Den ekonomiska politiken och budgetregleringen
Betänkande 1990/91:FiU20
Finansutskottets betänkande
1990/91:FIU20
Den ekonomiska politiken och budgetregleringen (prop.1990/91:100 bil. 1)
Innehåll
1990/91 FiU20
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen.
En påtaglig avmattning i den ekonomiska aktiviteten kan nu iakttagas i den internationella ekonomin. Bland de stora industriländerna är det Japan och Tyskland som alltjämt uppvisar en tillfredsställande tillväxt. Förenta Staterna och flera av EG-länderna har nu drabbats av en lågkonjunktur.
Den vikande inernationella konjunkturen får oundvikligen kraftiga återverkningar för Sverige. Det är framför allt den svaga importefterfrågan från Förenta Staterna, Storbritannien, Finland och Danmark som får effekt på svensk export. Därtill kommer att exporttillväxten begränsas av en oförmånlig varusammansättning.
Utsikterna för de närmaste åren är emellertid särskilt svåra att bedöma på grund av krisen vid Persiska viken och den finansiella oro som råder i många länder. Dessutom är effekterna av den tyska återföreningen svåra att bedöma.
De problem som överhettningen i den svenska ekonomin har skapat förstärks nu av att Sverige har drabbats av en lågkonjunktur. De nominella lönerna har stigit snabbare än i omvärlden. Svenska företag har tappat marknadsandelar, inflationstakten drivits upp och produktivitetstillväxten hämmats. Underskottet i bytesbalansen har successivt vuxit. Denna utveckling ställer mycket stora krav på utformningen av den ekonomiska politiken.
Utskottet konstaterar att det i flera avseenden råder stor enighet mellan vad som sägs i propositionen och vad som uttalas i motionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och centern om vilka huvudproblemen är i den svenska ekonomin och vilken huvudinriktning den ekonomiska politiken måste ha för att återställa balansen i den svenska ekonomin. Det råder sålunda inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste prioriteras. Vid en konkretisering av vilka specifika åtgärder som krävs går emellertid uppfattningarna isär. Detta gäller särskilt inriktningen av fördelningspolitiken.
Utskottet avstyrker de förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken som redovisas i de borgerliga motionerna.
I motionerna från vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna föreslås en inriktning av den ekonomiska politiken som enligt utskottets mening förstärker obalanserna i ekonomin. Utskottet vill bestämt avvisa en sådan uppläggning av den ekonomiska politiken.
Företrädare för moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna (gemensamt) och centern redovisar alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken.
Vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna anger var för sig reservationer till förmån för de riktlinjer som anges i partimotionerna.
I ett antal motioner krävs att löntagarfonderna skall avvecklas. Utskottet avstyrker motionerna. Moderaterna, folkpartiet liberalerna och centern tillstyrker motionerna i en gemensam reservation.
Utskottet anger i betänkandet också vissa riktlinjer för penning- och valutapolitiken.
Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer som innebär en fortsatt stram utgiftsprövning. Erforderliga satsningar måste åstadkommas genom omfördelningar inom given eller minskad budgetram. Utgiftstrycket i den offentliga sektorn måste minska. På denna punkt har fem reservationer avgivits, i vilka företrädarna i utskottet för moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna, centern, vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna knyter an till förslagen i sina resp. partimotioner.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1990/91:100 (budgetpropositionen), i vad avser
bilaga 1 Finansplanen, mom. 1, 2 och 4--9,
bilaga 2 Utveckling av offentlig sektor, mom. 1,
bilaga 9 Finansdepartementet, avsnittet Kostnader för statens skuld (s. 38--45),
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1990/91:Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c) Utnyttjande av investeringsfonder för infrastrukturinvesteringar
1990/91:Fi202 av Carl Bildt m.fl. (m) Framtida europeiskt valutasamarbete
1990/91:Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c,m,fp) Avskaffande av de kollektiva löntagarfonderna
1990/91:Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c) De allmänna investeringsfonderna m.m.
1990/91:Fi207 av Lars Werner m.fl. (v) Valutalagstiftning
1990/91:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) Principer för investeringar vid lågkonjunktur
1990/91:Fi209 av Göthe Knutson (m) Prisövervakning
1990/91:Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c) Löntagarfonderna
1990/91:Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m) AP-fondens tillväxt
1990/91:Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c) Avveckling av löntagarfonderna
1990/91:Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) Valutahandeln m.m., yrkandena 2 och 3
1990/91:Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m) Pälsdjursnäringens ekonomi
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) Den ekonomiska politiken
1990/91:Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp) Samhällsförändringar till följd av ökad internationalisering
1990/91:Fi220 av Lars Werner m.fl. (v) Utnyttjande av löntagarfonderna m.m. för järnvägsinvesteringar
1990/91:Fi221 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) Löntagarfonderna m.m.
1990/91:Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) Inriktningen av den ekonomiska politiken
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) Den ekonomiska politiken
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--8 och 10--14
1990/91:Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c) Löntagarfonderna
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--3 och 5--8
1990/91:Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) Frisläpp av investeringsfonder
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) Den ekonomiska politiken
1990/91:Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c) Kommunal ekonomi, yrkande 1
1990/91:Fi703 av Filip Fridolfsson (m) Ursprunget till ekonomisk-politiska förslag
1990/91:Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m) Underlag för fördjupad prövning i samband med FAS 90
1990/91:Fi714 av Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp) Riksbankens jubileumsfond
1990/91:Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp) Miljöredovisning inom offentlig förvaltning
Propositionens förslag
I proposition 1990/91:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga 1 Finansplanen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Allan Larsson --
dels föreslagit
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i propositionen,
4. att riksdagen bemyndigar regeringen att för myndigheter med uppdragsverksamhet disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 450 000 000 kr.,
5. att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret 1991/92 disponera medel ur inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera myndigheter för ingående mervärdeskatt, varvid belopp svarande mot mervärdeskatten inte tas i anspråk på utgiftsanslag,
6. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1991/92 ta upp lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning intill ett sammanlagt belopp av 152 000 000 kr.,
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
7. finansiell styrning av statsförvaltningen (avsnitt 7),
8. statliga garantier (avsnitt 8),
9. lönenivån i anslagsberäkningarna (avsnitt 9).
I proposition 1990/91:100 bilaga 2 Utveckling av offentlig sektor har regeringen (civildepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Bengt K.Å. Johansson -- föreslagit
1. att riksdagen bemyndigar regeringen att disponera anvisade anslag till departement och utredningar m.m. i enlighet med vad som förordats i propositionen (avsnitt 3.1, s. 29--30).
I proposition 1990/91:100 bilaga 9 Finansdepartementet, avsnittet Kostnader för statens skuld (s. 38--45), har regeringen -- efter föredragning av statsrådet Erik Åsbrink -- berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts om styrningen och uppföljningen av de totala kostnaderna för statsskulden.
Propositionen
I propositionen konstateras att den svenska ekonomin i dag präglas av allvarliga problem. Tillväxten i ekonomin avtar. Arbetslösheten ökar och investeringarna, särskilt i industrin, utvecklas mycket svagt. Redan under loppet av år 1991 bör dock vändpunkten i den svenska ekonomin kunna nås, då industriproduktion och tillväxt på nytt börjar stiga. Inflationen bör dämpas påtagligt under år 1991 och bör under år 1992 kunna komma ner under nivån i våra konkurrentländer. Om en snabb lönedämpning kommer till stånd kan lågkonjunkturen bli kort, och en långvarig arbetslöshetskris av det slag många andra länder i Europa fått gå igenom kan därigenom undvikas.
Den i propositionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken kan sammanfattas på följande sätt.
Åtgärder för att bekämpa inflation och arbetslöshet. Det är i längden omöjligt att trygga sysselsättningen i en ekonomi med prisstegringar som är snabbare än i omvärlden. Den ekonomiska politiken måste därför de närmaste åren med all kraft inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Denna uppgift måste överordnas andra ambitioner och krav. Det innebär att mycket starka begränsningar måste läggas på statens liksom på kommunernas och landstingens utgifter.
Penningpolitiken skall upprätthålla den fasta växelkursen. Problemen i ekonomin skall lösas med intern anpassning och genom att ekonomins funktionssätt förbättras. Avsteg från valutapolitikens mål är uteslutna. Regeringen följer utvecklingen av det europeiska monetära samarbetet och bevakar Sveriges möjligheter till ett närmande till detta samarbete. Den aviserade utredningen om riksbankens ställning tillsätts inom kort. Utredningens uppgift blir att utforma en klar och ändamålsenlig ram för den framtida penningpolitiken.
Finanspolitiken är fortsatt stram. Trots en vikande konjunktur visar förslaget till statsbudget för tredje året i rad balans mellan utgifter och inkomster. Inga nya skattehöjningar föreslås.
För den kommunala sektorn gäller ett lagfäst kommunalt skattestopp för 1991 och 1992. Kommun- och landstingsförbunden är överens med regeringen om att kommunala skattehöjningar inte heller skall ske efter 1992. Om det visar sig att kommuner och landsting ändå överväger skattehöjningar är regeringen beredd att föreslå ett förlängt lagfäst skattestopp. Vidare föreslås att 3 miljarder kronor tillfälligt dras in från kommunerna 1992. Syftet är att förhindra att en tillfällig förbättring av kommunernas ekonomi under 1992 leder till en snabbare utbyggnad än vad samhällsekonomin tål. Medlen kommer senare att återbetalas till kommunerna.
De offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten skall minskas för att göra det möjligt att på sikt sänka skattetrycket. De föreslagna åtgärderna avser bl.a. bostadsfinansieringssystemet, sjuk- och arbetsskadeförsäkringssystemen, sjukvården, skolan, högskolan och den statliga administrationen.
Den av regeringen tillsatta förhandlingsgruppens förslag till stabiliseringsavtal skapar förutsättningar för en snabb återhämtning av svensk ekonomi. Förslaget ger också arbetsmarknadens parter en unik möjlighet att reformera lönebildningssystemet. Regeringen kommer inom kort att ta ställning till vilka åtgärder som krävs för att få ett bättre fungerande förhandlingssystem.
För att pressa priserna har ett brett åtgärdsprogram inletts med att avreglera olika marknader och öka konkurrensen. Det omfattar bl.a. jordbruksprodukter, tekovaror, byggmaterial, transporter och finansiella tjänster. Sänkt gränsskydd på jordbruksprodukter föreslås.
En ökad arbetslöshet kommer inte att mötas med generella efterfrågestimulanser. Arbetsmarknadspolitiken utformas så att den bidrar till inflationsbekämpningen. Därför ges förtur till åtgärder som leder till aktivt arbetssökande, kompetenshöjning, omskolning, rehabilitering och yrkesmässig rörlighet. Kontant stöd skall alltid betraktas som en sista utväg.
Åtgärder för att öka investeringar och tillväxt. Den ekonomiska politiken skall skapa utrymme för framtidssatsningar både i näringslivet och i offentlig sektor för att bidra till en hög och långvarig stabil tillväxt.
Beslut fattas om ett väsentligt vidgat frisläpp av de allmänna investeringsfonderna och ett frisläpp av investeringsreserverna.
För att stimulera utländska investeringar i Sverige avser regeringen att under våren lägga förslag om förändringar av reglerna för utlänningars köp och förvärv av svenska företag.
En infrastrukturfond inrättas som under 1991 och 1992 kommer att tillföras 10 miljarder kronor. Fonden skall användas för investeringar i vägar, järnvägar och kollektivtrafik.
Utbildning och forskning förstärks.
Åtgärder för att skapa en starkare grund för välfärden. Grunden för välfärden och tryggheten är arbetet. Aktiva åtgärder som leder till arbete, hälsa, vård och rehabilitering kommer att ges förtur i den fortsatta reformeringen av välfärdssystemen.
Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken fullföljs. De ökade resurserna satsas konsekvent på utbildning, rehabilitering och aktivt arbetssökande.
Kraftfulla och samordnade insatser görs för en bättre rehabilitering. Under våren kommer förslag om samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, införandet av en ny rehabiliteringsersättning på 100% samt förslag om arbetsmiljöförbättringar. Resurser inom sjukvård och sjukförsäkringen avdelas till aktiv rehabilitering. Förslag kommer att läggas om en arbetsgivarperiod under de första 14 dagarna av en sjukperiod.
Regeringen avser att lägga förslag om en reformering av pensionssystemet. En utgångspunkt för reformarbetet är att pensionssystemet måste bidra till att stärka motivationen för arbete under den yrkesverksamma perioden i livet.
Åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt. Den ekonomiska politiken skall bidra till att ställa om produktion och konsumtion för att säkra en långsiktig balans mellan ekonomisk tillväxt och miljö.
En miljöproposition kommer att lämnas till riksdagen inom kort där förslag till åtgärder som minskar belastningen på miljön kommer att presenteras.
På regeringens initiativ utreds frågan om en s.k. grön BNP. Ett första underlag ska redovisas under 1991.
För att understödja inflationsbekämpningen inriktas budgetpolitiken under kommande år på att bryta det starka utgiftstrycket i offentlig sektor. I regeringens budgetförslag läggs förslag till besparingar och inkomstförstärkningar med en beräknad samlad effekt på budgeten i storleksordningen 30 miljarder kronor. Den budget som redovisas är balanserad och beräknas för budgetåret 1991/92 uppvisa ett begränsat underskott om 0,6 miljarder kronor.
Utvecklingen av statsfinanserna för budgetåren 1989/90--1991/92 sammanfattas i propositionen på följande sätt.
1989/90 1990/91 1991/92 _______________________________________________________________
Inkomster 401,6 438,0 454,9 Andel av BNP (%) 31,0 31,2 31,0 Utgifter 334,5 379,9 394,5 Andel av BNP (%) 25,9 27,1 26,9 Statsskuldräntor 63,7 60,7 61,0 Andel av BNP (%) 4,9 4,3 4,2 Redovisat budgetsaldo 3,4 -2,6 -0,6 Andel av BNP (%) 0,3 -0,2 -0,0 Underliggande budgetsaldo 1,7 -0,1 -15,6 Andel av BNP (%) 0,1 0,0 -1,1 _______________________________________________________________
Det underliggande budgetsaldot -- dvs. saldot rensat från tillfälliga effekter -- försämras med drygt 15 miljarder kronor. Denna försämring sammanhänger främst med den försvagning i inkomstutvecklingen som inträffar under budgetåret 1991/92 och som i sin tur främst beror på exceptionellt stora skatteutbetalningar till kommunerna.
Motionerna
I motion Fi217 (m) framhålls att den tredje vägens socialdemokratiska politik har misslyckats. Sverige går nu in i en svår kris. Under de närmaste åren kommer konsekvenserna av detta att drabba alla och envar. Ökade kostnader, minskade marknadsandelar, sjunkande produktion och växande köer är följden av den socialistiska kvarlåtenskapen i den socialdemokratiska politiken. Ett allt högre skattetryck har bromsat tillväxt och företagande. Ett dogmatiskt fasthållande vid de offentliga monopolen har skapat kris i välfärdssystemen. Oförmåga att få bukt med de offentliga utgifterna har spätt på inflation och kostnader.
I motionen anges riktlinjerna för den Europaväg som svensk politik enligt motionärerna måste följa under 1990-talet. Den innebär att den europeiska samverkan får sätta sin prägel på politikens olika områden. Den innebär också ett närmande av Sverige till Europa i övrigt för att vi fullt ut skall kunna ta till vara den europeiska samverkans alla möjligheter. En ansökan om fullt medlemskap i EG måste lämnas in under 1991. Med denna som grund bör förhandlingar kunna slutföras under 1993 för godkännande vid en folkomröstning i samband med riksdagsvalet den 18 september 1994 och fullt förverkligat medlemskap 1995.
En grundläggande förutsättning för att det åter skall kunna bli fart på Sverige är att skattetrycket sänks. Dagens extremt höga skattetryck -- världens högsta -- är det allvarligaste hotet mot välfärden. All erfarenhet visar att höga skatter bromsar tillväxten. Den extra skattebörda socialdemokraterna lagt på Sverige sedan 1982 har bromsat vår utveckling. Den bördan måste snabbt lättas. Skattepolitiken måste därför inriktas på att skattetrycket under 1990-talet successivt sänks ner mot nivåerna i motsvarande andra jämförbara europeiska länder. Som riktmärke över en tidsperiod anges i motionen att skattetrycket sänks med motsvarande en procentenhet av BNP varje år. I 1990-talets skattestrategi bör i första hand de skatter som direkt bromsar produktion, företagande och sparande sänkas eller tas bort. Utan en växande produktion, ett ökat företagande och ett stärkt enskilt sparande kommer Sverige att fortsätta att halka efter. Därtill kommer det att vara nödvändigt att också sänka skatter på t.ex. konsumtion, som annars kommer att leda till att delar av svenskt näringsliv förtvinar i konkurrensen. Det gäller t.ex. den rekordhöga momsen. I motionen betonas att skattepolitikens grund alltid är strävan efter ett samhälle där en allt större del av människors behov tillgodoses genom eget val och eget ansvarstagande. Genom ett sänkt totalt skattetryck möjliggörs ett minskat bidragsberoende.
Det nya Europa ställer nya krav på Sverige i en rad olika avseenden. Att satsa på kunskaper och kvalitet är att satsa på en bättre konkurrenskraft i framtiden. Enligt motionärernas uppfattning krävs det en betydande uppryckning av inte minst den högre utbildningen och forskningen. Mot den bakgrunden läggs förslag om fristående universitet som med kvaliteten i sin utbildning skall kunna konkurrera med det övriga Europa.
Väl fungerande kommunikationer blir allt viktigare. Även här krävs enligt motionärerna en uppryckning. På telekommunikationernas område kommer den avreglering och privatisering som föreslås att öppna för kunkurrens och mångfald. Det bör innebära en snabbare och en billigare utbyggnad av våra telekommunikationer.
Väginvesteringarna har länge eftersatts. I många delar av landet börjar resultaten nu att bli allt tydligare. Därför föreslås en extra satsning på 2 miljarder kronor på underhåll av vägar och på nya väginvesteringar. Även de kollektiva kommunikationerna i form av järnvägar har eftersatts. Som motionärerna ser det riskerar Sverige att komma på efterkälken i de storsatsningar som nu sker i Europa på moderna järnvägsnät. Mot den bakgrunden föreslås en extra satsning på 500 milj.kr. för investeringar. Snabbt beslut om och snabbt förverkligande av den fasta förbindelsen över Öresund är av stor betydelse.
Moderata samlingspartiets budgetalternativ innebär betydande besparingar för att bereda vägen för viktiga omedelbara skattesänkningar och skapa möjlighet för kommande större skattesänkningar. Alternativet innebär utgifter som ligger ca 13,6 miljarder kronor under dem som regeringen föreslagit. Till detta skall läggas tillfälliga inkomstökningar genom bl.a. utförsäljningar av statliga tillgångar på netto ca 7 miljarder kronor. Trots dessa stora besparingar inryms viktiga förbättringar på bl.a. rättsskyddets, utbildningens, familjepolitikens, infrastrukturens och försvarets områden. Motionärerna understryker att besparingar och skattesänkningar måste ses som en helhet i budgetalternativet. Minskade kommunbidrag 1992 med 4 miljarder kronor balanseras t.ex. av minskade löneskatter för kommunsektorn.
Budgetalternativet innebär omedelbara skattesänkningar på ca 6,4 miljarder kronor. I budgetalternativet föreslås bl.a. följande.
För att dämpa den snabba ökningen av boendekostnaderna föreslås som ett första steg en sänkning av fastighetsskatten med en tredjedel. Därmed bromsas den snabba ökningen av bidragsberoendet, bl.a. i form av bostadsbidrag.
För att förbättra näringslivets konkurrenskraft och skapa förutsättningar för nya jobb bör en sänkning av löneskatterna på sammanlagt minst 4,5 procentenheter genomföras. Av dessa är ca 2,5 procentenheter en följd av vår metod att införa arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Skulle denna sänkning enbart resultera i nya arbetsplatser skulle det teoretiskt motsvara ca 70 000 nya jobb.
För att förhindra att Sverige dräneras på sparande och kapital i ett finansiellt öppet Europa föreslås en sänkning och ett borttagande av en rad skatter för sparande. Genom de dynamiska effekter som utlöses är kostnaden för detta liten eller obefintlig.
För att dämpa kostnadsutvecklingen föreslås ett snabbare avskaffande av det enligt motionärernas mening felaktiga extra momsuttaget på 1,5 procentenheter samt lägre momssatser på bl.a. turisttjänster och inrikes resor.
För att öka det ekonomiska oberoendet för individer och familjer vill motionärerna skapa förutsättningar för en sänkning av kommunalskatterna. Detta kan ske genom att skatteutjämningsavgiften avskaffas för de kommuner och landsting som tillsammans sänker skatten med 50 öre eller mer.
Det i motionen presenterade budgetalternativet innebär ett för 1991/92 i jämförelse med regeringen förstärkt budgetsaldo på ca 11 miljarder kronor. Tas hänsyn till utförsäljningar m.m. är förstärkningen ca 4 miljarder kronor. I detta budgetalternativ har det även skapats en reserv för ytterligare skattesänkningar under år 1992 på 7 miljarder kronor. Införandet av denna reserv motiveras av osäkerheten om den samhälls- och statsfinansiella utvecklingen. Ambitionen är att genomföra ytterligare skattesänkningar under 1992, varvid främst löneskatter och moms blir aktuella. Därmed skulle enligt motionärerna skattetrycket kunna minskas med mer än 2 procentenheter av BNP. Sverige skulle tydligt slå in på Europavägen.
I motion Fi229 (fp) anförs att efter åtta års regeringsinnehav och en lika lång internationell högkonjunktur har socialdemokraterna drivit Sverige till en ekonomisk kris. Denna kostnadskris kommer att slå ut företag och industrier och driva upp arbetslösheten. Som enda land inom OECD väntas Sverige i år få en negativ tillväxt.
Det framhålls i motionen att folkpartiet liberalernas politik syftar till att skapa arbetstillfällen i stället för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.
Huvuddragen i inriktningen av den ekonomiska politik som föreslås i motionen är följande.
1. Stram finanspolitik. Den strama finanspolitiken måste innebära en permanent stark återhållsamhet på utgiftssidan. Vi måste avstå från såväl ofinansierade utgiftsökningar som ofinansierade skattesänkningar.
