Djurskydd m.m.
Betänkande 1990/91:JoU18
Jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JOU18
Djurskydd m.m.
Innehåll
1990/91 JoU18
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande 49 motionsyrkanden från riksmötena 1989/90 och 1990/91 om djurskydd m.m. Flertalet av de under innevarande riksmöte väckta motionerna utgör en upprepning av motioner från riksmötet 1989/90. Motionerna gäller bl.a. djurskyddslagstiftningen, viss djurhållning, transport av levande djur, pälsdjursfarmning, importrestriktioner för vissa pälsar och skinn, märkning av importerade pälsar och skinn, koscherslakt, svanskupering m.m. Med anledning av en motion (fp) om den svenska äggproduktionen föreslår utskottet en lägesavstämning under våren 1991 för pågående försök med alternativa produktionsmetoder. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning härav. I övrigt avstyrks motionerna.
Till betänkandet har fogats 12 reservationer och 2 särskilda yttranden.
Motioner
Motioner väckta under riksmötet 1989/90
1989/90:Jo33 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att djurskyddslagen bör förbättras så att man kan skydda djur mot lidande på ett bättre sätt än vad lagen medger i dag.
1989/90:Jo37 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om straff för brott mot djurskyddslagen, 4. att riksdagen beslutar ändra 29 § djurskyddslagen (1988:534) på sätt som anges i motionen.
1989/90:Jo211 av Pär Granstedt och Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en avvecklingsplan för pälsdjursfarmning i bur i enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:Jo502 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att pälsdjursfarmerna avvecklas inom en tvåårsperiod, 2. att riksdagen beslutar att alla pälsdjursfarmer inom ett halvår inspekteras av lokala miljö- och hälsoskyddsnämnder, 3. att riksdagen beslutar att, där missförhållanden och/eller djurplågeri konstateras, dessa farmer omedelbart stängs och djuren avlivas, 4. att riksdagen beslutar att förbud införs mot nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning, 5. att riksdagen beslutar att en fond för inlösen av farmer inrättas, 6. att riksdagen beslutar att ersättningen bör utformas så att denna blir större ju tidigare inlösen sker, 7. att riksdagen beslutar att överlåtelse av farm annat än till fonden förbjuds.
1989/90:Jo506 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av den nya djurskyddslagen.
1989/90:Jo507 av Margareta Fogelberg och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär föreskrifter om att pälsdjursuppfödning i bur avvecklas inom en tioårsperiod, 2. att riksdagen hos regeringen begär ett förbud mot nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur.
1989/90:Jo508 av Martin Olsson och Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av djurskyddslagstiftningens syfte att begränsa rätten för den som dömts för djurplågeri att senare åter ha djur och då speciellt de djur eller djurslag som misshandlats.
1989/90:Jo510 av Martin Olsson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot import av skinn från djur fångade med i Sverige otillåtna metoder, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i internationella fora bör verka för förbud mot användning av plågsamma fångstredskap.
1989/90:Jo517 av Elving Andersson och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot import av skinn och päls från länder där saxfångst är tillåten.
1989/90:Jo518 av Lars Leijonborg och Kerstin Ekman (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant tillägg till den nya djurskyddslagen att det genom dispens från lagen skall vara tillåtet med koscherslakt.
1989/90:Jo519 av Bengt Rosén och Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tidigarelagd uppföljning av beslut som rör vår framtida äggproduktion.
1989/90:Jo521 av Marianne Stålberg och Nils-Olof Gustafsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inseminering av ston.
1989/90:Jo522 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om transporter av försöksdjur över gränserna.
1989/90:Jo526 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av djurskyddets organisation.
1989/90:Jo528 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompensation i anledning av beslutet om ny djurskyddslag.
1989/90:Jo530 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté för att granska överensstämmelsen mellan djurskyddslagens föreskrifter och lagtexten med dess förarbeten.
1989/90:Jo532 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en femårsplan för avvecklingen av pälsdjursuppfödning i bur, 2. att riksdagen beslutar om förbud mot nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning.
1989/90:Jo534 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en övergripande analys och utvärdering av konsekvenserna av svanskuperingsförbudet samt en eventuell översyn av lagstiftningen.
1989/90:Jo535 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pälsar importerade från länder som tillåter saxfångst skall märkas så att det klart framgår att pälsen kan komma från djur fångat med bensax.
1989/90:Jo536 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om märkning av importerade pälsskinn.
1989/90:Jo537 av Elisabeth Fleetwood m.fl.(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om transport av levande djur.
Motioner väckta under riksmötet 1990/91
1990/91:Jo230 av Sigge Godin och Anders Castberger (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av forskning och utveckling inom pälsdjursnäringen.
1990/91:Jo501 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brännmärkning av kalvars hornanlag måste ske under bedövning.
1990/91:Jo505 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av djurskyddslagen när det gäller förbud mot hållande av djur, som redovisats i motionen,
1990/91:Jo506 av Ingvar Eriksson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en analys av de ekonomiska konsekvenserna till följd av beslut om vissa nya bestämmelser kring djurskydd och miljö samt förslag om åtgärder i anledning härav.
1990/91:Jo516 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att djurskyddslagen ändras så att djur på ett bättre sätt än nu skyddas mot onödigt lidande.
1990/91:Jo519 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot import av skinn från saxfångade djur.
1990/91:Jo520 av Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en plan för omställning av värphönshållningen från burar till alternativa system snarast bör upprättas och att nödvändiga resurser tilldelas för intensifierad och breddad forskning på området, så att den av riksdagen 1988 beslutade avvecklingen av burar för värphöns genomförs.
1990/91:Jo526 av Margareta Fogelberg och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att pälsdjursuppfödning i bur bör avvecklas inom en tioårsperiod, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att en fond för inlösen av farmar inrättas, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att överlåtelse av pälsdjursfarmar med buruppfödning till annan än fonden inte skall tillåtas.
1990/91:Jo527 av Ingela Mårtensson och Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importstopp för päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten.
1990/91:Jo530 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny utformning av 29 § djurskyddslagen i syfte att stärka sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur.
1990/91:Jo532 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om transporter av levande djur över gränserna.
1990/91:Jo533 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om avvecklingen av pälsdjursuppfödning i bur i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen beslutar att förbjuda nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en fond för inlösen av farmer i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Jo534 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att främja en djurvänlig slakt och ett ekologiskt riktigt omhändertagande av slaktavfall och självdöda djur enligt motionens intentioner.
Hearing
Utskottet har anordnat en utfrågning med representanter för lantbruksstyrelsen, Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, Sveriges Veterinärförbund, Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbund och Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök om vissa djurhållningsfrågor m.m.
Utskottet
Djurskyddslagen
Motionerna
Enligt motion Jo526 (v) innebär den nya djurskyddslagen en ändrad syn på behandlingen av lantbrukets djur. Andan i den nya lagstiftningen innebär att djurens behov skall komma i centrum. Lantbruksstyrelsen, som högsta djurskyddsmyndighet, har att utforma de föreskrifter och allmänna råd som följer av lagen. De föreskrifter som har utarbetats uppfyller inte lagens intentioner. Sedan dess har regeringen beslutat inrätta ett djurskyddsråd på lantbruksstyrelsen. Rådet är dock enbart rådgivande. Med de ökade krav som den nya djurskyddslagen ställer på hänsynstagande till olika djurskyddsaspekter kan det ifrågasättas om lantbruksstyrelsen är rätt myndighet att ansvara för dessa frågor. Den enhet som ansvarar för djurskyddsfrågor är inte dimensionerad för att lösa de uppgifter som följer av den nya lagen. Forskning och utveckling är viktigt för att fattade beslut skall kunna omsättas i handling. Den etologiska forskningen, som undersöker djurens naturliga beteenden, har fått stå tillbaka i Sverige till förmån för forskningsinsatser som utgått från näringens intressen. Varken lantbruksstyrelsen eller djurskyddsorganisationerna har något inflytande över forskningsprioriteringarna. Detta försvårar utvecklingen av nya system som stämmer överens med intentionerna i den nya djurskyddslagen. Mot bakgrund av ovanstående redovisning finns det enligt motionärerna anledning att göra en översyn av djurskyddets organisation. Enligt motion Jo530 (mp) välkomnades den nya djurskyddslagen som ett radikalt förslag när den kom med nya regler för djurhållningen inom lantbruket. Djurskyddslagen är i hög grad en ramlag, vilket gör att tillämpningen i praktiken blir beroende av utfärdade föreskrifter. Lantbruksstyrelsens föreskrifter ligger på en betydligt lägre ambitionsnivå än lagen. En parlamentarisk kommitté bör därför tillsättas med uppgift att kontrollera tillämpningsföreskrifternas överensstämmelse med lagtext och förarbeten.
Tillämpningen av den nya djurskyddslagens bestämmelser om förbud mot innehav och omhändertagande av djur är föremål för ett antal motionsyrkanden. Enligt motion Jo33 (m) kan myndighet som uppmärksammar någon som är förbjuden att ta hand om djur inte omedelbart verkställa ett omhändertagande av djuret eller djuren. Myndigheten tvingas in i en ny beslutsprocess som fördröjer ett verkställande. I en sådan processgång får djurens lidande en underordnad betydelse. Djurskyddslagen bör förbättras så att man kan skydda djur mot lidande på ett bättre sätt än vad lagen medger i dag. I motion Jo37 (m) framhålls att myndigheterna snabbt måste kunna gripa in och åtgärda missförhållanden. Brott mot djurskyddslagen bör enligt motionärernas uppfattning bestraffas hårdare än vad som i dag är fallet. Straffskalan bör därför ses över (yrkande 3). Djurskyddslagstiftningen måste kunna användas som ett effektivt skydd mot alla former av djurplågeri. Kryphålen i lagstiftningen måste täppas igen. Det finns exempelvis inget som hindrar en djurägare som förbjudits ha djur att överlåta djuren till en annan familjemedlem. På så sätt kan den som misskött sina djur fortsätta att svara för djurens skötsel. Djurskyddslagen bör därför ändras så att länsstyrelsen ges möjlighet att pröva det sätt på vilket den mot vilken ett förbud riktas gör sig av med ifrågavarande djur. Denne skall även kunna förbjudas att skaffa djur över huvud taget eller av visst slag (yrkande 4). Enligt motion Jo506 (s) förväntade sig många att den nya djurskyddslagstiftningen på ett mer uttalat sätt skulle skydda djuren mot lidande. I förslaget till lagstiftning framhölls att tidigare överväganden beträffande bestämmelserna om när man kan ingripa och meddela förbud att ha hand om djur skulle gälla även i fortsättningen. Förbud fick endast tillgripas i särskilt kvalificerade fall. Detta motiverades bl.a. med hänsyn till ett förbuds eventuella effekter på den drabbades försörjningsmöjligheter och de verkningar i övrigt detta kunde få. En utvärdering av den nya djurskyddslagstiftningen bör göras i syfte att få kunskap om den hittillsvarande tillämpningen. Härigenom undviks att en praxis utvecklas som inte är i konsekvens med lagstiftarens intentioner. Motsvarande krav framförs även i motion 1990/91:Jo516 (s). Centerpartiet yrkar i motionerna Jo508 och 1990/91:Jo505 yrkande 1 att riksdagen hos regeringen begär en översyn av djurskyddslagstiftningen i syfte att begränsa rätten för den som har dömts för djurplågeri att senare åter ha djur och då speciellt de djur eller djurslag som misshandlats. Det är enligt motionärerna av stor vikt att lagstiftningen och dess tillämpning medverkar till att djur behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande i enlighet med den nya djurskyddslagens syfte. Enligt motion 1990/91:Jo530 (v) bör riksdagen hos regeringen begära förslag till ändring av 29 § djurskyddslagen i syfte att stärka sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur.
