Ekonomisk reglering av äldrereformen
Betänkande 1990/91:SoU25
Socialutskottets betänkande
1990/91:SOU25
Ekonomisk reglering av äldrereformen
Innehåll
1990/91 SoU25
Sammanfattning
I betänkandet behandlas de till proposition 1990/91:150, kompletteringspropositionen, fogade bilagorna I:3 (avsnitten 3 Statligt stöd till vårdgaranti år 1992 och 4 Ekonomisk reglering av äldrereformen m.m.) och I:4 (avsnittet 3 Ekonomisk reglering av äldrereformen m.m.). Finansutskottet har överlämnat dessa delar av propositionen till socialutskottet. Dessutom behandlas de motioner som väckts med anledning av propositionens förslag. Betänkandet behandlar också ett motionsyrkande från allmänna motionstiden 1991.
Såvitt angår den ekonomiska regleringen av äldrereformen uttalar utskottet, med anledning av ett antal motioner (s, fp, c) och vissa skrivelser från kommuner och landsting, att någon form av avstämning av det ekonomiska utfallet av äldrereformen kan vara motiverad. En sådan avstämning bör enligt utskottet företas redan under år 1992. Denna "kontrollstation" bör dock inte innebära att det sker någon förnyad diskussion och omprövning i fråga om den ekonomiska regleringens huvuddrag eller förändringar mot bakgrund av kostnadsutvecklingen eller skatteunderlagets utveckling. Korrigeringar bör enligt utskottet komma i fråga endast i de fall då det handlar om uppenbara tekniska fel eller beräkningsfel. De närmare formerna för en uppföljande kontroll bör enligt utskottet inte läggas fast nu utan det bör ankomma på regeringen att ta ställning i denna fråga. Utskottet påminner i sammanhanget även om det arbete som för närvarande bedrivs i kommunalekonomiska kommittén. Enligt utskottets bedömning bör det finnas möjligheter att i de allmänna överväganden som följer av kommitténs arbete särskilt beakta äldrereformens effekter. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag till ekonomisk reglering av äldrereformen.
Utskottets m- och c- resp. v-ledamöter reserverar sig mot beslutet om den ekonomiska regleringen (fem reservationer).
Med anledning av bl.a. vissa uttalanden i propositionen om bostadsfinansiering och stimulansbidrag till gruppboende för åldersdementa utgår utskottet från att de särskilda boendeformerna planeras och byggs på ett sätt som tillgodoser de boendes skiftande behov. Utskottet uttalar vidare att stimulansbidrag och bostadslån bör kunna utgå till gruppbostäder för åldersdementa även om det i vissa fall av lämplighetsskäl finns anledning att avstå från köksutrustning i varje boendeenhet. Regelsystemet bör enligt utskottet i detta avseende ändras. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I övrigt föreligger 2 reservationer (m, c).
Propositionen
Regeringen har i proposition 1990/91:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringspropositionen) bilaga I:3 avsnitten 3 och 4 samt bilaga I:4 avsnitt 3 föreslagit
dels att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i propositionen i fråga om 1. statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade (avsnitt 4.2.2.1), 2. förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen (avsnitt 4.2.3.1), 3. förändring av skatteutjämningssystemet (avsnitt 4.2.3.2), 4. skatteväxling (avsnitt 4.2.3.3), 5. förändring av statsbidraget till kommunerna (avsnitt 4.2.3.4), 6. system för mellankommunal kostnadsutjämning (avsnitt 4.2.3.5), 7. stimulansbidrag till gruppbostäder (avsnitt 4.3.1), 8. stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra vårdinrättningar (avsnitt 4.3.2), 9. bidrag till personalutvecklingsinsatser (avsnitt 4.4.1), 10. uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen (avsnitt 4.4.2),
dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 11. lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade, 12. lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade, 13. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, 14. lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt, 15. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m.m.,
dels 16. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar 505000000 kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 7, 17. att riksdagen till Bidrag till byggande av gruppbostäder m.m. för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 400 000 000 kr., 18. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett belopp som är 445 000 000 kr. lägre än vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 7, 19. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisar ett belopp som är 163000000 kr. lägre än vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 7,
dels 20. att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 250000000kr.,
dels 21. att riksdagen under sjunde huvudtitelns förslagsanslag Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar 170 000 000 kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 9.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen med avslag på propositionens förslag om ekonomisk reglering av äldrereformen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldrereformens konsekvenser, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, 3. att riksdagen i avvaktan på införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring hos regeringen begär förslag syftande till att alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar av bostadslåneförordningen, 5. att riksdagen godkänner de riktlinjer för utbyggnad av äldrevården och äldreomsorgen som redovisats i motionen.
1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvidgad och förbättrad vårdgaranti, vilken omfattar även hjärtundersökningar och hjärtoperationer/behandlingar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lagfäst vårdgaranti, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skriva in valfriheten i hälso- och sjukvårdslagen (HSL).
1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och stimulansbidrag till gruppbostäder godkänner de riktlinjer som anges i motionen.
1990/91:So99 av Hans Göran Franck (s) och Lars Leijonborg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att pröva hur situationen skall lösas för sjukhem liknande den Hallen i Solna befinner sig i.
1990/91:So100 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av en snabb utvärdering av det ekonomiska utfallet vid det förändrade huvudmannaskapet för service och vård för äldre och handikappade.
1990/91:So101 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (båda c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om justeringar av regleringssummorna.
1990/91:So102 av Marianne Jönsson m.fl. (c, fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att skatteutjämningsreglerna bör ändras på ett sådant sätt att kostnadsneutraliteten för Ädelreformen upprätthålls.
1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen avslår propositionen med hänvisning till vad som i motionen anförts vad gäller den ekonomiska regleringen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avstämning av utfallet av reformen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förenklat regelsystem för olika boendeformer för äldre, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stimulansbidraget för ny- och ombyggnad av lokala sjukhem.
1990/91:So104 av Reynoldh Furustrand (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att sluttidpunkten för kostnadsutjämning mellan kommuner med anledning av Ädelreformens ikraftträdande senareläggs.
Motion väckt under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användningen av de speciella medel för köbekämpning som förs över till sjukvårdshuvudmännen i samband med reformeringen av äldreomsorgen.
Utskottet
Allmän bakgrund
Med anledning av förslagen i proposition 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. och vissa motioner beslutade riksdagen i december 1990 om en reformering av äldre- och handikappomsorgen, innefattande bl.a. ändrade ansvarsförhållanden inom dessa verksamhetsområden (1990/91:SoU9, rskr. 97).
Reformen innebär att kommunerna ges en i socialtjänstlagen (1980:620) fastlagd skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för de äldre som behöver det. Med särskilda boendeformer avses bl.a. servicebostäder, gruppboende, ålderdomshem och lokala sjukhem. Kommunerna ges även en skyldighet att inrätta bostäder med service för handikappade. Kommunernas ansvar för att bedriva dagverksamheter förtydligas genom ett tillägg i socialtjänstlagen.
Enligt den beslutade reformen skall kommunerna från landstingskommunerna fr.o.m. den 1 januari 1992 överta ansvaret för och driften av de sjukhem och andra vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård som huvudsakligen har kommunen eller en del av kommunen som upptagningsområde. Om en kommun och ett landsting är överens om det eller om det finns särskilda skäl behöver dock inte något övertagande ske. En kommun och en landstingskommun kan även komma överens om övertagande av andra vårdinrättningar för långtidssjukvård. Bestämmelser kring detta finns i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar.
Genom reformen införs en skyldighet för kommunerna att bedriva sjukvård i de särskilda boendeformerna och i bostäder med särskild service. Kommunerna ges även befogenhet att ge hemsjukvård i ordinärt boende. En kommun och ett landsting kan komma överens om att kommunen skall ta över hela ansvaret för hemsjukvården. Som en följd av förändringen får kommunerna ett ansvar för att tillgodose behov av tekniska hjälpmedel hos personer som får service och vård i särskilda boendeformer och bostäder med särskild service. Kommunernas ansvar för hälso- och sjukvård regleras i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Huvudmannaskapsreformen syftar till att kommunerna skall få ett samlat ansvar för långvarig service och vård för de äldre. För att reformen skall kunna få den avsedda verkan beslutade riksdagen om införandet av ett obligatoriskt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade inom somatisk långtidssjukvård och inom somatisk korttidssjukvård och geriatrik. (Regeringens förslag avsåg endast den medicinska långtidssjukvården.) Kommuner och landsting kan utöver det obligatoriska betalningsansvaret komma överens om ett utvidgat kommunalt betalningsansvar innefattande psykiatrisk långtidssjukvård med omvårdnadsinriktning och hemsjukvård som är knuten till sjukhus för långtidssjukvård. Betalningsansvaret regleras i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård.
I proposition 1990/91:14 föreslogs att de ekonomiska konsevenserna av huvudmannaskapsreformen skulle regleras genom en kombination av förändringar i kommunernas och landstingens skattesatser, skatteutjämningssystemet samt statsbidragen till kommunerna och landstingen. Vidare förutsattes att ett särskilt mellankommunalt omfördelningssystem skulle införas. En grundtanke var att kommunerna skall få täckning för de nya uppgifter som åläggs dem genom att resurser motsvarande de nettokostnader som landstingen avlastas skall överföras till kommunerna. Avsikten var vidare att statens samlade stöd inte skall förändras till följd av regleringen.
Riksdagen hade inga principiella invändningar mot de föreslagna regleringsinstrumenten, men önskade avvakta med sitt slutliga ställningstagande till behandlingen av en kommande proposition om den ekonomska regleringen. I fråga om betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade inom den somatiska korttidssjukvården och geriatriken innebar dock riksdagens beslut att kommunerna genom skatteväxling skall erhålla täckning för 70 % av kostnaderna. Kommunerna kompenseras därutöver genom ett statsbidrag som trappas av under en treårsperiod.
För att påskynda och underlätta den önskvärda omstruktureringen när det gäller service och vård till äldre och handikappade fattade riksdagen ett principbeslut om särskilda bidrag från staten på sammanlagt 5,5 miljarder kronor under den närmaste femårsperioden. 3 miljarder kronor avsåg stimulansbidrag till utbyggnaden av olika boendeformer och ombyggnad av institutioner. (Stimulansbidragen behandlas i ett särskilt avsnitt senare i betänkandet.)
Propositionsförslagen i huvuddrag
Propositionen (prop. 1990/91:150 bilaga I.3 avsnitt 4 och bilaga I.4 avsnitt 3) innehåller förslag till ekonomisk reglering av äldrereformen. Målet för regleringen är enligt propositionen att kommunerna skall ges täckning för sina genom huvudmannaskapsreformen tillkommande kostnader för år 1992. Ett annat syfte är att ingendera av huvudmännen, kommunerna eller landstingen, skall bli beroende av statligt stöd för den verksamhet som är föremål för verksamhetsförändringen.
Förslaget till ekonomisk reglering innehåller en kombination av regleringsinstrument. Användningen av regleringsinstrumenten, som förutsätts tillämpas i en viss angiven ordning, är enligt propositionen en förutsättning för att genomföra reformen och måste ske vid ett enda tillfälle.
De regleringsinstrument som kommer i fråga är för det första en reducering av ersättningen från sjukförsäkringen till landstingen (den s.k. Dagmarersättningen). Ett andra regleringsinstrument är en förändring av skatteutjämningssystemet. Ytterligare ett moment i den ekonomiska regleringen är skatteväxling. Skatteväxlingen föreslås baseras på resp. landstings totala skatteunderlag för år 1991. Som ett fjärde regleringsinstrument införs ett nytt statsbidrag för service och vård till äldre och handikappade i kommunerna. Slutligen skall ett mellankommunalt system för kostnadsutjämning för år 1992 bidra till att ge kommunerna täckning för de genom äldrereformen tillkommande kostnaderna. Under en femårsperiod skall systemet ge kommunerna möjlighet att gradvis anpassa sig till en behovsbaserad fördelning av statens stöd till kommunerna. Systemet skall fördela resurser enligt samma behovskriterier som statsbidraget till service och vård till äldre och handikappade. Propositionens förslag när det gäller de enskilda momenten i den ekonomiska regleringen beskrivs utförligare under särskilda avsnitt nedan.
Ett obligatoriskt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade inom den somatiska akutsjukvården och geriatriken skall finansieras med bl.a. ett särskilt statsbidrag. I förhållande till riksdagsbeslutet innehåller propositionen vissa ändringsförslag. Sålunda föreslås att inventeringar som gjorts av Landstingsförbundet vid tre olika mätningar, den senaste i januari 1991, skall ligga till grund för beräkningen av kostnaderna för det medicinska betalningsansvaret. Vidare föreslås att de uppgifter som numera finns om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken skall ingå i beräkningsunderlaget. Ytterligare en ändring föreslås så till vida att patienter som är medicinskt färdigbehandlade men avvaktar fortsatt vård inom landstingskommunala vårdinrättningar inte skall föranleda betalningsansvar för kommunen. Propositionens förslag såvitt avser statsbidraget till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade beskrivs utförligare i ett särskilt avsnitt nedan.
Förslaget om den ekonomiska regleringen förutsätter vissa lagändringar. Propositionen innehåller därför ett antal lagförslag.
Den ekonomiska regleringen får i vissa fall effekter för statsbudgeten under budgetåret 1991/92 och propositionen innehåller därför förslag till ändrade medelsanvisningar.
Propositionen innehåller också förslag till riktlinjer för statsbidrag till utbyggnad av olika boendeformer ävensom förslag till medelsanvisningar för detta ändamål på sammanlagt 400 milj.kr. för budgetåret 1991/92. Propositionen innehåller också förslag till medelsanvisning (500 milj.kr.) till personalutvecklande insatser med anledning av huvudmannaskapsreformen.
I enlighet med riksdagsbeslutet innehåller propositionen (bilaga I.3 avsnitt 3) ett förslag om statligt bidrag (250 milj.kr. för budgetåret 1991/92) till landstingen för att öka dessas kapacitet att hjälpa patienter som väntar på operation eller annan behandling. Förslaget benämns i propositionen Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti och baseras även på en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet.
Den ekonomiska regleringen
Avslag på förslaget till ekonomisk reglering
Två motioner (m, c) har väckts i vilka det yrkas avslag på den ekonomiska regleringen i dess helhet.
I motion 1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen med avslag på propositionens förslag om ekonomisk reglering av äldrereformen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldrereformens konsekvenser (yrkande 1). Motionärerna är kritiska mot beslutet om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen som, enligt motionärerna, endast innebär en organisatorisk förändring men inte nämnvärt påverkar de äldres situation. Motionärerna anför bl.a. att landstingens verkliga kostnader för den överförda verksamheten sannolikt är lägre än den självkostnad som kalkylerna visar. Inte heller för kommunerna kommer den föreslagna regleringen att fungera. Förslagen innebär, anser motionärerna, en stor risk för kostnadsdrivande effekter och ett behov av kontinuerliga ändringar av de statliga bidragen med åtföljande växande byråkrati. Motionärerna är också kritiska mot den korta tid som stått till buds för att ta fram ett underlag för en ekonomisk reglering.
Motionärerna förespråkar i stället en reform av äldreomsorgen enligt nya principer. Enligt motionärerna måste monopolsituationen inom vård och omsorg brytas. Finansieringsansvaret måste bli sammanhållet och skilt från verksamhetsansvaret. Ett sammanhållet huvudmannaskap i bemärkelsen ansvar för att erforderliga resurser finns bör enligt motionärerna införas. Verksamheten skall däremot kunna bedrivas av många olika vårdgivare. Motionärerna föreslår ett system med gemensam finansiering där utbetalningen av det offentliga stödet i betydligt högre grad följer de val som individerna själva gör. Enligt motionärerna måste valfriheten markeras starkare i lagstiftningen. Ett huvudmannaskap för äldrevården och äldreomsorgen utformat enligt dessa principer kan enligt motionärerna sammanföras och ligga hos primärkommunerna. Motionärerna yrkar att riksdagen skall godkänna de riktlinjer för utbyggnaden av äldrevården och äldreomsorgen som redovisas i motionen (yrkande 5). Motionärerna yrkar vidare att en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skall införas (yrkande 2) och att alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet (yrkande 3).