2. Anknyt kronan till EMS. Devalvering måste kategoriskt avvisas. Problemen måste lösas genom intern anpassning. För att öka trovärdigheten för en fast växelkurs bör riksbanken offentligt tillkännage att den avser ansöka om anslutning till det europeiska monetära samarbetet (EMS/ERM) när läget i den svenska ekonomin har förbättrats. Redan i dag bör Sverige anknyta kronan till EG-valutan ecu.
3. Stärk riksbankens ställning. Internationella erfarenheter tyder på att länder där centralbanken har en förhållandevis självständig ställning också har låg inflation och låga räntor. I motionen välkomnas den utredning regeringen aviserar om att öka riksbankens självständighet.
4. En flexibel arbetsmarknad. Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den ekonomiska politiken. I motionen föreslås därför åtgärder på arbetsmarknaden som underlättar anpassning och flexibilitet.
Avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet.
Reformera arbetslöshetsförsäkringen så att organisationerna får ökade motiv att ta hänsyn till risken för arbetslöshet vid höga löneavtal.
Strama upp spelreglerna på arbetsmarknaden genom t.ex. bättre regler för när konflikter skall anses samhällsfarliga och genom högre skadestånd för vilda strejker.
Sätt in särskilda åtgärder mot långtidsarbetslöshet så att människor inte riskerar att permanent slås ut från arbetslivet.
Avvisa inkomstpolitik och lagstiftning om lönerna.
5. Förnya den offentliga sektorn. En valfrihetsrevolution i den offentliga sektorn måste komma till stånd. Avmonopolisering och avreglering, att tillåta enskilda alternativ, att uppmuntra offentliganställda som vill starta eget och att skapa mer neutrala statsbidragsregler är viktiga inslag i förnyelsen av den offentliga sektorn.
6. Reformera socialförsäkringssystemen. Inkomsttrygghet genom socialförsäkringar fyller en viktig funktion i den generella välfärdspolitiken. Med dagens regler finns emellertid många brister i systemen. Ersättningsnivåer och förekomsten av självrisk måste ses över. De i motionen angivna reformförslagen bör innebära att frånvaro och ohälsa på sikt minskar kraftigt.
Införandet av lagfäst sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter. Därmed sjunker skattetrycket.
Arbetsgivarinträde bör införas för att minska byråkratin hos försäkringskassorna.
Inom arbetsskadeförsäkringen bör arbetsgivarnas premier differentieras med hänsyn till skadeutfallet. En privatisering av försäkringen kan övervägas. En samordning med sjukförsäkringen måste genomföras.
ATP-systemet måste reformeras för att skapa ett närmare samband mellan avgifter och förmåner.
7. Sänk skattetrycket. Skattetrycket bör på sikt sänkas till ungefär 50 % av bruttonationalprodukten. Utrymme för detta skapas bl.a. genom ovan nämnda förändringar i socialförsäkringssystemen. En sänkning av skattetrycket måste i första hand ta sikte på de skatter som är mest skadliga. Förslagen i motionen inriktas på den samlade kapitalbeskattningen, nivån på arbetsgivaravgifterna, speciellt den s.k. särskilda löneskatten, samt momsen.
8. Stimulera arbetskraftutbudet. Barnomsorgen måste byggas ut så att alla som vill kan få barnomsorg utanför hemmet. Lex Pysslingen skall avskaffas. Den sjätte semesterveckan bör ej genomföras. Beslutet om det första steget, som inneburit att semestern förlängts med två dagar, bör rivas upp.
9. Öka konkurrensen. Medlemskap i EG är den mest betydelsefulla åtgärden. Näringsfriheten bör grundlagfästas. Konkurrenslagstiftningen måste skärpas. En övergång till den s.k. förbudsprincipen bör övervägas.
10. Främja enskilt ägande och sparande. Enskilt och frivilligt sparande är viktigt för individens trygghet och känsla av oberoende. I motionen avvisas bestämt regeringens planer på ökat kollektivt sparande vare sig det sker i statsbudgeten eller hos AP-fonderna. AP-fonderna bör inte få ökad rätt att placera i aktier. Vidare föreslås att löntagarfonderna skall avskaffas, att statliga företag skall säljas ut och att de sociala avgifterna på anställdas vinstandelar skall avskaffas.
11. Satsa på forskning, högre utbildning och infrastruktur. I motionen föreslås en stor ökning av antalet platser inom universitet och högskolor. En kraftig forskningsstimulans genom utnyttjande av löntagarfondskapitalet och omfattande insatser för att främja utbildningens internationalisering.
För att utveckla och vidmakthålla transportapparaten föreslås ett underhålls- och investeringsprogram för de närmaste tio åren på 140 miljarder kronor. Medlen tas bl.a. från utförsäljningen av statliga företag.
12. En rättvis fördelningspolitik. En rättvis fördelningspolitik är nödvändig för att skapa förståelse för de många förändringar som kommer att krävas för att sanera Sveriges ekonomi.
Solidariteten med utsatta människor i andra länder är en bärande princip i fokpartiet liberalernas idétradition. I motionen avvisas regeringens förslag att urholka biståndet.
Inom Sverige måste resurser omfördelas till de allra svagaste, till det glömda Sverige.
Inga omfördelningssystem eller bidrag kan i längden kompensera för skillnaden mellan att ha jobb och att vara arbetslös. Det är bara tillväxt som kan skapa riktiga jobb.
Inflationen skapar godtyckliga omfördelningar, oftast till höginkomsttagares fördel.
13. Folkpartiets budgetalternativ. I motionen framhålls att folkpartiet liberalerna med några få undantag godtagit regeringens förslag till minskade utgifter. Därutöver föreslås ytterligare besparingar på sammantaget 6,2 miljarder kronor (räknat på helår). I motionen föreslås några utgiftsökningar, framför allt för biståndet och det glömda Sverige, särskilt de handikappade. Sammantaget uppgår de ökade utgifterna till knappt 2 miljarder kronor. Tillsammans innebär förslagen på budgetens utgiftssida en nettoreducering med drygt 4,2 miljarder kronor. Enligt motionärerna skapar de föreslagna besparingarna och intäktsökningarna ett sammanlagt utrymme på nära 6 miljarder kronor att användas för skattesänkningar nu eller senare.
I motion Fi227 (c) anförs att de närmaste åren måste inriktas på en aktiv krisbekämpning kombinerad med kraftfulla strukturåtgärder och långsiktiga investeringar för framtiden. Utgångspunkter måste vara en fortsatt stram finanspolitik och en fast valutapolitik. För att inte bytesbalansen ytterligare skall försämras måste utrymme för investeringar skapas genom att offentlig och privat konsumtion hålls tillbaka i motsvarande grad. De riktlinjer som enligt motionärerna måste vara vägledande vid utformningen av den ekonomiska politiken sammanfattas i motionen på följande sätt.
Ekonomi och ekologi hör ihop. En i verklig mening framgångsrik ekonomisk politik möjliggör en hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Den på lång sikt viktigaste strukturfrågan är att hejda miljöförstöringen.
Inflationsbekämpningen skall ha högsta prioritet. Det skall åstadkommas genom en stram finans- och penningpolitik. Överbryggningspolitik avvisas. Kompensationskrav i lönerörelserna måste undvikas genom en politik för rättvis fördelning, bl.a. låg beskattning av nödvändig konsumtion. Stor försiktighet måste iakttas med politiska beslut som är direkt prishöjande. Erfarenheterna av skattereformen måste leda till korrigeringar. Mekanismerna bakom lönebildningen måste ses över och åtgärdas. Ett stabiliseringsavtal för de närmaste åren kan åstadkomma reallöneökningar vid lägre nominella lönelyft.
Arbetslöshet skall inte användas som ett ekonomiskt-politiskt medel. Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken skall vidareutvecklas.
Den ekonomiska politiken måste ges en större långsiktighet genom att strukturpolitiken får ökad vikt i förhållande till stabiliseringspolitiken. Strukturförändringar inom en rad områden måste till. Den offentliga sektorn måste förnyas.
Skattetrycket och de offentliga utgifterna måste minska. Inom en rad marknader, exempelvis bostadsmarknaden och livsmedelssektorn, fungerar konkurrensen inte tillfredsställande och måste därför stärkas. Monopolprissättning, vare sig den härrör från privat eller offentligt bedriven verksamhet, skall motverkas.
Förnyelsen av den offentliga sektorn är en av de viktigaste strukturfrågorna under 90-talet. Förnyelsen måste leda till ökad decentralisering, personalinflytande och avbyråkratisering. Förnyelsearbetet skall inriktas på att förena ökad valfrihet och jämlikhet. Det kan ske genom offentligt styrd och finansierad verksamhet, som skall kunna produceras genom olika huvudmän. Förnyelsen av den offentliga sektorn redovisar centern i en särskild motion.
Den totala skattekvoten och den offentliga utgiftskvoten måste sänkas. I första hand måste skatten på nödvändig konsumtion sänkas vid en sänkning av det totala skattetrycket. Skattereformen måste korrigeras för att bättre främja rättvis fördelning, god miljö, sparande och företagande. Detta innebär förändringar vad gäller bl.a. delar av mervärdeskatteuttaget, miljöprofilen och småföretagens beskattning. Marginaleffekterna för pensionärer kan minskas genom införande av en grundpension som samordnar olika ersättningssystem.
Det gäller att nu lägga grunden för en god ekonomisk utveckling på längre sikt. Därför måste investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning prioriteras. Detta kräver en hård prioritering i de offentliga budgetarna och bl.a. ett utnyttjande av kapital från utförsäljning av statliga företag och avveckling av löntagarfonderna.
En god ekonomisk utveckling i framtiden kräver att Sverige deltar i utvecklingen mot en ökad internationalisering och frihandel i världsekonomin. Arbetet på att få till stånd ett EES-avtal skall fullföljas. Sverige skall i takt med övriga länder eftersträva en ökad frihandel med omvärlden. Ensidig svensk sänkning av gränsskyddet t.ex. på jordbruksområdet, som antyds i finansplanen, måste avvisas.
Det totala sparandet i ekonomin måste öka, främst genom att det personliga hushållssparandet främjas. Såväl statlig som privat maktkoncentration skall motverkas.
Avvecklingen av kärnkraften inleds och genomförs i takt med resultaten av hushållning och tillförsel av alternativ, helst förnybar, inhemsk energi. Klara signaler till marknaden är nödvändiga. Den sista reaktorn skall tas ur drift senast år 2010 i enlighet med folkomröstningens resultat och riksdagens beslut.
Den konkurrensutsatta sektorn skall stärkas. Det kan ske genom att den offentliga konsumtionen hålls tillbaka, vilket ökar utrymmet för investeringar inom ramen för den totala efterfrågan. Den kommunala sektorns volymtillväxt bör därför begränsas till högst 1 % per år.
Hela Sverige skall leva. Det kräver investeringar i infrastruktur men också satsning på små- och nyföretagande.
Den kommunala skatteutjämningen skall förbättras. Samtliga kommuner skall ingå i och omfattas av skatteutjämningssystemet. Merparten av de specialdestinerade statsbidragen överförs till skatteutjämningssystemet. Skatteutjämningssystemet skall enbart bygga på faktorer som kommunerna inte kortsiktigt kan påverka. Staten skall inte övervältra uppgifter på kommunerna utan att anvisa fullgod finansiering.
Ett gott företagsklimat är nödvändigt för ekonomisk utveckling och för att den ekonomiska krisen inte skall förvärras. Investeringar inom den konkurrensutsatta sektorn måste i ökad utsträckning göras inom landet i stället för utomlands. Små- och nyföretagens riskkapitalförsörjning måste främjas.
Devalvering av den svenska kronan avvisas. Den fortsatta utvecklingen av den svenska valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad anknytning till starka valutor. Ett EMS-medlemskap är för närvarande inte möjligt eftersom sådant medlemskap förutsätter medlemskap i EG. De avgörande åtgärderna måste vara att skapa ekonomisk balans genom stabiliseringspolitik på hemmaplan. Endast så blir Sverige en internationellt trovärdig samarbetspartner.
I motionen anförs att centerns budgetalternativ innebär en framtidssatsning på kommunikationer och utbildning. För kommande budgetår satsar centern 3,5 miljarder kronor på infrastrukturella åtgärder utöver regeringens budgetförslag. Härav tillfaller 2,5 miljarder kronor en satsning på framförallt järnvägen, men även vägnätet. På den högre utbildningen satsas 1 miljard. Det framhålls att i förhållande till regeringens förslag innebär centerns budget ett positivt budgetsaldo för budgetåret 1991/92 på 2 168 milj.kr.
Vänsterpartiet framhåller i motion Fi224 (v) att riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör utgå från följande krav.
Rätten till ett meningsfullt arbete genom en arbetsskapande närings-, arbetsmarknads- och ekonomisk politik.
Åtgärder mot den ekologiska krisen och en resursbevarande och miljöinriktad energipolitik.
Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter genom brytande av den manliga maktstrukturen.
Rättvis fördelningspolitik på alla samhällets områden. Särskilt beaktas låginkomsttagare.
Inflationen bekämpas med en aktiv prispresspolitik.
Försvar av och utveckling av den generella välfärdspolitiken.
Demokratiska rättigheter i arbetslivet och bättre arbetsmiljö med minskad utslagning.
Försvar av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt näringsliv.
Motionärerna anser att höga vinstkrav, monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor av skatt och avgifter, samt den nyliberala politikens gynnande av välbetalda, är huvudorsaken bakom dagens inflationsspiral. Mot den bakgrunden blir den enda framgångsrika vägen att bekämpa inflationen att sätta press på prisökningarna.
Rehnberggruppen arbetar utifrån felaktiga premisser. Som bakgrund finns åttiotalets löne- och skatteomfördelning från lågavlönade till högavlönade. Ett lönestopp utan några garantier mot prisökningar drabbar främst de lågavlönade. När dessutom Rehnberggruppen föreslår inskränkningar i förhandlingsrätten tas enligt motionären ett stort steg mot en direkt statlig lönepolitik. Vänsterpartiet värnar om den fria förhandlingsrätten och kan under inga omständigheter godkänna en tvångslag eller tvångsmedling i någon form. I motionen ställs krav på regeringen att underlätta avtalsrörelsen genom att kompensera de lågavlönade för de negativa effekterna av skatteomläggningen och genom att vidta kraftfulla åtgärder mot prisökningar, eventuellt ett prisstopp som följs av en omfattande prisökningskontroll.
Det av regeringen föreslagna kommunala skattestoppet i kombination med den ständiga urholkningen av statens bidrag till kommunerna leder enligt motionärerna till social nedrustning. Kommunen måste i stället få förstärkta resurser genom en satsning på ett kommunalt stödpaket som på årsbasis bör ge nära 10 miljarder kronor.
Skatt skall utgå efter bärkraft. Principerna bakom skatteomläggningen kan inte accepteras. Skatt på kapital och spekulation är centralt liksom att skattesystemet skall gynna de lägsta inkomsttagarna. Slopad matmoms kombinerad med skärpningar av skatt på kapital och höginkomsttagare är åtgärder som snarast bör vidtas.
Enligt motionärerna måste uppbyggnaden av energisystem, trafiksystem och industriella processer förändras så att våra samhällen blir ekologiskt uthålliga. Vänsterpartiet har tagit detta som utgångspunkt för politiken på alla områden. 1980-talets oklara energipolitik och brist på konsekvens har resulterat i en olycklig överenskommelse om energipolitiken mellan regeringspartiet, folkpartiet och centern. Denna uppgörelse förskjuter avvecklingen av kärnkraft framåt i tiden och kommer i praktiken att späda på vår energikonsumtion.
De senaste årens omfattande investeringar har, menar motionärerna, dess värre i stor utsträckning inneburit felsatsningar. Detta bör vara en viktig del av förklaringen till uppkomna problem med tillväxt och produktivitet. Det krävs enligt motionärerna en medveten industri- och näringspolitik som bryter med nuvarande trender. Det fordras ett ansvarsfullt investeringskapital som ser Sverige som sitt hemland. AP-fonderna och löntagarfonderna bör få denna nya uppgift. AP-fondernas kapital bör användas för denna utveckling genom att de lokala arbetarkollektiven ges ökad makt över sparande och investeringar. I motionen understryks också att konkreta demokratiska rättigheter till de lokala fackföreningarna och de anställda på arbetsplatserna är 1990-talets viktigaste frågor.
Den nuvarande utvecklingen innebär en fortsatt förflyttning av tyngdpunkten i investeringarna mot utlandet. Detta är en oroande utveckling som, enligt motionärerna, underlättats av regeringens ensidiga exportinriktning av politiken, underdånigheten och flatheten gentemot EG och slopandet av valutaregleringen.
Vänsterpartiet har inte ställt sig bakom riksdagens uttalande att Sverige har intresse av medlemskap i EG. Sveriges ekonomi måste i stället vara självständig mot de internationella kapitalblocken, oavsett medlemskap i EG eller om Sverige står utanför. Självständigheten från de verkliga ekonomiska maktmonopolen -- de imperialistiska blocken -- är, sägs det i motionen, en huvuduppgift för svensk arbetarrörelse.
I motionen understryks att "Århundradets skattereform" kan bli "Århundradets kvinnofälla". Detta kommer att ske om inte kvinnorna utökar sin arbetstid. Sex timmars arbetsdag med full lönekompensation är, enligt motionärerna, vad kvinnor kräver.
Det budgetförslag som vänsterpartiet presenterar avviker på en rad punkter från regeringens budget. Motionärerna konstaterar att budgetförslaget i motionen i stort sett är balanserat. Utgifterna överstiger intäkterna med ungefär 2 1/2 miljarder kronor. Det förslag till budget som presenteras skall emellertid ses som en första preliminär sammanställning. Under våren avser regeringen att lägga fram propositioner på en rad områden som t.ex. utbildning, energi, miljö och näringspolitik. Vänsterpartiet återkommer då med krav på dessa områden. I en tid med vikande sysselsättning och ökande arbetslöshet är det viktigt att kraftfulla satsningar görs på investeringar i infrastruktur och utbildning. Budgetförslaget kan sammanfattas i sammanställningen på nästa sida.
33> 33>
I motion Fi223 (mp) konstateras att vi nu är i en situation som fordrar att vi tar ansvar för utvecklingen i Sverige baserad på en internationell solidaritet. Det betyder att vi måste visa återhållsamhet i vårt dagliga handlande och använda vårt samlade kunnande för att vända utvecklingen i tid. De viktigaste målen som legat till grund för utarbetande av miljöpartiets ekonomiska alternativ är:
Den materiella förbrukningen skall minskas inom sådana områden som tär på knappa råvaruresurser och förstör miljön.
Energiförbrukningen skall dras ned och styras över till förnyelsebar, miljövänlig energi.
Miljöbelastningen skall minskas inom produktion, kommunikationer och andra miljöstörande områden.
Förebyggande vård skall främjas, vilket på sikt minskar ohälsa.
De sociala och ekonomiska klyftorna i samhället och världen skall minska.
Inflationstrycket skall sänkas och takten i löneökningarna dämpas.
Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken bibehålls.
För att nå ovannämnda mål vill motionärerna använda främst följande medel:
Storsatsning på miljöinriktade investeringar. En huvuduppgift under det kommande decenniet kommer att vara att bygga om samhället i en mer miljövänlig riktning. Resurskrävande och miljöstörande teknik måste bytas ut mot resurssnål och miljövänlig. Detta kommer att kräva mycket stora investeringar inom framför allt trafikområdet. Det innebär ett omfattande utbyggnadsprogram för järnväg och annan spårtrafik och inom energiområdet där mycket stora investeringar krävs i energisparande och ny miljövänlig energiproduktion både i företag och hushåll. I övrigt fordras stora investeringar för förbättrad avfallshantering, nya miljövänliga industriprocesser, m.m.
Dyrare energi och utsläpp. Höjda skatter och avgifter bör åläggas energi, råvaror och utsläpp som ett viktigt styrmedel för att få igång här nämnda investeringsprogram. Finansieringen av investeringsprogrammet bör huvudsakligen ske genom direkta statsanslag, exempelvis till järnvägsinvesteringar och till bidrag och omställningsfonder för att stimulera ny energiteknik, m.m. i företag och hushåll. Vidare bör skatteväxling utnyttjas. En omfördelning bör komma till stånd mellan skatter på arbete och energi. En del av de medel som tas in på höjda skatter och avgifter på energi, etc. återförs till företagen i form av sänkta arbetsgivaravgifter. Miljöpartiet förordar sålunda att energiskatter och miljöavgifter höjs kraftigt under budgetåret 1991/92. Därefter bör de höjas i långsammare takt även kommande år. På sikt kommer statens intäkter av dessa skatter och avgifter att sluta öka eller att minska i takt med en minskad förbrukning och minskade utsläpp. Genom att intäkterna inte bundits upp i långsiktiga driftåtaganden kan de stagnerande intäkterna mötas med neddragna investeringar när de viktigaste delarna i investeringsprogrammet har genomförts.
Besparingar. Andra satsningar än de som berör miljöinvesteringar måste helt finansieras genom besparingar på andra områden. Medel till en ökad förebyggande vård kan i första hand erhållas genom besparingar i transfereringssystemen. Det gäller främst bostadssubventionerna men också inom vissa socialförsäkringssystem. Andra områden där besparingar kan göras är det militära försvaret och byggandet av nya vägar. På längre sikt bör satsningar på en bättre miljö kunna leda till minskade utgiftsåtaganden för samhället. Stora delar av den i motionen förordade politiken ser motionärerna som en del i förebyggande sjukvård. Detta innebär att skattekvoten på sikt kommer att bli lägre.
Rättvis fördelningspolitik. I motionen framhålls att en ombyggnad och omvandling av samhället i miljövänlig riktning kräver en kraftansträngning av alla och innebär att mer traditionella mål som exempelvis höjda reallöner får komma i andra hand. Det är inte realistiskt att genomföra en stor framtidssatsning för en bättre miljö och samtidigt kräva en ökad konsumtionsstandard på andra områden. Tvärtom kommer konsumtionen att behöva minska på flera områden, framför allt sådana som innebär fara för miljö och folkhälsa och där priserna kommer att stiga väsentligt till följd av skatteförslagen i motionen. Detta kräver enligt motionärerna att skattepolitiken får en klar fördelningsprofil till fördel för dem med lägre inkomster.