Våren 1988 antog riksdagen en ny djurskyddslag. I denna slås det bl.a. fast att djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel skall ha möjlighet att bete sig naturligt. Detta innebär enligt motion Jo519 (fp) att nuvarande äggproduktion måste läggas om. Vid lantbruksuniversitetets försöksgård Lövsta utanför Uppsala pågår ett mycket intressant forsknings- och utvecklingsarbete med två olika uppfödningssystem. Vid övergång från buruppfödning till golvuppfödning har målsättningen för dessa försök varit att djurhälsa, äggkvalitet och arbetsmiljö inte får försämras samt att medicinering och kannibalism inte får öka. Hittills har uppställda mål inte uppnåtts. Hushållningssällskapet i Skaraborg har tillsatt en arbetsgrupp som bl.a. fått till uppgift att kartlägga utsikterna för framtida svensk äggproduktion. Enligt gruppens bedömning kommer självförsörjningen på ägg att sjunka till ca 70 % år 1993. Efter år 1998, när totalförbudet mot buruppfödning inträder, beräknas ca 25 % av landets äggkonsumtion täckas av inhemsk produktion genom anläggningar av golvmodell. Beslutet om den nya djurskyddslagen innehöll bl.a. en kontrollstation beträffande burhönsuppfödningen år 1993. Redovisad utveckling bör enligt motionärerna föranleda införandet av en ytterligare kontrollstation hösten 1990. Hushållningssällskapets arbetsgrupp utökad med försöksledaren på Lövsta bör få regeringens uppdrag att med nuvarande erfarenheter göra en utvärdering och framtidsbedömning beträffande den svenska äggproduktionen. Regeringen bör sedan återkomma till riksdagen med förslag till korrigerande åtgärder. Även i motion 1990/91:Jo520 (fp) uttrycks oro för den svenska äggproduktionen. Enligt motionärerna bör en plan för omställning av värphönshållningen från burar till alternativa system upprättas. Nödvändiga resurser måste tillföras en intensifierad och breddad forskning.
Enligt motionerna Jo522 (c) yrkande 4 och Jo537 (m) bör en översyn av transportkungörelsen genomföras. Utgångspunkter för en sådan översyn bör vara följande. Tillstånd för införsel av djur måste innefatta en bedömning av om gällande svenska djurskyddsbestämmelser är uppfyllda. Varje djurslag och djurindivid får inte utsättas för större psykiska påfrestningar än vad en förflyttning av djur normalt ger upphov till. Transporttiderna måste minimeras och ansvarig person, godkänd av lantbruksstyrelsen, bör alltid medfölja transporten. Motsvarande krav framförs även i motion 1990/91:Jo532 (v). I motion Jo537 betonas härutöver att ansvaret för transporternas djurvänlighet skall åvila transportören.
Utskottets överväganden
Lantbruksstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen. Det lokala ansvaret åvilar de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna. I samband med riksdagens behandling av regeringens förslag om förstärkt tillsyn enligt djurskyddslagen framhöll utskottet bl.a. att en effektiv och ändamålsenlig tillsyn och kontroll av djurskyddslagens efterlevnad är avgörande för ett framgångsrikt djurskyddsarbete. Tillsynen måste planeras och prioriteras med hänsyn härtill samt ges tillräckliga resurser. En fungerande djurskyddstillsyn förutsätter dessutom att de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna har tillgång till välutbildad och i övrigt kompetent personal. Fortsatta brister i djurskyddstillsynen måste avhjälpas. En utvärdering av djurskyddstillsynens utformning och innehåll bör därför göras inom två år. Därefter skall regeringen återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur den lokala djurskyddstillsynen anordnats och vid behov lämna förslag om de ytterligare åtgärder som kan anses erforderliga (prop. 1989/90:118, JoU23, rskr. 342).
Utskottet utgår givetvis från att djurskyddslagen tillämpas på ett sätt som överensstämmer med lagen och dess förarbeten. Lantbruksstyrelsen har att som central tillsynsmyndighet följa lagens tillämpning. Styrelsen skall i anslutning till sin årliga anslagsframställning fortlöpande redovisa de åtgärder som vidtagits för att förbättra djurskyddet. Ett fungerande och förstärkt djurskydd i enlighet med den nya djurskyddslagen kräver att alla tillsynsmöjligheter utnyttjas. Ifrågavarande lagstiftning och utfärdade tillämpningsföreskrifter har varit i tillämpning under en relativt kort tid. Utskottet anser därför att erforderligt underlag för att bedöma behovet av eventuella förändringar inte föreligger. Dessutom bör den av utskottet tidigare begärda redogörelsen för anordnande av den lokala djurskyddstillsynen avvaktas. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motion Jo526.
Med i huvudsak samma motivering avstyrks även motion Jo530.
Enligt 29 § djurskyddslagen (1988:534) får länsstyrelsen meddela förbud att ha hand om djur eller visst slag av djur bl.a. för den som inte följer beslut av tillsynsmyndighet, allvarligt försummat tillsynen eller vården av ett djur eller misshandlat ett djur. Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig av med djuret och förbjuda honom att skaffa djur över huvud taget eller ett visst slag av djur. I 31 § djurskyddslagen föreskrivs vidare att länsstyrelsen får besluta att ett djur skall tas om hand genom polismyndighetens försorg bl.a. om djuret otillbörligt utsätts för lidande och rättelse ej sker samt om ett beslut om förbud mot innehav inte följs. Enligt 32 § djurskyddslagen får länsstyrelse, tillsynsmyndighet och polismyndighet utan att avvakta eventuellt föreläggande om rättelse besluta att ett djur som är utsatt för lidande omedelbart skall omhändertas bl.a. om det bedöms som utsiktslöst att felet avhjälps eller om det i övrigt bedöms som oundgängligen nödvändigt från djurskyddssynpunkt. Påföljden för brott mot 29 § eller föreskrift enligt lagen är böter eller fängelse i högst ett år. I 39 § djurskyddslagen föreskrivs att beslut enligt 29 §, 31 § och 32 § gäller omedelbart om inte myndigheten bestämmer annat. När förbudsbestämmelsen ursprungligen infördes i djurskyddslagstiftningen (prop. 1968:170 s. 21) underströks att förbud fick tillgripas endast i särskilt kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter som ett förbud kunde innebära och de verkningar i övrigt som detta kunde få för den enskilde. Vid behandlingen av nu gällande djurskyddslag konstaterades att detta även i fortsättningen bör gälla (prop. 1987/88:93 s. 68, JoU22 s. 38ff). Beträffande skenöverlåtelser anfördes därutöver följande. För att någon skall anses ha gjort sig av med ett djur måste krävas att han inte längre har djuret i sin omedelbara närhet, t.ex. i sin bostad eller på en fastighet som han äger eller brukar. Att överlåta djuren till någon annan är således inte tillräckligt om inte djuren också avlägsnas så att den faktiska kontakten med dem upphör.
Utskottet delar synpunkterna i motionerna Jo33, Jo37 yrkandena 3 och 4, Jo506, Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1, 1990/91:Jo516 och 1990/91:Jo530 så till vida att lagstiftningen måste ge tillräckliga möjligheter att ingripa mot misshandel, vanvård och annan olämplig behandling av djur. Vår djurskyddslagstiftning skall garantera djuren ett effektivt skydd, och detta skall i huvudsak åstadkommas genom förebyggande åtgärder. Lagstiftningen är således primärt av preventiv karaktär. Genom bestämmelser i lagen och tillämpningsföreskrifter till denna har man sökt förebygga att djur utsätts för onödigt lidande. Ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande åvilar dock i första hand varje enskild människa som har djur i sin vård. Det allmänna har ansvaret för normgivning och för en ändamålsenlig tillsyn. Gällande lagstiftning tillhandahåller enligt utskottets mening nödvändiga medel för att samhället skall kunna förhindra att djur utsätts för onödigt lidande. De krav som förs fram i ifrågavarande motioner bör således kunna tillgodoses genom att de ansvariga myndigheterna utnyttjar existerande möjligheter till tvångsingripanden m.m. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att berörda motioner för närvarande inte bör föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker således motionerna Jo33, Jo37 yrkandena 3 och 4, Jo506, Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1, 1990/91:Jo516 och 1990/91:Jo530.
Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), institutionen för husdjurens utfodring och vård, pågår sedan tre år tillbaka delvis i samarbete med statens veterinärmedicinska anstalt studier av de olika system som kan vara aktuella för den framtida värphönshållningen. Försöken bedrivs vid lantbruksuniversitetets försöksgård Lövsta. Dessutom pågår vid Funbo--Lövsta-stationen utveckling av s.k. minivoljärer och studier av sittpinnar i konventionella burar med och utan klonötare. Vid SLU, institutionen för husdjurshygien, har ett projekt nyligen startats med ett modifierat schweiziskt system med lösgående djur. Projektet genomförs vid Segerstads Lantbruksskola.
Vid riksdagens behandling av förslaget till djurskyddslag framhöll utskottet beträffande den framtida svenska äggproduktionen bl.a. följande. De upplysningar som varit tillgängliga för utskottet om hittillsvarande erfarenheter inom forskningen m.m. ger inte något entydigt belägg för att t.ex. nuvarande golvuppfödningssystem i alla avseenden skulle vara överlägsna andra alternativ. Tills vidare bör således forskning och försök beträffande olika system bedrivas parallellt. Utskottet föreslog vidare att en utvärdering av detta arbete skulle göras i form av en s.k. kontrollstation år 1993. I samband därmed skulle regeringen i lämpligt sammanhang för riksdagen redovisa resultatet av detta arbete. Målet skall vara att nuvarande system för burhållning av höns avskaffas och att en avveckling är genomförd till år 1998. Detta innebär bl.a. att ökade krav ställs på intensiteten i utvecklingsarbetet (JoU 1987/88:22 s. 31f).