I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas att riksdagen avslår propositionen med hänvisning till vad som anförs i motionen om den ekonomiska regleringen (yrkande 1). Motionärerna hänvisar till sitt principella ställningstagande i samband med riksdagens beslut i december 1990. Enligt motionärerna måste kommuner och landsting få frihet att själva komma fram till väl anpassade lokala lösningar. Därefter bör lokala avtal träffas. Genom de förändringar som beslutats har ansvarsgränserna mellan huvudmännen visserligen flyttats, men gränsdragningsproblem kvarstår ändå. Motionärerna är kritiska mot regeringens förslag till ekonomisk reglering. Det föreslagna systemet med skatteväxling, utjämning mellan länens kommuner och statliga ersättningar är mycket komplicerat och motsvarar inte på något sätt det önskemål om enkla, ej detaljdestinerade ersättningar som en stor riksdagsmajoritet ansett böra reglera statens ekonomiska relationer med kommunerna. Det av regeringen föreslagna systemet riskerar att hårt drabba framför allt små kommuner med en stor andel äldre.
Den totala omfattningen av reformen beräknad i 1991 års nivå uppgår, enligt vad som framgår av propositionen, till 20,3 miljarder kronor. Regleringen av denna överflyttning av resurser från landstingen till kommunerna anges i propositionen vara en förutsättning för reformens förverkligande och måste göras vid ett enda tillfälle.
Av propositionen framgår att ett omfattande beräkningsarbete föregått utarbetandet av regeringens förslag. Utgångspunkt för beräkningarna har varit huvudmännens egna uppgifter om kostnaderna som omfattas av reformen. I de fall där huvudmännen inte varit överens har kostnaderna i stället beräknats med ledning av ställningstaganden från en för ändamålet särskilt inrättad myndighet, delegationen för överförande av lokala sjukhem m.m.
Förslaget till ekonomisk reglering innehåller en kombination av regleringsinstrument. Dessa är en reducering av ersättningen från sjukförsäkringen till landstingen, den s.k. Dagmarersättningen, en förändring av skatteutjämningssystemet, skatteväxling mellan landsting och kommuner, ett förändrat statsbidrag för service och vård till äldre och handikappade, ett mellankommunalt system för kostnadsutjämning.
Den sammantagna effekten av de föreslagna regleringsinstrumenten skall enligt propositionen åstadkomma att kommunerna ges täckning för sina tillkommande kostnader för år 1992. Kombinationen av regleringsinstrument anses innebära att ingendera av huvudmännen ensidigt blir beroende av statligt stöd för den verksamhet som är föremål för verksamhetsförändringen. Inte heller anses någon av huvudmännen ensidigt kunna tillgodogöra sig positiva effekter av skatteunderlagets utveckling. Regleringsinstrumenten bör enligt propositionen användas i den i propositionen angivna ordningen för att resultatet på riksnivå och länsnivå skall bli korrekt. Utgångspunkten är att den ekonomiska regleringen skall vara kostnadsneutral mellan kommuner och landsting.
Utskottet gör följande bedömning.
Riksdagen beslutade i december 1990 om en ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Den omfattande reformen leder bl.a. till en klarare ansvarsfördelning när det gäller service och vård till äldre och handikappade. Utskottet anser det angeläget att huvudmannaskapsreformen nu fullföljs genom en reglering av de ekonomiska konsekvenserna. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So96 (m) yrkande 1 och So103 (c) yrkande 1.
Det finns enligt utskottet inte någon anledning att ompröva den inriktning av äldrereformen som riksdagen godkänt. Utskottet avstyrker därför motion So96 (m) yrkandena 2, 3 och 5.
Statsbidraget till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade m.m.
Bakgrund
Regeringen föreslog i proposition 1990/91:14 att ett obligatoriskt kommunalt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade patienter inom den somatiska långtidssjukvården skulle införas. Socialutskottet ansåg (SoU9) att ett obligatoriskt kommunalt betalningsansvar borde införas även för medicinskt färdigbehandlade patienter inom somatisk korttidssjukvård och geriatrik.
Utskottet anvisade också en modell för beräkning av kostnaderna för och finansiering av detta utvidgade betalningsansvar. Denna innebar att den totala kostnaden skulle beräknas utifrån två av Landstingsförbundet gjorda undersökningar, från den 21 mars 1989 resp. 1990, av antalet medicinskt färdigbehandlade inom somatisk korttidssjukvård. Med ledning av dessa undersökningar beräknades antalet medicinskt färdigbehandlade inom den somatiska korttidssjukvården uppgå till ca 4000 personer. Kostnaden per vårdplats angavs av utskottet till 1800 kr. (1992 års prisnivå). Utskottet förordade att betalningsansvaret skulle inträda dagen efter det att en ansvarig läkare förklarat patienten som medicinskt färdigbehandlad under förutsättning att landstinget och kommunen inlett en gemensam vårdplanering senast fem dagar tidigare. Utskottet förordade att en viss reduktion borde göras av kostnaderna till följd av varseltiden. Den totala kostnaden för betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade inom medicinsk korttidssjukvård och geriatrik beräknades av utskottet uppgå till 2,34 miljarder kr.
Utskottet förordade en finansiering av kommunernas betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade inom somatisk korttidssjukvård och geriatrik som innebar att skatteväxling skulle ske motsvarande 70 % av den totala kostnaden, medan resterande del av kommunernas kostnader skulle täckas med ett statsbidrag under tre år på sammanlagt 1,5 miljarder kronor. Genom en sådan finansiering skulle landstingen få behålla ett utrymme av skatteunderlaget motsvarande 30 % av den beräknade kostnaden.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag och fastställde också den modell för finansiering som utskottet anvisade (rskr. 97).
Landstingsförbundet har efter riksdagsbeslutet i december 1990 genomfört ytterligare en undersökning, per den 15 januari 1991, av antalet medicinskt färdigbehandlade. Vid denna senare mätning framkom att antalet medicinskt färdigbehandlade var ca 3500 personer, dvs. ca 500 färre än vid de båda tidigare mätningarna. Vidare redovisades att närmare en tredjedel av de medicinskt färdigbehandlade väntade på vård inom någon annan landstingskommunal vårdinrättning, flertalet inom den geriatriska klinikfunktionen.
Propositionen
Av propositionen framgår att det obligatoriska betalningsansvaret varit föremål för särskilda överväganden i samband med beredningen av äldrereformens ekonomiska reglering. I propositionen hänvisas bl.a. till att det numera, genom Landstingsförbundets undersökning av medicinskt färdigbehandlade i januari 1991, finns uppgifter om andelen patienter som är medicinskt färdigbehandlade men som avvaktar fortsatt vård inom landstingskommunala vårdinrättningar. Sådana uppgifter saknades i de två tidigare inventeringarna. Enligt propositionen bör förekomsten av medicinskt färdigbehandlade som väntar på vård inom landstingen föranleda justeringar av den tidigare beräknade kostnaden för betalningsansvaret.
För att lagbestämmelserna bättre skall motsvara vad som bör gälla i fråga om det kommunala betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade inom medicinsk korttidssjukvård och geriatrik innehåller propositionen ett förslag till förtydligande av 6 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård (betalningsansvarslagen). Lagändringen skall klarlägga att kommunens betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade endast kan aktualiseras då patienten väntar på service och vård inom kommunens ansvarsområde. Förekomsten av "interna köer" till annan landstingskommunal vård innebär inte att kommunen i dessa fall skall åläggas ett betalningsansvar. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.
I Landstingsförbundets tidigare undersökningar saknades även uppgifter om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken. I samband med att kommuner och landsting till socialdepartementet redovisat andra uppgifter av betydelse för den ekonomiska regleringen har landstingen, i enlighet med en begäran från regeringen, även redovisat uppgifter om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken. Enligt denna inventering finns det ca 1100 medicinskt färdigbehandlade patienter inom geriatriken. De uppgifter som numera finns om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken bör enligt propositionen ingå i beräkningsunderlaget. Omvårdnadkostnaden per vårdplats och dag inom geriatriken beräknas i propositionen till 1300 kr. Den totala kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken beräknas till 441 milj.kr. Av denna kostnad föreslås 70 %, 309 milj.kr., ligga till grund för skatteväxling.
De landstingsfria kommunernas andel av de medicinskt färdigbehandlade utgör 12,5 % av det totala antalet. Kostnaderna för de medicinskt färdigbehandlande hos de landstingsfria kommunerna ingick i den av utskottet angivna totalkostnaden för det medicinska betalningsansvaret för somatisk korttidssjukvård och geriatrik. Enligt propositionen bör, för att ett korrekt utfall skall uppnås, totalkostnaden reduceras med de landstingsfria kommunernas andel.
Enligt propositionen bör vidare beräkningen av antalet medicinskt färdigbehandlade inom somatisk korttidssjukvård och totalkostnaderna härför grundas på ett genomsnitt av alla de undersökningar som Landstingsförbundet gjort. Hänsyn bör således enligt propositionen tas även till den undersökning som gjordes i januari 1991.
Kommuner och landsting har i vissa fall träffat avtal om det kommunala betalningsansvaret. Enligt ett särskilt påpekande i propositionen bör de lokala avtal som huvudmännen träffat bli gällande, även om de avviker från utskottets modell.
Den totala kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade uppskattas, sedan hänsyn tagits till de nämnda förändringarna i förhållande till utskottets förslag i betänkande 1990/91:SoU9, till 1870 milj.kr. (Utskottet beräknade totalkostnaden till 2340 milj.kr.). Skatteväxling bör enligt propositionen, i enlighet med riksdagsbeslutet, genomföras motsvarande 70 % av beloppet, dvs. 1309 milj.kr.
Utöver skatteväxling skall kommunerna enligt propositionen -- och enligt riksdagsbeslutet -- få ett statsbidrag uppgående till totalt 1500 milj.kr. Till grund för utbetalningen föreslås ligga, som framgått i det föregående, antalet medicinskt färdigbehandlade under de senaste tre åren. Statsbidraget föreslås utgå med 700 milj.kr. för år 1992, 500 milj.kr. för år 1993 och 300 milj.kr. för år 1994. Bidraget föreslås utbetalas per kalenderår i efterskott och administreras av socialstyrelsen.
I propositionen föreslås att statsbidrag även skall kunna lämnas till de landstingsfria kommunerna. I propositionen anförs bl.a. att det i dessa kommuner finns ett relativt stort antal medicinskt färdigbehandlade och att antalet ökat under senare år. Om dessa kommuner inte omfattas av det obligatoriska betalningsansvaret, finns det, anför föredragande statsrådet, en stor risk att antalet medicinskt färdigbehandlade även fortsättningsvis kommer att vara högt med negativa effekter för såväl enskilda som samhällsekonomin. Mot denna bakgrund anses de landstingsfria kommunerna böra få del av statsbidraget. Bidrag skall dock, anförs det i propositionen, lämnas endast under förutsättning att de landstingsfria kommunerna internt tillämpar ett motsvarande styrsystem som betalningsansvaret mellan landsting och kommuner. Enligt propositionen avser de landstingsfria kommunerna att införa ett sådant system.
Förslaget till statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade får effekter på statsbudgeten först budgetåret 1992/93.
Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen föreslagna riktlinjerna för statsbidraget till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade. Riksdagen föreslås också anta förslaget till lag om ändring i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård.
Utskottets bedömning
Propositionens förslag beträffande medicinskt färdigbehandlade innebär förtydliganden och i något fall en viss ändring av riksdagsbeslutet i december 1990.
Ett förtydligande är att de patienter som är medicinskt färdigbehandlade men avvaktar fortsatt vård inom landstinget inte skall omfattas av kommunens obligatoriska betalningsansvar. Utskottet delar inställningen att förekomsten av köer till annan landstingskommunal vård inte skall innebära att kommunen i dessa fall skall åläggas ett betalningsansvar. Utskottet återkommer nedan till propositionens förslag till förtydligande i betalningsansvarslagen.
Några säkra uppgifter om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken förelåg inte vid riksdagens principbeslut om införandet av ett obligatoriskt betalningsansvar. Socialdepartementet har nu, i samband med att underlag för beslutet om den ekonomiska regleringen infordrats från landsting och kommuner, inhämtat uppgifter även i detta hänseende. Utskottet delar propositionens uppfattning att de inhämtade uppgifterna bör ingå i beräkningsunderlaget för betalningsansvaret för de medicinskt färdigbehandlade patienterna. Utskottet har inte något att invända mot propositionens kostnadsberäkningar i övrigt såvitt avser medicinskt färdigbehandlade patienter inom geriatriken.
I den av utskottet beräknade totalkostnaden för kommunernas obligatoriska betalningsansvar ingick även kostnaderna för medicinskt färdigbehandlade inom somatisk akutsjukvård och geriatrik inom de landstingsfria kommunerna. Utskottet delar propositionens uppfattning att, för att ett korrekt utfall skall kunna uppnås, totalkostnaden bör reduceras med de landstingsfria kommunernas andel.
Den av utskottet i betänkande SoU9 beräknade totalkostnaden för medicinskt färdigbehandlade baserades på Landstingsförbundets mätningar från år 1989 och 1990. En ytterligare undersökning av antalet medicinskt färdigbehandlade genomfördes i januari 1990. Utskottet delar propositionens uppfattning att totalkostnaden för det obligatoriska betalningsansvaret bör grundas på uppgifterna från samtliga tre undersökningar. Härigenom ökar enligt utskottet säkerheten i beräkningarna av totalkostnaden för det obligatoriska betalningsansvaret för de medicinskt färdigbehandlade patienterna.
Enligt riksdagsbeslutet skulle kostnadsberäkningarna för det obligatoriska betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade ske enligt en obligatorisk beräkningsmodell. Vissa landsting och kommuner har dock, enligt vad som anförs i propositionen, lokalt träffat överenskommelser som i viss utsträckning avviker från utskottets modell. Utskottet har inte något att erinra mot att dessa lokala överenskommelser blir gällande. I ett fall (i Västerbottens läns landsting) har dock tvist uppkommit mellan landstinget och kommunerna i vilken utsträckning en lokal överenskommelse föreligger. Utskottet återkommer till denna fråga under avsnittet En avstämning av det ekonomiska utfallet av reformen. Under detta avsnitt behandlas även motionsyrkanden om att vissa regleringssummor som lagts till grund för den ekonomiska regleringen m.m. bör justeras.
Enligt riksdagsbeslutet och den nu aktuella propositionen skall skatteväxling genomföras motsvarande 70 % av den totala kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade patienterna inom den somatiska korttidssjukvården och geriatriken. Kommunerna kompenseras under tre år med ett statsbidrag på sammanlagt 1,5 miljarder kronor. Propositionen innehåller förslag till riktlinjer för fördelningen av statsbidraget. Regeringen avser att i en förordning ange närmare bestämmelser om utformningen av statsbidraget. Utskottet har inte något att erinra mot propositionen i denna del.
I propositionen föreslås att statsbidrag även skall kunna lämnas till de landstingsfria kommunerna. Utskottet delar propositionens uppfattning att det är angeläget att även de landstingsfria kommunerna medverkar till att medicinskt färdigbehandlade patienter inte blir kvar inom akutsjukvården. Utskottet anser det därför motiverat att också de landstingsfria kommunerna får del av statsbidraget. En förutsättning bör, som föreslås i propositionen, vara att dessa kommuner internt tillämpar ett motsvarande styrsystem som betalningsansvaret mellan landsting och kommuner.
Utskottet tillstyrker sammanfattningsvis de i propositionen föreslagna riktlinjerna för statsbidraget till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade.
Det kommunvisa utfallet av det extra statsbidraget redovisas i en bilaga (bil. I:3.11) till propositionen. Det bör noteras att en rättelse i propositionen gjorts i denna del. Utskottet har -- för undvikande av missförstånd -- tagit in de korrekta uppgifterna angående utfallet av det treåriga statsbidraget som en bilaga till betänkandet (bilaga 4).
Som framgått i det föregående har utskottet tillstyrkt att det beträffande de medicinskt färdigbehandlade patienter som avvaktar fortsatt vård inom landstinget bör göras justeringar av kostnadsberäkningarna för betalningsansvaret. Propositionen innehåller också ett förslag till förtydligande av 6 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård (betalningsansvarslagen) som klarlägger att kommunens betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade endast kan aktualiseras då patienten väntar på service och vård inom kommunens ansvarsområde. Utskottet tillstyrker lagförslaget.
Utskottet tar härefter upp en annan fråga i anslutning till betalningsansvarslagen.
