiering skall ses som en övergångslösning.
Utskottet förordar vidare att den s.k. finansieringsavgiften enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring slopas.
Slutligen föreslår utskottet att ersättningsbeloppet inom KAS från den 1 januari 1994 höjs från 198 kr till 245 kr per dag. Detta innebär att även den lägsta dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen höjs i motsvarande mån.
Socialdemokraterna reserverar sig mot utskottets ställningstaganden i sak och framför också kritik mot beslutet att skjuta upp behandlingen av vissa delar av propositionen.
Propositionen
I proposition 1993/94:80 har regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen att
1. anta de i propositionen framlagda förslagen till
lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet,
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen (1993:941) om ändring i uppbördslagen (1953:272),
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
lag om ändring i lagen (1990:323) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
lag om ändring i lagen (1993:944) om ändring i taxeringslagen (1990:324),
lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
2. godkänna förslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994 (avsnitt 4).
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta betänkande.
Motionerna
1993/94:A21 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A22 av Bo Finnkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts avslår proposition 1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
1993/94:A23 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att avgiften enligt 1 § lagen om allmän sjukförsäkringsavgift höjs till 1,9 % fr.o.m. 1 januari 1994,
2. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften i lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall vara 7,23 %,
3. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall vara 3,15 %,
1993/94:A24 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1993/94:80.
1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition enligt vad i motionen anförts om att förslaget bryter arbetslinjen och i grunden är osolidariskt,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till en ny allmän arbetslöshetsförsäkring,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förstärkning av Arbetsmarknadsfonden enligt vad i motionen anförts om skatte- och avgiftsfinansiering av arbetslöshetsförsäkringen,
1993/94:A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:80,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning får i uppdrag att utreda frågan om en arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall vara 3,15 %,
4. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften i lagen (1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall vara 7,23 %,
5. att riksdagen beslutar att avgiften enligt 1 § lagen om allmän sjukförsäkringsavgift höjs till 1,9 % fr.o.m. den 1 januari 1994,
7. att riksdagen vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet,
8. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen,
9. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om ändring i lagen om statlig inkomstskatt,
10. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen om ändring i uppbördslagen,
11. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om ändring i uppbördslagen,
12. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om ändring i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter,
13. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i taxeringslagen,
14. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om ändring i taxeringslagen,
15. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen,
17. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår regeringens förslag till ändring av 7, 20 och 57 §§ i lagen om arbetslöshetsförsäkring,
20. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår regeringens förslag om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994,
21. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av arbetslöshetsförsäkringen.
1993/94:A27 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A29 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A30 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A31 av Inge Carlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till utformning av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om i motionen föreslagen utformning av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
3. att riksdagen avslår förslag till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet,
4. att riksdagen för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet omvandlar sjukförsäkringsavgiften i lag om allmän sjukförsäkringsavgift (för närvarande 0,95 %) till en arbetslöshetsskatt,
5. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts sänker högsta nivån i föräldraförsäkringen från 90 % till 80 %,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet för 1995 och tiden därefter,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om att den andra stämplingsperioden får vara högst 150 dagar,
10. att riksdagen hos regeringen begär en snabbutredning om effekterna av begränsningarna av stämplingsperioderna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att administrationen av arbetslöshetsförsäkringen förs över från de fackliga organisationerna till försäkringskassorna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ytterligare begränsa möjligheterna att tacka nej till anvisat arbete,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samordna ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen med lönegarantin,
1993/94:A33 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1993/94:80,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvenserna av förslag till arbetslöshetsförsäkring för verksamma inom kulturområdet.
Utskottet
Proposition nr 80 innehåller två delar.
Den ena delen avser utgångspunkterna för en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring inkl. finansieringen. Denna reform är tänkt att träda i kraft den 1 juli 1994. I finansieringsdelen, där regeringen föreslår en egenavgift som skall tas ut genom en särskild avgiftslag, är avsikten att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1994.
Den andra delen avser förslag om ändringar redan från det kommande årsskiftet i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd. Det gäller bl.a. arbetsvillkor, s.k. normalarbetstid och samordningen av avgångsvederlag med försäkringen.
Utskottet tar i detta betänkande endast upp den del av propositionen som avser utgångspunkterna för en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring från den 1 juli 1994 och förslaget om den särskilda avgiftslagen med följdförfattningar jämte anslutande motioner. Även frågan om slopandet av den s.k. finansieringavgiften enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring tas upp till behandling.
Behandlingen av de andra delarna av propositionen och anslutande motioner uppskjuts tills vidare. Det innebär således att några ändringar inte genomförs i lagen om arbetslöshetsförsäkring eller lagen om kontant arbetsmarknadsstöd från det kommande årsskiftet, bortsett från slopandet av den nyssnämnda finansieringsavgiften.
Arbetsmarknadsutskottet har berett finansutskottet, skatteutskottet och socialförsäkringsutskottet tillfälle att avge yttrande över förslagen i propositionen jämte motioner som rör resp. utskotts beredningsområde. Yttrandena återfinns i bilagorna 2--4.
I betänkandet tar utskottet även upp frågan om storleken av det kontanta arbetsmarknadsstödet.
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m.
Propositionen
Regeringen föreslår att den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen ändras till en allmän och obligatorisk försäkring den 1 juli 1994. Regeringen redovisar följande utgångspunkter för det fortsatta reformarbetet.
Det nuvarande KAS-systemet förändras så att det införs en inkomstrelaterad ersättning inom ramen för detta system. Denna inkomstrelaterade KAS-ersättning skall motsvara den ersättning som utgår i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. 80 % av den tidigare inkomsten, dock för närvarande maximalt 12 400 kr per månad. Utöver den inkomstrelaterade KAS-ersättningen skall det även fortsättningsvis finnas ett grundbelopp inom KAS-systemet och i arbetslöshetsförsäkringen.
För att vara berättigad till inkomstrelaterad KAS-ersättning skall den arbetslöse under var och en av de tre första månaderna inom en ramtid av femton månader före arbetslöshetens inträde ha varit skyldig att betala den föreslagna allmänna avgiften för finansiering av de kontanta förmånerna vid arbetslöshet (avgiftsvillkor). Härutöver skall den arbetslöse under en ramtid av tolv kalendermånader före arbetslöshetens inträde ha arbetat fem månader, varvid hänsyn endast tas till månad då arbete utförts under 75 timmar.
Grundbeloppet i KAS-systemet skall lämnas till en arbetslös som uppfyller arbetsvillkoret men inte medlemsvillkoret i försäkringen eller avgiftsvillkoret för den inkomstrelaterade KAS-ersättningen.
Administrationen av den nya inkomstrelaterade KAS-ersättningen och grundbeloppet för KAS skall handhas av KAS-regionerna.
Den nya försäkringen skall finansieras dels genom en oförändrad arbetsmarknadsavgift på 2,12 % enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, dels genom en individuell och från den taxerade förvärvsinkomsten avdragsgill egenavgift på 1 % av förvärvsinkomster från den 1 januari 1994 och 2 % från den 1 januari 1995. Den finansieringsavgift som betalas av arbetslöshetskassorna för att bidra till statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen slopas. Den föreslagna egenavgiften tas inledningsvis ut på deklarationspliktiga förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp medan förmåner utbetalas på grundval av inkomster upp till 186 120 kr per år.
Systemet skall på sikt utformas så att förmånerna är relaterade till den inkomst för vilken avgift tas ut.
Som ett led i arbetet att sanera de offentliga finanserna redovisar regeringen i propositionen sina intentioner att genomföra vissa förändringar fr.o.m. den 1 juli 1994 i arbetslöshetsförsäkringen och KAS som syftar till att minska kostnaderna och stimulera till förvärvsarbete.
Ersättning skall betalas ut för högst 300 dagar eller för högst 150 dagar. För den som helt uppfyller arbetsvillkoret genom förvärvsarbete skall ersättningsperioden vara 300 dagar. För den som uppfyller arbetsvillkoret genom tid som jämställs med arbetad tid eller genom en kombination av arbetad tid och jämställd tid, skall ersättningsperioden vara 150 dagar. Jämställd tid skall inte vara kvalificerande för två ersättningsperioder i följd. Vidare skall endast förvärvsarbete kunna kvalificera till den första ersättningsperioden.
Slutligen anförs att generösa övergångsbestämmelser skall gälla. Tid som enligt nuvarande regler jämställs med förvärvsarbete för kvalificering till en ny ersättningsperiod, skall övergångsvis till den 1 juli 1994 vara likvärdig med arbetad tid från kvalifikationssynpunkt också i det nya systemet.
Motioner med yrkanden om avslag på propositionen
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen i sin helhet i sina resp. partimotioner A26 och A25.
Ny demokrati yrkar i motion A32 avslag på propositionen såvitt avser dels förslaget till utformning av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring inbegripande förslaget om att en andra stämplingsperiod får vara högst 150 dagar, dels förslaget till lag om en allmän avgift för finansieringen av kontantförmåner vid arbetslöshet.
Helt avslag på propositionen yrkas även i åtta enskilda s-motioner, nämligen A21 av Nils Nordh m.fl., A22 av Bo Finnkvist m.fl., A24 av Hans Stenberg m.fl., A27 av Monica Öhman m.fl., A29 av Margareta Winberg m.fl., A30 av Bengt-Ola Ryttar m.fl., A31 av Inge Carlsson m.fl. och A33 av Åke Gustavsson m.fl.
I andra hand yrkar Socialdemokraterna avslag på förslaget om avgiftslag och anslutande författningsändringar, förslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och förslaget om slopad finansieringsavgift.
I partimotionerna läggs också fram alternativa förslag om den framtida arbetslöshetsförsäkringen och om finansieringen. Utskottet återkommer även till den frågan.
Socialdemokraterna har följande skäl för sitt avslagsyrkande.
De förslag som regeringen har lagt fram kommer att leda till att betydligt färre får ersättning är i dag. Det kommer att drabba främst personer med svag ställning på arbetsmarknaden, bland dem kvinnor, invandrare, säsongsanställda och kulturarbetare. Det ökade antalet utförsäkrade blir en socialbidragsbomb för kommunerna.
Det är inte fråga om en allmän, obligatorisk försäkring eftersom färre än i dag kommer att få ersättning.
Förslaget är dessutom ett "hafsverk", som saknar analyser av vilka konsekvenser de olika förslagen får för enskilda individer, för staten, kommunerna, glesbygden, kvinnorna, samhällsekonomin, arbetslinjen, arbetsmarknadens funktionssätt och för försäkringens kostnader.
Förslaget ingår i en medveten strategi från regeringens sida mot löntagarna och deras organisationer. I förlängningen ligger att det skall bli lättare för arbetsgivarna att öka lönespridningen och införa lägre ingångslöner. Med förslaget vill man uppnå att färre skall bli medlemmar i löntagarorganisationerna, så att facket försvagas.
Genom de sänkta ersättningsnivåerna åstadkommer man att det blir billigare för arbetsgivare att anställa arbetslösa, vilket i sin tur pressar lönerna nedåt. På sikt undergräver detta kollektivavtalens ställning.
Vänsterpartiets motivering för avslagsyrkandet är i korthet följande.
Regeringsförslaget, som även Vänsterpartiet beskriver som ett "hafsverk", är ogenomtänkt. Det är inte konkurrensneutralt eftersom den statliga a-kassan inte skulle behöva ta ut administrationsavgifter. Dessutom skulle kontakt- och kontrollmöjligheterna minska. Förändringen av arbetsvillkoret leder tillbaka till orättvisor och godtycke.
