EES-avtalet och immaterialrätten
Betänkande 1992/93:LU17
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU17
EES-avtalet och immaterialrätten
Innehåll
1992/93 LU17
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet dels förslag från regeringen (proposition 1992/93:48) om ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning av EES-avtalet m.m., dels två fristående motioner med varumärkesrättslig anknytning som väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1991/92.
I propositionen föreslås de ändringar i den svenska immaterialrättsliga lagstiftningen som behövs med anledning av de åtaganden som Sverige har gjort i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Förslag läggs fram om en ny lag om skydd för kretsmönster. Förändringar i varumärkesrätten föreslås, vilka bl.a. innebär utökade möjligheter att få grafiska tecken godkända som varumärken och som skärper användningstvånget för varumärken. I upphovsrättslagen föreslås ändringar i de regler som rör skyddet för datorprogram. Ändringarna innebär bl.a. att skyddet för datorprogram omfattar även programmets förberedande designmaterial, att alla rättigheter till datorprogram som utvecklats av arbetstagare övergår till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats samt att även kopiering för enskilt bruk skall vara förbjuden. Vissa särskilda ändringar som inte är föranledda av EES-avtalet föreslås bli införda i växtförädlarrättslagen. I patentlagen, mönsterskyddslagen, växtförädlarrättslagen, varumärkeslagen, upphovsrättslagen och den föreslagna nya lagen om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter förs in bestämmelser som innebär att ensamrätten på resp. område skall vara föremål för s.k. regional konsumtion inom EES-området. Ensamrätten skall således inte kunna användas för att hindra att den skyddade produkten utnyttjas och säljs vidare sedan den av rättighetshavaren eller med dennes samtycke har förts ut på marknaden inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Företrädare för Föreningen Svensk Programvaruindustri (SPI) har inför utskottet framfört synpunkter på propositionen såvitt avser frågan om straffrättsligt ansvar för kopiering av datorprogram för enskilt bruk utan tillstånd av upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare.
I en skrivelse från Institutet för Immaterialrätt och Marknadsrätt vid Stockholms universitet har professorerna Ulf Bernitz och Lars Pehrson samt tf. professorn Marianne Levin kritiserat propositionens förslag när det gäller konsumtion av ensamrätt enligt varumärkeslagen. Samma fråga har tagits upp i en skrivelse från Magnus Carlsson, Stockholm. I ärendet har vidare inkommit skrivelser, dels från Claes Uggla, Västerhaninge, dels från Svenska Patentombudsföreningen, i vilka framförs kritik mot propositionens förslag till förfarande vid ansökan om förnyelse av en varumärkesregistrering.
Utskottet förordar två ändringar i den föreslagna lagen om ändring i varumärkeslagen. Den ena ändringen rör konsumtion av varumärkesrätten och innebär att utskottet förordar att den nuvarande principen om global konsumtion tills vidare bibehålls. Utskottet avstyrker därmed propositionens förslag om införande av en uttrycklig lagregel om regional konsumtion. Den andra ändringen gäller övergångsbestämmelserna och innebär -- förutom en konsekvens av utskottets nyss nämnda ställningstagande -- att skyddet för varumärken i övergångshänseende behandlas likformigt oavsett om skyddet uppkommit genom registrering eller inarbetning.
Utskottet tillstyrker i övrigt bifall till propositionen. Vidare avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena, som dock får anses tillgodosedda med utskottets ställningstagande i fråga om konsumtion av varumärkesrätten.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (Justitiedepartementet) efter hörande av Lagrådet att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
1. lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, 2. lag om ändring i patentlagen (1967:837), 3. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485), 4. lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392), 5. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644), 6. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Lagförslagen har tagits in i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1991/92:N251 av Bert Karlsson och Bengt Dalström (nyd) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot att importör stoppar likartade märkesvaror, parallellimport.
1991:92:N286 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionerna anförts om förbud mot att importör direkt eller indirekt stoppar eller försöker stoppa importen av likartade märkesvaror (parallellimport).
Utskottet
Inledning
Immaterialrätt är en sammanhållande beteckning för det rättsområde inom civilrätten som behandlar skyddet för intellektuella prestationer och kännetecken. De immaterialrättsliga reglerna ställer upp skydd mot kopiering och efterbildning utan samtycke av rättighetshavaren och mot annat obehörigt utnyttjande. Immaterialrätten är uppbyggd på flera olika lagar om ensamrätt till vissa slag av intellektuella prestationer och till kännetecken. I regel finns en särskild immaterialrättslig lag om varje typ av rättighet. Detta har sin främsta orsak i att de olika rättighetstyperna uppvisar särdrag sinsemellan, såväl när det gäller förutsättningarna för skydd som beträffande skyddets omfattning och varaktighet. På det immaterialrättsliga området dras en grundläggande skiljelinje mellan upphovsrätt och industriellt rättsskydd.