Valutaregleringen. Det är motionärernas bestämda uppfattning att total rörelsefrihet för kapital inte är möjlig att upprätthålla. De fria kapitalrörelserna leder till kortsiktigt handlande, som inte gynnar utvecklingen till en god miljövänlig industristruktur. Kapitalets totala frihet kommer att skapa stora problem i världsekonomin på grund av kapitalägarnas lojalitet med kapitalet. Motionärerna vill att regeringen snarast tar initiativ till internationella överenskommelser för begränsning av kapitalets totala frihet.
Offentlig sektor. I en ekonomi där det krävs en minskning av den materiella förbrukningen begränsas skattebaserna, vilket medför problem för den offentliga sektorn. Det innebär bl.a. att transfereringssystemen måste ses över. En parlamentarisk utredning måste tillsättas med uppgift att utarbeta ett hållbart pensionssystem. Statsbidraget till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen bör minska och ersättas av ökade egenavgifter.
I motionen understryks att det är viktigt att få till stånd en minskning av löneökningstakten om det kan ske på ett fördelningspolitiskt rimligt sätt i enlighet med Rehnbergkommissionens förslag. Det Rehnbergkommissionen har lyckats med är att dämpa förväntningarna om höga löneökningar. Regeringen har emellertid enligt motionärerna bortsett ifrån de utlösande faktorer som skapat den alltför höga löneökningstakten. Hit hör den egna politiken att öka den materiella förbrukningen, som bl.a. blev resultatet av den slopade kreditregleringen.
I motionen framhålls att miljöpartiets budgetförslag för budgetåret 1991/92 är något överbalanserat, med ca 3 miljarder kr., jämfört med regeringens förslag. Räknat som helårseffekt finns en mindre underbalansering på knappa 200 milj.kr. Följande budgetsammanfattning redovisas i motionen (se nästa sida).
25> 33>
Motionsyrkandena
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i motionen.
1990/91:Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken för att utjämna de regionala skillnaderna i löne- och inkomstutveckling i landet.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A479.
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen med anledning av regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för den ekonomiska politiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkning av arbetsgivaravgifterna.
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inflationens huvudorsak och nödvändigheten av en prispresspolitik,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Rehnbergkommissionens verksamhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ekonomiska politikens inriktning att skapa förutsättning för löneökningar, främst för de lågavlönade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitikens prioritering av arbete åt alla,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av att slå vakt om den generella välfärdspolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av bred forskning och utbildning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av satsningar på infrastruktur och regional utjämning och balans,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges relationer till EG och övriga Europa,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratisering av ekonomin.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för finanspolitiken som förordas i motionen.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som redovisas i motionen.
Sambandet ekologi och ekonomisk politik
1990/91:Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att analysera vilka totala strukturförändringar som kan förväntas i Sverige av EG-politiken, GATT-politiken och de fria kapitalrörelserna m.m. i enlighet men vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den under moment 1 yrkade utredningen skall fullfölja sitt arbete genom att utreda vägar till en "grön framtid" i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillväxt och miljö som utgångspunkt för den ekonomiska politiken.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljö och knappa naturresurser.
Spelregler på arbetsmarknaden
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte införa ytterligare tvångsmedel på arbetsmarknaden riktade mot de arbetande.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om striktare spelregler på arbetsmarknaden.
Statsskuldspolitiken
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statsskuldspolitiken.
Penning- och valutapolitiken
1990/91:Fi202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående framtida europeiskt valutasamarbete.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U504.
1990/91:Fi207 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att valutalagstiftningen återinförs så att riksdagen ges viss kontroll över valutautflödet från vårt land.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U616.
1990/91:Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar om undantag från förbudet mot betalningar till och från eget inlåningskonto i länder som lämnar kontrolluppgift till Sverige,
3. att riksdagen beslutar att rätten att handla med valutor och att ombesörja betalningar till och från utlandet inte bör begränsas med hänsyn till valutahandlande instituts normala verksamhet.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N292.
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att få till stånd internationella överenskommelser för att begränsa kapitalets överrörlighet och att regeringen tar initiativ i frågan.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande penning- och valutapolitiken.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförs om kredit- och valutapolitiken.
Investeringsfonder
1990/91:Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om utnyttjandet av investeringsfonder för infrastrukturinvesteringar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T502.
1990/91:Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frisläppandet av de allmänna investeringsfonderna.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A208.
1990/91:Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att de medel som verksamhet inom pälsdjursnäringen avsatt på allmän investeringsfond får med retroaktiv verkan från 1991 års taxering ianspråktas utan särskilt tillägg för inkomstutjämnande syfte,
2. att riksdagen beslutar att de medel verksamhet inom pälsdjursnäringen avsatt på allmän investeringsreserv får även efter den 31 december 1990 ianspråktas utan särskilt tillägg för inkomstutjämnande syfte.
1990/91:Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frisläpp av investeringsfonder i Stockholms län.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A504.
Löntagarfonder m.m.
1990/91:Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c,m,fp) vari yrkas att riksdagen beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes genom proposition 1983/84:50.
1990/91:Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen begär hos regeringen förslag till avveckling av löntagarfonderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återföring av löntagarfondsmedel till regionen och för satsning i sydöstra Sverige.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A428.
1990/91:Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ytterligare uppbyggnad av AP-fondernas fondstyrka inte skall ske.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf268.
1990/91:Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om upphävande av lagen om vinstdelningsskatt att vinstdelningsskatt ej tas ut vid 1991 års taxering i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att tilläggspensionsavgiften sänks med 0,2 procentenheter fr. o. m. den 1 juli 1991 i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avveckling av löntagarfonderna i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:Fi220 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen snabbt skall utreda möjligheten att utnyttja AP- resp. löntagarfonderna som ett redskap att styra och påskynda järnvägsinvesteringar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T249.
1990/91:Fi221 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att löntagarfonderna snarast skall avvecklas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrättandet av nya kollektiva fonder i enlighet med LOs förslag med bestämdhet skall avvisas.
1990/91:Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att löntagarfonderna skall avskaffas.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A494.
1990/91:Fi714 av Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid en avveckling av löntagarfonderna viss del av deras medel tillförs Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.
Prisfrågor
1990/91:Fi209 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det otäcka och förkastliga i att upprätta ett angiverisystem med "svarta listor", riktat mot handeln i vårt land.
Konjunkturstyrning av statliga investeringar
1990/91:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer för investeringar i lågkonjunktur.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T211.
Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkning av statsbidraget för arbetslöshetsförsäkringen med 1 000 milj.kr.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad andel egna avgifter i arbetslöshetsförsäkringen.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen som ökar egenavgifterna till 30%.
Budgettekniska frågor i finansplanen
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en tydligare budgetteknik.
1990/91:Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av budgetunderskott och lån.
Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som föreslås i motionen,
3. att riksdagen beslutar omfördela medel från socialförsäkringssektorn till statsbudgeten i enlighet med vad som i motionen anförts.
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen med anledning av regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för budgetregleringen.
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade inleveranser från byggnadsstyrelsen med 300 milj. kr. budgetåret 1991/92.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som redovisas i motionen.
Utformning av budgetpropositionen
1990/91:Fi703 av Filip Fridolfsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ekonomisk-politiska förslag från regeringen bör innehålla uppgift om ursprunget till förslagen.
1990/91:Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kraven på det material som skall underställas riksdagen i samband med den fördjupade prövningen som skall ske vart tredje år av olika förvaltningsområden inom statsförvaltningen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf324.
1990/91:Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kompletta budgetar och resultatredovisningar införs redan kommande budgetår inom all offentlig förvaltning och offentligt drivna verksamheter.
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Den internationella ekonomiska utvecklingen
Under år 1990 blev avmattningstendenserna i världsekonomin allt tydligare. Den goda tillväxten i världshandeln under större delen av 1980-talet väntas avta och den ekonomiska aktiviteten i OECD-området mattas. Men konjunkturbilden är splittrad.
Tabell 1. Utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP) och inflationen i vissa OECD-länder OECDs bedömning i juni 1990 och finansplanens i december 1990
______________________________________________________________________________
1990 1991 1992 ____________________ ____________________ __________ BNP KPI BNP KPI BNP KPI ________ ________ ________ ________ __________ jun dec jun dec jun dec jun dec dec dec ______________________________________________________________________________
USA 2,3 1,0 4,2 5,5 2,5 0,5 4,5 6,5 1,5 5,0 Japan 4,7 5,8 2,7 3,0 4,0 4,3 2,6 3,5 4,0 2,8
Tyskland 3,9 4,5 3,0 3,3 3,4 3,0 3,4 3,8 2,8 3,8
Stor- britannien 0,9 1,5 4,5 9,8 1,9 1,0 5,3 7,3 1,8 6,5
OECD-Europa 2,9 2,8 5,4 5,3 2,8 2,3 5,1 5,3 2,5 4,5
OECD totalt 2,9 2,5 4,4 5,0 2,9 1,8 4,4 5,5 2,3 4,3 ______________________________________________________________________________
Som framgår av tabell 1 reviderades under andra halvåret 1990 bedömningen av den ekonomiska utvecklingen för de första åren av 1990-talet. I stället för en förväntad förbättring av den ekonomiska situationen i Förenta Staterna redovisas i finansplanen en prognos för år 1991 som innebär att BNP-tillväxten stagnerar samtidigt som inflationen ökar. En liknande utveckling anges för Storbritannien. Samtidigt kan konstateras att för de två andra stora industriländerna Japan och Tyskland gäller att tillväxten väntas bli stabil också under de kommande två åren även om den är på en något lägre nivå. Båda länderna kommer fortsättningsvis att kombinera en stabil tillväxt med en låg inflationstakt.
Kriget i Persiska viken är en orsak till neddragningen av prognosen. Tecknen på en avmattning i världsekonomin blev dock tydliga redan sommaren 1990, dvs. före Iraks invasion av Kuwait. Vid inledningen av krisen steg oljepriset kraftigt till över 30 dollar per fat och i OECDs decemberprognos och i finansplanen gjordes antagandet att oljepriset skulle komma att ligga på 27 dollar per fat under såväl år 1991 som 1992. Samtidigt framhölls att de förväntade höjningarna i oljepriset denna gång inte borde få samma negativa effekt på industriländerna som motsvarande chockhöjningar under 1970-talet. Det stigande oljepriset skulle sålunda inte denna gång mötas med en överbryggningspolitik. Oljelagren är välfyllda och motverkar alltför kraftiga svängningar i priset på olja. Vidare finns det anledning att anta att OECD-länderna i dag kan möta kortsiktiga prishöjningar på ett mer effektivt sätt än på 1970-talet.
Det bör i detta sammanhang framhållas att den faktiska utvecklingen av oljepriset hittills inte överensstämmer med den som antagits i här nämnda bedömningar. Efter att i krisens inledningsskede ha stigit till över 30 dollar per fat har oljepriset kraftigt gått ned. Detta leder till slutsatsen att ett oljeprisantagande på 27 dollar per fat kan vara för högt. Det bör dock betonas att en prognos för oljeprisutvecklingen i den nuvarande situationen är synnerligen osäker.
Som framgår av tabell 1 innebär OECDs bedömning att utvecklingen i Förenta Staterna vänder uppåt igen under år 1992. De faktorer som talar för detta är bl.a. att de ofrivilliga lagren har en begränsad omfattning och att deprecieringen av dollarn innebär att de amerikanska producenterna blir mer konkurrenskraftiga. Exporten skulle därigenom kunna bidra till att hålla tillväxten uppe. Tendenserna till en räntenedgång bör också stimulera ekonomin genom främst en ökad tillväxt i den privata konsumtionen och bostadsinvesteringarna. Det finns emellertid omständigheter som kan ge en mer negativ utveckling för den amerikanska ekonomin. Den senast redovisade statistiken från Förenta Staternas handelsdepartement visar att nedgången 1990 blev djupare än vad man tidigare hade kunnat förutse. Bruttonationalprodukten sjönk nämligen med hela 2% under fjärde kvartalet 1990. Samtidigt har försäljningsvolymen i detaljhandeln vikit och personbilsförsäljningen under det senaste halvåret sjunkit med 6--9%. Byggnadsverksamheten fortsätter att minska. I den preliminära nationalbudgeten framhålls att en utpräglad lågkonjunktur kan skapa svåra problem för den ekonomiska politiken. Federal Reserve (FED) har sedan våren 1989 i olika steg lättat på penningpolitiken. Fortsatt inflationstryck och höga räntor i omvärlden skulle göra det svårare för FED att ytterligare sänka räntorna för att stimulera den amerikanska ekonomin.
Den fortsatt goda tillväxten i den japanska ekonomin har sin grund i expansionen av den inhemska efterfrågan. Det största osäkerhetsmomentet i prognosen över den japanska ekonomin gäller utvecklingen på aktiemarknaden samt för mark- och fastighetspriserna. Aktiekurserna föll med ca 40% under 1990. En eventuell ytterligare penningpolitisk åtstramning med åtföljande fallande aktiekurser skulle kunna leda till en drastisk neddragning av företagens investeringar. Om mark- och fastighetspriserna -- som under 1990 var relativt stabila -- skulle sjunka kraftigt, kan det leda till allvarliga konsekvenser för de japanska bankerna som har stora utestående krediter med säkerhet i mycket högt värderade tillgångar av detta slag. Som anförs i finansplanen skulle en sådan utveckling inte enbart riskera att leda till en kraftig kreditåtstramning på hemmamarknaden med åtföljande lägre tillväxt, utan även försvåra för de stora japanska bankerna att fortsättningsvis bidra till finansieringen av det amerikanska budgetunderskottet. Detta kan i sin tur negativt påverka det internationella finansiella systemet.
I Västeuropa förutses i OECDs prognos och i finansplanen för de kommande två åren endast en marginell minskning av tillväxttakten. Som nämnts är emellertid konjunkturbilden starkt varierande mellan länderna. Det är främst Tyskland som kan bidra till att tillväxten i Västeuropa under åren 1991 och 1992 kommer att uppgå till 2--2,5%. Det har därvid förutsatts att återföreningen av de båda tyska staterna inte får negativa effekter på den ekonomiska utvecklingen. En ökad efterfrågan från det tidigare Östtyskland samt den budgetförsvagning som sammanhänger med återföreningen kan pressa upp priser, löner och räntor. Detta kan i ett senare skede tvinga fram en ekonomisk-politisk åtstramning. I finansplanen framhålls att övriga länder anslutna till växelkurssamarbetet i det europeiska monetära systemet kan tvingas följa med i en sådan åtstramning.
Den ekonomiska utvecklingen i de nordiska länderna har under de senaste åren präglats av lägre tillväxt än Västeuropa i övrigt. De närmaste två åren förstärks denna tendens, och BNP-tillväxten i Norden väntas bli knappt hälften av EGs. Två olika förlopp kan särskiljas inom Norden, mellan å ena sidan Danmark och Norge -- med låg men stigande tillväxt, låg inflation samt förbättrad externbalans -- och å andra sidan Finland och Sverige med dämpad tillväxt, hög inflation och försämrad bytesbalans.
I Öst- och Centraleuropa minskade produktionen markant under 1990. I finansplanen anges produktionsminskningar för Bulgarien, Rumänien och Polen på 10, 15 resp. 20%. För inledningen av 1990-talet gäller att det knappast går att se någon nämnvärd förbättring i den ekonomiska situationen för dessa länder. Den instabila politiska situationen i Sovjetunionen bör också innebära att någon positiv ekonomisk utveckling knappast kan komma till stånd under de första åren av 1990-talet.
En fortsatt stabil tillväxt i Japan och Tyskland kan bilda grunden för en snabb återhämtning i de övriga OECD-länderna. Men senast publicerade statistik anger en minskning av industriproduktionen i OECD-området under fjärde kvartalet 1990. Det är en utveckling som man måste gå tillbaka till år 1982 för att finna en motsvarighet till. Det kan därför inte uteslutas att den svaga ekonomiska tillväxten i de anglosaxiska länderna sprider sig ytterligare och rent av kan dra med sig de länder som för närvarande gynnas av en god tillväxt. Resultatet skulle därvid bli att den nuvarande internationella avmattningen övergår i en längre och mer uttalad lågkonjunktur. Det måste dock understrykas att kriget i Persiska viken och den instabila politiska situationen i Centraleuropa och Sovjetunionen innebär att bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är synnerligen osäkra.
Som anförs i finansplanen får den vikande internationella konjunkturen kraftiga återverkningar för Sverige. Efterfrågetillväxten för bearbetade varor på Sveriges viktigaste exportmarknader inom OECD avtog markant under 1990 och försvagningen fortsätter även 1991. Det är framför allt den låga importefterfrågan från Förenta Staterna, Storbritannien, Finland och Danmark som nu får effekt på svensk export. Därtill kommer att exporttillväxten begränsas av en oförmånlig varusammansättning. Bilindustrin är sedan en tid inne i en internationell lågkonjunktur, och inom pappers- och massaindustrin råder ett kraftigt globalt utbudsöverskott. Stålindustrin är på väg mot en klar avmattning. Dessa branscher svarar för ungefär en tredjedel av Sveriges samlade varuexport.
Utvecklingen i Sverige
Under år 1989 och första hälften av år 1990 var den svenska arbetsmarknaden alltjämt överhettad. Produktivitetstillväxten var svag och de nominella löneökningarna och inflationen fortsatte att ligga klart över genomsnittet för OECD-länderna. Totalt ökade investeringarna 1989 med 11% och industriinvesteringarna med 12,5%. Tillväxten i den privata konsumtionen uppgick till något mer än 1% år 1989. Bytesbalansunderskottet fortsatte att växa och uppgick detta år till nära 20 miljarder kronor.
Den ekonomiska utvecklingen under åren 1989 och 1990 samt finansplanens bedömning av utvecklingen fram t.o.m. år 1992 redovisas i tabell 2 och 3.
Tabell 2. Försörjningsbalans
_____________________________________________________________________________
Miljarder Procentuell volymförändring kr. 1989 _____________________________________________
1989 1990 1991 1992 ____________ ______________
Alt.1 Alt.2 Alt.1 Alt.2 _____________________________________________________________________________
BNP 1224,3 2,1 0,9 -0,2 -0,5 1,0 0,4 Import 387,5 7,1 1,3 2,0 1,4 2,8 2,4 Tillgång 1611,8 3,5 1,0 0,4 0,0 1,5 1,0
Privat konsumtion 638,6 1,1 0,0 0,7 1,0 1,0 1,2 Offent.konsumtion 317,7 2,2 1,3 0,5 0,3 0,5 0,5 Stat 89,9 3,7 0,7 -0,7 -0,8 -0,8 -0,8 Kommuner 227,8 1,6 1,5 1,0 0,8 1,0 1,0 Bruttoinvesteringar 259,8 10,9 1,8 -1,4 -3,5 0,6 -1,9 Lagerinvesteringar 1,8 0,5 0,3 -0,3 -0,3 0,0 0,0 Export 393,9 2,4 1,2 1,9 1,3 3,4 2,8 Användning 1611,8 3,5 1,0 0,4 0,0 1,5 1,0 _____________________________________________________________________________
Tabell 3. Nyckeltal Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)
_____________________________________________________________________________
1989 1990 1991 1992 ____________ _____________
Alt.1 Alt.2 Alt.1 Alt.2 _____________________________________________________________________________
Disponibel inkomst 1,9 3,5 1,7 2,4 2,3 2,6 Sparkvot (nivå) -4,3 -0,8 0,3 0,6 1,6 2,0 Industriproduktion 1,2 -2,0 -1,0 -2,0 1,8 0,5 Arbetslöshet (nivå) 1,4 1,5 2,2 2,5 2,7 3,4 Handelsbalans (mdr kr.) 14,6 13,4 9,1 10,1 13,7 12,6 Bytesbalans (mdr kr.) -19,7 -33,1 -48,8 -50,9 -58,6 -63,2 (% av BNP) -1,6 -2,4 -3,4 -3,5 -3,9 -4,2
KPI dec.-dec. exkl. skatteref. 6,7 8,2 5,2 5,9 2,4 3,4 KPI dec.-dec. inkl. skatteref. 6,7 11,1 8,4 9,1 2,4 3,4 Timlön, kostnad 9,8 10,4 5 7 3 5 _____________________________________________________________________________
Som framgår av försörjningsbalansens preliminära siffror för år 1990 (tabell 2) halverades exportökningen i jämförelse med året innan. Samtidigt dämpades investeringstillväxten kraftigt och den privata konsumtionen stagnerade. Industriproduktionen minskade, och bytesbalansunderskottet försämrades ytterligare och stannade vid drygt 30 miljarder kronor. Arbetslösheten låg dock kvar på en mycket låg nivå och uppgick detta år till 1,5%.
Med sitt starka utlandsberoende har den svenska ekonomin nu kommit in i en lågkonjunktur. Om finansplanens alternativ 2 realiseras leder utvecklingen till en recession under år 1991.
En av huvudorsakerna till denna snabba avmattning i den svenska ekonomin är de senaste årens överhettning på arbetsmarknaden. Överhettningen fick till följd att de nominella löneökningarna översteg 10% och att inflationen steg till ca 11%. Industrins konkurrenskraft urholkades och marknadsandelsförlusterna blev därigenom betydande.
Av den bedömning som redovisas i finansplanen (jfr tabellerna 2 och 3) framgår att den inhemska efterfrågan kommer att minska under innevarande år. Den blygsamma ökningen i exporten och konsumtionen förmår inte att uppväga den kraftiga nedgången i investeringarna. I alternativ 2 minskar år 1991 bruttoinvesteringarna med 3,5% och industriproduktionen med 2%. I detta alternativ förbättras den ekonomiska situationen i viss utsträckning år 1992 främst genom att tillväxten i exporten ökar.
Tabell 4. Bidrag till BNP-tillväxten Procent av föregående års BNP
____________________________________________________________________________
1989 1990 1991 1992 _______________ _______________
Alt. 1 Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2 ____________________________________________________________________________
Privat konsumtion 0,6 0,0 0,4 0,5 0,5 0,6 Offentlig konsumtion 0,6 0,3 0,1 0,1 0,1 0,1
Bruttoinvesteringar 2,2 0,4 -0,3 -0,8 0,1 -0,4 Lagerinvesteringar 0,5 0,3 -0,3 -0,3 0,0 0,0 Nettoexport -1,7 -0,1 -0,1 -0,1 0,2 0,1
BNP 2,1 0,9 -0,2 -0,5 1,0 0,4 ____________________________________________________________________________
Anm.: På grund av avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Som framgår av tabell 4 får efterfrågan en ofördelaktig sammansättning vilket accentueras i alternativet med högre löner. Den blygsamma tillväxt som uppnås nästa år blir konsumtionsledd.