Kommunen har enligt betalningsansvarslagen ett obligatoriskt betalningsansvar för somatisk långtidssjukvård som bedrivs av en landstingskommun eller en enskild vårdgivare (2 §). Betalningsansvaret gäller dock inte för geriatrisk vård. Kommunen har vidare ett obligatoriskt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade patienter vid landstingskommunernas enheter för somatisk akutsjukvård eller geriatrisk vård (6§). Härutöver kan en landstingskommun och en kommun komma överens om att kommunen skall ha betalningsansvar även för annan sjukvård (9§). Enligt vad utskottet erfarit har vissa landsting och kommuner träffat överenskommelser om ett sådant utvidgat betalningsansvar. Enligt utskottet bör ett förtydligande göras även i 9§ så att det klart framgår att sådana överenskommelser bör kunna avse förutom sjukhusanknuten hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsinriktning även medicinskt färdigbehandlade patienter inom den psykiatriska korttidssjukvården. 9§ betalningsansvarslagen bör erhålla en lydelse i enlighet med vad utskottet anfört. Ett av utskottet utarbetat förslag till ändringar i betalningsansvarslagen ingår som bilaga 2 i betänkandet.
Utskottet föreslår även en redaktionell ändring av den rubrik som föregår 6§ betalningsansvarslagen.
Förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
Ramen för ersättningarna från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen, den s.k. Dagmarersättningen, föreslås i propositionen reduceras med hänsyn till den kostnadsandel för hälso- och sjukvård som lyfts av sjukvårdshuvudmännen genom äldrereformen. Reduceringen bör enligt förslaget fastställas till ett visst antal kronor per invånare och fördelas länsvis.
Som framgått i det föregående beräknas kostnaderna för den totala andelen hälso- och sjukvård som genom reformen överförs till kommunerna till ca 20,3 miljarder kronor. Detta motsvarar ca 21 % av sjukvårdshuvudmännens totala kostnader för hälso- och sjukvård. En reduktion med 21 % av sjukvårdshuvudmännens ersättning från den allmänna sjukvårdsersättningen bör enligt propositionen göras. Reduktionen bör göras även beträffande de landstingsfria kommunerna, eftersom dessa kommer att få del av det föreslagna statsbidraget till kommunerna till service och vård till äldre och handikappade. (Se även avsnittet Förändringen av statsbidraget till kommunerna nedan.) Sammanlagt uppgår reduktionen till 3,1 miljarder kronor. Reduktionens storlek i den ekonomiska regleringen uppgår till 2,8 miljarder kronor då de landstingsfria kommunerna frånräknats.
Riksdagen föreslås i propositionen godkänna riktlinjer för förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen.
Förslaget såvitt avser förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen får följder för vissa medelsanvisningar under budgetåret 1991/92. Medelsanvisningarna behandlas under ett särskilt avsnitt i betänkandet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar propositionens uppfattning att ramen för ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen, den s.k. Dagmarersättningen, fr.o.m. år 1992 bör reduceras med hänsyn till den kostnadsandel för hälso- och sjukvård som lyfts av sjukvårdshuvudmännen genom äldrereformen. Utskottet tillstyrker således de i propositionen föreslagna riktlinjerna för förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen.
Förändringen av skatteutjämningssystemet
Skatteutjämningsbidraget enligt det nuvarande skatteutjämningssystemet baseras på en garanterad skattekraft i landsting och kommuner, varvid hänsyn tas till bl.a. befolkningens åldersstruktur och åldersberoende verksamheter.
I propositionen föreslås vissa förändringar av skatteutjämningssystemet. Enligt förslaget bör tillägg eller avdrag för åldersstrukturens inverkan avseende somatisk långtidssjukvård, vilken ingår i beräkningsunderlaget för skatteutjämningsbidragen till landstingen, föras över till beräkningsunderlaget för skatteutjämningsbidragen till kommunerna. Förändringen innebär att antalet äldre i de högsta åldrarna kommer att väga tyngre vid beräkningen av kommunernas skatteutjämningsbidrag. För kommuner som har många äldre i de högsta åldrarna, dvs. många glesbygdskommuner, innebär förändringen relativt sett högre skatteutjämningsbidrag.
I propositionen föreslås vidare att de högsta skattesatser som enligt lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag får utgöra grund för beräkning av skatteutjämningsbidrag skall justeras för kommuner och landsting motsvarande den förändring av skattesatserna i varje län som uppkommer till följd av skatteväxlingen.
Statens kostnader för skatteutjämningsbidraget stiger i viss utsträckning med den föreslagna förändringen. Orsaken är bl.a. att kommunernas garanterade skattekraft, som ligger till grund för skatteutjämningsbidragen, är högre än landstingens. Merkostnaden uppgår till 300 milj.kr. och avses enligt propositionen böra täckas med medel motsvarande en del av minskningen av sjukförsäkringsersättningarna till landstingen (jfr det särskilda avsnittet härom ovan).
Riksdagen föreslås i propositionen godkänna riktlinjer i fråga om förändringen av skatteutjämningssystemet. Den föreslagna förändringen anses inte böra föranleda ändringar i lagen om skatteutjämningsbidrag. Däremot får förändringen vissa effekter för medelsanvisningarna för budgetåret 1991/92. Regeringens förslag till nya medelsanvisningar behandlas senare i betänkandet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i propositionen om förändring av skatteutjämningssystemet. Utskottet tillstyrker således propositionens förslag till riktlinjer i denna del.
Utskottet behandlar under avsnittet En avstämning av det ekonomiska utfallet av reformen ett motionsyrkande (c, fp) som tar sikte på justeringar som enligt motionärerna bör göras för att garantera kostnadsneutralitet i samband med förändringar av skatteutjämningssystemet och äldrereformen.
Skatteväxlingen
Ett av momenten i den ekonomiska regleringen är skatteväxling. Enligt propositionen skall varje landsting fr.o.m. år 1992 sänka sin skattesats samtidigt som kommunerna inom resp. landstingsområde tillåts höja sin skattesats högst vad som motsvarar landstingets skattesänkning.
Enligt propositionen bör den skatteväxling som krävs till följd av äldrereformen beräknas på resp. landstings totala skatteunderlag för år 1991 anpassade till de förändringar i avräkningsförfarandet som föreslås.
Regleringen av skatteväxlingen föreslås intas i en ny lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård av äldre och handikappade. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.
Storleken av det skatteutrymme som växlas skall enligt förslaget bestämmas med utgångspunkt i den nettokostnadsavlastning som landstinget får genom äldrereformen. Hänsyn skall härvid tas även till reduktionen av den allmänna sjukvårdsersättningen och minskade skatteutjämningsbidrag.
För att skatteväxlingen skall kunna göras på en långsiktigt riktig nivå föreslås en tillfällig förändring, under åren 1992 och 1993, i avräkningsförfarandet vid statens utbetalning av kommunalskatt. Ändringen i avräkningsförfarandet förutsätter en ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.
Enligt propositionen bör man vid den ekonomiska regleringen även beakta vissa effekter av skattereformen. De särskilda effekter som nämns i propositionen är effekterna av den reviderade inkomstbeskattningen, effekterna av att mervärdeskatten breddas och effekterna av att kommuner och landsting fr.o.m. år 1991 får göra avdrag för all ingående mervärdeskatt. Propositionen hänvisar till den lag som riksdagen antog år 1990 -- lagen (1990:609) om avräkningsskatt -- och som syftar till ett budgetmässigt neutralt utfall i förhållandet mellan staten och kommuner resp. landsting. Enligt propositionen förändras förutsättningarna för denna reglering, när verksamhet och resurser förs över från landsting till kommuner. För att kostnadsneutraliteten mellan staten och landstingen å ena sidan och staten och kommunerna å andra sidan skall kunna bibehållas också efter reformens ikraftträdande föreslås en ändring av avräkningsskatten. Ändringen förutsätter en ändring i den särskilda lagen om avräkningsskatt. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.
Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen föreslagna riktlinjerna för skatteväxling. Riksdagen föreslås också anta förslagen till lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade, lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m.m. samt lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt.
Landstingsförbundet har i en skrivelse till utskottet anfört att, enligt förbundet, det principiellt riktiga är att basera skatteväxlingen på 1992 års uppgifter, eftersom det är detta år som överföring av verksamhet sker till kommunerna. Förbundet motsätter sig emellertid inte en skatteväxling på 1991 års uppgifter, eftersom resultatet på några års sikt kan ge en något så när neutral skatteväxling. En förutsättning för Landstingsförbundet är dock att en korrigering görs för utfallet 1992 och 1993.
Utskottet gör följande bedömning.
Skatteväxlingen är ett betydelsefullt moment i den ekonomiska regleringen av äldrereformen. Reformen träder i kraft den 1 januari 1992. Utskottet delar uppfattningen att varje landsting fr.o.m. år 1992 bör sänka sin skattesats motsvarande den nettokostnadsavlastning som landstinget får genom reformen. Utskottet instämmer även i att hänsyn bör tas till reduktionen av den allmänna sjukvårdsersättningen och minskade skatteutjämningsbidrag. Samtidigt bör kommunerna inom resp. landstingsområde tillåtas att höja sin skattesats högst vad som motsvarar landstingets skattesänkning.
I propositionen föreslås att år 1991 skall ligga till grund för skatteväxlingen. Eftersom det bör vara verksamhetens omfattning och utformning fram till ikraftträdandet som läggs till grund för regleringen delar utskottet inställningen att en skatteväxling på 1991 års förhållanden bör väljas. En skatteväxling med år 1991 som grund kan enligt utskottet förväntas ge ett långsiktigt rättvist resultat för den totala ekonomiska regleringen mellan huvudmännen. En fördel är dessutom att, med år 1991 som grund för skatteväxlingen, regleringen kan ske på i huvudsak kända förhållanden.
Skatteväxlingen förutsätter en ny, särskild lag om skatteväxling med anledning av det ändrade huvudmannaskapet för service och vård för äldre och handikappade. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till sådan lag.
Landstingsförbundet har i en skrivelse till utskottet hävdat att en reglering på 1991 års nivå under de två första åren kommer att missgynna landstingen. Utskottet delar bedömningen att full kostnadsneutralitet inte kommer att kunna uppnås i inledningsskedet, i varje fall inte om inflationen stannar på den låga nivå som förutsatts i regeringens kalkyler. Avvikelsen mildras dock något av det statsbidrag som införs för att underlätta övergången till kommunalt betalningsansvar för de medicinskt färdigbehandlade inom den somatiska akutsjukvården. Som landstingsförbundet framhåller är orsaken till den tillfälliga avvikelsen det förhållandet att skatteunderlaget mellan 1991 och 1992 ökar avsevärt mer än kommunsektorns kostnader. Detta är i sin tur en effekt av den tvååriga eftersläpningen i skatteutbetalningar till landsting och kommuner.
På längre sikt bör den föreslagna regleringen således kunna fungera kostnadsneutralt mellan kommuner och landsting. De kortsiktiga balansproblemen mellan delsektorerna får enligt utskottets mening övervägas av finansutskottet vid dess bedömning av den ekonomiska politiken. Socialutskottet vill också erinra om det uppdrag som har givits till den kommunalekonomiska kommittén, vilket enligt direktiven kan väntas ge omfattande förändringar i de finansiella relationerna mellan stat, kommun och landsting år 1993.
För att skatteväxlingen skall kunna göras på en långsiktigt riktig nivå innehåller propositionen förslag om en tillfällig förändring, under åren 1992 och 1993, i avräkningsförfarandet vid statens utbetalning av kommunalskatt. Utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna del. Ändringen i avräkningsförfarandet förutsätter en ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. Utskottet har inget att erinra mot den förslagna lagändringen.
I propositionen föreslås även en ändring av avräkningsskatten så att kostnadsneutralitet mellan staten och landstingen å ena sidan och staten och kommunerna å andra sidan skall kunna bibehållas också efter reformens ikraftträdande. Ändringen är nödvändig med hänsyn till vissa effekter av den genomförda skattereformen. Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag i denna del. De föreslagna förändringarna av avräkningsskatten förutsätter en ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt. Utskottet har inget att erinra mot den föreslagna lagändringen.
Förändringen av statsbidraget till kommunerna
Det nuvarande statsbidraget till kommunerna för social hemhjälp och ålderdomshem är baserat på antalet årsarbetare som kommunerna har inom den sociala hemhjälpen, men det är också relaterat till antalet ålderdomshemsplatser. Statsbidraget utbetalas av socialstyrelsen för kalenderår i efterskott. Riksdagen har för budgetåret 1991/92 (prop. 1990/91:100, bil. 7, anslaget G 1, SoU12, rskr. 211) till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. anvisat ett förslagsanslag på 3496852000kr. Av beloppet avser 3485000000 kr. bidrag för stöd och hjälp i boendet.
I propositionen föreslås att grunderna för fördelningen av statens bidrag till kommunerna till service och vård till äldre och handikappade skall förändras, så att medlen fördelas efter behovskriterier i stället för som nu efter prestation. Med hänsyn till den reduktion av den allmänna sjukvårdsersättningen som också föreslagits i propositionen (jfr ovan) anses statsbidragsramen kunna ökas kraftigt. Det nya statsbidraget bygger på ett antal olika komponenter. Dessa är ett viktat antal i kommunen bosatta personer i de högre åldrarna, den relativa andelen ensamboende äldre, kommunens glesbygdsgrad och andelen förtidspensionärer i kommunen.
Det nya statsbidraget föreslås liksom det nuvarande administreras och utbetalas av socialstyrelsen. Principen bör, enligt propositionen, vara att statsbidraget skall utges till kommunerna kvartalsvis i efterskott och baseras på befolkningsunderlaget per den 31 december föregående år. För år 1992 föreslås dock bidraget utbetalas halvårsvis i efterskott.
Det nya statsbidraget till kommunerna får budgetmässiga konsekvenser för staten först för budgetåret 1992/93.
Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för förändringen av statsbidraget till kommunerna.
Utskottet gör följande bedömning.
Det nuvarande statsbidraget till kommunerna för social hemhjälp och ålderdomshem är prestationsbaserat. Härigenom premieras bl.a. personalintensiva verksamheter. Detta är enligt utskottet olämpligt då personaltillgången är begränsad i flera delar av landet. För kommuner med hög andel äldre personer -- ofta kommuner med låg skattekraft -- och som inte byggt ut sin verksamhet är det prestationsinriktade statsbidraget förknippat med särskilda problem. Utskottet delar propositionens uppfattning att ett statsbidragssystem med en fördelning av medel efter behovskriterier skulle kunna bidra till att lösa de nämnda problemen. Samtidigt kan ett sådant bidragssystem medföra en större flexibilitet vid framtida förändringar av behovsstrukturen.
I propositionen föreslås att grunderna för fördelningen av statens bidrag till kommunerna till service och vård till äldre och handikappade skall förändras så att medlen fördelas efter behovskriterier. Som sådana kriterier föreslås tjäna antalet personer i de högre åldrarna, andelen ensamboende i de högre åldrarna, kommunens glesbygdsgrad samt antalet förtidspensionärer. Enligt propositionen är det en avsikt att statsbidraget till kommunerna för äldrevården skall öka kraftigt. Det finansiella utrymmet för detta åstadkoms genom att den allmänna sjukvårdsersättningen till sjukvårdshuvudmännen reduceras.
Utskottet har inget att erinra mot de i propositionen föreslagna riktlinjerna för en förändring av statsbidraget till kommunerna.
Systemet för mellankommunal kostnadsutjämning
Målet för den ekonomiska regleringen är att kommunerna för år 1992 skall ges täckning för de tillkommande kostnader som äldrereformen för med sig. Detta resultat anses enligt propositionen inte kunna uppnås helt med de hittills behandlade regleringsinstrumenten, utan det krävs också en kostnadsutjämning mellan kommunerna. Det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet avses träda in först efter det att övriga regleringsinstrument fördelat resurser mellan landsting och kommuner. Ett system med mellankommunal kostnadsutjämning anses också nödvändigt för att enskilda kommuner skall kunna anpassa sig till de påfrestningar övergångsvis som en omläggning av statens stöd till en behovsbaserad resursfördelning innebär. Under år 1992 skall systemet sålunda bidra till att ge kommunerna täckning för de genom äldrereformen tillkommande kostnaderna. Under en femårsperiod skall systemet ge kommunerna möjlighet att gradvis anpassa sig till det nya behovsbaserade statsbidraget.
