Detaljhandel (Betänkande 1989/90:NU2 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande
1989/90: NU2

Detaljhandel

Ärendet

I detta betänkande behandlas fyra motioner om detaljhandel. De avser
utredning om åtgärder för förnyelse inom dagligvaruhandeln, bankservice
m.m. i landsbygdsbutiker och stöd till närbutiker.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. En motion (c), i vilken
en utredning begärs rörande statens åtgärder för att främja förnyelse
inom dagligvaruhandeln, avstyrks med hänvisning till den bevakning
av handelns utveckling som redan sker genom myndigheter och andra
organ. Tre reservationer (m; c, mp; fp) föreligger. I två motioner (fp)
behandlas den försöksverksamhet med bankservice i dagligvarubutiker
som inleddes i mitten av 1980-talet. Enligt motionärerna har bankinspektionens
sedan en tid skärpta regler gjort en sådan verksamhet
ointressant. Utskottet, som betonar förekomsten av motstående intressen
i frågan, finner inte att utvecklingen av alternativa former för
bankservice försvåras genom bankinspektionens nya bestämmelser. I
en reservation (m, fp, c, mp) förespråkas en fortsatt försöksverksamhet.
Vidare begärs i en motion (mp) ett samhällsstöd till närbutiker så att
butiksnedläggningar kan undvikas. Yrkandet avvisas av utskottet som
finner konsumentintresset tillgodosett genom befintliga stödformer och
kommunala varuförsörjningsplaner. Motionen följs upp i tre reservationer
(m, fp; c; mp).

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1988/89:N214 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning tillsätts rörande den framtida inriktningen
av statens åtgärder för att främja förnyelse och utveckling av
dagligvaruhandel.

1989/90

NU2

1 Riksdagen 1989190.17sami. Nr NU2

1988/89:N242 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen hos 1989/90:NU2
regeringen begär att bankinspektionen får i uppdrag att liberalisera
reglerna för bankservice i landsbygdsbutiker.

1988/89:N253 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att det skall tas fram ett system för
stöd till närbutiker som beskrivs i motionen.

1988/89:N316 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (4)
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om landsbygdsbutikerna.

Motivering

I ett välfärdssamhälle är det viktigt med en väl utvecklad och decentraliserad
kommersiell service, heter det i motion 1988/89:N214 (c).

Närhet till service sparar både tid och pengar för konsumenterna,
samtidigt som tillgången till sådan service för många är en nödvändighet
för att de skall kunna bo kvar i sin hembygd. Motionärerna
betonar vidare att glesbygdsproblem kan finnas också i storstadsregioner.
1 motionen erinras även om den kommersiella servicens sysselsättningsskapande
effekter. Inom dagligvaruhandeln har under de senaste
årtiondena skett en betydande koncentration, påpekas det. Omkring år
1960 fanns det ca 30 000 butiker jämfört med dagens ca 9 000.

Samtidigt har antalet stormarknader och servicebutiker ökat kraftigt.

Dagligvaruhandeln har stagnerat, hävdas det i motionen. Det finns
emellertid ett behov av utveckling och förnyelse inom dagligvaruhandeln,
anser motionärerna, som finner det särskilt intressant att olika
former av även annan service än den som i dag tillhandahålls av
dagligvarubutiker prövas. Många handlare har, uppges det, uttalat ett
intresse för att överta hemtjänstens uppgifter vid inköp av dagligvaror.

Kompletterande uppgifter för dagligvaruhandeln skulle kunna tillgodose
konsumenternas allmänna behov av service, anför motionärerna,
som samtidigt uttalar att riksdagens beslut nyligen om en förstärkning
av det s.k. glesbygdsstödet var en riktig åtgärd.

Under en tid har det bedrivits försöksverksamhet med bankservice i
vissa landsortsbutiker, sägs det i motion 1988/89:N242 (fp). Till följd av
bankinspektionens skärpta bestämmelser blir denna verksamhet urvattnad
och ointressant, vilket i sin tur medför en ytterligare uttunning av
landsbygdsservicen. Motionären beskriver den onda cirkel som uppkommer
för landsbygden genom en växelverkan mellan minskad service
och minskat kundunderlag. Enligt motionären har försöket med
"bank i butik" fungerat bra från såväl konsumenternas som butiksinnehavarnas
synpunkt. Bankinspektionen har beslutat att den tidigare
tillåtna insättningsverksamheten inte längre får förekomma. Kunderna
får inte heller, enligt vad som sägs i motionen, göra uttag på andra

bankers konton. Motionären anför att vissa banker och butiksinnehavare
förgäves har försökt förmå bankinspektionen och det berörda
departementet att bli mer generösa i denna fråga. Det är, enligt
motionären, lätt att flagga med kampanjer som "Hela Sverige ska leva"
medan steget är långt då det gäller att leva upp till ett sådant motto.

Att kunna handla i närheten av bostaden är viktigt, sägs det i motion
1988/89:N253 (mp). Vid sidan av funktionen att tillhandahålla dagligvaror
har närbutiken en viktig social uppgift och bidrar till mänskliga
kontakter. Det blir emellertid allt vanligare att dagligvarubutiker i
bostadsområdena läggs ned, samtidigt som handeln koncentreras till ett
fåtal större köpcentra — ofta utanför tätorterna. Enligt motionärerna
har detta sin grund bl.a. i att ett litet antal mycket stora och kapitalstarka
affärskedjor styr utvecklingen. Lokalisering av stora köpcentra
utanför tätorterna är olycklig av flera skäl, anser de. Att man måste
använda bil för att kunna göra inköp medför ökat buller och utsläpp
av avgaser och därmed en ökad miljöförstöring. Äldre och handikappade
blir mer beroende av samhällets hjälp för sina inköp.

Den beskrivna utvecklingen leder, enligt motionärerna, bl.a. till
ökade kostnader för samhället. Mot den bakgrunden vore det bättre
med ett samhällsstöd direkt till närbutiker i glesbygder. Ett sådant stöd
behövs också i städerna, hävdar motionärerna och föreslår att det skall
tas fram ett sådant system för stöd till närbutiker.