Läget på arbetsmarknaden försämras påtagligt. År 1991 förväntas sålunda den genomsnittliga arbetslösheten stiga till 2,5% och år 1992 till nära 3,5%. Denna utveckling kan innebära en arbetslöshet på över 4% i slutet av år 1992.
I alternativ 1 med en från samhällsekonomisk synpunkt mer fördelaktig pris- och löneutveckling blir den ekonomiska utvecklingen under de kommande två åren inte lika negativ. Tillväxten i exporten uppgår till nära 2%. Bruttoinvesteringarna förväntas visserligen minska men inte alls i samma utsträckning som i alternativ 2. Som framgår sker under år 1992 en omsvängning till en bättre ekonomisk utveckling. Exportökningen förväntas bli nära 3,5%. Industriproduktionen börjar återigen att öka. Den i alternativ 2 snabba ökningen i arbetslösheten uteblir.
I båda de alternativ som redovisas i finansplanen ökar bytesbalansunderskottet år 1991 till ca 50 miljarder kronor och år 1992 till ca 60 miljarder kronor. Den marginella förbättring av bytesbalansens utfall i alternativ 1 förklaras av att svenska företags benägenhet att investera i utlandet minskar som en följd av att de nominella löneökningarna i framtiden förväntas ligga på en lägre nivå.
I de tre borgerliga motionerna Fi217 (m), Fi229 (fp) och Fi227 (c) anförs att finansplanens bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är alltför positiva. I motionerna Fi224 (v) och Fi223 (mp) hävdas motsatsen. Enligt vänsterpartiet och miljöpartiet ger finansplanen en alldeles för mörk bild av den ekonomiska situationen. I motion Fi224(v) framhålls bl.a. att försämringen av den svenska industrins konkurrenskraft kraftigt har överdrivits och i Fi223 (mp) uttalas att den svenska industrin i dag är väl rustad för att möta 1990-talets problem.
Såvitt utskottet förstår anser vänsterpartiet och miljöpartiet att man i finansplanen överdriver de svårigheter som den ekonomiska politiken står inför vid inledningen av 1990-talet. Utskottet delar inte denna uppfattning. Praktiskt taget alla indikatorer visar att konkurrenskraften kontinuerligt har försvagats. Marknadsandelsförlusterna på både export- och hemmamarknaderna visar detta klart.
Miljöpartiets slutsats att svårigheterna för den ekonomiska politiken överdrivs i finansplanen grundar sig på en jämförelse bakåt i tiden mellan utvecklingen i Sverige och vissa andra OECD-länder. Utskottet delar motionärernas uppfattning att i ett 10-årsperspektiv har den svenska ekonomin i flera avseenden utvecklats positivt. Under en stor del av 1980-talet var den ekonomiska utvecklingen i Sverige god. Näringslivets investeringar ökade, statsfinanserna sanerades och allt fler fick arbete. Överhettningen i ekonomin medförde emellertid att produktionsresurserna blev för hårt utnyttjade vilket är en av de viktigaste orsakerna till att de i finansplanen utpekade obalanserna i ekonomin nu är en realitet.
Den statistik som redovisats efter det att finansplanens prognoser framlades underbygger slutsatsen att den svenska ekonomin nu är inne i en utpräglad lågkonjunktur. Konjunkturinstitutets senaste barometerundersökning för den svenska industrin visar att nedgången i efterfrågan fortsätter. Företagen är inställda på en fortsatt kraftig orderminskning under första kvartalet i år. Minskningarna härrör från hemmamarknaden men också i viss utsträckning från exportmarknaden. Den förväntade nedgång som registrerats i konjunkturbarometern gäller samtliga industribranscher.
Vidare kan nu konstateras att den faktiska arbetslösheten i januari steg till 2,3% från 1,8% i december där en del av uppgången dock förklaras av säsongmässiga faktorer. Det innebär att 104000 personer saknade arbete. I januari förra året var 73000 personer, eller 1,6%, utan arbete. Samtidigt stiger nu antalet varsel om uppsägning mycket snabbt. I januari hade enligt AMS 11000 personer varslats jämfört med 2000 personer vid motsvarande tidpunkt i fjol. Detta är den högsta månadsnoteringen sedan den djupa lågkonjunkturen 1981.
Som nämnts hävdas i motionerna Fi217(m), Fi229(fp) och Fi227(c) att den ekonomiska utvecklingen under de två kommande åren blir sämre än vad som anges i finansplanens alternativ 2. Motionärerna utgår från att löne- och prisökningarna blir större i jämförelse med finansplanens antaganden. Utskottet har givetvis ingen annan mening än motionärerna att med en sådan inflationsutveckling måste den kommande ekonomiska utvecklingen bli mer negativ.
För att undvika just en sådan negativ utveckling som beskrivs i de borgerliga motionerna tillsatte regeringen en förhandlingsgrupp med uppgift att undersöka förutsättningarna för ett stabiliseringsavtal för hela arbetsmarknaden och för i första hand år 1991. Arbetet med att uppnå ett stabiliseringsavtal utgör sålunda en viktig del av de åtgärder som regeringen vidtar för att återskapa balans i ekonomin. Förhandlingsgruppen har presenterat ett förslag till tvåårsavtal, som innebär att lönekostnadsökningarna -- inkl. löneglidning och överhäng -- kan begränsas till ca 5% år 1991 och ca 3% år 1992. Ett avtal på de nivåer som föreslagits innebär att konsumentprisökningarna bör kunna begränsas påtagligt under år 1992. Det skulle innebära att inflationstakten år 1991 kan bli ungefär lika hög som i det övriga OECD-området och under 1992 något lägre. Konkurrensläget skulle därmed förbättras och förutsättningar skapas för att kraftigt begränsa företagens förluster av marknadsandelar. I ett sådant läge kan industriproduktionen börja öka igen redan under år 1992 och sysselsättningen därmed åter växa. Det är emellertid troligt att arbetslösheten fortsätter att öka under 1991 och 1992, men i långsammare takt. Slutsatsen blir sålunda att om stabiliseringsavtalets nivåer accepteras kan detta bidra till att lågkonjunkturen blir kort och att en långvarig arbetslöshetskris av det slag många andra länder i Europa fått gå igenom kan undvikas.
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
Utskottet vill i likhet med vad som sägs i finansplanen understryka att målen för den ekonomiska politiken -- full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och en god miljö -- ligger fast. Som framgått av redovisningen av den förväntade ekonomiska utvecklingen i Sverige, kommer höga krav att ställas på utformningen av den ekonomiska politiken. Utvecklingen under större delen av 1980-talet har i flera avseenden varit gynnsam för Sverige. Sysselsättningen ökade med 400 000 personer varav en betydande andel var kvinnor. Löntagarnas köpkraft återställdes efter den negativa utvecklingen under början av 1980-talet. Statsfinanserna sanerades och den offentliga sektorn byggdes ut på viktiga områden som t.ex. barnomsorgen, sjukvården och äldreomsorgen. Investeringarna ökade kraftigt och då främst i industrin. Men framstegen och framtidstron skapade också krav och förväntningar vilket resulterade i en alltmer överhettad ekonomi. Inflationen kom att överstiga våra viktigaste konkurrentländers, tillväxten blev alltför låg och bytesbalansunderskottet steg kraftigt under de sista åren av 1980-talet.
Dessa obalanser i den svenska ekonomin skapade vid några tillfällen under år 1990 oro på de finansiella marknaderna. Oron på finansmarknaderna förstärktes av försämrade vinstrapporter från näringslivet och allvarliga likviditets- och soliditetsproblem i vissa finansbolag. Vid månadsskiftet september/oktober uppkom ett valutautflöde på 17 miljarder kronor. I detta läge tvingades riksbanken att strama åt penningpolitiken vilket innebar en kraftig höjning av marknadsräntorna. Placerarna reagerade positivt på den penningpolitiska åtstramningen men också på regeringens skrivelse (skr. 1990/91:50) om åtgärder för att stabilisera ekonomin som presenterades för riksdagen den 26 oktober. Marknadsräntorna har därefter gått ned och omvärldens förtroende för svensk politik och för den ekonomiska politiken har successivt förstärkts. Detta har blivit särskilt tydligt efter det att regeringen presenterade förslaget till statsbudget i början av januari. Marknadsräntorna noterades sålunda i mitten av februari till 12,2% och 11,3% för sexmånaders statsskuldväxlar resp. femåriga statsobligationer. Sedan mitten av oktober har ett betydande valutainflöde ägt rum. Valutareserven uppgår för närvarande till 118 miljarder kronor.
Statsmakterna har under det gångna året vidtagit ett antal åtgärder för att åstadkomma balans i den svenska ekonomin. Utskottet vill i likhet med föredraganden understryka att arbetet med att stabilisera ekonomin måste fullföljas med kraft. En nedväxling från inflationslöner till reallöner måste ovillkorligen komma till stånd. Samtidigt måste sparande och investeringar främjas.
För att försvara sysselsättningen, vilket måste vara centralt för den ekonomiska politiken, krävs att politiken med all kraft inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen så att konkurrenskraften kan återställas.
Den inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen valt för att nå här angivna mål har tidigare i betänkandet sammanfattats på s. 11--14 i reciten.
Vid behandlingen av regeringens skrivelse i december framhöll utskottet (1990/91:FiU10 s. 31) att det i flera avseenden rådde stor enighet mellan vad som anfördes i skrivelsen och vad som uttalades i partimotionerna från folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet om vilka huvudproblemen är i den svenska ekonomin och vilka de viktigaste uppgifterna måste vara för den ekonomiska politiken för att uppnå en tillfredsställande utveckling av den svenska ekonomin. En genomgång av samtliga borgerliga partimotioner som väckts i anslutning till årets finansplan visar att denna övergripande samsyn alltjämt äger sin riktighet. Det råder sålunda inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas om att detta innebär att en stram finanspolitik måste föras, att den offentliga sektorn effektiviseras och utgifternas andel av BNP minskar så att därigenom skattekvoten kan sänkas. Ej heller råder det några skiljaktiga uppfattningar om att den konkurrensutsatta sektorn skall vara löneledande och att ansvaret för lönebildningen ytterst måste åvila arbetsmarknadens parter. En viss överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och i nu aktuella motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn och utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba kostnadsutvecklingen. Vid en konkretisering av vilka specifika åtgärder som krävs går emellertid på många andra punkter uppfattningarna isär. Detta gäller särskilt inriktningen av fördelningspolitiken. Utskottet återkommer till de fördelningspolitiska frågorna senare i betänkandet i anslutning till behandlingen av budgetpolitiken.
Moderata samlingspartiet anför i motion Fi217 (m) att större vikt måste läggas vid strukturpolitiken. Stabiliseringspolitiken skall inriktas på att skapa goda förutsättningar för tillväxt och förhindra att trånga sektioner uppstår inom vissa branscher eller regioner. Man upprepar sitt tidigare ställningstagande att finanspolitiken inte skall utnyttjas för att finjustera efterfrågan. Stabiliseringspolitiskt motiverade insatser bör i första hand åvila penningpolitiken vars uppgift då främst blir att försvara en fast växelkurs. I motionen hävdas också att när regeringen nu prioriterar inflationsmålet så blir avvägningen mot sysselsättningsmålet oklar. Enligt motionärerna vill regeringen inte se eller acceptera att det här finns en målkonflikt. I motionen framhålls att det på arbetsmarknaden råder samma villkor som gäller för prisbildningen i övrigt, dvs. att det är utbud och efterfrågan på arbetskraft som till slut bestämmer löneutvecklingen. Därför är det, enligt motionärerna, meningslöst att regeringen genom Rehnbergkommissionens arbete försöker styra lönebildningen med hjälp av inkomstpolitiska ingripanden. Man ser det också som utsiktslöst att primärt bekämpa arbetslösheten genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det går inte att avskaffa arbetslösheten genom, som motionärerna ser det, konstlade åtgärder.
Den allvarligaste kritik som kan riktas mot moderata samlingspartiets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken är, enligt utskottets mening, partiets syn på arbetslösheten och hur den skall bekämpas. I motionen betonas att full sysselsättning är ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. Men synen på hur detta mål skall kunna uppnås utgår ifrån en kraftigt förenklad bild av hur arbetsmarknaden fungerar. Överlämna prisbildningen på arbetskraft till marknadskrafterna, är budskapet i motionen. Så småningom inträder då jämvikt också på denna marknad, vilket definitionsmässigt skulle innebära att full sysselsättning uppnås. Med detta synsätt behöver den ekonomiska politiken endast koncentreras till strukturåtgärder på ekonomins utbudssida för att motverka trånga sektorer i ekonomin. Stabiliseringspolitik kommer aldrig att behöva nyttjas för att motverka en situation där ekonomin är överhettad eller för att stimulera ekonomin vid snabbt stigande arbetslöshet, eftersom sådana situationer i princip knappast kan uppkomma.
Utskottet delar uppfattningen att det är en viktig uppgift för den ekonomiska politiken att föra en långsiktig strukturpolitik för att förbättra ekonomins funktionssätt. Så t.ex. måste oöverskådliga regelverk avskaffas och rörligheten på arbetsmarknaden bör förbättras. Detta har också varit den inriktning av den ekonomiska politiken som präglat regeringens politik sedan 1982. Här kan som exempel nämnas åtgärder som skattereformen och avregleringen av kreditmarknaden. Det är emellertid utskottets bestämda övertygelse att enbart åtgärder som syftar till att skapa en friare arbetsmarknad inte räcker för att bibehålla den fulla sysselsättningen. Utskottet tolkar det som sägs i motion Fi217 (m) så att arbetsmarknaden närmast kan likställas med en varumarknad där likartade produkter säljs på en marknad som kännetecknas av hård konkurrens. Så är givetvis inte fallet.
Arbetsmarknaden består av en mängd delmarknader där konkurrensbetingelserna och andra faktorer som bestämmer lönebildningen är starkt varierande. Det är bl.a. denna komplikation som ofta ställer fördelningspolitiken inför svåra avvägningar.
Med en sådan mer verklighetsnära syn på hur arbetsmarknaden fungerar måste exempelvis sådana rekommendationer som framförs i motion Fi217 (m) -- att parterna själva skall bära konsekvenserna av för höga löneökningar i form av arbetslöshet, konkurser och företagsnedläggelser -- tolkas som om ambitionerna att hålla tillbaka arbetslösheten inte har högsta prioritet. Det borde vara en självklarhet också för moderata samlingspartiet att den grupp som lyckats erhålla höga löneökningar inte alls behöver tillhöra det arbetskollektiv som på grund härav drabbas av arbetslöshet.
I motsats till vad som uttalas i Fi217 (m) anser utskottet att det stabiliseringsavtal som Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande betydelse för att en kraftigt växande arbetslöshet nu skall kunna undvikas. Det är helt uppenbart att lönebildningen inte fungerat tillfredsställande under 1980-talet, vilket är en av orsakerna till försämringen av den svenska industrins konkurrenskraft. En ökning av arbetslöshetstalen från de senaste årens låga nivå kan därför sannolikt inte undvikas om marknadsandelsförlusterna slår igenom och efterfrågan viker. För att undvika en för svenska förhållanden oacceptabel arbetslöshet krävs att lönekostnadsökningarna växlas ned till en väsentligt lägre takt än den vi haft det senaste decenniet. Genom bl.a. Rehnbergkommissionens arbete finns nu en bred uppslutning kring och en ökad insikt om det angelägna i att åstadkomma denna nedväxling. Som också finansministern framhöll i årets allmänpolitiska debatt är det utskottets förhoppning att de förhandlingar som nu håller på att avslutas om ett stabiliseringsavtal skall leda fram till en överenskommelse där parterna tar det ansvar som följer av den frihet man har på arbetsmarknaden.
I motion Fi217 från moderata samlingspartiet hävdas också att det finns en oklarhet om målet full sysselsättning när regeringen tvingas göra en avvägning mellan strävandena att sänka inflationen och att nå full sysselsättning. Utskottet vill här understryka att den målkonflikt som motionärerna pekar på inte finns på längre sikt. Varaktig full sysselsättning förutsätter i själva verket att kostnaderna i Sverige inte stiger snabbare än i andra länder. Det förtjänar emellertid i detta sammanhang att framhållas att en låg inflation inte automatiskt leder till att arbetslösheten kan hållas nere. Det finns utvecklade industriländer i Europa som exempelvis Frankrike, Belgien och Danmark som i dag har en låg inflation men där arbetslösheten under större delen av 1980-talet legat mellan 9 och 10%. Även om stor försiktighet alltid bör iakttas vid jämförelser mellan länder går det inte att komma ifrån att dessa höga arbetslöshetstal måste innebära en social katastrof för stora grupper i dessa länder.
I det kortfristiga perspektivet kan givetvis den målkonflikt som nämns i den moderata motionen uppträda. Under senare delen av 1980-talet och under år 1990 har den svenska arbetsmarknaden uppvisat mycket låga arbetslöshetssiffror. Detta har säkerligen inneburit att större delen av arbetsmarknaden har drabbats av en överskottsefterfrågan på arbetskraft som lett fram till en överhettning i ekonomin.
Den ökning som nu kan noteras i antal varsel om uppsägningar bör inte, för att undvika att inflationstrycket ånyo ökar i ekonomin, mötas med generella efterfrågestimulanser. I stället bör man, enligt utskottets mening, utnyttja arbetsmarknadspolitiska åtgärder som främst inriktas mot utbildningsinsatser och andra åtgärder som främjar den yrkesmässiga rörligheten. Men här kan givetvis den svåra situationen uppträda att arbetsmarknaden i ett lågkonjunkturläge försämras så snabbt att även kraftiga satsningar för att åstadkomma en ökad yrkesmässig rörlighet inte är tillräckliga. Om en sådan utveckling skulle ske kan ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder behöva aktualiseras. Även om de närmaste åren kommer att innebära stora påfrestningar på arbetsmarknaden vill utskottet bestämt understryka att arbetslöshet aldrig får bli ett medel för att uppnå en låg inflation. Men det är också av detta skäl som utskottet, till skillnad mot vad som hävdas i motion Fi217 (m), vill framhålla vikten av att olika medel, dvs. inte enbart marknadsanpassade medel, måste kunna utnyttjas för att bekämpa arbetslöshet och inflation. I motion Fi217 (m) tycks man ha den uppfattningen att det exempelvis är meningslöst eller att det leder till en allvarlig störning på arbetsmarknaden att eftersträva ett stabiliseringsavtal. Med detta synsätt innebär försök att nå överenskommelser för att begränsa prisökningarna ett hinder för den fria prisbildningen. Det innebär, enligt utskottets mening, att motionärerna avstår från att utnyttja de medel som finns för att förena prisstabilitet med en hög sysselsättningsgrad.
Utskottet kan konstatera att i motionerna Fi229 (fp) och Fi227 (c) redovisas en syn på de negativa konsekvenser av en ökande arbetslöshet som helt överensstämmer med utskottets uppfattning. I motion Fi229 (fp) framhålls sålunda att inga omfördelningssystem eller bidrag i längden kan kompensera för skillnaden i hushållsekonomin av att ha ett förvärvsarbete och att vara arbetslös. Långvarig arbetslöshet är särskilt negativ eftersom den bryter ned människors självkänsla och tro på den egna förmågan. Den ekonomiska politiken måste därför ha som ett viktigt mål, kanske det viktigaste, att skapa riktiga jobb. Motionärerna framhåller också betydelsen av att förhindra uppkomsten av långtidsarbetslöshet. Utskottet delar denna uppfattning. Att särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör sättas in för att motverka långtidsarbetslöshet ligger också i linje med den uppläggning av arbetsmarknadspolitiken som förordas i finansplanen.
I sina kommentarer till Rehnbergkommissionens arbete uppvisar både folkpartiet liberalerna och centern en kluven inställning. I princip säger man sig vara motståndare till den inblandning i parternas förhandlingar som Rehnbergkommissionens arbete innebär. Å andra sidan framhålls vikten av att samhällsekonomiskt ansvarsfulla avtal nu sluts för de kommande åren. När det gäller det principiella ställningstagandet till Rehnbergkommissionens arbete hänvisar utskottet till vad utskottet anfört i anslutning till behandlingen av motion Fi217 (m). Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att i såväl motion Fi227 (c) som i Fi229 (fp) ges ett stöd för att sluta ett stabiliseringsavtal.
När det i övrigt gäller folkpartiet liberalernas förslag till inriktning av den ekonomiska politiken har utskottet främst invändningar som rör fördelningspolitiken. Utskottet återkommer senare i betänkandet till dessa frågor.
I motion Fi227 (c) efterlyses en mer återhållsam finanspolitik än den som redovisas i finansplanen. Som framgår av det avsnitt i betänkandet som behandlar budgetpolitiken innebär emellertid det budgetalternativ som centern redovisar att ett betydande underskott uppkommer i statsbudgeten. Med hänvisning till att starka restriktioner måste läggas på statens liksom kommunernas och landstingens utgifter för att inflationsbekämpningen skall bli effektiv avvisar utskottet en sådan inriktning av den ekonomiska politiken.
I motion Fi227 (c) hävdas vidare att den beslutade finansieringen av skattereformen med ett breddat momsuttag kraftigt har bidragit till "att hålla uppe farten i pris- och lönekarusellen". Enligt centern skulle de direkta inflationsdrivande effekterna kunnat undvikas om centerns förslag till finansiering hade vunnit gehör. Den allmänna breddningen av momsuttaget skulle i centerns skattereform ha ersatts med höjningar av de indirekta skatterna inom vissa utvalda områden t.ex. en kraftig höjning av energiskatterna.
Det är för utskottet svårt att se att centerns förslag till finansiering av skattereformen inte skulle slå igenom på prisnivån i konsumentledet. De av centern föreslagna skatte- och avgiftshöjningarna skulle dessutom slå igenom på exportpriserna och bidra till att försämra den svenska konkurrenskraften. De negativa återverkningarna på den svenska industriproduktionen och sysselsättningen skulle därmed bli betydande. Utskottet avvisar en sådan inriktning av politiken.