Det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet skall fördela resurser enligt samma behovskriterier som statsbidraget till service och vård till äldre och handikappade.
Alla kommuner utom de landstingsfria kommunerna skall enligt förslaget ingå i det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet.
Systemet innebär i sammanfattning följande. De kommuner som efter den ekonomiska regleringen får intäkter som överstiger de nya kostnaderna för huvudmannaskapsförändringen avstår detta överskott till den mellankommunala kostnadsutjämningen. De kommuner som år 1992 inte får full täckning för sina nya kostnader får medel från den mellankommunala kostnadsutjämningen. Den mellankommunala kostnadsutjämningen är rikstäckande. Utjämningen för åren 1993--1997 utjämnar kostnaderna gradvis mellan kommunerna så att de får möjlighet att anpassa sig till den behovsbaserade resursfördelningen. År 1997 får kommunerna den andel av utjämningsbeloppet som motsvarar kommunens behov enligt de kriterier som styr statsbidraget till service och vård till äldre och handikappade. Utjämningsbeloppet fördelas till kommunerna enligt kriterierna för statsbidraget, dvs. att kommunens andel av statsbidraget i det egna länet styr kommunens andel av utjämningsbidraget i länet. Utjämningsbeloppet under åren 1993--1997 uppräknas och följer kostnadsutvecklingen inom den kommunala sektorn. Detta innebär att utjämningsbeloppet totalt sett inte minskar under perioden men kommunerna närmar sig gradvis utjämningsvärdet, dvs. en helt behovsbaserad fördelning.
Det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet föreslås administreras centralt av socialstyrelsen och skattemyndigheterna.
Den mellankommunala kostnadsutjämningen föreslås bli lagfäst genom en ny lag. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.
Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet och anta förslaget till lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser i likhet med propositionen att det är angeläget att varje kommun år 1992 skall få täckning för sina genom äldrereformen tillkommande kostnader. Utskottet, som är medvetet om att en omläggning av statsbidraget till social hemhjälp och ålderdomshem från att vara prestationsrelaterat till att bli behovsanpassat medför vissa omfördelningseffekter, anser det även nödvändigt att kommunerna ges möjlighet att gradvis anpassa sig till den nya bidragsformen. Utskottet tillstyrker därför förslaget att under en femårsperiod införa ett system för mellankommunal kostnadsutjämning.
Enligt propositionen skall det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet fördela resurser enligt samma behovskriterier som statsbidraget till service och vård till äldre och handikappade, dvs. en fördelning efter ett viktat antal i kommunen bosatta personer i de högre åldrarna, den relativa andelen ensamboende äldre, andelen förtidspensionärer samt kommunens glesbygdsgrad. Utjämningsbeloppen föreslås årligen justeras med hänsyn till lönekostnadsutvecklingen för den berörda verksamheten. Propositionen innehåller också vissa förslag om administrationen av kostnadsutjämningssystemet.
Utskottet har inte något att erinra mot propositionens förslag till riktlinjer för den mellankommunala kostnadsutjämningen.
Propositionen innehåller också ett förslag till lag om mellankommunal kostnadsutjämning. I en bilaga till lagen fastställs kommunvis vilka kostnader och intäkter som varje kommun skall anses ha. Utskottet har inte något att erinra mot lagförslaget.
En avstämning av det ekonomiska utfallet av reformen
Ett antal motioner tar upp behovet av en avstämning av det ekonomiska utfallet av reformen, samtidigt som de har synpunkter på resultaten av den ekonomiska regleringen. Vissa av motionsyrkandena tar sikte på särskilda delar av den ekonomiska regleringen.
I motion 1990/91:So100 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförs om behovet av en snabb utvärdering av det ekonomiska utfallet vid det förändrade huvudmannaskapet för service och vård för äldre och handikappade. Motionärerna hänvisar till att bl.a. kommuner som Säter och Arboga fått en alltför låg ersättning i samband med det ändrade huvudmannaskapet. Motionärerna anser att en översyn av utfallet vid omorganisationen är nödvändig.
I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om avstämning av utfallet av reformen (yrkande 2). Enligt motionärerna står det klart att den av kommunerna övertagna verksamheten kommer att medföra kostnader som inte täcks av nuvarande avtal. Det finns därför starka skäl att redan den 1 januari 1992 genom en utvärdering klarlägga de ekonomiska konsekvenserna och behovet av justering av systemet.
Två motioner hänför sig till beräkningen av regleringsunderlaget. I motion 1990/91:So101 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (båda c) begärs sålunda ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om justeringar av regleringssummorna. Motionärerna anför bl.a. att arbetet i kommuner och landsting efter riksdagsbeslutet i december 1991 med att ta fram ett underlag för regleringen bedrivits under högt tempo och att en befogad osäkerhet därför finns om kvaliteten på underlaget. Även till följd av missförstånd i departementet under arbetet med den ekonomiska regleringen har felaktigheter uppkommit. Det enda sättet att komma till rätta med dessa felaktigheter är genom lokala avtal mellan kommun och landsting. Enligt motionärerna bör det i stället ges möjlighet till justering av de centrala regleringssummorna så att hänsyn kan tas till justeringar inför skatteväxling och skatteutjämning. Motionärerna pekar även på att äldrereformen lämnar utrymme för kommuner och landsting att komma överens om att överföra verksamhet till kommunerna vid en senare tidpunkt än den 1 januari 1992. Det bör enligt motionärerna finnas möjligheter att få in också dessa överenskommelser i skatteväxlingssystemen.
I motion 1990/91:So99 av Hans Göran Franck (s) och Lars Leijonborg (fp) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförs i motionen om möjligheten att pröva hur situationen skall lösas för sjukhem liknande den som sjukhemmet Hallen befinner sig i. Enligt vad som framgår av motionen driver Solna kommun sedan början av år 1991 sjukhemmet Hallen på uppdrag av Stockholms läns landsting. I överläggningar mellan landsting och kommun kom huvudmännen överens om kommunal drift av sjukhemmet från det att det öppnade den 1 februari 1991. Avsikten är att Hallen som lokalt sjukhem skall föras över till Solna kommun den 1 januari 1992. Eftersom sjukhemmet är nybyggt ingick det inte i landstingets bokslut för år 1989. Det ingår enligt motionärerna inte heller i de kostnadsuppskattningar som gjorts från bokslutet år 1989 fram till tidpunkten för reformens genomförande. Kostnaderna för Hallens sjukhem bör enligt motionärerna regleras i särskild ordning inom ramen för riksdagens beslut om den ekonomiska regleringen av äldrereformen.
Av propositionen framgår att ett omfattande beräkningsarbete varit nödvändigt för att få fram ett underlag för den ekonomiska regleringen. Kommuner och landsting har till socialdepartementet redovisat uppgifter om samtliga kostnader (brutto- och nettokostnader) för den verksamhet som skall föras över den 1 januari 1992. Uppgifter skulle, enligt de riktlinjer för redovisningen som socialdepartemenet och de båda kommunförbunden utarbetat för redovisningen, redovisas även om det fanns tvister om beloppens storlek mellan kommunerna och landstingen. Utgångspunkten för kostnadsberäkningarna skulle vara landstingens bokslut för 1989. Hänsyn skulle dock tas till verksamhetsmässiga förändringar fram till den tidpunkt då reformen genomförs. De från kommuner och landsting redovisade kostnaderna har räknats upp till 1991 års prisnivå.
Beträffande de fall där huvudmännen inte varit överens om kostnader och beräkningar har en av regeringen i december 1990 särskilt inrättad myndighet, delegationen för överförande av lokala sjukhem m.m., yttrat sig och lämnat förslag till regeringen om regleringen. Delegationen har tagit ställning i 589 tvister som rört förhållandena i 117 kommuner. Tvisterna har haft olika karaktär. I en del län har samtliga kommuner varit berörda av en eller flera tvistefrågor, i andra län har tvisterna gällt enstaka frågor som endast avsett en kommuns förhållanden. I 10 län kom huvudmännen överens om samtliga frågor beträffande underlaget för den ekonomiska regleringen och reformens verksamhetsmässiga omfattning.
Motion 1990/91:So102 av Marianne Jönsson m.fl. (c och fp) tar sikte på skatteutjämningsreglerna. I motionen hemställs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att skatteutjämningsreglerna bör ändras på ett sådant sätt att kostnadsneutraliteten för Ädelreformen upprätthålls. Enligt motionärerna förlorar Kalmar län ca 20 milj.kr. i skatteutjämningsbidrag. Den huvudsakliga anledningen är att landstinget i Kalmar län har högre grundgaranti än genomsnittet för länets tolv kommuner. Motionärerna anser det inte rimligt att Kalmar län, till följd av skatteutjämningsbidragens konstruktion, skall åsamkas en betydande förlust. Skatteutjämningsreglerna måste ändras på ett sådant sätt att kostnadsneutralitet upprätthålls. Detta bör ges regeringen till känna.
Av propositionen framgår att kommunernas garanterade skattekraft, som ligger till grund för skatteutjämningsbidraget, i regel är högre än landstingens. I vissa fall kan, enligt vad som upplysts av socialdepartementet, den föreslagna förändringen av åldersfaktorn för somatisk långtidssjukvård innebära att utfallet för länet blir det motsatta.
Motion 1990/91:So104 av Reynoldh Furustrand (s) tar sikte på den mellankommunala kostnadsutjämningen. I motionen hemställs att riksdagen beslutar att sluttidpunkten för kostnadsutjämning mellan kommuner med anledning av Ädelreformens ikraftträdande senareläggs. Motionären pekar på att landstingens utbyggnad av äldreomsorgen varierar mellan olika kommuner. Enligt regeringens förslag får alla kommuner full kostnadstäckning för befintlig verksamhet under det första året. Kommuner, där landstinget byggt ut exempelvis sjukhemsverksamheten kraftigt, får mer resurser i förhållande till de objektiva utgiftsbehoven -- antalet äldre m.m. -- än kommuner där landstinget satsat mindre. Därför föreslås ett system med mellankommunal utjämning under en femårsperiod. Ett problem med den mellankommunala skatteutjämning som föreslås är enligt motionären att systemet på grund av sin konstruktion bara delvis utjämnar. Vid omfördelningsperiodens slut år 1997 kommer kommunerna fortfarande att få olika mycket resurser i förhållande till de objektiva utgiftsbehoven beräknat efter antalet äldre, antalet förtidspensionärer, antalet ensamboende och kommunens glesbygdsgrad. Enligt motionären vinner de kommuner på systemet som från början får mest, medan de kommuner som inledningsvis får minst förlorar i slutändan. Motionären anser det inte rimligt att en kommun i längden skall tvingas föra över skatteinkomster till en annan kommun för att denna skall kunna hålla en högre standard i verksamheten, t.ex. sjukhemsplatser för äldre. På sikt måste, anser motionären, en utjämning ske så att alla kommuner får samma chans, dvs. lika mycket pengar i förhållande till de objektiva utgiftsbehoven. En rimlig sluttid för en bättre utjämning, enligt motionären år 2000, bör läggas fast av riksdagen.
I propositionen konstateras att det, när omställningsperioden är till ända år 1997, fortfarande kan finnas län där spännvidden är stor mellan kommunernas kostnader och resurser. Det bör då, anförs det i propositionen, vara möjligt att låta det mellankommunala kostnadsutjämnande systemet fortsätta att fördela medel inom sådana län. Av flera skäl anses det dock inte lämpligt att redan nu ta ställning till detta. I sammanhanget erinras i propositionen om att den kommunalekonomiska kommittén (dir. 1990:20) har i uppdrag att se över det totala statliga bidragssystemet för den kommunala sektorn.
Utöver de nämnda motionerna har utskottet mottagit ett antal skrivelser angående den ekonomiska regleringen. Skrivelser har sålunda inkommit från Landstingsförbundet, vissa av Svenska kommunförbundets länsavdelningar, några landsting och ett tjugutal kommuner, särskilt kommunerna inom Stockholms län. I skrivelserna riktas kritik mot såväl enskilda beslut av den särskilda tvistedelegationen med anledning av tvister mellan kommuner och landsting som mot vissa av socialdepartementets beräkningar. I vissa skrivelser hävdas att principiella felaktigheter har begåtts. I andra fall anses det mera vara fråga om räknefel. Västerbottens läns landsting har nämnts tidigare i betänkandet. Mellan detta landsting och kommunerna inom landstinget har tvist uppkommit bl.a. om i vilken utsträckning en inbördes överenskommelse föreligger som innebär en avvikelse från den av utskottet ursprungligen anvisade obligatoriska beräkningsmodellen för betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade.
Utskottet gör följande bedömning.
Den förändrade ansvarsfördelningen mellan kommunerna och landstingen när det gäller äldre och handikappade är den mest omfattande huvudmannaskapsförändring mellan landstingen och kommunerna som någonsin företagits. Drygt 20 miljarder kronor skall omfördelas. Syftet med den ekonomiska regleringen är dels att ge kommunerna ekonomiska förutsättningar att ombesörja sina nya uppgifter inom äldre- och handikappomsorg, dels att ge landstingen förutsättningar att klara sina åtaganden inom hälso- och sjukvården. Ett mål för regleringen är att i möjligaste mån åstadkomma ett neutralt utfall där ingendera parten vare sig vinner eller förlorar. Detta är emellertid mycket svårt att uppnå, och vissa avvikelser från målet får därför accepteras.
Regleringssystemet innefattar flera komponenter: (1) en skatteväxling mellan kommuner och landsting, (2) en minskning av statsbidragen till landstingen, (3) en ökning av statsbidragen till kommunerna, (4) en förändring av skatteutjämningssystemet samt (5) ett särskilt mellankommunalt omfördelningssystem. Vidare tillförs särskilda statsbidrag om sammanlagt 5,5 miljarder kronor. Samtidigt genomförs en omläggning från av det hittills prestationsbaserade statliga stödet till vård och service åt äldre och handikappade. I framtiden skall detta stöd i stället baseras på behovskriterier såsom befolkningsstruktur och tätortsgrad.
Det är naturligt att en så omfattande resursöverföring som det här är fråga om ger upphov till många meningsskiljaktigheter om vilka beräkningsgrunder och kalkylmetoder som är mest rimliga och ändamålsenliga. 589 tvistiga frågor från 117 kommuner har avgjorts av den särskilda delegationen för överförande av lokala sjukhem m.m. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att flertalet kommuner kunnat lösa beräkningsproblemen i samförstånd med resp. landsting.
Även efter delegationens arbete och departementets beredning kvarstår emellertid oenighet mellan kommuner och landsting i vissa enskilda regleringsfrågor. Ett tjugutal kommuner och några landsting har i skrivelser till utskottet anhållit om ändring av propositionens förslag.
De invändningar som framförs i skrivelserna är av flera olika slag. I åtskilliga skrivelser hävdas att underlaget för tvistedelegationens beslut varit bristfälligt, antingen på grund av förbiseenden från parternas sida eller på grund av att delegationen feltolkat eller förbisett föreliggande uppgifter. I andra fall vidhåller kommuner eller landsting ståndpunkter som prövats men underkänts av delegationen.
Utskottet har erfarit att vissa uppdagade felaktigheter har kunnat beaktas vid departementets beredning av propositionen. Vid bedömningen av sina egna möjligheter att därutöver överpröva delegationens utslag och departementets beräkningar har utskottet haft att överväga flera olika komplikationer.
Ett första problem är att de klagande företräder enbart den ena sidan i en konflikt där den andra sidan inte gjort sin mening känd för utskottet. Ett remissförfarande som möjliggjort en prövning av båda sidors ståndpunkter har inte ansetts vara möjligt att genomföra utan att riksdagsbeslutet uppskjuts till hösten. En sådan försening har i sin tur bedömts strida mot önskemålet att årets budgetarbete i kommuner och landsting skall kunna genomföras med ett fullgott underlag i denna ekonomiskt tunga fråga.
En annan omständighet som utskottet har haft att beakta är regleringssystemets komplexitet. Varje ändring av värdena för en enda kommun eller ett enda landsting föranleder följdändringar för samtliga kommuner och landsting i landet.
Mot denna bakgrund har utskottet funnit det olämpligt att föreslå ändringar i det föreliggande förslaget. I vissa fall bör emellertid korrigeringar kunna komma till stånd i annan ordning. I första hand vill utskottet peka på möjligheten av frivilliga överenskommelser mellan kommuner och landsting. I de fall där parterna är överens om att misstag har skett kan avtal träffas om ersättningar vid sidan om riksdagsbeslutet. En sådan enighet tycks t.ex. föreligga mellan Karlskoga kommun och Örebro läns landsting.