Förslagen innehåller inkonsekvenser, oklarheter och felaktigheter och når ibland inte heller sina syften.
Propositionen saknar en analys av de skador som förslagen kan leda till. En rad nya orättvisor kan skapas, främst för kvinnliga låginkomsttagare. Fördelningspolitiskt är det djupt osolidariskt och det leder längre bort från arbetslinjen. Förslagen ingår i en strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen. Arbetslösheten utnyttjas för att rasera välfärdssystemet.
Ny demokrati hänvisar i fråga om motiveringen till avslagsyrkandena till de alternativa förslag som läggs fram i motionen.
Åke Gustavsson m.fl. (s) yrkar i motion A33 ett tillkännagivande om regeringsförslagets konsekvenser för personer verksamma inom kulturområdet. Arbetslösheten är chockerande hög. Kulturarbetare har ofta stora studieskulder. Det ändrade förvärvsvillkoret skulle för kulturarbetarna med deras speciella arbetsförhållanden leda till att bara 20 % av dem som i dag uppfyller villkoret skulle få ersättning, enligt en undersökning av Teateranställdas arbetslöshetskassa.
Motionsförslag om den framtida arbetslöshetsförsäkringen
Såväl Socialdemokraterna, Ny demokrati som Vänsterpartiet framför tankar om den framtida arbetslöshetsförsäkringen i sina resp. motioner A26, A32 och A25.
Förslagen innebär följande.
Socialdemokraterna anser att alla förvärvsarbetande med stark anknytning till arbetsmarknaden skall kunna få en inkomstrelaterad ersättning. Det kan uppnås med nuvarande regler, eventuellt efter vissa kompletteringar. Arbetslöshetsförsäkringen måste stödja arbetslinjen.
Ny demokrati vill ha en försäkring med grundskydd som svarar mot 60 % av lönen. Grundskyddet finansieras av arbetsgivarna, arbetstagarna och staten med en tredjedel var. Avgiften fastställs varje år efter föregående års kostnader. För skydd upp till 80 % av lönen eller högst 7,5 basbelopp tecknar arbetsgivaren en obligatorisk försäkring, vars premiebetalning fördelas efter förhandling mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Arbetsgivaren betalar in premien under 5--7 år. För arbetstagaren gäller betalningsansvaret till pensioneringen, då sparförsäkringen omvandlas till en pension. För inkomstbortfall utöver den angivna gränsen kan frivillig försäkring tecknas av arbetstagaren själv. Längsta ersättningsperiod skall vara 300 dagar.
Frågan om möjligheten till ny ersättningsperiod är komplicerad och bör därför bli föremål för en särskild snabbutredning.
Högre krav måste ställas på den arbetslöse att acceptera anvisat arbete, anser Ny demokrati.
Administrationen av försäkringen bör skötas av försäkringskassan, som redan är väl utbyggd.
Ny demokrati anser också att ersättningen enligt lönegarantilagen bör vara densamma som i arbetslöshetsförsäkringen. Sedan det nya systemet införts kommer någon särskild lönegaranti inte att behövas, sägs det i motionen.
Vänsterpartiet vill ha en allmän arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla som ställer sig till arbetsmarknadens förfogande. Den skall i huvudsak vara finansierad genom skatter och arbetsgivaravgifter. Kopplingen till de fackliga organisationerna bör vara kvar.
Motionsförslag om den fortsatta beredningen av frågan om en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
I två av partimotionerna framförs även synpunkter på den fortsatta beredningen av frågan om den framtida arbetslöshetsförsäkringen.
Socialdemokraterna anser i motion A26 att hela frågan bör återvisas till regeringen för beredning i en parlamentarisk utredning. En rad frågor måste utredas, och man måste analysera konsekvenserna av förslagen för enskilda, särskilt kvinnor, för samhället och samhällsekonomin, för arbetslinjen, för a-kassorna och andra som skall administrera försäkringen m.m.
Vänsterpartiet anser i motion A25 att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att återkomma med ett nytt förslag.
Ny demokrati anser i sin motion A32 som tidigare nämnts att frågan om begränsningar av stämplingsperioderna bör snabbutredas.
Utskottets överväganden om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m.
I propositionen begär regeringen godkännande av förslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Utskottet ställer sig bakom regeringsförslaget att inriktningen skall vara att skapa en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla med stark anknytning till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade förmåner upp till en viss nivå. Strävan bör vara att knyta ersättningen och avgifterna närmare samman. Som arbetsmarknadsutskottet ser det bör man emellertid inte nu binda sig för några närmare riktlinjer för regelverket kring denna försäkring, t.ex. om möjligheterna att kvalificera sig för ersättning eller under hur lång tid ersättning skall kunna utges. Det är i stället en fördel om saken kan bedömas i ett sammanhang, så att man får en bättre överblick av regelverket och dess konsekvenser i olika hänseenden. Utskottet anser således att den kommande beredningen i regeringskansliet bör avvaktas.
Arbetsmarknadsutskottet utgår från att den nya försäkringen skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994. Med hänsyn till vad utskottet i det följande kommer att föreslå beträffande finansieringen vill utskottet som sin mening uttala, att strävan bör vara att övergångsreglerna till den nya försäkringen utformas så, att fullgörandet av avgiftsskyldighet redan från det kommande årsskiftet skall kunna tillgodoräknas i kvalifikationshänseende vid en senare prövning av rätten till inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet.
Vad utskottet anfört med anledning av regeringsförslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör ges regeringen till känna.
Ställningstagandet innebär att utskottet inte är berett att biträda motionsyrkanden om avslag på propositionen i den del som avser en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring från den 1 juli 1994 eller motioner med avvikande synpunkter i denna fråga. Den anförda innebär att motionerna A21, A22, A24, A25, A26, A27, A29, A30, A31, A32 och A33 avstyrks, i förekommande fall i motsvarande delar.
I fråga om den s.k. finansieringsavgiften enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring återkommer utskottet i den följande framställningen.
Allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet
Propositionen
Regeringen anför i propositionen att det mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen för arbetsmarknadsfonden är nödvändigt att åtgärder vidtas för att förstärka den finansiella basen för de kontanta arbetslöshetsunderstöden. Som ett första led i denna process föreslår regeringen att det, som övergångslösning, införs en allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Avgiften skall betalas av de försäkrade och underlaget för avgiften skall vara summan av sådan inkomst av anställning som avses i 11 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 § samma lag. Avgiften skall utgöra 1 % av underlaget fr.o.m. den 1 januari 1994 och 2 % fr.o.m. den 1 januari 1995 och beräknas på förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp. Avgiften skall vara avdragsgill och tas ut av den som vid årets ingång inte har fyllt 65 år. Avgiften skall dock inte tas ut av den som uppbär förvärvsinkomster som understiger 25 % av det vid årets ingång gällande basbeloppet. Underlaget för avgiften skall bestämmas av skattemyndigheten i samband med taxeringen. Den finansieringsavgift som arbetslöshetskassorna betalar för finansiering av statens kostnader för utbetalda arbetslöshetsersättningar slopas.
Motioner med yrkanden om avslag på förslaget om finansiering
Socialdemokraternas andrahandsyrkande innebär avslag på förslaget om avgiftslag och anslutande författningsändringar. Avslag yrkas också på förslaget om att den särskilda finansieringsavgiften skall slopas.
Problemen med den särskilda avgiftslagen är som Socialdemokraterna ser det att avgiften är ett första steg för att etablera en statlig a-kassa, samtidigt som det saknas konkreta förslag om hur den nya försäkringen skall se ut. Avgifter skall betalas redan från kommande årsskifte, men ingen kommer att få ersättning förrän den 1 april 1995. Löntagarna skall i större utsträckning än nu själva betala försäkringen. Det kommer inte att kosta mer för företagen att slå ut personal; man vet inte hur detta påverkar arbetslösheten. Avgiften är oacceptabel från fördelningssynpunkt genom att den är regressiv. Personer som nu är 63,5 år måste betala, men kommer inte att vara berättigade till någon ersättning. Vidare måste man betala hela det år man fyller 65, trots att ersättningsrätten upphör innan man fyllt 65. Det är arbetsmarknadsfonden som bör tillföras avgiften, inte statsbudgeten. Övergångsvis kommer det att bli stora administrativa problem för a-kassorna, bl.a. med preliminärskatteavdragen.
Finansieringsavgiften (egenavgiften) bör vara kvar, anser Socialdemokraterna, för att anknytningen till a-kassan skall bibehållas och därmed också ett ansvar för att kostnaderna hålls nere. Rent tekniskt är det inget problem för kassorna att sänka sina avgifter om finansieringsavgiften tas bort, men problem kan uppstå därför att avgiften ofta är inkluderad i fackföreningsavgiften. Det är inte heller lätt för kassorna att veta vilken administrationsavgift som skall tas ut när man inte känner till medlemsantal och kostnader. Här uppstår dessutom en konkurrensfördel för den statliga a-kassan som inte behöver ta ut administrationsavgift. Även andra oklarheter kvarstår.
Ny demokrati yrkar också avslag på förslaget om en avgiftslag och hänvisar till sin alternativa finansieringsmodell. Utskotter återkommer till detta senare.
Som angetts tidigare yrkas helt avslag på propositionen i Vänsterpartiets motion och i ett antal enskilda s-motioner.
Motioner med förslag till alternativa finansieringsmodeller
Även när det gäller finansieringen presenteras alternativa förslag i Socialdemokraternas, Ny demokratis och Vänsterpartiets resp. motioner A26, A32 och A25.
Socialdemokraternas förslag ser ut enligt följande
arbetsmarknadsavgiften skall vara 3,15 % från den 1 januari 1994,
sjukförsäkringsavgiften skall vara 7,23 % från den 1 januari 1994,
avgiften enligt 1 § lagen om allmän sjukförsäkringsavgift skall vara 1,9 % från den 1 januari 1994.
Därutöver yrkas att den statliga inkomstskatten skall höjas till 25 % på inkomster över brytpunkten från den 1 januari 1994. Detta yrkande behandlas i skatteutskottet.
Ett motsvarande förslag läggs också fram i Socialdemokraternas motion A23, som väckts med anledning av inriktningen av den ekonomiska politiken och händelse av större vikt. Där anges att skattehöjningen skall gälla till dess att arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter är i balans.
Ny demokrati föreslår att
sjukförsäkringsavgiften (0,95 %) omvandlas till en arbetslöshetsskatt,
högsta ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks från 90 till 80 %.
Enligt motionen finns det ett överskott på ca 3,5 miljarder kronor inom sjukförsäkringssystemet. Sänkningen av ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen skulle ge ca 2,2 miljarder kronor.
För år 1995 och tiden därefter bör regeringen återkomma med förslag, anser Ny demokrati.
Vänsterpartiet föreslår i sin motion A25 att arbetsmarknadsfonden stärks genom solidaritetsskatt och genom en ökning av arbetsgivaravgiften.
Utskottets överväganden beträffande finansieringen m.m.
Utskottet är som framgått inte nu berett att ta ställning till regeringens förslag om hur en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skall utformas mera i detalj. Det kraftigt växande underskottet i arbetsmarknadsfonden gör det emellertid nödvändigt att omgående förstärka den finansiella basen för kontantstöden vid arbetslöshet.
De principer för den nya försäkringen som utskottet angivit tidigare, nämligen att inriktningen bör vara att skapa en arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla med en stark anknytning till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade förmåner upp till viss nivå, gör det naturligt att principen också skall vara att alla med förvärvsinkomster -- åtminstone över viss nivå -- är med och bidrar till finansieringen.