I motion Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) framhålls att den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i centerns motion Fi227 (c) bör vara utgångspunkten för strävan att uppnå regional balans. Utskottet delar inte denna uppfattning. Som utskottet ser det är en avgörande förutsättning för att kunna uppnå och försvara en regional balans en effektiv stabiliseringspolitik. Som utskottet framhållit kan kritik riktas mot centerns politik i detta avseende. Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till de betydande satsningar för en förbättring av infrastrukturen som regeringen föreslår i proposition 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt. Dessa frågor kommer senare under våren att behandlas av riksdagen.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi217 (m) yrkande 1, Fi222 (c), Fi227 (c) yrkandena 1 och 2 samt Fi229 (fp) yrkande 1.
I motion Fi224 (v) slås fast att den ekonomiska politikens främsta uppgifter är att skapa balans i ekonomin genom att bekämpa inflationen med aktiv prispresspolitik samtidigt som den förda fördelningspolitiken särskilt måste beakta låginkomsttagarnas och kvinnornas svaga ställning i vårt samhälle. Politiken måste också syfta till att bl.a. uppnå ekologisk balans, försvara den generella välfärdspolitiken, demokratisera arbetslivet och skapa en bättre arbetsmiljö med minskad utslagning.
Utskottet vill med anledning av den inriktning av stabiliseringspolitiken som föreslås i motion Fi224 (v) anföra följande.
Som framgår av utskottets redovisning av vänsterpartiets budgetalternativ kommer utgiftstrycket i den offentliga sektorn att öka. Detta ser utskottet som allvarligt eftersom en sänkning av utgiftskvoten för den offentliga sektorn är en viktig del i strävandena att stabilisera ekonomin. Därtill kommer att vänsterpartiet ej heller ser höga nominella löneökningar som ett problem för en positiv utveckling av den svenska ekonomin. Vänsterpartiet anser att den helt dominerande förklaringen till den höga inflationen i Sverige är höga vinstkrav, monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor och en politik som gynnar de redan välbesuttna. Denna syn på inflationens orsaker leder vänsterpartiet fram till slutsatsen att Rehnbergkommissionens arbete saknar mening och att det föreslagna stabiliseringsavtalet i stället blir ett hot mot den fria förhandlingsrätten och låginkomsttagarna.
Som framgått av vad utskottet tidigare i betänkandet anfört om stabiliseringsavtalet kan utskottet inte i något avseende dela vänsterpartiets uppfattning om Rehnbergkommissionens arbete. Däremot kan det finnas anledning att beakta vissa av de faktorer som vänsterpartiet anser vara inflationsdrivande. Som utskottet ser det finns det sålunda skäl att bedriva en prispressande politik. Som framgår av finansplanen har under hösten ett par olika initiativ tagits för att bryta inflationsförväntningarna och få till stånd en snabbare prisanpassning. Överenskommelser har träffats mellan regeringens särskilda förhandlingsgrupp och representanter för dagligvaruhandeln om att begränsa prisökningstakten. En central uppgörelse mellan parterna på bostadsområdet om riktlinjer för hyressättningen har lett till att hyreshöjningarna för 1991 har begränsats.
Utskottet kan i långa stycken känna sympati för de allmänna målformuleringar rörande inriktningen av fördelningspolitiken och de ambitioner som vänsterpartiet redovisar när det gäller sysselsättnings- och välfärdspolitiken, utbildnings- och forskningspolitiken, regional balans, kraven på en god yttre miljö och förbättringen av arbetsmiljön. Det är emellertid utskottets bestämda uppfattning att de förslag till konkreta åtgärder som redovisas i motion Fi224 (v) inte bidrar till att stabilisera ekonomin utan i stället förstärker rådande obalanser. Därigenom omöjliggörs ett förverkligande av här nämnda mål som vänsterpartiet säger sig vilja uppfylla.
I motion Fi224 (v) föreslås också att riksdagen uttalar sig mot att Sverige underordnar sig EGs politik. Målsättningen skall, sägs det i motionen, vara densamma som mot andra stater, dvs. beredskap till samarbete och frihandel men inte underordning och beroende.
Utskottet vill erinra om att riksdagen har uttalat sig för att Sverige skall ansöka om medlemskap i EG. Förhandlingar får visa på vilket sätt Sverige blir delaktigt i den europeiska integrationen. Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi224 (v) yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14.
I motion Fi223 (mp) upprepar miljöpartiet sin ståndpunkt att vid uppställandet av riktlinjer för den ekonomiska politiken måste utgångspunkten vara en minskad materiell förbrukning. Vidare måste man vid framtagandet av varor utforma produkter, välja material och tillverkning, förpackningar och distributionssätt så att alltmer går att återanvända och återbruka. Om inte dessa krav är uppfyllda går det inte, enligt motionärerna, att klara miljöproblemen och åstadkomma en hållbar utveckling. För att uppnå dessa mål måste miljöavgifter och miljöskatter införas i betydande omfattning. Arbetsgivaravgifterna skall sänkas och växlas mot skatt på energiråvaror. Den minskade materiella förbrukningen bör kompletteras med sänkt arbetstid. Någon form av valutareglering måste återinföras. Detta skall ske via internationella överenskommelser.
Utskottet vill med anledning av denna motion anföra följande. Miljöpartiets uttalade syfte är att minska den materiella förbrukningen, dvs. det materiella välståndet. Som utskottet tidigare framhållit (jfr 1990/91:FiU10) skulle en sådan politik omedelbart leda till sänkt levnadsstandard. Detta skulle sannolikt skapa stora fördelningspolitiska spänningar och orättvisor. Utrymmet för statsmakterna att kompensera och stödja särskilt utsatta grupper skulle därmed minska drastiskt. Den omläggning miljöpartiet förordar är i vissa avseenden så långtgående att konsekvenserna inte går att överblicka ens i det korta perspektivet. Riskerna för ekonomisk utarmning är emellertid uppenbara. Dessa risker förstärks om man också beaktar att miljöpartiet vill minska vår öppenhet mot omvärlden. Som framhölls i här nämnda betänkande har den välfärd som vi i dag uppnått till stora delar sin grund i vår ekonomis öppenhet. En fortsatt tillväxt av vår handel med omvärlden, fortsatta möjligheter för svenska företag att etablera sig i utlandet och utländska företag att etablera sig i Sverige är några av de viktigaste förutsättningarna för en positiv utveckling av den svenska ekonomin. Att avskärma den svenska ekonomin genom att begränsa kapitalrörelserna med utlandet och förorda en neddragning av industriproduktionen innebär att den ekonomiska politiken ges en inriktning som utskottet bestämt vill avvisa. Utskottet återkommer till kravet att via internationella överenskommelser begränsa kapitalrörelserna.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi223 (mp) yrkandena 1 och 5.
Sambandet ekologi och ekonomisk politik
I motionerna Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp), Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) och Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) understryks vikten av att sambandet ekologi och ekonomisk politik uppmärksammas. I motion Fi224 (v) framhålls att det i dag finns en betydande insikt om hur allvarlig miljösituationen är. Denna insikt måste ligga till grund inte bara för det som traditionellt betecknas som miljöpolitik, utan för politiken på många andra områden -- samhällsplanering, industripolitik, forskningspolitik m.m.
I motion Fi227 (c) understryks vikten av att kommande generationers välfärd beaktas i den ekonomiska politiken. Det övergripande välfärdsmålet måste vara en hållbar utveckling. Arbetet med att utveckla gröna nationalräkenskaper måste också sätta spår i de beslut som fattas så att miljö- och naturresursaspekter blir grundläggande i all samhällsplanering.
I motion Fi219 (mp) hävdar motionärerna att med de beslut som regering och riksdag redan har bundit sig för kan följande utveckling förväntas:
energiförbrukningen kommer inte att minska, koldioxidutsläppen kommer inte att minska, kväveoxidutsläppen kommer att öka, de två kärnkraftverken kommer inte att avvecklas, alkoholförbrukningen kommer inte att minska med 25%, försurningsskadorna kommer inte att minska och kväveutsläppen till haven kommer inte att minska.
Enligt motionärerna måste en grundlig utredning göras om vart utvecklingen är på väg om de i dag accepterade och styrande faktorerna får verka fritt. Denna utredning måste åtföljas av en ny utredning som anger hur man skall uppnå den "gröna framtid" som definieras i motionen.
Utifrån de motionsyrkanden som utskottet här behandlar kan man få det intrycket att den förda miljöpolitiken över huvud taget inte beaktar sambandet mellan ekologi och ekonomisk politik. En sådan slutsats är felaktig. Som framhålls i finansplanen är åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt en viktig del av den ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken skall bidra till att ställa om produktion och konsumtion för att säkra långsiktig balans mellan ekonomisk tillväxt och miljö. Det framhålls att de kommande årens miljöpolitik kommer att präglas av ökad internationalisering, decentraliserat beslutsfattande och ökat miljöansvar inom alla samhällssektorer. Ett utbyggt internationellt samarbete ger oss nya möjligheter att påverka miljöpolitiken globalt och att utveckla en internationell strategi för en långsiktigt hållbar utveckling. Därmed kan stora framsteg göras på ett sätt som skapar likvärdiga villkor för företag i olika länder.
Det bör även påpekas att de förändringar som nu genomförs av skattesystemet innebär att energikonsumtionen begränsas och att det blir dyrare att skada miljön. Ytterligare förslag som minskar miljöbelastningen har presenterats i den miljöpolitiska propositionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90).
I motion Fi219 (mp) efterlyses en utredning som belyser utvecklingen i landet under antaganden om en bestämd utveckling av vissa negativa miljöpåverkande faktorer. Även här finns det anledning att erinra om att ett omfattande material med den inriktning som motionärerna efterlyser under årens lopp successivt har tagits fram.
Redan i mitten av 1970-talet publicerades i anslutning till arbetet med den fysiska riksplaneringen en mängd utredningar med denna inriktning. Det nu mest aktuella utredningsmaterial som belyser dessa frågor är de bilagor som publicerats i anslutning till den miljöpolitiska propositionen.
Som framhålls i finansplanen måste man för att kunna fatta riktiga beslut för en långsiktigt hållbar utveckling bygga upp en löpande statistik som belyser samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det gäller på såväl företags- och hushållsnivå som på samhällsnivå. Det är viktigt att den ekonomiska statistiken är så utformad att den belyser miljöpåverkan och resursförbrukning. Dessa frågor är för närvarande under utredning. Ett första underlag beräknas vara klart under år 1991.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi219, Fi224 yrkande 10 och Fi227 yrkande 7.
Spelregler på arbetsmarknaden
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi229 att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om behovet av striktare spelregler på arbetsmarknaden. Reglerna för när konflikter skall betraktas som samhällsfarliga bör enligt motionärerna skärpas, och även andra än parterna själva bör beredas plats i de organ som skall pröva samhällsfarligheten i uppkomna konflikter. Motionärerna förordar också att det maximala skadeståndsbeloppet för vilda strejker höjs kraftigt.
Vänsterpartiet begär i motion Fi224 att riksdagen skall uttala sig mot införandet av ytterligare tvångsmedel på arbetsmarknaden riktade mot de arbetande. Motionärerna framhåller att de värnar om den fria förhandlingsrätten och att de under inga omständigheter kan godkänna en tvångslag eller tvångsmedling i någon form.
De frågor som motionärerna tar upp berör förhållanden på arbetsmarknaden som nyligen behandlats av löneförhandlingsutredningen. Den särskilde utredaren har redovisat sina förslag i betänkandet Spelreglerna på arbetsmarknaden (SOU 1991:13), vilket lades fram i början av februari 1991. Betänkandet bereds för närvarande inom regeringskansliet, och enligt utskottets mening bör riksdagen avvakta remissbehandlingen av betänkandet och regeringens ställningstagande i frågan. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionerna Fi224 (v) yrkande 4 och Fi229 (fp) yrkande 4.
Statsskuldspolitiken
Riksdagen behandlade hösten 1990 proposition 1990/91:29 om riksgäldskontorets uppgifter inom statsskuldspolitiken (1990/91:FiU4, rskr. 38). Vid behandlingen slogs fast att det övergripande målet för riksgäldskontoret och statsskuldspolitiken skall vara att minimera kostnaderna för statens upplåning. Övriga ekonomisk-politiska mål skall betraktas som restriktioner för kontorets möjligheter att uppfylla målet om kostnadsminimering. En sådan restriktion är normen att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta för att finansiera statliga budgetunderskott eller för att förvalta statsskulden. Vidare gäller att riksgäldskontoret skall samråda med riksbanken om statsskuldspolitiken för att säkerställa att denna avvägs mot penningpolitiken. En konsekvens av kravet att upplåningen skall vara kostnadseffektiv är att upplåning från hushåll i syfte att stimulera sparande inte skall ske om det strider mot det övergripande målet.
De i höstas beslutade riktlinjerna upprepas i finansdepartementets bilaga 9 till budgetpropositionen under avsnittet Kostnader för statens skuld (s. 38--45). I detta avsnitt redovisas även hur upplåningsverksamhetens resultat skall kunna utvärderas genom att den faktiska skuldens kostnader jämförs med kostnaderna för en riktmärkesportfölj. Riktlinjerna för denna portföljs sammansättning bestäms av riksgäldskontorets styrelse. Målsättningen bör enligt föredraganden vara att de faktiska kostnaderna sett över en längre period bör vara lägre än kostnaderna för riktmärkesportföljen.
Utskottet har tagit del av den redovisade utvärderingsmetoden. En faktor som har mycket stor betydelse för de totala upplåningskostnaderna är statsskuldens fördelning på den inhemska och den utländska marknaden. Denna fördelning har riksgäldskontoret små möjligheter att påverka eftersom den s.k. utlandslånenormen innebär att någon ny statlig upplåning i utländsk valuta inte får ske.
I finansplanen anförs att i den utsträckning som större inflöden av valuta uppstår, skall en därtill svarande amortering ske på statens skuld i utländsk valuta.
I motion Fi217 (m) delar man uppfattningen beträffande det övergripande målet för statsskuldspolitiken och att den s.k. utlandslånenormen ligger fast. Däremot anser motionärerna det inte rimligt att riksgäldskontoret i tider av växande underskott i bytesbalansen skall vara förpliktat att vid ett valutainflöde, orsakat av ett högt ränteläge, amortera ned statens utlandsskuld. Konsekvensen blir en avsevärd höjning av statens upplåningskostnader, samtidigt som enskilda låneförmedlare tillgodogör sig en betydande vinst på ränteskillnaden.
Motionärerna anser vad beträffar den inhemska upplåningen att det inte kan vara riksgäldskontorets uppgift att stimulera hushållens sparande om detta skulle strida mot kostnadsminimeringsmålet. Av detta drar motionärerna slutsatsen att det inte finns några behov av nya emissioner av spar- och premieobligationer eller av det nyligen presenterade riksgäldskontot.
Som utskottet redovisat måste kravet att begränsa kostnaderna för den statliga upplåningen vägas mot övriga ekonomisk-politiska mål. Det kan i vissa lägen, t.ex. beroende på ett kraftigt inhemskt efterfrågetryck, vara motiverat att hålla ett högt inhemskt ränteläge som leder till ett kraftigt valutainflöde. Att i ett sådant läge avstå från att nedamortera utlandsskulden skulle leda till en ökning av valutareserven som skulle kunna motverka ansträngningarna att hålla uppe räntenivån. Utskottet anser därför att i den utsträckning som större inflöden av valuta uppstår skall en därtill svarande amortering ske av statens skuld i utländsk valuta.
Utskottet anser i likhet med vad utskottet anförde i höstas och riksdagen då ställde sig bakom, att riksgäldskontoret även fortsättningsvis bör kunna låna från hushållen. Därigenom får kontoret tillgång till ett brett register av upplåningsformer som kan ge en god handlingsberedskap när det sker förskjutningar i upplåningskostnaderna mellan olika segment på marknaden. Det nya kontosparsystemet gör det möjligt att bedriva upplåning hos hushållen utan att det övergripande målet om kostnadsminimering eftersätts. Utskottet delar således inte motionärernas uppfattning och förordar att riksdagen avslår motion Fi217 yrkande 4.
Penning- och valutapolitiken
I propositionen konstateras att en fast växelkurs är en av hörnstenarna i den ekonomiska politik som förts sedan 1982. Den skall skapa stabilitet och trovärdighet i den ekonomiska politiken och därmed bidra till inflationsbekämpningen. Att göra avsteg från valutapolitikens mål är uteslutet. Penningpolitikens överordnade uppgift är att upprätthålla den fasta växelkursen.
I motion Fi207 (v) anförs att avskaffandet av valutaregleringen år 1989 fick en rad negativa konsekvenser. För att i viss utsträckning kunna kontrollera valutautflödet bör valutalagstiftningen återinföras, anser motionärerna.
Även i motion Fi223 (mp) kritiseras avskaffandet av valutaregleringen. De fria kapitalrörelserna leder till ett kortsiktigt handlande, som motverkar en god miljövänlig industristruktur. Sverige ligger nu öppet och oskyddat för stora kapitalströmmar. Enligt motionärerna berodde valutautflödet i oktober 1990 på att ett fåtal stora kapitalägare förde ut kapital för att tvinga fram en ändrad ekonomisk politik. Enligt miljöpartiet är en total rörelsefrihet för kapitalet inte möjlig att upprätthålla. Kapitalets stora frihet kommer att skapa stora problem i världsekonomin på grund av kapitalägarnas lojalitet med kapitalet. Det behövs därför ett internationellt samarbete för att motverka kapitalets överrörlighet. Regeringen bör snarast ta initiativ för att få till stånd internationella överenskommelser om att begränsa kapitalets totala frihet.
Utskottet vill med anledning av yrkandena i motionerna från vänsterpartiet och miljöpartiet om att återinföra valutaregleringen eller på annat sätt begränsa betalningarna till och från utlandet anföra följande. Det är utskottets uppfattning att en valutalagstiftning inte kan användas för att begränsa och styra kapitalrörelser. Senare års erfarenheter har visat att valutaregleringen inte gav något skydd mot destabiliserande valutaflöden i tider med valutaoro. Regleringen fungerade inte heller konkurrensneutralt mellan olika typer av företag. Stora internationella företag fick en betydande handlingsfrihet medan små och medelstora företag påverkades mer kännbart. Den omständigheten att regleringen med tiden blev allt mindre effektiv utgjorde också ett av motiven till att den avskaffades. Mot bakgrund härav ter sig ett återinförande av valutaregleringen som mer eller mindre verkningslöst.
Möjligheterna att föra en i förhållande till omvärlden oberoende ekonomisk politik är begränsade i ett land som Sverige med en omfattande utrikeshandel. Med det stora handelsutbytet följer ett internationellt beroende. Den internationella arbetsfördelningen grundas på frihandelsprincipen till vilken Sverige sedan länge har anslutit sig. Den främjar ekonomisk utveckling och välstånd i alla länder som deltar i detta samarbete. Med handelsutbytet följer också betalningsströmmar mellan länderna. Om man skulle vilja upprätthålla en effektiv kontroll av valutaströmmarna skulle detta kräva ett regleringssystem som omfattade även de transaktioner som sker i anslutning till utrikeshandeln. Utskottet ser inte en sådan utveckling som vare sig önskvärd eller möjlig. Ett återinförande av valutaregleringen skulle också omöjliggöra Sveriges strävanden att närma sig EG.
Ambitionen att föra en självständig svensk stabiliseringspolitik kan således inte vila på regleringar utan måste bäras upp av en långsiktigt inriktad ekonomisk politik som i förening med riksbankens penningpolitik inger förtroende hos omvärlden. Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi207 (v).
Enligt utskottets mening ter det sig inte heller motiverat att försöka träffa internationella överenskommelser om att begränsa de internationella kapitalrörelserna för att stärka våra möjligheter att föra en självständig stabiliseringspolitik. Att resa barriärer av det slag motionärerna har i åtanke är inte förenligt med vår strävan att underlätta handeln med varor och tjänster. Utskottet avstyrker med hänvisning härtill yrkande 3 i motion Fi223 (mp).
I motion Fi217 (m) anförs att inom de ramar som sätts av målet om en fast växelkurs gäller det att påverka likviditet och räntenivå så att inflation och arbetslöshet hålls nere. Eftersom ränteutvecklingen i hög grad styrs av marknadskrafter, blir förändringar av penningmängden genom marknadsoperationer det viktigaste instrumentet. Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket minskar risken för felaktig tidsanpassning. Motionärerna anser att fördelen med att i stabiliseringspolitiken lägga tyngdpunkten på penningpolitiken är inte bara det snabbare genomslaget. Grundläggande är att inflation är ett monetärt fenomen, medan finanspolitiken främst rör sådana strukturella frågor som fördelningen mellan enskild och kollektiv konsumtion och mellan privat och offentligt sparande.
Motionärerna anser att ett stort problem i den ekonomiska situationen är att det pågående kapitalutflödet genomgående har långsiktig karaktär, främst beroende på utlandsinvesteringar i företag, fastigheter och aktier, medan finansieringen till stor del har formen av kortfristig upplåning. Det innebär att en allt större räntedifferens mellan Sverige och utlandet kommer att krävas. Eftersom ingenting enligt motionärerna tyder på att kapitalströmmarna skall vända måste vi räkna med återkommande valutakriser med åtföljande räntetryck uppåt.
Motionärerna förordar mot denna bakgrund en omläggning av den ekonomiska politiken. Därutöver förordar motionärerna vissa institutionella förändringar som kan påverka förväntningsbilden såväl här hemma som utomlands. En sådan åtgärd vore att stärka riksbankens oberoende. Det finns enligt motionärerna internationella erfarenheter som visar på ett starkt samband mellan goda resultat för stabiliseringspolitiken och oberoendet för ett lands centralbank.
Motionärerna tar också upp likviditetssituationen i kreditväsendet efter några finansbolags fallissemang i höstas. Följden blev en lika kraftig som oväntad kreditåtstramning. Enligt motionärerna kunde välmotiverade investeringsprojekt trots fullgoda säkerheter inte finansieras på grund av brist på likviditet i kreditväsendet. Finansiella faktorer kan därför bidra till att göra den inledda nedgången djupare än vad de reala faktorerna i sig motiverar. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det kan vara motiverat med större flexibilitet vid tillämpningen av belåningsgränser. Vidare bör riksbanken överväga lättnader i kassakraven för vissa kreditinstitut. Motionärerna upprepar i detta sammanhang sitt tidigare framförda krav att kreditinstituten skall ges räntegottgörelse på kassakravsmedlen. Även förbudet mot realränte-/indexlån bör upphävas.
Avregleringen av valutapolitiken anser motionärerna vara både nödvändig och riktig. De restriktioner i kapitalrörelserna som finns i den nya betalningslagen måste försvinna som en förberedelse till Sveriges inträde i EG.
