Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m.
Betänkande 1992/93:LU7
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU07
Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m.
Innehåll
1992/93 LU7
Sammanfattning
Regeringens förslag i proposition 1992/93:8 om den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m. innebär att reglerna i trafikskadelagen (1975:1410) i enlighet med EES-avtalet anpassas till gällande EG-direktiv om motorfordonsförsäkring (8 och 8 a§§). Förslaget innebär vidare att en försäkringsanstalt får återkravsrätt gentemot den som är skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen (1992:18) (20§), att en självrisk införs på ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon (16§) samt att en ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige skall beaktas vid jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon (18§).
När det gäller propositionens förslag till ändring av 16 och 18§§ (avsnitt 2.6 och 2.8) har utskottet -- mot bakgrund av bl.a. en i ärendet inkommen skrivelse från Svenska kommunförbundet -- beslutat att förslaget i dessa delar skall beredas ytterligare. I förevarande betänkande behandlas därför propositionen endast i de delar som gäller en anpassning av trafikskadelagen med anledning av EES-avtalet, 8 och 8 a§§ (avsnitt 2.2--2.5), och försäkringsanstalts återkravsrätt gentemot den som är skadeståndsskyldig enligt produktansvarslagen, 20§ (avsnitt 2.7).
Vidare behandlas i betänkandet dels en motion som har väckts med anledning av propositionen, dels en motion från den allmänna motionstiden som rör trafikförsäkring.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag i förevarande delar och avstyrker motionerna.
Propositionen
I proposition 1992/93:8 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410). Lagförslaget omfattar 8, 16, 18 och 20§§. Vidare föreslås en ny paragraf, 8 a§.
Utskottet behandlar i betänkandet lagförslaget endast såvitt gäller 8, 8 aoch 20§§. Regeringens förslag i dessa delar framgår av det i bilaga till betänkandet framlagda lagförslaget.
Lagförslaget i övrigt kommer att behandlas av utskottet i ett senare betänkande.
Motioner
Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:8
1992/93:L2 av Jan Sandberg (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att ändra trafikskadelagen med anledning av det s.k. andra motorfordonsförsäkringsdirektivet så att Trafikförsäkringsföreningen betalar för skador som uppkommer när fordon stjäls.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:T212 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari hemställs
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafikförsäkring.
Utskottet
1 Inledning
Bland de EG-regler som ingår i EES-avtalet finns tre direktiv om ansvarsförsäkring för motorfordon (prop. 1991/92:170 Del II bilaga 2, bet. 1992/93:EU1). De direktiv som avses (första, andra resp. tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet) antogs av EG:s ministerråd den 24 april 1972 (72/166/EEG), den 30 december 1983 (84/5/EEG) resp. den 14 maj 1990 (90/232/EEG). Direktiven syftar till att öka den fria rörligheten för personer och att förbättra skyddet för trafikoffren oberoende av var inom Gemenskapen en olycka inträffar.
Frågor om trafikförsäkring för motorfordon regleras i Sverige av trafikskadelagen (1975:1410). Lagen innehåller en reglering som på de flesta punkter är förenlig med reglerna i EG-direktiven. I några avseenden uppfyller dock trafikskadelagen inte direktiven. Detta gäller främst i fråga om trafikskadeersättningens och trafikförsäkringsskyddets omfattning i annat medlemsland. I propositionen föreslås att reglerna i direktiven skall införlivas med svensk rätt genom ändringar i trafikskadelagen. Vidare föreslås i propositionen, såvitt nu är i fråga, en ändring i trafikskadelagen som gäller trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt.
Till grund för propositionen ligger en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds 1992:9), Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m. Promemorian har remissbehandlats.
De lagändringar som har aktualiserats av EES-avtalet föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Den lagändring som gäller trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt har samband med produktansvarslagen (1992:18) och föreslås träda i kraft samtidigt med den lagen, dvs. den 1 januari 1993.
