Effektiviseringar inom den summariska processen
Betänkande 1996/97:JuU2
Justitieutskottets betänkande
1996/97:JUU02
Effektiviseringar inom den summariska processen
Innehåll
1996/97 JuU2
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i rättegångsbalken m.m. syftande till att göra den summariska processen - mål om betalningsföreläggande och handräckning hos kronofogdemyndigheterna - mera kostnadseffektiv. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.
Propositionen
I proposition 1995/96:211 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till ändringar i rättegångsbalken m.m. Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga.
Utskottet
Bakgrund m.m.
Summarisk process är benämningen på handläggning av mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (BfL). Den summariska processen reformerades genom BfL när handläggningen av de ifrågavarande målen den 1 januari 1992 flyttades från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Processen går ut på att den som har ett krav mot någon annan skall kunna få detta fastställt på ett snabbt, enkelt och billigt sätt. Förfarandet står öppet för alla typer av krav i sådana mål där förlikning om saken är tillåten (s.k. dispositiva mål) och inleds genom en ansökan till kronofogdemyndigheten. En ansökan om betalningsföreläggande skall avse ett krav på pengar medan en ansökan om handräckning skall avse en förpliktelse att fullgöra något på annat sätt än genom betalning. Ett specialfall av handräckning är särskild handräckning som syftar till att i vissa fall utan omgång kunna återställa olovligen rubbad besittning eller vidta annan rättelse. Svaranden kan genom ett enkelt bestridande undvika att förklaras betalningsskyldig eller skyldig att fullgöra förpliktelsen. I sådant fall skall målet normalt - på begäran av sökanden - överlämnas från kronofogdemyndigheten till tingsrätten för fortsatt handläggning. Leder förfarandet i den summariska processen till ett verkställbart avgörande - ett utslag - skall kronofogdemyndigheten i princip verkställa utslaget utan någon ny ansökan. Till grund för förslagen i propositionen ligger en utvärdering av de nya reglerna från 1992 som gjorts av Riksskatteverket och Domstolsverket (RSV Rapport 1994:6 resp. DV 578-1994). En del av de förslag som framkom i samband med utvärderingen har behandlats i departementspromemorian (Ds 1995:53) Effektiviseringar inom den summariska processen. Promemorian har remissbehandlats. I ärendet föreligger en skrift från Svenska Inkassoföreningen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas bl.a. några förslag som skall göra den summariska processen mer kostnadseffektiv. I mål om betalningsföreläggande, som inte avser fastställelse till betalning ur viss egendom, och i mål om vanlig handräckning skall ansökningshandlingarna behöva bifogas föreläggandet till svaranden i målet endast om handlingarna innehåller någonting utöver vad som framgår av föreläggandet. Delgivning genom kungörelse skall få ske inte bara i mål om särskild handräckning utan även i mål som avser fastställelse till betalning ur viss egendom. Sökandens tidsfrist för att begära att ett mål efter bestridande överlämnas till tingsrätt förlängs från tre till fyra veckor. En kronofogdemyndighet skall få ha terminalåtkomst till uppgifter i en annan kronofogdemyndighets register för betalningsföreläggande och handräckning såvitt avser delgivningsadress i utslag beträffande någon som är svarande i ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning vid den egna myndigheten. Tillgången till uppgifter om utslag för verkställighetsändamål ökas också. Vid ansökan om verkställighet som görs på ADB-medium skall exekutionstiteln inte behöva ges in, om denna är ett utslag i mål om betalningsföreläggande, oavsett hur gammalt utslaget är. Tredskodom med stöd av 44 kap. 7 b § rättegångsbalken skall inte få meddelas om tredskodom har meddelats tidigare. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.
Överväganden
Delgivning av förelägganden
I 29 § BfL föreskrivs att föreläggandet skall delges svaranden i enlighet med rättegångsbalkens regler om delgivning i tvistemål. I mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får delgivning enligt 15 § delgivningslagen (1970:428) dock inte ske genom kungörelse. Sådan delgivning får alltså endast användas i mål om särskild handräckning. Enligt 15 § första stycket delgivningslagen sker delgivning genom kungörelse, dvs. normalt genom annonsering i tidning, om den sökte saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig. Enligt andra stycket får delgivning under vissa omständigheter ske genom kungörelse även om den sökte har känt hemvist inom riket. Det får ske om man inte träffar på vare sig den sökte själv eller någon som handlingen kan lämnas till enligt reglerna för s.k. surrogatdelgivning, om det inte kan klarläggas var den sökte uppehåller sig och om det dessutom kan antas att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. I ett sådant fall får handlingen i stället spikas , dvs. lämnas i bostaden eller fästas på dörren. I praktiken förekommer knappast tidningsannonsering i fall där den sökte har känt hemvist, utan då använder man i stället spikning. Frågan huruvida spikning och kungörelse enligt 15 § delgivningslagen borde tillåtas i den summariska processen diskuterades i förslaget till BfL (prop. 1989/90:85, JuU31, rskr. 311). Det betonades i propositionen (s. 60 f) bl.a. att det var viktigt med rimliga garantier för att delgivningen verkligen gav svaranden möjlighet att ta del av föreläggandet i målet, inte minst med tanke på att ett kommande utslag i målet skulle vinna laga kraft efter fyra veckor, dvs. tidsfristen för återvinning, utan någon ytterligare delgivning. Slutsatsen blev att spikning borde tillåtas men inte delgivning genom kungörelse. Som skäl angavs att chansen att svaranden genom kungörelsen verkligen får del av handlingarnas innehåll generellt får anses som ringa. Dock kunde delgivning genom kungörelse tillåtas i mål om särskild handräckning, eftersom ett utslag i ett sådant