I Västerbottens län har tvist uppkommit om i vilken utsträckning som en lokal överenskommelse har träffats om det obligatoriska betalningsansvaret och om socialdepartementet har haft rätt att beakta en sådan överenskommelse. Utskottet förutsätter att denna fråga kan lösas i överläggningar mellan kommunerna och landstinget.
När det gäller det kommunala betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade kan även nämnas att en särskild delegation skall tillsättas av regeringen för att följa utvecklingen. Det får enligt utskottet förutsättas att denna delegation kan anvisa lösningar på problem som uppkommer i anslutning till det kommunala betalningsansvaret.
I några motioner samt i en skrivelse från Kommunförbundet i Stockholms län framförs förslag om att någon form av obligatorisk avstämning -- "kontrollstation" -- bör ingå i reformens uppföljning. Utskottet delar uppfattningen att en sådan avstämning kan vara motiverad och anser att den lämpligen bör företas redan under år 1992. Denna "kontrollstation" bör dock inte innebära att det sker någon förnyad diskussion och omprövning i fråga om den ekonomiska regleringens huvuddrag eller förändringar mot bakgrund av kostnadsutvecklingen eller skatteunderlagets utveckling. Korrigeringar bör komma i fråga endast i de fall då det handlar om uppenbara tekniska fel eller beräkningsfel.
De närmare formerna för en uppföljande kontroll bör enligt utskottet inte läggas fast nu. Det bör ankomma på regeringen att ta ställning i denna fråga.
Utskottet vill i sammanhanget påminna om det arbete som för närvarande bedrivs i kommunalekonomiska kommittén. Enligt utskottets bedömning bör det finnas möjligheter att i de allmänna överväganden som följer av kommitténs arbete särskilt beakta äldrereformens effekter.
Vad utskottet sålunda anfört om en avstämning av utfallet av den ekonomiska regleringen bör riksdagen, med anledning av propositionen och med anledning av motionerna So99 (s, fp), So100 (s), So101 (c), So102 (c, fp), So103 (c) yrkande 2 och So104 (s), som sin mening ge regeringen till känna.
Medelsanvisningar
Den föreslagna ekonomiska regleringen får i vissa fall effekter för statsbudgeten under budgetåret 1991/92.
Som en följd av bl.a. förslaget om en förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen föreslås riksdagen att dels under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1991/92 anvisa ett belopp som är 445000000 kr. lägre än vad som föreslagits i proposition 1990/91:100 bilaga 7, dels under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisa ett belopp som är 163000000 kr. lägre än vad som föreslagits i proposition 1990/91:100 bilaga 7. (Det bör noteras att regeringen i proposition 1990/91:181 föreslagit ytterligare en minskning av anslaget till Bidrag till sjukförsäkringen. Detta förslag har tillstyrkts av socialförsäkringsutskottet i betänkande 1990/91:SfU18.)
Som en följd av bl.a. förslaget om en förändring av skatteutjämningssystemet föreslås riksdagen (proposition 1990/91:150 bilaga I:4 avsnitt 3) att under sjunde huvudtitelns förslagsanslag Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. för budgetåret 1991/92 anvisa 170000000 kr. utöver vad som föreslagits i proposition 1990/91:100 bilaga 9.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har i det föregående tillstyrkt riktlinjer för en förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Förslaget får effekter för nästa års budget. Utskottet tillstyrker även de förändringar som föreslås i fråga om medelsanvisningarna till Bidrag till allmän sjukvård och till Bidrag till sjukförsäkringen.
Utskottet har också tillstyrkt riktlinjer för en förändring av skatteutjämningssystemet. Även denna förändring ger budgeteffekter under det kommande budgetåret. Utskottet tillstyrker förslaget till ändrad medelsanvisning till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m.
Bostadsfinansiering och stimulansbidrag till utbyggnad av boendeformer m.m.
Bakgrund
Som framgått i det föregående beslutade riksdagen, i samband med beslutet om huvudmannaskapsreformen, med utgångspunkt i förslag i proposition 1990/91:14 att vissa statliga stimulansbidrag skulle införas för att påskynda och underlätta den önskvärda omstruktureringen när det gäller service och vård till äldre och handikappade. Bl.a. skulle ett statligt bidrag om 300 milj.kr. per år införas för att stimulera kommuner och landsting att öka utbyggnaden av gruppbostäder för åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda. Ett bidrag om 100 milj.kr. per år under fem år skulle införas för att stimulera utbyggnaden av alternativa boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade. Vidare innebar riksdagens principbeslut att sammanlagt 1000milj.kr. skulle avsättas under en femårsperiod till utbyggnad och ombyggnad av institutioner med inriktningen att alla som så önskar skall kunna få bo i eget rum. För utbildnings- och informationsinsatser till personal inom kommuner och landsting som berörs av reformen skulle enligt riksdagsbeslutet avsättas 500 milj.kr. Dessutom skulle införas ett under år 1992 tillfälligt statligt bidrag om 500 milj.kr. till landstingen och de landstingsfria kommunerna, med syfte att nedbringa kötiderna inom vissa delar av sjukvården. (Det sistnämnda bidraget behandlas närmare under avsnittet Åtgärder mot köer.)
Utskottet gjorde i betänkande 1990/91:SoU9 i fråga om villkor för lån och stimulansbidrag till gruppbostäder följande uttalanden (s. 91).
I flera av de motioner som väckts om villkoren för lån och stimulansbidrag till gruppbostäder framhålls nödvändigheten av att kommuner och landsting på vilka skyldigheten vilar att anordna gruppboende och gruppbostäder får frihet att utifrån lokala förhållanden finna goda lösningar för boendet. Socialutskottet delar denna inställning. Det är enligt socialutskottet när det gäller gruppbostäder för åldersdementa inte sällan motiverat och dessutom ur medicinsk synpunkt lämpligt att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha kokmöjligheter. Vid planeringen bör också beaktas att gruppbostadens entré bör vetta mot gemensamma utrymmen. I detta sammanhang kan det även finnas skäl att skapa större frihet i vad avser antalet platser som kan medges inom en och samma gruppbostad. Även möjligheterna till samlokalisering av olika gruppbostäder kan behöva vidgas. Socialutskottet erinrar i detta sammanhang om vad som framkom vid den offentliga utfrågning om demens och demenssjukdomar som utskottet anordnade hösten 1989. -- -- -- Enligt utskottet bör stimulansbidrag och bostadslån kunna utgå även om avsteg på detta sätt görs från ålderdomshemsstandarden. Regelsystemet bör ses över och sådana lösningar sökas att ett decentraliserat beslutsfattande möjliggörs när det gäller utformningen av boende för åldersdementa.
Vad gäller gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda rör det sig om långvarigt boende för människor som i många fall är yngre eller medelålders. Detta ställer särskilda krav på boendestandarden. Även på detta område måste det emellertid finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig utbyggnad av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inte motverkas av olika statliga bestämmelser.
Vad gäller stimulansbidrag till nya boendeformer för psykiskt sjuka människor och fysiskt handikappade föreslog utskottet, som framgått ovan, ett särskilt stimulansbidrag på 100 milj.kr. årligen under fem år. I anslutning härtill anförde utskottet följande (s. 91).
Regeringen bör utforma regler för ett sådant stimulansbidrag och återkomma till riksdagen härom. Regeringen bör därvid beakta vad utskottet i det föregående anfört om utformning av gruppbostäder för åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda och om nödvändigheten av flexibilitet i planeringen och byggandet av boendeformerna.
Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen om vad utskottet anfört om låneregler och stimulansbidrag till gruppboende för dementa och psykiskt utvecklingsstörda samt till gruppboende för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade.
Propositionen
För närvarande finns särskilda bestämmelser om bostadslån för ny- och ombyggnad av ålderdomshem [Förordningen (1988:684) med särskilda bestämmelser om bostadslån m.m. för ny- och ombyggnad av ålderdomshem]. Dessa regler innebär sammanfattningsvis följande. Med avsteg från kravet på s.k. fullvärdiga bostäder utgår bostadslån vid ny- och ombyggnad av ålderdomshem om lägenheten i färdigt skick består av minst ett rum och kokskåp, utrymme med toalett och dusch samt entréutrymme. Lägenheten skall ha en sådan storlek att den kan användas av en rullstolsburen person. I ombyggnadsfallet behöver entréutrymmen inte ordnas om det finns byggnadstekniska hinder för detta. Avsteg från kravet på fullvärdiga bostäder får göras endast om den lägre standarden i lägenheterna kompenseras av gemensamma utrymmen för matlagning, måltider och samvaro och av den utrustning som finns där.
Riksdagen har beslutat att ett nytt bostadsfinansieringssystem skall införas (prop. 1990/91:34, BoU4, rskr. 92). En förutsättning för statligt stöd för ny- och ombyggnad i det nya systemet är att byggnadsprojektet uppfyller vissa bostadspolitiska krav.
I den av regeringen nyligen beslutade förordningen (1991:149) om allmänna förutsättningar för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder, som träder i kraft den 1 januari 1992, finns regler som skall vägleda verksamheten avseende det nya systemet. Av förordningen framgår bl.a. att bostäderna skall vara avsedda för permanent bruk och självständigt boende. Lägenheterna skall uppfylla de grundläggande krav på utrymmes- och utrustningsstandard som följer av bestämmelserna i plan- och bygglagen. Sådana krav skall anses uppfyllda om bygglov har lämnats för projektet.
Beträffande särskilda boendeformer för äldre gäller enligt förordningen att en lägenhet får bestå av ett rum och kokskåp, utrymme med toalett och dusch samt entréutrymme. Detta gäller under förutsättning att lägenheten har sådan storlek och utformning att den kan användas av en rullstolsburen person och att den lägre standarden i lägenheten kompenseras av gemensamma utrymmen för matlagning, måltider och samvaro.
Föredragande statsrådet anför under avsnittet Förutsättningar för statlig bostadsfinansiering i propositionen (prop. 1990/91:150, bilaga 3 s. 45 ff.) att det nya bostadsfinansieringssystemet innebär enklare regler i fråga om de krav som skall uppfyllas för att statligt stöd skall kunna utgå till ny- och ombyggnad. Reglerna bli enligt föredraganden mera enhetliga genom att de bestämmelser som nu gäller för ålderdomshem får tillämpas för alla särskilda boendeformer för äldre. De nya reglerna ger större utrymme för flexibilitet och ökade möjligheter till lokala lösningar. Reglerna innebär vidare, anförs det i propositionen, att prövningen av om kraven på utrymmes- och bostadsstandard är uppfyllda kan ske samlat i kommunen vid bygglovsprövningen. Enligt föredraganden ger denna samordnade handläggning de förutsättningar för ett decentraliserat beslutsfattande som socialutskottet eftersträvat. Föredraganden anför vidare (s. 46 f.):
För egen del anser jag det viktigt att betona kraven på att särskilda boendeformer för äldre och handikappade planeras och byggs med sikte på en långsiktig användbarhet. Jag vill särskilt betona att det är nödvändigt att ställa krav på hög tillgänglighet i denna typ av bostäder och att behovet av en god arbetsmiljö uppmärksammas. Detta kommer till uttryck genom reglerna för statligt bostadsstöd vilka ställer krav på att lägenheten skall ha en sådan storlek och utformning att den kan användas av en rullstolsbunden person.
Vid planering av gruppbostäder för åldersdementa utgår jag från att utformningen kan anpassas till denna grupps särskilda behov av en småskalig och trygg boendemiljö. -- -- -- För äldre med demensproblem bör antalet boende i en gruppbostad begränsas. Bedömningen av hur många lägenheter som bör dela på gemensamma utrymmen måste dock göras utifrån de boendes särskilda behov och utifrån vad som är lämpligt i varje enskilt byggnadsprojekt. -- -- -- Jag delar uppfattningen att det är angeläget att undvika institutionsliknande boende för äldre och handikappade. Jag utgår från att samma synsätt delas av kommunerna och att lämplig gruppstorlek och möjligheten att undvika institutionsprägel noga prövas vid den kommunala planeringen av de olika boendeformerna. Några generella regler om gruppstorlek och samlokalisering bör därför inte ställas upp. Jag vill dock betona att planering och utformning av särskilda boendeformer för äldre måste ta sin utgångspunkt i de mål om valfrihet, trygghet och integritet som riksdagen fastställt för äldreomsorgen.
Vad särskilt gäller gruppboende för åldersdementa anför föredragande statsrådet, under hänvisning till utskottets uttalande att det för sådant boende inte sällan är motiverat och dessutom ur medicinsk synpunkt lämpligt att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha kokmöjlighet (s. 47):
Av de nya reglerna i förordningen 1991:149 om allmänna förutsättningar för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder följer att krav inte ställs på att gruppbostäder för åldersdementa behöver innehålla ett fullt utrustat kök. Däremot måste det finnas ett kokskåp eller ett pentry så att det i lägenheten finns möjlighet att koka kaffe eller tillreda en enkel måltid. Tillgång till kokmöjlighet anser jag vara en viktig bostadskvalitet vilken inte bör efterges med hänsyn till behovet av en flexibel användning av bostäderna. I vissa fall kan det dock av säkerhetsskäl vara motiverat att avstå från inkoppling av spis eller kokplatta.
När det gäller planering av gruppbostäder och andra gemensamma boendeformer för utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade förutsätter föredragande statsrådet att bostäderna inte standardiseras utan planeras och utformas efter de boendes individuella önskemål och behov av tillgänglighet, trygghet och integritet. Mot bakgrund av att det många gånger är fråga om yngre och medelålders människor understryker dock statsrådet att denna grupp inte skall ha en lägre bostadsstandard än vad som tillkommer övriga medborgare. Föredraganden fortsätter (s. 47):
I proposition 1984/85:176 med förslag till lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda anges vad som bör gälla vid utformning och lokalisering av gruppbostäder för personer med utvecklingsstörning. Där framhöll föredragande statsråd om gruppens storlek att det är eftersträvansvärt med ett fåtal personer i varje grupp. Antalet fyra angavs som ett riktmärke, men det framhölls också att riktmärket inte bör ses som ett absolut krav i samtliga fall, utan att det måste finnas utrymme för flexibilitet. Vidare framhölls, att det är väsentligt att de som bor i gruppbostad känner att de inte bor på en institution. En gruppbostad bör därför utgöra en naturlig del av den vanliga bostadsbebyggelsen och skall kunna finnas både i hyres- och bostadsrättshus, radhus och villor efter vad som är mest lämpligt på varje ort. Det framhölls också att det bör undvikas att flera gruppbostäder placeras i omedelbar närhet av varandra. För egen del anser jag att den inriktning som redovisas i förarbetena till omsorgslagen i kombination med de allmänna förutsättningar som kommer att gälla för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder, ger utrymme för den flexibilitet som riksdagen efterfrågat och som jag anser vara önskvärd.
Som framgått i det föregående innebar riksdagsbeslutet i december 1990 ett principbeslut om att staten, för att påskynda utvecklingen av gruppboende inom kommunerna och landstingen, skall avsätta 400 milj.kr. årligen under en femårsperiod. Riksdagen uppdrog åt regeringen att utforma närmare regler för bidraget.
Under avsnittet Stimulansbidrag till gruppbostäder i propositionen föreslås riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisa 400 milj.kr. till ett sådant stimulansbidrag. Riksdagen föreslås även godkänna riktlinjer för stimulansbidraget.
Propositionens förslag innebär vissa korrigeringar av den tidigare föreslagna nivån på stimulansbidraget. Enligt proposition 1990/91:14 skulle bidrag utgå med 200000 kr. per enhet. I den nu aktuella propositionen föreslås att nivån på stimulansbidraget för gruppboendeenheter färdigställda fr.o.m. år 1991 bör utgöra 500000 kr. En sådan höjning av nivån behövs enligt propositionen för att stimulanseffekten skall bli kraftfull.
Bidraget föreslås utgå per färdigställd enhet som uppfyller de allmänna förutsättningarna för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder. Bidraget lämnas inom en total ram på 2000 milj.kr. under fem år.
Bidraget skall i huvudsak utgå till kommuner och landsting som enligt socialtjänstlagen och omsorgslagen har en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för olika grupper av äldre och handikappade. Stimulansbidrag skall enligt förslaget kunna utgå även i de fall en gruppboendeverksamhet uppförs och drivs av ett kooperativ eller en stiftelse eller i andra former av enskild regi.