Mot regeringens förslag till finansieringsmodell står Socialdemokraternas och Ny demokratis förslag. Vänsterpartiet har inte närmare angivit hur skatte- och avgiftshöjningarna till alla delar skall utformas. Arbetsmarknadsutskottet, som anser att den förstärkta finansieringen måste genomföras omgående, bortser därför från detta förslag.
I likhet med regeringen förordar Socialdemokraterna en avgiftsfinansiering, men anser att den bör ske genom att egenavgiften i sjukförsäkringen höjs. Socialdemokraterna förordar därtill en avgiftsväxling mellan arbetsmarknadsavgiften och arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift. För att åstadkomma en finansiering som är från deras synpunkt fördelningspolitiskt godtagbar föreslår de dessutom att den statliga inkomstskatten över den s.k. brytpunkten höjs från 20 till 25 %. Detta yrkande bereds som nämnts i skatteutskottet.
Finansutskottet har yttrat sig i första hand avseende de förslag till alternativa lösningar som förordas för arbetslöshetsförsäkringens finansiering.
Utskottet, som utgår från finansutskottets beräkningar i det till detta betänkande fogade yttrandet, anser att regeringsförslaget är att föredra, bl.a. därför att det bättre överensstämmer med den tidigare angivna strävan att knyta ersättning och avgifter närmare samman. Som framhålls i finansutskottets yttrande innebär regeringsförslaget dessutom att arbetsgivarna och löntagarna kommer att svara för ungefär hälften vardera av de avgifter som tillförs försäkringen.
Med hänsyn till det ekonomiska läget godtar utskottet den bristande överensstämmelsen mellan premier och förmåner som den nu föreslagna avgiftslagen innebär. Enligt nuvarande regler betalas nämligen ersättning upp till motsvarande ca 5,5 basbelopp, medan avgifter skall tas ut på upp till 7,5 basbelopp. Utskottet noterar därvid vad som anförs i propositionen om att systemet på sikt skall utformas så att förmånerna är relaterade till den inkomst för vilken avgift tas ut. Denna fråga får övervägas närmare i det kommande beredningsarbetet.
Det är enligt utskottets mening en fördel om avgiften, som ju skall ses som en övergångslösning, i möjligaste mån konstrueras på motsvarande sätt som den allmänna sjukförsäkringsavgiften. Detta innebär till en början att avgiften bör knytas till samma inkomstunderlag som sjukförsäkringsavgiften, dvs. sådan inkomst av anställning som avses i 11 kap. 2 § lagen om allmän försäkring och sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 § samma lag.
I frågan om avgiften bör vara avdragsgill eller ej talar redan önskvärdheten av överensstämmelse mellan de båda avgiftsslagen för att den bör vara avdragsgill. Som framhålls av skatteutskottet i yttrandet till arbetsmarknadsutskottet kommer därtill, att de förmåner som kommer att utgå från försäkringen är av sådan natur att de skall tas upp till beskattning. Att vägra avdrag skulle därför leda till en omotiverad dubbelbeskattning. Även debiterings- och uppbördsfrågorna bör behandlas på samma sätt som den allmänna sjukförsäkringsavgiften.
Utskottet ansluter sig därmed till propositionens förslag om att en lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet med anslutande följdändringar i skatte- och taxeringsförfattningarna bör genomföras. Utskottet förordar att en särskild övergångsbestämmelse införs för den som har brutet räkenskapsår. Förslag om detta läggs fram i utskottets hemställan. Vad som anges i propositionen i denna fråga på s. 33 skall således inte äga giltighet.
Den författningstekniska regleringen av vissa av de ändringar som följer av införandet av avgiftslagen överlämnas till skatteutskottet. Det gäller bestämmelser där ändringsförslag bereds även i det utskottet, nämligen
Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen om ändring i uppbördslagen (prop. p. 2.4) 27 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i uppbördslagen (prop. p. 2.5) Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i taxeringslagen (prop. p. 2.7) Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (prop. p. 2.9)
Den nya avgiftslagen skall träda i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på avgiftspliktig inkomst som uppbärs fr.o.m. den dagen. Ändringar i uppbördslagen, som skall träda i kraft samma dag, innebär bl.a. att den som betalar ut ersättning för arbete vid varje utbetalningstillfälle på lämpligt sätt skall lämna mottagaren uppgift om bl.a. hur mycket som avdragits för allmän sjukförsäkringsavgift och för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Utskottet har förståelse för att det för vissa utbetalare kan bli svårt att fullgöra denna skyldighet redan vid de första utbetalningstillfällena under år 1994, men förutsätter att den nödvändiga administrativa anpassningen genomförs så snart som möjligt.
Utskottet vill återigen betona att regeringsförslaget är avsett som en övergångslösning -- avgift skall enligt lagen tas ut under åren 1994 och 1995.
Utskottets ställningstagande i fråga om finansieringen innebär att Socialdemokraternas, Ny demokratis och Vänsterpartiets alternativa finansieringsförslag avstyrks liksom, i motsvarande delar, de motioner som innefattar yrkanden om avslag på propositionen i sin helhet.
För att förhindra att personer som är medlemmar i en arbetslöshetskassa till följd av avgiftsskyldigheten enligt den nya lagen belastas dubbelt anser utskottet att den s.k. finansieringsavgiften enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring omedelbart bör upphävas. Lagförslag om detta läggs fram i utskottets hemställan.
Detta ställningstagande innebär att Socialdemokraternas motion A26 avstyrks liksom de motioner, alla i motsvarande delar, som innefattar avslag på propositionen i sin helhet.
Ersättningsnivån inom det kontanta arbetsmarknadsstödet
Utskottet tar i detta sammanhang även upp frågan om den nuvarande ersättningsnivån inom det kontanta arbetsmarknadsstödet. Detta belopp, som fastställs av regeringen, uppgår för närvarande till 198 kr per dag. Den lägsta dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen motsvarar KAS-beloppet. Enligt utskottets mening är det rimligt att beloppet fastställs till en högre nivå. Utskottet förordar att beloppet bestäms till 245 kr per dag från den 1 januari 1994. KAS-beloppet och den lägsta dagpenningen kommer därmed att motsvara en ungefärlig ersättning per månad på 5 400 kr. Vad utskottet anfört i denna del bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m. att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande del och med avslag på motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del och yrkande 2, 1993/94:A26 yrkande 1 i motsvarande del samt yrkandena 2, 20 och 21, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30, 1993/94:A31, alla i motsvarande delar, 1993/94:A32 yrkandena 1, 2, 9--13 samt 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del och yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (s)
2. beträffande finansieringen att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande delar och med avslag på motionerna 1993/94:A21 och 1993/94:A22 i motsvarande delar, 1993/94:A23 yrkandena 1--3, 1993/94:A24 i motsvarande del, 1993/94:A25 yrkandena 1 i motsvarande del och 6, 1993/94:A26 yrkandena 1 i motsvarande del, 3--5 och 7--15, 1993/94:A27 i motsvarande del, 1993/94:A29, 1993/94:A30, 1993/94:A31, alla i motsvarande delar, 1993/94:A32 yrkandena 3--6 samt 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del dels godkänner vad utskottet anfört, dels antar de i propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslagen till
lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet, med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen skall ha följande lydelse: "Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på avgiftspliktig inkomst som uppbärs från och med den dagen. Omfattar beskattningsåret tid såväl före som efter utgången av år 1993 skall, om den avgiftsskyldige inte visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses hänförlig till tiden efter utgången av år 1993 som svarar mot förhållandet mellan den del av beskattningsåret som infaller under denna tid och hela beskattningsåret. Samma sak gäller när beskattningsåret omfattar tid såväl före som efter utgången av år 1994."
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) -- utom 27 § 2 mom. -- med den ändringen att 43 § 1 mom. första meningen skall ha följande lydelse: "Den som betalar ut ersättning för arbete skall vid varje utbetalningstillfälle genom särskilt kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna mottagaren uppgift om det belopp, som genom skatteavdrag har innehållits på ersättningen samt ,om avdrag gjorts enligt 4 § 1 mom., hur stor del av det innehållna beloppet som avser allmän sjukförsäkringsavgift och allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet."
lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
res. 2 (s)
3. beträffande finansieringsavgift enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del samt med avslag på motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1 och 17 i motsvarande delar, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30 och 1993/94:A31, alla i motsvarande delar, och 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del dels antar lagförslaget såvitt avser 57 §, dels förordnar att övergångsbestämmelsen skall ha följande lydelse: "Den äldre bestämmelsen i 57 § om finansieringsavgift skall fortfarande gälla i fråga om verksamhetsåret 1993 och tidigare verksamhetsår.",
res. 3 (s)
4. beträffande ersättningsnivån inom det kontanta arbetsmarknadsstödet att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
res. 4 (s)
Stockholm den 8 december 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
Ingela Thalén, (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Berit Andnor (s) och Bengt-Ola Ryttar (s).
Reservationer
Reservationer
1. En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m. (mom. 1)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att utskottets överväganden om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m. bort ha följande lydelse:
Utskottet är starkt kritiskt till den av regeringen framlagda propositionen och delar därvid de synpunkter som framförts av Socialdemokraterna i motion A26.
Propositionen utmärks rakt igenom av att vara ett "hafsverk", och redan bristen på analys av de olika förslagens konsekvenser utgör skäl nog för att avslå den. Utskottet anser att hela propositionen bör återförvisas till regeringen eftersom den är otjänlig som beslutsunderlag. Detta är särskilt anmärkningsvärt, som propositionen innehåller förslag som har ingripande verkningar på svensk arbetsmarknad och för enskilda människor. Anmärkningsvärt är också, att berörda organisationer inte fått tillfälle att lämna synpunkter.
Utskottet kan till en början konstatera att man i regeringen inte gjort något som helst försök att analysera varför vissa människor valt att stå utanför a-kassorna. Om detta verkligen är ett problem kan man fråga sig varför man inte valt en enklare lösning än att genomföra en tvångslagstiftning som medför andra negativa konsekvenser.
Inte heller finns någon analys av vilka som -- trots att man säger sig vilja införa en allmän och obligatorisk försäkring -- kommer att slås ut på grund av de föreslagna reglerna.
För utskottet står det klart att regeringsförslagen skulle slå oerhört hårt mot kvinnorna och deras rätt till eget avlönat arbete.
En annan fråga som över huvud taget inte belysts är konsekvenserna av att arbetsgivarnas skyldigheter att finansiera försäkringen minskas. Det är inte uteslutet att detta leder till en ökad utslagning av de svaga på arbetsplatserna, eftersom arbetsgivarnas kostnadsansvar blir mindre.
Regeringen har inte ens förmått att redovisa vilka ekonomiska effekter den föreslagna avgiftslagen får och hur kommunerna skall kompenseras för det bortfall av skatteunderlag som avdragsrätten medför.
Än allvarligare är att en analys saknas av de samhällsekonomiska effekterna. Utskottet åsyftar därvid de ökade kostnaderna för kommunerna för socialbidrag, vilket påpekats av Kommunförbundets ordförande Joakim Ollén. Inte heller finns en regionalpolitisk analys, vilket är mycket anmärkningsvärt med tanke på vad regeringen kräver av statliga utredningar i detta hänseende.
På grundval av en enda mening -- "Administrationen av den nya inkomstrelaterade KAS-ersättningen och grundbeloppet för KAS skall handhas av KAS-regionerna" -- begärs ett godkännande av förslaget om en statlig a-kassa. Frågor om administration, bemanning, personalutbildning, service, kontroll m.m. lämnas helt därhän. Något godkännande kan självklart inte lämnas på så vagt underlag.