Den egentliga upphovsrätten, rätten till litterära, konstnärliga och musikaliska verk samt rätten till datorprogram, regleras i upphovsrättslagen. Även vissa upphovsrätten närstående rättigheter, såsom rättsskyddet för artister, regleras i upphovsrättslagen. Också rätten till fotografiska bilder räknas till upphovsrätten, men regleras i en särskild lag.
Det industriella rättsskyddet behandlas i flera olika lagar. Patenträtten, dvs. rätten till uppfinningar, regleras i patentlagen medan rätten till nya växtsorter behandlas i växtförädlarrättslagen. För mönsterrätten, dvs. rätten till en varas yttre utseende och ornament, finns regler i mönsterskyddslagen. I varumärkeslagen regleras skyddet för varumärken och andra varukännetecken. Bestämmelser om rätten till firma och andra näringskännetecken finns i firmalagen. När det gäller regler om annan känneteckensrätt såsom rätten till egenartade namn och titlar på litterära och konstnärliga verk återfinns dessa i namnlagen resp. upphovsrättslagen.
Genom lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter har skapats en särskild immateriell rätt vid sidan av de nuvarande industriella rättigheterna och upphovsrätten.
Som en övergripande beteckning för varumärkesrätt, firmarätt och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel används begreppet känneteckensrätt. Från flera utgångspunkter kan en viktig skiljelinje dras mellan skyddet för intellektuella prestationer (upphovsrätt, patenträtt, växtförädlarrätt och mönsterrätt) och skyddet för kännetecken. Skyddet för kretsmönster får i det avseendet hänföras till den förra kategorin.
Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet undertecknades den 2 maj 1992 och avsikten är att det skall träda i kraft den 1 januari 1993. När det gäller immaterialrätten förbinder sig Sverige genom EES-avtalet att på vissa områden anpassa de inhemska reglerna till vad som gäller enligt EG-rätten. Genom avtalet förbinder sig Sverige bl.a. att respektera vissa immaterialrättsliga principer som har betydelse för de fria rörligheterna för varor, tjänster, kapital och personer. På det immaterialrättsliga området har Sverige också åtagit sig att anpassa lagstiftningen till tre direktiv, antagna av EG:s ministerråd. Det gäller ett direktiv om rättsligt skydd för kretsmönster i halvledarprodukter från den 16 december 1986, ett direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar från den 21 december 1988 samt ett direktiv om rättsligt skydd för datorprogram, antaget den 14 maj 1991. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att åtagandena i EES-avtalet skall införlivas med svensk rätt genom ändringar i de immaterialrättsliga lagarna. Till grund för propositionen ligger en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds 1992:13) Ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning av EES-avtalet m.m. Promemorian har remissbehandlats.
Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av propositionens huvudsakliga innehåll -- att under skilda rubriker ta upp de förslag i propositionen som aktualiseras genom motionerna och som eljest särskilt har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Förslag läggs fram om ändrade konsumtionsprinciper på patent-, mönsterskydds- och växtförädlarrättens områden. Förslagen innebär att ensamrätterna på de nämnda rättighetsområdena skall anses vara konsumerade, om den skyddade produkten, varan eller materialet förts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av rättighetshavaren eller med dennes samtycke.
En ny lag om skydd för kretsmönster föreslås bli införd. I den föreslås bl.a. att ett uttryckligt nyhetskrav införs, att rätten till kretsmönster som utvecklas av arbetstagare övergår till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats, att både juridiska och fysiska personer med anknytning till EES kan vara innehavare av ursprunglig rätt till kretsmönster samt att godtroende förvärvare av skyddade kretsmönster får fortsätta att utnyttja dessa mot skälig ersättning. För spridningsrätten till exemplar av skyddade kretsmönster föreslås en bestämmelse om regional konsumtion.
Förändringar av den svenska varumärkesrätten föreslås. Bl.a. läggs förslag fram som utökar möjligheten att få olika tecken erkända som varumärken, som förstärker skyddet för kända varukännetecken och som skärper användningstvånget för varumärken. En bestämmelse om regional konsumtion av varumärkesrätten föreslås.
I upphovsrättslagen föreslås sådana ändringar som behövs för att anpassa lagen till EG-direktivet om skydd för datorprogram. De ändringar som föreslås är bl. a. att skydd av datorprogram även omfattar programmens förberedande designmaterial, att alla rättigheter till datorprogram som utvecklas av arbetstagare övergår till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats, att konsumtionspunkten är den första överlåtelsen av ett exemplar av ett datorprogram, att kopiering för enskilt bruk blir otillåten samt att användare av datorprogram får en tvingande rätt att göra säkerhetskopior och utföra s.k. dekompilering. Även för datorprogrammen föreslås en bestämmelse om regional konsumtion.