2 Anpassningen till EG:s motorfordonsförsäkringsdirektiv
Enligt det första motorfordonsförsäkringsdirektivets artikel 3.1 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att alla motorfordon som normalt hör hemma inom landet skall omfattas av en ansvarsförsäkring. Medlemsländerna skall vidare vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkringsavtalet skall täcka även skador som orsakas i ett annat medlemsland enligt där gällande lag. Dessutom skall försäkringen täcka skador som åsamkas medborgare i EG-land vid direkt färd mellan två medlemsländer, om det inte finns någon ansvarig trafikförsäkringsbyrå i skadelandet. I så fall skall skadan ersättas i enlighet med trafikförsäkringslagstiftningen i fordonets hemland (artikel 3.2).
I propositionen gör föredragande statsrådet bedömningen att direktivets krav på obligatorisk ansvarsförsäkring är uppfyllt genom 2§ trafikskadelagen som innehåller bestämmelser om obligatorisk trafikförsäkring. Däremot måste lagen ändras med anledning av direktivets artikel 3.2. Enligt 8§ trafikskadelagen omfattar lagen bara sådana utlandsskador som drabbar svenska medborgare och den som har hemvist i Sverige. I propositionen föreslås därför att paragrafen ändras så att trafikskadeersättning skall lämnas för skador som uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon i ett EES-land eller åsamkas en medborgare i ett EES-land vid direkt färd mellan två EES-länder, förutsatt att fordonet var registrerat i Sverige eller tillhörde svenska staten.
Utskottet har inga erinringar mot de förslag som läggs fram i propositionen med anledning av det första motorfordonsförsäkringsdirektivet.
I det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet konstateras att det föreligger väsentliga skillnader mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning rörande omfattningen av den obligatoriska ansvarsförsäkringen, och att dessa skillnader har en direkt inverkan på genomförandet av den gemensamma marknaden och dess funktion. Enligt artikel 1.2 skall därför den försäkring som avses i artikel 3 i det första motorfordonsförsäkringsdirektivet omfatta såväl sakskada som personskada och täcka vissa närmare angivna ersättningsbelopp. Vidare föreskrivs i artikel 1.4 att varje land skall inrätta eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning för sakskador och personskador som orsakas av oidentifierade eller oförsäkrade fordon.
Några lagändringar i förevarande avseenden är, enligt föredragande statsrådets bedömning, inte erforderliga. Enligt bestämmelserna i 8och 14§§ trafikskadelagen utgår trafikskadeersättning både för person- och sakskada med belopp som täcker vad som föreskrivs i direktivet. Genom Trafikförsäkringsföreningen och dess verksamhet har Sverige också ett sådant organ med uppgifter som direktivet påbjuder medlemsländerna (16§ andra stycket och 30§ trafikskadelagen).
Enligt artikel 2.2 får medlemsländerna föreskriva att det i artikel 1 angivna organet, dvs. för Sveriges del Trafikförsäkringsföreningen, under vissa förutsättningar skall betala ersättning i försäkringsgivarens ställe ifall ett fordon har stulits eller tillgripits med våld. Någon sådan möjlighet finns för närvarande inte enligt trafikskadelagen och föreslås inte heller i propositionen.
I motion 1992/93:L2 av Jan Sandberg yrkas att riksdagen skall besluta att ändra trafikskadelagen med anledning av det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet så att Trafikförsäkringsföreningen betalar för skador som uppkommer när fordon stjäls. Enligt motionärens mening är en sådan ordning naturlig eftersom den skulle medföra att ägare till vissa fordonskategorier inte själva drabbades av höjda premier på grund av att kriminella personer hyser förkärlek för just deras fordonstyp. Det är ju inte fordonet i sig, utan den kriminelle, som är orsaken till skadorna vars omfattning dessutom är likvärdiga oavsett fordonstyp. Motionären anser därför att det är rimligt att alla fordonsägare, oberoende av fordonstyp, gemensamt står för kostnaden för stulna fordon genom Trafikförsäkringsföreningen.