Utskottet kan därutöver konstatera att en belysning helt saknas av vad förslagen kan få för konsekvenser för möjligheterna att upprätthålla arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken. Flera av förslagen kan medföra att passivitet lönar sig bättre än aktivitet, något som för övrigt även tidigare genomförda regeringsförslag kan leda till. Utskottet vill inte medverka till en sådan utveckling.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet anser att regeringsförslagen är så illa underbyggda att de utan sakgranskning i sin helhet bör avvisas av riksdagen.
Till detta kommer att utskottet även är starkt kritiskt till förslagen i sak, i den mån konsekvenserna låter sig överblickas. Utskottets principiella inställning är, att om ingrepp i försäkringen skall göras, så är det därför att de är sakligt motiverade och därför att andra och bättre lösningar inte finns. I detta ligger att eventuella förändringar måste ha föregåtts av en analys av konsekvenserna.
Så mycket kan sägas om förslagen att färre kommer att få ersättning, trots att regeringen kallar det en "allmän" försäkring. Dessutom kommer ersättningen att bli lägre och utges under färre dagar.
Utskottet anser att en parlamentarisk utredning bör få i uppdrag att utreda frågan om arbetslöshetsförsäkringen. Inriktningen bör vara att alla förvärvsarbetande skall ha möjlighet att omfattas av en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Förslagen bör bygga på en analys av varför somliga personer valt att stå utanför dagens arbetslöshetskassor och vilka problem som kan vara förenade med det. Eventuella förändringar av det nu gällande systemet -- som utskottet anser fungera i huvudsak väl -- bör inte vara större än vad som motiveras av vad den nyssnämnda analysen ger vid handen.
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår proposition 80. Detta innebär att de motioner som innehåller yrkanden om avslag på propositionen i denna del tillstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m. att riksdagen dels med bifall till motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1 i motsvarande del och 20, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30, 1993/94:A31, alla i motsvarande delar, 1993/94:A32 yrkande 1 och 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del avslår propositionen i motsvarande del, dels med anledning av motion 1993/94:A26 yrkandena 2 och 21 och med avslag på dels propositionen i motsvarande del, dels motionerna 1993/94:A25 yrkande 2 och 1993/94:A32 yrkandena 2, 9--13 och 1993/94:A33 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Finansieringen (mom. 2)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Utskottet är" och på s. 14 slutar med "sin helhet" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser som framgått ovan att regeringens förslag om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör avslås i sin helhet.
Det kraftigt ökande underskottet i arbetsmarknadsfonden gör det emellertid nödvändigt att redan nu förstärka finansieringen.
Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringsförslaget, såsom påpekats i Socialdemokraternas motion A26, medför en rad problem. Den i propositionen föreslagna avgiften är ett första steg mot en statlig a-kassa, som fortfarande inte fått någon konkret utformning. Löntagarna kommer att få stå för en större del av kostnaderna. Avgiften är dessutom konstruerad så att den får fördelningspolitiskt oacceptabla effekter.
Enligt utskottets mening är den av Socialdemokraterna föreslagna finansieringsmodellen klart överlägsen bl.a. därför att den, till skillnad från regeringsförslaget, innebär en direkt förstärkning av arbetsmarknadsfonden. Socialdemokraternas förslag går ut på att arbetsmarknadsavgiften höjs till 3,15 %. För att inte i det nuvarande ekonomiska läget öka företagens kostnader bör höjningen kompenseras med en sänkning av sjukförsäkringsavgiften i motsvarande mån, dvs. till 7,23 %. I gengäld höjs löntagarnas egenavgift i sjukförsäkringen till 1,9 % från den 1 januari 1994. Denna avgift bör utformas på ett fördelningspolitiskt godtagbart sätt.
Utskottet noterar att Socialdemokraterna även föreslår en tillfällig skattehöjning för höginkomsttagarna, genom att skatten över den s.k. brytpunkten höjs med 5 procentenheter. Denna fråga behandlas i skatteutskottet.
Med det anförda ansluter sig arbetsmarknadsutskottet till Socialdemokraternas förslag om finansiering. Det innebär att motion A26 tillstyrks såvitt avser yrkandena 3, 4 och 5 liksom de motioner som innefattar avslag på propositionen i denna del medan propositionen avstyrks i motsvarande del liksom motionerna A25 och A32 i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande finansieringen att riksdagen dels med bifall till motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1 i motsvarande del och 7--15, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30 och 1993/94:A31, alla i motsvarande delar, samt 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del avslår propositionen i motsvarande delar, dels med anledning av motionerna 1993/94:A23 yrkandena 1--3 och 1993/94:A26 yrkandena 3--5 och med avslag på motionerna 1993/94:A25 yrkande 6 och 1993/94:A32 yrkandena 3--6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Finansieringsavgift enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring (mom. 3)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "För att" och slutar med "sin helhet" bort ha följande lydelse:
Utskottet motsätter sig förslaget i propositionen om att slopa den s.k. finansieringsavgiften. Det är angeläget att ha kvar en mindre egenavgift i försäkringen så att anknytningen till a-kassan finns kvar. Därmed finns ett ansvar för att hålla kassans kostnader nere.
Allvarligt är också att den statliga a-kassan kommer att få väsentliga konkurrensfördelar eftersom den inte skall ta ut någon administrativ avgift. Man frågar sig hur medlemmarna i de privata kassorna kommer att ställa sig till att utöver avgiften enligt den särskilda avgiftslagen behöva betala avgift till kassan för administrationen, något som personer som ansluter sig till den statliga kassan slipper. Utskottet kan inte acceptera dessa konsekvenser.
På anförda grunder anser utskottet att förslaget om att slopa finansieringsavgiften skall avvisas. Detta innebär att Socialdemokraternas motion A26 tillstyrks i motsvarande del liksom de övriga motioner som innefattar avslagsyrkanden i detta hänseende.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande finansieringsavgift enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1 och 17 i motsvarande delar, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30 och 1993/94:A31, alla i motsvarande delar, samt 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del avslår propositionen i motsvarande del,
4. Ersättningsnivån inom det kontanta arbetsmarknadsstödet (mom. 4)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:
Vi noterar med förvåning utskottets förslag om att utan motivering och utan kostnadsberäkning höja KAS-beloppet från 198 kr till 245 kr. Så sent som den 1 juli 1993 sänktes beloppet från 210 kr till 198 kr, och motiveringen var då behovet av besparingar. Besparingsbehovet är knappast mindre i dag. Ändå lägger utskottsmajoriteten fram förslag som enligt vår uppskattning kan komma att kosta statskassan uppemot 1 miljard kronor. Det handlar i själva verket om eftergifter för att få igenom förslag på andra områden, förslag som när de är genomförda kommer att leda till kännbara försämringar för stora grupper av arbetslösa.
Om resurser finns, anser vi att de i första hand skall satsas på att skapa fler arbeten och utbildningsplatser.
Därefter kan man börja diskutera förstärkningar av kontantstöden. De bör i så fall ske på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt. Den tidigare sänkta ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen har för många familjeförsörjare inneburit en kännbar försämring av den ekonomiska situationen. Personer som både betalt avgifter till a-kassan och uppfyllt arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen har ändå varit hänvisade till socialbidrag.
En förstärkning av kontantstödet bör ske genom borttagande av karensdagarna och genom att KAS-nivån återställs från 198 kr till 210 kr.
Vi konstaterar dessutom att höjningen av KAS-beloppet knappast befrämjar arbetslinjen. Skillnaden blir mindre mellan det passiva kontantstödet och den ersättning som betalas ut vid arbetsmarknadsutbildning eller ungdomspraktik.
Med utskottsmajoritetens förslag premieras dessutom transfereringar, vilket regeringspartierna och framför allt Ny demokrati i andra sammanhang säger sig vara emot.
Vi anser med hänvisning till det anförda att utskottets hemställan under 4 bort utgå.
Särskilda yttranden
1. En allmän och obligatorisk försäkring
Laila Strid-Jansson (nyd) anför:
Jag ansluter mig till majoriteten när det gäller grundtankarna om en framtida allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Inriktningen bör vara att skapa en försäkring som ger inkomstrelaterade förmåner till personer med stark anknytning till arbetsmarknaden. Jag är också enig med majoriteten att utskottet inte nu bör binda sig för några närmare riktlinjer för regelverket kring denna försäkring; regeringen får återkomma till riksdagen med ett konkret förslag.
I det kommande beredningsarbetet inom regeringskansliet anser jag att man bör ta fasta på det förslag till arbetslöshetsförsäkring som läggs fram i Ny demokratis motion A32.
Förslaget innebär att det skall finnas ett grundskydd som svarar mot 60 % av lönen. Grundskyddet finansieras av arbetsgivarna, arbetstagarna och staten med en tredjedel vardera. Finansieringsmodellen medför ett ansvar för de parter som kan påverka arbetsmarknaden. Avgifterna fastställs en gång om året baserat på försäkringens kostnader föregående år. På det sättet blir finansieringen stabil över tiden.
För skydd upp till 80 % av lönen eller högst vad som motsvarar en årslön på 7,5 basbelopp tecknar arbetsgivaren en obligatorisk sparförsäkring. Premiebetalningen fördelas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Fördelningen fastställs vid förhandlingar mellan parterna. Arbetsgivaren betalar sin del av premien, vilket kan beräknas ta 5--7 år. För arbetstagaren gäller betalningsansvaret till pensioneringen. Vid pensioneringen omvandlas sparförsäkringen till en pension. Försäkringen får därigenom också formen av ett pensionssparande. Det är alltså fråga om en försäkring där inbetalda avgifter knyts till och följer individen.
Ersättning skall kunna utgå under högst 300 dagar. Även vid sjukdom under arbetslösheten bör ersättning kunna utbetalas.
Den som vill försäkra sig mot inkomstbortfall som överstiger 80 % eller som vill förlänga ersättningstiden skall kunna teckna en frivillig privat försäkring.
Försäkringen bör enligt min mening helt administreras av försäkringskassan.
Jag anser också att det måste vara svårare än i dag att tacka nej till anvisat arbete.
Strävan skall vara att ersättningsnivån skall vara densamma i försäkringen och i den statliga lönegarantin.
2. Hanteringen i utskottet av proposition nr 80
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anför:
Vi är ytterst kritiska till hanteringen i utskottet av proposition nr 80. Man borde inte ha skjutit upp behandlingen av vissa delar av propositionen. Detta framstår som ologiskt när det mesta tyder på att regeringspartierna i utskottet i allt väsentligt sympatiserar med regeringens förslag. Det konsekventa hade då varit att försöka driva igenom dem i riksdagen.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Finansutskottets yttrande 1993/94:FiU3y Bilaga 2
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har berett finansutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1993/94:80 om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring jämte motioner i vad avser finansutskottets beredningsområde.
Inledning
I propositionen föreslås att riksdagen beslutar om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring avsedd att börja tillämpas den 1 juli 1994. Försäkringen skall finansieras dels med nuvarande arbetsmarknadsavgift som behålls oförändrad, dels med en ny avdragsgill egenavgift kallad allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet.
Förslaget om arbetslöshetsförsäkringen är framlagt som en principskiss, och mer detaljerade föreskrifter om försäkringens utformning och organisation kommer att redovisas längre fram. Redan nu framläggs emellertid förslag till de lagändringar som erfordras för att den nya egenavgiften skall kunna tas ut med början den 1 januari 1994. De framlagda lagförslagen innebär dessutom att a-kassornas bidrag till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen avskaffas samt att villkoren för rätt till arbetslöshetsersättning skärps i vissa avseenden, i båda fallen med verkan från den 1 januari 1994.