Slutligen föreslås vissa särskilda ändringar i växtförädlarrättslagen. Ändringarna innebär bl.a. att ytterligare ett antal växtsläkten och hybrider skall omfattas av lagreglerna.
Lagändringarna i vad avser ändrade konsumtionsprinciper för de immateriella ensamrätterna och den nya lagen om skydd för kretsmönster föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
Konsumtion av immateriella rättigheter
Som ett led i EES-anpassningen av de immaterialrättsliga lagarna föreslås, som tidigare berörts, ändrade regler för konsumtion av de olika ensamrätterna. De immateriella rättigheterna är i princip nationellt begränsade. Varje land avgör inom sitt område -- med beaktande av de internationella överenskommelser som landet kan ha anslutit sig till -- vilka objekt som kan bli föremål för immaterialrättsligt skydd, vilka rättssubjekt som kan förvärva sådana rättigheter samt rättigheternas omfattning. En immateriell rätt innebär i regel en ensamrätt för rättighetshavaren att både sälja och importera den produkt som omfattas av rättigheten i fråga. I Sverige -- liksom i många andra nationella rättssystem -- gäller som huvudregel att ensamrätten bara omfattar den första överlåtelsen. Därefter anses ensamrätten konsumerad (förbrukad).
En viktig förutsättning för att ensamrätten skall konsumeras är att den skyddade produkten förts ut på marknaden av rättighetshavaren eller med dennes samtycke. Konsumtionen innebär att den skyddade produkten i princip kan utnyttjas och säljas vidare utan hinder av en immateriell ensamrätt sedan den förts ut på marknaden med rättighetshavarens samtycke. En följd av immaterialrätternas territoriella begränsning kan vara att ensamrätten bara anses konsumerad för det land där den konsumtionsgrundande överlåtelsen ägt rum. Detta betecknas som nationell konsumtion. I vissa fall har i flera rättsordningar sedan länge tillämpats principen om global konsumtion. Denna innebär att ensamrätten anses ha konsumerats när produkten har förts ut på marknaden, oavsett i vilket land detta har skett. En mellanform, regional konsumtion, innebär att den konsumtionsgrundande överlåtelsen anses ha ägt rum om produkten förts ut på marknaden inom ett område eller en region som omfattar flera länder. Den praktiska effekten av nationell eller regional konsumtion är att rättighetshavaren har möjlighet att motsätta sig att produkter som med hans samtycke har förts ut på marknaden utanför det land eller den region där han har skydd återimporteras eller parallellimporteras till det land eller den region som omfattas av ensamrätten. En rättighetshavare kan därigenom separera olika nationella eller regionala marknader från varandra och upprätthålla en prisdifferentiering mellan dem.
I Sverige tillämpas principen om nationell konsumtion inom patent-, mönster- och växtförädlarrätten. Principen om global konsumtion tillämpas däremot inom upphovs- och varumärkesrätten, liksom beträffande skyddet för kretsmönster i halvledarprodukter.
Konsumtion av patent-, mönsterskydds- och växtförädlarrätt
I propositionen föreslås att det i patentlagen, mönsterskyddslagen och växtförädlarrättslagen förs in bestämmelser som innebär att den genom patent, mönsterskydd eller växtförädlarrätt förvärvade ensamrätten skall anses vara konsumerad, om den skyddade produkten förts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-vid eller regional konsumtion). Detta innebär att den på dessa områden gällande principen om nationell konsumtion överges.
Utskottet kan för sin del konstatera att Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet kräver en övergång från nationell till regional eller EES-vid konsumtion på patent-, mönsterskydds- och växtförädlarrättsområdena. Utskottet tillstyrker således propositionen i nu behandlad del.
Konsumtion av rättigheter som är knutna till ett varumärke
I Sverige och i de övriga nordiska länderna, liksom i flera andra europeiska länder, gäller enligt praxis att varumärkesrätten konsumeras oavsett var varan med rättighetshavarens tillstånd har förts ut på marknaden (global konsumtion). En svensk märkesinnehavare, vars varor har förts ut på marknaden av honom själv eller med hans samtycke kan alltså inte åberopa varumärkesrättsliga regler för att hindra varans vidareförsäljning. Inte heller kan han hindra s.k. parallellimport, dvs. att någon annan än han själv importerar varan till Sverige sedan den en gång har förts ut på marknaden i ett annat land.
I EES-avtalet finns en allmän bestämmelse om konsumtion (artikel 2 i protokoll 28 om immateriell äganderätt) som innebär att en immateriell rättighet som erkänns av den lag som gäller hos en avtalsslutande part inte kan användas för att förhindra import eller marknadsföring av en vara som innehavaren av rättigheten eller någon annan med hans samtycke har fört ut på marknaden i EES. Bestämmelsen återspeglar den princip om konsumtion av bl.a. varumärkesrätt som har utbildats genom EG-domstolens praxis. Som en följd av denna bestämmelse kommer det inte att vara möjligt att använda varumärkesrätten för att förhindra parallellimport inom EES-området.