Utskottet kan inte finna annat än att motionen måste bygga på en missuppfattning av det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet. Direktivet medger i och för sig ett system som för svensk del innebär att Trafikförsäkringsföreningen betalar ersättning i försäkringsgivarens ställe ifall ett fordon har stulits eller tillgripits med våld. En sådan ordning torde dock medföra att föreningen i sin tur återkräver ersättningen från den försäkringsanstalt där fordonet var stöldförsäkrat. Detta får sannolikt inte till följd att den nuvarande differentieringen av försäkringspremierna skulle slopas. Till saken hör också att stöldförsäkringen -- till skillnad från trafikförsäkringen -- är en helt frivillig försäkring vars innehåll bestäms genom avtal mellan å ena sidan försäkringsgivaren och å andra sidan fordonsägaren. Införande av en stöldförsäkring med en enhetlig premie kan därför inte ske på annat sätt än genom lagstiftning. En sådan lagstiftning skulle stå i strid med vedertagna försäkringsprinciper, nämligen att försäkringspremien bestäms i förhållande till bl.a. den försäkrade egendomens värde och skaderisken, och utskottet kan därför inte förorda denna lösning.
Sammanfattningsvis gör utskottet ingen annan bedömning än föredragande statsrådet, nämligen att det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet inte innebär något behov av svensk lagändring, och motionen avstyrks.
Enligt artikel 2 i det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet skall medlemsländerna se till att trafikförsäkringen för samma premie täcker hela Gemenskapens territorium. Denna enda premie skall också tillförsäkra det skydd som krävs i varje medlemsstat enligt dess lagstiftning, eller det skydd som krävs enligt lagstiftningen i den medlemsstat där fordonet är normalt hemmahörande, om detta är högre.
Trafikskadelagen uppfyller inte detta krav. I propositionen föreslås därför en ny bestämmelse som innebär att för skador som uppkommer i följd av trafik i ett annat EES-land än Sverige med ett motordrivet fordon som är hemmahörande i Sverige den skadelidande skall kunna välja mellan ersättning enligt den svenska trafikskadelagen och ersättning enligt de regler som gäller i det land där skadan inträffade. För skador som uppkommer i följd av trafik i Sverige med ett motordrivet fordon som är hemmahörande i ett annat EES-land skall motsvarande möjlighet finnas (8 a§).
Några ytterligare ändringar i trafikskadelagen med anledning av det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet är, enligt föredragande statsrådets bedömning, inte erforderliga.
Utskottet har inga erinringar mot regeringens förslag i denna del.
3 Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt
I propositionen föreslås genom ett tillägg i 20§ trafikskadelagen att en försäkringsanstalt som har betalat trafikskadeersättning för en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18) skall inträda intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den lagen. Förslaget innebär att principen om tillverkarens produktansvar slår igenom inom trafikskadelagens tillämpningsområde och att trafikförsäkringsanstalterna får regressrätt mot alla som kan vara ansvariga enligt produktansvarslagen.
Inte heller i denna del har utskottet någon erinran mot regeringens förslag.
4 Trafikförsäkring och trafiksäkerhet
Trafikförsäkringen gäller enligt bestämmelserna i trafikskadelagen för person- och sakskada, som är en följd av trafik med fordonet. I motion 1991/92:T212 av Birger Rosqvist m.fl. (s) yrkas tillkännagivande om att regeringen skall låta utreda en förändring av trafikförsäkringen med syfte att finna en modell som ökar det personliga ansvarstagandet i trafiken (yrkande 8). Enligt motionärerna skulle en direkt koppling till föraren, i stället för som nu till fordonet, kunna vara ett sätt att öka det personliga ansvarstagandet för trafiksäkerheten. Även andra förändringar av trafikförsäkringssystemet bör övervägas i detta syfte.
Utskottet har för sin del inget att erinra mot att de frågor som motionären tar upp blir föremål för överväganden i en särskild utredning. Som motionärerna framhåller har också utredningen Körkort 2000 i sitt slutbetänkande (SOU 1991:39), Säkrare förare, påpekat att det i dagens försäkringssystem saknas riktade incitament till ett trafiksäkert uppträdande. Av personbilsparken ägs 16 procent av andra än föraren, är leasade eller företagsbilar. Att låta premiens storlek påverkas av trafikbrott och trafikförseelser, oavsett trafikskada, eller att en typ av förarutbildning som minskar olycksrisken kan premieras, borde enligt utredningen vara lämpliga ekonomiska inslag i en föraranknuten trafikförsäkring. Utredningen har också funnit att tillräckliga skäl för försäkringsbolagen att satsa på investeringar i skadeförebyggande åtgärder också saknas i det obligatoriska trafikförsäkringssystemet i dag. Eftersom försäkringssystemet är komplext och kräver mer ingående studier än som varit möjliga under den korta tid kommittén haft till sitt förfogande förordar Körkort 2000 att systemet för fordonsförsäkringar blir föremål för en särskild fördjupad utredning.