Sammanlagt 13 motioner har väckts med anledning av propositionen.
Finansutskottet kommer inom kort att lägga fram ett betänkande om inriktningen av den ekonomiska politiken (1993/94:FiU1). I det sammanhanget redovisar utskottet sin principiella syn på vilka åtgärder som erfordras för att man skall komma till rätta med obalanserna i den svenska ekonomin. Inte minst gäller detta frågan om sysselsättningen och behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Mot bakgrund härav inskränker sig finansutskottet i detta yttrande till att behandla de frågor inom utskottets beredningsområde som har mer direkt anknytning till propositionens och motionernas förslag. I första hand gäller detta de förslag till alternativa lösningar som förordas för arbetslöshetsförsäkringens finansiering.
Frågor av detta slag tas upp i propositionen samt i de partimotioner som väckts i anslutning till denna, dvs. i motionerna A23 och A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), i motion A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) samt i motion A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v).
Underskottet i Arbetsmarknadsfonden
Kostnaderna för arbetslöshetsersättning, utbildningsbidrag till a-kassamedlemmar, permitteringslöneersättning samt kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) finansieras vid sidan av statsbudgeten med en särskild arbetsgivaravgift samt med bidrag från a-kassorna.
Arbetsgivaravgiften kallas arbetsmarknadsavgift och utgår med 2,12 % av löneunderlaget. a-kassornas bidrag benämns finansieringsavgift och skall för varje ansluten kassamedlem motsvara 70 % av respektive kassas genomsnittliga dagpenning. Dessutom betalar a-kassorna en mindre avgift, den s.k. utjämningsavgiften som per medlem skall motsvara 3 % av kassans högsta dagpenning.
Intäkterna från arbetsmarknadsavgiften och finansieringsavgiften (inkl. utjämningsavgiften) förs till Arbetsmarknadsfonden, som är ett särskilt konto i Riksgäldskontoret varifrån statsbidragen till arbetslöshetsersättning m.m. betalas ut.
Under budgetåret 1992/93 tillfördes Arbetsmarknadsfonden 13,1 miljarder kronor från arbetsmarknadsavgiften och 1,2 miljarder kronor från finansieringsavgiften. Det innebär att arbetsgivarna under detta budgetår svarade för 92 % av fondens intäkter och kassamedlemmarna genom a-kassorna för 8 %.
Finansieringsavgiften fördubblades i princip vid ingången av 1992, och ett halvt år senare minskades arbetsmarknadsavgiften med 0,04 procentenheter genom en avgiftsväxling (då den s.k. utbildningsavgiften höjdes lika mycket). Före budgetåret 1992/93 var sålunda a-kassornas bidrag till finansieringen relativt sett mindre än för närvarande.
Den snabbt stigande arbetslösheten har fört med sig dramatiskt ökade utbetalningar från Arbetsmarknadsfonden vars kostnader under senare år vida överstigit intäkterna. Fondens ackumulerade underskott uppgick den 1 juli 1993 till 16,5 miljarder kronor. Ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen har nyligen sänkts från 90 % till 80 %. Trots det väntas fondens samlade underskott under innevarande budgetår öka med ytterligare 38,5 miljarder kronor till 55 miljarder kronor. Även om arbetslösheten skulle avta kommer med oförändrade regler obalanserna att kvarstå.
Underskottet finansieras med en rörlig kredit i Riksgäldskontoret; en kredit som kontoret i sin tur finansierar genom den statliga upplåningen.
Fonden belastas med räntekostnaderna för den rörliga krediten, och dessa kostnader växer nu snabbt. Såsom också påpekas i propositionen kommer, om inget görs, räntekostnaderna inom en snar framtid att överstiga de samlade avgifter som flyter in till fonden.
Mot bakgrund härav är det enligt finansutskottets mening angeläget att frågan om finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen får en snar lösning och att underskottet i Arbetsmarknadsfonden bemästras.
Alternativa förslag till finansiering av arbetslöshetsersättningen
Mellan regeringen, Socialdemokraterna, Ny demokrati och Vänsterpartiet råder enighet om att finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen måste stärkas. Regeringen och de tre oppositionspartierna anvisar emellertid olika lösningar för att komma till rätta med detta problem.
Regeringens förslag
Regeringen föreslår att en ny allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet införs fr.o.m. den 1 januari 1994. Avgiften skall tas ut på inkomster upp till 7,5 basbelopp (264 000 kr år 1994). Underlaget för avgiften skall vara inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete, dvs. inte bara lön utan också sådana inkomster som sjukpenning, a-kassaersättning, KAS, utbildningsbidrag och delpension. Avgiften skall utgå med 1 % under inkomståret 1994 och med 2 % under inkomståret 1995 och därefter. Den skall betalas av alla som har inkomster motsvarande minst 0,25 basbelopp (8 800 kr år 1994) och som vid inkomstårets början ännu inte fyllt 65 år. Avgiften skall vara avdragsgill vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen. Den dras därvid automatiskt från den taxerade inkomsten. Avgiften skall föras till staten.
Av propositionen framgår att den föreslagna avgiften är avsedd att utgöra en övergångslösning.
Propositionens förslag innebär vidare att a-kassornas finansieringsavgift avskaffas den 1 januari 1994. Däremot behålls utjämningsavgiften. Som en följd härav behöver a-kassornas medlemsavgifter i fortsättningen täcka bara kostnaderna för administration och de tämligen begränsade kostnaderna för utjämningsavgiften. Regeringen förutsätter att medlemsavgifterna anpassas till den nya situationen. I propositionen framhålls att slopandet av finansieringsavgiften bör leda till att a-kassornas medlemsavgifter sänks i motsvarande mån som kostnaderna för finansieringsavgiften försvinner.
Medan propositionens lagförslag i första hand reglerar de avgifter som tillförs arbetslöshetsförsäkringen, har de förändringar som följer på själva principförslaget om den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen effekt enbart på försäkringssystemets kostnader. Det föreslagna obligatoriet liksom förslaget om höjd minsta dagpenning (från 198 till 227 kr/dag) leder sålunda till ökade utgifter för försäkringen. Å andra sidan kan utgifterna väntas minska till följd av de skärpta kvalificeringsvillkor som aviseras i propositionen. Utgifterna kommer från den 1 januari 1994 också att begränsas av de skärpta villkor som föreslås bli införda i lagen (1973:370) om arbetslöshetsersättning och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
Enligt vad som uppges i propositionen väntas de aviserade och lagreglerade förslagen sammantaget och i full effekt leda till en förstärkning av de offentliga finanserna på drygt 6 miljarder kronor. Hänsyn har därvid tagits till att den föreslagna avdragsrätten för den nya avgiften begränsar såväl kommunernas som statens skatteinkomster.
Socialdemokraternas förslag
Socialdemokraterna yrkar i motion A26 avslag på propositionen (yrkande 1). Skulle detta krav avvisas begär motionärerna att riksdagen avslår samtliga de lagförslag som är föranledda av den tilltänkta avgiften för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet (motion A26 yrkandena 7--15). Avgiften har en fördelningspolitiskt oacceptabel konstruktion, anser motionärerna som också ifrågasätter avgiften med hänsyn till att den är regressiv och därigenom kommer att drabba lågavlönade hårdare än högre avlönade.
I en av samma motionärer väckt motion om inriktningen av den ekonomiska politiken (Fi10) framhålls som en grundläggande princip att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och för vissa aktiva åtgärder i allt väsentligt skall bäras av produktionen genom arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknadsfonden bör enligt vad som sägs i detta sammanhang finansiera såväl arbetslöshetsförsäkring som vissa aktiva åtgärder, och i konsekvens härmed bör utgifterna för arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering, stöd till arbetshandikappade m.m. lyftas över från statsbudgeten till Arbetsmarknadsfonden. Kostnaderna för dessa åtgärder bör finansieras med de arbetsgivaravgifter som hittills gått till sjukförsäkringen.
I överensstämmelse med detta synsätt föreslås i motionerna A23 (yrkande 3) och A26 (yrkande 3) att arbetsmarknadsavgiften höjs med 1,03 procentenheter den 1 januari 1994. För att undvika att företagen belastas med ökade kostnader skall, enligt vad som framgår av motivtexten, arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift samtidigt sänkas i motsvarande mån. Motionärernas yrkanden i detta avseende (motionerna A23 yrkande 2 och A26 yrkande 4) har emellertid felaktigt kommit att utformas som ett krav på en avgiftssänkning med 1,2 procentenheter.
Det bortfall som arbetsgivarnas sänkta sjukförsäkringsavgift ger upphov till skall kompenseras genom att löntagarnas egenavgift i sjukförsäkringen höjs till 1,9 % den 1 januari 1994 (motion A23 yrkande 1 och A26 yrkande 5). I sistnämnda motion sägs att denna avgift bör utformas på ett fördelningspolitiskt godtagbart sätt.
Motionärerna föreslår dessutom att den statliga inkomstskatten höjs med fem procentenheter den 1 januari 1994 och att de ökade skatteintäkter detta ger upphov till förs till Arbetsmarknadsfonden. Denna skattehöjning skall gälla till dess Arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter är i balans (motion A23 yrkande 4 och A26 yrkande 6).
Regeringens förslag att avskaffa finansieringsavgiften avvisas av motionärerna (motion A26 yrkande 17, delvis) som finner det angeläget att ha kvar en mindre egenavgift i försäkringen eftersom det ger en anknytning till a-kassan, vilket främjar ansvarskänslan för att hålla kassans kostnader nere.
Ny demokratis förslag
Även Ny demokrati avvisar i motion A32 regeringens förslag till avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet (yrkande 3). Motionärerna vill i stället att den allmänna sjukförsäkringsavgiften på 0,95 % omvandlas till en arbetslöshetsskatt (yrkande 4) samt att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks från 90 till 80 % (yrkande 5). Ny demokrati begär dessutom att regeringen skall återkomma med ett nytt förslag till finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet för år 1995 och tiden därefter (yrkande 6).
Vänsterpartiets förslag
Vänsterpartiet yrkar i motion A25 avslag på propositionen (yrkande 1). Motionärerna föreslår att Arbetsmarknadsfonden förstärks på det sätt Vänsterpartiet tidigare föreslagit (yrkande 6), dvs. genom skärpt beskattning av högre inkomster samt genom höjda arbetsgivaravgifter. I motionen begärs också att riksdagen skall återställa tidigare ersättningsnivåer för arbetslöshetsförsäkringen (yrkande 3) samt avskaffa de nyligen införda karensdagarna för arbetslöshetsförsäkringen (yrkande 4) och för KAS (yrkande 5).
Förslagens statsfinansiella effekter
Regeringens förslag till finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet skall införas i två steg. Inledningsvis utgår avgiften med 1 % och höjs därefter vid ingången till år 1995 till 2 %. Enligt finansutskottets bedömning kan avgiften fullt genomförd väntas ge ett bruttotillskott på 13,7 miljarder kronor, men i och med att finansieringsavgiften slopas bortfaller samtidigt ca 1,2 miljarder kronor av Arbetsmarknadsfondens nuvarande finansiering. Avgiftsförändringarna leder sålunda till att Arbetsmarknadsfonden tillförs 12,5 miljarder kronor netto.
Fondens sammanlagda inkomster kommer därigenom att uppgå till 26 miljarder kronor, och av detta belopp kommer inkomsttagarna att svara för en ungefär lika stor andel som arbetsgivarna.