Motionärerna tar vidare upp frågan om Sveriges valutapolitiska regim. Målet är och förblir en fast växelkurs. Genom den svenska valutakorgens konstruktion har kronkursen påverkats av kursförändringar för de i korgen ingående valutorna. En fastare punkt vore att knyta kronan till det europeiska monetära systemet (EMS), till vars växelkursmekanism (ERM) flertalet EG-valutor hör. Ett medlemskap är i princip möjligt även för länder som ej är medlemmar i EG, men situationen kompliceras av de pågående övervägandena att skapa en ekonomisk monetär union (EMU). Norge har i denna situation valt att ensidigt anknyta sin krona till den europeiska valutaenheten (ecu). Enligt motionärerna bör Sverige nu markera sin avsikt att ansluta sig till det europeiska valutasamarbetet genom att följa Norges exempel och anknyta kronan till ecun.
I motion Fi202 (m) begärs att Sverige bör arbeta aktivt för att valutaunionen snarast skall förverkligas.
I motion Fi229 (fp) redovisas ett liknande synsätt som i Fi217 (m) på penningpolitikens uppgift. Motionärerna konstaterar att möjligheterna till finjusteringar av efterfrågeläget i ekonomin genom en aktiv finanspolitik är starkt begränsade. Därför måste nödvändiga kortsiktiga justeringar av stabiliseringspolitiken i syfte att försvara den fasta växelkursen främst åvila penningpolitiken. Penningpolitikens främsta instrument är marknadsoperationer i avsikt att påverka räntenivå och likviditet. Erfarenhetsmässigt kommer effekterna av penningpolitikens förändringar ganska snabbt, vilket också är en fördel jämfört med finanspolitiska åtgärder.
Motionärerna anför vidare att i frånvaro av en stram finanspolitik och åtgärder för att stabilisera ekonomin undergrävs förtroendet för den fasta växelkursen. Penningpolitiken måste då bära den stabiliseringspolitiska bördan. Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast. Att åter försöka överbrygga kostnadskrisen genom en devalvering är av flera skäl uteslutet. En förutsättning för att en stabiliseringspolitisk strategi inriktad på inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är att den uppfattas som trovärdig av allmänheten och arbetsmarknadens parter. Ytterst handlar detta om trovärdigheten för vår fasta växelkurs. Motionärerna upprepar sitt tidigare framförda krav att Sveriges riksbank bör undersöka möjligheterna till anslutning till EMS. Motionärerna anför att tillståndet i den svenska ekonomin för närvarande sannolikt inte är sådant att den svenska kronan skulle accepteras av EMS. Sverige bör därför nu tillkännage att när läget i ekonomin förbättrats avser vi att ansöka om anslutning till det europeiska valutasamarbetet. För att ge trovärdighet åt denna förklaring bör Sverige redan i dag anknyta kronan till EG-valutan ecu.
Ett annat sätt att öka trovärdigheten för en anti-inflationspolitik är att stärka riksbankens oberoende gentemot regering och riksdag. Internationella erfarenheter tyder på att länder där centralbanken har en självständig ställning också har låg inflation och följaktligen låga nominella räntor. Motionärerna välkomnar därför den utredning om riksbankens ställning som aviseras i finansplanen och förutsätter att den genomförs skyndsamt.
I motion Fi227 (c) anförs att penningpolitikens främsta uppgift är att understödja den fasta växelkursen. Möjligheten att devalvera avvisas. Valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad anknytning till starka valutor. Motionärerna hävdar emellerid att ett medlemskap i det europeiska valutasamarbetet EMS förutsätter medlemskap i EG och att det därför inte är möjligt i dagsläget.
Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande. Under det senaste året har en rad åtgärder vidtagits för att återställa balansen i den svenska ekonomin och återvinna tillväxten. För att värna sysselsättning och välfärd är den ekonomiska politiken inriktad på att varaktigt nedbringa inflationen. Detta kräver att finanspolitiken är fortsatt stram. Utskottet anser till skillnad från motionärerna att finanspolitiken måste utnyttjas som ett verksamt medel för att vända utvecklingen i ekonomin. Att lägga huvudansvaret för stabiliseringspolitiken på penningpolitiken kommer att leda till högre räntor och ännu högre inflation. Detta kommer att drabba investeringarna och produktionen i Sverige. På sikt kommer därigenom sysselsättningen och reallönerna att sjunka. Utskottet anser att en sådan utveckling måste förhindras. Det kräver att åtgärder vidtas för att begränsa den offentliga sektorns utgiftsexpansion och förstärka det offentliga sparandet.
I den moderata motionen berörs problemen inom finansbolagssektorn under hösten 1990. Vissa finansbolag råkade då i akuta likviditetssvårigheter. Risknivån och belåningsgraden på aktier och fastigheter var mycket hög. I samband med fallet på aktiebörsen och fastighetspriserna uppstod akuta betalningssvårigheter. Utskottet anser inte, som föreslås i motion Fi217 (m), att belåningsgränserna bör höjas. Det finns som utskottet ser det risk för att det skulle framkalla än större kriser.
Regeringen har nyligen utsett en utredare för att kartlägga och analysera utvecklingen i finansbolagssektorn under hösten 1990. Arbetet skall bedrivas skyndsamt. Det finns skäl att avvakta resultatet av detta arbete.
Penningpolitiken bör vara fortsatt stram. Det ankommer på riksbanken att svara för den närmare utformningen av denna. I riksbankens överväganden ingår att på penningpolitiska grunder pröva kassakravens omfattning, storlek och frågan om eventuell räntegottgörelse. Utskottet avstyrker därför motion Fi217 (m) i här berörd del.
I finansplanen anmäls att den utredning om riksbankens ställning och funktion som aviserades i propositionen om den ekonomiska politiken på medellång sikt skall tillsättas inom kort. Utredningen får till uppgift att utforma en klar och ändamålsenlig ram för den framtida penningpolitiken. Enligt vad utskottet erfarit pågår arbetet med att utse en utredare.
Finansutskottet anser att realränte-/indexlån kan bidra till att en hög inflationstakt byggs in i det ekonomiska systemet och att incitamenten till att hålla tillbaka inflationen kan bli svagare med sådana lån. Det bör dock ankomma på riksbanken att pröva denna fråga.
Det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet. En fast valutakurs är nödvändig för att upprätthålla vårt anseende i det internationella samarbetet och för att skapa större disciplin i löne- och prisbildningen. Ett led i att skapa trovärdighet för en sådan politik kan, som förordas i motionerna Fi217 (m) och Fi227 (fp), vara att binda valutakursen till en sådan växelkursnorm. Erfarenheterna av det europeiska växelkurssamarbetet är i huvudsak positiva. Genom att utgöra en fast norm för den ekonomiska politiken tycks det europeiska valutasamarbetet ha medverkat till en dämpning av den genomsnittliga inflationstakten och en minskad spridning av inflationstakten länderna emellan. Valutasamarbetet är emellertid inte den enda orsaken härtill utan det är främst den strama finans- och penningpolitiken som har bidragit till denna utveckling. I Norge har inflationstakten sjunkit påtagligt under senare tid, vilket i Norges fall skapade en möjlighet att med trovärdighet anknyta den norska kronan till den europeiska valutan, ecu. Sverige ligger alltjämt väsentligt över den inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska länder. Utskottet anser att det är först när inflationen kommit ner på en lägre nivå som en svensk anknytning kan skapa tilltro till den ekonomiska politiken. Motionerna Fi217 yrkande 5, Fi227 yrkande 8 samt Fi229 yrkande 3 avstyrks med det anförda av utskottet.
Ett agerande från svensk sida med anledning av utvecklandet av en ekonomisk monetär union förutsätter svenskt medlemskap i EG. I avvaktan på detta förordar utskottet att motion Fi202 avslås av riksdagen.
Vad utskottet anfört om inriktningen av kredit- och valutapolitiken bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.
I motion Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs att för att öka konkurrensen banker emellan på inlåningssidan är det viktigt att det finns effektiva möjligheter att placera pengar på egna inlåningskonton utomlands. Det bör vara tillåtet att göra betalningar till och från ett eget inlåningskonto i sådana länder som lämnar kontrolluppgift till svenska myndigheter.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Riksdagen har tidigare slagit fast att en fullgod skattekontroll måste kunna upprätthållas när valutaregleringen avvecklats. Riksdagen har också framhållit vikten av att en god statistik över utrikesbetalningarna kan bibehållas. Betalningslagen är avsedd att tillgodose dessa krav. Enligt betalningslagen får en person som är bosatt i Sverige inte sätta in medel på ett eget inlåningskonto i utlandet. Av förordningen om betalningar till och från utlandet (SFS 1990:757) framgår emellertid att denna regel inte gäller i sådan stat med vilken Sverige har träffat överenskommelse om handräckning i skatteärenden som innebär att denna stats banker skall lämna kontrolluppgift till de svenska skattemyndigheterna i samma omfattning som de svenska bankerna för dem som är skattskyldiga i Sverige. Enligt vad utskottet erfarit har emellertid ingen stat utanför Norden träffat en sådan överenskommelse med Sverige, men i den utsträckning sådana avtal kommer att träffas kommer således de önskemål som motionärerna framför att vara tillgodosedda. Yrkande 2 i motion Fi215 behöver således inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.
I samma motion, Fi215 (fp), anförs att rätten att handla med valutor och att ombesörja betalningar till och från utlandet inte bör begränsas med hänsyn till valutahandlande kreditinstituts normala verksamhet. Denna begränsning kan verka konkurrenshämmande.
Möjligheten att få valutahandelstillstånd utvidgades betydligt under 1990. Samtliga kreditinstitut som står under tillsyn av myndighet kan komma i fråga som valutahandlare, således även t.ex. finansbolag och försäkringsbolag. Även utländska banker som givits rätt att driva verksamhet genom filial i Sverige kan erhålla tillstånd.
Finansutskottet framhöll vid riksdagsbehandlingen av betalningslagen att eftersom de auktoriserade valutahandlarna engageras i myndighetsutövning vid sin insamling och rapportering av uppgifter är det rimligt att riksbanken ges möjlighet att göra en lämplighetsprövning av varje enskilt institut. Det framhölls emellertid också att det var angeläget att denna prövning inte skulle göras efter så hårda kriterier att den åsyftade breddningen och ökade konkurrensen inom valutahandeln motverkades. Behovet av en god skattekontroll motiverade emellertid att betalningarna går genom institut som står under tillsyn.
Utskottet anser att farhågorna om att riksbankens tillståndsgivning skulle vara konkurrensbegränsande är överdrivna. Inte någon ansökan om tillstånd att bedriva valutahandel har avslagits av riksbanken. Yrkande 3 i motion Fi215 bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionen.
Investeringsfonder
För att stimulera investeringarna har regeringen beslutat om ett väsentligt vidgat frisläpp av de allmänna investeringsfonderna och ett fullständigt frisläpp av de allmänna investeringsreserverna. Genom frisläppet frigörs ca 20 miljarder kronor för investeringar. I de kommuner där företagen betalar investeringsskatt, dvs. vissa kommuner i Stockholms och Uppsala län, gäller inte frisläppet av investeringsfonderna för byggnadsinvesteringar, arbeten på markanläggningar och arbeten i skogsbruk. Detta motiveras av att efterfrågetrycket i dessa kommuner alltjämt är högt.
I motion Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c) krävs att undantaget från frisläppet av investeringsfonder i områden som omfattas av investeringsskatt skall gälla alla typer av investeringar, dvs. även investeringar i maskiner och annan utrustning.
I motion Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) anförs att konjunkturavmattningen nu börjar märkas också i Stockholms län. Mot den bakgrunden är det förvånande att regeringens beslut om frisläpp av företagens investeringsfonder inte omfattar Stockholms län. Enligt motionärernas mening är undantaget svagt motiverat. Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till känna att frisläppet bör omfatta också Stockholms län.
Utskottet vill med anledning av motion Fi206 (c) anföra följande. Undantaget från frisläppet av investeringsfonder gäller byggnadsinvesteringar och markarbeten i vissa kommuner där byggmarknaden alltjämt är överhettad. Utskottet kan emellertid inte se några skäl till varför investeringsfondsfrisläppen inte skall omfatta företagens investeringar i maskiner och utrustning i dessa kommuner. Någon motivering till den föreslagna begränsningen ges heller inte i motionen.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi206.
I motion Fi228 krävs att frisläppet av investeringsfonder också skall omfatta Stockholms län. Som utskottet redovisat gäller frisläppet också Stockholms län med undantag för byggnadsinvesteringar, arbeten på markanläggningar och arbeten i skogsbruk för de kommuner som omfattas av investeringsskatt. Med tanke på situationen på byggmarknaden anser utskottet detta motiverat. Utskottet avstyrker således motion Fi228.
För att i större utsträckning kunna engagera näringslivet i finansieringen av Mälarbanan föreslås i motion Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c) möjligheten att utnyttja företagens investeringsfonder. Genom att dels vidga användningsområdet för investeringsfonderna, dels ändra frisläppsreglerna, skulle företagen ges möjlighet att utnyttja fonderna inom ramen för av riksdagen tillstyrkta samhällsekonomiska investeringar inom det infrastrukturella området.
Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande. Investeringsfondsmedlen är genom fondkonstruktionen bundna till att utnyttjas inom det företag som gjort avsättningen. Statens industriverk kan sålunda inte pröva om investeringsfondsmedel kan utnyttjas för en finansiering av byggandet av Mälarbanan innan ett bolag har bildats som skall utföra arbetet. Lagarna om allmän investeringsfond har upphört att gälla vid utgången av juni 1990, men de upphävda lagarna gäller fortfarande för äldre avsättningar.
Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att förorda att en fondkonstruktion utarbetas för att tillgodose MIABs (Mälarbanans Intressenters AB) önskemål. Utskottet avstyrker således motion Fi201.
I motion Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m) föreslås att pälsdjursnäringen får möjlighet att utnyttja investeringsfonds- och investeringsreservsmedel för förlusttäckning utan att dessa medel återförs till beskattning. Enligt motionärerna är det nödvändigt att under en övergångsperiod försöka åstadkomma sådana förutsättningar för pälsdjursnäringen i vårt land att den kan överleva fram till att en ljusning i lönsamheten kan skönjas.
Genom lagstiftning hösten 1989 infördes tillfälliga regler för att möjliggöra för pälsdjursuppfödare att utnyttja investeringsreserver på det sätt som motionärerna nu kräver. Beslutet gällde enbart 1991 års taxering. Genom regeringsbeslut den 24 januari 1991 beslöt regeringen att lämna en skrivelse från Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund utan åtgärd. Förbundet hade anhållit om att den särskilda regeln för investeringsreserver skulle förlängas t.o.m. 1992 års taxering och att lagstiftningen skulle utvidgas till att avse även allmänna investeringsfonder.
Enligt utskottet bör investeringsfonds- och investeringsreservsmedel främst utnyttjas för att stimulera till en ökad investeringsverksamhet. Investeringsfonder och investeringsreserver är sedan den 10 januari 1991 fria för praktiskt taget alla typer av investeringar. Utskottet vill därför inte förorda att sådana särregler införs att dessa medel kan utnyttjas för förlusttäckning. Utskottet avstyrker sålunda motion Fi216.
Förändringar och utveckling av löntagarfonderna
Krav på avveckling av löntagarfonderna förs fram i motionerna Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c), Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c, m, fp), Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c), Fi221 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) samt Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c).
Den i motion Fi213 (m, fp, c) föreslagna lösningen innebär dels att löntagarfonderna avvecklas enligt en i motionen redovisad plan, dels att vinstdelningsskatt inte tas ut som planerat för sista gången vid 1991 års taxering, dels att den särskilda ATP-avgiften på 0,2 procentenheter avvecklas fr.o.m. den 1 juli 1991.
I motion Fi210 (c) begärs förutom avveckling av löntagarfonderna att de medel som arbetsgivare i sydöstra Sverige betalat in till fonderna skall återföras till regionen för bl.a. infrastruktursatsningar.
I motion Fi714 begär Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp) att man vid en avveckling av löntagarfonderna sätter av en viss del av medlen till Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.
Utskottet vill med anledning av de här återgivna motionerna anföra följande. Riksdagen har alltsedan löntagarfonderna inrättades årligen prövat motioner med krav på deras avveckling. Motiven för ett avskaffande har hela tiden varit desamma, och motionskraven har på förslag av finansutskottet varje år avvisats av riksdagen. Senast skedde detta i april 1990 (1989/90:FiU20, rskr. 204).
I de nu aktuella motionerna framförs inga nya argument som stöd för en avveckling av fonderna och utskottet finner därför inte anledning att ompröva sitt tidigare ställningstagande. Detsamma gäller de härmed sammanhängande yrkandena om en återföring av inbetalade medel till berörd region eller överföring till Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond. Utskottet kan av samma skäl inte heller biträda vare sig kravet på att vinstdelningsskatt inte skall tas ut vid 1991 års taxering eller kravet på att tilläggspensionsavgiften skall sänkas. Vad utskottet här anfört innebär alltså att utskottet avstyrker bifall till motionerna Fi213 (m, fp, c), Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi221 (m) yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).
I motion Fi221 (m) begärs också att riksdagen skall göra ett uttalande mot nya kollektiva fonder enligt ett av LO framlagt förslag. Motionärerna vänder sig mot den under hösten 1988 framlagda LO-rapporten Välfärdsstaten och sparandet. Denna rapport har utarbetats av en arbetsgrupp inom Landsorganisationen och är avsedd att tjäna som underlag för en diskussion inom arbetarrörelsen inför 1991 års LO-kongress. Den har inte tillställts regeringen, än mindre överlämnats till riksdagen för prövning. Utskottet har mot denna bakgrund tidigare framhållit och anser alltjämt att det inte ankommer på riksdagen att med uttalanden försöka styra den fria debatt som förs internt i en fristående arbetstagarorganisation. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi221 (m) yrkande 2.
I motion Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs att riksdagen skall uttala sig mot en ytterligare uppbyggnad av AP-fondens fondstyrka.
Utskottet vill erinra om att pensionsberedningen haft till uppgift att göra en samlad genomgång av erfarenheterna av reglerna inom det allmänna pensionssystemet. I sitt huvudbetänkande (1990:76) har utredningen konstaterat att det går att klara pensionsutbetalningarna utan höjda totala pensionsavgifter om den reala ekonomiska tillväxten blir omkring 2% och om ATP-taket inte höjs i takt med standardutvecklingen i samhället. Enligt utredningen krävs det dock att AP-fonden och dess avkastning mer än hittills används för finansiering av pensionerna.
Utredningen har också framhållit att försörjningsbördan för de förvärvsarbetande är mer förmånlig under de närmaste 15 åren än senare. Med hänsyn härtill har beredningen förordat att AP-fonden skall byggas upp så att en reserv samlas i fonden för pensionsutbetalningar längre fram. Det är, såvitt utskottet förstår, detta förslag till fonduppbyggnad som motionärerna motsätter sig och som man begär att riksdagen skall avvisa.
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Som pensionsberedningen också konstaterar är den framtida finansieringen av pensionerna mycket känslig för variationer i den ekonomiska tillväxten. Det är därför enligt utskottets mening rimligt att försöka finna lösningar som tryggar de framtida pensionsutfästelserna utan att gå vägen över nya avgiftshöjningar. Man bör därvid kunna tänka sig att ompröva såväl AP-fondens nuvarande förvaltning med olika fondstyrelser och löntagarfonder som de olika fondernas placeringsmöjligheter. Man bör, för att tillgodose samma syfte, också stå öppen för möjligheten att använda sig av en generationsutjämnande fondering så att den belastning som pensionsutbetalningarna ger upphov till får en rimligare fördelning mellan olika generationer. I motsats till motionärerna vill utskottet således inte på förhand förkasta detta förslag. Pensionsberedningens olika förslag bereds för närvarande i regeringskansliet. Med hänsyn härtill bör den nu aktuella frågan därför lämpligen sättas in i ett större sammanhang och slutligt prövas när regeringen senare lägger fram ett samlat förslag om den framtida finansieringen av pensionerna.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi212 (m).
I motion Fi220 föreslår vänsterpartiet att man skall använda AP- och löntagarfonderna som ett redskap för att styra och påskynda järnvägsinvesteringar.
Liksom motionärerna ser utskottet det som angeläget att en snabb utbyggnad av järnvägsinvesteringarna kommer till stånd. Finansieringen av utbyggnaden bör dock lösas i annan ordning än via AP-fonden.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi220 (v).
Prisfrågor
I motion Fi209 av Göthe Knutson (m) vänder sig motionären mot att länsstyrelsernas priskontor skall organisera grupper som skall ange att butiker tar ut "för höga priser". Dessa butiker skall sedan anges på "svarta listor". Motionären ser detta som ett angiverisystem som han menar är ovärdigt en rättsstat. Riksdagen bör därför uttala att ett sådant angiverisystem inte får upprättas.
Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande. Under år 1991 genomförs samtidigt flera strukturellt betydelsefulla reformer såsom skatteomläggningen med tillhörande finansiering och avregleringen inom jordbruket. Dessa reformer ger i vissa fall anledning till särskilda prishöjningar och i vissa fall ett utrymme för prissänkningar. För att förbättra konsumenternas möjligheter att värdera och kritiskt granska de prisändringar som faktiskt sker under åberopande av här nämnda reformer har regeringen gett länsstyrelserna i uppdrag att inom resp. län under år 1991 särskilt följa och informera om prisnivåer och prisändringar som genomförs av företag och andra prissättare. Uppdraget skall bl.a. innebära:
att tillsammans med företrädare för konsumenter såsom fackliga organisationer, pensionärsorganisationer, kommunal konsumentverksamhet och andra konsumentorganisationer samt för handeln verka för en ökad prismedvetenhet hos konsumenterna och därigenom göra det möjligt att kritiskt granska och sätta press på prissättare på lokal nivå,
att lämna information om vilka prisändringar som kan föranledas av en omlagd politik på ett visst område,
att uppmärksamma prissättare som verkar för särskild återhållsamhet,
att på områden av särskilt intresse för konsumenterna genomföra och ge spridning åt resultatet av lokala prisundersökningar.
Utskottet kan inte se att denna åtgärd innebär ett upprättande av ett otillständigt angiverisystem. Uppdraget till länsstyrelserna är en angelägen förstärkning av prisinformationen till konsumenterna.