Stimulansbidraget föreslås utbetalas av socialstyrelsen kalenderårsvis i efterskott efter det att gruppboendeenheten färdigställts.
Riksdagsbeslutet i december innefattade även ett principbeslut om att staten under en femårsperiod skall avsätta 1 miljard kronor för ombyggnad av lokala sjukhem och andra vårdinrättningar. Det uppdrogs åt regeringen att utforma närmare bestämmelser för stimulansbidraget. Sådana presenteras under avsnittet Stimulansbidrag för ombyggnad av lokala sjukhem och andra vårdinrättningar i propositionen. Bidrag föreslås i propositionen utgå med 50000 kr. per enkelrum som tillkommer vid ombyggnad och i samband därmed gjord utglesning av befintliga flerbäddsrum samt vid utbyggnad av särskilda boendeformer för service och omvårdnad. Bidraget skall enligt förslaget i huvudsak avse ombyggnadprojekt med syfte att skapa fler enkelrum i de till kommunerna överförda sjukhemmen. Stimulansbidraget skall även kunna utgå till de landstingskommuner som avser att tillskapa fler enkelrum i samband med ombyggnad av långvårdsenheter med huvudsaklig omvårdnadsinriktning. Om ombyggnaden avser ett sjukhem som enligt överenskommelse drivs på entreprenad åt kommunerna, måste parterna vara överens om att ombyggnad skall ske samt hur kostnaderna för denna skall regleras.
Stimulansbidraget föreslås utbetalas av socialstyrelsen kalenderårsvis i efterskott.
Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för stimulansbidraget till ombyggnad av lokala sjukhem och andra vårdinrättningar. Förslaget om stimulansbidrag för ombyggnad av lokala sjukhem och andra vårdinrättningar får inte några effekter för statsbudgeten under budgetåret 1991/92.
Motionerna
I motion 1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs att riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och stimulansbidrag till gruppbostäder godkänner de riktlinjer som anges i motionen. Motionärerna anför att regeringens förslag såvitt avser villkoren för lån och stimulansbidrag till gruppbostäder i vissa viktiga avseenden avviker från riksdagens ställningstaganden. Motionärerna nämner därvid vad som anförs i propositionen om köksutrustning i bostäder för senildementa. Motionärerna anser att riksdagen bör bekräfta och förtydliga sina ställningstaganden så att en angelägen utbyggnad inte fortsättningsvis hämmas av statliga lånebestämmelser.
Liknande synpunkter framförs i motionerna 1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 4 och 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkande 3.
Motion So103 (c) innehåller också en begäran om ett tillkännagivande om vad som anförs om stimulansbidraget för ny- och ombyggnad av lokala sjukhem (yrkande 4). Motionärerna anser att bidraget bör utgå som ett generellt bidrag till kommunerna för att tillgodose de äldres varierade behov av särskilt boende.
Bostadsutskottets yttrande
Socialutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att avge yttrande över avsnitt 4.3.3. i propositionen och vissa motionsyrkanden. Bostadsutskottets yttrande, 1990/91:BoU7y, har fogats till betänkandet som bilaga 3.
Bostadsutskottet påminner om att det i november 1990 (1990/91:BoU2y) anförde att de s.k. ålderdomshemsreglerna borde tillämpas också när det gällde byggande av gruppbostäder för människor med åldersdemens. Detta synsätt har enligt bostadsutskottet väglett utformningen av förordningen (1991:149) om allmänna förutsättningar för statligt stöd i det nya bostadsfinansieringssystemet. Även vad gäller gruppbostäder för utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade har vad utskottet anförde i yttrande BoU2y vunnit gehör i de nya finansieringsreglerna, påpekar bostadsutskottet. Bostadsutskottet anför vidare (s. 5). Utskottet har positivt noterat att de nya reglerna i det enskilda fallet ger goda möjligheter till en lokal anpassning och flexibilitet. Utskottet kan inte dela uppfattningen i motionerna om att de nya reglerna skulle hämma en angelägen utbyggnad av sådana bostäder som nu diskuteras. Det kan inte heller rimligen hävdas att de nya reglerna skulle vara speciellt komplicerade och att de därigenom skulle förhindra en angelägen utveckling på området.
Av vad nu redovisats framgår att den uppfattning om regler för bostadslån avseende byggande av gruppbostäder för äldre och handikappade som bostadsutskottet tidigare fört fram har tagits in i den författning som kommer att ligga till grund för det statliga stödet till ny- och ombyggnad av bostäder. Utskottet har självfallet ingen erinran mot att så skett.
Bostadsutskottets majoritet vidhåller sålunda sin tidigare uppfattning och föreslår socialutskottet att avstyrka nu aktuella motionsyrkanden.
Bostadsutskottets m-, fp- och c-ledamöter reserverar sig och anför i reservationen bl.a. att det inte finns anledning att överge riksdagens tidigare beslut i frågan om lånebestämmelser och statsbidrag till gruppboende. Det fortsatta arbetet skall således enligt reservanterna bedrivas i enlighet med det beslut riksdagen fattade med anledning av socialutskottets ställningstagande i betänkande 1990/91:SoU9. Reservanterna påpekar att motionsförslagen utgår från detta riksdagsbeslut och föreslår ett tillkännagivande till regeringen om det fortsatta arbetet med reformeringen av bostadslånereglerna vid byggande av gruppbostäder för äldre, åldersdementa m.fl.
Socialutskottets bedömning
Stimulansbidrag för gruppboendeenheter föreslås i propositionen utgå för varje färdigställd enhet som uppfyller de allmänna förutsättningarna för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder. Vid behandlingen av propositionen om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. uttalade socialutskottet (1990/91:SoU9) att det var nödvändigt att kommuner och landsting får frihet att utifrån lokala förhållanden finna goda lösningar för boendet. Regelsystemet avseende kraven för statligt bostadsstöd bör ses över och sådana lösningar sökas att ett decentraliserat beslutsfattande möjliggörs när det gäller utformningen av boende för åldersdementa. I fråga om gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda anförde utskottet att det rör sig om ett långvarigt boende för människor som i många fall är yngre eller medelålders och att detta ställer särskilda krav på bostadsstandarden. Utskottet ansåg dock att det även på detta område måste finnas utrymme för lokala bedömningar så att en utbyggnad av bostäder inte motverkas av statliga bestämmelser. Vad utskottet anförde gav riksdagen regeringen till känna (rskr. 97).
Innehållet i propositionen tillgodoser i flera avseenden riksdagens önskemål. Det nya bostadsfinansieringssystemet innebär att reglerna blir enklare när det gäller vilka krav som skall vara uppfyllda för att statligt stöd skall lämnas till ny- och ombyggnad. Genom enklare och mer enhetliga regler ges utrymme för större flexibilitet och ökade möjligheter till lokala lösningar. I likhet med vad utskottet tidigare uttalat anser föredraganden att några generella regler om gruppstorlek och samlokalisering inte bör ställas upp när det gäller gruppbostäder för åldersdementa. Utskottet delar propositionens inställning i dessa avseenden. Utskottet erinrar också om vikten av att tillgänglighet och arbetsmiljökrav tillgodoses.
För att erhålla statligt stöd är det enligt förordningen om allmänna förutsättningar för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder ett krav att lägenheten bl.a. består av ett rum och kokskåp. När det gäller gruppbostäder för åldersdementa har utskottet tidigare uttalat att det i vissa fall kan vara lämpligt att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha kokmöjligheter.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och anser att möjlighet bör finnas att anpassa lägenheternas utrustning till de boendes skiftande behov. Utskottet utgår från att de särskilda boendeformerna planeras och byggs på ett sätt som tillgodoser dessa behov. Stimulansbidrag och bostadslån bör således kunna utgå till gruppbostäder för åldersdementa även om det i vissa fall av lämplighetsskäl finns anledning att avstå från köksutrustning i varje boendeenhet. Regelsystemet bör i detta avseende ändras.
När det gäller gruppbostäder och andra gemensamma boendeformer för utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade erinrar utskottet om att det rör sig om långvarigt boende för människor som i många fall är yngre eller medelålders. Detta ställer särskilda krav på boendestandarden. Det måste dock finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig utbyggnad av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inte motverkas av olika statliga bestämmelser.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av riksdagens tidigare ställningstagande i frågan, propositionen samt motionerna 1990/91:So98 (fp), 1990/91:So96 (m) yrkande 4 och 1990/91:So103 (c) yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet har, utöver vad som anförts ovan, inte något att anföra med anledning av de i propositionen föreslagna riktlinjerna för stimulansbidrag till gruppbostäder. Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till byggande av gruppbostäder m.m.
Utskottet tillstyrker även de i propositionen föreslagna riktlinjerna för stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra vårdinrättningar, som väl motsvarar riksdagsbeslutet i december 1990. Riksdagen har inte anledning att ta något initiativ med anledning av motion 1990/91:So103 (c) yrkande 4. Motionsyrkandet avstyrks.
Medel för personalutveckling och utvärdering av reformen
Som framgått i det föregående innebar riksdagsbeslutet i december 1990 att staten borde avsätta 500 milj.kr. för information och utbildning inför genomförandet av huvudmannaskapsreformen.
Under avsnittet Vissa övriga frågor i propositionen föreslås nu riksdagen anvisa 500 milj.kr. för budgetåret 1991/92 för personalutvecklingsinsatserna. Bidrag skall enligt förslaget lämnas till kommunerna och fördelas med 1393 kr. för varje i kommunen bosatt person som var 80 år eller äldre den 1 januari 1990. De medel som genom detta bidrag kommer att utgå till kommunerna avses även täcka kostnader för information och utbildning för viss landstingskommunal personal. Riksdagen föreslås även godkänna de i propositionen föreslagna riktlinjerna för bidraget till personalutvecklingsinsatser.
Utskottet har inte något att erinra mot de i propositionen föreslagna riktlinjerna för bidraget till personalutvecklingsinsatser.
Ett särskilt avsnitt i propositionen behandlar frågan om uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen. I propositionen anförs bl.a. att huvudmannaskapsförändringen i sig motiverar en kontinuerlig uppföljning av hur verksamheten utvecklas vad avser innehåll, kvalitet och kostnader. Enligt propositionen åvilar den kontinuerliga uppföljningen naturligen socialstyrelsen. Den utvärdering och uppföljning som det är fråga om kräver enligt propositionen extra insatser utöver det som ligger i socialstyrelsens reguljära verksamhet. Ett särskilt uppdrag till socialstyrelsen som närmare preciserar inriktningen av denna uppgift aviseras. Det får, anförs det i propositionen, anses naturligt att socialstyrelsen i detta samverkar med de båda kommunförbunden och andra myndigheter och organisationer.
I propositionen hänvisas också till den särskilda delegation som skall ges uppdraget att följa betalningsansvarets tillämpning, dess tekniska konstruktion och de ekonomiska konsekvenserna av systemet. I delegationens uppdrag bör enligt propositionen ingå att föreslå förändringar i systemet om sådana skulle komma att krävas samt att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade. Föredragande statsrådet uttalar en avsikt att återkomma till regeringen med förslag om att inrätta en sådan delegation där företrädare för kommuner och landsting avses ingå.
Vid sidan av socialstyrelsen och en betalningsansvarsdelegation bör vidare, anförs det i propositionen, forskningen engageras för utvärdering av reformen. Föredraganden uttalar en avsikt att, i samverkan med det socialvetenskapliga forskningsrådet och andra företrädare för forskningen, ta initiativ till att detta kommer till stånd.
Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen sålunda föreslagna riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen. Riksdagen föreslås också för budgetåret anvisa 5 milj.kr. för uppföljnings- och utvärderingsfrågor.
Utskottet har inte något att erinra mot de föreslagna riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen.
Enligt propositionen bör medlen för personalutvecklingsinsatser och uppföljning och utvärdering anvisas på förslagsanslaget Bidrag till social hemhjälp. Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen.
Åtgärder mot köer
Som framgått i det föregående föreslog utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SoU9 att landstingen och de landstingsfria kommunerna övergångsvis skall tillföras ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992. Statsbidraget avses nedbringa kötiderna för sådana patienter som väntar på operation eller annan behandling. Bidraget avses också underlätta den omställning som krävs för att patienter på sjukhem och andra inrättningar som berörs av reformen skall kunna ges en trygg medicinsk vård. I betänkandet hänvisades också till förslaget om införande av ett kommunalt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade.
Efter riksdagsbeslutet i december 1990 har företrädare för staten och Landstingsförbundet i april i år träffat en överenskommelse om statligt bidrag för införande av en vårdgaranti fr.o.m. år 1992. Enligt överenskommelsen har Landstingsförbundet utfäst sig bl.a. att rekommendera sjukvårdshuvudmännen att införa en vårdgaranti fr.o.m. år 1992 för vissa operationer och andra medicinska insatser. Beslut om att införa en vårdgaranti fattas av resp. sjukvårdshuvudman.
Enligt överenskommelsen skall den patient som omfattas av vårdgarantin bli behandlad inom tre månder från det att patienten har satts upp på en vårdplaneringslista. Om patienten inte kan behandlas inom denna tid på den egna kliniken, skall patienten erbjudas vård vid någon annan klinik inom sjukvårdsområdet, hos någon annan sjukvårdshuvudman eller hos någon privat vårdgivare.
I överenskommelsen anges vidare att vårdgarantin skall gälla för ett tiotal typer av behandlingar som skall fastställas av Landstingsförbundet -- efter samråd med landstingen -- och staten gemensamt. I dessa skall ingå höftleds-, starr- och kranskärlsoperationer. De expertgrupper som finns knutna till det s.k. Dagmar 50-projektet har engagerats i arbetet med att utarbeta för landet gemensamma kriterier och indikationer för att patienten skall placeras på en vårdplaneringslista inom ett antal diagnoser/åtgärder. Även Svenska Läkaresällskapet deltar i detta arbete. Socialstyrelsen följer frågans utveckling.
Landstingsförbundet åtar sig genom överenskommelsen att lämna staten fortlöpande rapporter om kösituationen beträffande de behandlingar som omfattas av vårdgarantin. Förbundet skall regelbundet kartlägga aktuella väntetider för vissa operationer i hela landet. Kartläggningen avser inledningsvis väntetiderna för operationer av grå starr, höftleder och kranskärl. Kartläggningen kommer att kompletteras med uppgifter om bl.a. hur många patienter som p.g.a. alltför långa väntetider vid den egna kliniken har remitterats till andra vårdgivare. Efter hand, sedan kriterier och indikationer utarbetats, kommer man även att kartlägga väntetider för allmänkirurgi, urologi och kvinnosjukvård.
I propositionen (bilaga I:3 avsnitt 3) hänvisas till överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet om införandet av en vårdgaranti och föreslås att ett statligt bidrag skall lämnas engångsvis med sammanlagt 500 milj.kr för år 1992 till de sjukvårdshuvudmän som förbinder sig att införa vårdgarantin. Avsikten med bidraget är att det skall underlätta införandet av vårdgarantisystemet. Bidraget föreslås fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen efter antalet invånare den 31 december 1990. Socialstyrelsen skall betala ut de statliga bidragen kvartalsvis. Genom denna koncentrerade insats bör enligt propositionen vårdköerna kunna minskas högst väsentligt. För tiden efter år 1992 skall enligt propositionen något statligt bidrag för vårdgarantisystemet inte utgå.
Riksdagen föreslås till Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti för budgetåret 1991/92 anvisa ett reservationsanslag på 250000000 kr.
I motion 1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförs i motionen om en utvidgad och förbättrad vårdgaranti, vilken omfattar även hjärtundersökningar och hjärtoperationer/behandlingar (yrkande 1). Enligt motionärerna är det en brist att det föreliggande förslaget innebär att det först i höst får verkligt innehåll. Motionärerna anser att det redan nu -- förslagsvis från den 1 juli 1991 -- finns tillräckligt underlag för att införa vårdgarantin för patienter som väntar på hjärtundersökningar och hjärtoperationer/behandlingar. Den rimliga väntetiden bör enligt motionärerna vara tre månader från remiss till undersökning och till utförd operation. Enligt motionärerna är det vidare av största vikt att prioriteringen efter den 1 januari 1992 innebär att de människor som väntat länge på operation för grå starr och för höftleds- och knäprotes omedelbart kan få nödvändig hjälp.