Den föreslagna avgiften är avdragsgill vid beskattningen, vilket medför att statens och kommunernas skatteinkomster minskar med ca 4,6 miljarder kronor. Härav faller i runt tal 4 miljarder kronor på kommunerna.
Sammantaget innebär sålunda regeringens förslag till ändrad finansiering för arbetslöshetsförsäkringen att de offentliga finanserna förstärks med knappt 8 miljarder kronor. Beaktas även nettot av de ökade kostnader som är förknippade med den obligatoriska försäkringen inskränker sig nettoeffekten till drygt 6 miljarder kronor.
Socialdemokraternas finansieringsalternativ innebär formellt sett att arbetsgivarnas bidrag till Arbetsmarknadsfonden ökar. Men med den avgiftsväxling som förordas blir det i praktiken inkomsttagarna som svarar för detta tillskott genom höjningen av den allmänna sjukförsäkringsavgiften.
Avgiftsunderlaget för den allmänna sjukförsäkringsavgiften är identiskt med det som föreslås gälla för avgiften för kontantförmåner vid arbetslöshet. Beräkningsgrunden för de båda avgifterna överensstämmer även i övrigt. För den enskilde inkomsttagaren ger således en höjning av den allmänna sjukförsäkringsavgiften samma effekt som en lika stor höjning av regeringens tilltänkta arbetslöshetsavgift. Statsfinansiellt skiljer sig de båda avgifterna inte heller åt på annat sätt än att inkomsterna från arbetslöshetsavgiften är avsedd att föras till Arbetsmarknadsfonden.
Socialdemokraterna avvisar regeringens förslag till arbetslöshetsavgift och föreslår själva att den allmänna sjukförsäkringsavgiften höjs till 1,9 %, dvs. med 0,95 procentenheter. Skillnaden mellan regeringens och Socialdemokraternas förslag i detta hänseende är således för 1994 en avgiftsnivå på 0,5 promilleenheter.
Socialdemokraternas förslag till höjd allmän sjukförsäkringsavgift ökar statens inkomster med brutto 6,5 miljarder kronor men ger samtidigt genom avdragsrätten upphov till ett skattebortfall på ca 2,4 miljarder kronor, varav ca 2,0 miljarder kronor faller på kommunerna. Nettotillskottet uppgår således till drygt 4 miljarder kronor.
Avgiftsväxlingen för arbetsgivarna är statsfinansiellt neutral, men innebär att arbetsgivarnas bidrag till Arbetsmarknadsfondens finansiering ökar med ca 6,4 miljarder kronor, eller med ca 50 %.
Till detta kommer effekten av Socialdemokraternas förslag till höjning av den statliga inkomstskatten från 20 % till 25 % som kan uppskattas till 4,0--4,5 miljarder kronor, ett belopp som skall föras till Arbetsmarknadsfonden.
Av betydelse i detta sammanhang är emellertid att Socialdemokraterna ser den föreslagna skattehöjningen som ett alternativ till att grundavdraget nästa år slopas vid den statliga taxeringen. Om detta grundavdrag behålls vid nuvarande nivå skulle statens skatteinkomster reduceras med ca 2,0 miljarder kronor nästa år.
Socialdemokraternas förslag innebär sålunda i de här nämnda avseendena att de offentliga finanserna förstärks med (4,0+4,2-2,0=) 6,2 miljarder kronor. Från detta bör dras de ökade utgifter som följer av motionärernas förslag och som utskottet saknar underlag för att kostnadsberäkna.
Tillskottet till Arbetsmarknadsfonden ökar samtidigt med ett något större belopp, eller med (6,4+4,2=) 10,6 miljarder kronor, vilket innebär att tillskottet till en del finansieras genom ett ökat underskott i statsbudgeten.
Arbetsmarknadsfondens sammanlagda inkomster skulle med en bibehållen finansieringsavgift komma att uppgå till ca 25 miljarder kronor i det socialdemokratiska alternativet, varav inkomsttagarna svarar för ungefär 1/5 och arbetsgivarna för 4/5.
Ny demokrati föreslår att den allmänna sjukförsäkringsavgiften omvandlas till en arbetslöshetsskatt. Om dessa inkomster förs till Arbetsmarknadsfonden får det till följd att fondens underskott begränsas med ca 6,5 miljarder kronor samtidigt som underskottet i statens budget ökar med ett lika stort belopp. En del av underskottet i Arbetsmarknadsfonden flyttas med andra ord över på statsbudgeten. Omfördelningen förändrar emellertid inte statens samlade upplåningsbehov och saknar därigenom statsfinansiell betydelse.
Partiet föreslår emellertid också att ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen skall minskas från 90 % till 80 %, och detta kan väntas leda till att statens utgifter begränsas med brutto 1,9 miljarder kronor. Beaktas även det bortfall av skatt som detta ger upphov till inskränker sig nettobesparingen till ca 1,25 miljarder kronor.
Vänsterpartiet har i sitt förslag till förstärkt finansiering av Arbetsmarknadsfonden inte närmare angivit hur skatte- och avgiftshöjningarna skall utformas i alla delar. Med hänsyn härtill går det inte att bedöma förslagets statsfinansiella effekter. Finansutskottet noterar dock att motionärernas förslag -- om de genomfördes -- skulle leda till väsentligt ökade utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.
Finansutskottets samlade bedömning
Regeringens förslag om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring innebär att alla arbetstagare ges samma grundläggande rätt till stöd i händelse av arbetslöshet. En sådan inriktning av stödet ser utskottet som värdefull.
Förslaget inrymmer också vissa begränsningar i rätten till stöd, bl.a. i fråga om möjligheten att kvalificera sig för nya ersättningsperioder. Den som redan uppburit arbetslöshetsersättning under 300 dagar skall sålunda kunna kvalificera sig för en ny, lika lång ersättningsperiod bara genom förvärvsarbete. Det skall alltså inte som i dag vara möjligt att tillgodoräkna sig arbetsmarknadsutbildning för att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod på 300 dagar, utan ersättningen kommer i det fallet att begränsas till 150 dagar. Utskottet vill erinra om att regeringen under våren 1994 återkommer till riksdagen med detaljerade regler.
Våren 1993 godkände riksdagen regeringens förslag till saneringsprogram för de offentliga finanserna under perioden 1994--1998 (prop. 1992/93:150, FiU30, rskr. 454). Programmet omfattar besparingar och inkomstförstärkningar på sammanlagt 81 miljarder kronor och väntas leda till att det konjunkturrensade underskottet i de offentliga finanserna avskaffas mot periodens slut.
Den största enskilda besparingsposten i saneringsprogrammet uppgick till 10 miljarder kronor och avsåg arbetslöshetsförsäkring m.m. Regeringens avsikt var att reformera försäkringen så att löntagarna och arbetsgivarna betalar ungefär hälften vardera av kostnaderna vid en viss arbetslöshetsnivå medan staten står för kostnaderna vid högre nivåer. Löntagarnas egna avgifter skulle därför komma att höjas kraftigt samtidigt som arbetsmarknadsavgiften också höjs.
Enligt finansutskottets mening svarar regeringens nu redovisade förslag väl mot det saneringsprogram som riksdagen tidigare lagt fast. Nettobesparingen uppgår till 6 miljarder kronor och därigenom uppnås ett betydande etappmål. Såsom tidigare nämnts innebär den föreslagna lösningen dessutom att arbetsgivarna och löntagarna kommer att svara för ungefär hälften vardera av de avgifter som tillförs försäkringen.
Det är som finansutskottet ser det angeläget att finansieringen utformas som en avgift och inte som en skatt. I regeringens förslag finns det för alla med inkomster upp till 186 000 kr ett direkt samband mellan storleken på den premie som erläggs och värdet av utfallande förmåner. Alla inkomster upp till denna nivå är nämligen ersättningsberättigade.
För huvuddelen av de försäkrade finns således en tydlig försäkringsprincip. De med högre inkomster får dock betala högre avgift utan att förmånerna förbättras. Avgiftsskyldigheten omfattar nämligen inkomster upp till 7,5 basbelopp, dvs. 264 000 kr i 1994 års nivå och sålunda får alla med inkomster överstigande 186 000 kr betala en extra avgift, vilken som mest uppgår till ca 780 kr under år 1994, och som under åren därefter blir dubbelt så stor.
Med hänsyn till det ekonomiska läget kan utskottet godta denna brist i överensstämmelsen mellan premie och förmån. I rådande läge ter det sig rimligt att de med högre inkomster övergångsvis lämnar ett "solidaritetsbidrag" till försäkringens finansiering. Det är emellertid angeläget att försäkringssystemet på sikt ges en sådan utformning att förmånerna är relaterade till den inkomst för vilken avgiften tas ut. Utskottet noterar att detta också är regeringens avsikt. Den avgiftsväxling som Socialdemokraterna förordar i sitt alternativ ger en försäkringsmässig koppling till sjukförsäkringen. Däremot eftersträvas inte något liknande samband för arbetslöshetsförsäkringen. Det direkta bidrag som inkomsttagarna lämnar till arbetslöshetsförsäkringen är -- förutom en mindre medlemsavgift -- i stället en skatt som belastar endast en mindre del av inkomsttagarna, nämligen dem med inkomster över brytpunkten.
Enligt finansutskottets mening kan det i rådande läge finnas skäl att även i detta avseende låta dem med högre inkomster lämna ett extra bidrag till saneringen av statens finanser. Så kommer också att ske när grundavdraget vid den statliga beskattningen enligt tidigare beslut slopas fr.o.m. inkomståret 1994, varvid alla med inkomster över brytpunkten kommer att få erlägga högre skatt. Något skäl att specialdestinera dylika skatteinkomster till särskilda ändamål föreligger däremot inte enligt utskottets mening. Tvärtom har riksdagen tidigare på förslag av finansutskottet flera gånger uttalat sig mot en dylik specialdestinering av statsbudgetens skatteinkomster.
Av större intresse i detta sammanhang är emellertid att det socialdemokratiska förslaget är finansieringsmässigt svagare än regeringens. Såsom utskottet tidigare visat väntas i regeringens alternativ det offentligas inkomster öka med 8 miljarder kronor medan motsvarande tillskott i Socialdemokraternas förslag begränsas till 6,2 miljarder kronor. Därtill kommer att regeringens förslag innebär minskade utgifter, vilket avvisas av Socialdemokraterna.
Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte biträda det socialdemokratiska förslaget till finansiering av arbetslöshetsförsäkringen.
Ny demokratis finansieringslösning för år 1994 stärker statsfinanserna med endast 1,25 miljarder kronor och bör därför enligt finansutskottets mening inte ligga till grund för en reformerad arbetslöshetsförsäkring. Vänsterpartiets förslag går ut på att riksdagen skall riva upp tidigare fattade besparingsbelut. Förslaget bör därför avvisas.
Finansutskottet anser sålunda från sina utgångspunkter att arbetsmarknadsutskottet bör biträda propositionens förslag till finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom. 1 delvis) samt yrka avslag på motionerna A23 (s), A26 (s) yrkandena 1, 3--15 samt yrkande 17 delvis, A32 (nyd) yrkandena 3--6 samt motion A25 (v) yrkandena 1 och 3--6.
Avslutningsvis vill finansutskottet framhålla följande. Av vad utskottet tidigare sagt framgår att kommunernas skatteunderlag kommer att försvagas av den avdragsrätt som är knuten till den nya avgiften. Utskottet utgår ifrån att denna effekt beaktas när regeringen våren 1994 lägger fram förslag som reglerar de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun.