I motion 1988/89:N316 (fp) framhålls att butiken utgör stommen i den
serviceapparat som är nödvändig i en levande landsbygd. Enligt motionärerna
är det s.k. glesbygdsstödet en förutsättning för en bärkraftig
butik på vissa orter. En annan åtgärd som sägs kunna bidra till
förbättrad lönsamhet hos landsbygdsbutikerna är att låta dem bli
centraler för flera serviceslag. Motionärerna nämner post- och apoteksservice
som exempel och knyter samtidigt an till de av bankinspektionen
skärpta bestämmelserna för bankservice i butik. Motionärerna
säger sig sakna förståelse för bankinspektionens åtgärd, som får till
följd att glesbygdsbutiker förmenas en servicegren.

Uppgifter i anslutning till motionerna
Frågor rörande detaljhandeln

Rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn

År 1985 inrättades inom industridepartementet ett råd (I 1984:D) med
uppgift att underlätta kontakterna mellan handeln och regeringen.
Denna åtgärd var delvis en följd av den ändrade departementsindelningen
år 1983, genom vilken det tidigare handelsdepartementets ansvar
rörande inrikes handel delades upp på andra departement. Sålunda
tillfördes industridepartementet struktur- och näringspolitiska

1989/90: NU2

1* Riksdagen 1989190.17sami. Nr NU2

frågor medan finansdepartementet fick ansvar för näringsrättsliga regler
avseende konsumentskydd, konkurrens, etablering, affärstider och
priser. Genom ändrad indelning år 1989 har ansvaret för de näringsrättsliga
frågorna överförts till civildepartementet. Även inom andra
departement handläggs frågor med anknytning till handeln och övriga
delar av tjänstesektorn. Justitiedepartementet ansvarar sålunda för civilrättslig
lagstiftning på området, t.ex rörande köp och avtal. Bostadsdepartementet
handhar plan- och byggnadslagstiftningen, i vilken återfinns
regler om etablering av handeln.

Rådet, som numera benämns rådet för frågor inom handels- och
tjänstesektorn, har en viss samordnande roll beträffande regeringens
olika uppgifter inom berörda områden. Denna utövas genom att rådet
följer utvecklingen inom bl.a. inrikes handel och tar initiativ till
åtgärder inom dessa områden. Bland de frågor som behandlas kan
nämnas avregleringsåtgärder, skattefrågor, importbestämmelser, glesbygdsfrågor,
forskning, teknisk utveckling och utbildning samt strukturutveckling.
Inom ramen för rådets verksamhet har nyligen tagits
initiativ till en långtidsutredning rörande handeln. Syftet är att presentera
de mest sannolika utvecklingslinjerna för svensk detalj- och partihandel
fram till år 2000. Utredningen, som administreras av Handelns
utredningsinstitut (HUI), beräknas vara klar under hösten 1989.

I rådet ingår företrädare för handeln och den övriga tjänstesektorn
(Sveriges köpmannaförbund, Sveriges livsmedelshandlareförbund, ICA
Essve AB, Kooperativa förbundet, Grossistförbundet svensk handel och
Tjänsteförbundet). Vidare ingår företrädare för de anställda inom handeln
(Handelsanställdas förbund och Handelstjänstemannaförbundet)
liksom för vissa myndigheter (statens pris- och konkurrensverk och
konsumentverket). Ordförande är en statssekreterare i industridepartementet
och vice ordförande planeringschefen i civildepartementet.

Riksdagsbehandling

Industriminister Ivar Nordberg besvarade i februari 1989 (RD
1988/89:72 s. 47) en fråga (1988/89:461) om åtgärder för att trygga
dagligvaruhandeln. Kjell Ericsson (c) hade frågat vilka åtgärder som
regeringen avsåg att vidta för att förhindra en omfattande utslagning av
våra dagligvarubutiker.

I sitt svar konstaterade statsrådet att strukturutvecklingen inom
detaljhandeln till största delen bestämdes av konkurrensen melian
olika butiker och distributionsformer. Genom konkurrensen, fortsatte
han, kunde en hög effektivitet uppnås i distributionsledet, till godo för
konsumenterna. Industriministern betonade att kommunerna inom
ramen för den kommunala planeringen hade möjligheter att påverka
detaljhandelns lokalisering och struktur, bl.a. med hjälp av kommunala
varuförsörjningsplaner. Han anförde vidare att det ankom på industridepartementet
att följa och analysera strukturutvecklingen inom
handel och distribution. Detta skedde, fortsatte han, bl.a. inom ramen
för rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn. Statsrådet hänvi -

1989/90:NU2

sade också till de olika projekt inom distributionsområdet som departementet
på olika sätt hade stött. Han nämnde därvid som exempel ett
uppdrag åt statens pris- och konkurrensverk (SPK) att utveckla ett
system för analys av strukturförändringar. Ytterligare ett exempel var
ett uppdrag åt Handelns planinstitut rörande s.k. externa handelsetableringar.
Projektet syftade till att ge ökad kunskap om effekterna av
etablering av köpcentra m.m. utanför tätorter. (Enligt vad som numera
har erfarits kommer projektet att redovisas under hösten 1989.) Särskilt
vad gäller glesbygden erinrade industriministern om konsumentverkets
uppgifter i fråga om varuförsörjning i sådana områden och om
stödet till kommersiell service i glesbygd.

Slutligen tog industriministern upp frågeställarens uttalande om att
man bl.a. i glesbygdsområdena borde kunna överväga att samla serviceverksamheter
av olika slag, exempelvis till lanthandeln. Statsrådet
underströk att detta var tankegångar som han fann anledning att pröva
i positiv anda.

Statsrådet Margot Wallström besvarade i april 1989 (RD 1988/89:98)
en interpellation (1988/89:184) om koncentrationen av dagligvaruhandeln.
Carl Frick (mp) hade frågat vilka åtgärder statsrådet avsåg att
vidta för att på ett effektivt sätt motverka en utveckling bestående i "en
stadig koncentration av dagligvaruhandeln till stora eller större köpcentra",
så att många grupper lätt kunde komma till affärer för inköp
av dagligvaror. I sitt svar hänvisade statsrådet till kommunernas möjligheter
att genom den nya plan- och bygglagen påverka varuförsörjning
och butiksutveckling. Hon pekade samtidigt på riskerna för att utvecklingen
mot en effektivare varudistribution generellt kunde försvåras
genom en sådan kommunal planering och framhöll att konsumenternas
prioriteringar mellan t.ex. låga priser och närhet till butiker så
långt som möjligt borde vara styrande.