Utöver den allmänna bestämmelsen innefattar åtagandet enligt EES-avtalet på detta område också ett direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar. Direktivet syftar till att eliminera vissa skillnader i de olika EG-ländernas nationella varumärkeslagar för att på så sätt minska de handelshinder som sådana skillnader kan ge upphov till. Direktivet innebär inte att medlemsländernas varumärkeslagar behöver harmoniseras helt och hållet. Det har ansetts tillräckligt att begränsa harmoniseringen till sådana nationella bestämmelser som på ett mer direkt sätt påverkar den inre marknadens funktion.
Såväl i departementspromemorian som ligger till grund för propositionen som i lagrådsremissen gjordes bedömningen att någon regel om konsumtion nu inte bör tas in i varumärkeslagen eftersom EES-avtalet inte innebär något hinder mot att Sverige behåller principen om global konsumtion.
Vid sin granskning av förslaget fann Lagrådet att övervägande skäl talar för att det i varumärkeslagen tas in en konsumtionsregel i överensstämmelse med direktivet men att det överlämnas till rättstillämpningen att avgöra om rätten till ett varumärke konsumeras globalt eller endast EES-regionalt. Lagrådet hänvisade i det sammanhanget till att en sådan lösning hade valts i Danmark samt framhöll att ett sådant alternativ inte behöver innebära annat än att förtydligande av att åtminstone EES-vid konsumtion gäller samtidigt som det får överlämnas till rättstillämpningen huruvida anpassningen till EG innebär att den rådande globala konsumtionen skall begränsas (se propositionen s. 173).
I propositionen framhåller departementschefen att det är omtvistat om EG-direktivets bestämmelse om varumärkesrättslig konsumtion innebär att varumärkesrätten konsumeras bara om varan förts ut på marknaden inom EG eller om principen om global konsumtion av varumärkesrätt fortsatt kan tillämpas. Hon framhåller att direktivet ställer upp två förutsättningar för konsumtion av varumärkesrätt, dels skall varorna ha förts ut på marknaden med rättighetshavarens samtycke, dels skall detta ha skett inom EG. Hon konstaterar att förutsättningarna inte är uppfyllda om varorna har förts ut på marknaden utanför EG. Härav drar hon slutsatsen att det är oförenligt med direktivet att upprätthålla en princip om internationell konsumtion (se propositionen s. 90). I propositionen föreslås därför att det i varumärkeslagen införs en uttrycklig regel om regional konsumtion av varumärkesrätten.
Utskottet har erfarit att man i både Finland och Norge har valt att behandla direktivets konsumtionsregel på det sätt som föreslogs i departementspromemorian och i lagrådsremissen. Under hänvisning till att den nationella rätten innebär global konsumtion, anses det i dessa länder att någon uttrycklig lagregel inte fordras. I övriga nordiska länder har man således -- om än med olika medel-- valt att tills vidare inte överge den hittillsvarande nordiska rättslikheten i denna fråga.
Utskottet kan konstatera att propositionens förslag om regional konsumtion -- förutom att det innebär ett avsteg från den sedan länge gällande nordiska rättslikheten -- inte ligger i linje med Sveriges strävanden mot att åstadkomma en friare handel. Med regional konsumtion kommer parallellimport att vara möjlig för varor som sätts på marknaden inom EES. Däremot kommer parallellimport från alla länder utanför EES att kunna stoppas. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) framhöll i sitt remissyttrande över departementspromemorians förslag att det från konkurrenssynpunkt är av stor vikt att den omfattande parallellimport som i dag förekommer från länder utanför EES-området kan fortgå. Enligt utskottets mening är det ett viktigt konsumentintresse att så kan ske. Att medge enbart regional konsumtion inom EES-området ligger i första hand i rättighetshavarnas intresse och skulle uppenbarligen ge ytterligare näring åt varumärkesrättens redan i dag kraftigt marknadsstyrande funktioner. En sådan utveckling är inte önskvärd och vad frågan nu närmast gäller är om Sveriges åtagande enligt EES-avtalet med nödvändighet innebär att principen om den globala varumärkesrättskonsumtionen måste överges. I annat fall talar enligt utskottets mening tungt vägande sakskäl för att det nuvarande rättsläget i vart fall tills vidare bör behållas.