Stockholm den 25 november 1993
På finansutskottets vägnar
Per Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Göran Persson (s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Roland Sundgren (s), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s), Lisbet Calner (s), Tom Heyman (m) Yvonne Sandberg-Fries (s) Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s) och Rose-Marie Frebran (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Yvonne Sandberg-Fries, Arne Kjörnsberg och Sonia Karlsson (alla s) anser att utskottets yttrande under rubriken "Finansutskottets samlade bedömning" borde ha haft följande lydelse:
Den mycket kraftiga ökningen av underskottet i Arbetsmarknadsfonden är en direkt följd av den massarbetslöshet som nu råder i Sverige och av regeringens oförmåga att komma till rätta med detta problem. I detta utomordentligt allvarliga läge har regeringen tvärtom medvetet valt att försämra arbetsmarknadspolitiken, vilket medfört att kontantstödet nu ökar dramatiskt på bekostnad av aktiva åtgärder. Varje procentenhet öppet arbetslösa kostar staten minst 5,5 miljarder kronor i kontantstöd. Till det kommer statens kostnader för dem som försvinner ur a-kassan för att i stället slås ut från arbetsmarknaden som förtidspensionärer.
Det finns enligt finansutskottets mening bara ett sätt att hålla tillbaka kostnaderna för den öppna arbetslösheten, och det är genom att skapa tillväxt och fler jobb. Läggs den ekonomiska politiken om i denna riktning kan också belastningen på Arbetsmarknadsfonden minska.
Arbetsmarknadsfondens underskott börjar emellertid nu anta sådana proportioner att det utöver en ny ekonomisk politik också krävs särskilda insatser för att stärka fondens finansiering. Regeringens förslag i det avseendet kan emellertid inte ligga till grund för en sådan förändring. Förslaget är nämligen lika illa underbyggt som den principskiss regeringen lagt fram i fråga om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Dessutom har det en fördelningspolitiskt oacceptabel konstruktion samtidigt som det innebär att ansvaret för försäkringens finansiering på ett felaktigt sätt förskjuts från arbetsgivarna till löntagarna.
Propositionen bör därför avslås, och arbetsmarknadsutskottet bör föreslå att regeringen ges i uppdrag att närmare analysera hela den aktuella problemställningen. Man kan nämligen inte radikalt försämra grundläggande trygghetssystem och utgå från att detta inte skall få återverkningar på övriga delar av samhällsekonomin. Så t.ex. framstår det som anmärkningsvärt och utmanande att Finansdepartementet i ett pressmeddelande (1993-11-12) hävdar att behovet av socialbidrag inte kommer att öka med regeringens förslag till arbetslöshetsförsäkring eftersom många av dem som utförsäkras helt eller delvis kommer att försörjas av föräldrar, make/maka eller andra anhöriga.
Socialdemokraterna lägger i motion A26 fram förslag till förstärkt finansiering av Arbetsmarknadsfonden. Förslaget innebär att arbetsgivarna även i framtiden kommer att bära det avgörande ansvaret för Arbetsmarknadsfondens finansiering. Det lägger också en ökad börda på höginkomsttagarna och låter dem solidariskt bidra till finansieringen av underskottet i fonden. Dessutom får de föreslagna åtgärderna snabbt fullt genomslag, vilket för 1994 tar sig uttryck i ett betydligt starkare finansieringsalternativ än regeringens.
I enlighet med detta förslag bör sålunda arbetsmarknadsavgiften höjas med 1,03 procentenheter den 1 januari 1994. Arbetsgivarnas bidrag till finansieringen ökar därigenom med närmare 50 %. I nuvarande läge bör emellertid företagen inte belastas med ökade kostnader. Den sjukförsäkringsavgift de erlägger bör därför sänkas i motsvarande mån. Det inkomstbortfall som därvid uppkommer bör staten kompensera genom att höja den allmänna sjukförsäkringsavgift som löntagarna erlägger till 1,9 % den 1 januari 1994. Denna avgift bör samtidigt utformas på ett fördelningspolitiskt godtagbart sätt.
Dessutom bör statsskatten höjas med 5 procentenheter för dem med inkomster över brytpunkten, vilket ger ett tillskott till statskassan på ca 4 miljarder kronor; ett belopp som likaledes bör föras till Arbetsmarknadsfonden. En sådan värnskatt innebär att höginkomsttagarna solidariskt får bidra till arbetslöshetens finansiering med en avgift som står i direkt proportion till inkomsten. Det är en bättre lösning än att slopa grundavdraget vid den statliga beskattningen, vilket endast leder till att alla med inkomster strax över brytpunkten får en till beloppet lika stor skatteökning oavsett hur höga inkomsterna är. Beslutet om att slopa det statliga grundavdraget under 1994 och 1995 bör därför återkallas.
Finansutskottet avvisar också regeringens förslag att slopa a-kassornas finansieringsavgift. Enligt utskottets mening är det angeläget att ha kvar en mindre egenavgift i försäkringen för att anknytningen till a-kassan skall finnas kvar och därmed också en ansvarskänsla för att försöka hålla kassans kostnader nere.
Vad finansutskottet här anfört innebär att utskottet biträder de båda socialdemokratiska motionerna A23 och A26.
Ny demokratis finansieringslösning för 1994 stärker statsfinanserna med endast 1,25 miljarder kronor. Dessutom innebär förslaget i praktiken att det uteslutande är barnfamiljer som skulle få svara för detta tillskott genom en försämrad föräldrapenning. Förslaget kan därför inte ligga till grund för en reformerad arbetslöshetsförsäkring.
Enligt finansutskottets mening bör arbetsmarknadsutskottet avvisa även Vänsterpartiets förslag till finansieringslösning.
Avslutningsvis vill finansutskottet framhålla följande. Utskottet utgår ifrån att eventuella effekter på den kommunala ekonomin beaktas när regeringen våren 1994 lägger fram förslag som reglerar relationerna mellan stat och kommun.
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Förstärkning av Arbetsmarknadsfonden
Det snabbt ökande underskottet i Arbetsmarknadsfonden visar att nuvarande uttag av arbetsgivaravgifter är otillräckligt.
Vänsterpartiet anser mot denna bakgrund att arbetsgivaravgifterna bör höjas. Utrymme för en sådan höjning finns efter den mycket kraftiga sänkning av arbetsgivaravgifterna som genomfördes vid årsskiftet 1992-93. Det samlade avgiftsuttaget sänktes då med ca fyra procentenheter.
De förändringar av skattesystemet som genomdrivits alltsedan den s.k. skattereformen 1990 har varit orättvisa och ensidigt gynnat höginkomsttagare. Vänsterpartiet anser därför att statsskatten nu bör höjas. De mer välbeställda måste också solidariskt lämna sitt bidrag till saneringen av statens finanser. Vi föreslår att en särskild värnskatt skall tas ut med 5 % på inkomster mellan 200 000 och 250 000 kr om året och med 10 % för inkomster däröver. Dessutom bör grundavdraget slopas för höginkomsttagare även vid den kommunala taxeringen.
Skatteutskottets yttrande 1993/94:SkU2y Bilaga 3
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra sig över förslaget i proposition 1993/94:80 om en allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Med anledning härav får utskottet anföra följande.
I propositionen föreslås att riksdagen fattar ett principbeslut om en ny allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994. Finansieringen skall ske genom en oförändrad arbetsmarknadsavgift och med en egenavgift som skall vara avdragsgill vid taxeringen. --I fråga om egenavgiften föreslås lagregler som skall träda i kraft den 1 januari 1994. Avgiften skall utgå på inkomst av anställning och av annat förvärvsarbete upp till 7,5 basbelopp och blir enligt propositionen 1 % för 1994 och 2 % fr.o.m. 1995.
I de motioner som har väckts i ärendet yrkas avslag på propositionen. Såvitt rör skatteutskottets ämnesområde riktas kritik mot förslagets fördelningspolitiska effekter och mot att avgiften enligt förslaget blir avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Utskottet begränsar sitt yttrande till att avse frågan om en avgift av detta slag bör vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen eller ej. I övrigt berör propositionen inte skatteutskottets ämnesområde, bortsett från debiterings- och uppbördsfrågor. Yrkande 4 i motion A23 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) och yrkande 6 i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) angår dock skatteuttaget för statlig inkomstskatt, en fråga som skatteutskottet kommer att pröva senare i höst med anledning av andra motioner i denna fråga. Enligt utskottets mening bör arbetsmarknadsutskottet överlämna dessa båda motionsyrkanden till skatteutskottet.
Som framgår av propositionen är den föreslagna avgiften att se som en övergångslösning i syfte att få en snabb förstärkning av den finansiella basen för de kontanta understöden vid arbetslöshet. Det är mot denna bakgrund lämpligt att debiterings- och uppbördsfrågorna behandlas på samma sätt som den allmänna sjukförsäkringsavgiften. Enligt utskottets mening saknas det skäl att nu välja andra tekniska lösningar än vad som redan gäller för sjukförsäkringsavgiften. Denna avgift är avdragsgill vid inkomsttaxeringen, och redan av denna anledning bör också den nya avgiften bli avdragsgill. Båda dessa avgifter framstår enligt utskottets uppfattning som omkostnader i samband med förvärvet av de inkomster som ligger till grund för avgiftsuttaget. Därtill kommer att de förmåner som kommer att utgå från försäkringen är av sådan natur att de skall tas upp till beskattning. Att vägra avdrag för avgiften skulle därför innebära att reglerna leder till en omotiverad dubbelbeskattning. Det anförda innebär att utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna lösningen av denna detaljfråga.
Stockholm den 18 november 1993
På skatteutskottets vägnar
Knut Wachtmeister
I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Kjell Johansson (fp), Jan Fransson (s), Ivar Franzén (c), Bruno Poromaa (s), Harry Staaf (kds), Peter Kling (nyd), Gunnar Nilsson (s), Carl Fredrik Graf (m), Sverre Palm (s), Karl Hagström (s), Martin Nilsson (s) och Lars Biörck (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Barbro Glansén (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Lars Hedfors, Jan Fransson, Bruno Poromaa, Gunnar Nilsson, Sverre Palm, Karl Hagström och Martin Nilsson (alla s) anför:
Som framhålls i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) behöver arbetslöshetsförsäkringen förstärkas från grunden. De förslag som regeringen nu presenterar är ett hafsverk med dessa viktiga frågor, och propositionen är kemiskt ren från analyser av konsekvenserna. Propositionen bör avslås och en parlamentarisk utredning tillsättas om den framtida utformningen och finansieringen.
I avvaktan på utredningens förslag bör finansieringen av det nuvarande systemet förstärkas. Regeringens förslag om en ny obligatorisk avgift för löntagarna kan emellertid inte godtas ens som en provisorisk lösning. Som anförs i motionerna A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) och A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) är regeringens finansieringsförslag inte acceptabelt från fördelningspolitisk synpunkt, eftersom lågavlönade tvingas bidra till finansieringen med en större del av sin inkomst än högavlönade. Därtill kommer att många arbetsgivare inte på så kort tid som återstår hinner utarbeta nya rutiner för de nya uppgifter som de enligt propositionen skall fullgöra i samband med löneutbetalningar redan fr.o.m. årsskiftet. Vårt avslagsyrkande gäller alltså hela propositionen.