Utskottet får med anledning av de nu aktuella motionerna anföra följande. Burhönssystemet har ifrågasatts främst på den grunden att det inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser djurens grundläggande behov. Utskottet anser liksom tidigare det därför angeläget att utvecklingsarbetet i första hand inriktas på andra inhysningssystem än burhållningssystemet. Målet skall alltjämt vara att nuvarande system för burhållning av höns avskaffas. För att den förordade omställningen av värphönshållningen skall kunna genomföras krävs ytterligare forskningsinsatser. Utskottet har våren 1990 i samband med behandlingen av regeringens proposition om forskning tillstyrkt ytterligare 3,3 milj. kr. till åtgärder för förbättrad djurmiljö i animalieproduktionen. I samband därmed framhölls bl.a. att kraven i den nya djurskyddslagen måste tillgodoses och att ytterligare medel skulle möjliggöra en bred försöksverksamhet (prop. 1989/90:90, JoU17, rskr. 336). Den 31 januari 1991 beslutade regeringen att medge lantbruksstyrelsen att disponera 3,3 milj. kr. av nionde huvudtitelns anslag Bidrag till djurskyddsfrämjande åtgärder för budgetåret 1990/91. Enligt beslutet skall medlen användas för forskning, utveckling och försök rörande djurmiljöförbättrande åtgärder i jordbruket, särskilt alternativ till burhållning inom äggproduktionen. Medlen skall fördelas av lantbruksstyrelsen och skogs- och jordbrukets forskningsråd i samråd. För budgetåret 1991/92 har regeringen föreslagit att 3,8 milj. kr. skall anvisas till djurskyddsfrämjande åtgärder. De försök med olika former av golvuppfödning som pågår har enligt vad utskottet erfarit bl.a. vid sin i anledning av denna motionsbehandling anordnade utfrågning inte i alla avseenden varit framgångsrika. Det är framför allt problem med djurhälsan och arbetsmiljön som varit svåra att bemästra. Den utveckling som nu redovisats bör enligt utskottets mening föranleda att utöver den tidigare beslutade kontrollstationen år 1993 en lägesavstämning för pågående försök sker under våren 1991 i samband med att lantbruksstyrelsen och skogs- och jordbrukets forskningsråd skall fördela tidigare nämnda forskningsmedel. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning härav. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo519 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Motion 1990/91:Jo520 avstyrks i den mån dess syfte inte kan anses tillgodosett med vad utskottet anfört.
Transport av djur inom Sveriges gränser regleras i den kungörelse om transport av levande djur (LSFS 1981:45) som lantbruksstyrelsen utfärdat med stöd av 8 § djurskyddslagen samt 22 och 23 §§ djurskyddsförordningen (1988:539). Föreskrifter om gränsöverskridande transporter återfinns bl.a. i den veterinära införselkungörelsen (1958:551) och i av Sverige ratificerade internationella överenskommelser. Den Europeiska konventionen den 13 december 1968 om skydd av djur under internationella transporter skall enligt särskilt förordnande lända till efterrättelse (SFS 1972:66). Konventionen har som målsättning att så långt som möjligt skydda djur från lidande under transport. I konventionen regleras bl.a. besiktningsrutiner, lastning, förvaring, minimering av transporttider, tillsyn och urlastning. Enligt konventionen tillkommer det de behöriga myndigheterna i avsändarlandet att avgöra om transporten överensstämmer med konventionens bestämmelser. År 1988 skärptes kraven för transporter av utrotningshotade djur till Sverige. Enligt förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter får införsel av vissa i bilagor till konventionen angivna levande exemplar av djur- eller växtarter inte ske utan tillstånd av lantbruksstyrelsen. Införseltillstånd som avser djur får beviljas endast under vissa förutsättningar. Importören skall bl.a. visa att transporten kommer att genomföras på ett sätt som är tillfredsställande från djurskyddssynpunkt.
Utskottet anser i likhet med vad som anförts i motionerna Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 att en bedömning och kontroll av djurskyddshänsynen måste ske vid varje transport av levande djur. Djuren får inte utsättas för större fysiska och psykiska påfrestningar än vad en förflyttning av djur normalt ger upphov till. En minimering av transporttiderna är självklar. Vid utskottets utfrågning framhöll lantbruksstyrelsen att djurskyddet vid gränsöverskridande transporter av djur, med några få uppmärksammade undantag, tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Enligt utskottets bedömning kan motionerna Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 med det anförda i allt väsentligt anses tillgodosedda. Yrkandena påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
Pälsdjursuppfödning
Motionerna
I motion 1990/91:Jo230 (fp) yrkande 1 framhålls att pälsdjursnäringen är en glesbygdsnäring som förädlar biprodukter som saknar alternativ användning. Europarådets kommitté, som haft till uppgift att granska pälsdjursuppfödningen i de enskilda medlemsländerna, har funnit att de i Sverige tillämpade reglerna helt ligger i linje med de rekommendationer som Europarådet nu enhälligt antagit. De svenska reglerna är baserade på omfattande nordisk forskning under många år. För att ytterligare kunna förbättra pälsdjurens välfärd krävs ökade insatser inom forkningen. Det är därför av stor vikt att forskningen upprätthålls.
I ett antal motioner krävs ett omedelbart förbud mot pälsdjursuppfödning. Enligt motionerna finns det i Sverige för närvarande ca 650 pälsdjursfarmer. Produktionen är ca 2 milj. minkskinn och 65 000 rävskinn. Djuren lever i nätburar med en bottenyta på 0,24 m2 för mink och 1 m2 för räv. Enligt motion Jo211 (c) kan uppfödning i trånga nätburar och på nätgolv inte rimligen anses främja djurens hälsa. De har definitivt ingen möjlighet att bete sig naturligt. Produktionen av päls kan inte heller anses vara ett så vitalt intresse att det skulle föranleda ett undantag från djurskyddslagens bestämmelser. En uppföljning av intentionerna bakom djurskyddslagen innebär att uppfödning av pälsdjur i burar på det sätt som nu sker måste avvecklas. En sådan avveckling bör ske så att enskilda näringsidkare, som startade sin verksamhet när den av samhället bedömdes som helt godtagbar, hålls skadeslösa. Regeringen bör ta fram en avvecklingsplan för pälsdjursuppfödning i bur. Genomförandet av en sådan plan får ta högst tio år. En sådan plan bör innehålla ett generellt förbud mot pälsdjursuppfödning i bur fr.o.m. den 1 juli 2000 samt förbud mot nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på burhållning. En fond för inlösen av befintliga pälsdjursfarmer bör skapas där ersättningen utformas så att den blir större ju tidigare inlösen sker. Vidare bör överlåtelse av pälsdjursfarm till annan än fonden förbjudas. Den nya djurskyddslagen har enligt motion Jo502 (mp) fått mycket beröm både i och utom Sverige. Lagen anses hävda djurens egenvärde i ett människocentrerat samhälle. Att djuren tillerkänns ett egenvärde och att man måste ta hänsyn till olika arters naturliga beteende innebär enligt motionärerna att uppfödning av pälsdjur i bur, som saknar existensberättigande, strider mot djurskyddslagen. I frihet rör sig dessa rovdjur över mycket stora markområden. Det enformiga och onaturliga liv pälsdjuren lever i farmerna är på intet sätt överensstämmande med djurskyddslagens skrivning. De föreskrifter för pälsdjursuppfödning som ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1994 (för befintliga farmer) innebär endast marginella förändringar för djuren. Rävar och minkar är bland de minst domesticerade djur vi har i svensk djurhållning. De är inte uppfödda och selekterade för detta ändamål mer än under ett fåtal generationer. Fisk- och slakteriavfall som utnyttjats som mink- och rävföda borde kunna komposteras och tas till vara på detta sätt. Det är ovärdigt ett modernt samhälle som Sverige att anläggningar där sådant kvalificerat djurplågeri bedrivs tillåts existera. Pälsbranschen hävdar att djuren mår bra i sina burar. Ett ''bevis'' för detta skulle vara att deras päls är tjock och glansig. Men man ska ha i åtanke att pälsdjuren farmas just för sin päls skull och det är detta branschen följaktligen koncentrerat sig på i avelsarbetet. Glansig päls är också ett resultat av mångårig forskning kring fodersammansättningar samt att djuren slaktas då vinterpälsen precis färdigutvecklats. Ett annat argument för farmning av pälsdjur som åberopas är att farmningen ger arbete i glesbygd. Den sysselsättning som erbjuds har dock visat sig vara relativt obetydlig. Bara en fjärdedel av farmerna har anställd personal. Totalt har farmerna 600 personer anställda. Omkring 40 % av farmerna är belägna i Skåne och Blekinge, 30 % i västra Sverige, 20 % i sydöstra Sverige och 10 % i Norrland. Riksdagen bör besluta att pälsdjursfarmerna skall avvecklas inom en tvåårsperiod (yrkande 1). Alla pälsdjursfarmer skall inom ett halvår inspekteras av lokala miljö- och hälsoskyddsnämnder (yrkande 2) och farmer där missförhållanden och/eller djurplågeri konstateras skall omedelbart stängas och djuren avlivas (yrkande 3). Nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning skall förbjudas (yrkande 4) samtidigt som en fond för inlösen av farmer inrättas (yrkande 5). Ersättningen bör utformas så att denna blir större ju tidigare inlösen sker (yrkande 6). Överlåtelse av farm annat än till fonden skall förbjudas (yrkande 7). Enligt motion Jo507 (fp) har Sverige länge ansetts ha en mycket god djurhållning i jämförelse med många andra länder. Det var därför följdriktigt att utvecklingen mot en storskalig djuruppfödning och det därmed ifrågasatta djurskyddet ledde fram till en ny djurskyddslag som skulle ge djuren bättre levnadsbetingelser. De föreskrifter som lantbruksstyrelsen utfärdat för lagens tillämpning vid uppfödning av pälsdjur kan dock inte anses tillgodose djurskyddslagens krav på att dessa skall kunna bete sig naturligt. De pälsdjur som farmas i Sverige är i första hand mink och räv. Räven, som inte är ett flockdjur, har behov av att gräva i marken och att kunna röra sig över stora arealer. Ingetdera blir tillgodosett i en bur med en kvadratmeters yta där även botten utgörs av ståltrådsnät. Mink i bur lever minst lika miserabelt som räven. Golvytan är bara fjärdedelen av vad räven får hålla tillgodo med, men rörelsebehovet är detsamma. Det är uppenbart att föreskrifterna utfärdats med hänsyn till vad som är ekonomiskt möjligt för uppfödarna att bära. Vid den avvägningen har djurskyddet givits den lägre vikten. När riksdagens jordbruksutskott senast behandlade motioner med krav om pälsdjursfarmernas avskaffande förlitade sig utskottet på att skärpta regler för djurhållning skulle medföra godtagbara förutsättningar för ett tillfredsställande djurskydd samtidigt som näringens fortbestånd inte äventyrades. Djurskyddslagen ger ingen som helst antydan om att man av hänsyn till näringen skulle kunna medge inskränkningar i djurens möjlighet att bete sig naturligt. Men detta är precis vad som skett genom lantbruksstyrelsens försorg. Sveriges veterinärförbund (SVF), som bättre än andra kunnat följa förhållandena vid vårt lands djurfarmer, anser att de tillämpningsregler som LBS fastställt för pälsdjuren inte motsvarar djurskyddslagens krav. I likhet med veterinärförbundet anser motionärerna att pälsdjursnäringen bör avvecklas inom en tioårsperiod. Riksdagen bör därför hos regeringen begära föreskrifter om att pälsldjursuppfödning i bur skall avvecklas inom en tioårsperiod (yrkande 1) och att nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur förbjuds (yrkande 2). Motsvarande yrkanden återkommer även i folkpartimotionen 1990/91:Jo526 yrkandena 1 och 2. I motionen yrkas vidare att riksdagen hos regeringen begär förslag dels om att en fond för inlösen av farmar inrättas (yrkande 3), dels om att överlåtelse av pälsdjursfarmar med buruppfödning till annan än fonden inte skall tillåtas (yrkande 4). Regeringen bör enligt motion Jo532 (v) yrkande 1 ges i uppdrag att utarbeta ett förslag om en femårsplan för avveckling av pälsdjursuppfödning i bur. Sverige har under senare år gjort sig känt som ett av världens djurvänligaste länder. Synsättet att respektera djuren som levande varelser med egenvärde tar sig bl.a. uttryck i den nya djurskyddslagen. Lagtextens intentioner måste nu verkställas. I frihet rör sig dessa rovdjur över stora markområden. Det enformiga och onaturliga liv pälsdjuren lever i farmerna är på intet sätt överensstämmande med djurskyddslagens skrivning. De nya föreskrifterna för pälsdjursuppfödning som skall tillämpas fr.o.m. 1 januari 1994 (för befintliga farmer) kommer endast att innebära ytterst marginella förändringar för djuren. Det är uppenbart att burfarmning av pälsdjur inte är förenligt med gällande lag eller den etiska moral som kommer att råda i framtiden. Att anpassa djurhållningen till ett för djuren naturligt liv torde vara omöjligt ur ekonomisk aspekt. Nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning bör förbjudas (yrkande 2). I vänsterpartiets motion 1990/91:Jo533 yrkandena 1, 2 och 3 återkommer kraven på en avveckling av pälsdjursuppfödning i bur, förbud mot nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning och inrättandet av en fond för inlösen av farmer.