mål inte får rättskraft över det bakomliggande rättsförhållandet. Svenska Inkassoföreningen har i den ovan angivna skriften sammanfattningsvis hemställt att kungörelsedelgivning skall få tillämpas utan begränsningar i den summariska processen. I promemorian föreslogs att delgivning av föreläggandet till svaranden skulle ske enligt samma regler som gäller för stämning i tvistemål. Förslaget innebar att även delgivning genom kungörelse skulle få ske i alla slags mål i den summariska processen. Regeringen redovisar i propositionen (s. 15 f) sina resonemang vid avvägningen mellan de effektivitetsvinster som en ordning med användande av kungörelsedelgivning mera allmänt skulle kunna ge och de risker för rättssäkerheten som detta innebär samt de kostnader en sådan ordning skulle medföra. I rättssäkerhetsfrågan pekar regeringen främst dels på de risker i rättssäkerhetshänseende som uppkommer på grund av att kraven på angivande av grunden för anspråket i den summariska processen är lägre än de motsvarande krav som ställs på en stämningsansökan, dels att ett utslag som meddelats i den summariska processen till skillnad från en tredskodom vinner rättskraft utan ytterligare delgivning. I propositionen anför regeringen vidare att delgivning genom kungörelse av förelägganden i den summariska processen skulle medföra betydande extrakostnader för kronofogdemyndigheterna. Samtidigt konstateras att det är ett mycket begränsat antal mål i den summariska processen som förs vidare till tingsrätt om delgivning inte kunnat ske. Förklaringen härtill är att en exekutionstitel på betalning sällan kan verkställas mot den som saknar hemvist. Regeringen finner att möjligheten till kungörelsedelgivning i alla slags mål inom den summariska processen med all säkerhet skulle leda till att kungörelseförfarandet skulle användas i betydligt fler fall än som sker i dag och därmed leda till att kronofogdemyndigheterna måste tillföras ytterligare resurser. Samtidigt konstaterar regeringen att den utökade användningen av kungörelsedelgivning i huvudsak endast skulle leda till utslag som inte går att verkställa och att det mot denna bakgrund är oacceptabelt att belasta den summariska processen med dessa kostnader. Den besparing som ligger i att ett begränsat antal mål inte skulle behöva drivas till tingsrätt för kungörelsedelgivning motiverar enligt regeringen heller inte de relativt betydande extra kostnader för det allmänna som ett system med kungörelsedelgivning inom hela den summariska processen skulle medföra. En ordning som innebär att man i första hand låter sökanden själv få betala för kungörelseförfarandet framstår enligt regeringen heller inte som någon god lösning med hänsyn till att det skulle leda till olika regler i detta avseende för den summariska processen å ena sidan och rättegången vid allmän domstol å den andra. Detta skulle enligt regeringen t.o.m. kunna motverka önskemålet om att parter i så stor utsträckning som möjligt skall använda sig av den summariska processen. Regeringen avvisar alltså förslaget i promemorian om en generell möjlighet till kungörelsedelgivning. I stället föreslås en utvidgning av möjligheterna till kungörelsedelgivning i den summariska processen när fråga är om en begäran om fastställelse till betalning ur viss egendom (panträtt) som framställts i ett mål om betalningsföreläggande. Regeringen anför att det i dessa fall är fråga om mål där utslaget i de flesta fall har betydelse från verkställighetssynpunkt även om svaranden inte går att nå genom ordinär delgivning och att kraven i dessa mål typiskt sett är välgrundade eftersom en förutsättning för handläggning i den summariska processen är att panträtten upplåtits skriftligen.
Utskottets överväganden
Vad som främst tilldrar sig intresse är frågan om den utvidgning av möjligheterna till kungörelsedelgivning som regeringen föreslår. Det är naturligtvis ett rättssäkerhetsintresse att det finns rimliga garantier för att delgivningen ger svaranden möjlighet att ta del av ett föreläggande. Detta intresse blir än större när, som i förevarande fall, ett utslag i målet vinner laga kraft utan någon ytterligare delgivningsåtgärd när tidsfristen för återvinning löpt ut. Det bör dock noteras att det aldrig helt säkert kan garanteras att en handling som delges med stöd av 15 § delgivningslagen (bl.a. kungörelsedelgivning) verkligen når den sökte. Utskottet finner i det sammanhanget också värt att nämna att en ansökan om stämning i tvistemål liksom en tredskodom i vissa fall kan delges enligt reglerna i denna paragraf. Det är också ett rättssäkerhetsintresse att sökanden på ett snabbt och enkelt sätt kan få ett verkställbart utslag i sin hand när det är motiverat. Härtill kommer också andra överväganden av ekonomisk och administrativ karaktär. Det bör t.ex. inte komma i fråga att belasta den summariska processen med nya betydande delgivningskostnader utan motsvarande effektivitetsvinster. Här som i andra fall måste det alltså göras en avvägning mellan olika intressen och andra faktorer av betydelse. En sådan avvägning kan som framgått ovan - utskottet tänker här på tredskodomsfallet - falla olika ut också i tämligen likartade fall. I det nu aktuella ärendet kan utskottet utan svårighet godta den försiktiga utvidgning av möjligheten till kungörelsedelgivning som regeringen föreslår i propositionen, och utskottet kan inte heller se att det nu finns tillräckligt starka skäl att gå längre än så. I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen, och utskottet tillstyrker bifall till den.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande den summariska processen att riksdagen att antar de i propositionen framlagda förslagen till a) lag om ändring i rättegångsbalken, b) lag om ändring i utsökningsbalken, c) lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, d) lag om ändring i lagen (1991:876) om register för betalningsföreläggande och handräckning.
Stockholm den 15 oktober 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Pär Nuder (s), Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m).