Från några håll har hävdats att enligt EG-kommissionens uppfattning är avsikten med direktivets konsumtionsregel att åstadkomma en uttrycklig begränsning till regional konsumtion. Inom EG råder emellertid delade meningar om vad direktivet på den nu diskuterade punkten innebär. Det får därför anses att rättsläget inom EG är oklart. Oklarheten kan undanröjas endast genom ett avgörande av EG-domstolen. EG:s rättsregler får nämligen -- vid tvist om reglernas rätta innehåll -- sin innebörd fastställd genom avgöranden och tolkningsbesked från EG-domstolen. Detta system torde vara en del av EES-paketet som den svenska rättsordningen måste anpassa sig till.
Utskottet vill vidare erinra om det principiella uttalandet som föredragande statsrådet gör i propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), nämligen att det inte alltid är givet att en bestämmelse i EES-fördraget under alla förhållanden för till samma resultat som en likalydande bestämmelse i Romfördraget. Varje bestämmelse måste nämligen tolkas i sitt sammanhang (se prop. 1991/92:170 s. 153). Därvid finns anledning att erinra om att EES, till skillnad från EG, inte är en tullunion, utan i princip ett förstärkt och utvidgat frihandelsområde. En tullunion innebär, förutom tullfrihet internt, även en gemensam tullmur mot omvärlden. I ett frihandelsområde däremot avvecklar parterna tullarna sinsemellan men behåller sina nationella tullar i förhållande till länder som står utanför. Tullar och hinder mot parallellimport är två olika typer av handelshinder. Argument som förs fram inom EG till stöd för en begränsning till enbart regional konsumtion har därför inte nödvändigtvis samma bärkraft i EES-sammanhang.
Det sagda leder utskottet till bedömningen att det inte finns tillräckliga skäl för att Sverige nu som enda land i Norden bör överge principen om global konsumtion. Redan den utbredda osäkerhet som råder om direktivets rätta innebörd talar i stället starkt för att man från svensk sida bör avstå från att göra någon tolkning. Den saken bör överlämnas till EG-domstolens avgörande. Utskottet har för övrigt erfarit att det i en pågående rättstvist i Danmark har väckts frågan om att begära tolkningsbesked från EG-domstolen i just denna fråga. I den mån EG-domstolen avger ett tolkningsbesked som utvisar att global konsumtion är oförenlig med direktivet på denna punkt får frågan för Sveriges del övervägas på nytt.
Utskottets ställningstagande leder till frågan hur ett bibehållande av principen om global konsumtion skall komma till uttryck i lagen. Enligt utskottets mening är det uteslutet att införa en uttrycklig lagregel om regional konsumtion och samtidigt göra anspråk på att principen om global konsumtion fortfarande skall kunna upprätthållas. I så måtto delar utskottet departementschefens bedömning. Förarbetsuttalanden som står i strid med en klar lagregel skulle nämligen enligt gängse tolkningsprinciper bli utan betydelse. Valet står då mellan att införa en uttrycklig lagregel om global konsumtion eller att inte alls införa någon konsumtionsregel i lagtexten. Med hänsyn till det oklara rättsläget inom EG är det enligt utskottets mening ett bättre val att på det sätt som föreslogs i departementspromemorian och i Lagrådsremissen inte uttryckligen lagfästa det rådande rättsläget. I det sammanhanget vill utskottet framhålla att Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet inte fordrar att lagstiftningsåtgärder ovillkorligen vidtas om gällande rätt överensstämmer med direktivets krav.
Sammanfattningsvis förordar utskottet således att det materiella rättsläget på varumärkesrättens område bibehålls såvitt gäller principen om global konsumtion. Utskottet avstyrker därmed propositionens förslag om införandet av en regel om regional konsumtion i varumärkeslagen.
Frågan om parallellimport tas upp i två likalydande motioner. I motion N251 av Bert Karlsson och Bengt Dalström (nyd) och N286 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) pekar motionärerna på att varumärken används i konkurrenshämmande syfte, och de framhåller parallellimportens betydelse som en viktig konkurrensfrämjande och prispressande faktor. Mot den bakgrunden anser motionärerna att det bör införas ett förbud för en importör att stoppa parallellimport (yrkande 7).
En följd av att utskottet ovan avstyrkt propositionens förslag om övergång från global konsumtion till regional konsumtion av varumärkesrätten är att den som har ensamrätt till ett varumärke inte kan åberopa den rätten för att hindra att en vara som med rättighetshavarens samtycke har förts ut på marknaden i ett annat land importeras till Sverige vid sidan av rättighetshavarens egna kanaler. Den motsatta situationen skulle gälla om propositionsförslaget i denna del genomfördes. Motionärernas intresse är därför -- i den del som berör lagutskottet -- tillgodosett genom att utskottet förordar att principen om den globala konsumtionen i varumärkesrätten bibehålls. Något initiativ från riksdagens sida på grund av motionerna är därför inte påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna N251 (yrkande 7) och N286 (yrkande 7).