Utskottets överväganden
Gällande djurskyddslagstiftning syftar till att förhindra att djur utsätts för onödigt lidande. I lagstiftningen har därför uppställts krav på att djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Djurskyddslagens bestämmelser kompletteras med föreskrifter i djurskyddsförordningen om förvaringsutrymmenas storlek och utformning m.m. Närmare bestämmelser härom återfinns i de av lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifterna. Lantbruksstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen. Det lokala ansvaret åvilar kommunerna. Vidare ankommer det på länsstyrelserna att som redovisats ovan i vissa fall meddela beslut om tvångsåtgärder vid olämplig behandling av djur.
Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (SVS) inom Sveriges Veterinärförbund har utrett hur uppfödning av pälsdjur (mink och räv) kan förbättras ur djurskydssynpunkt och anpassas till djurskyddslagen (SVS pälsdjursutredning, för bättre välfärd åt farmad mink och räv 1990). Utredningens djurskyddsbedömning och förslag kan sammanfattas enligt följande.
Pälsdjuren är under domesticering. Domesticeringsgraden är inte avgörande för minkens och rävens välfärd. Deras bristande domesticering kan kompenseras med god skötsel och varsam hantering. Avlivningen är ett känsligt hanteringsmoment och bör regleras i föreskrift. Mink och räv hålls som regel i nätburar i skugghus. Djurhållningen uppfyller väl djurskyddslagens krav vad avser djurhälsa. De är friskare än många andra produktionsdjur. Likaså uppfyller djurhållningen lagstiftningens krav på näringstillförsel. Lagstiftningen behöver dock kompletteras med föreskrift om att avelsminkar behöver fri tillgång till vatten att dricka också en månad efter digivningsperioden. Djuren skall tillförsäkras skydd mot värmeslag vid hög omgivningstemperatur. Djuren skall ges föremål eller bomaterial som de kan sysselsätta sig med. Några nya minimimått för burar föreslås inte så när som på att alla avelsrävar skall hållas i burar med 2 m2 minsta golvarea. Djurens utrymmesbehov måste utredas närmare. Minkhållningen uppfyller inte tillfullo djurskyddslagens krav på naturligt beteende. Minkarna kan inte tillfredsställa alla sina beteendebehov. De utövar stereotyper i alltför hög grad. Minkens behov av vatten som sysselsättning måste utredas. Rävar som hålls i burar utan tillgång till lya och hylla kan vara utsatta för kronisk stress. Denna stress medför onödigt lidande. För att förbättra rävarnas välfärd föreslås att burarna skall förses med hylla och lya före utgången av år 1991. Alla rävar föreslås få möjlighet att samtidigt vistas på fast underlag. Utredningen anser att djurskyddsproblemen inom rävhållningen är så stora att uppfödningen av rävar i nu förekommande burtyper, burar som endast uppfyller nuvarande lagstiftnings lägsta djurskyddsstandard med beaktande av kraven på hylla och lya, skall förbjudas om tio år.
Vid utskottets utfrågning med anledning av ifrågavarande motionsbehandling framkom bl.a. att vetenskapliga metoder för att mäta djurs trivsel saknas. Ett omvänt förfaringssätt måste därför användas där djurens otrivsel studeras. Följande faktorer har betydelse för bedömningen av djurens välfärd. Grad av domesticering (ej avgörande för djurens välfärd), skötsel och hantering (stor betydelse), hälsa (viktig), foder, vatten och skydd (viktig), utrymme och möjligheterna till naturligt beteende (saknas i dagens djurmiljö). Beträffande rävarna framhölls att dessa måste få tillgång till spaningshylla och lya. Detta beräknas halvera stressnivån hos rävarna. Dessutom bör de få vistas på ett fast underlag och burarean bör ökas. Förbättringar i minkens förhållanden kräver ökat utrymme som ger möjligheter att tillgodose djurens rörelsebehov och möjligheter till ökad stimulans. Behovet av vatten både för sysselsättning och tillgodoseende av kravet på möjligheter till naturligt beteende måste undersökas ytterligare. Forskning på detta område bedrivs både i Danmark och Norge och det nordiska samarbete är omfattande.
Utskottet vill i anslutning till de nu behandlade motionerna framhålla att riksdagen i 4 § djurskyddslagen uppställt krav på att såväl djur inom animalieproduktionen som pälsdjur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Denna formulering innebär att det ställs stränga krav på ett hänsynstagande till varje djurarts behov av rörelsefrihet m.m. och till artens särskilda biologiska beteende i övrigt. Frågan huruvida gällande detaljföreskrifter m.m. rörande pälsdjuren står i överensstämmelse med djurskyddslagen och djurskyddsförordningen har prövats av justitieombudsmannen (JOs ämbetsberättelse 1990/91 s. 264). JOs slutsats är att lantbruksstyrelsens föreskrifter svårligen kan förenas med djurskyddslagens krav och att en översyn synes befogad.
Utskottet delar motionärernas synpunkter så till vida att tillämpningsföreskrifterna givetvis måste utformas på ett sätt som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Enligt vad utskottet erfarit pågår dock för närvarande hos lantbruksstyrelsen ett arbete med en översyn av de för pälsdjursuppfödningen gällande föreskrifterna. Även SVS utredning ingår som en del i det kommande beslutsunderlaget. Översynen beräknas vara slutförd i februari 1991. Utskottet anser sig därför inte nu böra ta slutgiltig ställning till frågan om vilka krav som måste ställas på pälsdjursnäringen med hänsyn till bestämmelserna i djurskyddslagen. I avvaktan på resultatet av lantbruksstyrelsens översyn föreslår utskottet att motionerna Jo211, Jo502 yrkandena 1, 2, 3, 4, 5, 6, och 7, Jo507 yrkandena 1 och 2 samt Jo532 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Jo526 yrkandena 1, 2, 3 och 4 samt 1990/91:Jo533 yrkandena 1, 2 och 3 lämnas utan någon vidare åtgärd.
Mot bakgrund av det anförda bör motion 1990/91:Jo230 yrkande 1 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.
Importförbud för pälsar och skinn m.m.
Motionerna
I flera motioner framhålls bl.a. att bensax i många länder fortfarande är en vanlig fångstmetod för pälsdjur. Bensaxen är förbjuden i ca 65 länder världen över eftersom den anses förorsaka mycket svårt lidande. I Sverige förbjöds bensaxen för över 20 år sedan. De djur som fångas med saxarna är prärievarg (vars päls kallas coyote), tvättbjörn (sjubb), mink, räv, lodjur. Bensaxen är emellertid inte selektiv. Detta innebär att även andra djur som t.ex. hjortar, fåglar och husdjur fastnar. Bensaxen fungerar så att djurets tass, ben eller klöv kläms fast mellan två hårdfixerande metallbågar. När saxen slår till orsakas blödningar och ibland benbrott. Det fångade djuret försöker dra sig ur saxen men förorsakas bara ytterligare skador. Då djuret försöker gnaga av saxen skadas tänderna och det förekommer att käkbenet friläggs. När försöket misslyckats angriper djuret ofta det ben som fastnat. Det är inte ovanligt att djuret i sin förtvivlan gnager av sin egen tass för att kommma loss. Enligt motionerna har EG-kommissionen under 1989 framlagt ett förslag om importförbud för pälsskinn från länder med oetiska fångstmetoder. Lagförslaget, som avses träda i kraft den 1 januari 1996, innebär ett förbud för import av pälsar från länder där fångstsaxar ännu används eller där fångtsmetoderna i övrigt inte motsvarar internationellt överensskommen standard. De djur som anges är bl.a. bäver, utter, prärievarg, varg, lodjur, vildkatt, sobel och sjubb.