Glesbygdsfrågor
Förordningen om glesbygdsstöd

Under 1970-talet infördes ett särskilt stöd för glesbygden. Detta har
under årens lopp ändrats och utvidgats, bl.a. i fråga om de geografiska
områden som stödet omfattar och om formerna för stödet. Av förordningen
(1985:619, senast ändrad 1988:699) om glesbygdsstöd framgår
att stöd kan lämnas för att främja sysselsättning och service i glesbygd.
Stödet ges i fyra former, nämligen till företag, intensifierade kommunala
sysselsättningsinsatser, kommersiell service och samhällelig service.
Syftet med stödet till kommersiell service är att upprätthålla en
med hänsyn till geografiska och befolkningsmässiga förhållanden tillfredsställande
försörjning med dagligvaror eller drivmedel i glesbygder.

I vissa fall kan stöd lämnas även till fackhandelsservice.

1989/90:NU2

Till näringsidkare lämnas stödet i form av avskrivningslån, investeringslån,
kreditgaranti eller — från år 1988 — servicebidrag. Även
kommuner som helt eller delvis betalar hemsändning av dagligvaror
kan få stöd. En förutsättning är dock att kommunen har upprättat en
varuförsörjningsplan som skall ligga till grund för bedömningen av
stödbehovet. Stöd får inte otillbörligt gynna viss näringsidkare.

Det är länsstyrelsen som prövar frågor om kommersiell service i
glesbygd. Samråd skall ske med berörd kommun, köpmannaorganisation
och konsumentförening. I principiellt viktiga ärenden skall samråd
ske med konsumentverket som har ansvar för stödet till kommersiell
service. Den till konsumentverket knutna glesbygdsnämnden
biträder verket i detta arbete.

Konsumentverket undersöker regelbundet effekterna av stödet till
kommersiell service i glesbygd. I många fall har butiken kunnat inte
bara vara kvar utan även förbättras i kvalitetshänseende. Enligt verket
råder i dag en samstämmig uppfattning hos myndigheter, kommuner
och handel om att stödet till kommersiell service i glesbygd är en
effektiv stödform. Konsumentverket har fortlöpande informationsutbyte
med myndigheter m.m. på lokal och regional nivå i syfte att snabbt
få till stånd ändringar av förordningen eller andra åtgärder. Den
kunskap som erhålls är viktig också som underlag för de många olika
utvecklingsprojekt som konsumentverket initierar eller medverkar i.
Ett exempel härpå är ett projekt som syftar till att effektivisera den av
samhället subventionerade hemdistributionen av dagligvaror. I Bollnäs
kommun har nyligen gjorts en undersökning om möjliga alternativ till
hemtjänstens inköp av dagligvaror för sina vårdtagare. Som ett resultat
härav pågår nu ett försöksprojekt i denna kommun. Olika projekt har
genomförts eller pågår i andra områden, t.ex. Ekerö, Kortedala och
Jönköping.

Under tiden den 1 juli 1973— den 30 juni 1988 har sammanlagt ca
210 milj. kr. beviljats för stöd till kommersiell service i glesbygd.
Under budgetåret 1987/88 erhöll 208 näringsidkare 23 milj. kr. i
investeringsstöd och 68 näringsidkare 3 milj. kr. i driftstöd (numera
servicebidrag). Under motsvarande tid erhöll 136 kommuner ett sammanlagt
bidrag om 4 milj. kr. till hemsändningsservice. Totalt uppgick
således den del av glesbygdsstödet som avser kommersiell service till 30
milj. kr. under detta budgetår.

Riksdagens revisorers förslag rörande glesbygdsstödet

Riksdagens revisorer har i april 1989 till riksdagen överlämnat ett
förslag (1988/89:26) om utvärdering av glesbygdsstödet. Revisorernas
granskning har visat att uppföljningen och utvärderingen av stödet
behöver förbättras. De föreslår därför bl.a. att en expertgrupp tillsätts
med uppgift att utarbeta riktlinjer i detta syfte. Vidare har revisorerna
funnit att möjligheten att ge kompletterande stöd i form av konsultinsatser,
t.ex. i fråga om ekonomistyrning och marknadsföring, är mycket
liten. De föreslår att formerna för ett sådant stöd utreds.

1989/90:

Förslaget har remitterats till arbetsmarknadsutskottet, som avser att 1989/90:NU2
behandla det under riksmötet 1989/90.

Regionalpolitiska kommittén

I direktiven till den hösten 1987 tillkallade regionalpolitiska kommittén
(dir. 1987:48) anfördes att denna noggrant borde analysera drivkrafterna
bakom den regionala utvecklingen sedan mitten av 1970-talet.
I direktiven hette det vidare att samhället har ett övergripande
ansvar för att grundläggande samhällsservice upprätthålls i alla delar
av landet. Åtgärder för att allmänt förbättra näringslivsmiljön i skilda
regioner vad gäller teknisk kompetens, utbildning, kommunikationer
m.m. har fatt en allt större betydelse för att åstadkomma regional
utveckling. Därför måste regionalpolitiska hänsyn vägas in på många
politikområden, anfördes det. Inte minst för att servicen i glesbygdsområden
skall behållas och förbättras är det viktigt att verksamheten
inom olika samhällssektorer inriktas efter de annorlunda förhållanden
som råder i dessa områden jämfört med i tättbebyggda områden.

Kommittén har nyligen lagt fram sitt huvudbetänkande (SOU
1989:55) Fungerande regioner i samspel. I detta behandlas bl.a. stöd
till den privata sektorn. Kommittén föreslår att allmänt kostnadssänkande
stöd bör begränsas till subvention av arbetskraftskostnader. Vidare
sägs att det regionalpolitiska stödet i större utsträckning bör användas
för att stödja marknads-, produkt- och kompetensutveckling. När
det gäller stöd till investeringar i maskiner och byggnader gör kommittén
vissa överväganden i fråga om lokaliseringsbidrag till befintliga
företag. Hittills gällande regler har inneburit en begränsning i fråga
om vilka slags verksamheter som får lokaliseringsstöd. Kommittén har
härvid övervägt om ytterligare näringsgrenar borde omfattas. Den har
t.ex. uppmärksammats på att det i inlandets centralorter kan vara svårt
för delar av handeln att anpassa sina lokaler, bygga nytt eller vidta
liknande åtgärder eftersom hyreskostnaderna efter ombyggnad eller
nybyggnad blir för höga. Svårigheten från stödsynpunkt är, enligt
kommittén, att de verksamheter som det här är fråga om arbetar med
en lokal marknad. Detta gör i sin tur att ett eventuellt stöd kan verka
lokalt konkurrenssnedvridande. Därför säger sig kommittén inte vara
beredd att lämna förslag i detta avseende. Samtidigt erinrar den om att
det inom ramen för glesbygdsstödet finns möjligheter att stödja lokal
fackhandel.

Kommittén har låtit göra en särskild uppföljning av glesbygdsstödets
effekter. Denna visar, enligt kommittén, att erfarenheterna av stödet är
positiva hos länsstyrelserna, kommunerna och de företag som söker
stöd. Kommittén har vidare tagit del av den granskning av glesbygdsstödet
som riksdagens revisorer har genomfört. Kommittén lämnar
inget förslag till ändring av glesbygdsstödet. De förändringar som har
föreslagits i det regionalpolitiska stödet till den privata sektorn beräknas
komma att innebära att denna stödform blir smidigare och bättre
svarar mot landsbygdsföretagens behov och förutsättningar. Kommittén 7

anför att behoven av att vidga glesbygdsstödets användning därför inte 1989/90:
längre är lika stora. Däremot kommer det att bli angeläget att utveckla
de stödformer inom glesbygdsstödet som inte direkt riktas till företagen
utan mer tar sikte på en förbättring av närmiljön. Kommittén hänvisar
till den s.k. landsbygdskampanjen, under vilken behovet av insatser i
fråga om bl.a. serviceförsörjningen hade framkommit.

Kommittén har också behandlat frågor rörande styrning och organisation.
Den anser att ingen offentlig service bör få dras in på landsbygden
innan möjligheter till samordning med annan service har prövats.

Härvid bör posten utgöra en basresurs. Kommittén betonar vikten av
att den statliga sektorspolitiken så långt som möjligt avregleras, så att
effektiva och lokalt anpassade lösningar i län och kommuner underlättas.
Kommunernas vidgade roll i regionalpolitiken tas också upp av
kommittén. Deras betydelse ligger bl.a. i att de skapar rambetingelser
för näringsliv och hushåll. Alla de uppgifter som kommunerna har
innebär, enligt kommittén, att dessa får en allt viktigare roll som
nätverksbyggare.

I fråga om statlig verksamhet finner kommittén det vara av största
vikt att nya organisationsformer prövas som möjliggör samverkan
mellan olika huvudmän. Syftet härmed skall vara att utveckla en
rimlig servicenivå på landsbygden men också att ge incitament till
nytänkande och effektivisering av hela den offentliga sektorn.

Bankservice i butik
Verksamhet m.m.

Under 1960-talet hade bankservice i dagligvarubutiker en viss utbredning
i glesbygden. Det var i första hand sparbanker och föreningsbanker
som på detta sätt tillhandahöll banktjänster. Olika faktorer, däribland
bankinspektionens skärpta krav på ett bankkontors
kassaorganisation och på inbrotts- och rånskydd, medförde en successiv
indragning av denna verksamhet. Denna process har gått långsamt i
föreningsbankerna, som i mitten av 1980-talet alltjämt hade 20— 30
sådana bankkontor kvar. Vid denna tidpunkt gjorde samtidigt sparbankerna
en nysatsning på vad som kom att benämnas "bank i butik".

På bankinspektionens rekommendation skulle verksamheten genomföras
på försök. Det beräknas att år 1987 omkring 20 butiker var
engagerade i projektet "bank i butik". Verksamheten har bestått i att
en dagligvarubutik i sin ordinarie kassaexpedition och med egen
personal handlägger enklare bankkassaärenden. Exempel på sådana
ärenden är verkställande av insättning och uttag på motbokslösa bankkonton.
Uppdragen har utförts för bankens räkning. Till grund för
verksamheten har legat ett samarbetsavtal mellan berörd sparbank och
butiken.

Vid utformningen av systemet biträdde bankinspektionen med synpunkter
på avtal, teknisk lösning i fråga om kassaterminal m.m.
Samarbetet och ansvarsfördelningen reglerades närmare i avtalet mellan
banken och butiken. I avtalen föreskrevs sålunda vilken typ av
kassaterminal som butiken skulle installera. En sådan terminal skulle
var för sig registrera banktransaktioner och butikens försäljning. Butiken
åtog sig att hålla två skilda kassor, en för vartdera ändamålet.
Även sekretess- och ansvarsfrågor reglerades liksom frågor om försäkring,
utbildning av personal samt säkerhets- och annan utrustning. I
avtalen kunde också förhållandet till andra bankers kunder regleras. I
vissa avtal fanns härvidlag en särskild punkt av innebörd att även
kunder hos andra banker än den avtalsslutande skulle kunna utnyttja
bankservice i den berörda butiken. Denna punkt i avtalet mellan de
avtalsslutande enskilda parterna var baserad på att butiken — på
grund av insättningsverksamheten — var att anse som bankkontor.
Därmed var också det på centralt håll träffade avtalet mellan bankerna
om bl.a. honorering av andra bankers checkar tillämpligt.

Bankinspektionen utfärdade i december 1987 allmänna råd till
banker som kom att innebära att butiksbankerna inte längre var att
anse som bankkontor. Närmare redogörelse för dessa råd lämnas i
nästa avsnitt.

Från den nu beskrivna försöksverksamheten "bank i butik" skall
skiljas begreppet "kontantutbetalning hos näringsidkare". Den avgörande
skillnaden är att butiken i det förra fallet anses som bankkontor.
Det är härvid den avtalsslutande banken som bär ansvaret för verksamheten.
I fråga om kontantutbetalningsservice är butiken inte ett bankkontor,
och det är den enskilda näringsidkaren som bär ansvaret. Det
är sålunda han som har att avgöra om han i det enskilda fallet vill
lämna sådan service. Denna verksamhet kan ses som en utbyggnad av
den service som sedan länge är etablerad i bl.a. butiker. Den bygger i
sin tur på avtal mellan butikerna och deras organisationer å ena sidan
och centrala bankorganisationer å andra sidan och gäller betalning
med check eller kontokort vid köp. Kontantutbetalningsservice kan
ske i olika varianter. Den tidigast etablerade består i att butiken vid
köp accepterar den avtalande bankens checkar eller kontokort i stället
för kontanter. I vissa fall kan butiken lämna ut en viss mellanskillnad
i kontanter vid köp mot kundens check eller kontokort. I de nu
nämnda fallen förutsätts kunden samtidigt ha gjort ett köp; till grund
för betalningen ligger sålunda en köpnota. Under senare tid har
ytterligare en variant utvecklats. I syfte att främja bankservicen i
glesbygd eller upprätthålla bankservicen under även andra tider än då
bankkontor har öppet har vissa banker avtalat med näringsidkare om
att dessa skall tillhandahålla en kontohavare kontanter mot check,
kontokort eller en liknande betalningsanvisning. I det sistnämnda
fallet krävs således inte något samtidigt köp hos den berörde näringsidkaren.

1989/90:NU2

Handelsanställdas förbund har i skilda sammanhang framfört vissa 1989/90:NU2

invändningar mot bankverksamhet i butik. Om kunderna i en butik

skall kunna ta ut en summa kontanter med hjälp av t.ex. betalkort

förutsätter detta, enligt förbundet, att en större summa pengar än

normalt kommer att finnas i butikerna. Förbundet finner det sannolikt

att bankverksamhet i butik ytterligare ökar risken för rån och de hot

som är påtagliga för de handelsanställda.

Föreningen Landsbygdshandelns främjande, i vilken ingår ICA,

Vivo-Favör, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges
livsmedelshandlareförbund och konsumentverket, har bl.a. genom
en skrivelse i januari 1989 till bankinspektionen uttryckt stor oro för
effekterna av inspektionens nya bestämmelser. I skrivelsen, i vilken
även delegationen för glesbygdsfrågor (giesbygdsdelegationen, I
1977:02) är delaktig, hävdar föreningen att de skärpta kraven omöjliggör
bankfunktionen i butik. Föreningen har också tagit initiativ till
utvärdering av försöksverksamheten med "bank i butik", bl.a. i form
av undersökning av kundattityder. Enligt föreningen finns ingenting
som tyder på en ökad frekvens av oegentligheter i den hittills bedrivna
försöksverksamheten. Beträffande risken för rån och inbrott i butiker
med bankfunktion hävdar föreningen att mängden kontanter minskar
i butiker med en sådan funktion jämfört med övriga; pengarna från
butikens dagskassa används för utbetalning till bankkunderna.

Bankinspektionens allmänna råd

Bankinspektionens allmänna råd till banker angående bankkontors
verksamhet och bankservice i butik m.m. (BFFS 1987:22) utfärdades,
som nyss nämnts, i december 1987 och avsågs att träda i kraft omedelbart.
Inspektionen sade sig emellertid kunna avvakta utgången av år
1988.

Frågan om formerna för verksamheten vid ett bankkontor hade
aktualiserats genom den försökverksamhet med bankservice i butik
som bl.a. sparbankerna hade bedrivit i ett antal livsmedelsbutiker.

Beslutet att utfärda de allmänna råden fattades sedan inspektionen
hade tagit del av remissvar på en inom inspektionen upprättad promemoria
i ämnet. I denna sammanfattades de fördelar och nackdelar som
inspektionen funnit framträdande i frågan om huruvida bankkontorsetablering
i detaljhandelsmiljö kunde vara förenlig med kravet på
säkerhet och sund utveckling inom bankområdet. Till de förra hörde
dels fördelen av att människor i glesbygd kunde få bekvämare möjligheter
att uträtta enklare bankärenden, dels vissa kostnadsfördelar från
bankens synpunkt jämfört med konventionell kontorsetablering. Till
nackdelarna hörde en risk för fler inbrott och rån vid en ökad
etablering av "butikskontor". Vidare kunde upptäckt av eventuella

oegentligheter försvåras genom att samma kassör vanligen hade hand
om såväl bank- som butikskassan. Slutligen kunde lojalitetskonflikter
uppstå genom den butiksanställdes dubbla roller. Promemorian hade
remitterats till bankorganisationerna, PKbanken, Sveriges köpmannaförbund,
bank- och handelsanställdas organisationer samt riksbanken.

Den bankservice som vissa banker erbjöd i butikskassa hade inbegripit
mottagande av insättningar. Därmed var expeditionsstället att anse
som bankkontor enligt bankrörelselagen (1987:617). Även om det inte
fanns regler som hindrade fri kontorsetablering var det, enligt bankinspektionen,
ofrånkomligt att vissa standardkrav måste uppställas i fråga
om organisationsformerna för ett bankkontor. Inspektionen hänvisade
härvid till de allmänna kraven enligt gällande lagstiftning på säkerhet
och en sund utveckling av bankverksamheten. Inspektionen fann det
inte förenligt med kraven i lagstiftningen att en bank etablerar bankkontor
hos andra näringsidkare i former som förutsätter sammanblandning
av verksamheter. De fördelar som enligt sparbankerna och
föreningsbankerna fanns kunde bankerna, enligt inspektionens mening,
till största delen ändå uppnå genom andra former av betalningsförmedling
hos näringsidkare, exempelvis s.k. kontantutbetalningsservice.
Bankinspektionen fann vidare att ingen remissinstans hade pekat
på behovet för kunder i t.ex. glesbygd att kunna göra insättningar eller
andra inbetalningar som motiv för inrättande av bankkontor i butiksmiljö.
Slutligen anförde inspektionen att flertalet remissinstanser hade
fäst uppmärksamheten på säkerhets- och kontrollproblemen.

Den s.k. kontantutbetalningsservicen hos näringsidkare anses inte
vara en sådan verksamhet att den omfettas av bestämmelserna om
bankkontor. Inte heller gäller bestämmelserna den ut- och inlåning
som posten, t.ex. via lantbrevbärare, förmedlar åt PKbanken.

Riksdagsbehandling

Finansminister Kjell-Olof Feldt besvarade i december 1988 (RD
1988/89:42) en fråga (1988/89:280) om bankservicen på landsbygden.
Gudrun Norberg (fp) hade frågat vad det ansvariga statsrådet ämnade
göra för att landsbygdens folk i fortsättningen skulle kunna fa en god
bankservice. Hon hänvisade härvid till bankinspektionens skärpta bestämmelser.

Finansministern redogjorde i sitt svar för de gällande bestämmelserna
och betonade att dessa hade tillkommit för att tillgodose de allmänna
krav på en banks säkerhet och en sund utveckling av
bankverksamheten som uppställs i bankrörelselagen (1987:617). Han
erinrade vidare om att inspektionen endast hade uppställt vissa krav
men däremot inte utfärdat något allmänt förbud. Kraven ställdes
emellertid på ett sådant sätt, fortsatte han, att det kunde befaras att
bankerna skulle finna det olönsamt att upprätthålla inlåningsservice i

1989/90:NU2

butikerna. Finansministern hänvisade också till att erfarenheterna av
försöksverksamheten hade visat att möjligheten att göra insättningar på
bankkonto utnyttjades i mycket liten omfattning; han ansåg därför att
det inte behövde innebära så stora nackdelar att insättningar inte
längre tilläts.

I maj 1989 besvarade finansministern (RD 1988/89:114 s. 37) en
interpellation av Knut Wachtmeister (m) om bankinspektionens rekommendationer.
Statsrådet tillfrågades dels om han ansåg det tillfredsställande
att en rekommendation i praktiken innebar ett förbud som
dessutom inte kunde överprövas, dels om han avsåg att vidta några
åtgärder för att åstadkomma ett klarare och mer tillfredsställande
rättsläge. Bakgrunden till frågorna var att bankinspektionen i ett
angivet fall hade uttalat att en planerad verksamhet inte skulle vara
förenlig med god sed och därmed hade utgått från att verksamheten
inte skulle komma till stånd.

Sammanfattningsvis anförde finansministern att han — av de skäl
som han hade utvecklat i sitt svar — inte ansåg att bankinspektionen
skulle upphöra med att ge ut allmänna råd eller att ge besked på
förhand om hur inspektionen ser på olika allmänna eller enskilda
frågor inom inspektionens tillsynsområde. Han hänvisade vidare till
den pågående beredningen av kreditmarknadskommitténs betänkande
(1988:29), Förnyelse av kreditmarknaden. Kommittén hade föreslagit
bestämmelser som skulle göra det möjligt att i vissa fall erhålla
formella, och därmed också överklagbara, förhandsbesked.

Utskottet

Utredning om dagligvaruhandeln

Det finns i dag behov av förnyelse och utveckling inom dagligvaruhandeln,
heter det i motion 1988/89:N214. Särskilt intressant, anser motionärerna,
vore att pröva olika former av service och tjänster direkt i
anslutning till butiken. Inköpsuppgifter inom hemtjänsten nämns som
exempel på en sådan ny funktion för dagligvaruhandeln. Motionärerna
tar fasta på dagligvaruhandelns betydelse såväl från konsumentsynpunkt
som från sysselsättningssynpunkt och anser att regeringen bör
låta utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att främja dagligvaruhandeln.

Utskottet delar den uppfattning om dagligvaruhandelns stora betydelse
som kommer till uttryck i motionen. Det finns ett flertal statliga
myndigheter och andra organ som fortlöpande bevakar utvecklingen i
bl.a. de avseenden som åsyftas i motionen. Bland dessa organ kan
nämnas statens pris- och konkurrensverk, konsumentverket och delegationen
för glesbygdsfrågor (I 1977:02). I fråga om inköpsuppgifter
inom hemtjänsten, som i motionen nämns som exempel på tillkommande
funktioner för dagligvaruhandeln, vill utskottet hänvisa till den

1989/90:

försöksverksamhet som bedrivs inom ramen för olika projekt, initierade
eller under medverkan av konsumentverket. Uppgifter av mer
övergripande slag när det gäller att följa utvecklingen inom denna del
av distribution och annan varuförsörjning ankommer på rådet för
frågor inom handels- och tjänstesektorn (I 1984:D). I detta råd möts
regelbundet representanter för handelns skilda intressentgrupper och
för berörda departement och myndigheter för utbyte av information
och uppslag. Enligt utskottets mening tillgodoses de krav som ställs i
motionen genom de nu nämnda organen. Utskottet vill samtidigt peka
på att det i första hand är en uppgift för handeln och dess organisationer
att ansvara för utvecklingsinsatser. Mot bakgrund av det sagda
finner utskottet inte att en statlig utredning är påkallad. Motion
1988/89:N214 (c) avstyrks därför.

Bankservice i butik

I mitten av 1980-talet inleddes en försöksverksamhet med bankservice
i främst dagligvarubutiker som bl.a. innefattade möjlighet för kunder
att göra insättningar på sitt bankkonto. Bankinspektionen fann att
verksamheten i vissa delar inte överensstämde med gällande lagstiftning
och utfärdade s.k. allmänna råd med skärpta bestämmelser. Dessa
bestämmelser har undanröjt enskilda handlares intresse för att erbjuda
kunderna bankservice i butik, hävdas det i motion 1988/89:N242 (fp).
Samma uppfattning förs fram i motion 1988/89:N316 (fp). I denna sägs
att försöken med bankservice i butik har blivit mycket uppskattade av
landsbygdsbefolkningen. Motionärerna säger sig sakna förståelse för
bankinspektionens ingrepp. Riksdagen borde därför begära att bankinspektionen
liberaliserar de berörda reglerna.

Dagligvaruhandeln har en ytterst viktig funktion i glesbygden, B
inte minst från social synpunkt. Statsmakternas viljeinriktning när det
gäller upprätthållande av den kommersiella servicen i glesbygden
kommer till uttryck bl.a. genom förordningen (1985:519, senast ändrad
1988:699) om glesbygdsstöd och den organisation som finns för utvecklandet
av servicen i glesbygd.

I fråga om bankservice i butik finner utskottet att två intressen står
emot varandra. Konsumenternas intresse av en bankservice som innefattar
även möjlighet till insättningar måste vägas mot behovet av
skydd mot tillgrepp av olika slag. Bankinspektionens bestämmelser
innebär inte något förbud mot inlåningsverksamhet via butiker, och
råden är endast rekommenderande. Det möter heller inget formellt
hinder att en butik tecknar samarbetsavtal med fler än en bank. Det
kommer således även i fortsättningen att vara den berörda bankens sak
att göra avvägningen mellan alternativa former att tillhandahålla olika
slag av bankservice.

1989/90:NU2

Vidare vill utskottet erinra om de pågående projekt som syftar till 1989/90:NU2
en förbättrad bankservice för konsumenterna, bi a. vad gäller öppethållandetider.
En sådan verksamhet utgör s.k. kontantinlösen. Diskussionen
om nya distributionsformer för finansiella tjänster pågår intensivt.

Den tekniska utvecklingen på detta område är snabb. Någon risk att
utvecklingen avstannar till följd av bankinspektionens regler kan utskottet
därför inte se. Mot bakgrund av det sagda avstyrker utskottet
motionerna 1988/89:N242 (fp) och 1988/89:N316 (fp), den senare i
berörd del.

Stöd till närbutiker

Mångå äldre och handikappade har svårt att på egen hand klara de
dagliga inköpen. De tvingas bli beroende av samhällets hjälp, bl.a. som
en följd av de många butiksnedläggningarna, heter det i motion
1988/89:N253 (mp). Ett samhällsstöd direkt till närbutiker såväl i
glesbygder som i städerna vore ett bättre alternativ. Det skulle, hävdas
det i motionen, innebära minskade kostnader för samhället men
framför allt en ökning av den enskilda konsumentens valfrihet och
möjlighet till social samvaro.

1 det föregående (s. 5) har en redogörelse lämnats för förordningen
(1985:619) om glesbygdsstöd, särskilt vad gäller den del som hänför sig
till den kommersiella servicen. Vidare har omnämnts projekt i vissa
områden som avser hemsändning i glesbygd och varuförsörjning för
äldre och handikappade.

Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt med tillgång till
dagligvaror inom rimligt avstånd från bostaden. Det är angeläget med
en fortlöpande bevakning av utvecklingen av frågor inom detta område.
Utskottet vill erinra om det stödsystem för glesbygdsservice som
tillkom under 1970-talet. Detta stöd har successivt förbättrats för att
tillgodose de ändrade krav som utvecklingen har medfört. Enligt
utskottets mening har statsmakterna inte anledning att ändra systemet
för stöd till kommersiell service i glesbygd. 1 den mån en förbättring
av stödet behövs, bör denna kunna ske inom det nuvarande systemet.

Utskottet finner således att några nya statliga stödformer för det
åsyftade ändamålet inte är motiverade.

En förutsättning för att s.k. hemsändningsbidrag skall kunna utgå
till en kommun är att denna har upprättat en varuförsörjningsplan.

Enligt utskottets mening bidrar även förekomsten av sådana planer till
en ändamålsenlig ordning när det gäller att tillgodose konsumentintresset.

Motion 1988/89:N253 (mp) avstyrks sålunda.

Hemställan

1989/90:NU2

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns
utveckling

att riksdagen avslår motion 1988/89:N214,

2. beträffande bankservice i landsbygdsbutiker

att riksdagen avslår motion 1988/89:N242 och motion
1988/89:N316 yrkande 4,

3. beträffande stöd till närbutiker

att riksdagen avslår motion 1988/89:N253.

Stockholm den 10 oktober 1989
På näringsutskottets vägnar

Hadar Cars

Närvarande: Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m),
Åke Wictorsson (s), Birgitta Johansson (s), Nic Grönvall (m), IngaBritt
Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun
Norberg (fp). Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (vpk), Leif Marklund
(s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s) och Krister Skånberg
(mp).

Reservationer

1. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns
utveckling (mom. 1, motiveringen)

Per Westerberg, Nic Grönvall och Gunnar Hökmark (alla m) anser att
den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med "Utskottet
delar" och slutar på s. 13 med "avstyrks därför" bort ha följande
lydelse:

De myndigheter och andra organ som följer utvecklingen inom bl.a.
dagligvaruhandeln fyller vissa funktioner. Detta gäller framför allt att
utgöra forum för utbyte av erfarenheter och uppslag. Enligt utskottets
mening är det emellertid inte en uppgift för staten att ansvara för
förnyelse och utveckling i dagligvaruhandeln. Utskottet vill i detta
sammanhang också peka på de risker som statliga stöd till näringsverksamhet
innebär. I fråga om dagligvaruhandeln kan sådana stöd medföra
att anpassningen till konsumenternas behov hämmas. Butiksstrukturen
kan sålunda på längre sikt komma att bli resultatet av
administrativa beslut snarare än av marknadens utveckling. Med det
nu anförda avstyrker utskottet motion 1988/89:N214 (c).

2. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns
utveckling (mom. 1)

Roland Larsson (c) och Krister Skånberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn börjar på s. 12 med
"Utskottet delar" och slutar på s. 13 med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:

Utskottet konstaterar visserligen att åtskilliga myndigheter och andra
organ har uppgifter i fråga om handeln och särskilt dagligvaruhandeln.
Samtidigt finner utskottet att de konkreta resultaten härav ännu inte
har visat sig. Det finns åtskilliga realistiska förslag till åtgärder som,
om de genomfördes, skulle kunna verksamt bidra till en bättre service
för konsumenterna, särskilt i glesbygden. Sådana åtgärder skulle också
medverka till att de lokala dagligvarubutikerna ges goda förutsättningar
att inte bara leva vidare utan också att kunna utvecklas. Ett samlat
grepp i fråga om ändamålsenliga åtgärder och en öppen redovisning av
dessa kan åstadkommas genom en offentlig utredning. Regeringen bör
därför, såsom föreslås i motion 1988/89:N214 (c), föranstalta om en
sådan utredning.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns
utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N214 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns
utveckling (mom. 1, motiveringen)

Hadar Cars (fp) och Gudrun Norberg (fp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar på s. 12 med "Utskottet delar" och
slutar på s. 13 med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning om dagligvaruhandelns stora betydelse
som kommer till uttryck i motionen. Åtskilliga myndigheter och
andra organ har uppgifter i fråga om handeln och särskilt dagligvaruhandeln.
Denna myndighetsinblandning kan emellertid inte sägas vara
entydigt positiv för detaljhandeln. Exempelvis innebär plan- och bygglagen
en alltför stor styrmöjlighet för kommunerna vad gäller butiksetableringar
och konkurrensmöjligheter.

Utskottet anser emellertid att det på vissa orter behövs ett glesbygdsstöd
för att man skall få en bärkraftig butik. Utan ett stöd till butiker i
glesbygd kan sådana ofta inte existera och därmed följer en allmän
avveckling av butiker. Men det finns också andra möjligheter än
ekonomiskt stöd som kan hjälpa en landsbygdsbutik att bli bärkraftig,
nämligen kommunikationer, kringservice och olika kompletterande
funktioner.

1989/90:NU2

Enligt utskottets mening är en mindre grad av myndighetsutövning 1989/90:NU2
att föredra än den som för närvarande förekommer. Det är heller inte
en uppgift för staten att ansvara för förnyelse och utveckling i dagligvaruhandeln.
Mot bakgrund av det sagda finner utskottet inte att en
statlig utredning är påkallad. Motion 1988/89:N214 (c) avstyrks därför.

4. Bankservice i landsbygdsbutiker (mom. 2)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gunnar
Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c) och Krister
Skånberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med
"Dagligvaruhandeln har" och slutar på s. 14 med "berörd del" bort ha
följande lydelse:

Enligt vad utskottet har erfarit har den integrering av dagligvaruhandel
och bankverksamhet som motionerna gäller utgjort ett väl fungerande
alternativ till upprätthållande av regelrätta bankkontor. Detta
gäller särskilt i glesbygdsområden. Verksamheten har kunnat ske i väl
ordnade former samtidigt som bankkundernas intresse av tillgång till
bankservice har kunnat tillgodoses.

Bankinspektionen har genom sina allmänna råd ställt upp vissa krav
till skydd mot tillgrepp och oegentligheter. Utskottet ifrågasätter emellertid
om inte kraven har kommit att bli mer långtgående än vad som
motiveras av säkerhets- och kontrollskäl. De skärpta bestämmelserna
infördes utan att någon egentlig utvärdering av försöksverksamheten
hade gjorts. Sålunda pekade inspektionen endast på befarade risker,
inte på faktiskt inträffade händelser.

Utskottet vill understryka att ett sådant samarbete mellan banker
och butiker, som avses i motionerna, bör ske i den utsträckning som
det är kommersiellt betingat. Någon styrning från statens sida bör
därför inte förekomma och regler som onödigtvis hämmar effektivisering
av verksamheten bör tas bort.

Mot bakgrund av vad som har anförts finner utskottet att försöket
med bankverksamhet i butik bör ges ytterligare möjligheter att visa
vilka kundbehov som kan tillgodoses. Detta torde förutsätta att bankinspektionens
allmänna råd liberaliseras i berörda delar. Innan inspektionen
på nytt tar ställning bör en ingående utvärdering ske, vid vilken
även företrädare för bankkunderna, dvs. konsumenter och företag, och
för glesbygdens intressen bör ges tillfälle att inkomma med synpunkter.
Regeringen bör dra försorg om att vad som nu har sagts blir
genomfört. Utskottet tillstyrker därmed motionerna 1988/89:N249 (fp)
och 1988/89:N316 (fp), den senare i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande bankservice i landsbygdsbutiker
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N242 och motion
1988/89:N316 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört. 17

5. Stöd till närbutiker (mom. 3, motiveringen)

1989/90:

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gunnar
Hökmark (m) och Gudrun Norberg (fp) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 14 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med
"avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill — — — (= utskottet) — — — är motiverade.

Motion 1988/89:N253 (mp) avstyrks med det nu anförda.

6. Stöd till närbutiker (mom. 3, motiveringen)

Roland Larsson (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 14
som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "avstyrks sålunda"
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att utvecklingen av den
kommersiella servicen i olika delar av landet följs. I fråga om glesbygdens
försörjning med dagligvaror vill utskottet erinra om de möjligheter
till stöd som ges enligt glesbygdsförordningen. Det finns emellertid
skäl att möjliggöra en ytterligare utvidgning av detta stöd genom en
ökning av länsanslagen.

Vad gäller sådana områden som inte är att anse som glesbygd delar
utskottet motionärens uppfattning om att den ökande frekvensen av
■iedlagda närbutiker är olycklig. Äldre, handikappade och personer
som inte har bil eller som av andra skäl har svårt att ta sig till de
köpcentra, dit handeln numera har koncentrerats, har kommit att stå
utanför en tidigare självklar social gemenskap. Till detta kommer att
denna strukturförändring i dagligvaruhandeln medför ökade och
— med stor sannolikhet — helt onödiga kostnader för samhällsekonomin.
Utskottet anser emellertid att kommunerna genom sin fysiska
planering och genom upprättande av varuförsörjningsplaner har goda
möjligheter att motverka denna negativa utveckling. Några nya statliga
stödformer för det åsyftade ändamålet finner utskottet därför inte vara
motiverade. Med det sagda avstyrks motion 1988/89:N253 (mp).

7. Stöd till närbutiker (mom. 3)

Krister Skånberg (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning om att den ökande frekvensen
av nedlagda dagligvarubutiker i närheten av bostäderna är olycklig.
Äldre, handikappade och personer som inte har bil eller som av andra
skäl har svårt att ta sig till de köpcentra dit handeln numera har
koncentrerats har kommit att stå utanför en tidigare självklar social
gemenskap. Till detta kommer att denna strukturförändring i dagligvaruhandeln
medför ökade och — med stor sannolikhet — helt onödiga
kostnader för samhällsekonomin. Ingen kan dock begära att en butiks -

ägare skall fortsätta att driva en olönsam närbutik av hänsyn till andras 1989/90:NU2

sociala behov. Utskottet anser därför att samhället bör träda in och

erbjuda effektiva stödformer. Att nuvarande stöd inte är tillräckligt

visar sig genom att butiksdöden fortsätter; detta gäller även i områden

som inte kan betecknas som glesbygd i traditionell bemärkelse. Med

vad utskottet nu har anfört tillstyrks motion 1988/89:N253 (mp).

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande stöd till närbutiker
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N253 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: NU 2

Innehåll

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Yrkanden 1

Motivering 2

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Frågor rörande detaljhandeln 3

Rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn 3

Riksdagsbehandling 4

Glesbygdsfrågor 5

Förordningen om glesbygdsstöd 5

Riksdagens revisorers förslag rörande glesbygdsstödet ... 6

Regionalpolitiska kommittén 7

Bankservice i butik 8

Verksamhet m.m 8

Bankinspektionens allmänna råd 10

Riksdagsbehandling 11

Utskottet 12

Utredning om dagligvaruhandeln 12

Bankservice i butik 13

Stöd till närbutiker 14

Hemställan 15

Reservationer

1. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling

(m) 15

2. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling

(c, mp) 16

3. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling

(fp) 16

4. Bankservice i landsbygdsbutiker (m, fp, c, mp) 17

5. Stöd till närbutiker (m, fp) 18

6. Stöd till närbutiker (c) 18

7. Stöd till närbutiker (mp) 18

gotab 90053, Stockholm 1989