Vissa andra förslag på varumärkesrättens område
Svensk rätt skiljer mellan olika slag av varukännetecken. Särskilda varukännetecken utgörs dels av varumärken, dels av varje annat särskilt kännetecken för varor eller tjänster med undantag av naturliga varukännetecken. Med naturliga varukännetecken avses en näringsidkares namn eller firma när de används för att särskilja varor. Enligt varumärkeslagen kan i och för sig alla slag av tecken erhålla skydd som särskilda varukännetecken. Möjligheten till skydd genom registrering av kännetecknet som ett varumärke är enligt varumärkeslagen uttryckligen begränsat till figurer, ord, bokstäver, siffror och säregna utstyrslar av en vara eller dess förpackning. I direktivet anges att ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, förutsatt att tecknet i fråga är ägnat att särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags. I propositionen föreslås att varumärkeslagen ändras i enlighet med direktivet så enligt varumärkeslagen alla tecken som kan återges grafiskt och äger särskiljningsförmåga kan utgöra varumärke.
I enlighet med vad direktivet föreskriver föreslås vidare ett utökat skydd för kända varukännetecken. Skyddet för varumärken bygger enligt varumärkeslagen på den s.k. specialitetsgrundsatsen, som innebär att kännetecken anses ha skydd mot förväxling endast med avseende på varor eller tjänster av samma eller liknande slag. Specialitetsgrundsatsen är dock inte utan undantag. Ett skydd utöver gränserna för varuslagslikhet ges för två olika situationer. Detta gäller dels särskilt kända varumärken -- den s.k. Kodakdoktrinen --, dels till förmån för ett kännetecken som är inarbetat om, med hänsyn till den särskilda arten av de varor eller tjänster som det är fråga om, användningen av ett liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det inarbetade märkets goodwill. Undantagen är avsedda att i båda fallen tillämpas restriktivt. Direktivet innehåller en bestämmelse som kan sägas ge uttryck för en internationell utveckling mot ett bättre skydd för kända varumärken än vad som gäller i Sverige. Bestämmelsen är fakultativ, men föredraganden anser att den internationella utvecklingen talar för att även Sverige bör anpassa varumärkeslagen till direktivet i denna del. Utskottet delar den bedömningen. Ett av de förhållanden som föredraganden pekar på och som talar för att skyddet för kända varumärken bör utökas är att ett varukännetecken inte sällan kan bli så känt med avseende på vissa varor eller tjänster att dess användning i samband med andra typer av varor eller tjänster kan leda allmänheten att tro att det finns ett gemensamt ursprung till varorna. Skyddet för kända varumärken utanför varuslagsgränserna föreslås bli utformat så att skydd skall föreligga för ett väl ansett varukännetecken, om användningen av ett annat liknande kännetecken innebär ett otillbörligt utnyttjande av det väl ansedda kännetecknets ställning på marknaden eller är skadligt för kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill.
Varumärkeslagen innehåller också regler om användningstvång. Dessa innebär att en registrering får hävas om märket inte har varit i bruk under de senaste fem åren och innehavaren inte visar skäl för sin underlåtenhet att använda märket. Rättighetshavaren måste alltså använda märket för att undgå att registreringen kan komma att hävas. I enlighet med direktivets krav i denna del föreslås att det i varumärkeslagen i en särskild bestämmelse om användning av ett varumärke anges att ett varumärke inte får upphävas om det står i konflikt med ett äldre inte använt varumärke, att användningstvånget skärps från det nuvarande s.k. modifierade användningstvånget till att det skall ha gjorts verkligt bruk av varumärket för de varor eller tjänster för vilka det registrerats, att en karenstid vid begäran av hävning av en registrering av ett varumärke införs vid påbörjad eller återupptagen användning av ett varumärke samt att s.k. delhävning av ett varumärke blir möjlig.
Utskottet har inga erinringar mot propositionen i nu behandlade delar.
Efter förslag av registreringsmyndigheten -- Patent- och registreringsverket -- föreslås i propositionen också en ändring i varumärkeslagen som inte föranleds av EES-anpassningen. Sålunda föreslås ett förenklat förfarande vid vissa ansökningar om förnyelse av en registrering av ett varumärke. Förslaget innebär att när enbart en förnyelse av en registrering görs utan att några särskilda uppgifter skall lämnas i anslutning till förnyelseansökan, så skall ansökan kunna göras genom att förnyelseavgiften betalas in till registreringsmyndigheten. En förenkling av detta slag skulle enligt registreringsmyndigheten medföra en inte obetydlig resursbesparing.
Utskottet, som kan konstatera att ändringen förefaller att vara till fördel för såväl registreringsmyndigheten som för innehavare av en varumärkesregistrering, tillstyrker förslaget.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i varumärkeslagen
Utskottet förordar den ändringen av ikraftträdandebestämmelsen till lagen om ändring i varumärkeslagen som föranleds av utskottets ovan redovisade ställningstagande till förslaget om införandet av en konsumtionsregel i varumärkeslagen. Utskottet förordar också en ändring i övergångsbestämmelserna, som innebär att de nya lagreglerna skall tillämpas inte bara på varumärken som registrerats före lagens ikraftträdande utan också på varukännetecken som inarbetats före lagens ikraftträdande.