Motionärerna hänvisar till att man i flera år motionerat om införandet av en vårdgaranti men att dessa krav avvisats av riksdagen. Åtgärder för att garantera svårt sjuka vård i tid är viktiga och krävs omedelbart, anförs det i motionen. Därför bör också vårdgarantin vara lagfäst (yrkande 2).
Motionärerna anser att det finns en viktig och principiell skillnad mellan regeringens och motionärernas förslag. Överenskommelsen mellan Landstingsförbundet och regeringen ses av regeringen som ett slutsteg för att lösa ett akut problem. Enligt motionärerna är vårdgarantin ett steg på vägen mot något annat och bättre, nämligen införandet av en försäkringsmodell. Motionärerna förespråkar införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring (yrkande 3). En sådan skulle också leda till en större valfrihet för de enskilda människorna. Motionärerna anser att valfriheten bör skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 4).
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) finns ett yrkande om att en 100-dagarsregel bör införas inom den somatiska akutsjukvården så att varje patient gentemot sjukvårdshuvudmannen får rätt att antingen erhålla behandling inom hundra dagar efter det att diagnos har ställts eller erhålla ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmannen för behandling av annan vårdgivare (yrkande 1). Yrkandet har behandlats av utskottet i betänkandet 1990/91:SoU12. (Motionsyrkandet ansågs tillgodosett genom Landstingsförbundets rekommendation om vårdgaranti.) Motion So531 (fp) innehåller också ett yrkande om ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om användningen av de speciella medel för köbekämpning som förs över till sjukvårdshuvudmännen i samband med reformeringen av äldreomsorgen (yrkande 13). Enligt motionärerna bör det extra statsbidraget om 500 milj.kr. för åtgärder mot sjukvårdsköerna under 1992, som riksdagen beslutade om i samband med beslutet om äldreomsorgen, underlätta införandet av den föreslagna 100-dagarsgarantin.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterade i samband med beslutet om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. att ett viktigt syfte med reformen och med att införa ett kommunalt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade är att öka sjukvårdens kapacitet att hjälpa patienter som väntar på operation eller annan behandling och att det krävs koncentrerade insatser för att nedbringa kötider. Utskottet föreslog mot den bakgrunden att landstingen och de landstingsfria kommunerna övergångsvis skulle tillföras ett särskild statsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992.
Det förslag som nu läggs fram i propositionen och som baseras på en överenskommelse med Landstingsförbundet om införande av en vårdgaranti för vissa operationer och andra medicinska insatser motsvarar väl utskottets intentioner beträffande det särskilda statsbidraget. Beslut om införande av vårdgarantin fattas nu successivt av de olika landstingen. Syftet med motion So97 (m) får därmed anses delvis tillgodosett. Av propositionen framgår att vårdgarantin skall tillämpas i fråga om bl.a. kranskärlsoperationer och operationer mot grå starr och för nya höftleder. Enligt utskottet får vårdgarantins omfattning i detta avseende anses motsvara vad som efterlyses i motion So97. Yrkande 1 i motionen bör enligt utskottet inte föranleda något initiativ från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.
En lagreglering av vårdgarantin synes inte erforderlig. Utskottet är inte berett att tillmötesgå motion So97 (m) i dess krav på lagfäst vårdgaranti och valfrihet m.m. Utskottet avstyrker därför yrkandena 2--4 i motionen.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti.
Enligt motion So531 (fp) yrkande 13 bör det extra statsbidraget till landstingen och de landstingsfria kommunerna användas för införandet av en 100-dagarsgaranti. Motionsyrkandet får anses tillgodosett och erfordrar därför inget initiativ från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk reglering att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So96 yrkande 1 och 1990/91:So103 yrkande 1, res. 1 (m, c) -- delvis res. 2 (v) -- delvis
2. beträffande nya riktlinjer för äldreomsorgen m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:So96 yrkandena 2, 3 och 5, res. 1 (m, c) -- delvis res. 2 (v) -- delvis
3. beträffande statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade (avsnitt 4.2.2.1), res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
4. beträffande 6 § betalningsansvarslagen att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård såvitt avser 6 §, res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
5. beträffande 9 § betalningsansvarslagen m.m. att riksdagen dels beslutar att 9 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård skall erhålla ändrad lydelse i enlighet med Utskottets förslag i bilaga 2, dels beslutar att ingressen till det i propositionen framlagda förslaget skall ha nedan som utskottets förslag betecknade lydelse.
Regeringens förslag Utskottets förslag
Härigenom föreskrivs att Härigenom föreskrivs i
6 § lagen (1990:1404) om fråga om lagen (1990:1404)
kommunernas betalningsansvar om kommunernas
för viss hälso- och betalningsansvar för viss
sjukvård skall ha hälso- och sjukvård dels
följande lydelse. att 6 och 9 §§ skall ha
följande lydelse, dels att
rubriken närmast före 6
§ skall lyda "Somatisk
akutsjukvård m.m.".
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
6. beträffande ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen (avsnitt 4.2.3.1), res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
7. beträffande förändring av skatteutjämningssystemet att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för förändring av skatteutjämningssystemet (avsnitt 4.2.3.2), res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
8. beträffande riktlinjer för skatteväxling att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för skatteväxling (avsnitt 4.2.3.3), res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
9. beträffande lagreglering av skatteväxlingen att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till a) lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade, b) lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m.m., c) lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt, res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
10. beträffande förändring av statsbidraget till kommunerna att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för förändring av statsbidraget till kommunerna (avsnitt 4.2.3.4), res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
11. beträffande riktlinjer för den mellankommunala kostnadsutjämningen att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för ett system för mellankommunal kostnadsutjämning (avsnitt 4.2.3.5) res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
12. beträffande lagreglering av den mellankommunala kostnadsutjämningen att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade, res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
13. beträffande avstämning av utfallet av den ekonomiska regleringen att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So99, 1990/91:So100, 1990/91:So101, 1990/91:So102, 1990/91:So103 yrkande 2 och 1990/91:So104 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis res. 5 (m, c, v) -- motiv., villk. 1 eller 2
14. beträffande medelsanvisningar som följd av den ekonomiska regleringen att riksdagen för budgetåret 1991/92 a) under femte huvudtiteln till Bidrag till allmän sjukvård m.m. -- med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat (1990/91:SoU12, rskr. 211) -- anvisar ett med 445000000 kr. nedräknat förslagsanslag på 4067682000 kr., b) under femte huvudtiteln till Bidrag till sjukförsäkringen -- med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat (1990/91:SfU11, rskr. 200) och socialförsäkringsutskottet föreslagit (prop. 1990/91:181, SfU18) -- anvisar ett med 163000000 kr. nedräknat förslagsanslag på 6823000000 kr., c) under sjunde huvudtiteln till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. anvisar ett förslagsanslag på 170000000 kr. utöver vad riksdagen tidigare beslutat (1990/91:FiU29, rskr. 248), res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
15. beträffande köksutrustning m.m. att riksdagen med anledning av propositionen samt motionerna 1990/91:So96 yrkande 4, 1990/91:So98 och 1990/91:So103 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande riktlinjer i övrigt för stimulansbidrag till gruppbostäder att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för stimulansbidrag till gruppbostäder (avsnitt 4.3.1), i den mån de inte behandlas under föregående moment,
17. beträffande riktlinjer för stimulansbidrag till lokala sjukhem m.m. att riksdagen med avslag på motion 1990/91:So103 yrkande 4 godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra vårdinrättningar (avsnitt 4.3.2), res. 6 (c)
18. beträffande medelsanvisning till Bidrag till byggande av gruppbostäder m.m. att riksdagen till Bidrag till byggande av gruppbostäder m.m. för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 400000000kr.,
19. beträffande riktlinjer för bidrag till personalutvecklingsinsatser att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för personalutvecklingsinsatser (avsnitt 4.4.1) res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
20. beträffande riktlinjer för uppföljning och utvärdering att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen (avsnitt 4.4.2), res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
21. beträffande medelsanvisning till personalutvecklingsinsatser, uppföljning och utvärdering att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 505000000 kr. utöver vad riksdagen tidigare beslutat (1990/91:SoU12, rskr. 211), res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
22. beträffande inriktningen av ett statsbidrag för vårdgaranti att riksdagen med avslag på motion 1990/91:So97 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,
23. beträffande lagfäst vårdgaranti m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:So97 yrkandena 2--4, res. 7 (m)
24. beträffande medelsanvisning till statsbidrag för viss vårdgaranti att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 250000000 kr.,
25. beträffande användningen av statsbidraget att riksdagen avslår motion 1990/91:So531 yrkande 13.
Stockholm den 30 maj 1991 På socialutskottets vägnar Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), Maj-Inger Klingvall (s), Göran Engström (c) och Alf Egnerfors (s).
Reservationer
1. Avslag på förslaget till ekonomisk reglering och nya riktlinjer för äldreomsorgen (mom. 1 och mom.2)
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 9 börjar med "Riksdagen beslutade" och på s. 10 slutar med "2, 3 och 5." bort ha följande lydelse:
Konsekvenserna av den beslutade äldrereformen är mycket svåröverskådliga. Utskottet anser, i likhet med vad som också tidigare framhållits från m och c, att problemen inom äldreomsorgen måste bearbetas från de rätta utgångspunkterna. Det ändrade huvudmannaskapet löser enligt utskottets mening inte de avgörande problemen inom äldreomsorgen såsom bristen på alternativa boendeformer, personalrekrytering, tillgång till sjukvårdsresurser m.m. De farhågor som i samband med principbeslutet om äldreomsorgen framfördes i motioner från m och c har enligt utskottets mening bekräftats. Det har varit utomordentligt svårt för kommuner och landsting att ta fram ett underlag för den ekonomiska regleringen av reformen. Närmare 600 tvister mellan kommuner och landsting har hänskjutits till den särskilda tvistedelegationen. Utskottet har, sedan regeringens förslag till ekonomisk reglering av äldrereformen lades fram, fått motta ett stort antal skrivelser från kommuner och landsting med kritik mot såväl enskilda beslut av den särskilda tvistedelegationen som mot departementets beräkningar. Mot denna bakgrund får det enligt utskottets mening anses uppenbart att förutsättningar saknas att nu fatta ett beslut om den ekonomiska regleringen av äldrereformen.
Statsmakterna bör enligt utskottet initiera en ordentlig översyn av sjukvårdens och därmed även äldreomsorgens finansiering och verksamhet. Detta är nödvändigt för att den enskildes vilja skall kunna sättas i centrum och för att garantera vård i tid. Det krävs sålunda en ordentligt underbyggd och väl analyserad översyn av vårdens framtida verksamhet och finansiering.
Utskottet anser också att det måste ges en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna beslut inom den sociala tjänstesektorn. Den verksamhet som bedrivs där har stor betydelse för medborgarnas levnadsstandard och livskvalitet. Beslut om hur boende, service och omsorger skall utformas tillhör det viktigaste i många människors tillvaro.
Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av medborgarna själva. De bör i sin egenskap av konsumenter få välja mellan olika alternativ. I ett sådant system ges samtidigt utrymme för löntagare inom denna sektor att -- i en helt annan utsträckning än i dag -- välja arbetsgivare och arbetsform.
Utskottet anser alltså att vård och omsorg måste kunna bedrivas av många olika vårdgivare och att enskild och offentlig verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensförhållande. Med ökad konkurrens följer också högre kvalitet. Alla vårdgivare måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga ekonomiska villkor.
Utskottet föreslår därför att regeringen snarast låter utreda ett nytt finansieringssystem. Regeringen bör därvid beakta de olika tekniska principlösningar som har lagts fram i borgerliga partimotioner såväl i anslutning till regeringens förslag om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. (prop. 1990/91:14) som under allmänna motionstiden år 1991, där avsikten är att vidga valfriheten för den enskilde och att garantera vård i tid. Sådana förslag finns även i den nu aktuella motion So96 (m). Under utredningsarbetet bör de lösningar som finns i andra länder (Tyskland, Schweiz och Canada m.fl.) studeras för att utröna huruvida sådana system -- under anpassning till svenska förutsättningar -- kan fungera och stå modell för Sverige.
Vad utskottet nu anfört beträffande den ekonomiska regleringen av äldrereformen och nya riktlinjer för äldreomsorgen m.m. bör riksdagen med bifall till motion So96 (m) yrkande 1 och So103 (c) yrkande 1 och med anledning av motion So96 (m) yrkandena 2, 3 och 5 som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen bör således avslå propositionens förslag såvitt avser den ekonomiska regleringen. Utskottet, som saknar anledning att vidare gå in på förslagen till riktlinjer för den ekonomiska regleringen, de framlagda lagförslagen och medelsanvisningarna till följd av den ekonomiska regleringen, återkommer i det följande till frågan om avslag på propositionens olika förslag.
dels att utskottet under mom. 1 och 2 bort hemställa:
1. och 2. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk reglering och nya riktlinjer för äldreomsorgen att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So96 yrkande 1 och 1990/91:So103 yrkande 1 och med anledning av motion 1990/91:So96 yrkandena 2, 3 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Avslag på förslaget till ekonomisk reglering och nya riktlinjer för äldreomsorgen (mom. 1 och mom.2)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 9 börjar med "Riksdagen beslutade" och på s. 10 slutar med "2, 3 och 5." bort ha följande lydelse:
De allt överskuggande problemen inom äldreomsorgen är personalrekryteringen, bristen på platser inom sjukvården, avsaknaden av alternativa boendeformer och en otillräcklig kommunal hemtjänst.
Utskottet anser inte att ett ändrat huvudmannaskap inom äldreomsorgen och den ekonomiska regleringen av en sådan huvudmannaskapsreform som regeringen nu föreslagit garanterar en bättre omsorg till äldre och handikappade. Utskottet kan inte heller finna att en huvudmannaskapsreform kommer att öka tillgången på personal, eller skapa tillräckligt med vårdplatser och öka tillgången på alternativa boendeformer.
Syftet med äldrereformen har sagts vara att skapa klara ansvarsförhållanden. Utskottet menar att den ansvarsfördelning som i dag råder mellan kommuner och landsting är klar så till vida att landstingen ansvarar för hälso- och sjukvård och kommunerna för den omsorg som hör till det dagliga livet. Endast i ett avseende är ansvarsfrågan glidande och det gäller omvårdnadsansvaret för de s.k. senildementa.
Utskottet kan sålunda inte instämma i att en huvudmannaskapsreform skapar bättre klarhet i ansvarsfördelningen. Tvärtom öppnas vägar för nya tveksamheter genom att kommunerna till sitt omvårdnadsansvar får visst sjukvårdsansvar. Utskottet menar att den gräns som nu finns mellan omvårdnad och sjukvård kan göras tydligare i gällande system. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till nya riktlinjer för äldreomsorgen i enlighet med vad utskottet anfört. Utskottet anser inte att förutsättningar nu finns för en sådan ekonomisk reglering som nu föreslagits i proposition 1990/91:150. Vad utskottet här anfört om avslag på propositionen och nya riktlinjer för äldreomsorgen m.m. bör riksdagen med anledning av motionerna So96 (m) yrkandena 1--3 och 5 samt So103 (c) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet, som saknar anledning att gå vidare in på förslagen till riktlinjer för den ekonomiska regleringen, de framlagda lagförslagen och medelsanvisningarna till följd av den ekonomiska regleringen, återkommer i det följande till frågan om avslag på propositionens olika förslag.
dels att utskottet under mom. 1 och 2 bort hemställa:
1. och 2. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk reglering och nya riktlinjer för äldreomsorgen att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So96 yrkandena 1--3 och 5 samt 1990/91:So103 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade m.m. (mom. 3--14 och 19--21)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Utskottet tar" och på s. 15 slutar med "6 § betalningsansvarslagen." bort utgå,
dels att utskottets yttrande i övrigt, såvitt nu är i fråga, bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående (se reservation 1) uttalat sig för en helt annan reform av äldre- och handikappomsorgen och även för en helt annan ekonomisk reglering på området. Utskottet avstyrker därför de riktlinjer som nu föreslagits för den ekonomiska regleringen och de lagförslag som utgör förutsättning för en sådan reglering.
Vad särskilt gäller de föreslagna riktlinjer för en förändring av statsbidraget till kommunerna för äldreomsorgen erinrar utskottet om det arbete som för närvarande pågår inom den kommunalekonomiska kommittén, vilket bl.a. syftar till en omläggning av statsbidragen till kommunerna från att vara prestationsrelaterade till att bli behovsrelaterade. Kommitténs arbete skall enligt direktiven vara avslutat under innevarande år. Nya statsbidragsregler avses kunna genomföras fr.o.m. år 1993.
Enligt utskottet saknas, mot bakgrund av utskottets ställningstagande i fråga om den ekonomiska regleringen, behov av att förändra medelsanvisningarna till Bidrag till allmän sjukvård m.m., Bidrag till sjukförsäkringen och Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. Det behöver inte heller anvisas ytterligare medel till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m.
dels att vad utskottet hemställt under mom. 5 bort utgå,
dels att utskottet under mom. 3, 4, 6--14 och 19--21 bort hemställa:
att riksdagen avslår propositionen,
4. Statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade m.m. (mom. 3--14 och 19--21)
Under förutsättning av bifall till reservation 2
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Utskottet tar" och på s. 15 slutar med "6 § betalningsansvarslagen." bort utgå,
dels att utskottets yttrande i övrigt, såvitt nu är i fråga, bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående (se reservation 2) uttalat sig för en helt annan reform av äldre- och handikappomsorgen och även för en helt annan ekonomisk reglering på området. Utskottet avstyrker därför de riktlinjer som nu föreslagits för den ekonomiska regleringen och de lagförslag som utgör förutsättning för en sådan reglering.
Utskottet anser inte att det finns något behov att förändra medelsanvisningarna till Bidrag till allmän sjukvård m.m., Bidrag till sjukförsäkringen och Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. Inte heller bör ytterligare medel anvisas till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m.
dels att vad utskottet hemställt under mom. 5 bort utgå,
dels att utskottet under mom. 3, 4, 6--14 och 19--21 bort hemställa:
att riksdagen avslår propositionen,
5. Avstämning av utfallet av den ekonomiska regleringen (motiveringen till mom. 13)
Vid avslag på reservation 1 eller 2
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v) och Göran Engström (c) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Den förändrade" och på s. 27 slutar med "äldrereformens effekter" bort ha följande lydelse:
Som framgått i det föregående har ett stort antal kommuner och landsting i skrivelser till utskottet framfört kritik mot såväl enskilda beslut av den särskilda tvistedelegationen som mot vissa av socialdepartementets beräkningar. I några motioner samt i en skrivelse från Kommunförbundet i Stockholms län framförs förslag om att någon form av obligatorisk avstämning -- "kontrollstation" -- bör ingå i reformens uppföljning. Utskottet delar uppfattningen att en sådan avstämning är nödvändig och anser att den lämpligen bör företas redan under år 1992. De närmare formerna för denna uppföljande kontroll bör enligt utskottet inte läggas fast nu. Det bör ankomma på regeringen att ta ställning till detta.
6. Riktlinjer för stimulansbidrag till lokala sjukhem m.m. (mom. 17)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med "Utskottet tillstyrker även" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So103 (c) att stimulansbidraget till nybyggnad och ombyggnad av lokala sjukhem och andra särskilda boendeformer för service och omvårdnad bör utgå som ett generellt bidrag till kommunerna för att tillgodose de äldres varierade behov av särskilt boende. Regeringen bör utarbeta de ytterligare föreskrifter som behövs för ett sådant generellt statsbidrag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att riksdagen under mom. 17 bort hemställa:
17. beträffande riktlinjer för stimulansbidrag till lokala sjukhem m.m.
att riksdagen med avslag på propositionens förslag till riktlinjer för stimulansbidrag till lokala sjukhem m.m. (avsnitt 4.3.2) och med anledning av motion 1990/91:So103 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Lagfäst vårdgaranti m.m. (mom. 23)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med "En lagreglering" och slutar med "i motionen." bort ha följande lydelse:
Det nu föreslagna statsbidraget till vårdgaranti bör enligt utskottet vara ett första steg i rätt riktning. Utskottet delar inställningen i motion So97 (m) att vårdgarantin bör lagfästas.
Utskottet delar även inställningen i motionen att en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör införas där kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen precis som med dagens landstingsskatt tas ut efter betalningsförmåga och oberoende av risk. Var och en -- även den som saknar inkomst -- kommer att omfattas av försäkringen. Genom att en allmän försäkring finansierar också sjukvården kommer resurserna att kunna utnyttjas väsentligt bättre.
Enskilda människor måste också få en större möjlighet att själva välja var de skall få sin vård. Utskottet delar inställningen i motion So97 att valfriheten bör skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag härom.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion So97 (m) yrkandena 2--4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att riksdagen under mom. 23 bort hemställa:
23. beträffande lagfäst vårdgaranti m.m. att riksdagen men anledning av motion 1990/91:So97 yrkandena 2--4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
1. Förslag till Lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade
2. Förslag till Lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade 3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård 4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt
5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.
Av utskottet föreslagen ändring i 9 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
En landstingskommun och en kommun kan gemensamt bestämma att kommunen skall ha betalningsansvar även för sjukhusanknuten hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsinriktning. Landstingskommunen och kommunen bestämmer gemensamt de förutsättningar som skall gälla för ett sådant betalningsansvar.
En landstingskommun och en kommun kan gemensamt bestämma att kommunen skall ha betalningsansvar även för andra medicinskt färdigbehandlade patienter än som avses i 6 § första stycket, sjukhusanknuten hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsinriktning. Landstingskommunen och kommunen bestämmer gemensamt de förutsättningar som skall gälla för ett sådant betalningsansvar.
Bostadsutskottets yttrande
1990/91:BoU7y
Bilaga 3
Villkoren för bostadslån vid byggande av gruppbostäder för äldre och handikappade m.m.
Till socialutskottet
Inledning
Socialutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1990/91:150 bilaga I:3 avsnitt 4.3.3. jämte motionerna 1990/91:So96 (m) yrkande 4, 1990/91:So98 (fp) och 1990/91:So103 (c) yrkande 3.
Gällande regler m.m.
I det avsnitt i propositionen över vilket bostadsutskottet beretts tillfälle att yttra sig redovisar regeringen sin uppfattning om vilka regler som bör gälla som förutsättningar för statliga bostadslån vid ny- och ombyggnad av gruppbostäder för äldre, åldersdementa, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade.
För närvarande finns särskilda bestämmelser om bostadslån för ny- och ombyggnad av ålderdomshem. Dessa regler innebär sammanfattningsvis följande. Med avsteg från kravet på s.k. fullvärdiga bostäder utgår bostadslån vid ny- och ombyggnad av ålderdomshem om lägenheten i färdigt skick består av minst ett rum och kokskåp, utrymme med toalett och dusch samt entréutrymme. Lägenheten skall ha en sådan storlek att den kan användas av en rullstolsburen person. I ombyggnadsfallet behöver entréutrymmen inte ordnas om det finns byggnadstekniska hinder för detta. Avsteg från kravet på fullvärdiga bostäder får göras endast om den lägre standarden i lägenheterna kompenseras av gemensamma utrymmen för matlagning, måltider och samvaro och av den utrustning som finns där.
Riksdagen har beslutat (prop. 1990/91:34, BoU4) att ett nytt bostadsfinansieringssystem skall införas. En förutsättning för statligt stöd för ny- och ombyggnad i det nya systemet är att byggnadsprojektet uppfyller vissa bostadspolitiska krav.
I förordningen (1991:149) om allmänna förutsättningar för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder finns regler som skall vägleda verksamheten avseende det nya systemet. Av förordningen framgår bl.a. att bostäderna skall vara avsedda för permanent bruk och självständigt boende. Lägenheterna skall uppfylla de grundläggande krav på utrymmes- och utrustningsstandard som kan ställas med stöd av plan- och bygglagen. Sådana krav skall anses uppfyllda om bygglov lämnats för projektet.
Beträffande särskilda boendeformer för äldre gäller enligt förordningen att en lägenhet får bestå av ett rum och kokskåp, utrymme med toalett och entréutrymme under förutsättning att lägenheten har sådan storlek och utformning att den kan användas av en rullstolsburen person och att den lägre standarden i lägenheten kompenseras av gemensamma utrymmen för matlagning, måltider och samvaro.
Propositionen
Genom att reglerna blir enklare och enhetligare ges, enligt propositionen, större utrymme för flexibilitet och ökade möjligheter till lokala lösningar när det gäller ny- och ombyggnad av bostäder för äldre. Föredragande statsrådet betonar vikten av att de nu diskuterade bostäderna byggs med sikte på långsiktig användbarhet. Särskilt betonas kravet på hög tillgänglighet och behovet av en god arbetsmiljö.
Vid planering av gruppbostäder för åldersdementa utgår föredraganden från att bostäderna anpassas till denna grupps särskilda behov av en småskalig och trygg boendemiljö. Antalet lägenheter som ingår i gruppen bör avpassas så att möjligheterna att undvika institutionsprägel tas till vara. Denna prövning bör göras av kommunerna vid planeringen av de olika boendeformerna. Några generella regler om gruppstorlek och samlokalisering bör därför, enligt propositionen, inte ställas upp.
Med anledning av vad socialutskottet i december 1990 (1990/91:SoU9) anfört om att det för gruppen åldersdementa ur medicinsk synpunkt kan vara lämpligt att efterge kravet på kokmöjlighet upplyses i propositionen om att det enligt den ovan nämnda förordningen (1991:149) inte ställs krav på att bostäder för åldersdementa behöver innehålla ett fullt utrustat kök. Däremot måste kokskåp eller pentry finnas i lägenheten. I vissa fall kan det av säkerhetsskäl vara motiverat att avstå från att koppla in spis eller kokplatta.
Även när det gäller gruppbostäder och andra gemensamma boendeformer för psykiskt utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade anförs i propositionen att dessa bostäder bör planeras och utformas efter de boendes individuella önskemål och behov av tillgänglighet, trygghet och integritet. Mot bakgrund av att det många gånger är fråga om yngre och medelålders människor anförs i propositionen att denna grupp inte skall ha lägre boendestandard än övriga medborgare. Beträffande antalet lägenheter i gruppen erinras om att antalet fyra som hittills varit en utgångspunkt för planeringen är att anse som ett riktmärke. Utrymme för flexibilitet måste finnas. En gruppbostad bör utgöra en naturlig del av bostadsbebyggelsen.
Motionerna
I motion 1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar av bostadslåneförordningen.
I motion 1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och stimulansbidrag godkänner de riktlinjer som anges i motionen.
I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas
3. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i motionen anförts angående ett förenklat regelsystem för olika boendeformer för äldre.
Bostadsutskottet
Bostadsutskottet har vid skilda tillfällen haft anledning att ta ställning till frågan om vilka utrustnings- och utrymmeskrav som bör hävdas för att statliga bostadslån skall kunna utgå för bostäder till äldre, utvecklingsstörda och fysiskt handikappade. Senast behandlade utskottet frågan i ett yttrande till socialutskottet i november 1990 (1990/91:BoU2y).
I yttrandet anförde utskottet att de s.k. ålderdomshemsreglerna borde tillämpas också när det gällde byggande av gruppbostäder för människor med åldersdemens. Som framgått ovan har detta synsätt väglett utformningen av förordningen (1991:149) om allmänna förutsättningar för statligt stöd i det nya bostadsfinansieringssystemet.
Även vad gäller gruppbostäder för utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade har vad utskottet anförde i yttrandet 1990/91:BoU2y vunnit gehör i de nya finansieringsreglerna.
Utskottet har positivt noterat att de nya reglerna i det enskilda fallet ger goda möjligheter till en lokal anpassning och flexibilitet. Utskottet kan inte dela uppfattningen i motionerna om att de nya reglerna skulle hämma en angelägen utbyggnad av sådana bostäder som nu diskuteras. Det kan inte heller rimligen hävdas att de nya reglerna skulle vara speciellt komplicerade och att de därigenom skulle förhindra en angelägen utveckling på området.
Av vad nu redovisats framgår att den uppfattning om regler för bostadslån avseende byggande av gruppbostäder för äldre och handikappade som bostadsutskottet tidigare fört fram har tagits in i den författning som kommer att ligga till grund för det statliga stödet till ny- och ombyggnad av bostäder. Utskottet har självfallet ingen erinran mot att så skett.
Utskottet, som alltså vidhåller sin uppfattning, föreslår att socialutskottet avstyrker motionerna So96 (m) yrkande 4, So98 (fp) denna motion såvitt avser villkoren för bostadslån och motion So103 (c) yrkande 3.
Stockholm den 21 maj 1991
På bostadsutskottets vägnar
Oskar Lindkvist
Närvarande: Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Erling Bager (fp), Hans Göran Franck (s), Bertil Danielsson (m), Nils Nordh (s), Rune Evensson (s), Jan Sandberg (m), Siw Persson (fp), Birger Andersson (c), Jan Strömdahl (v), Kjell Dahlström (mp), Britta Sundin (s), Berndt Ekholm (s), Rune Thorén (c) och Sture Thun (s).
Avvikande mening
Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Siw Persson (fp), Birger Andersson (c) och Rune Thorén (c) anser att utskottets yttrande under rubriken Bostadsutskottet bort ha följande lydelse:
I socialutskottets betänkande 1990/91:SoU9 behandlades (s. 84--93) frågan om lånebestämmelser och statsbidrag till gruppboende.
Ett enigt socialutskott anförde beträffande villkor för bostadslån till gruppbostäder att det är nödvändigt att kommuner och landsting ges frihet att utifrån lokala förhållanden finna goda lösningar på boendet. I vad avser gruppbostäder för åldersdementa ansåg utskottet att det av medicinska skäl inte sällan kan vara motiverat att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha kokmöjligheter. Även möjligheterna att samlokalisera olika gruppbostäder kunde, enligt utskottet, behöva vidgas och en större frihet skapas att bedöma det antal platser som kan medges inom en och samma bostad. Också vad gäller gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda borde det finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig utbyggnad av bostäder för denna grupp inte motverkas av olika statliga bestämmelser.
Vad nu redovisats gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Det finns inte anledning att, som delvis görs i den nu behandlade propositionen, överge riksdagens beslut i frågan. Det fortsatta arbetet skall bedrivas i enlighet med det beslut riksdagen fattade på grund av socialutskottets ovan redovisade ställningstagande.
Förslagen i de i detta yttrande behandlade motionerna So96 (m) yrkande 4, So98 (fp) och So103 (c) yrkande 3 utgår från det nu refererade riksdagsbeslutet. Enligt bostadsutskottet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionerna anförts om det fortsatta arbetet med reformeringen av bostadslånereglerna vid byggande av gruppbostäder för äldre, åldersdementa m.fl.
Avslutningsvis bör noteras att regeringen förutsätter att den i propositionen föreslagna ordningen skall tillämpas inom ramen för det nya bostadsfinansieringssystemet. Eftersom detta system inte skall införas kommer den av utskottet nu diskuterade ordningen att innebära att en revision får göras av de regler som i dag finns för den statliga bostadslångivningen.
Av regeringen företagen rättelse i proposition 1990/91:150 bilaga I:3.11 Bilaga 4
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 2 Motionerna 3 Motioner väckta med anledning av propositionen 3 Motion väckt under allmänna motionstiden 1991 4 Utskottet 5 Allmän bakgrund 5 Propositionsförslagen i huvuddrag 6 Den ekonomiska regleringen 8 Avslag på förslaget till ekonomisk reglering 8 Statsbidraget till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade m.m. 10 Bakgrund 10 Propositionen 11 Utskottets bedömning 13 Förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen 15 Förändringen av skatteutjämningssystemet 16 Skatteväxlingen 17 Förändringen av statsbidraget till kommunerna 19 Systemet för mellankommunal kostnadsutjämning 20 En avstämning av det ekonomiska utfallet av reformen 22 Medelsanvisningar 27 Bostadsfinansiering och stimulansbidrag till utbyggnad av boendeformer m.m. 28 Bakgrund 28 Propositionen 29 Motionerna 33 Bostadsutskottets yttrande 33 Socialutskottets bedömning 34 Medel för personalutveckling och utvärdering av reformen 35 Åtgärder mot köer 36 Hemställan 39 Reservationer 43 Bilaga 1: I propositionen framlagda lagförslag 50 Bilaga 2: Av utskottet föreslagen ändring 66 Bilaga 3: Bostadsutskottets yttrande BoU7y 67 Bilaga 4: Av regeringen företagen rättelse 72