Enligt motion Jo510 (c) engagerar sig allt fler i Sverige emot de olika former av lidande som djur utsätts för. Många människor engagerar sig också i arbetet för att förbättra situationen för djur långt utanför vårt lands gränser. Ett exempel på detta är det framgångsrika arbetet med att skapa en ökad opinion mot import av skinn av utrotningshotade djur. Allt fler arbetar dessutom med att begränsa import av skinn från djur som fångats med plågsamma -- och i Sverige otillåtna -- metoder. I jaktlagen fastslås att jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och i jaktstadgan finns regler om vilka fångstredskap som får användas. I många länder är det alltjämt tillåtet att använda fångstmetoder som är synnerligen plågsamma för djuren. Bland de värsta exemplen härpå är bensaxen. Det finns även andra grymma fångstredskap såsom pålsaxen och fixeringssaxen. Även om vi i vårt land förbjudit de mest plågsamma fångstmetoderna bidrar vi genom importen av skinn till att sådana fångstmetoder alltjämt utnyttjas och tillåts i många länder. Enligt motionären borde man även arbeta för att hindra import av skinn från djur som fångats med i Sverige av djurskyddsskäl förbjudna metoder. Ett importförbud skall ses som ett medel att få återstående länder -- i vart fall de länder varifrån vi importerar dessa skinn -- att förbjuda de mest plågsamma fångstmetoderna. Importförbudet skulle även kunna bidra till att väcka intresse och opinion i olika länder för större hänsynstagande till djurens situation och lidande. Om ett importförbud skulle komma att betraktas som ett otillåtet handelshinder bör ansträngningar göras för att sådana importbegränsningar blir accepterade. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om EG-kommissionens arbete på detta område. Utöver det senaste förslaget om importförbud har kommissionen, som en del av ett förslag till ett naturskyddsdirektiv, tagit ett första steg år 1988 med sitt förslag om förbud att tillverka, sälja eller använda fångstsaxar. Redan år 1983 beslutade EG att medlemsstaterna skulle förbjuda kommersiell införsel av pälsskinn och varor av pälsskinn av vissa sälungar. Detta först tidsbegränsade förbud har under år 1989 permanentats. Mot bakgrund av ovan redovisade åtgärder och förslag i EG bör förutsättningarna ha ökat för att Sverige skall kunna införa importbegränsningar (yrkande 1). Sverige bör även på andra sätt i olika internationella fora verka för en humanisering av fångstmetoderna och ett förbud mot användning av plågsamma fångstredskap. Ett sådant arbete skulle vara en logisk fortsättning på Sveriges engagemang och insatser för att förbättra miljö och andra förhållanden i världen (yrkande 2). Enligt motion Jo517 (c) engagerar sig allt fler i djurens situation. Ett medvetande om de olika typer av lidanden som djuren många gånger utsätts för har spridit sig och vuxit till en stark opinion. Bl.a. har detta resulterat i en djurskyddslag som blivit mycket uppmärksammad internationellt. Sverige har gjort sig känt som ett av världens mer djurvänliga länder. Även om vi i vårt land tagit avstånd från grymma fångstmetoder genom att förbjuda dem, så bidrar vi ändå till fortsatt användning av exempelvis bensaxar. Vi importerar nämligen skinn och päls från länder där saxfångst är tillåten. Eftersom denna grymma fångstmetod är förbjuden i Sverige borde det vara naturligt att inte heller tillåta import av skinn och pälsar från länder där denna barbariska metod tillåts. Med hänvisning till det anförda bör riksdagen hos regeringen begära förslag till lag om förbud mot import av skinn och päls från länder där saxfångst är tillåten. Krav på importförbud framförs även i motionerna 1990/91:Jo519 (v) och 1990/91:Jo527 (fp). Även i motion Jo535 (m) betonas det i Sverige rådande engagemanget för djurens situation. Ett medvetande om de olika typer av lidande som djuren utsätts för har spridit sig och vuxit till en stark opinion. Detta har i sin tur bl.a. resulterat i en djurskyddslag som blivit mycket uppmärksammad internationellt. Sverige har gjort sig känt som ett av världens djurvänligaste länder. I Sverige har vi tagit avstånd från grymma fångstmetoder som bensaxen. Ändå bidrar vi till en fortsatt användning av bensaxar genom att importera pälsar från länder där saxfångst är tillåten. Pälsar importerade från länder som tillåter saxfångst skall enligt motionärerna märkas så att det klart framgår att pälsen kan komma från djur fångade med bensax. Krav på märkning av importerade pälsskinn som kommer från länder som tillåter bensax framförs även i motion Jo536 (v). Motionärerna framhåller att allt fler i vårt land engagerar sig i djurens situation. Detta har bl.a. resulterat i en internationellt uppmärksammad djurskyddslag. Det är nu dags att agera mot användandet av bensax vid djurfångst. Bensaxen anses förorsaka mycket svårt lidande för djuren och den är inte selektiv. Andra icke önskade djur fastnar. Vi bidrar till fortsatt användning av denna grymma fångstmetod genom att importera pälsar från de länder där saxfångst är tillåten. Märkning av pälsverk som importeras från länder som tillåter bensax skulle ge konsumenten möjlighet att kunna välja bort sådana skinn. På så sätt stimuleras en humanare syn på djur i dessa länder.
Utskottets överväganden
Sverige kan betraktas som ett föregångsland vad gäller föreskrifter som syftar till att minimera riskerna för att djur skall förorsakas onödigt lidande i samband med jakt med fångstredskap. Den testverksamhet som bedrivs vid statens veterinärmedicinska anstalt har bl.a. inneburit ett flertal förändringar av jaktförordningen i denna riktning. Sverige är även engagerat i arbetet inom internationella fora med olika frågor som berör jakt och fångstmetoder. Den 14 april 1983 ratificerade Sverige konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen). Konventionen innehåller bl.a. en indelning av djurarterna i två olika skyddsklasser (konventionens bilaga 1 och 2). Båda klasserna omfattas av ett generellt förbud mot vissa fångstmetoder (konventionens bilaga 4). Bl.a råder ett förbud mot användningen av fällor som används för storskaligt eller icke selektivt infångande eller dödande. Under vissa begränsade förutsättningar kan undantag göras från det generella förbudet. De avtalsslutande parterna skall vartannat år rapportera till konventionens ständiga kommitté om de undantag som gjorts. Ett internationellt samarbete pågår även beträffande utformningen av fångstanordningar. Inom den Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för närvarande ett förslag till gemensamma bestämmelser och rekommendationer beträffande nomenklatur, kravspecifikation för dödande och icke dödande fångstanordningar samt gemensamma normer för hur test av fångstanordningar skall genomföras. Sverige har två representanter som deltar i detta arbete.
Med anledning av motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2, Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 konstaterar utskottet att möjligheterna för Sverige att ensidigt införa för import av skinn inskränkande regler grundade på ifrågasättandet av de i exportlandet använda fångstmetoderna ter sig vanskliga. Den väg som Sverige har att följa bör snarare syfta till ökad aktivitet inom de internationella fora där dessa frågor behandlas. Utskottet, som tidigare redovisat denna sin inställning (1988/89:JoU17), har i detta sammanhang inte funnit anledning till annat ställningstagande. Härutöver kan nämnas att gällande GATT-avtal innebär att Sverige förbundit sig att följa vissa regler för den internationella handeln. Avtalet är inriktat på ett främjande av fritt utbyte av varor. Undantag kan motiveras med behovet av skydd för den allmänna moralen (starka etiska eller kulturella betänkligheter såsom muslimska länders inställning till fläskkött) och med behovet att skydda människors, djurs eller växters liv och hälsa (avser inhemskt skydd, ger ej stöd för åtgärder mot företeelser i andra länder). Av redogörelsen ovan framgår att det arbete som bedrivs inom internationella fora i allt väsentligt är ägnat att tillgodose syftet med motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2, Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527. Utskottet föreslår därför att motionerna lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.
Vidare avstyrks motionerna Jo535 och Jo536.
Övriga frågor
Motionerna
I motion Jo518 (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant tillägg till den nya djurskyddslagen att det genom dispens från lagen skall vara tillåtet med koscherslakt. Enligt motionärerna hindrar gällande djurskyddslag några tusen judar och ännu fler muslimer att utöva sina respektive religioner på det sätt de önskar. Många människor väljer att av praktiska och ekonomiska skäl inte leva i enlighet med de religiösa föreskrifter de egentligen skulle vilja efterleva. De flesta judar i Sverige har ingen ambition att upprätthålla judisk tradition på detta område, men några tusen judiska trosbekännare tillämpar reglerna strikt. För dem skapar lagen praktiska olägenheter och de betraktar den, med rätta, som uttryck för diskriminering. Också i muslimsk tradition finns liknande bestämmelser. Den omfattande muslimska invandringen till Sverige gör att problemet nu är aktuellt för fler muslimer än judar. Muslimerna uppfattar riksdagens tidigare beslut att inte upphäva förbudet mot koscherslakt stridande mot den i regeringsformen garanterade religionsfriheten. Djurplågeri är lika förkastligt i andra kulturer som i vår. Huruvida koscherslakt är mer eller mindre plågsamt mot djuren än andra slaktmetoder är en mycket omdiskuterad fråga. Den svenska slaktlagen kräver att djur bedövas innan de slaktas. Vid koscherslakt dödas djuret genom ett snabbt snitt med en mycket vass kniv i strupen. Genom blodtryckssänkningen förlorar djuret medvetandet på några sekunder. Många experter som studerat frågan har kommit till slutsatsen att koscherslakt är mindre plågsamt för djuren än slakt med bedövning. Även den svenske expert som studerat frågan, veterinärrådet Eric Skoglund ger visst stöd åt uppfattningen då han i sammanfattningen av sin reserapport från USA konstaterar att ''tillämpad snittläggningsteknik, vilken är identisk för alla studerade metoder, inte medför några smärtreaktioner''. Skoglund kommer emellertid ändå till den samlade bedömningen att koscherslakt är sämre och oacceptabel ur djurskyddssynpunkt. Den svenska regeringen beslöt den 21 juni 1989, efter en framställan från de judiska församlingarnas centralråd i Sverige, att ge dispens från gällande bestämmelser när det gäller slakt av fjäderfä vid ett slakteri i Skåne. Beslutet gäller till juni 1992. I lantbruksstyrelsens yttrande inför beslutet anfördes bl.a. att regelrätt halshuggning av fjäderfä är helt invändningsfri från djurskyddssynpunkt. Sannolikt torde denna metod rätt utförd innebära mindre påfrestningar på djuren än i dag tillämpad bedövningsteknik. Lantbruksstyrelsens inspektion av berörd anläggning föranledde ingen anmärkning. De problem som lantbruksstyrelsen pekar på är dels att det inte finns någon teknik att använda den ifrågavarande slaktmetoden i större skala, dels att en säker bedömning av djurens reaktion och reella smärtmetoder kräver mer ingående mätningar. Styrelsen anser sammanfattningsvis att koscherslakt inte kan tillåtas i Sverige utan lagändring. Enligt motionärerna kan det inte accepteras att detta i första hand är en djurskyddsfråga. Frågan om koscherslakt berör en av människornas mest grundläggande rättigheter: rätten att utöva sin religion i enlighet med samvetets bud. Det är visserligen så att det i andra folks kulturer finns sedvänjor som ligger så långt från svensk rättsuppfattning att de måste förbjudas i vårt land. Särskilt gäller detta skyddet av minderåriga. Förbud mot barnäktenskap och kvinnlig omskärelse kan också tas som exempel. Men de föreskrifter om livsmedel vi nu diskuterar ligger enligt vår mening självklart inom det område som måste accepteras. De tolereras också i praktiskt taget alla andra länder i världen. En möjlighet till koscherslakt bör öppnas genom en dispensbestämmelse i djurskyddslagen. Sådan dispens bör ges när religiösa skäl åberopas. Denna fråga gäller dessutom respekten för den i vårt land grundlagsfästa religionsfriheten. Frågan om koscherslakt bör därför behandlas i konstitutionsutskottet.