Skydd för kretsmönster för halvledarprodukter
Skyddet för integrerade kretsar, s.k. datachips, regleras i lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter (kretsmönsterlagen) som trädde i kraft den 1 april 1987. Enligt lagen har den som skapat mönstret ensamrätt att framställa exemplar av mönstret, att utföra mönstret på eller i ett materiellt underlag samt att sprida exemplar av mönstret till allmänheten. Det är alltså fråga om ett formskydd för den speciella utformningen av ett visst kretsmönster.
EG:s direktiv om rättsligt skydd för kretsmönster för halvledarprodukter är inte avsett att detaljreglera det skydd som skall gälla i medlemsstaterna. I inledningen till direktivet anges således att gemenskapens bestämmelser om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter kan begränsas till vissa grundläggande principer, i form av bestämmelser som anger vem som och vad som skall skyddas, vilka ensamrätter skyddade personer kan stödja sig på när det gäller att tillåta eller förbjuda vissa handlingar, undantag från dessa rättigheter samt hur länge skyddet skall vara. Andra frågor överlämnas tills vidare att avgöras enligt nationella bestämmelser. Som departementschefen framhåller, är bakgrunden till direktivet delvis densamma som till den svenska lagstiftningen. Arbetet med det rättsliga skyddet för kretsmönster för halvledarprodukter har bedrivits parallellt i EG och i Sverige. Föredraganden framhåller emellertid att det finns väsentliga skillnader av så grundläggande karaktär att mindre ändringar av den nuvarande kretsmönsterlagen inte skulle vara till fyllest. Hon förordar därför att direktivet implementeras genom införandet av en ny kretsmönsterlag.
Som nyheter i förhållande till de gällande reglerna föreslås i propositionen bl.a. att det i lagen tas in ett uttryckligt krav på att ett kretsmönster, för att åtnjuta skydd, skall uppfylla vissa krav på originalitet och nyhet. En regel om att rätten till kretsmönster som har skapats av arbetstagare i anställningsförhållande tillkommer arbetsgivaren, såvida inte annat har avtalats, införs. Rätt till kretsmönster skall kunna tillkomma både fysiska och juridiska personer som har anknytning till en stat som ingår i EES och rätten skall även innefatta rätten att förbjuda import. Konsumtion av rätten att sprida exemplar av skyddade kretsmönster föreslås bli regional och omfatta EES-området. En särskild regel föreslås för det fall att någon har förvärvat ett exemplar av ett skyddat kretsmönster i god tro. Denne skall ha rätt att utnyttja kretsmönstret kommersiellt även efter det att förvärvaren inte längre är i god tro. För utnyttjandet skall han utge skälig ersättning. Rätten till kretsmönster föreslås upphöra femton år efter utgången av det år då kretsmönstret skapats, om det då ännu inte har utnyttjats kommersiellt.
Utskottet har för sin del inget att erinra mot den föreslagna nya kretsmönsterlagen. Utskottet vill dock uppehålla sig något vid frågan om konsumtion av skyddet för kretsmönster. I likhet med vad som gäller på varumärkesrättens område finns enligt gällande svensk rätt en princip om global konsumtion också beträffande skyddet för kretsmönster. Till skillnad från EG-direktivet om varumärkesrätt är dock EG-direktivet om kretsmönsterskydd utformat på ett sådant sätt att någon oklarhet inte kan anses råda om att direktivet endast medger regional konsumtion. Till följd av EES-avtalet kan Sverige således inte upprätthålla principen om global konsumtion beträffande skyddet för kretsmönster.
Skydd för datorprogram
Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) först 1989. Innebörden av detta är att datorprogram åtnjuter i princip samma upphovsrättsliga skydd som andra litterära verk. Programmen skyddas inte bara mot direkt kopiering utan också mot framställning av exemplar av programmet i bearbetat skick utan rättighetshavarens tillstånd. Enligt gällande rätt är det dock tillåtet att kopiera ett datorprogram för eget enskilt bruk, under förutsättning att förlagan för kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet.
Ett av syftena bakom EG-direktivet om det rättsliga skyddet för datorprogram är att förbättra skyddet mot piratkopiering. Det syftar inte till en fullständig harmonisering av medlemsstaternas regler om datorprogram. Det har ansetts vara tillräckligt att begränsa direktivets räckvidd till sådana nationella bestämmelser som kan utgöra ett hinder mot en väl fungerande inre marknad.