Vi anser att man tills vidare bör klara finansieringen på det sätt som föreslås i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s). Förslagen i denna motion innebär sammanfattningsvis att man av fördelningspolitiska skäl höjer marginalskatten över brytpunkten och återställer grundavdraget vid inkomstbeskattningen från 0,25 till 0,32 % av basbeloppet. Härigenom kan man höja löntagarnas sjukförsäkringsavgift med 0,95 % utan att låginkomsttagarna drabbas av ett väsentligt ökat skatte- och avgiftsuttag. Åtgärderna innebär också att höginkomsttagarna på ett bättre sätt än hittills kommer att bidra till att begränsa budgetunderskotten. De ökade statsinkomsterna kommer enligt detta förslag att innebära en kraftig förstärkning av finansieringen av den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.
Av det anförda framgår att förslagen i motionen egentligen borde bedömas i sin helhet. Skulle detta inte vara möjligt vill vi framhålla vikten av att sjukförsäkringsavgiften tas ut på ett fördelningspolitiskt riktigt sätt, t.ex. så att den också tas ut på inkomster över 7,5 basbelopp.
Vi tillstyrker alltså förslagen i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).
Särskilt yttrande
Peter Kling (nyd) anför:
Skatteutskottet har begränsat sitt yttrande till frågan om en avgift av det slag som har föreslagits i propositionen bör vara avdragsgill eller ej. Jag instämmer i uppfattningen att avdrag bör medges för avgifter av detta slag.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Barbro Glansén (v) anför:
De motioner som har väckts i detta ärende innebär att regeringens förslag beträffande arbetslöshetsförsäkringen bör avslås. Jag instämmer i denna uppfattning och yrkar alltså bifall till motion A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 1.
Vänsterpartiet anser att försäkringen i huvudsak skall finansieras genom skatter och arbetsgivaravgifter. Vi tar avstånd från regeringens förslag om att de försäkrade till stor del skall stå för finansieringen. Om riksdagen dock kommer fram till att en egenavgift skall införas bör avgiften utformas på ett annat sätt än som regeringen föreslår. Regeringen har utformat sitt förslag så att låginkomsttagarna kommer att drabbas hårdast, eftersom avgiften inte skall tas ut på inkomster över 7,5 basbelopp. Därtill kommer att den föreslagna avdragsrätten gynnar höginkomsttagare. Vi avstyrker så i sanning osolidariska förslag.
Som föreslås i motionen bör Arbetsmarknadsfonden förstärkas genom inkomster av en solidaritetsskatt och genom en ökning av arbetsgivaravgiften. Yrkande 6 i motionen innebär att riksdagen begär förslag från regeringen i detta hänseende. Även detta yrkande, som delvis sammanfaller med yrkandena i motion A23 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), bör bifallas.
Övriga frågor som tas upp i propositionen och motionerna berör inte skatteområdet. Jag avstår från att yttra mig i dessa delar.
Socialförsäkringsutskottets yttrande 1993/94:SfU2y Bilaga 4
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har den 16 november 1993 beslutat bereda socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring jämte motioner i vad avser utskottets beredningsområde.
Socialförsäkringsutskottet yttrar sig nedan över regeringens förslag till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet jämte motionerna 1993/94:A23 yrkandena 1--3 och 1993/94:A26 yrkandena 1, 3--5 samt yrkande 1 i alternativförslaget, båda motionerna av Ingvar Carlsson m.fl. (s), 1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkandena 1 och 6 samt 1993/94:A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkandena 3--5.
Förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet
I propositionen föreslås riktlinjer för en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som skall vara genomförd fr.o.m. den 1 juli 1994. Försäkringen skall finansieras genom en oförändrad arbetsmarknadsavgift enligt lagen om socialavgifter samt genom en ny egenavgift. Bestämmelserna om den nya egenavgiften återfinns i förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Förslaget har utformats efter mönster av den av riksdagen vid föregående riksmöte antagna lagen (1992:1745) om allmän sjukförsäkringsavgift. Lagen innebär att den som uppbär pensionsgrundande inkomst som han är skattskyldig för enligt kommunalskattelagen skall betala avgift för varje år med 0,95 % av summan av denna inkomst till den del den inte överstiger 7,5 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Avgift skall inte betalas av den som vid årets ingång fyllt 65 år eller som har nyssnämnda inkomster som understiger 0,32 basbelopp. Enligt förslag som tillstyrkts av utskottet i betänkande 1993/94:SfU8 skall för år 1994 avgiftsbefrielsen i lagen om allmän sjukförsäkringsavgift gälla inkomster som understiger 0,25 basbelopp. Enligt lagen om allmän sjukförsäkringsavgift fastställs avgiftsunderlaget för varje år av skattemyndigheten i samband med taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt, och bestämmelserna i taxeringslagen och uppbördslagen gäller för avgiften. Genom bestämmelser i kommunalskattelagen och lagen om statlig inkomstskatt skall den taxerade förvärvsinkomsten minskas med den på beskattningsåret belöpande avgiften. Motsvarande bestämmelser som de nu återgivna föreslås beträffande avgiften enligt förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Avgiften föreslås utgöra för år 1994 1 % av avgiftsunderlaget och fr.o.m. år 1995 2 % av avgiftsunderlaget.
Motionerna A26 (s) yrkande 1 och alternativyrkande 1, A25 (v) yrkande 1 och A32 (nyd) yrkande 3 innebär yrkanden om avslag på förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. I motion A26 vidhåller motionärerna den kritik som riktades i reservation 4 till betänkande 1992/93:SfU9 mot den allmänna sjukförsäkringsavgiftens utformning ur fördelningspolitisk synpunkt. Även i motion A25 kritiseras avgiften ur fördelningspolitisk synpunkt, och motionärerna framhåller att avgiften kommer att innebära att låginkomsttagarna får betala en större andel av sin inkomst än höginkomsttagarna i avgift. I motion A32 framhålls att ett uttag av en skatt i stället för avgift i vart fall inte skulle medföra att marginalskatten höjs.
Utskottet ansluter sig till motionärernas kritik och föreslår att arbetsmarknadsutskottet avstyrker bifall till regeringens förslag till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet.
Alternativa finansieringsförslag i motioner
I motion A26 (s) framhålls att motionärerna vill trygga finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen på annat sätt än vad regeringen föreslagit. Motionärerna föreslår (motion A23 yrkandena 2 och 3 samt motion A26 yrkandena 3 och 4) att arbetsmarknadsavgiften i socialavgiftslagen skall höjas med 1,03 procentenheter och att arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift skall minskas i motsvarande mån. Detta skulle för år 1994 innebära att arbetsmarknadsavgiften fastställdes till 3,15 % och sjukförsäkringsavgiften till 7,3 %. Vidare föreslår motionärerna (motionerna A23 yrkande 1 och A26 yrkande 5) att den allmänna sjukförsäkringsavgiften skall höjas till 1,9 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1994.
Motionärerna i motion A25 (v) visar också på behovet av åtgärder för att stärka Arbetsmarknadsfonden. Motionärerna hänvisar till Vänsterpartiets tidigare förslag om att en ökad finansiering av fonden kan ske genom en solidaritetsskatt och genom en högre arbetsgivaravgift. De föreslår i yrkande 6 att riksdagen skall begära förslag från regeringen som förstärker Arbetsmarknadsfonden i enlighet med det anförda.
Enligt motion A32 (nyd) behöver Arbetsmarknadsfonden uppenbarligen ett omedelbart tillskott av medel. Motionärerna anser att alternativet till regeringens förslag är att överföra medel från sjukförsäkringssystemet till Arbetsmarknadsfonden genom att den allmänna sjukförsäkringsavgiften omformas till en arbetslöshetsskatt. En ytterligare möjlighet är enligt motionärerna att sänka kompensationsnivån i föräldraförsäkringen från 90 till 80 %. De begär i yrkandena 4 och 5 att riksdagen beslutar om dessa ändringar.
Utskottet konstaterar att såväl regeringen som motionärerna bakom de olika motionerna är ense om att åtgärder behöver vidtas för att trygga finansieringen av Arbetsmarknadsfonden, men att det inte finns någon samstämmighet om vilken metod som skall användas för att stärka fonden. Utskottet kan inte ställa sig bakom något av de förslag som lagts fram i motionerna och anser att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå riksdagen att avslå motionerna A23 yrkandena 1--3, A26 yrkandena 3--5, A25 yrkandena 1 och 6 och A32 yrkandena 4 och 5.
Stockholm den 23 november 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik (s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Bengt Lindqvist (s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s), Chris Heister (m), Bo Finnkvist (s) och Ingrid Skeppstedt (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Pontus Wiklund (kds), Liselotte Wågö (m), Chris Heister (m) och Ingrid Skeppstedt (c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "vid arbetslöshet" bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av det stora underskottet i Arbetsmarknadsfonden delar utskottet regeringens uppfattning att det är nödvändigt att vidta åtgärder som leder till en snabb förstärkning av den finansiella basen för de kontanta understöden vid arbetslöshet. Utskottet anser inte att sjukförsäkringsmedel bör användas för att åstadkomma en sådan förstärkning utan den lämpligaste metoden är att för ändamålet ta ut en allmän avgift på samma underlag och med samma konstruktion som den under föregående riksmöte beslutade allmänna sjukförsäkringsavgiften. Utskottet föreslår därför att arbetsmarknadsutskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet.
2. Alternativa finansieringsförslag i motioner
Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Bengt Lindqvist, Widar Andersson och Bo Finnkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "och 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att för år 1994 bör finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen tryggas på det sätt som föreslagits i motionerna A23 och A26. För ändamålet bör således den allmänna sjukförsäkringsavgiften höjas till 1,9 % för år 1994 och medel överföras från sjukförsäkringen till Arbetsmarknadsfonden genom att arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift sänks med 1,03 procentenheter och arbetsmarknadsavgiften höjs i motsvarande mån.
Utskottet anser att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå riksdagen att besluta i enlighet med det anförda.
3. Alternativa finansieringsförslag i motioner
Arne Jansson (nyd) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "och 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den allmänna sjukförsäkringsavgiften är att betrakta som en ren skatt utan naturligt samband med sjukförsäkringssystemet. I stället för att införa ytterligare en allmän avgift av samma karaktär föreslår utskottet att nya medel tillförs Arbetsmarknadsfonden genom att den allmänna sjukförsäkringsavgiften på 0,95 % omformas till en arbetslöshetsskatt under år 1994. Denna skulle då, med ett breddat underlag av inkomster även över 7,5 basbelopp och utan avdragsrätt, ge en förstärkning till Arbetsmarknadsfonden med ca 6 miljarder kronor. Dessutom skulle omformningen inte medföra att marginalskatten höjdes. Om man dessutom vill täcka in bortfallet av medel till sjukförsäkringen kan detta ske genom att kompensationsnivån i föräldraförsäkringen sänks från 90 till 80 %.
Utskottet anser att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå riksdagen att besluta i enlighet med det anförda.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Enligt min mening bör Arbetsmarknadsfonden förstärkas genom en allmän solidaritetsskatt och genom höjda arbetsgivaravgifter till Arbetsmarknadsfonden. Härigenom skulle bördan av en ökad finansiering till fonden fördelas rättvist. Regeringens förslag till egenavgifter till arbetslöshetsförsäkringen innebär en omfördelning av finansieringsbördan åt fel håll. De föreslagna egenavgifterna kommer nämligen att fungera så att låginkomsttagarna får betala en större andel av sin inkomst än höginkomsttagarna. Genom att avgiften föreslås bli avdragsgill kommer dessutom de som tjänar mellan 200 000 och 258 000 kr om året att få en extrarabatt på avgiften.
Jag anser därför att arbetsmarknadsutskottet bör hemställa att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad finansiering av arbetslöshetsförsäkringen genom en solidaritetsskatt och höjda arbetsgivaravgifter.