Enligt motion Jo521 (s) är det enligt gällande bestämmelser endast veterinärer som får sköta inseminering av ston. Om insemineringen utförs av annan medför detta att fölen inte kan registeras. För en anläggning som Wången -- hingstuppfödningsanstalt i Jämtlands län -- med begränsad ekonomi betyder denna lantbruksstyrelsens regel en kostnad på 1100 kr. för varje insemination. Totala årliga kostnaden var i fjol 250 000 kr. Enligt ledningen för Wången skulle denna summa kunna nedbringas till en tredjedel om husdjurstekniker, med en viss påbyggnadsutbildning, tilläts genomföra insemineringen. Även den efterföljande kontrollen av fostret skulle med fördel, under överinsyn av veterinär, kunna utföras av annan. I Finland har denna ordning börjat tillämpas.
I motion Jo528 (m) konstateras att riksdagen tidigare beslutat att frågan om ekonomisk kompensation till jordbrukarna för eventuellt uppkommande merkostnader till följd av övergång till alternativ djurhållning liksom övriga produktionskostnader i jordbruket skall lösas inom ramen för jordbruksprisöverläggningarna. I november 1989 fick statens jordbruksnämnd regeringens uppdrag att i samråd med lantbruksstyrelsen utreda möjligheterna att identifiera och registrera kostnads- och intäktsförändringar till följd av riksdagens beslut om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket och ny djurskyddslag. Hittills uppkomna kostnader skulle redovisas. Lantbruksstyrelsen har tidigare fattat ett principbeslut att utrymmeskravet för burhöns vid nyinsättning skall ändras. Fr.o.m. den 1 september 1989 har antalet hönor per bur minskats från fyra till tre. Totalt beräknas kostnadsökningen härför uppgå till ca 70 öre per kilo ägg. Detta motsvarar 80 milj.kr. för hela den årliga produktionsvolymen. Frågan angående kompensation m.m. för åtgärder på grund av den nya djurskyddslagstiftningen bör snarast lösas i enlighet med intentionerna i riksdagens beslut. I motion 1990/91:Jo506 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en analys av de ekonomiska konsekvenserna till följd av beslutade nya djurskydds- och miljöbestämmelser.
I motion Jo534 (m, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en övergripande analys och utvärdering av konsekvenserna av svanskuperingsförbudet samt en eventuell översyn av djurskyddslagstiftningen. Den 1 januari 1989 trädde riksdagens beslut om förbud mot svanskupering i kraft med en övergångsbestämmelse om sex månaders dispensmöjlighet. Riksdagsbeslutet dikterades av omsorg om djuren. Brist på kunskap tycks dock i vissa delar ha förelegat. Uppenbar risk föreligger bl.a. att svenska uppfödares möjlighet till utbyte av avelshundar med utlandet radikalt minskar och eventuellt upphör helt. Endast Norge har för närvarande infört ett liknande förbud. Försämrade avelsmöjligheter hotar produktionen inom landet av bl.a. polishundar, övriga vakthundar. Narkotikahundar och ledarhundar. För dessa uppgifter används framför allt schäfer, dobermann och riesenschnauzer. Två av dessa raser berörs av kuperingsförbudet. Man kan redan nu konstatera att registreringen av de aktuella raserna gått ned. Skulle den tendensen hålla i sig innebär det mycket allvarliga konsekvenser för tillgången på brukshundar (brukshund = arbetande hund). En starkt begränsad uppfödning inom kuperingsraserna medför höjda risker för spridning av genetiskt betingade sjukdomar och skador. Det synes som om det generella kuperingsförbudet -- utan dispensmöjligheter -- fattades utan ingående analys av konsekvenserna för tillgången på brukshundar.
Omkring en halv miljon kalvar i Sverige får varje år sina hornanlag i hjässan bortbrända. Detta sker under de första veckorna efter födseln. I motion 1990/91:Jo501 krävs att all bränning av hornanlag skall ske under bedövning. Enligt motionären har Sveriges veterinärförbund ställt sig bakom detta krav.
Miljöpartiet yrkar i motion 1990/91:Jo534 att regeringen skall utarbeta ett förslag med åtgärder för främjande av djurvänlig slakt. Förslaget skall även omfatta ett ekologiskt riktigt omhändertagande av slaktavfall och självdöda djur. Enligt motionären finns en konflikt mellan företagsekonomi och djurskyddshänsyn. Slaktdjur transporteras allt längre sträckor. Det finns ett behov av en utredning, som integrerar ekologisk, veterinär, teknisk och agronomisk kompetens, med uppgift att ta fram förslag till en slakteriorganisation baserad på gårdsslakt och lokal avfallskompostering.
Utskottets överväganden
Med anledning av yrkandet i motion Jo518 om en dispensmöjlighet i djurskyddslagen för kosherslakt vill utskottet anföra följande. Enligt 14 § första stycket djurskyddslagen (1988:534) skall husdjur vid slakten vara bedövat när blodet tappas av. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen får dock meddela föreskrifter om undantag från kravet på bedövning för fjäderfä och kaniner. Regeringen har i 31 § djurskyddsförordningen (1988:539) bemyndigat lantbruksstyrelsen att meddela sådana föreskrifter. Enligt lantbruksstyrelsens föreskrifter (LSFS 1988:39) om undantag från bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner gäller att fjäderfä och kaniner utan föregående bedövning får avlivas genom att huvudet hastigt skiljs från kroppen under förutsättning att avlivningen endast avser enstaka djur. I beslut den 21 juni 1989 har regeringen för visst slakteri medgivit dispens från lantbruksstyrelsens föreskrifter om undantag från bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner. Beslutet gäller t.o.m. den 1 juli 1992. Restitution medges av införselavgift för judiskt rituellt slaktat kött (JNSFS 1990:104).
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare (JoU 1987/88:22, 1988/89:JoU17) avstyrkt förslag om dispensmöjligheter för koscherslakt av övriga djurslag utöver fjäderfä. Utskottet har inte heller nu funnit anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden beträffande eventuella dispensmöjligheter. I detta sammanhang vill utskottet beträffande vad som i motionen anförts om värnandet av religionsfriheten framhålla följande. De allmänna begränsningar som gäller för människors handlande i samhället kan i vissa fall komma att beröra åtgärder som uppfattas såsom utövande av religionsfriheten. Som exempel kan nämnas att en i allmänhet straffbar handling inte är skyddad bara för att den förekommer i ett religiöst sammanhang. Allmänna regler om medborgarnas handlingsfrihet gäller således också i religiösa sammanhang (se prop. 1975/76:209 s.115). Utskottet finner mot bakgrund av det anförda inte anledning att föreslå riksdagen någon åtgärd i anledning av motion Jo518. Motionen avstyrks.
Enligt lagen om kontroll av husdjur m.m. (1985:342) och förordningen om kontroll av husdjur m.m. (1985:343) får regeringen eller lantbruksstyrelsen meddela föreskrifter om bl.a. seminverksamhet. I lantbruksstyrelsens föreskrifter om seminverksamhet för avel av hästar (LSFS 1989:19) krävs bl.a. lantbruksstyrelsens tillstånd för att bedriva seminverksamhet. Seminering skall utföras av ansvarig veterinär. Annan person, som genomgått av lantbrusstyrelsen godkänd utbildning, får dock under överinseende av ansvarig veterinär seminera sto. Sto skall genomgå gynekologisk hälsokontroll och brunstkontroll tidigast två dagar före seminering.
Enligt lantbruksstyrelsen bör den provtagning och kontroll som föregår insemineringen göras av ansvarig veterinär eftersom denna provtagning inte görs kontinuerligt. Semineringen bör dock kunna utföras även av annan som genomgått den av lantbruksstyrelsen föreskrivna utbildningen. En sådan ordning borde enligt lantbruksstyrelsen kunna åstadkommas genom att semineringen organiseras på ett härför lämpligt sätt. Det anförda innebär enligt utskottets mening att syftet med motion Jo521 i allt väsentligt är tillgodosett. Motionen bör därför inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Riksdagen har som framhållits i motionerna Jo528 och 1990/91:Jo506 tidigare beslutat att frågan om kompensation för kostnadsökningar till följd av övergång till alternativ djurhållning i första hand skall lösas inom ramen för jordbruksprisöverläggningarna (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr. 327). Enligt vad utskottet erfarit har lantbruksstyrelsen slutfört sin utredning beträffande identifiering och registrering av kostnads- och intäktsändringar för jordbruket till följd av den nya djurskyddslagen och beslutet om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket m.m. I avvaktan på resultatet av den inom regeringskanliet pågående beredningen av frågan anser utskottet det inte meningsfullt att nu föreslå något riksdagsuttalande med anledning av motionerna Jo528 och 1990/91:Jo506. Motionerna avstyrks.
I 10 § första stycket djurskyddslagen (1988:534) är det förbjudet att göra operativa ingrepp på djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl, om inte föreskrifter om undantag har meddelats med stöd av tredje stycket. Undantag från förbudet medges i första hand inom husdjursskötseln. Sverige och Norge har ratificerat Europarådets konvention om skydd av sällskapsdjur utan att reservera sig mot artikel 10, första stycket, punkt a, som förbjuder svanskupering. Enligt vad utskottet vidare erfarit har ovan nämnda konvention undertecknats av ytterligare åtta länder. Dessa är Belgien, Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Portugal. Endast Belgien, Danmark, Luxemburg och Portugal har reserverat sig mot svanskuperingsförbudet.
Utskottets beredning av frågan om förbudet mot svanskupering och eventuella effekter därav har inte givit anledning att ompröva djurskyddslagen i denna del. Utskottet avstyrker således motion Jo534.
Enligt 10 § tredje stycket djurskyddslagen får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på djur samt föreskrifter om undantag från första stycket i fråga om djur som avses i 4 § (djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel m.m.) eller om det finns särskilda skäl. I 25 § djurskyddsförordningen (1988:539) föreskrivs att avhorning av nötkreatur utan anlitande av veterinär får ske innan djuret uppnått en månads ålder.
Enligt vad utskottet erfarit avser lantbruksstyrelsen att föreslå ändrade bestämmelser för avhorning av nötkreatur. En redovisning av förslaget, som omfattar bl.a. krav på bedövning, beräknas kunna lämnas till jordbruksdepartementet under våren 1991. Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att motion 1990/91:Jo501 lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Enligt 13 § djurskyddslagen skall djur när de förs till slakt och när de slaktas, skonas från onödigt obehag och lidande. Enligt 15 § djurskyddslagen får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen meddela ytterligare föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall. Med stöd av 32 § djurskyddsförordningen har lantbruksstyrelsen meddelat ytterligare föreskrifter om behandling av husdjur i samband med slakt m.m. (LSFS1982:12). I regeringens förslag om skärpt livsmedelskontroll (prop. 1988/89:68) framhöll jordbruksministern bl.a. att den lokala utvecklingen inte fick motverkas och att gällande bestämmelser för köttkontrollen därför borde anpassas i fråga om de mindre slakterierna, gårdsslakterierna och renslakterierna. Förutsättningarna för ambulerande slaktenheter skulle prövas för att tillgodose behovet av slaktmöjligheter lokalt. Jordbruksministern aviserade även ett uppdrag till livsmedelsverket att närmare utreda förutsättningarna för sådan slakt. Utskottet anslöt sig till de av jordbruksministern framförda synpunkterna om den småskaliga slakteriverksamheten (1988/89:JoU14, s. 29f). I samband därmed framhöll utskottet att dessa intressen kunde tillvaratas bl.a. genom att kraven på anläggningarna anpassades till de förutsättningar som gäller för varje enskild anläggning. Enligt vad utskottet erfarit redovisade livsmedelsverket sitt uppdrag i maj 1990. Livsmedelsverket konstaterade att gällande regler inte utgjorde något hinder för småskalig verksamhet. Verket arbetar med en fortsatt anpassning av praxis till de av riksdagen i beslutet om livsmedelskontrollen fastlagda förutsättningarna för småskalig verksamhet. I detta sammanhang kan vidare nämnas att den s.k. ALA-gruppen (Arbetsgruppen lantbruk och samhälle) vid Ultuna på uppdrag av regeringen tillsammans med STU (Styrelsen för teknisk utveckling) sedan april 1988 bl.a. arbetar med frågan om förbättrade förutsättningar för småskalig slakteriverksamhet. Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att motion 1990/91:Jo534 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd i den mån den inte kan anses tillgodosedd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande djurskyddets organisation
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo526,
res. 1 (v)
2. beträffande en allmän översyn av djurskyddslagstiftningen m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo530,
res. 2 (mp)
3. beträffande åtgärder mot djurplågeri m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo33, 1989/90:Jo37 yrkandena 3 och 4, 1989/90:Jo506, 1989/90:Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1, 1990/91:Jo516 och 1990/91:Jo530,
res. 3 (m, c, v, mp)
4. beträffande äggproduktionen
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo519 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 4 (s)
5. beträffande plan för omställning av värphönshållningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo520,
6. beträffande gränsöverskridande djurtransporter
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo522 yrkande 4, 1989/90:Jo537 och 1990/91:Jo532,
res. 5 (c, v, mp)
7. beträffande pälsdjursuppfödning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo211, 1989/90:Jo502, 1989/90:Jo507, 1989/90:Jo532, 1990/91:Jo526 och 1990/91:Jo533,
res. 6 (v, mp)
8. beträffande utveckling inom pälsdjursnäringen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo230 yrkande 1,
9. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo510, 1989/90:Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527,
res. 7 (c, v)
10. beträffande märkning av vissa importerade pälsar och skinn
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo535 och 1989/90:Jo536,
res. 8 (v, mp)
11. beträffande koscherslakt
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo518,
12. beträffande inseminering av ston
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo521,
13. beträffande kompensation för åtgärder föranledda av den nya djurskyddslagstiftningen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo528 och 1990/91:Jo506,
res. 9 (m, mp)
14. beträffande förbudet mot svanskupering
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo534,
res. 10 (m, fp)
15. beträffande bränning av hornanlag
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo501,
res. 11 (v, mp)
16. beträffande djurvänlig och ekologisk slakt
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo534.
res. 12 (v, mp)
Stockholm den 19 februari 1991
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson
Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Jan Fransson (s), Grethe Lundblad (s), Sven Eric Lorentzon (m), Martin Segerstedt (s), Bengt Rosén (fp), Jens Eriksson (m), Margareta Winberg (s), Inge Carlsson (s), Ingvar Eriksson (m), Sören Norrby (fp), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne Samuelsson (mp), Ove Karlsson (s), Berndt Ekholm (s) och Dag Ericson (s).
Reservationer
1. Djurskyddets organisation (mom. 1)
Annika Åhnberg (v)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "och Jo526." bort ha följande lydelse:
Utskottet utgår -- -- -- (=utskottet) -- -- -- tillsynsmöjligheter utnyttjas. Med de ökade krav som den nya djurskyddslagen ställer på hänsynstagande till olika djurskyddsaspekter kan det enligt utskottets mening ifrågasättas om lantbruksstyrelsen är rätt myndighet att ansvara för dessa frågor. Den enhet som ansvarar för djurskyddsfrågor är inte dimensionerad för att lösa de uppgifter som följer av den nya lagen. Det är tveksamt om förslaget till organisation av den nya myndigheten statens jordbruksverk innebär någon förbättring i detta avseende. Forskning och utveckling är viktigt för att fattade beslut skall kunna omsättas i handling. Den etologiska forskningen, som undersöker djurens naturliga beteenden, har fått stå tillbaka i Sverige till förmån för forskningsinsatser som utgått från näringens intressen. Varken lantbruksstyrelsen eller djurskyddsorganisationerna har något inflytande över forskningsprioriteringarna. Detta försvårar utvecklingen av nya system som stämmer överens med intentionerna i den nya djurskyddslagen. Mot bakgrund av ovanstående redovisning finns det enligt utskottet anledning att göra en översyn av djurskyddets organisation. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo526 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande djurskyddets organisation
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo526 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. En allmän översyn av djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 2)
Marianne Samuelsson (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Med i" och slutar med "motion Jo530." bort ha följande lydelse:
Djurskyddslagen är i hög grad en ramlag, vilket gör att tillämpningen i praktiken blir beroende av utfärdade föreskrifter. Lantbruksstyrelsen, som högsta djurskyddsmyndighet, har att utforma de föreskrifter och allmänna råd som följer av lagen. Utskottet anser det tveksamt om utarbetade föreskrifter till alla delar uppfyller lagens intentioner. Mot bakgrund av det anförda finns det enligt utskottets mening anledning att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att kontrollera tillämpningsföreskrifternas överensstämmelse med lagtext och förarbeten. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo530 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande en allmän översyn av djurskyddslagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo530 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Åtgärder mot djurplågeri m.m. (mom. 3)
Karl Erik Olsson (c), Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson (m), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne Samuelsson (mp) och Carl G Nilsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "och 1990/91:Jo530." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att lagstiftningen måste ge tillräckliga möjligheter att ingripa mot misshandel, vanvård och annan olämplig behandling av djur. Vår djurskyddslagstiftning skall garantera djuren ett effektivt skydd, och detta skall i huvudsak åstadkommas genom förebyggande åtgärder. Lagen ger möjlighet till ingripande vid uppenbar och konstaterad vanvård men enligt förarbetena skall hänsyn tas till den skyldiges försörjningsmöjligheter och de verkningar i övrigt som förbudet kan få. Detta hänsynstagande har i flera fall inneburit att beslut om förbud upphävts av högre instans. Det finns därför en betydande osäkerhet om vad den nya djurskyddslagen innebär i detta avseende. Enligt utskottets mening är det därför angeläget att riksdagen på nytt prövar utformningen av 29 § djurskyddslagen. Riksdagen bör därför hos regeringen begära förslag till ändrad utformning av djurskyddslagen i syfte att stärka sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo33, Jo37 yrkandena 3 och 4, Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1 och 1990/91:Jo530 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Jo506 och 1990/91:Jo516 avstyrks i den mån deras syfte inte kan anses tillgodosett med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande åtgärder mot djurplågeri m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo33, 1989/90:Jo37 yrkandena 3 och 4, 1989/90:Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1 och 1990/91:Jo530 samt med avslag på motionerna 1989/90:Jo506 och 1990/91:Jo516 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Äggproduktionen (mom. 4)
Jan Fransson, Grethe Lundblad, Martin Segerstedt, Margareta Winberg, Inge Carlsson, Ove Karlsson, Berndt Ekholm och Dag Ericson (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet får" och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Utskottet får -- -- -- (=utskottet) -- -- -- att bemästra. Utskottet är angeläget om att det underlag som skall redovisas vid den av riksdagen tidigare fastställda kontrollstationen år 1993 blir så fullständigt som möjligt. Utskottet anser dock att den i motion Jo519 föreslagna lägesavstämningen år 1991 inte på något avgörande sätt kan förväntas bidra till att förbättra detta underlag. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motion Jo519.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande äggproduktionen
att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo519,
5. Gränsöverskridande djurtransporter (mom. 6)
Karl Erik Olsson (c), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en översyn av transportkungörelsen bör genomföras. Utgångspunkter för en sådan översyn bör vara följande. Tillstånd för införsel av djur måste innefatta en bedömning av om gällande svenska djurskyddsbestämmelser är uppfyllda. Inget djurslag och ingen djurindivid får utsättas för större psykiska påfrestningar än vad en förflyttning av djur normalt ger upphov till. Transporttiderna måste minimeras och ansvarig person, godkänd av lantbruksstyrelsen, bör alltid medfölja transporten. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande gränsöverskridande djurtransporter
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo522 yrkande 4, 1989/90:Jo537 och 1990/91:Jo532 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Pälsdjursuppfödning (mom. 7)
Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Utskottet delar" och på s. 16 slutar med "vidare åtgärd." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas synpunkter att tillämpningsföreskrifterna måste utformas på ett sådant sätt som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Mot bakgrund av vad som redovisats om dagens pälsdjursuppfödning och möjligheterna att bedriva denna näring i enlighet med de av riksdagen fastlagda normerna vill utskottet anföra följande. Uppfödning av djur i trånga nätburar och på nätgolv kan inte rimligen anses främja djurens hälsa. De har definitivt ingen möjlighet att bete sig naturligt. Produktionen av päls kan inte heller anses vara ett så vitalt intresse att det skulle föranleda ett undantag från djurskyddslagens bestämmelser. En uppföljning av intentionerna bakom djurskyddslagen innebär att uppfödning av pälsdjur i burar på det sätt som nu sker måste avvecklas. En sådan avveckling måste ske så att enskilda näringsidkare, som startat sin verksamhet när den av samhället bedömdes som helt godtagbar, hålls skadeslösa. Regeringen bör ta fram en avvecklingsplan för pälsdjursuppfödning i bur. Genomförandet av en sådan plan får ta högst tio år. En sådan plan bör bl.a. innehålla ett förbud mot nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på burhållning. En fond för inlösen av befintliga pälsdjursfarmer bör skapas där ersättningen utformas så att den blir större ju tidigare inlösen sker. Vidare bör överlåtelse av pälsdjursfarm till annan än fonden förbjudas. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo211, Jo502 yrkandena 4, 5, 6 och 7, Jo507 yrkandena 1 och 2, Jo532 yrkande 2, 1990/91:Jo526 yrkandena 1, 2, 3 och 4 och 1990/91:Jo533 yrkandena 1, 2 och 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Jo502 yrkandena 1, 2 och 3 samt Jo532 yrkande 1 avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande pälsdjursuppfödning
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo211, 1989/90:Jo502 yrkandena 4, 5, 6 och 7, 1989/90:Jo507, 1989/90:Jo532 yrkande 2, 1990/91:Jo526 och 1990/91:Jo533 samt med avslag på motionerna 1989/90:Jo502 yrkandena 1, 2 och 3 samt 1989/90:Jo532 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Importförbud för vissa pälsar och skinn (mom. 9)
Karl Erik Olsson (c), Lennart Brunander (c) och Annika Åhnberg (v)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Med anledning" och på s. 19 slutar med "vidare åtgärd." bort ha följande lydelse:
Allt fler engagerar sig i Sverige emot de olika former av lidande som djur utsätts för. Kampen för att begränsa de plågsamma djurförsöken och för att förbättra försöksdjurens situation har fått ett brett folkligt stöd, och likaså att våra husdjur skall leva under till djuren anpassade förhållanden. Många människor engagerar sig också i arbetet för att förbättra situationen för djur långt utanför vårt lands gränser. Ett exempel på detta är det framgångsrika arbetet med att skapa en ökad opinion mot import av skinn av utrotningshotade djur. Allt fler arbetar dessutom med att begränsa import av skinn från djur som fångats med plågsamma -- och i Sverige otillåtna -- metoder. I många länder är det alltjämt tillåtet att använda fångstmetoder som är synnerligen plågsamma för djuren. Bland de värsta exemplen härpå är bensaxen. Det finns även andra grymma fångstredskap såsom pålsaxen och fixeringssaxen.
Även om vi i vårt land förbjudit de mest plågsamma fångstmetoderna bidrar vi genom importen av skinn till att sådana fångstmetoder alltjämt utnyttjas och tillåts i många länder. Enligt utskottets mening bör man även arbeta för att hindra import av skinn från djur som fångats med i Sverige av djurskyddsskäl förbjudna metoder. Ett importförbud skall ses som ett medel att få återstående länder -- i vart fall de länder varifrån vi importerar dessa skinn -- att förbjuda de mest plågsamma fångstmetoderna. Importförbudet skulle även kunna bidra till att väcka intresse och opinion i olika länder för större hänsynstagande till djurens situation och lidande. Om ett importförbud skulle komma att betraktas som ett otillåtet handelshinder bör ansträngningar göras för att sådana importbegränsningar blir accepterade.
Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om EG-kommissionens arbete på detta område. Utöver det senaste förslaget om importförbud har kommissionen, som en del av ett förslag till ett naturskyddsdirektiv, tagit ett första steg år 1988 med sitt förslag om förbud att tillverka, sälja eller använda fångstsaxar. Redan år 1983 beslutade EG att medlemsstaterna skulle förbjuda kommersiell införsel av pälsskinn och varor av pälsskinn av vissa sälungar. Detta först tidsbegränsade förbud har under år 1989 permanentats. Mot bakgrund av ovan redovisade åtgärder och förslag i EG bör förutsättningarna ha ökat för att Sverige skall kunna införa importbegränsningar. Sverige bör även på andra sätt i olika internationella fora verka för en humanisering av fångstmetoderna och ett förbud mot användning av plågsamma fångstredskap. Ett sådant arbete skulle vara en logisk fortsättning på Sveriges engagemang och insatser för att förbättra miljö och andra förhållanden i världen. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2, Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo510, 1989/90:Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Märkning av vissa importerade pälsar och skinn (mom. 10)
Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Vidare avstyrks" och slutar med "och Jo536." bort ha följande lydelse:
Som tidigare framhållits engagerar sig allt fler i vårt land i djurens situation. Det är nu nödvändigt att agera mot användandet av bensax vid djurfångst. Bensaxen anses förorsaka mycket svårt lidande för djuren och den är inte selektiv. Vi bidrar till fortsatt användning av denna grymma fångstmetod genom att importera pälsar från de länder där saxfångst är tillåten. Märkning av pälsverk som importeras från länder som tillåter bensax skulle ge konsumenten möjlighet att kunna välja bort sådana skinn. På så sätt stimuleras en humanare syn på djur i dessa länder. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo535 och Jo536 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande märkning av vissa importerade pälsar och skinn
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo535 och 1989/90:Jo536 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Kompensation för åtgärder föranledda av den nya djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 13)
Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson (m), Marianne Samuelsson (mp) och Carl G Nilsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Riksdagen har" och slutar med "Motionerna avstyrks." bort ha följande lydelse:
Riksdagen har -- -- -- (=utskottet) -- -- -- jordbruket m.m. Mot bakgrund av tidigare riksdagsbeslut samt med hänsyn till lantbruksstyrelsens utredning angående miljö- och djurskyddsbestämmelserna är det enligt utskottets mening angeläget att klarhet snarast skapas kring de ekonomiska konsekvenserna av de nya reglerna. Det är viktigt att frågan om ersättningen till jordbruket löses. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo528 och 1990/91:Jo506 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande kompensation för åtgärder föranledda av den nya djurskyddslagstiftningen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo528 och 1990/91:Jo506 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Förbudet mot svanskupering (mom. 14)
Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson (m), Sören Norrby (fp), Carl G Nilsson (m) och Anders Castberger (fp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Utskottets beredning" och slutar med "motion Jo534." bort ha följande lydelse:
Riksdagens beslut om förbud mot svanskupering dikterades av omsorg om djuren. Som framhållits i motion Jo534 tycks dock vissa brister i beslutsunderlaget ha förelegat. I likhet med motionärerna anser utskottet att en uppenbar risk föreligger bl.a. för att svenska uppfödares möjlighet till utbyte av avelshundar med utlandet radikalt minskar och eventuellt upphör helt. Endast Norge har för närvarande infört ett liknande förbud. Försämrade avelsmöjligheter hotar produktionen inom landet av bl.a. polishundar, övriga vakthundar, narkotikahundar och ledarhundar. För dessa uppgifter används framför allt schäfer, dobermann och riesenschnauzer. Två av dessa raser berörs av kuperingsförbudet. Registreringen av de aktuella raserna har gått ned. Skulle den tendensen hålla i sig innebär det mycket allvarliga konsekvenser för tillgången på brukshundar. En starkt begränsad uppfödning inom kuperingsraserna medför dessutom ökade risker för spridning av genetiskt betingade sjukdomar och skador. Riksdagen bör därför hos regeringen begär en övergripande analys och utvärdering av konsekvenserna av svanskuperingsförbudet. Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo534 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande förbudet mot svanskupering
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo534 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Bränning av hornanlag (mom. 15)
Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Enligt vad" och slutar med "vidare åtgärd." bort ha följande lydelse:
Ungefär en halv miljon kalvar i Sverige får varje år sina hornanlag i hjässan bortbrända. Det finns lantbrukare som anlitar veterinär för detta ingrepp. Vanligtvis utförs dock ingreppet av djurets ägare. Ingreppet sker då utan föregående bedövning. Sveriges Veterinärförbund kräver att bränningen skall ske under bedövning. Utskottet är berett att ansluta sig till detta krav och anser i likhet med motionärerna att bränning av kalvars hornanlag således skall ske under bedövning. Vad utskottet anfört med anledning av motion 1990/91:Jo501 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande bränning av hornanlag
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo501 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Djurvänlig och ekologisk slakt (mom. 16)
Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "I regeringens" och slutar med "anses tillgodosedd." bort ha följande lydelse:
I regeringens förslag -- -- -- (=utskottet) -- -- -- småskalig verksamhet. Enligt utskottets mening finns det ofta en konflikt mellan företagsekonomi och djurskyddshänsyn. Slaktdjur transporteras allt längre sträckor. Utskottet anser därför att det finns ett behov av en utredning, som integrerar ekologisk, veterinär, teknisk och agronomisk kompetens, med uppgift att ta fram förslag till en slakteriorganisation baserad på gårdsslakt och lokal avfallskompostering. Regeringen bör utarbeta ett förslag med åtgärder för främjande av djurvänlig slakt. Förslaget skall även omfatta ett ekologiskt riktigt omhändertagande av slaktavfall och självdöda djur. Vad utskottet anfört med anledning av motion 1990/91:Jo534 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande djurvänlig och ekologisk slakt
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo534 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Kompensation för åtgärder föranledda av den nya djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 13)
Annika Åhnberg (v) anför:
Samtidigt som framtidsutsikterna ter sig osäkra för många jordbruksföretag ställs stora krav på nyinvesteringar i djurstallar och anläggningar för att företagen skall leva upp till de högre krav samhället ställer när det gäller djurmiljö och yttre miljö. För att dessa nyinvesteringar skall komma till stånd och för att inte jordbruksföretag skall läggas ned behövs åtgärder från samhällets sida. Lantbruksstyrelsen har tidigare begärt anslag för att kunna medverka till att rimliga finansieringsvillkor skapas för dessa investeringar. Det kan gälla villkorslån, investeringsbidrag m.m. Vänsterpartiet har upprepade gånger fört fram sådana förslag i budgetdiskussionerna. Vi har tyvärr inte fått stöd från en riksdagsmajoritet. I de nu aktuella motionerna begärs på nytt analyser som redan är gjorda. Vänsterpartiet har inte yrkat bifall till dessa motioner. Det är inte ytterligare utredningar som nu behövs utan konkreta åtgärder. Dessa åtgärder kräver finansiella resurser. Motionerna uttrycker tyvärr inga sådana ambitioner.
2. Koscherslakt (mom. 11)
Sören Norrby (fp) anför:
Koscherslakt är en rituell slaktmetod som har stor betydelse för många judars och muslimers religionsutövning. Den kommer dock i konflikt med svensk djurskyddslagstiftning, som inte innehåller erforderliga dispensmöjligheter för koscherslakt. Frågan om huruvida koscherslakt är mer eller mindre plågsam för slaktdjuren än konventionella slaktmetoder är omstridd. Det är tillåtet att till Sverige importera koscherslaktat kött. Vidare finns begränsade dispensmöjligheter för fjärderfäslakt. Svensk lagstiftning avvisar således inte kategoriskt slaktmetoden.
Genom utformningen av djurskyddslagstiftningen hindras några tusen judar och ännu fler muslimer att utöva sin religion på det sätt de önskar. Jag kan inte acceptera att koscherslakt i första hand behandlas som en djurskyddsfråga. Detta berör en av människors mest grundläggande rättigheter: rätten att utöva sin religion i enlighet med samvetets bud. Det finns naturligtvis sedvänjor inom ramen för religionsutövandet som inte kan accepteras i vårt land. Exempel på detta är barnäktenskap och kvinnlig omskärelse. Frågan om koscherslakt har dock en helt annan karaktär. I de flesta länder accepteras koscherslakt. Det vore därför rimligt att tillåta koscherslakt också i Sverige när religiösa skäl åberopas. Möjlighet till sådan slakt bör öppnas genom vidgade dispensmöjligheter i djurskyddslagstiftningen.
Den nu aktuella motionen har behandlats av jordbruksutskottet på traditionellt sätt. När frågan om koscherslakt nästa gång behandlas av riksdagen bör beredningen belysa både religionsfrihets- och djurskyddsaspekterna, dvs. ske i konstitutionsutskottet och jordbruksutskottet.