Den svenska försäkringsavtalsrättens anpassning till EG:s regelverk m.m.
Betänkande 1992/93:LU16
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU16
Den svenska försäkringsavtalsrättens anpassning till EG:s regelverk m.m.
Innehåll
1992/93 LU16
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1992/93:222 jämte en med anledning av propositionen väckt motion. I propositionen föreslås nya lagregler på försäkringsavtalsrättens område som en följd av EES-avtalet. Förslaget går ut på att vissa lagvalsregler i EG-direktiven om livförsäkring och skadeförsäkring införlivas i svensk rätt genom en särskild lag för vissa försäkringsavtal som har anknytning till stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare föreslås att en EG-regel om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om livförsäkring skall föras in i svensk rätt genom en ny paragraf i lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Tidsfristen för uppsägningen skall enligt förslaget uppgå till två veckor. I den med anledning av propositionen väckta motionen yrkas att uppsägningstiden i stället skall vara 30 dagar.
Vidare behandlas i betänkandet två under den allmänna motionstiden väckta motioner, varav den ena gäller diabetikers rätt att teckna personförsäkring och den andra reglerna om dödförklaring.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker bifall till den motion som väckts med anledning av propositionen. Vidare avstyrker utskottet motionen om diabetikers rätt att teckna försäkring med hänvisning till pågående beredningsarbete. När det däremot gäller frågan om dödförklaring förordar utskottet med anledning av motionen ett tillkännagivande om en översyn av reglerna härom.
Till betänkandet har fogats en meningsyttring (v) i fråga om rätt att säga upp avtal om livförsäkring och i fråga om diabetikers personförsäkringar.
Propositionen
I proposition 1992/93:222 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,
2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:222
1992/93:L23 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslutar att propositionens förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 97 a § första stycket första meningen, skall ha följande lydelse: Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom trettio dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet kommit till stånd.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:L408 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagändring avseende dödförklaring.
1992/93:L604 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diabetikers rätt att teckna personförsäkring på samma villkor som andra grupper i samhället.
Utskottet
Ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av EES-avtalet
Inledning
Genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bet. 1992/93:EU1, rskr. 18) har Sverige förbundit sig att införa regler om etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster -- bl.a. finansiella tjänster omfattande försäkringsverksamhet -- motsvarande vad som enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) gäller för medlemsländerna i EG. Bland de EG-regler som aktualiserar lagstiftning på försäkringsområdet märks de regler för försäkringsverksamhet som återfinns i första och andra skadeförsäkringsdirektiven (73/239/EEG, 88/357/EEG) samt första och andra livförsäkringsdirektiven (79/267/EEG, 90/619/EEG). Direktiven avser huvudsakligen frågor om försäkringsrörelse. Inom Finansdepartementet pågår nu arbete med att upprätta erforderliga förslag till ändringar i gällande försäkringsrörelselagstiftning och en helt ny lag om utländska EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. En lagrådsremiss beslutades den 25 mars 1993, och enligt uppgift kommer en proposition att överlämnas senare i år.
Från det pågående arbetet inom Finansdepartementet har undantagits två frågor som hör till Justitiedepartementets ansvarsområde och som behandlas i föreliggande proposition. Den ena frågan gäller vilket lands lag som skall tillämpas på avtal om livförsäkring eller skadeförsäkring som behandlas i det andra skadeförsäkringsdirektivet och i det andra livförsäkringsdirektivet. Den andra frågan, som behandlas i det andra livförsäkringsdirektivet, gäller försäkringstagarens rätt att säga upp ett avtal om individuell livförsäkring inom viss tid efter det att han har fått kännedom om att avtalet har kommit till stånd.
Propositionen grundar sig på en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds 1992:28) EG-anpassning av svensk försäkringsavtalsrätt. Promemorian har remissbehandlats.
Avtal om privat försäkring regleras i Sverige i dag i lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller skadeförsäkring för konsumenter har reglerna i den lagen år 1981 ersatts av konsumentförsäkringslagen (1980:38, KFL). Varken FAL eller KFL innehåller några internationellt privaträttsliga bestämmelser om till vilket lands rättsordning ett internationellt försäkringsavtal skall hänföras (avtalsstatut). I stället blir allmänna rättsprinciper tillämpliga. I brist på avtalsregler gäller då grundsatsen att lagen där försäkringsbolaget har sitt säte blir tillämplig som avtalsstatut. Om avtalet ingåtts via ett fast driftställe tillämpas i stället lagen på driftsställets ort. Genom avtalet kan emellertid bestämmas att ett annat lands lag skall vara avtalsstatut. Den omständigheten att den utländska rättsordningen inte är förenlig med svensk tvingande lagstiftning anses i princip inte hindra att en hänvisning till den utländska lagen slår igenom.
Någon bestämmelse om rätt för en försäkringstagare att säga upp ett avtal om livförsäkring finns inte enligt svensk rätt.
Direktiven
I EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv finns regler för bestämmande av vilket lands lag som är tillämplig på försäkringsavtal som avser risker belägna i medlemsstaterna. Den grundläggande regeln innebär att om risken är belägen i den medlemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller centrala förvaltning, lagen i den staten skall tillämpas (artikel 7.1). Försäkringsbolagets säte har alltså, till skillnad från vad som gäller i Sverige i dag, inte någon betydelse i frågan om lagvalet. Parternas möjligheter att avtala om tillämplig lag är enligt direktivet begränsade så att parterna kan välja mellan lagarna i de medlemsstater som avtalet har anknytning till. Valmöjligheterna är beroende av vissa omständigheter såsom försäkringstagarens vanliga vistelseort och riskens belägenhet. Av betydelse är också om den försäkrade risken är hänförlig till näringsverksamhet eller inte (artikel 7.1 a--f). Det finns ingenting som hindrar medlemsstaterna att tillämpa internationellt tvingande regler, som finns i resp. lands rättsordning (artikel 7.2 första stycket). I direktivet finns vidare vissa specialregler för obligatorisk försäkring (artikel 8).
Direktivets regler är begränsade till själva lagvalet. Därutöver skall medlemsstaterna tillämpa sina allmänna internationellt privaträttsliga regler för avtalsförhållanden på de försäkringsavtal som omfattas av direktivet (artikel 7.3).
Direktivet ger således möjlighet att tillämpa den lag som gäller i försäkringstagarens hemland beträffande försäkringar där detta skydd ansetts särskilt angeläget. Ett övergripande syfte med bestämmelserna är att försäkringstagaren inte skall bli tvungen att acceptera lagregler som inte är kända för honom. Endast i fråga om vissa s.k. stora risker, närmast olika former av transportförsäkringar, har parterna enligt det andra skadeförsäkringsdirektivet full frihet vid lagvalet. I det tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG), som beslutades år 1992 och ännu inte omfattas av EES-avtalet, har dock avtalsfriheten vid lagvalet utvidgats till att gälla alla stora risker. Det är i dessa fall fråga om försäkringstagare med viss ställning eller som har en verksamhet med viss omfattning. För sådana försäkringstagare har ansetts att något skyddsbehov motsvarande vad som gäller vid andra risker -- s.k. massrisker -- inte behövs.
De övergripande syften som ligger bakom reglerna i det andra skadeförsäkringsdirektivet torde också gälla i fråga om det andra livförsäkringsdirektivet. Av direktivet framgår att avtal om livförsäkring skall vara underkastat lagen i den medlemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, lagen i den medlemsstat där han har det driftställe som avtalet gäller för. Om den utpekade lagen tillåter det, får parterna välja något annat lands lag. I de fall försäkringstagaren är en fysisk person och har sin vistelseort i en annan medlemsstat än där han är medborgare, får parterna avtala att lagen i sist nämnda stat skall tillämpas (artikel 4).
Det andra livförsäkringsdirektivet innebär också skyldighet för medlemsländerna att föreskriva om en rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om livförsäkring. Enligt EG-reglerna skall tidsfristen för uppsägningen uppgå till minst 14 dagar och högst 30 dagar (artikel 15).
Reglerna om lagval
I syfte att uppfylla EES-avtalet föreslås i propositionen att lagvalsreglerna i det andra skadeförsäkringsdirektivet och det andra livförsäkringsdirektivet skall införlivas i svensk rätt. Införlivandet föreslås ske genom en särskild internationell privaträttslig lag -- lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Av lagens rubrik framgår således att det är fråga om en internationellt privaträttslig lag samt att den är tillämplig endast på vissa försäkringsavtal. Tillämpningsområdet föreslås i enlighet med livförsäkringsdirektivet bli sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera stater inom EES-området, om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat. Lagen skall också i enlighet med skadeförsäkringsdirektivet tillämpas på sådana avtal om skadeförsäkring som har anknytning till två eller flera EES-stater, om den försäkrade risken är belägen i en EES-stat.
Ett särskilt spörsmål i sammanhanget gäller parternas möjlighet att välja tillämplig lag. Reglerna i direktiven är utformade som minimiregler på så sätt att den nationella lag som utpekas enligt de grundläggande bestämmelserna kan tillåta parterna större frihet när det gäller lagvalet. Parterna har alltså möjlighet att avtala om att ett annat lands lag skall tillämpas på avtalet i stället för den lag som pekas ut genom direktivets grundläggande avtalsregler. Fråga uppkommer då om de svenska lagvalsreglerna för försäkringsavtal skall erbjuda parterna större avtalsfrihet än vad som framgår av dessa grundläggande regler i direktiven.
I denna fråga gör föredragande statsrådet bedömningen att endast om försäkringsavtalet avser s.k. stora risker -- dvs. fall där försäkringstagaren åtminstone typiskt sett själv kan tillvarata sina intressen gentemot försäkringsgivaren -- parterna skall ha full frihet att avtala om tillämplig lag. Härigenom anpassas redan nu den svenska lagstiftningen till det tredje skadeförsäkringsdirektivet. I övrigt skall enligt förslaget de svenska lagvalsreglerna bygga på EG-reglernas miniminivå i fråga om parternas möjligheter att avtala om tillämplig lag. Några förslag om möjlighet för parterna att avtala om att något annat lands lag skall tillämpas i stället för svensk lag, om svensk lag pekas ut som tillämplig enligt direktivens grundläggande regler, läggs därför inte fram.
Enligt lagförslaget blir huvudregeln för avtal om livförsäkring att lagen i den EES-stat där försäkringstagaren, om han är en fysisk person, har sin vanliga vistelseort skall tillämpas på försäkringsavtalet. Är försäkringstagaren en juridisk person, tillämpas i stället lagen i den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
För avtal om skadeförsäkring blir huvudregeln att lagen i den EES-stat där risken är belägen skall tillämpas på avtalet, om försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller sin centrala förvaltning i den staten.
När det gäller tillämplig lag vid obligatorisk skadeförsäkring föreslås att lagen i den EES-stat som har påbjudit försäkringsplikten skall tillämpas. Lagvalsreglerna för denna typ av försäkringar anpassas således till de speciella förhållandena vid obligatorisk försäkring. I propositionen finns också förslag till regler som innebär att EG-direktivens lagvalsregler inte skall hindra tillämpningen av vissa tvingande regler i domstolslandets lag vid sidan av avtalsstatutet.
Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den dag regeringen bestämmer och att tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter lagens ikraftträdande.
Utskottet har inga erinringar mot propositionen i nu behandlad del. Såvitt utskottet kan finna svarar lagförslaget i allt väsentligt väl mot önskemålet om en nära anslutning till EG-direktiven på ifrågavarande område.
Rätt att säga upp avtal om livförsäkring
EG-regeln om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om livförsäkring föreslås i propositionen bli införd i svensk rätt genom en ny paragraf i FAL. Bestämmelsen, som förutsätts bli tvingande, innebär en rätt för försäkringstagaren att säga upp en individuell livförsäkring inom två veckor efter det att han fått kännedom om att försäkringsavtalet har kommit till stånd. Den särskilda uppsägningsrätten skall inte gälla försäkringar med en avtalad giltighetstid om högst sex månader. Om försäkringstagaren säger upp avtalet, skall han befrias från alla framtida förpliktelser som annars skulle följa av avtalet. Bestämmelsen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer och tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.
Som redovisats inledningsvis innebär det andra livförsäkringsdirektivet att tidsfristen för uppsägningstiden skall uppgå till minst 14 dagar och högst 30 dagar. Fristen skall räknas från den dag då försäkringstagaren informerades om att ett försäkringsavtal har kommit till stånd.
I motion L23 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att ångertiden bör vara 30 dagar i stället för de 14 dagar som föreslås i propositionen. Motionärerna menar att man bör utgå från försäkringstagarens och konsumentens intressen och att komplexiteten i försäkringsavtal kräver den längsta betänketiden som direktivet tillåter.
Som skäl för den föreslagna tvåveckorsfristen anför föredragande statsrådet att ett avtal om individuell livförsäkring regelmässigt föregås av flera kontakter mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Vanligtvis får därvid försäkringstagaren information om försäkringen och avkrävs även vissa uppgifter om sina personliga förhållanden. Med hänsyn härtill anser föredragande statsrådet att det får anses räcka med 14 dagar för att försäkringstagaren skall kunna ta ställning till om han skall fullfölja det ingångna avtalet. Vid bedömningen av hur lång frist som erfordras får man också enligt hennes mening beakta att försäkringstagaren även senare har möjlighet att upphöra med försäkringen. Enligt 98§ FAL är försäkringstagaren, om premiebetalningen skall ske periodvis, inte skyldig att hålla försäkringen vid makt genom betalning av premie för en senare period. Vidare påpekas att det är av värde för försäkringsbolaget att utan alltför lång tidsutdräkt få klart för sig om avtalet blir bestående.
Enligt utskottets mening hade det varit av värde om regeringen i propositionen redovisat vilken tidsfrist för uppsägningsrätten som andra EES-länder, åtminstone de nordiska, valt eller ämnar välja. Utskottet godtar emellertid de skäl som anförts i propositionen för den föreslagna tvåveckorsfristen. I sammanhanget vill utskottet också erinra om att det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli anledning för riksdagen att göra en fördjupad prövning av frågor som gäller konsumentskydd i samband med personförsäkringar. I sitt betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag har Försäkringsrättskommittén föreslagit en regel av innebörd att försäkringstagaren skall ha rätt att när som helst säga upp försäkringen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna innehåller också förslag om rätt till återköp och rätt till s.k. fribrev. Betänkandet har remissbehandlats, och inom Justitiedepartementet har bildats en särskild arbetsgrupp för att bereda ärendet vidare. Beredningsarbetet är enligt uppgift snart avslutat och kommer att redovisas i en departementspromemoria.
I övrigt kan utskottet inte finna annat än att propositionen också i denna del väl svarar mot det lagstiftningsbehov som föreligger med anledning av ifrågavarande EG-direktiv. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag också i denna del och avstyrker bifall till motion L23.
Övriga frågor
Diabetikers personförsäkringar
En fråga som berör bl.a. bestämmelserna i FAL tas upp i motion L604 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c). I motionen anförs att diabetiker bör ha rätt att teckna personförsäkring på samma villkor som andra grupper i samhället. Trots den medicinska utvecklingen som gjort det möjligt att med ett givet medicinskt förhållningssätt och uppmärksam kosthållning leva ett normalt liv har inte särbehandlingen av diabetiker förändrats i svensk lagstiftning. Skall en diabetiker teckna en sjuk- eller olycksfallsförsäkring kräver försäkringsbolagen högre premier på grund av en bedömd ökad risk. Några bärande motiv att inte likabehandla diabetikerna, utifrån dagens moderna syn på dessa frågor, finns inte enligt motionärernas mening. Försäkringsbolagen bör kunna förmås att inte kräva förhöjd premie. I annat fall borde samhället träda emellan och svara för den förhöjda andelen av premien. I motionen yrkas tillkännagivande av det sålunda anförda.
Med anledning av vad som anförts i motionen vill utskottet erinra om att gällande bestämmelser i FAL inte innebär någon skyldighet för försäkringsbolag att i enskilda fall meddela försäkring. I praktiken innebär den nuvarande regleringen i FAL att försäkringsbolagen när det gäller exempelvis livförsäkringar och andra personförsäkringar har stora möjligheter att ensamma bestämma försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid i betydande omfattning gemensamma riktlinjer vid den individuella prövningen av om och i vilken utsträckning försäkring skall tecknas. I fråga om personförsäkringar gäller detta bl.a. bedömningen av vilken inverkan den blivande försäkringstagarens hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren. I sammanhanget bör vidare påpekas att försäkringsvillkoren i betydande utsträckning också påverkas av reglerna i försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a. offentligrättsliga bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall bedrivas och om Finansinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen. Denna reglering avser att säkerställa att försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver verksamheten under iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar erbjuds till kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka. Dessa principer innebär att premierna inom varje försäkringskollektiv måste vara tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att kapitalförvaltningen måste ordnas så att försäkringstagarnas sparade medel inte äventyras samt att någon övervältring av kostnaderna inte får ske mellan olika försäkringskollektiv eller riskgrupper.
Som redovisats ovan har FAL varit föremål för översyn av Försäkringsrättskommittén. Förutom det ovan nämnda betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag överlämnade kommittén år 1989 betänkandet (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag. I det förstnämnda betänkandet läggs fram förslag till nya bestämmelser om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s regler om sådana försäkringar. En nyhet i förslaget är att en försäkringssökande skall ha en självständig rätt att teckna den försäkring som försäkringstekniken medger med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. Avsikten med den nya regeln är dock inte att påverka den bedömning försäkringsbolagen i dag gör på grundval av sökandens hälsotillstånd.
Motionsyrkanden om rätten för diabetiker att teckna försäkring har tidigare prövats av riksdagen flera gånger. Utskottet har därvid (se senast bet. 1991/92:LU27) utgått från att spörsmålet ingående kommer att övervägas i samband med beredningen av Försäkringsrättskommitténs betänkanden. Någon riksdagens åtgärd i saken har därför inte ansetts påkallad.
Utskottet konstaterar att frågan alltjämt är föremål för överväganden inom Justitiedepartementet. I avvaktan på resultatet av det arbete som för närvarande pågår anser utskottet att motion L604 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.
Dödförklaring
Om en person har varit försvunnen en längre tid utan att höra av sig har anhörig eller annan vars rätt kan bero av dödförklaring möjlighet att hos domstol ansöka om att den bortovarande skall förklaras död. Reglerna härom finns i 25 kap. ärvdabalken (ÄB). För att en ansökan om dödförklaring skall få göras krävs att tio år har förflutit sedan den bortovarande veterligen senast var vid liv. Om den bortovarande skulle vara över 75 år räcker det dock med fem år. Kortare tid gäller också om den bortovarande då han veterligen senast befann sig i livet kan antas ha befunnit sig i livsfara. I sådant fall skall tre år ha förflutit innan ansökan om dödförklaring får göras. Om det är utrett att den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsfara räcker det med ett år.
När de angivna villkoren för dödförklaring är uppfyllda skall domstolen utfärda en kungörelse med kallelse på den bortovarande att inom viss tid, dock inte kortare än ett år, anmäla sig hos rätten. När denna tidsfrist gått till ända skall domstolen förklara den bortovarande död på viss i ÄB närmare angiven dag.
Dödförklaringens verkan utgörs av en legal presumtion att den bortovarande avlidit den dag som anges i rättens beslut. Med presumtionen följer att den dödförklarades egendom får tillträdas av hans arvingar på samma sätt som om man verkligen visste att han var död. Vidare medför presumtionen att efterlevande make får gifta om sig, att förmynderskap för den dödförklarade upphör, att försäkring på hans liv utfaller och att pension efter honom börjar utgå.
I fråga om utbetalning av försäkring saknas särskilda regler för de fall då det är ovisst om en person är död eller inte. Enligt FAL är försäkringsbolaget skyldigt att betala ut ersättning först sedan försäkringsfallet inträffat, dvs. då dödsfall konstaterats eller dödförklaring meddelats. Någon rätt eller skyldighet för bolaget att göra förskottsutbetalningar följer inte av lagen utan det ankommer på bolaget självt att avgöra frågan.
I fråga om uppburen familjepension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring är läget annorlunda. Rätt till familjepension (barnpension, omställningspension och särskild efterlevandepension) kan nämligen föreligga för en försäkrads efterlevande utan att den försäkrade avlidit eller blivit dödförklarad. Förutsättningen härför är att den försäkrade försvunnit och det kan antas att han avlidit. Vidare krävs att den efterlevande på heder och samvete förklarar att han eller hon saknar varje underrättelse om den bortovarande. Om den försvunne sedermera konstateras vara vid liv upphör rätten till pension. Någon skyldighet att återbära redan uppburen pension föreligger dock inte (16 kap. 10§).
Nuvarande regler om dödförklaring kritiseras i motion L408 av Lennart Fridén (m). Enligt motionärens mening innebär tidsutdräkten för förfarandet i en del fall stora problem för den efterlevande familjen. I fall där den försvunne varit ende eller huvudsaklig försörjare kan man hamna i situationer som innebär att bostaden måste säljas. Vidare kan det i en del fall finnas tillgångar av inte obetydlig omfattning, men som inte är åtkomliga utan stora svårigheter om de är den bortovarandes enskilda egendom. Genom en ändring av de nuvarande reglerna skulle, enligt motionärens mening, möjligheter skapas att befria de drabbade familjerna från den ovan beskrivna situationen. Ett ytterligare skäl att justera reglerna om dödförklaring är enligt motionären att försäkringsbolag är skyldigt att utbetala ersättning först sedan försäkringsfallet inträffat, dvs. då dödförklaring meddelats eller ett dödsfall konstaterats. Motionären pekar också på att man i Norge sedan länge har en lagstiftning som ger bättre möjligheter att skydda den enskilde.
I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget att reglerna om dödförklaring har en utformning som underlättar situationen för de anhöriga till en försvunnen. Därtill kommer att dödförklaringen som sådan för de anhöriga i vissa fall kan ha ett värde som en officiell bekräftelse på deras övertygelse om att den bortovarande verkligen är död. I linje med vad utskottet uttalade då den gällande ettårsfristen infördes (se bet. LU 1980/81:11) vill utskottet emellertid understryka att det, med hänsyn till att dödförklaringen för med sig alla de rättsverkningar som inträder när någon har avlidit, är viktigt att garantier skapas för att den försvunne verkligen avlidit. De anhörigas behov av att kunna möta de praktiska och ekonomiska svårigheter som uppstår då en person försvinner måste därför vägas mot intresset av att oriktiga dödförklaringar inte kommer till stånd.
Utskottet konstaterar att nuvarande bestämmelser om dödförklaring i huvudsak varit oförändrade sedan år 1934. Den ändring som genomfördes år 1981 innebar endast en uppmjukning av tidigare stränga krav på bevisning om livsfara vid försvinnandet samt en sänkning av tidfristen från tre till ett år i sådana fall där livsfara till fullo kunnat styrkas. Huvudregeln om tio års bortovaro för dödförklaring bibehölls. Enligt utskottets mening kan tiden nu anses vara mogen för att i lämpligt sammanhang närmare överväga om gällande tidsfrister och bestämmelserna i övrigt om dödförklaring fortfarande kan anses utgöra en lämplig avvägning mellan de motstridiga intressen som enligt det ovan anförda gör sig gällande. Till en början kan därvid, enligt utskottets mening, diskuteras om den maximala tidsfristen fortfarande behöver vara så lång som tio år. Före år 1934 gällde en tjugoårsgräns. Som skäl för införandet av tioårsgränsen åberopades bl.a. de bättre kommunikationerna och underrättelseväsendets utveckling (se NJA II 1933 s. 609). Utskottet vill för sin del väcka frågan om inte delvis samma skäl nu kan åberopas till stöd för en ytterligare förkortning av den tioåriga tidsgränsen. Också i fall då det är helt klarlagt att den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsfara, t.ex. ombord på ett fartyg som förlist under svåra väderleksförhållanden långt ute till havs, kan ifrågasättas om det behöver gå ett år innan ansökan om dödförklaring får göras. I ett sådant fall synes också kungörelsetiden om minst ett år onödigt lång. I Norge innebär enligt uppgift motsvarande bestämmelser att om någon har försvunnit under sådana omständigheter att det inte finns något rimligt tvivel om att han är död en domstol utan vidare kan meddela beslut om att den bortovarande skall anses som avliden. Det förhållandet att försäkringsbolagen numera i viss utsträckning betalar ut ersättning efter försvunna, ännu inte dödförklarade personer, mot att mottagaren förbinder sig att återbetala ersättningen om den försvunne sedermera skulle befinnas vara vid liv innebär inte att det saknas skäl att se över reglerna om dödförklaring.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L408 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffandelagvalsregler på försäkringsavtalsrättens område att riksdagen antar regeringens förslag till lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,
2. beträffande rätt att säga upp avtal om livförsäkring att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L23 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, men. (v) 3. beträffande diabetikers personförsäkringar att riksdagen avslår motion 1992/93:L604, men. (v) 4. beträffande reglerna om dödförklaring att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L408 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 25 maj 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per Erik Granström (s) och Lars Stjernkvist (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Elisabeth Persson (v) anför:
1. Rätt att säga upp avtal om livförsäkring (mom.2)
Ett livförsäkringsavtal innebär ofta långsiktiga åtaganden, och avtalen kan vara komplicerade att sätta sig in i. Sådana synpunkter har också framförts under remissbehandlingen av bl.a. Konsumentverket utan att vinna gehör. De skäl som anförts i propositionen för att inte välja den från konsumentsynpunkt bättre ordningen med en uppsägningsfrist på 30 dagar i stället för 14 dagar bör inte godtas av riksdagen. Från försäkringsbolagens utgångspunkter torde det knappast ha någon betydelse om de får vänta ytterligare 14 dagar för att få klart för sig om ett livförsäkringsavtal blir bestående. Den omständigheten att riksdagen inom sinom tid kommer att få ta ställning till andra förslag som gäller konsumentskydd i samband med personförsäkringar innebär inte att det redan nu finns skäl att införa en 30-dagarsregel för uppsägning.
Mot bakgrund av det anförda borde utskottet -- i överensstämmelse med vad som föreslås i motion L23 -- ha förordat att ångertiden skall vara 30 dagar.
2. Diabetikers personförsäkring (mom.3)
Som konstateras i motion L604 har frågan om diabetikers rätt att teckna personförsäkring på samma villkor som andra grupper i samhället tidigare prövats flera gånger av riksdagen med anledning av motioner. Utskottet har därvid hänvisat till Försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag, och riksdagen har avslagit motionerna. Betänkandet överlämnades år 1986, och remissbehandlingen är sedan länge avslutad. Med hänsyn till frågans stora betydelse för många diabetiker anser jag att regeringen snarast bör lägga fram ett erforderligt lagförslag utan att avvakta det fortsatta beredningsarbetet på försäkringsrättens område.
Det sålunda anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2 och 3 borde ha hemställt:
2. beträffande rätt att säga upp avtal om livförsäkring att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L23 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal med den ändringen att ordet "fjorton" i den nya paragrafen, 97 a§ första stycket, ersätts med "trettio",
3. beträffande diabetikers personförsäkringar att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L604 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
Propositionens lagförslag
Bilaga