Körkortsutredningens slutbetänkande har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom Kommunikationsdepartementet. Såvitt utskottet erfarit kommer de förslag som utredningen har lagt fram att övervägas i en proposition om trafiksäkerhet som regeringen kommer att besluta våren 1993. Utskottet utgår därvid från att frågan om en särskild utredning i enlighet med motionärens önskemål kommer att bli föremål för ett ställningstagande från regeringens sida. Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstagande inte föregripas, och utskottet avstyrker därför bifall till motion 1991/92:T212 yrkande 8.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ordningen för ersättning för stulna fordon att riksdagen avslår motion 1992/93:L2,
2. beträffande trafikskadelagen att riksdagen med bifall till regeringens förslag, såvitt nu är i fråga, antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. beträffande trafikförsäkring och trafiksäkerhet att riksdagen avslår motion 1991/92:T212 yrkande 8.
Stockholm den 17 november 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Erik Artur Egervärn (c), Kenneth Lantz (kds), John Bouvin (nyd) och Widar Andersson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga
Förslag till Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) Härigenom föreskrivs i fråga om trafikskadelagen (1975:1410)1 dels att 8 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
För person- eller sakskada Trafikskadeersättning
som uppkommer i följd av utgår i fall som avses i
trafik här i landet med denna lag för person- eller
motordrivet fordon utgår sakskada som uppkommer i
trafikskadeersättning i följd av trafik med
fall som anges i denna lag. motordrivet fordon
Trafikskadeersättning
utgår i motsvarande fall 1. här i landet,
också för skada som i
följd av trafik utomlands 2. i Belgien, Danmark,
med här i landet Finland, Frankrike, Grekland,
registrerat eller svenska Irland, Island, Italien,
staten tillhörigt Liechtenstein, Luxemburg,
motordrivet fordon tillfogas Nederländerna, Norge,
svensk medborgare eller den Portugal, Schweiz, Spanien,
som har hemvist i Sverige. Storbritannien, Tyskland eller
Österrike,
3. under direkt färd mellan
två länder som avses i 1
eller 2, om skadan har
tillfogats medborgare i ett
land som avses i 1 eller 2,
samt
4. i andra fall, om skadan har
tillfogats svensk medborgare
eller den som har hemvist i
Sverige.
I fall som avses i första
stycket 2--4 lämnas
trafikskadeersättning dock
endast om fordonet var
registrerat här i landet
eller tillhörde svenska
staten.
Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).
1 Lagen omtryckt 1977:949.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 a §
I fråga om
trafikskadeersättning
för person- eller sakskada
som uppkommer i följd av
trafik i Sverige med
motordrivet fordon som är
hemmahörande i ett land som
avses i 8 § första
stycket 2 tillämpas på
begäran av den skadelidande
de regler om ersättning
för sådan skada som
gäller i det land där
fordonet hör hemma. I
fråga om
trafikskadeersättning
för person- eller sakskada
som uppkommer i följd av
trafik i ett land som avses i
8§ första stycket 2 med
motordrivet fordon som är
registrerat här i landet
eller tillhör svenska
staten tillämpas på
begäran av den skadelidande
de regler om ersättning
för sådan skada som
gäller i det land där
skadan inträffade.
20 §2
Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Om trafikskadeersättning
har betalats för en skada
som omfattas av
produktansvarslagen (1992:18),
inträder
försäkringsanstalten
intill det utgivna beloppet i
den skadelidandes rätt till
skadestånd enligt den
lagen.
Är järnväg eller spårväg enligt järnvägstrafiklagen (1985:192)
eller annan författning ansvarig för skada till följd av
spårdriften och har trafikskadeersättning utgått för skadan, får
försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från den ansvarige
i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som
har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft i fråga om 20 § den 1 januari 1993 och i övrigt den dag regeringen bestämmer.
2 Senaste lydelse 1990:152.