Enligt propositionen föranleder direktivet vissa ändringar i upphovsrättslagen. Sålunda föreslås i propositionen att skyddet utvidgas till att omfatta även förberedande designmaterial för datorprogram. Vidare föreslås -- i likhet med vad som föreslås gälla beträffande skyddet för kretsmönster för halvledarprodukter -- att sådana rättigheter till datorprogram som utvecklas av en arbetstagare som ett led i hans arbetsuppgifter eller efter instruktioner av arbetsgivaren skall övergå till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats. Även konsumtionsprincipen föreslås bli densamma som för kretsmönster, nämligen regional med avseende på EES-området. En regel om rätten att rätta fel i ett program, såvida inte annat har avtalats, föreslås, liksom en regel om rätten att framställa en säkerhetskopia. För den som säljer, hyr ut eller i annat förvärvssyfte innehar hjälpmedel, vars enda syfte är att underlätta olovligt borttagande eller kringgående av anordning (kopieringsspärr) som anbringats för att skydda ett program mot olovlig kopiering föreslås en straffbestämmelse om böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare skall enligt propositionen kopiering för enskilt bruk inte i något fall vara tillåten. Någon straffbestämmelse som tar sikte på olovlig kopiering för enskilt bruk föreslås emellertid inte.
Utskottet vill med anledning av propositionen i denna del särskilt beröra två frågor. Den ena frågan gäller förbudet mot enskild kopiering. Föreningen Svensk Programvaruindustri har inför utskottet framhållit att det för rättighetshavarna är angeläget att förbudet mot enskild kopiering kompletteras med en straffbestämmelse. Förbudet kommer, enligt föreningens uppfattning, inte att respekteras -- eller ens att uppfattas som ett reellt förbud -- om det inte förenas med en straffsanktion. Utskottet, som har viss förståelse för föreningens uppfattning, konstaterar att frågan har övervägts i propositionen. I likhet med departementschefen anser utskottet att någon sanktion för kopiering för enskilt bruk nu inte bör införas, men att frågan bör övervägas inom ramen för den inom Justitiedepartementet pågående översynen av det immaterialrättsliga sanktionssystemet.
Utskottet vill också i detta sammanhang ta upp frågan om konsumtion av spridningsrätten i territoriellt hänseende. Också i fråga om skyddet för datorprogram gäller i Sverige för närvarande global konsumtion. Det innebär att rättsinnehavarens ensamrätt när det gäller överlåtelse av exemplar av datorprogram konsumeras oavsett i vilket land som datorprogrammet utgivits. Det enda kravet är att utgivningen skett med rättsinnehavarens samtycke. Enligt propositionen har EG-direktiven om varumärkesrätt och skydd för datorprogram i allt väsentligt samma bestämmelser om konsumtion och med samma argument som på varumärkesområdet föreslås en uttrycklig lagregel om regional konsumtion också för spridningsrätt till datorprogram. Utskottet anser för sin del att direktivet om skydd för datorprogram uppvisar avsevärt större likheter med direktivet om kretsmönsterskydd än med direktivet om varumärkesrätt i fråga om konsumtionsbestämmelserna. I likhet med vad utskottet ovan framhållit beträffande skyddet för kretsmönster finner utskottet att direktivet om skydd för datorprogram är utformat på ett sådant sätt att någon oklarhet inte kan anses råda om att direktivet endast medger regional konsumtion. Inte heller på detta område kan Sverige således -- till följd av EES-avtalet -- upprätthålla principen om global konsumtion.
Med det anförda tillstyrker utskottet att EG:direktivets regler om skydd för datorprogram integreras i upphovsrättslagen på sätt som föreslås i propositionen.
Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt har utskottet ingen erinran.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande varumärkeslagen att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:N251 yrkande 7 och 1991/92:N286 yrkande 7 dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644) såvitt avser 4 § tredje stycket, dels antar lagförslaget i övrigt, med den ändringen att ikraftträdande- och övergångbestämmelserna erhåller av utskottet i bilaga 2 framlagda förslag till lydelse,
2. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, dels lag om ändring i patentlagen (1967:837), dels lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485), dels lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392), dels lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Stockholm den 3 december 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson(s), Bengt Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s), Lena Boström(s), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud Ekendahl (m) och John Bouvin (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till ändring av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644) Bilaga 2 Regeringens förslag 1. Denna lag träder i kraft Utskottets förslag den 1 januari 1993.
1.Denna lag träder i kraft, i fråga om 4§ tredje stycket den dag regeringen bestämmer, och i övrigt den 1 januari 1993.
2. Denna lag tillämpas 2. Denna lag tillämpas även på varumärken även på varumärken som registrerats före denna som registrerats och lags ikraftträdande. varukännetecken som inarbetats före denna lags ikraftträdande.
3. Ansökan om registrering av varumärke som har kungjorts enligt 20§ före ikraftträdandet av denna lag skall behandlas och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse.