Det allmännas skadeståndsansvar m.m. (Betänkande 1988/89:LU2 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1988/89 :LU2

Det allmännas skadeståndsansvar m.m. 1988/89

LU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sex motioner om det allmännas ansvar för
fel vid myndighetsutövning. Tre av motionerna tar dessutom upp frågor om
de statliga affärsverkens skadeståndsskyldighet i kontraktsförhållanden.
Vidare behandlar utskottet en motion som rör de skadeståndsrättsliga
konsekvenserna av sprängningsolyckan i Järna.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna. Mot ställningstagandet reserverar
sig m-, fp-, c- och mp-ledamöterna.

Motionerna

1987/88:L601 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär översyn av statens skadeståndsansvar.

1987/88:L602 av Carl Bildt m.fl. (m) vari - med hänvisning till vad som
anförts i motion 1987/88: K202 - yrkas att riksdagen hos regeringen begär
utredning om införande av ökad rätt till skadestånd från det allmänna vid
felaktig myndighetsutövning.

1987/88:L603 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en översyn görs av dels statens skadeståndsskyldighet i
affärsmässiga förhållanden, dels skadeståndsansvaret för det allmänna.

1987/88:L608 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändringar i skadeståndslagen så att där fastslås
att verksamhet som med verkan mot tredje man utförs av en myndighet kan
föranleda ersättning enligt skadeståndslagen.

1987/88: L614 av Bengt Westerberg m .fl. (fp) vari med hänvisning till vad som
anförts i motion 1987/88:Ju812 yrkas att riksdagen hos regeringen begär att
en utredning tillsätts med uppgift att göra en översyn av det allmännas
skadeståndsansvar vid myndighetsutövning som har vållat skada för företag
och enskilda.

1987/88:L617 av Gunnel Liljegren (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att fastighetsägarna i Järna bör erhålla full
ersättning för sprängningsskadorna.

1 Riksdagen 1988189. 8sami. Nr 2

1987/88:L621 av Blenda Littmarck (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om regler som ger fysiska och juridiska personer rätt att få
rimlig ersättning för skada vid ett felaktigt ingripande från skattemyndigheter
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Rätt till ersättning på grund av felaktig
myndighetsutövning

Gällande ordning

Genom införandet av 1972 års skadeståndslag (SkL) vidgades arbetsgivarens
skyldighet att ersätta skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten.

I förhållande till vad som tidigare gällt enligt grundsatser som utbildats i
rättspraxis innebär SkL att arbetsgivarens ansvar (det s.k. principalansvaret)
utvidgats till att omfatta alla arbetstagare och inte bara dem som tillhör driftseller
arbetsledningen eller har en ansvarsfull ställning. Enligt 3 kap. 1 § SkL
skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som
arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren
svarar också för ren förmögenhetsskada i de fall då arbetstagaren vållat
skadan genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses enligt SkL (1 kap.
2 §) sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon
lider person- eller sakskada.

Den vidgade skadeståndsskyldigheten för arbetsgivare omfattar inte
endast enskilda arbetsgivare utan också det allmänna. När t.ex. staten
bedriver ekonomisk verksamhet är de skadeståndsregler som gäller för
enskilda arbetsgivare utan vidare tillämpliga. Innebär det allmännas verksamhet
en myndighetsutövning sträcker sig emellertid det allmännas ansvar
längre. Med myndighetsutövning avses beslut eller åtgärder som är uttryck
för samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får
rättsverkningar mot enskilda på grund av offentligrättsliga regler. Enligt 3
kap. 2 § SkL ansvarar staten eller kommun vid myndighetsutövning inte
endast för person- och sakskador utan även för ren förmögenhetsskada som
vållas i den offentliga verksamheten. Ansvarigheten för förmögenhetsskada
är inte - som i fråga om det vanliga principalansvaret - inskränkt till att gälla
endast skada vållad genom brottslig handling. SkL:s reglering innebär att
skadeståndsansvaret för fel vid myndighetsutövning som tidigare endast
åvilade den felande tjänstemannen nu överflyttats på det allmänna. Enligt 4
kap. 1 § SkL svarar numera den enskilde tjänstemannen för skada endast om
synnerliga skäl föreligger.

Den ökade skadeståndsskyldigheten för det allmänna har emellertid
begränsats i vissa hänseenden. I syfte att undvika att även obetydliga avsteg
från författningsbestämmelser eller andra smärre fel eller försummelser skall
medföra skadeståndsskyldighet för det allmänna föreskrivs i 3 kap. 3 § SkL
att skadeståndsskyldighet vid myndighetsutövning föreligger endast om de
krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål
skäligen kan ställas på dess utövning. Denna s.k. standardregel innebär att
från det allmännas skadeståndsskyldighet utesluts sådana skadefall där fel
eller försummelse i och för sig får anses ha förelegat men där verksamheten
kan anses ha hållit den standard som rimligen kan krävas.

1988/89:LU2

I fråga om felaktiga myndighetsbeslut gäller vidare enligt 3 kap. 4 § SkL
att, om den skadelidande utan giltig anledning har underlåtit att föra talan
om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, ersättning inte utgår för
skada som därigenom kunnat undvikas. Dennapassivitetsregel kompletteras
med en bestämmelse i 3 kap. 7 § SkL som anger att talan om ersättning inte
får föras med anledning av beslut av regeringen eller riksdagen eller av högsta
domstolen, regeringsrätten eller försäkringsöverdomstolen om inte beslutet
upphävts eller ändrats.

SkL innehåller också regler som beträffande det allmännas skadeståndsskyldighet
begränsar skadeståndsbeloppet. Ersättning för ren förmögenhetsskada
vid myndighetsutövning skall, om skadan uppkommit till följd av
intrång i näringsverksamhet, utgå endast i den mån det är skäligt med hänsyn
till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens beskaffenhet
och övriga omständigheter (3 kap. 5 § SkL). Denna skälighetsregel träffar
framför allt krav på utebliven vinst. I 3 kap. 6 § SkL föreskrivs vidare att
ersättning för sakskada kan jämkas om det är skäligt med hänsyn till
föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

SkL gäller om annat inte är föreskrivet. Vid sidan av SkL finns vissa
specialregler som ålägger det allmänna ett längre gående skadeståndsansvar.
Dels är det fråga om regler som gäller oavsett om en skada uppstått vid
myndighetsutövning eller ej, t.ex. skadeståndsreglerna i miljöskadelagen
och datalagen. Dels finns det regler som ålägger det allmänna ett ansvar för
fel (i objektiv mening) som begåtts vid myndighetsutövning. Som exempel
härpå kan nämnas 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning. Enligt
den lagen har - något förenklat uttryckt - staten ersättningsskyldighet
gentemot den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar anhållen
eller underkastad liknande frihetsberövande på grund av misstanke om brott
så snart frihetsberövandet inte följs av en fällande dom. Ett annat exempel på
regler om längre gående skadeståndsansvar för staten för fel som begåtts vid
myndighetsutövning utgörs av vissa bestämmelser i jordabalken om fel
begångna inom inskrivningsväsendet. I rättspraxis har utbildats regler om
strikt ansvar vid vissa typer av farlig verksamhet, t.ex. omfattande sprängningar,
grävningar m.m. I de fall då det allmänna ålagts sådant ansvar har det
oftast varit fråga om skador i samband med militära övningar.

Vissa avgöranden i rättspraxis

I rättsfallet NJA 1985 s. 6961 ansågs staten skadeståndsskyldig för ett oriktigt
besked från en försäkringskassa om rätt till föräldrapenning. Den person som
hade fått beskedet ville veta om hon samma dag kunde stanna hemma och
vårda ett sjukt barn mot ersättning. Beskedet ansågs vara lämnat vid
myndighetsutövning. I rättsfallet NJA 1985 s. 696 II begärdes ersättning av
en kommun för skada som uppkommit på grund av att kommunen lämnat
felaktigt besked om att en fastighet var ansluten till det kommunala
avloppsnätet. Beskedet hade inte rört något aktuellt ärende hos kommunen
och det ansågs inte heller i övrigt ha haft sådant samband med kommunens
myndighetsutövning att det varit fråga om en åtgärd vid myndighetsutövning.
Eftersom det grundläggande villkoret för skadeståndsansvar enligt 3

1988/89 :LU2

1* Riksdagen 1988189. 8sami. Nr2

kap. 2 § SkL därmed inte var uppfyllt ogillades den mot kommunen förda
skadeståndstalan.

Rättsfallet NJA 1987 s. 535 - det s.k. Trifoliumfallet - gällde ett av
konsumentverket (KOV) utsänt pressmeddelande vari hade givits intryck av
att s.k. polymervaxmedel var oanvändbara eller i varje fall klart underlägsna
traditionella bilvaxmedel. Ett företag, Trifolium AB, som tillverkade ett
polymervaxmedel fick sin försäljning väsentligt minskad efter meddelandet
och fordrade härför skadestånd av staten med 516 000 kr. Grunden för
yrkandet var att pressmeddelandet varit oriktigt och missvisande samt att
staten/KOV hade visat vårdslöshet i sin myndighetsutövning och därigenom
vållat bolaget skada med yrkat belopp. Högsta domstolen slog fast att det
hade saknats stöd för uppgifterna i pressmeddelandet och att KOV hade
förfarit klart felaktigt. Domstolen fann emellertid att utfärdandet av
pressmeddelandet varit avsett främst som en information till konsumenterna
och meddelandet bedömdes inte i sig ha innefattat myndighetsutövning. Det
hade inte heller haft ett så nära samband med KOV:s utövande av
maktbefogenheter gentemot producenter och andra näringsidkare att de
felaktiga påståendena kunde anses ha lämnats vid verkets myndighetsutövning.
Företagets skadeståndstalan kunde därför inte bifallas. Två justitieråd
var skiljaktiga och ansåg att pressmeddelandet innefattat myndighetsutövning
på sådant sätt att ersättning kunde ifrågakomma.

I rättsfallet NJA 1987 s. 954 var fråga om staten kunde undgå skadeståndsansvar
med tillämpning av den s.k. standardregeln (jfr ovan s. 2). En
fastighetsbeskrivning som hade upprättats av en kronofogdemyndighet var
felaktig därutinnan att beskrivningen inte utvisade det för fastighetsvärdet
väsentliga förhållandet att bostadshuset delvis låg på gatumark. För den
skada som härigenom tillfogats en enskild person fordrade denne ersättning
av staten. Staten bestred skadeståndsskyldighet med hänvisning till att
kronofogdemyndighetens verksamhet, trots det begångna felet, hållit godtagbar
standard mot bakgrund av bl.a. att felet delvis berott på oriktigt
agerande från en byggnadsnämnds sida. Högsta domstolen uttalade att
bedömningen av om kronofogdemyndighetens verksamhet hållit godtagbar
standard enligt 3 kap. 3 § SkL borde ske med utgångspunkt från vad man från
de enskildas sida får kräva av verksamheten och att det härvid saknade
betydelse att byggnadsnämndens oriktiga agerande bidragit till att kronofogdemyndigheten
gjort en felaktig beskrivning av fastigheten. På anförda skäl
förpliktades staten att utge skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning.

En av Svea hovrätt den 28 januari 1988 meddelad dom, 3:DT 2, angick
följande förhållande. En kvinna hade per telefon vänt sig till riksförsäkringsverket
(RFV) med förfrågan hur hon skulle undvika att gå miste om en viss
livränta. Vid flera telefonsamtal hade hon fått besked att hon, om hon gifte
sig, var berättigad att utfå ett engångsbelopp motsvarande tre års livränta.
RFV försummade emellertid att upplysa om att beloppet inte kunde utgå om
hon gifte sig efter det hon fyllt 60 år. För att utfå engångsbeloppet gifte sig
kvinnan, som då fyllt 60 år. Genom giftermålet gick hon miste om även den
livränta som hon dittills uppburit. Hovrätten fann att RFV:s ofullständiga
besked fick anses ha haft ett nära samband med RFV:s kommande beslut

1988/89:LU2

angående kvinnans rätt till engångsbeloppet. Beskedet hade därmed sådan
anknytning till livränteärendet och RFV:s beslut rörande engångsbeloppet
att det skulle anses ha blivit lämnat vid myndighetsutövning. Hovrätten
ansåg vidare att ansvarsbefrielse med tillämpning av standardregeln inte
kunde ifrågakomma med avseende på RFV:s handlande. I domen förpliktades
staten att på grund av felaktig myndighetsutövning utge skadestånd till
kvinnan med något under 100 000 kr. Staten har genom justitiekanslern
överklagat domen under anförande bl.a. att gränsen mellan vad som kan
betraktas som allmänna upplysningar om innehållet i gällande rätt och
upplysningar som har sådant samband med verksamheten att de skall anses
vara lämnade vid myndighetsutövning är svårbestämd.

Motionsmotiveringar

Motionären i motion L601 (m) tar upp frågan om vem som skall bära det
ekonomiska ansvaret för skada som en enskild lider på grund av felaktigt
handlande från det allmännas sida. Kan det felaktiga handlandet betecknas
som myndighetsutövning svarar staten eller kommunen endast om skadan
orsakats av att någon offentlig funktionär varit vårdslös på ett ej obetydligt
sätt. För fel som begåtts inom ramen för fullgörandet av en myndighets
serviceskyldighet bär det allmänna enligt motionären inte alls något ekonomiskt
ansvar. Om en enskild förlitat sig på en felaktig uppgift från en
myndighets sida, t.ex. beträffande innehållet i gällande rätt, och inrättat sig
härefter får han alltså själv stå sitt kast. Motionären hävdar att det kan vara
svårt att fastställa gränsen mellan myndighetsutövning och serviceskyldighet
och hänvisar därvid till det ovan refererade rättsfallet NJA 1987 s. 535.
Förhållandet mellan staten och den enskilde berör enligt motionären en av
hjärtpunkterna för innehållet i begreppet rättsstat. En översyn av reglerna
om statens skadeståndsansvar bör därför komma till stånd. Den begärda
översynen bör enligt motionären även avse frågan om statens skadeståndsansvar
vid affärsmässig verksamhet. Motiveringen för yrkandet i den delen
redovisas nedan.

Motiveringen till motion L602 (m) återfinns i en mera omfattande motion,
nämligen den av samma motionärer väckta motionen K202, som bia. rör
rättssäkerhetsfrågor. En enskild som lider skada på grund av t.ex. felaktiga
beslut av en myndighet har enligt motionärerna mycket små möjligheter att
få skadestånd. Motionärerna anser att det allmänna måste svara för den
skada som det självt genom myndigheter och tjänstemän orsakar enskilda.
Motionärerna begär att frågan om hur enskilda skall få ökad rätt till
skadestånd vid felaktig myndighetsutövning skall utredas.

I motion L603 (c) tas upp frågor om dels statens skadeståndsansvar i
affärsmässig verksamhet, dels det allmännas skyldighet att utge skadestånd
till enskilda på grund av övrig statlig verksamhet och myndighetsutövning.
(Motionsmotiveringen beträffande det förstnämnda spörsmålet redovisas
närmare i ett följande avsnitt i betänkandet.) Inledningsvis framhåller
motionärerna att den naturliga utgångspunkten bör vara att en enskild som
av det allmänna tillfogats skada eller förlust skall få ersättning härför enligt
regler som motsvarar de som gäller för icke statlig verksamhet. Det

1988/89 :LU2

allmännas skadeståndsansvar är emellertid begransat i en rad hänseenden
och under senare år synes det enligt motionärerna ha blivit vanligare att
enskilda själva fått bära en stor del av de förluster eller skador som de
åsamkats på grund av felaktig myndighetsutövning. Det har hänt att enskilda
drabbats av stora förluster som det allmänna, trots vållande till skadan, inte
alls ersatt. Bl.a. har tillämpningen av bevissäkringslagen givit mycket
uppmärksammade exempel härpå. Det finns vidare ingen ovillkorlig rätt för
den enskilde att få skadestånd av staten för skador som drabbat vederbörande
vid polisingripande även om det visar sig att den gripne var helt oskyldig.
Fall har även redovisats där enskilda - utan att senare ha fått ersättning -drabbats av förluster på grund av felaktiga eller vilseledande uppgifter från
myndigheter till honom eller om honom eller hans företag. Vidare har de som
skadats under militärtjänst inte tillräckliga möjligheter att på ett rättvist sätt
få skadorna ersatta. Sammanfattningsvis anför motionärerna att de enskildas
möjligheter att utfå skadestånd av det allmänna inte är helt tillfredsställande.
En utredning bör därför tillsättas i syfte att stärka den enskildes rätt till
ersättning.

Motionärerna i motion L608 (m, fp, c) kritiserar SkL:s regel att staten inte
är skadeståndsskyldig för fel som begås av myndighet i annat fall än då felet är
begånget vid myndighetsutövning. Enligt motionärerna har tillämpningen av
regeln inneburit att de skadelidandes möjlighet till ersättning av staten på ett
allvarligt sätt inskränkts. Som ett exempel härpå anges rättsfallet NJA 1987 s.
535, för vilket ovan närmare redogjorts. Motionärerna hävdar att SkL måste
ändras så att det i den slås fast att all verksamhet som med verkan mot tredje
man utförs av en myndighet kan föranleda ersättning.

Motiveringen till motion L614 (fp) finns i den av samma motionärer väckta
motionen Ju812 om stärkt rättssäkerhet. I sistnämnda motion tas upp frågor
om dels statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet, dels stat och
kommuns skyldighet att utge ersättning för skada som den enskilde lider på
grund av felaktig myndighetsutövning. Beträffande det senare spörsmålet
bör enligt motionärerna en naturlig utgångspunkt vara att den enskilde bör få
ersättning av det allmänna för den skada han lidit. För närvarande är
emellertid skadeståndsskyldigheten vid myndighetsutövning begränsad i en
rad hänseenden. Bl.a. fordras att någon befattningshavare varit oaktsam och
att skadeståndsskyldighet är skälig. Den enskilde får alltså i stor utsträckning
själv stå konsekvenserna av fel som begåtts av det allmännas företrädare.

På senare år har det enligt motionärerna blivit allt vanligare att enskilda
själva fått bära en stor del av den förlust eller skada som de åsamkats på
grund av felaktig myndighetsutövning. Ibland har enskilda drabbats av stora
förluster som det allmänna trots vållande till skadan inte alls ersatt. Bl.a. har
erfarenheterna av tillämpningen av bevissäkringslagen givit exempel på
detta. Det finns vidare ingen ovillkorlig rätt för de enskilda att få skadestånd
av staten för skador som uppstått vid polisingripande, även om det visar sig
att den gripne var oskyldig, eller till följd av förundersökning i brottmål som
inte resulterar i en fällande dom. Mot bakgrund av vad som sålunda anförts
om den enskildes bristfälliga skydd vid skada som orsakats av felaktig
myndighetsutövning talar enligt motionärerna starka skäl för att frågan om
det allmännas skadeståndsskyldighet bör bli föremål för utredning. Vid en

1988/89 :LU2

sådan utredning bör undersökas om det är möjligt att helt eller delvis
avskaffa de inskränkningar i det allmännas skadeståndsansvar som föreskrivs
i SkL. Därvid bör särskilt övervägas en skärpning av ansvaret på så sätt att det
allmänna skulle ansvara även för skada vid felaktig myndighetsutövning som
uppkommer utan att någon befattningshavare varit oaktsam.

Enligt motionärerna bör den förordade översynen också omfatta frågan
om en myndighets ansvar för skada som drabbar en enskild på grund av att
han fått och inrättat sig efter ett felaktigt besked från myndigheten utan att
det är fråga om myndighetsutövning. För skada som uppkommit för den
enskilde på grund av ett sådant besked har nämligen det allmänna inte något
skadeståndsansvar. Som exempel på ett fall där detta lett till ett för den
enskilde stötande resultat anger motionärerna det ovan redovisade rättsfallet
NJA 1985 s. 696 II. Motionärerna konstaterar i det sammanhanget att det i
den praktiska tillämpningen visat sig vara förenat med betydande problem
att avgöra om den felaktiga upplysningen lämnats vid myndighetsutövning
eller ej. Gällande rätt på detta område innebär att den enskilde i stor
utsträckning får bära de ekonomiska följderna av att han litat på riktigheten
av och inrättat sig efter myndighetsbesked som senare visar sig vara felaktiga.
Detta är inte någon tillfredsställande ordning. Eftersom samtidigt rättsläget
på området är komplicerat bör enligt motionärerna frågan först ses över inom
ramen för den utredning som de i det föregående förordat.

I motion L621 (m) anförs att den skada som en skattskyldig förorsakas
genom ett felaktigt ingripande från skattemyndighet många gånger inte
inskränker sig till kostnader för själva skattemålet. Följden kan också bli
stora förluster, ibland även konkurs, samt stora lidanden på det personliga
planet. Det är därför naturligt och nödvändigt att staten ersätter de
ekonomiska förluster som orsakas av felaktiga ingripanden från skattemyndigheterna
samt att realistiska skadestånd utgår för den drabbades personliga
lidande. Enligt motionären bör en särskild blankett utarbetas på vilken de
skadelidande skall kunna specificera sina ersättningsanspråk.

Tidigare riksdagsbehandling

Efter SkL:s ikraftträdande har riksdagen vid flera tillfällen behandlat
motioner om skärpning av skadeståndsansvaret för det allmänna. På senare
tid har frågan prövats dels hösten 1986, dels våren 1987. Vid frågans
behandling vid det förstnämnda tillfället (LU 1986/87:2) inhämtade lagutskottet
yttrande från justitiekanslern (JK) till belysning av hur den gällande
regleringen tillämpades. JK uttalade som sin mening sammanfattningsvis att
de nuvarande bestämmelserna i 3 kap. 2 § SkL om det allmännas ansvar vid
myndighetsutövning ger enskilda och företag som lider skada genom slarv
och okunnighet från myndigheternas sida ett fullgott skydd och att de
ansvarsinskränkande reglerna i 3-7 §§ av samma kapitel inte kan anses
innebära att det allmänna går fritt från skadeståndsskyldighet där enskilda i
jämförbara fall skulle ha ansetts skadeståndsskyldiga.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet avstyrkte utskottet de då
aktuella motionerna. Utskottet, som hänvisade till vad JK uttalat, ansåg för
sin del att det inte hade framkommit några omständigheter som talade för en

1988/89: LU2

1** Riksdagen 1988189. 8sami. Nr2

skärpning av skadeståndsansvaret för det allmänna. I betänkandet tog
utskottet också upp frågan om gränsdragningen mellan myndighetsutövning
och fullgörande av den serviceskyldighet som en myndighet har i förhållande
till allmänheten. Utskottet framhöll att den kritik som i den allmänna
debatten förts fram i fråga om möjligheterna för enskilda att få skadestånd av
staten delvis kan bero på att olika åtgärder från offentliga tjänstemäns sida,
som i allmänhetens ögon uppfattas som myndighetsutövning, i själva verket
faller utanför det skadeståndsrättsliga begreppet myndighetsutövning. I
sammanhanget erinrade utskottet om att den nya förvaltningslagen medför
ett utökat serviceansvar för myndigheterna. Lagutskottet hänvisade till att
frågan om statens skadeståndsansvar vid fullgörande av serviceskyldighet
aktualiserats motionsvägen i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget
till ny förvaltningslag (prop. 1985/86:80, KU 1985/86:21). I sitt av
riksdagen godkända betänkande i ärendet hade konstitutionsutskottet
avstyrkt bifall till motionerna. Konstitutionsutskottet hade hänvisat till ett
uttalande i propositionen om att det kan uppkomma gränsdragningsproblem
i den praktiska tillämpningen och hade för sin del förutsatt att regeringen
noga följde utvecklingen och vidtog nödvändiga åtgärder, om den nya
ordningen skulle leda till oacceptabla konsekvenser för enskilda.

Då frågan om statens skadeståndsansvar aktualiserades våren 1987
avstyrkte utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1986/87:16)
motionsyrkandena med hänvisning till att det sedan föregående behandlingstillfälle
inte förekommit några nya omständigheter som borde föranleda ett
ändrat ställningstagande från riksdagens sida.

Remissyttrande

På lagutskottets begäran har justitiekanslern (JK) yttrat sig över motionerna.

I yttrandet hänvisar JK till sitt år 1986 avlämnade yttrande (se s. 7 ovan)
och framhåller att de synpunkter han då framförde i allt väsentligt fortfarande
har giltighet. Enligt JK:s uppfattning kan således reglerna om skadeståndsansvar
inte anses frikostigare mot det allmänna än mot andra
skadevållare. I stället kan reglerna uppfattas som i viss mening strängare,
eftersom förmögenhetsskada som uppkommer vid myndighetsutövning
ersätts även om skadan inte har vållats genom brott. Inte heller kan de
begränsningar i det allmännas ansvar som ges i 3 kap. 3-7 §§ SkL anses
medföra att det allmänna undgår ansvar på något orimligt sätt. I det
sammanhanget erinrar JK om att högsta domstolen i ett nyligen avgjort mål
angående tillämpningen av den s.k. standardregeln uttalat att prövningen av
huruvida den ifrågavarande myndighetens verksamhet hållit godtagbar
standard trots att fel förekommit bör ske med utgångspunkt i vad man från de
enskildas sida får kräva av verksamheten (jfr s. 4 ovan).

Vad gäller frågan om staten bör vara strikt ansvarig för uppkomna skador
menar JK att det inte är påkallat med en så drastisk avvikelse från allmänna
skadeståndsrättsliga principer som införandet av ett generellt ansvar oberoende
av vållande skulle innebära. Enligt JK:s uppfattning bör liksom hittills
strikt ansvar förbehållas områden där särskilt starka skäl talar för att den

1988/89 :LU2

skadelidande skall ha rätt till ersättning oberoende av vållande på skadegörarens
sida.

JK säger sig ha förståelse för att begreppet myndighetsutövning av
allmänheten kan uppfattas på ett annat sätt än vad som svarar mot
begreppets skadeståndsrättsliga innebörd. Den missuppfattning som sålunda
kan föreligga utgör emellertid inte i sig ett skäl för en utvidgad tolkning av
begreppet myndighetsutövning. Vad frågan i realiteten gäller är om det kan
vara skadeståndsrättsligt motiverat att staten skall svara för varje följd av den
statliga verksamheten när fel eller försummelse har förekommit.

Vid besvarandet av sistnämnda fråga bör man, framhåller JK, hålla i
minnet att staten redan nu svarar i större utsträckning än enskilda rättssubjekt
när det gäller skadestånd för ren förmögenhetsskada. En utvidgad
tolkning av begreppet myndighetsutövning skulle innebära att staten kom att
svara i en utsträckning som helt saknar motsvarighet på den enskilda sidan.

I förevarande sammanhang berör JK det s.k. Trifoliumfallet, där högsta
domstolen fann att felaktiga uppgifter som KOV lämnat i ett pressmeddelande
inte innefattade myndighetsutövning (se ovan s. 4). JK håller med om att
utgången i det målet kan synas otillfredsställande utifrån den enskilda
partens intresse. Fallet rörde emellertid affärsförhållanden och med dessa
förhållanden särskilt förenade risker. Över huvud taget var, menar JK,
omständigheterna i målet så speciella att utgången inte utgör ett argument för
en allmän utvidgning av statens skadeståndsansvar.

I anslutning till sistnämnda fall framhåller JK att den nuvarande begränsningen
av statens ansvar vanligen får betydelse i förhållanden av helt annan
beskaffenhet, t.ex. då en tjänsteman vid en allmän försäkringskassa lämnar
felaktiga upplysningar utan att något ärende om försäkringsersättning är
aktuellt. Enligt JK:s mening skulle det föra alldeles för långt att i denna typ av
fall överväga skadeståndsskyldighet så snart någon brist eller felaktighet
förekommit vid upplysningen. Ett sådant ansvar skulle i alltför hög grad
hämma uppfyllandet av den serviceskyldighet som förvaltningslagen ålägger
de offentliganställda. Jämförelse kan i detta sammanhang göras med den
privata sektorn där det knappast kommer i fråga att göra lämnandet av
allmänna upplysningar utanför kontraktsförhållanden skadeståndsgrundande.

Sammanfattningsvis finner JK att stora svårigheter möter att lagstiftningsvägen
göra någon väsentligt annan gränsdragning när det gäller statens
skadeståndsskyldighet än den som gjordes vid införandet av SkL. Nödvändig
utveckling och precisering av rättsläget får ske i praxis.

I yttrandet utvecklar JK ytterligare sina synpunkter på frågan om statens
ansvar för fel vid lämnande av allmänna upplysningar. Han framhåller därvid
att även om det av sakens natur följer att det aldrig helt kan undvikas att
felaktiga upplysningar lämnas av en myndighet man naturligtvis bör sträva
efter att detta sker i så liten utsträckning som möjligt. För den frågande
allmänheten bör det också klargöras att exempelvis allmänna upplysningar i
telefon lämnas med viss reservation. I mer komplicerade förhållanden kan
det vidare inte begäras att myndigheten på förfrågan skall kunna lämna ett
omedelbart och uttömmande svar. Över huvud taget bör det mer än vad som
nu sker framhållas från myndigheternas sida att uttömmande svar i enskilda

1988/89 :LU2

ärenden inte kan lämnas förrän myndigheten haft tillfälle att gå genom de
enskilda förhållandena i deras helhet. Helt bindande svar torde inte vara
möjligt att lämna annat än i form av beslut i ärendet i fråga.

De önskemål JK sålunda framför om en förbättring i standarden på
upplysningar från offentliga organ och om de reservationer som bör göras vid
lämnandet av upplysningar kan enligt hans mening lättare uppnås genom
insatser på utbildnings- och arbetsförhållandesidan än genom ett förlitande
på den preventiva effekten av ett utvidgat skadeståndsansvar.

JK fäster vidare uppmärksamhet på den möjlighet som regeringen alltid
har att av billighetsskäl gottgöra personer för förluster på grund av
felaktigheter på det allmännas sida. JK påminner om att sådan gottgörelse
förekommit i flertalet av de ärenden som han har överlämnat till regeringen
och som rör förluster som orsakats enskilda främst på grund av felaktiga
uppgifter i en broschyr från riksskatteverket om föräldrapenning.

Även om JK således inte finner det påkallat med någon översyn av SkL:s
regler om det allmännas ansvar i allmänhet kan det enligt hans uppfattning
finnas rättsområden som företer sådana särdrag att det kan vara motiverat
med ett mer utvidgat ansvar. Frågan bör då, framhåller JK, lösas vid
behandlingen av den lagstiftning som reglerar området.

Med anledning av vad som anförts i motionerna L603 och L614 tar JK
vidare upp några frågor som behandlas i lagen om ersättning vid frihetsinskränkning.
Enligt den lagen har den som varit häktad eller under mer än 24
timmar anhållen eller underkastad liknande frihetsberövande på grund av
misstanke om brott rätt till ersättning så snart misstanken inte leder till
fällande dom. Det är i första hand JK som har att pröva anspråk enligt lagen.
JK anser att lagen ger ett tillfredsställande skydd för dem som drabbas av de
aktuella frihetsberövandena. Lagen kan i praxis sägas innebära ett strikt
ansvar för staten. JK framhåller att han sällan och då endast i helt uppenbara
fall funnit anledning att tillämpa de möjligheter till jämkning av skadeståndet
som lagen erbjuder samt att någon prövning huruvida misstanke om brott
kvarstår inte får förekomma.

Vad gäller frågan om ersättning bör kunna utgå även i fall som inte
omfattas av den nämnda lagen anför JK att det enligt hans erfarenhet inte är
motiverat att nu utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta kortare
frihetsberövanden, vari även gripanden skulle innefattas. I varje fall torde
det vara olämpligt att införa någon prövning huruvida misstanke kvarstår.
Inte heller talar JK:s erfarenhet för att det skulle vara motiverat att utvidga
lagens tillämpningsområde till att avse skador som uppkommit till följd av
förundersökning i brottmål i allmänhet. Enligt JK torde de möjligheter till
ersättning på grund av fel eller försummelse som SkL erbjuder vara
tillräckliga.

Utredningsförslag

Betalningssäkringsutredningen har i sitt i januari 1988 framlagda slutbetänkande
Översyn av betalningssäkringslagen (SOU 1987:75) övervägt frågan
om ersättning på grund av felaktiga beslut om betalningssäkring bör kunna
utgå i vidare mån än vad som följer av SkL:s regler om statens ansvar vid fel

1988/89:LU2

eller försummelse vid myndighetsutövning. Utredningen har därvid kommit
fram till (s. 98) att de möjligheter till ersättning för förluster i samband med
beslut om betalningssäkring som SkL ger inte är tillräckliga och att den
enskildes möjligheter att få ersättning för skada bör förbättras. Utredningen
föreslår därför att betalningssäkringslagen kompletteras med bestämmelser
om att gäldenär som har lidit betydande skada till följd av beslut om
betalningssäkring i princip skall ha rätt till ersättning av staten. Ersättning
skall enligt förslaget utgå för förlorad arbetsförtjänst och för intrång i
näringsverksamhet. Betalningssäkringsutredningens betänkande bereds för
närvarande inom finansdepartementet.

Justitiedepartementet har nyligen framlagt en promemoria (Ds 1988:32)
med förslag om utökning av det straffbara området för myndighetsmissbruk
och vårdslös myndighetsutövning (20 kap. 1 § brottsbalken). Enligt förslaget
skall straff kunna ådömas en offentliganställd inte bara, såsom nu är fallet, då
det oriktiga handlandet begåtts i myndighetsutövning utan också då vederbörande
i annat fall handlagt ärende som har samband med myndighetsutövning.
En annan nyhet i förslaget är att ansvar för vårdslös myndighetsutövning
skall kunna inträda också i fall då oaktsamheten inte är grov.

De statliga affärsverkens skadeståndsskyldighet i
kontraktsförhållanden

Gällande ordning

När staten driver affärsmässig verksamhet och därmed kan jämställas med en
privat näringsidkare gäller i princip samma allmänna civilrättsliga regler i
rättsförhållandet mellan staten och en enskild person som i rättsförhållanden
mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och konsumenter. Vid
avtalsförhållanden i allmänhet är det en huvudregel att dröjsmålsskador och
andra förmögenhetsskador i princip skall ersättas fullt ut. Finns det särskilda
regler för vissa rättsområden träder de i stället för de allmänna civilrättsliga
principerna. SkL:s bestämmelser är tillämpliga endast om inte annat är
föreskrivet i författning eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler
om skadestånd i avtalsförhållanden.

Villkor som rör rättsförhållandet mellan myndigheter och enskilda kan ha
karaktären av avtal mellan resp. myndighet och den enskilde och/eller vara
reglerade i författningar, vilket innebär att staten ensidigt bestämt dessa
villkor.

I den mån villkoren har avtalskaraktär kan dessa prövas med stöd av
civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning. Den civilrättsliga regleringen tar i
första hand sikte på enskilda fall och ger anvisningar för lösning av konkreta
tvister medan den näringsrättsliga lagstiftningen främst skyddar konsumentkollektivet
som sådant och möjliggör en sanering av marknaden för
framtiden.

Regeringen, eller myndighet efter regeringens bemyndigande, kan utfärda
författningar som innehåller villkor för den verksamhet som myndigheten
bedriver. 1 den mån föreskrifterna i en sådan författning saknar avtalskaraktär
och sålunda är av offentligrättslig art torde det inte vara möjligt att

1988/89:LU2

tillämpa vare sig civilrättslig eller näringsrättslig lagstiftning vid en tvist
mellan myndigheten och den enskilde i frågor som regleras i dessa
föreskrifter. I propositionen med förslag till generalklausul på förmögenhetsrättens
område anförde departementschefen (prop. 1975/76:81 s. 113 f.) att
36 § avtalslagen bör vara tillämplig på bestämmelser som rör förhållanden
mellan offentliga myndigheter och enskilda, i den mån bestämmelserna har
avtalskaraktär, men inte på de bestämmelser som ingår i författningar utan
att ha karaktär av avtal.

Regler om järnvägs skadeståndsansvar för passagerare och gods finns i
järnvägstrafiklagen (1985:192). Lagen innehåller en samlad reglering av
järnvägens och andra spårföretags förhållande till transportkunderna och till
dem som skadas till följd av spårdriften. Bestämmelser om skada till följd av
dröjsmål vid personbefordran finns dock inte i järnvägstrafiklagen. Med
dröjsmälsskada avses härvid endast ren förmögenhetsskada, dvs. sådan
ekonomisk skada som uppkommer på annat sätt än på grund av skador på
person eller egendom. De ”normalvillkor i järnvägstrafik" som järnvägarna
tillämpar innehåller emellertid vissa bestämmelser om dröjsmälsskada. En
resande som ingår ett befordringsavtal med en järnväg anses ha accepterat att
hans rättigheter i händelse av dröjsmälsskada skall bedömas enligt normalvillkoren.
Ersättningsreglerna i normalvillkoren har förhandlats fram mellan
järnvägens representanter och konsumentverket. Enligt artikel 9.4 i normalvillkoren
åtar sig järnvägen inte någon skyldighet att lämna ersättning till den
resande för skada till följd av tågförsening, tåginställelse eller förfelad
anslutning. Den resande har emellertid rätt till ersättning för skäliga utgifter
för kost och logi, om järnvägen inte tillhandahåller detta, samt för
telemeddelanden och - under vissa omständigheter - för vidare transport till
bestämmelseorten.

Till följd av normalvillkoren har alltså järnvägen en avtalsrättslig förpliktelse
att i viss omfattning ersätta skada på grund av dröjsmål i samband med
personbefordran. Ersättningsskyldigheten omfattar de ökade kostnader som
åsamkas den resande på grund av att resan drar ut på tiden (fördyring). Den
resande kan också tänkas gå miste om inkomster eller andra ekonomiska
värden (värdebortfall). Så kan han t.ex. komma för sent för att hinna med en
charterresa för vilken han betalat biljettavgift och för vilken någon återbetalning
av den erlagda avgiften inte medges. Normalvillkoren innehåller dock
inget om ersättning för skador i form av värdebortfall.

Bestämmelser angående postverkets skadeståndsansvar finns i postverkets
kungörelse (1966:120) angående postverkets ansvarighet för försändelser
och medel. Enligt dessa regler är postverket ansvarigt för assurerade och
rekommenderade försändelser, postförskottsförsändelser och oassurerade
paket. Postverket ansvarar dock inte för vanliga brev (1 §). Vidare omfattar
ansvarigheten medel som postverket omhänderhar i sin betalningsförmedlande
verksamhet (exempel: pensioner och barnbidrag, överskjutande eller
kvarstående preliminär skatt m.m.). Postverkets ansvarighet gäller så länge
försändelse eller medel befinner sig i verkets vård (1 §). För ansvarigheten i
postutväxlingen med utlandet och i den utrikes betalningsförmedlingen
gäller vad som överenskommits i internationella avtal (2 §).

Postverket ansvarar inte för förlust eller skada som orsakats av försening

1988/89:LU2

under postbehandlingen (3 §) med undantag i vissa fall för försenade
assurerade eller rekommenderade försändelser eller oassurerade paket. Har
innehållet i dessa slags försändelser skadats till följd av försening (7 a §) utgår
ersättning enligt 4-6 §§, vilka paragrafer redovisas nedan. Om särskilda
kostnader orsakats av försening av sådana försändelser eller av att betalningshandling
fördröjts under postbehandlingen utgår ersättning för sådana
kostnader, dock högst 500 kr. (7 b §). Har postverket inte kunnat visa att
assurerad eller rekommenderad försändelse eller oassurerat paket utlämnats
inom sex veckor, räknat från den dag då försändelsen reklamerats hos
postverket, utgår ersättning som om försändelsen gått förlorad (7 c §). För
indirekt skada eller utebliven vinst är postverket inte ansvarigt (3 §).
Anspråk på ersättning skall anmälas inom vissa tidsfrister, vilka varierar
beroende på vilket slags skada anspråket avser. Framställs ersättningsanspråket
inte inom föreskriven tid är postverket fritt från ansvar.

Postverkets ansvar är vidare begränsat beroende på försändelsens karaktär.
Har assurerad försändelse gått förlorad eller skadats utgår ersättning för
förlusten, dock högst assuransbeloppet (4 §). För förlust av rekommenderad
försändelse utgår ersättning med 500 kr. (5 §). Oassurerat paket ersätts med
högst 5 000 kr. (6 §). Har postförskott utlämnats utan att postförskottsbeloppet
utkrävts utgår ersättning med det belopp som inte har redovisats (7 §).

Postverket kan i särskilda fall medge ersättning efter skälighetsprövning
utöver vad som skulle ha utgått med tillämpning av bestämmelsen i
kungörelsen (12 §). Närmare föreskrifter härom har meddelats i 5 § allmänna
poststadgan. Dessa innebär att ersättning kan utges för skadad brevförsändelse,
som inte är assurerad eller rekommenderad, med högst 500 kr.
Ersättning kan i övrigt utges när synnerliga skäl föreligger.

Med stöd av den av regeringen utfärdade teleförordningen (1985:765) har
televerket meddelat allmänna villkor för teleabonnemang. I villkoren finns
föreskrifter om bl.a. skadestånd. Televerket lämnar ersättning för skador
som uppkommit till följd av att teleförbindelse avbrutits eller varit felaktig
eller på grund av att telemeddelande uteblivit, expedierats oriktigt, försenats
eller störts. Ersättning utgår dessutom om uppgift i telefonkatalog utelämnats
eller varit ofullständig eller oriktig eller om uppgift om abonnents
nummer eller adress varit felaktig. Ersättningsskyldighet i nu nämnda fall
föreligger dock endast i den mån skadan uppkommit genom fel eller
försummelse av televerkets personal eller av person för vilken verket svarar.
Ersättning lämnas vidare endast för utgift som föranletts av skadan.
Ersättningen är begränsad till högst 2 000 kr. I fall av grov vårdslöshet kan
dock högre ersättning lämnas.

Motionsmotiveringar

I tidigare nämnda motion L601 (m) tas upp även frågan om statens
skadeståndsansvar vid affärsmässig verksamhet. Som exempel på sådan
verksamhet anger motionären den verksamhet som bedrivs av SJ, televerket
och postverket. Enligt motionären svarar det allmänna i denna verksamhet
för följderna av bristande uppfyllelse av sina åtaganden i mindre omfattning
än vad som gäller för privata rättssubjekt i motsvarande situation. Motionä -

1988/89:LU2

ren åberopar detta förhållande som ett ytterligare skäl för en översyn av
reglerna om statens skadeståndsansvar.

Motionärerna i motion L603 (c) framhåller att statens skadeståndsansvar i
affärsmässig verksamhet inte följer gängse skadeståndsrättsliga principer.
För de statliga affärsdrivande verken gäller sålunda i olika avseenden en
begränsad skadeståndsskyldighet. Vilka konsekvenser detta kan få för den
enskilde belyser motionärerna med exempel hämtade från postverkets, SJ:s
och televerkets verksamhetsområden. Enligt motionärernas mening bör det i
skadeståndsrättsligt hänseende råda likställighet mellan staten, när den
driver affärsverksamhet, och andra näringsidkare. Den enskilde bör alltså ha
samma skydd och samma rätt till skadestånd oberoende av om motparten är
staten eller annan näringsidkare. Friskrivningsklausuler bör t.ex. inte få leda
till att konsumentskyddet försvagas. Att ett skärpt skadeståndsansvar för
staten kan komma att medföra högre priser och taxor är enligt motionärerna
inte något godtagbart argument mot en förstärkning av den enskildes
rättsskydd. Motsvarande argument brukar inte godtagas i andra sammanhang
när det gäller att ge den enskilde ett fullgott skydd. Med stöd av det
anförda föreslår motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en översyn
av reglerna om statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet i syfte
att åstadkomma likställighet mellan statlig och enskild verksamhet.

I motiveringen till den tidigare nämnda motionen L614 (fp) anförs att det i
skadeståndshänseende bör råda likställighet mellan staten när den driver
affärsverksamhet och enskilda näringsidkare samt att det är klart otillfredsställande
att det för staten i egenskap av avtalspart finns undantag från eljest
gällande rättsgrundsatser. En näringsidkare är såväl enligt köplagen som
konsumentköplagen skadeståndsskyldig gentemot en konsument som tillfogas
skada på grund av fel eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren visar att
skadan inte berott på fel eller försummelse. Enligt motionärerna bör staten i
sin egenskap av avtalspart omfattas av tillämpningen av nämnda lagar på
samma sätt som är fallet för alla andra rättssubjekt. Ett avskaffande av de
särskilda friskrivningsregler som gäller när staten driver affärsverksamhet
bör dock inte genomföras utan att frågan först utreds. Motionärerna förordar
att en utredning härom kommer till stånd.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet har tidigare i
skilda sammanhang behandlats av utskottet, senast vid två tillfällen under
riksmötet 1986/87. I det ovan nämnda betänkandet LU 1986/87:2 intog
utskottet den ståndpunkten att likställighet i skadeståndshänseende borde
råda mellan staten, när den driver affärsverksamhet, och enskilda näringsidkare.
De önskade förbättringarna av den enskildes möjligheter att få
ersättning av staten för sina skador borde emellertid åstadkommas inom
ramen för de ansvarighetsregler som gäller på de ifrågavarande verksamhetsområdena
och inte genom en skärpning av skadeståndsansvaret lagstiftningsvägen.
En sådan skärpning skulle nämligen enligt utskottet vara förenad med
stora svårigheter och kunde genom avgifts- och taxehöjningar leda till
betydande kostnadsökningar för allmänheten. Utskottet erinrade om att det

1988/89:LU2

på vissa områden redan vidtagits förbättringar, bl.a. under medverkan av
konsumentverket. Utskottet fann det angeläget att konsumentverket och de
affärsdrivande verken fortsatte på den inslagna vägen och vidtog de
ytterligare förbättringar som kunde visa sig vara erforderliga.

Med hänvisning till att frågan om formerna för affärsverkens reglering av
rättsförhållandet mellan verken och deras kunder hade behandlats av
verksledningskommittén i betänkandet SOU 1985:41 och var föremål för
regeringens överväganden avstyrkte utskottet bifall till de motioner som
föranlett betänkandet i denna del.

Som framgått behandlade utskottet motionsyrkanden i samma ämnen
även under våren 1987 (LU 1986/87:16). Utskottet förklarade sig då än en
gång vilja stryka under att en skärpning av statens skadeståndsansvar vid
affärsmässig verksamhet är förenad med stora svårigheter och kan leda till
betydande kostnadsökningar för allmänheten i form av exempelvis högre
portoavgifter och dyrare järnvägsresor. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning
att det är en bättre lösning att man inom ramen för nuvarande
ansvarighetsregler försöker förbättra möjligheterna för enskilda att erhålla
ersättning för sina skador.

Utskottet framhöll vidare att verksledningskommitténs förut nämnda
betänkande fortfarande var föremål för regeringens överväganden. Med
hänvisning till att regeringens ställningstagande i frågan inte borde föregripas
avstyrkte utskottet bifall till motionsyrkandena.

Antagna riktlinjer för förnyelsen av den statliga förvaltningen

Våren 1987 framlade regeringen proposition 1986/87:99 om ledningen av den
statliga förvaltningen. Propositionen byggde delvis på verksledningskommitténs
förut nämnda betänkande. I propositionen (s. 124 f.) hänvisades till att
kommittén funnit att affärsverken reglerar rättsförhållandena med de
enskilda på ett oenhetligt sätt och i vissa fall slumpmässigt använder
avtalsvillkor och i andra författningsbestämmelser. Enligt departementschefens
mening var det önskvärt att en bättre ordning kom till stånd i detta
avseende och att formerna för verkens reglering hade sin utgångspunkt i
rättsförhållandets karaktär. I de fall rättsförhållandet kunde anses vara av
privaträttslig art borde det om möjligt regleras i avtal mellan kunden och
affärsverket. Departementschefen förklarade att han avsåg att verka för att
en genomgång med denna inriktning kom till stånd. I likhet med kommittén
ansåg han att kundråd borde finnas vid i första hand postverket, televerket
och SJ. Det borde ankomma på resp. verk att närmare utforma hur
kundråden borde organiseras, m.m.

På begäran av konstitutionsutskottet yttrade sig lagutskottet (LU 1986/
87:5 y) över propositionen och noterade därvid med tillfredsställelse att
departementschefen hade för avsikt att verka för att rättsförhållanden av
privaträttslig art mellan affärsverk och enskilda reglerades i avtal. Utskottet
ville understryka att en utveckling mot en ökad avtalsreglering inte bara är
motiverad med hänsyn till att affärsverkens kundvillkor bör kunna prövas
enligt den näringsrättsliga lagstiftningen. Också konsumenters och näringsidkares
intresse av att kunna få villkoren prövade vid allmän domstol med

1988/89:LU2

stöd av civilrättsliga regler talar för en sådan utveckling. Vad gällde frågan
om inrättande av kundråd vid vissa affärsdrivande verk föranledde departementschefens
uttalande inte någon erinran från utskottets sida. Utskottet
förutsatte att kundråden organiserades på sådant sätt att ett reellt konsumentinflytande
garanterades. Med det anförda ansåg utskottet att riksdagen
borde godkänna de förordade riktlinjerna i berörda avseenden.

Med hänvisning till bl.a. lagutskottets yttrande tillstyrkte konstitutionsutskottet
(KU 1986/87:29) bifall till propositionen. Vad konstitutionsutskottet
sålunda föreslagit godkändes av riksdagen.

Skadeståndsrättsliga konsekvenser av
sprängningsolyckan i Järna

Den 26 november 1986 sprängdes genom sabotage ett staten tillhörigt
ammunitionsförråd i Järna söder om Stockholm. Därvid uppkom omfattande
materiella skador på kringliggande fastigheter. Flera personer greps
sedermera misstänkta för delaktighet i sprängningen. En av de misstänkta
har numera dömts till ansvar för grov allmänfarlig ödeläggelse avseende
sprängningen. Personen i fråga varvid brottstillfället intagen i kriminalvårdsanstalt.

Motionen

I motion L617 (m) anförs att ett åttiotal fastigheter skadades vid olyckan.
Många fönsterrutor och skyltfönster krossades, skador uppkom på bl.a.
växthus och hönshus och vidare drabbades många djur av psykiska skador.
Skadorna har drabbat fastighetsägarna hårt även i de fall då försäkringsersättning
utgått. Motionären påpekar att dynamitarderna naturligtvis är
skadeståndsskyldiga men att möjligheterna att få ut någon ersättning av dem
är obefintliga. Enligt motionären är emellertid också staten medskyldig till
det inträffade, eftersom sprängämnena inte förvarades på ett betryggande
sätt, bevakningen av förrådet var sporadisk samt dörren till förrådet kunde
forceras på relativt kort tid. Det kan därför enligt motionären hävdas att
staten har juridisk och i alla händelser moralisk skyldighet att ersätta de
uppkomna skadorna till den del dessa inte täcks av försäkringar.

Skadeståndsrättsliga bestämmelser m. m.

12 kap. SkL finns bestämmelser om skadeståndsansvar på grund av vållande.
Av bestämmelserna framgår att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar person- eller sakskada i princip är skyldig att ersätta skadan fullt ut.
Om s.k. ren förmögenhetsskada vållas genom brott gäller likaledes ett i
princip oinskränkt ansvar för den som vållat skadan. Med ren förmögenhetsskada
förstås sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med
att någon lider person- eller sakskada.

Enligt brottsskadelagen (1978:413) kan i vissa fall ersättning utgå av
statsmedel för skada till följd av brott (brottsskadeersättning). För personskada
utgår brottsskadeersättning utan särskild inskränkning. För att
brottsskadeersättning skall kunna utgå för sakskada fordras i huvudfallet att

1988/89 :LU2

brottet begåtts av någon som var intagen på kriminalvårdsanstalt eller i hem
för vård i vissa fall eller av någon som var häktad enligt beslut som verkställts.
Ett annat fall då brottsskadeersättning för sakskada kan utgå är då den
skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats genom
skadan eller - efter en lagändring våren 1988 - då ersättningen eljest framstår
som särskilt angelägen. Tidigare gällde i sistnämnda hänseende ett krav på
ekonomisk behovsprövning.

I fall då enskilda lidit skada på grund av felaktigheter på det allmännas sida
utan att fördenskull någon skadeståndsskyldighet föreligger för det allmänna
- t.ex. därför att skadan utgörs av ren förmögenhetsskada men inte vållats
genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning - har regeringen alltid
möjlighet att av billighetsskäl kompensera de personer som lidit förlust (jfr
JK:s yttrande s. 10 ovan). En förutsättning härför är dock, som framgått, att
något fel begåtts i det allmännas verksamhet.

Uttalande i riksdagen

Justitieministern besvarade i riksdagen den 5 mars 1987 (prot. 1986/87:80
s. 27) en av motionären ställd fråga om vilka åtgärder justitieministern var
villig att vidtaga för att de som lidit skada genom sprängningen av
ammunitionsförrådet i Järna skulle få full kompensation. I sitt svar framhöll
justitieministern att vid en händelse av det slag frågan avsåg olika möjligheter
aktualiserades att få ersättning, t.ex. från försäkring eller enligt brottsskadelagen
eller skadeståndsrättens allmänna regler. Om dessa möjligheter var
tillräckliga när det gällde de skador som sprängningen i Järna hade medfört
kunde ännu inte överblickas. Enligt justitieministern var det därför för tidigt
att uttala sig om huruvida det var påkallat med några särskilda åtgärder i
detta fall.

Utskottet

Staten och kommunerna är ansvariga för fel och försummelser av sina
arbetstagare på samma sätt som privata arbetsgivare, när verksamheten kan
jämställas med enskild verksamhet. Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL)
är arbetsgivare ansvarig för person- och sakskada som arbetstagare vållar
genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren kan också bli skyldig
att ersätta ren förmögenhetsskada men då fordras att arbetstagaren vållat
skadan genom brottslig handling.

Vid myndighetsutövning sträcker sig statens och kommunernas ansvar
längre än andra arbetsgivares. Sålunda svarar det allmänna inte bara för
person- och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller
försummelse begåtts av dess tjänstemän (3 kap. 2 § SkL). Denna långtgående
skadeståndsskyldighet har emellertid vissa begränsningar. I syfte att undvika
att helt obetydliga fel och försummelser medför skadeståndsansvar har i 3

1988/89:LU2

kap. 3 § SkL införts den regeln att skadeståndsskyldighet vid myndighetsutövning
föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till
verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. I fråga
om felaktiga myndighetsbeslut gäller vidare att, om den skadelidande utan
giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt
rättsmedel, ersättning inte utgår för skada som därigenom kunnat undvikas
(3 kap. 4 § SkL). En särskild regel (3 kap. 5 § SkL) begränsar också det
allmännas ansvar för ren förmögenhetsskada som drabbar en företagare till
följd av intrång i näringsverksamhet. Ersättning utgår i sådana fall endast
efter en skälighetsbedömning. Det föreskrivs slutligen att ersättning för
sakskada kan jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

I motion L601 av Allan Ekström (m) erinras om att staten i fråga om fel
som begåtts i myndighetsutövning svarar för skada endast om någon offentlig
funktionär varit vårdslös och vårdslösheten inte är obetydlig och att staten
inte alls har något skadeståndsansvar beträffande fel begångna inom ramen
för myndigheternas serviceskyldighet. Motionären hävdar också att det kan
vara svårt att fastställa gränsen mellan myndighetsutövning och serviceskyldighet.
Enligt motionären är det angeläget att en översyn av reglerna om
statens skadeståndsansvar kommer till stånd.

I motiveringen till motion L602 av Carl Bildt m.fl. (m) hävdas att en
enskild som lider skada på grund av t.ex. felaktiga beslut av en myndighet har
mycket små möjligheter att få skadestånd. Motionärerna anser att det
allmänna måste svara för den skada som det självt genom myndigheter och
tjänstemän orsakar enskilda. Frågan om hur enskilda skall få ökad rätt till
skadestånd vid felaktig myndighetsutövning bör enligt motionärerna utredas.

Motionärerna i motion L603 av Martin Olsson m.fl. (c) och i motion L614
av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framhåller att den naturliga utgångspunkten
bör vara att en enskild som av det allmänna tillfogats skada eller förlust skall
få ersättning härför enligt regler som motsvarar de som gäller för icke statlig
verksamhet. Det allmännas skadeståndsansvar är emellertid begränsat i en
rad hänseenden och under senare år synes det enligt motionärerna ha blivit
vanligare att enskilda själva fått bära en stor del av de förluster eller skador
som de åsamkats på grund av felaktig myndighetsutövning. Bl.a. har
tillämpningen av bevissäkringslagen givit exempel på fall där enskilda
drabbats av stora förluster som det allmänna, trots vållande till skadan, inte
alls ersatt. I andra fall har enskilda drabbats av förluster på grund av felaktiga
eller vilseledande uppgifter från myndigheter utan att få ersättning härför.
Motionärerna begär att en utredning tillsätts i syfte att stärka den enskildes
rätt till ersättning från det allmänna.

Motionärerna i motion L608 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c) kritiserar
SkL:s regel att staten inte är skadeståndsskyldig för fel som begås av
myndighet i annat fall än då felet är begånget vid myndighetsutövning. Enligt
motionärerna har tillämpningen av regeln i rättspraxis inneburit att de
skadelidandes möjlighet till ersättning av staten på ett allvarligt sätt
inskränkts. Motionärerna hävdar att SkL måste ändras så att det i den slås
fast att all verksamhet som med verkan mot tredje man utförs av en
myndighet kan föranleda ersättning.

1988/89:LU2

I motion L621 av Blenda Littmarck (m) anförs att en skattskyldig kan
förorsakas stora ekonomiska förluster och personligt lidande genom felaktiga
ingripanden från skattemyndighet. Det är därför naturligt och nödvändigt
att staten ersätter förlusterna och att realistiska skadestånd utgår för den
drabbades personliga lidande. Motionären begär förslag till regler som ger
fysiska och juridiska personer rätt till rimlig ersättning vid felaktiga
ingripanden från skattemyndighet.

Som närmare redovisats ovan (s. 7 och 8) har under senare år riksdagen vid
flera tillfällen, senast våren 1987 (LU 1986/87:16), avslagit motionsyrkanden
med samma syfte som de nu redovisade. I sina av riksdagen godkända
betänkanden i ärendena har utskottet funnit att några omständigheter inte
förelegat som talat för en skärpning av skadeståndsansvaret för det allmänna.

På lagutskottets begäran har justitiekanslern (JK) yttrat sig över de nu
aktuella motionerna. Yttrandet ger inte belägg för att det tillkommit nya
omständigheter som bör föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens
sida i frågan om behovet av en utredning om det allmännas skadeståndsansvar.
En annan sak är som JK påpekat att det kan finnas rättsområden som
företer sådana särdrag att en utvidgning av skadeståndsansvaret kan vara
motiverad. Sådana spörsmål får emellertid enligt utskottets mening övervägas
i samband med en översyn av bestämmelserna på det speciella rättsområdet.
Utskottet vill peka på att så också skett i samband med den översyn av
bestämmelserna i betalningssäkringslagen som betalningssäkringsutredningen
genomfört. I betänkandet (SOU 1987:75) Översyn av betalningssäkringslagen
föreslår utredningen att en gäldenär som lidit betydande skada till följd
av beslut om betalningssäkring skall i princip ha rätt till ersättning av staten.
Förslaget övervägs för närvarande inom regeringskansliet. Utan att vilja
föregripa regeringens ställningstagande vill utskottet understryka att motionärernas
önskemål i viss utsträckning blir tillgodosett om förslaget genomförs.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L601 i förevarande
del, L602, L603 i förevarande del, L608, L614 i förevarande del och
L621.

När staten driver affärsmässig verksamhet och därmed kan jämställas med
en privat näringsidkare gäller i princip samma allmänna civilrättsliga regler i
rättsförhållandet mellan staten och en enskild person som i rättsförhållanden
mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och konsumenter. Vid
avtalsförhållanden i allmänhet är det en huvudregel att dröjsmålsskador och
andra förmögenhetsskador i princip skall ersättas fullt ut. Finns det särskilda
regler för vissa rättsområden träder de i stället för de allmänna civilrättsliga
principerna. SkL:s bestämmelser är tillämpliga endast om inte annat är
föreskrivet i författning eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler
om skadestånd i avtalsförhållanden.

Villkor som rör rättsförhållandet mellan myndigheter och enskilda kan ha
karaktären av avtal mellan resp. myndighet och den enskilde och/eller vara
reglerade i författning, vilket innebär att staten ensidigt bestämt dessa
villkor.

I den mån villkoren har avtalskaraktär kan dessa prövas med stöd av

1988/89 :LU2

civilrättslig och näringsrättslig lagstiftning. Den civilrättsliga regleringen tar i
första hand sikte på enskilda fall och ger anvisningar för lösning av konkreta
tvister medan den näringsrättsliga lagstiftningen främst skyddar konsumentkollektivet
som sådant och möjliggör en sanering av marknaden för
framtiden. Om villkoren i stället är författningsreglerade och saknar
avtalskaraktär torde det däremot inte vara möjligt att tillämpa vare sig
civilrättslig eller näringsrättslig lagstiftning vid en tvist mellan myndigheten
och den enskilde i frågor som regleras i dessa föreskrifter.

Inom kommunikationsområdet bedriver statliga verk, som regel i monopolställning,
verksamhet som omfattas av särskilda skadeståndsregler och
sålunda inte av SkL:s bestämmelser eller av allmänna civilrättsliga regler.
Dessa särskilda skadeståndsregler gäller för statens järnvägar, postverket
och televerket. En närmare redogörelse för reglerna har intagits ovan (s. 12
och 13).

I tidigare nämnda motion L601 av Allan Ekström (m) tas upp även frågan
om statens skadeståndsansvar vid affärsmässig verksamhet, som bedrivs
exempelvis av SJ, televerket och postverket. Enligt motionären svarar det
allmänna i denna verksamhet för följderna av bristande uppfyllelse av sina
åtaganden i mindre omfattning än vad som gäller för privata rättssubjekt i
motsvarande situation. Motionären yrkar därför att reglerna om statens
skadeståndsansvar ses över jämväl i det avseendet.

Också motionärerna i motion L603 av Martin Olsson m.fl. (c) fäster
uppmärksamhet vid de olikheter som råder mellan statens och den enskildes
skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet. Principen bör enligt motionärerna
vara att det skall råda likställighet mellan staten som näringsidkare och
en enskild som bedriver näringsverksamhet. Att en anpassning av statens
skadeståndsansvar på detta område efter vad som gäller i allmänhet kan
komma att föranleda vissa pris- och taxehöjningar är inte tillräckligt skäl att
göra avsteg från den principen. Med stöd av det anförda yrkar motionärerna
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av statens skadeståndsskyldighet
i affärsmässiga förhållanden.

Även i motiveringen till den ovan nämnda motionen L614 av Bengt
Westerberg m.fl. (fp) anförs att det i skadeståndshänseende bör råda
likställighet mellan staten när den driver affärsverksamhet och enskilda
näringsidkare. Det är enligt motionärerna klart otillfredsställande att det för
staten i egenskap av avtalspart finns undantag från eljest gällande rättsgrundsatser.
Ett avskaffande av de särskilda friskrivningsregler som gäller när
staten driver affärsverksamhet bör dock inte genomföras utan att frågan först
utreds. Motionärerna förordar att en utredning härom kommer till stånd.

Utskottet erinrar om att även frågor om statens skadeståndsansvar i
affärsverksamhet vid upprepade tillfällen behandlats av utskottet med
anledning av motioner, senast våren 1987 (LU 1986/87:16). På hemställan av
utskottet avslog riksdagen de då aktuella motionerna.

Då frågan nu åter aktualiserats vill utskottet än en gång stryka under att en
skärpning av statens skadeståndsansvar vid affärsmässig verksamhet är
förenad med stora svårigheter och kan leda till betydande kostnadsökningar
för allmänheten i form av exempelvis högre portoavgifter och dyrare
järnvägsresor. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är en bättre

1988/89: LU2

lösning att man inom ramen för nuvarande ansvarighetsregler försöker
förbättra möjligheterna för enskilda att erhålla ersättning för sina skador.
Vissa sådana förbättringar har fortlöpande genomförts under medverkan av
konsumentverket. Konsumentverkets möjligheter att påverka innehållet i
ansvarighetsvillkor är emellertid begränsade när villkoren regleras i en
författning.

Frågan om affärsverkens kundvillkor togs upp i proposition 1987/88:99 om
ledningen av den statliga förvaltningen. I propositionen framhölls att verkens
rättsförhållanden till enskilda för närvarande är reglerade på ett inte
enhetligt sätt och att det är önskvärt att att en bättre ordning kommer till
stånd. Enligt propositionen bör formerna för affärsverkens reglering ha sin
utgångspunkt i rättsförhållandets karaktär. I de fall rättsförhållandet kan
anses vara av privaträttslig art bör det om möjligt regleras i avtal mellan
kunden och affärsverket. I propositionen förordades även att kundråd borde
inrättas vid i första hand postverket, televerket och SJ. I yttrande till
konstitutionsutskottet över propositionen underströk lagutskottet (LU 1986/
87:5 y) att en utveckling mot en ökad avtalsreglering inte bara är motiverad
med hänsyn till att kundvillkoren bör kunna prövas enligt den näringsrättsliga
lagstiftningen. Också konsumenters och näringsidkares intresse av att
kunna få villkoren prövade med stöd av civilrättsliga regler talade för en
sådan utveckling. Beträffande kundråden förutsatte lagutskottet att de
organiserades så att ett reellt konsumentinflytande garanteras. På hemställan
av konstitutionsutskottet i betänkandet KU 1986/87:29 biföll riksdagen de i
förevarande avseende föreslagna riktlinjerna.

Enligt vad utskottet inhämtat har en organisation av kundråd numera blivit
genomförd inom postverket och televerket.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L601, L603 och L614 jämväl i nu förevarande delar.

Utskottet övergår härefter till att behandla motion L617 av Gunnel
Liljegren (m) om skadeståndsrättsliga konsekvenser av sprängningsolyckan i
Järna. Vid sprängningen, som orsakades av sabotage mot ett försvaret
tillhörigt ammunitionsförråd, uppkom omfattande materiella skador på
kringliggande fastigheter. Enligt motionären har fastighetsägarna blivit hårt
drabbade och bör staten ha åtminstone moralisk skyldighet att hålla
fastighetsägarna skadeslösa.

I likhet med motionären anser utskottet det angeläget att de som drabbats
av skador till följd av den berörda händelsen får en fullgod ersättning. Enligt
vad utskottet inhämtat har försäkringsbolagen numera ersatt skadedrabbade
fastighetsägare med betydande belopp. Vidare har ersättningsfrågorna
aktualiserats i brottsskadenämnden på grund av att det visat sig att en av de
för sprängningen ansvariga vid tillfället var intagen på kriminalvårdsanstalt.
Brottsskadenämnden har hitintills funnit att förutsättningar för utbetalning
av brottsskadeersättning förelegat i elva fall.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionen i vart fall för närvarande inte är påkallad.
Utskottet förutsätter att regeringen följer utvecklingen och tar upp frågan
om utbetalning ex gratia om det skulle visa sig att någon skadelidande inte får
sina berättigade anspråk tillgodosedda på annat sätt.

1988/89 :LU2

Hemställan

1988/89:LU2

Utskottet hemställer

1. beträffande det allmännas skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L601, 1987/88:L602, 1987/
88:L603, 1987/88:L608, 1987/88:L614 och 1987/88:L621,

2. beträffande skadeståndsrättsliga konsekvenser av sprängningsolyckan
i Järna

att riksdagen avslår motion 1987/88:L617.

Stockholm den 8 november 1988
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s). Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik
(s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Hans
Rosengren (s), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth
Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s) och Karin Starrin

(c).

Reservation

Det allmännas skadeståndsansvar (mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m),
Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabet Franzén (mp) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”På
lagutskottets” och slutar med ”och L621” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör den naturliga utgångspunkten vara att en
enskild, som tillfogas skada till följd av åtgärd eller annat handlande från det
allmännas sida, bör få ersättning av det allmänna för den skada han lidit. För
närvarande är emellertid som också framhålls i motionerna skadeståndsskyldigheten
vid myndighetsutövning begränsad i en rad hänseenden. Bl.a.
fordras för att skadestånd skall kunna utgå att någon befattningshavare varit
oaktsam och att ersättningsskyldigheten är skälig. Den enskilde kommer
alltså att i stor utsträckning själv få stå konsekvenserna av fel som begåtts av
det allmännas företrädare.

I sammanhanget vill utskottet hänvisa till att den offentliga verksamheten
expanderat kraftigt sedan 1972 års SkL infördes, vilket lett till att de enskilda
i allt större utsträckning kommit i kontakt med offentliga funktionärer i deras
myndighetsutövning. Utskottet kan också konstatera att det under senare år
blivit allt vanligare att enskilda själva fått bära en stor del av den förlust eller
skada som de åsamkats på grund av felaktig myndighetsutövning. Ibland har
enskilda dessutom drabbats av stora förluster som det allmänna, trots

vållande till skadan, inte alls ersätter. Bl.a. erfarenheterna av tillämpningen
av bevissäkringslagen ger exempel på detta. Det finns vidare exempelvis
ingen ovillkorlig rätt för den enskilde att få skadestånd av staten för skador
som uppstått vid polisingripande, även om det visar sig att den gripne var
oskyldig. Inte heller utgår någon ersättning av staten då någon varit anhållen
under mindre än 24 timmar i sträck. Vidare ersätter staten inte skador som
uppkommit till följd av en förundersökning i brottmål som inte resulterar i en
fällande dom.

Möjligheten att få ersättning av stat eller kommun för skada som enskilda
lidit på grund av felaktig myndighetsutövning är en viktig del av den enskildes
rättsskydd. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av det ovan anförda är det
enligt utskottets mening angeläget att den enskilde som lider en sådan skada
har ett fullgott skydd. Starka skäl talar följaktligen för att frågan om det
allmännas skadeståndsansvar bör bli föremål för en utredning. Vid en sådan
översyn bör undersökas om det är möjligt att helt eller delvis avskaffa de
inskränkningar i det allmännas skadeståndsansvar som föreskrivs i SkL.
Därvid bör särskilt övervägas en skärpning av ansvaret på så sätt att det
allmänna skulle ansvara även för skada vid felaktig myndighetsutövning som
uppkommer utan att någon befattningstagare varit oaktsam. Utskottets
ställningstagande innebär att motionerna L601 i denna del, L602, L603 i
denna del, L608, L614 i denna del och L621 bifalls.

En översyn av reglerna för det allmännas skadeståndsansvar bör enligt
utskottets mening också omfatta frågan om myndighetens ansvar för skada
som enskild drabbas av på grund av att han fått eller inrättat sig efter ett
felaktigt besked från myndigheten utan att det därvid är fråga om myndighetsutövning.
Om företrädare för myndigheten lämnar felaktiga upplysningar
utan att det är fråga om myndighetsutövning får nämligen den som fått det
felaktiga beskedet ingen ersättning av myndigheten för den skada han
därigenom kan ha lidit. Som exempel på ett fall där en sådan ordning kan leda
till ett för den enskilde stötande resultat kan nämnas rättsfallet NJA 1985 s.
696 I.

Från gatukontoret i en kommun hade lämnats den felaktiga uppgiften att
en viss fastighet - som varit föremål för försäljning - varit ansluten till det
kommunala va-nätet. Enligt köparen skulle köpeskillingen ha nedsatts med
ca 20 000 kr., om han känt till att så i själva verket icke varit fallet. Enligt
högsta domstolen hade det felaktiga beskedet ej avsett innehållet i något
beslut. Det hade inte heller rört något aktuellt ärende hos kommunen.
Upplysningen hade således inte haft karaktären av förhandsbesked e.d. Inte
heller i övrigt kunde upplysningen anses ha haft ett sådant samband med
kommunens myndighetsutövning att det varit fråga om en åtgärd vid
myndighetsutövning. Det grundläggande villkoret för skadeståndsansvar
enligt 3 kap. 2 § SkL var därmed enligt högsta domstolen inte uppfyllt.

Utskottet kan konstatera att det i den praktiska tillämpningen varit förenat
med betydande problem att slå fast om den felaktiga upplysningen lämnats
vid myndighetsutövning eller ej. Det finns enligt utskottets mening anledning
att befara att gränsdragningsproblem av denna art kommer att bli alltmer
vanliga på grund av det utökade serviceansvar för myndigheterna som
föreskrivs i den nya förvaltningslagen.

1988/89:LU2

De svårigheter som föreligger när det gäller att dra gränsen mellan de
åtgärder som faller inom resp. utanför begreppet ”vid myndighetsutövning”
är emellertid inte inskränkta till området för myndigheternas serviceskyldighet.
Också i andra fall kan det vara en vansklig uppgift för rättstillämpningen
att fastställa var denna gräns går. Ett exempel härpå erbjuder rättsfallet NJA
1987 s. 535 (det s.k. Trifoliumfallet), som fick en för den skadelidande
enskilda parten mycket otillfredsställande utgång. Konsumentverket hade
sänt ut ett pressmeddelande vari hade givits intryck av att s.k. polymervaxmedel
var oanvändbara eller i varje fall klart underlägsna traditionella
bilvaxmedel. Ett företag som tillverkade ett polymervaxmedel fick sin
försäljning väsentligt minskad efter meddelandet och fordrade härför
skadestånd av staten. Högsta domstolen slog fast att det hade saknats stöd för
uppgifterna i pressmeddelandet och att konsumentverket hade förfarit klart
felaktigt. Domstolen fann emellertid att utfärdandet av pressmeddelandet
varit avsett främst som en information till konsumenterna och meddelandet
bedömdes inte i sig ha innefattat myndighetsutövning. Det hade inte heller
haft ett så nära samband med konsumentverkets utövande av maktbefogenheter
gentemot producenter och andra näringsidkare att de felaktiga
påståendena kunde anses ha lämnats vid verkets myndighetsutövning. En
majoritet inom högsta domstolen ansåg därför att företagets skadeståndstalan
inte kunde bifallas.

Vad utskottet nu anfört visar med full tydlighet att den enskilde i stor
utsträckning får bära de ekonomiska följderna av att han litar på riktigheten
av och inrättar sig efter myndighetsbesked som senare visar sig vara felaktiga
och att han även i övrigt kan bli nödsakad att stå för konsekvenserna av att
myndigheterna lämnar vilseledande information till allmänheten. Gällande
ordning är enligt utskottets mening så mycket mindre tillfredsställande från
den enskildes synpunkt som det i andra sammanhang gäller att den som
lämnar en uppgift också skall vara ansvarig för den. Rättsläget på området är
emellertid komplicerat, och frågan bör därför först ses över inom ramen för
den utredning som utskottet i det föregående förordat.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 20 med ”Då frågan”
och slutar på s. 21 med ”förevarande delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det i skadeståndshänseende
bör råda likställighet mellan staten när den driver affärsverksamhet och
enskilda näringsidkare. Det är enligt utskottets mening klart otillfredsställande
att det för staten i egenskap av avtalspart i detta hänseende finns
undantag från rättsgrundsatser som eljest gäller enligt vår rättsordning. En
sådan rättsgrundsats är allas likhet inför lagen, vilket i detta sammanhang
innebär att allmänt erkända rättsprinciper skall gälla även staten som
avtalspart i vanliga civilrättsliga relationer. Utskottet vill härvidlag hänvisa
till att en näringsidkare såväl enligt köplagen som konsumenttjänstlagen är
skadeståndsskyldig gentemot en konsument som tillfogas skada på grund av
fel eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren visar att skadan inte berott på
försummelse. Staten bör enligt utskottets mening i sin egenskap av avtalspart
omfattas av tillämpningen av nämnda lagar på samma sätt som gäller för alla
andra rättsubjekt.

1988/89:LU2

Enligt utskottets mening är det angeläget att åtgärder vidtas för att
åstadkomma likställighet i skadeståndshänseende mellan statlig och enskild
affärsverksamhet. Den invändning som framförts i olika sammanhang, att
sådant skadeståndsansvar kan föranleda något högre priser eller taxa, kan så
mycket mindre godkännas som detta slag av invändning ej erkänns av
rättsordningen i andra sammanhang. Ett avskaffande av de särskilda
friskrivningsregler på området som gäller för statlig affärsverksamhet bör
dock inte genomföras utan att frågan först utreds. Utskottet förordar därför
att en sådan utredning görs, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionerna L601, L603 och
L614 i nu förevarande delar.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande det allmännas skadeståndsansvar
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:L601, 1987/88:L602,
1987/88:L603, 1987/88:L608, 1987/88:L614 och 1987/88:L621 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning
av dels skadeståndsansvaret för det allmänna, dels statens skadeståndsskyldighet
i affärsmässig verksamhet.

1988/89:LU2

lil

gotab Stockholm 1988 16054