Utskottet avslår motion Fi209.
Konjunkturstyrning av statliga investeringar
I motion Fi208 föreslår moderata samlingspartiet att riksdagen skall uttala sig för principen att statliga investeringar helst skall genomföras i lågkonjunkturer. Motionärerna hävdar att statsmakterna ofta drabbas av spariver i ekonomiska nedgångstider och därför minskar investeringarna. Detta är enligt motionärerna ett felaktigt synsätt. I lågkonjunkturer blir investeringarna billigast, och stora statliga investeringar kan mildra effekterna av en konjunkturnedgång. Motionärerna framhåller också att gjorda investeringar kan utnyttjas när marknaden åter svänger och efterfrågan ökar. De utbyggnader som genomförs måste dock vara genomtänkta, behövliga och på sikt lönsamma.
Utskottet kan för egen del inte finna att det råder några motsättningar kring de allmänna principer som motionärerna tar upp. Det är mot denna bakgrund inte påkallat att i särskild ordning fästa regeringens uppmärksamhet på behovet av investeringar. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi208 (m).
Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
Miljöpartiet de gröna anser i motion Fi223 att statsbidraget till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen skall minska och ersättas av ökade egenavgifter. Motionärerna föreslår en sänkning som ger en budgetförstärkning på 1miljard kronor.
Centerpartiet föreslår i motion Fi227 att egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen höjs till i genomsnitt 10%. Det innebär, framhåller motionärerna, ingen besparing på statsbudgeten men väl minskade utbetalningar från det särskilda kontot i riksgäldskontoret.
Folkpartiet begär i motion Fi229 att riksdagen skall göra ett tillkännagivande av innebörd att arbetslöshetsförsäkringen skall ändras så att egenavgifterna ökar till 30%.
Utskottet vill i anslutning till dessa motioner erinra om att regeringen så sent som i november 1990 beslutat tillkalla en särskild utredare med uppgift att utvärdera det nya finansieringssystem för arbetslöshetsförsäkringen som infördes vid ingången av år 1989. Av direktiven framgår att utredaren även skall analysera konsekvenserna av och föreslå former för en höjning av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetsmarknadsministern uppger i sin redovisning av utredningsuppdraget att regeringen och folkpartiet liberalerna under våren 1990 träffade en överenskommelse om en ekonomisk-politisk åtstramning och att man därvid bl.a. enades om att sänka statsbidraget till arbetslöshetskassorna. Som en följd härav föreslogs i 1990 års kompletteringsproposition att egenavgiften borde höjas från 5 till 10%. Utredningsmannen skall nu föreslå former för en sådan höjning.
Utredningsuppdraget överensstämmer i fråga om nivån på egenavgiften därmed med vad centerpartiet förordar i motion Fi227.
Med sitt nu framlagda förslag om en höjning av egenavgiften till 30% frånträder folkpartiet liberalerna den tidigare överenskommelsen med regeringen.
Utskottet finner det för egen del naturligt att man i denna fråga avvaktar de förslag som utredningsmannen kommer att lägga fram, i synnerhet som det har förutsatts att arbetet skall bedrivas skyndsamt och redovisas senast den 31 maj 1991.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Fi223 (mp) yrkande 4, Fi227 (c) yrkande 6 och Fi229 (fp) yrkande 5.
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen
Regeringen redovisar för budgetåret 1991/92 ett förslag till statsbudget vars utgifter överstiger inkomsterna med 0,6 miljarder kronor. För tredje året i rad lägger regeringen därmed i budgetpropositionen fram ett balanserat budgetförslag.
Tabell 5. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 och 1989/90--1991/92 Miljarder kronor resp. procentandel av BNP
1982/83 1989/90 1990/91 1991/92 _________________________________________________________________________
Inkomster 191,2 401,6 438,0 454,9 Utgifter exkl. stats- skuldräntor 229,6 334,5 379,9 394,5 Statsskuldräntor 48,2 63,7 60,7 61,0 Redovisat budgetsaldo -86,6 3,4 -2,6 -0,6
Underliggande budget- saldo 1,7 -0,1 -15,6 Som andel av BNP (%) 0,1 0,0 1,1 _________________________________________________________________________
Besparingar i finansplanen
I den långtidsbudget som presenterades våren 1990 förutsågs att budgetunderskottet åter skulle komma att öka under budgetåret 1991/92. Att detta inte återspeglar sig i det nu framlagda förslaget sammanhänger med de besparingar och inkomstförstärkningar som regeringen förordar och vars samlade budgeteffekt uppgår till ca 30 miljarder kronor. Halva detta belopp uppges vara besparingar med bestående effekt på statsbudgetens utgiftsnivå.
Av finansplanen framgår att de beloppsmässigt största besparingarna på utgiftssidan därvid har gjorts i transfereringssystemen. Besparingarna har inriktats på följande områden (belopp i miljarder kronor):
Minskade militära repetitionsövningar m.m. 91>ca 95>0,5 Ändrade ersättningsnivåer inom sjuk- och föräldraför- säkringen 91>ca 95>3,7 Samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringen 91>ca 95>1,5 Slopat friår vid sjukhusvård för förtidspensionärer samt ändrad taxa i tandvårdsförsäkringen 91>ca 95>0,4 Besparingar inom skolan, bl.a. hemspråksundervis- ningen, komvux samt i bidragen till studieförbunden 82>närmare 95>1,0 Besparingar i transportstödet, stödet till inter- regional järnvägstrafik samt i bidraget till skogs- vård och beredskapslagring m.m. 82>närmare 95>2,0 Förläggningskostnader för asylberättigade flyktingar räknas in i biståndsramen 91>ca 95>0,7 Minskade förläggningskostnader genom utökade resurser för handläggning av asylärenden 87>drygt 95>1,7 Tidigareläggning med ett halvt år av det nya bostads- finansieringssystemet 95>2,8 Reducerade räntebidrag 87>drygt 95>0,6 Slopat stöd till flerbarnsfamiljer för köp av egnahem 82>närmare 95>0,3
Resterande förstärkning uppgår till ca 15 miljarder kronor och berör främst budgetens inkomster. Härav kommer närmare 10 miljarder kronor från affärsverkens inleveranser. Televerket och Vattenfall föreslås sålunda varaktigt få ökade avkastningskrav. För televerket beräknas inleveranserna öka med ca 1,5 miljarder kronor per år. Televerket skall dessutom engångsvis leverera in 5,7 miljarder kronor. Även domänverket förutsätts engångsvis leverera in ca 1,5 miljarder kronor. Drygt 2,6 miljarder kronor lyfts ut från statsbudgeten genom att delar av utbildningsbidragen och det kontanta arbetsmarknadsstödet varaktigt finansieras med medel från arbetsmarknadsfonden. Budgetförstärkningarna medför också att statens upplåningsbehov minskar och därmed även utgifterna för statsskuldräntor.
Av de redovisade budgetförstärkningarna på 30 miljarder kronor har ungefär hälften redan beslutats av riksdagen eller framlagts i budgetpropositionen. Till övervägande del rör det sig därvid om varaktiga besparingar på budgetens utgiftssida. Resterande förslag har framlagts i särpropositioner eller kommer att föreläggas för riksdagen senare i vår.
Budgetsaldots storlek ett visst år påverkas i större eller mindre utsträckning av bokslutsdispositioner och transaktioner av mer tillfällig karaktär. Eftersom sådana förändringar försvårar jämförelser över tiden brukar ett s.k. underliggande budgetsaldo beräknas. Det framkommer när det redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller som hänger samman med ändrade redovisningsprinciper.
Av ovanstående tabell framgår att det underliggande saldot nästa budgetår är 15 miljarder kronor sämre än det redovisade. Skillnaden förklaras i det närmaste helt av vissa mer omfattande engångsförstärkningar. Förutom den extra inleveransen på 5,7 miljarder kronor från televerket har regeringen beslutat att sjukförsäkringsfondens behållning på 4,9 miljarder kronor skall tillföras statsbudgeten. Vidare föreslås försäkringskassorna få möjlighet att köpa yrkesinriktade rehabiliteringstjänster under nästa budgetår för ett engångsbelopp på 0,5 miljarder kronor som förs över från arbetslivsfonden. Därtill kommer en föreslagen temporär indragning från kommunerna på 3 miljarder kronor under 1992 som nästa budgetår väntas förstärka statsbudgeten med 1,5 miljarder kronor. Den tillfälliga höjningen av fastighetsskatten liksom vissa ytterligare poster har också beaktats vid beräkningen av det underliggande saldot.
Mellan budgetåren 1990/91 och 1991/92 försämras det underliggande saldot med drygt 15 miljarder kronor. En sådan utveckling är enligt utskottets mening oroande. En del av engångsförstärkningarna kan ha en tidsbegränsad åtstramningseffekt. Men det bör också uppmärksammas att 2,6 miljarder kronor av det som betraktas som en varaktig besparing endast innebär att verksamheten får en ändrad finansiering genom fonder utanför budgeten. Därigenom uppnås inte någon real åtstramningseffekt på efterfrågesidan. Åtgärden påverkar endast den statliga bokföringen.
Som också framhålls i finansplanen kan emellertid inte hela den underliggande budgetförsämringen ses som strukturellt betingad. En viktig förklaring är nämligen att statens inkomster utvecklas svagare under budgetåret 1991/92. Detta beror i sin tur på att löneökningarna väntas bromsa upp, vilket begränsar inkomstskatteökningarna. Det beror också på exceptionellt stora överföringar av kommunalskattemedel som skall göras nästa budgetår, vilket med gällande redovisningsprinciper belastar statsbudgetens inkomstsida.
En tillkommande omständighet av betydelse i sammanhanget är att socialministern i början av februari 1991 meddelat att det aviserade förslaget om samordnad sjuk- och arbetsskadeförsäkring kommer att senareläggas till följd av att vissa tekniska kompletteringar erfordras. Beroende på när ett nytt förslag kan träda i kraft försvagas därmed regeringens budgetalternativ med upp till 1,5 miljarder kronor i förhållande till vad som framgår av finansplanen. Budgetförslaget kan också komma att påverkas av att regeringen i februari 1991 beslutat föreslå riksdagen att de sämst utsatta pensionärerna skall erhålla förstärkt kommunalt bostadstillägg (KBT) räknat från årets ingång. Utskottet får emellertid anledning att återkomma till dessa och andra snarlika frågor i samband med behandlingen av kompletteringspropositionen då utskottet avser att redovisa en förnyad beräkning av statsbudgetens utgifter och inkomster.
Krav på tydligare budgetteknik m.m.
Överföringar mellan statsbudgeten och olika fonder
I motion Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framhålls att bedömningen av budgeten försvåras av att fonder av skilda slag används för särskilda ändamål. Enligt motionärerna finns det en tendens att inrätta en ny sådan fond varje gång regeringen anser sig ha anledning att särskilt markera vikten av vissa program. Utrymmet för manipulationer blir enligt motionärernas mening stort genom möjligheten att flytta utgifter eller inkomster från en fond till statsbudgeten eller vice versa. Det torde, framhåller de vidare, vara oomtvistat att ett sådant beteende kraftigt försvårar en samlad bedömning av statsbudgeten. Det skapar också risk för ökad specialdestinering av skatter eller avgifter, vilket även det försvårar en avvägning mellan olika poster. Motionärerna anser mot denna bakgrund att de beskrivna tillvägagångssätten bör ändras och att riksdagen skall göra ett tillkännagivande av denna innebörd.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att inrättandet av fonder och särskilt vidtagna överföringar mellan statsbudgeten och sådana fonder kan försvåra överblicken och minska möjligheterna till analys av budgetutvecklingen. Dylika transaktioner bör därför användas med försiktighet och begränsas till sådana situationer där det med hänsyn till andra omständigheter ter sig särskilt påkallat. När så trots allt sker är det angeläget att regeringen i finansplanen och kompletteringspropositionen kommenterar de vidtagna dispositionerna och i sammanställningar ger en överblick över åtgärderna. Det kan förslagsvis göras i anslutning till den redovisning som lämnas om det underliggande budgetsaldot. Enligt utskottets mening är det betydelsefullt att redovisningen av statsbudgetens inkomster är klar och entydig även i dessa avseenden, inte minst mot bakgrund av att det ankommer på riksdagen att fastställa beräkningen av dessa inkomster.
De frågor som motionärerna tar upp har nära anknytning till frågor som övervägts av budgetpropositionsutredningen under landshövding Björn Molins ordförandeskap. Utredningen har i sitt slutbetänkande Ny budgetproposition (SOU 1990:83) föreslagit att principen om bruttoredovisning bör tillämpas mer konsekvent i statsbudgeten. Denna princip innebär att både inkomster och utgifter blir tydligt synliga. Enligt utredningen bör det inte få förekomma att verksamheter finansieras över statsbudgeten genom underskott på inkomsttitel som inte blir föremål för riksdagens utgiftsbeslut. Om fonder används bör det, enligt utredningen, vara fråga om aktiva fonder med fristående förvaltning av den typ som AP-fonderna och den nyinrättade arbetslivsfonden representerar. Utredningen har mot denna bakgrund funnit att socialförsäkringarna, med huvudsakligt undantag för ATP, bör bruttoredovisas över statsbudgeten.
Med utredningens förslag skulle de av motionärerna påtalade problemen i allt väsentligt bortfalla. Även utskottet anser att mycket talar för att man bör gå över till att bruttoredovisa inkomster och utgifter över statsbudgeten. Detta har riksdagen på finansutskottets förslag också tidigare uttalat (1988/89:FiU23, rskr. 169). Utskottet vill i sammanhanget erinra om att folkpensioneringens inkomster och utgifter redovisas brutto över statsbudgeten medan man däremot i huvudsak tillämpar en nettoredovisning för sjuk- och föräldraförsäkringen. Sålunda finansieras för närvarande 15% av sjuk- och föräldraförsäkringens utgifter med statsbidrag över tre olika anslag på socialdepartementets huvudtitel. Skillnaden mellan inkomsterna från sjukförsäkringsavgiften och resterande utgifter för sjuk- och föräldraförsäkringen redovisas emellertid som en nettopost under inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift, netto. Under senare år har utgifterna varit större än inkomsterna och således har ett negativt belopp förts upp på inkomsttiteln. I och med att sjukförsäkringsfonden nu avvecklats talar, som utskottet ser det, starka skäl för att samma redovisningsprincip bör tillämpas för sjukförsäkringen som i fråga om folkpensioneringen.
Budgetpropositionsutredningens betänkande är för närvarande ute på remiss, och de frågor som motionärerna aktualiserar kommer därmed upp till prövning av regeringen. Något särskilt uttalande i frågan erfordras därmed inte från riksdagens sida. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motion Fi229 yrkande 6.
Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften
I motion Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c) kritiseras den av regeringen föreslagna likviditetsindragningen från kommunerna på 3,0 miljarder kronor. Trots att influtna medel närmast har formen av ett kortsiktigt lån låter regeringen dem gå in i budgeten som en intäkt, påpekar motionärerna. Enligt deras mening tillämpar regeringen en helt unik och felaktig budgetteknik när man täcker ett underskott med lån och sedan hävdar att det inte finns något underskott. Skulle detta redovisningssätt godtas av riksdagen öppnar det långtgående möjligheter för att manipulera budgetbalansen. Riksdagen bör därför, anser motionärerna, bestämt avvisa denna typ av budgetredovisning.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att likviditetsindragningen från kommunerna skall ske genom att den allmänna skatteutjämningsavgiften temporärt utgår med ett förhöjt belopp på 25 öre per skattekrona under 1992. De indragna medlen utgör sålunda en del av vad som kommer att flyta in i form av allmän skatteutjämningsavgift under 1992. Inkomsterna från denna avgift har hittills förts upp som en inkomst på statsbudgeten. Avsikten är också att riksdagen sedermera skall besluta om i vilka former medlen skall återföras till kommunerna. Med hänsyn härtill finner utskottet att varje annan ordning än en öppen redovisning över statsbudgeten skulle vara principiellt felaktig. Att inkomsten i visst avseende kan betraktas som tillfällig saknar betydelse i sammanhanget. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi314 yrkande 1.
De olika budgetalternativen
Regeringen framhåller i finansplanen att budgetpolitiken under kommande år skall inriktas på att bryta det starka utgiftstrycket för att på så sätt understödja inflationsbekämpningen. Samtidigt skall statsbudgeten omvandlas till ett verksamt instrument som bidrar till att främja en varaktig och hög tillväxt.
Utskottet har i det föregående redovisat de besparingsförslag som läggs fram i finansplanen. Nya eller utökade insatser föreslås av regeringen endast på ett fåtal för samhällsekonomin viktiga områden. Det gäller framför allt utbildning, investeringar i infrastruktur och insatser för en bättre miljö.
Moderata samlingspartiet upprepar i motion Fi217 sitt flera gånger tidigare framförda krav på att skattetrycket skall minskas. Partiets mål är att begränsa skattetrycket med i genomsnitt ca 1 procentenhet per år. I en första etapp föreslås skattesänkningar som för år 1992 uppges minska skattekvoten med 2,2 procentenheter.
Motionärerna framhåller att deras besparingsförslag är så utformade att de främst begränsar tillväxten i transfereringsutgifterna samt håller tillbaka kommunernas expansion. Enligt vad som uppges i motionen motverkas de negativa effekterna för hushållens del genom att skattesänkningarna är större än besparingarna och för kommunernas del genom att minskningen av statsbidragen genomförs samtidigt som villkor och föreskrifter slopas för kvarvarande bidrag.
Liksom föregående år förordar motionärerna att statens överföringar till kommunerna minskas med netto 4 miljarder kronor under 1992. Motionärerna hävdar att detta är möjligt eftersom de moderata skattesänkningsförslagen för med sig att lönekostnadsökningarna kan hållas på en låg nivå, vilket är av särskild betydelse för kommunerna vars i särklass största utgiftspost är lönekostnader.
Ett annat betydelsefullt besparingsområde i det moderata budgetalternativet är biståndet till de fattiga länderna som motionärerna vill minska med 1,1 miljard kronor. De förordar också att ersättningsnivån sänks i såväl föräldraförsäkringen som delpensionssystemet och arbetslöshetsersättningen. Dessutom bör man enligt deras mening överväga att i sjukförsäkringssystemet införa karensdagar under de tre första sjukdagarna. De vill vidare avveckla rederistödet, begränsa presstödet och stödet till folkbildningen liksom vissa bidrag på skogsvårdsområdet. Andra besparingsområden i det moderata budgetalternativet är räntestödet till bostäder och bostadsbidragen till hushåll utan barn. Vissa begränsningar föreslås också i det regionalpolitiska stödet, dock inte beträffande nedsättningen av arbetsgivaravgifter i Norrland som tvärtom föreslås bli utvidgat till att gälla samtliga näringsgrenar.
På arbetsmiljöområdet bör enligt moderata samlingspartiet vissa utgifter lyftas ut från statsbudgeten och finansieras med medel direkt från arbetsmiljöfonden. Statens stöd till åtgärder för arbetshandikappade bör begränsas kraftigt.
Motionärerna vill också avveckla arbetslivsfonden och betala tillbaka huvuddelen av fondens tillgångar till företagen.
Gemensamt med folkpartiet och centern föreslår moderata samlingspartiet att statliga företag skall säljas ut för 10 miljarder kronor per år. I det moderata budgetalternativet avdelas 2,5 miljarder kronor av försäljningsinkomsterna till väginvesteringar och 0,5 miljarder kronor till engångsinvesteringar på högskoleområdet.
Tillsammans med de båda andra borgerliga partierna återkommer moderata samlingspartiet också till förslaget om vårdnadsbidrag till barnfamiljerna. Av den gemensamma motionen i frågan framgår dock inte när detta bidrag är avsett att träda i kraft, inte heller med vilket belopp det skall utgå.
Moderata samlingspartiet vill därjämte avdela ytterligare resurser på poliser och militärt försvar.
Motionärerna hävdar att det kassamässiga överskottet i deras budgetalternativ är 4,3 miljarder kronor större än regeringens om man bortser från icke permanenta besparingar. Budgetalternativet innefattar därvid en skattesänkningsreserv på inalles 7 miljarder kronor. Hur denna reserv skall utnyttjas får enligt motionärerna avgöras när större klarhet vunnits om de ekonomiska förutsättningarna. Deras ambition är dock att i huvudsak använda utrymmet för att sänka bredbasiga skatter som arbetsgivaravgifter eller mervärdeskatt. Skulle mot budgetårets slut någon del av överskottet i budgetalternativet kvarstå är det motionärernas avsikt att utnyttja det för ytterligare skattesänkningar.
De besparingar som motionärerna vill uppnå inom socialförsäkringssektorn kommer inte automatiskt att tillföras statsbudgeten. För att åstadkomma detta förespråkar motionärerna nivåjusteringar av vissa arbetsgivaravgifter inom ramen för ett oförändrat samlat avgiftsuttag (Fi217 yrkande 3).
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Som framgår av den lämnade redogörelsen förordar moderata samlingspartiet att mycket långtgående skattesänkningar finansieras med omfattande besparingar.
Ett sådant besparingsområde är arbetsmiljön och rehabiliteringsinsatser. Motionärerna föreslår att verksamheten vid arbetarskyddsstyrelsen och vissa andra arbetsmiljöinstitutioner skall finansieras vid sidan av statsbudgeten med medel från arbetsmiljöfonden, dvs. i praktiken med medel som flyter in från arbetarskyddsavgiften. Redan nu finansieras emellertid drygt 40 % av dessa institutioners verksamhet med denna avgift, men det sker över statsbudgeten. Av influtna medel omförs nämligen 8,7 % till en särskild inkomsttitel (1271) kallad "Inkomster av arbetsgivaravgifter till arbetarskyddsverkets och arbetsmiljöinstitutets verksamhet".
Samma avgift används också för att bygga upp arbetsmiljöfonden som varje år tillförs 35 % av influtna medel. Under budgetåret 1989/90 överfördes på detta sätt 0,7 miljarder kronor till arbetsmiljöfonden, och dess behållning uppgick vid budgetårets slut till 0,9 miljarder kronor.
Motionärerna motiverar inte närmare varför man förordar den valda lösningen. Den praktiska innebörden av förslaget blir emellertid att berörda institutioners verksamhet i sin helhet kommer att finansieras med medel som flyter in från arbetarskyddsavgiften, samtidigt som medelstilldelningen till arbetsmiljöfonden och de ändamål den är avsedd att finansiera halveras. Förslaget bör enligt utskottets mening ses mot bakgrund av att motionärerna har som långsiktigt mål för skattepolitiken att helt avskaffa flertalet arbetsgivaravgifter, däribland arbetarskyddsavgiften som är den avgift som är tänkt att bära upp den aktuella verksamheten.
Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna annat än att förslaget ligger väl i linje med den politik moderata samlingspartiet i övrigt förespråkar på arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdet; en politik som tycks vara konsekvent inriktad på att bryta ner stora delar av de samhällsorgan och resurser som byggts upp för att tillgodose angelägna behov inom områdena företagshälsovård, arbetsmiljö och rehabilitering. Moderata samlingspartiet förordar nämligen
att arbetslivsfonden avvecklas och att huvuddelen av dess tillgångar (som för närvarande uppgår till 12,4 miljarder kronor och som skall användas för förbättring av arbetsmiljö, förkortade sjukskrivningsperioder och ökade rehabiliteringsinsatser) återbetalas till arbetsgivarna, att stödet till företagshälsovård avvecklas och att den del av arbetarskyddsavgiften som finansierar detta stöd slopas, att anslaget till särskilda åtgärder för arbetshandikappade minskas med närmare 0,5 miljarder kronor, att arbetsmiljöfondens finansieringskapacitet kraftigt beskärs samt att den långsiktiga ekonomiska grundvalen för arbetarskyddsstyrelsens, yrkesinspektionens och arbetsmiljöinstitutets verksamhet rycks undan.
Motionärerna hävdar att de försämringar som föreslås i olika trygghetssystem uppvägs av sänkt skatt. Utskottet har för egen del inte kunnat finna stöd för detta påstående i det moderata budgetalternativet. Det bör nämligen noteras att det inte är de av nedskärningarna berörda hushållen som i första hand kommer i åtnjutande av skattesänkningen. Det är i stället arbetsgivarna som kan påräkna sänkta eller avvecklade arbetsgivaravgifter. Moderata samlingspartiet vill under nästa budgetår sänka eller avveckla inte mindre än sju arbetsgivaravgifter. Dessutom vill partiet få till stånd en förmånligare beskattning av kapitalinkomster, realisationsvinster samt förmögenheter, arv och gåvor. Man vill också avveckla förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital i mindre och medelstora företag.
En vanlig löntagare kan genom det moderata budgetalternativet tillgodogöra sig sänkt skatt på oblyad bensin samt lägre mervärdeskatt på transport-, hotell- och serveringstjänster. Övergångsvis kommer han under ett halvår också i åtnjutande av en tidigarelagd avveckling av den tillfälliga momshöjningen. Bestående drabbas han emellertid av bl.a. höjd inkomstskatt eftersom skattereduktionen för fackföreningsavgifter dras in, höjd hyra eftersom boendestödet begränsas samt sämre kommunal service med hänsyn till de stora indragningarna från kommunerna.
Eftersom löntagarna endast i begränsad utsträckning får del av de moderata skattesänkningarna kan utskottet inte heller finna stöd för motionärernas påstående att budgetalternativet skulle leda till lägre lönekostnadsökningar för kommunerna. Tvärtom torde försämringarna för löntagarna driva upp deras lönekrav samtidigt som den betydande sänkning av arbetsgivaravgifterna som kommunerna får del av mer än väl uppvägs av att moderata samlingspartiet vill hålla inne brutto 10,1 miljarder kronor av statens överföringar till kommunerna. Moderata samlingspartiets förslag till indragningar skulle därmed få mycket långtgående återverkningar på den kommunala verksamheten, vilket i första hand skulle drabba de grupper i samhället som är i störst behov av dessa tjänster.
Utskottet kan inte finna annat än att motionärerna helt bortser från de fördelningspolitiska konsekvenser som deras förslag för med sig. Skattesänkningar utgör ett klart överordnat mål för deras politik, och varje eventuellt kvarstående överskott i budgetalternativet skall mot budgetårets slut användas för ytterligare skattesänkningar. Med ett sådant synsätt blundar motionärerna också helt för att budgetförslaget långsiktigt är underbalanserat. Ty medan de föreslagna besparingarna och nedskärningarna får ett tämligen omedelbart genomslag på statsbudgetens utgiftssida under nästa budgetår får merparten av de tilltänkta skattesänkningarna effekt på budgetens inkomster bara under budgetårets andra hälft. Det innebär att när skattesänkningarna längre fram får fullt genomslag måste de finansieras med ytterligare utgiftsnedskärningar och besparingar samtidigt som varje års tillkommande skattesänkningar påfordrar sin finansiering. I annat fall kommer den i motionen angivna budgetförstärkningen att förbytas i ett allt större underskott. Följden av motionärernas förslag skulle sålunda bli att fortsatta mycket långtgående besparingar erfordras enbart för att hålla budgetunderskottet på oförändrad nivå. Redan de av motionärerna nu föreslagna besparingarna inrymmer emellertid enligt utskottets mening flera långtgående och fördelningspolitiskt felaktigt avvägda ingrepp såväl i de sociala trygghetssystemen som i samhällsinsatser på viktiga välfärdsområden. Konsekvent genomfört skulle motionärernas förslag till fortsatta skattesänkningar därför mycket snart rasera grundvalen för vår välfärd och sociala omvårdnad. En politik med denna inriktning tar utskottet bestämt avstånd från.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi217 yrkandena 2 och 3.
Folkpartiet liberalerna ser i motion Fi229 en stram finanspolitik som en förutsättning för att dämpa inflationsförväntningarna i ekonomin och skapa utrymme för framtida skattesänkningar. Motionärerna uppger att de med några undantag har godtagit de omfattande besparingar som regeringen föreslagit. De anser emellertid att ytterligare utgiftsnedskärningar krävs. En central uppgift är därvid att komma till rätta med de snabba utgiftsökningarna i transfereringssystemen.
I enlighet härmed föreslår motionärerna att egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen höjs från 5 till 30 % och att statsbidragen till A-kassorna minskas med 2,5 miljarder kronor. De vill begränsa vissa former av bostadsstöd samt ändra reglerna för sjukpenning under utbildning och räknar därigenom med att i vartdera fallet kunna spara ca 0,7 miljarder kronor. Vidare vill de minska presstödet samt avveckla rederistödet och de särskilda medel som anslås för MBL-information till arbetsmarknadens organisationer. Motionärerna biträder regeringens förslag att 0,5 miljarder kronor skall överföras från arbetslivsfonden till försäkringskassorna för köp av rehabiliteringstjänster men föreslår samtidigt att ett lika stort belopp överförs från fonden för att finansiera vissa andra insatser.
Hälften av intäkterna från den med övriga borgerliga partier förordade utförsäljningen av statliga företag -- dvs. 5 miljarder kronor -- bör enligt motionärerna användas till att minska statsskulden, vilket i sin tur bidrar till att minska statens ränteutgifter.
Till en del skall besparingarna användas för vad motionärerna ser som fördelningspolitiskt motiverade omprioriteringar. I motsats till moderata samlingspartiet som vill beskära u-hjälpen kraftigt anser folkpartiet liberalerna sålunda att regeringens förslag till biståndsram skall utökas med drygt 1 miljard kronor. Motionärerna vill också avdela ytterligare resurser på miljövård, flyktingar och på vad de kallar Det glömda Sverige. Häri inbegrips bl.a. förbättrade vårdbidrag till familjer med handikappade barn. I motsats till moderata samlingspartiet förordar motionärerna också ökade resurser för att bereda handikappade arbete.
Folkpartiet liberalerna vill avveckla skattereduktionen för fackföreningsavgifter liksom motsvarande avdragsrätt för arbetsgivare. Partiet vill också skärpa tobaks- och alkoholbeskattningen. Å andra sidan förordar man liksom övriga borgerliga partier att omsättningsskatten på aktier omedelbart avskaffas. Man vill också avveckla förmögenhetsskatten på arbetande kapital.
Motionärerna hävdar att deras förslag till besparingar och intäktsökningar skapar ett sammanlagt utrymme på ca 5,9 miljarder kronor som motionärerna vill använda till skattesänkningar när det är lämpligt från samhällsekonomisk synpunkt.
Enligt utskottets mening skiljer sig folkpartiet liberalernas budgetalternativ i viktiga hänseenden från moderata samlingspartiets politik. Utskottet har i det föregående angivit några exempel och vill här också påpeka att folkpartiet liberalerna inte har lika långtgående krav på skattesänkningar och socialt orättfärdiga omfördelningar som moderata samlingspartiet. Emellertid finns i folkpartiet liberalernas budgetalternativ vissa inslag som på ett mycket påtagligt sätt har sin udd riktad direkt mot löntagarna. Det gäller förslaget om en kraftigt ökad egenfinansiering av arbetslöshetsförsäkringen, det gäller kravet på slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter och det gäller avogheten mot det särskilda stödet till löntagarorganisationernas MBL-information. Motionärernas vilja att riva upp beslutet om förlängd semester återspeglar också detta synsätt.
En på detta sätt utformad budgetpolitik kan utskottet inte ställa sig bakom. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi229 yrkande 2.
Centerpartiet framhåller i motion Fi227 att dess budgetalternativ är stramt och att det ger ett 2,2 miljarder kronor bättre budgetsaldo än regeringens. Av överskottet hänför sig 2 miljarder kronor till engångsförstärkningar och krav på ökade inleveranser från myndigheter.
Ett framträdande inslag i motionärernas alternativ är kravet på sänkt moms på mat. Mervärdeskattepåslaget skall fr.o.m. 1992 sänkas till 13,64% på alla former av livsmedel, dock inte på sprit, vin och starköl. Till en del skall omläggningen finansieras genom att den tillfälliga momshöjningen blir bestående även efter 1991 och genom att punktskatterna på bl.a. choklad och konfektyr inte avvecklas vid utgången av år 1992 enligt tidigare beslut utan tvärtom utvidgas till att omfatta sådana produkter som jordnötter och chips. Centerpartiet vill också helt avveckla mervärdeskatten på persontransporter samt halvera skatteuttaget på bl.a. serverings- och hotelltjänster. Vidare skall mervärdebeskattningen av energi slopas och ersättas av punktskatter.
Inkomstbeskattningen kommer med motionärernas förslag att skärpas med drygt 1 000 kr. för en vanlig inkomsttagare genom att schablonavdraget föreslås bli halverat till 2000 kr. och genom att skattereduktionen för fackföreningsavgifter enligt deras mening bör slopas. På beskattningsområdet föreslår motionärerna dessutom att egenavgifterna för småföretagare sänks samt att förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital liksom omsättningsskatten på aktier avvecklas. Även skogsvårdsavgiften föreslås bli slopad.
På budgetens utgiftssida framlägger motionärerna förslag om ett stort antal omdispositioner och jämkningar. Sålunda föreslår centerpartiet att biståndsramen räknas upp med ytterligare 0,7 miljarder kronor och att sjukvården tillförs ett resurstillskott på 1 miljard kronor inom befintliga resurser. Det senare skall uppnås, inte genom att riksdagen gör omprioriteringar i budgeten utan genom att sjukvårdshuvudmännen åläggs att till den direkta vården omfördela medel som 1989/90 års riksmöte anvisat till vissa insatser i anslutning till äldreomsorgsreformen. Motionärerna vill också inskränka på möjligheten för dem som omfattas av rehabilitering att uppbära sjukpenning i samband med utbildning och räknar därigenom med att kunna spara 2 miljarder kronor. Vidare föreslår de att 500 tjänster vid AMS och länsarbetsnämnderna skärs bort samt att 1,5 miljarder kronor av de arbetsmarknadsavgiftsmedel som ackumulerats på ett särskilt konto i riksgäldskontoret avdelas till närings- och regionalpolitiska satsningar vid sidan av statsbudgeten.
Av de 10 miljarder kronor som förutsätts flyta in genom utförsäljning av statliga företag föreslår motionärerna att 2,5 miljarder kronor avdelas till infrastrukturinvesteringar på kommunikationsområdet.
I ett särskilt yrkande (Fi227 yrkande 5) begär motionärerna att byggnadsstyrelsens inleveranser skall räknas upp med 0,3 miljarder kronor. Ett lika stort belopp bör enligt motionärerna levereras in av televerket utöver de 7,2 miljarder kronor som finns upptagna i finansplanen.
Utskottet vill med anledning av centerns budgetalternativ anföra följande. Med hänvisning till det angivna överskottet på 2,2 miljarder kronor hävdar motionärerna att deras budgetalternativ är stramt. Utskottet kan inte instämma i denna bedömning. Som utskottet ser det har motionärerna kraftigt överskattat stramheten i sitt alternativ. Besparingseffekten har för vissa förslag överdrivits samtidigt som inkomstbortfallet till följd av några föreslagna skattesänkningar underskattats eller inte alls beaktats.
Så t.ex. har centerpartiet i sitt budgetalternativ inte beaktat det inkomstbortfall som uppkommer för staten vid en eventuell återgång till tidigare lägre mervärdeskattenivå på hotell- och restaurangtjänster och som för nästa budgetår kan uppskattas till 1,7 miljarder kronor. Likaså har man helt bortsett från att partiets avvisande av den tillfälliga likviditetsindragningen från kommunerna förorsakar ett inkomstbortfall, om än temporärt, på 1,5 miljarder kronor på statsbudgeten. Den föreslagna omdisponeringen av redan anvisade medel till direkt sjukhusvård har vidare tillgodoräknats budgetalternativet som en besparing på 1,0 miljard kronor trots att åtgärden varken har direkt eller indirekt effekt på statsbudgeten. Enligt utskottets mening har motionärerna också kraftigt överskattat besparingspotentialen i sitt förslag om inskränkningar i möjligheten att erhålla sjukpenning i samband med utbildning under rehabilitering. Motionärerna har här tillgodoräknat sig en besparing på 2 miljarder kronor. En mer realistisk bedömning torde grovt räknat vara 0,7 miljarder kronor, vilket för övrigt är det belopp som folkpartiet liberalerna fört upp i sitt budgetalternativ för samma förslag. Likaså har motionärerna med drygt 1 miljard kronor överskattat det resurstillskott som uppkommer om den förhöjda mervärdeskattenivån behålls även efter 1991. Detsamma gäller förslaget om slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter m.m. där motionärerna tillgodoräknat sig ett ca 0,3 miljarder kronor för högt belopp. Liksom övriga borgerliga partier har de inte heller beaktat det skattebortfall på 1,2 miljarder kronor som uppkommer genom deras förslag om slopad omsättningsskatt på värdepapper. Slutligen kan här nämnas att centern också har tillgodoräknat sig en budgetförstärkning på 1,7 miljarder kronor från höjd alkohol- och tobaksbeskattning trots att partiet inte framlagt något formellt yrkande om sådana skattejusteringar.
Enbart här angivna exempel innebär att motionärerna överskattat styrkan i sitt budgetalternativ med minst 9,7 miljarder kronor. Det överskott på 2,2 miljarder kronor som centerpartiet tillskriver sitt budgetalternativ förbyts därmed i ett betydande underskott. En sådan försvagning kan enligt utskottets mening inte godtas.
Utskottet vill också starkt ifrågasätta vissa inslag i motionärernas budgetalternativ. Centern återkommer till sitt tidigare krav på sänkt mervärdeskatt på livsmedel och hävdar att det speciellt gynnar grupper som använder en stor andel av sin disponibla inkomst till nödvändig konsumtion, däribland låginkomsttagare, pensionärer och barnfamiljer. Sett utifrån fördelningssynpunkt är emellertid sänkt mervärdeskatt på mat ett trubbigt instrument, vilket också har bekräftats av flera utredningar, senast av kommittén för indirekta skatter (KIS) som genom tilläggsdirektiv gavs i uppdrag att göra en särskild undersökning i ämnet (SOU 1989:35). Kostnaderna för en sådan reform kan få en väsentligt större fördelningsmässig tyngd om motsvarande resurser i stället sätts in på åtgärder som riktar sig direkt till de utsatta grupperna. Därtill kommer att den av motionärerna förordade lösningen leder till krångel och svårigheter vid avgränsningen av vilka varor som skall resp. inte skall undantas från den bibehållna och utökade punktbeskattningen.
Motionärerna återkommer också till sitt förslag om personliga investeringskonton, dvs. den sparform som centerpartiet förespråkat under en följd av år och som övergångsvis skulle ge upphov till ett mycket betydande inkomstbortfall för staten. Hur detta bortfall skall finansieras anges emellertid inte av motionärerna. I stället begär de att regeringen skall återkomma med ett finansieringsförslag och bryr sig med hänsyn härtill inte om att belasta sitt eget budgetalternativ med några kostnader i detta avseende.
Med hänvisning till det anförda avvisar utskottet centerpartiets förslag till budgetpolitiska riktlinjer. Utskottet avstyrker således motion Fi227 yrkandena 3 och 5.
Vänsterpartiet uppger i motion Fi224 att tyngdpunkten i partiets budgetförslag ligger på fördelningspolitiken. Förslaget sägs innebära en direkt överföring av ca 7 miljarder kronor till hushållssektorn jämfört med regeringens förslag. Därtill kommer vissa lättnader i den indirekta beskattningen. Av motionen framgår att utgifterna i budgetförslaget överstiger intäkterna med ca 2,5 miljarder kronor, men detta underskott kan komma att utvidgas under våren när regeringen lägger fram propositioner inom områdena utbildning, energi, miljö och näringspolitik.
Vänsterpartiet vill återställa skattesystemets inkomstfördelande roll och förordar mot denna bakgrund skärpt inkomstbeskattning genom höjd skattesats för inkomsttagare med inkomster överstigande 240000 kr., slopat grundavdrag i inkomstlägen överstigande 180000 kr. samt helt slopad avdragsrätt för ränteutgifter överstigande 100000 kr. De indirekta skatterna bör differentieras så att baskonsumtion beskattas lägre än annan konsumtion. Sålunda bör mervärdeskatten på mat, kollektivtrafik och fjärrvärme sänkas, punktskatterna på vissa konsumtionsvaror behållas, stämpel- och reklamskatterna höjas samt nya skatter införas på finansiella tjänster och försäljningen av hyreshus.
Motionärerna kräver att riksdagens nyligen fattade beslut om nedsättningen av sjuk- och föräldraförsäkringen rivs upp samt att andra etappen av föräldraförsäkringen genomförs. Barnomsorgen bör byggas ut och särskilda insatser göras inom hälso- och sjukvården för att minska helgtjänstgöringen. Motionärerna förordar också extra åtgärder för de sämst ställda pensionärerna samt avvisar förslagen om slopat friår vid sjukhusvård för förtidspensionärer liksom avveckling av det särskilda stödet till flerbarnsfamiljer för köp av egnahem. Försvarsanslagen bör enligt deras mening minska med 10 % och JAS-projektet läggas ner. Å andra sidan vill motionärerna återställa enprocentsmålet för u-hjälpen och föreslår därför att biståndsanslaget räknas upp med 2,1 miljarder kronor. På kommunikationsområdet föreslår de minskad satsning på bro- och vägutbyggnader men ökade insatser för kollektivtrafiken och utbyggnaden av järnvägslinjer. Motionärerna motsätter sig de av regeringen föreslagna nedskärningarna i hemspråksundervisningen samt föreslår på utbildningsområdet ytterligare satsningar på framför allt högskolan.
Utskottet vill med anledning av vänsterpartiets budgetförslag erinra om att en för budgetpolitiken helt överordnad strävan under senare år har varit att begränsa det mycket starka utgiftstrycket i den offentliga sektorn och på så sätt medverka till att dämpa den alltför snabba prisutvecklingen i landet. Även utan reformer och andra regeländringar ökar de offentliga utgifterna med viss automatik varje år. Inte minst gäller detta transfereringar som ökar mycket snabbt. Motionärerna föreslår en rad nya utgiftsåtaganden som ytterligare skulle driva upp detta utgiftstryck. Deras förslag till skärpta skatter verkar också kostnadsuppdrivande. Den inriktning som de förordar för budgetpolitiken motverkar därmed senare års strävanden från statsmakternas sida och är inte heller i övrigt förenlig med de krav som enligt utskottets mening måste ställas på den ekonomiska politiken.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi224 yrkande 2.
Miljöpartiet de gröna uppger i motion Fi223 att de viktigaste målen för partiets budgetalternativ har varit att minska såväl den materiella förbrukningen som energiförbrukningen och miljöbelastningen samt att främja förebyggande vård, utjämna sociala och ekonomiska klyftor, sänka inflationstrycket och att bibehålla arbetslinjen.
Partiet förespråkar en skatteväxling mellan sänkta arbetsgivaravgifter och höjda råvaru- och miljöskatter. Arbetsgivaravgifterna skall sänkas med 10 procentenheter -- dvs. med cirka en fjärdedel -- i Norrland, på Gotland samt i vissa kommuner i Dalarna och Värmland. I övriga delar av landet utom storstadsområdena begränsas sänkningen till 4 procentenheter. Samma begränsning gäller också i storstadsområdena för sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg. Motionärerna vill slopa mervärdeskatten för basmat, kollektivtrafik och förnybara energikällor men i övrigt höja den med 2 procentenheter. För hotell- och restaurangtjänster skall dock tidigare skattesats gälla. Tobaks- och alkoholbeskattningen skall skärpas kraftigt. Partiet lägger också fram förslag om en rad råvaru-, miljö- och energiskatter.
Grundavdraget vid inkomstbeskattningen bör enligt motionärerna höjas, vilket tillsammans med en ny skatteskala lindrar beskattningen av inkomster understigande 150000 kr. och skärper den i inkomstlägen däröver. Motionärernas skatteförslag innefattar också kraftigt begränsade möjligheter till ränteavdrag samt extra avdrag för glesbygdsbor och för dem som uppbär hobbyinkomster.
Besparingarna inriktas bl.a. på statsbidraget till A-kassorna och stödet till omställningsåtgärder i jordbruket som motionärerna vill minska med 1,0 resp. 1,5 miljarder kronor. De vill också dra ner på bostadsstödet, det regionalpolitiska stödet samt anslaget till STU.
Miljöpartiet de gröna föreslår att föräldraförsäkringen byggs ut med ytterligare en månad och att ersättningsnivån samtidigt sänks för den del av inkomsten som överstiger ca 145000 kr. Utvecklingsbiståndet bör enligt motionärerna räknas upp med 1 miljard kronor, och ett lika stort belopp bör avdelas för miljöinsatser i Central- och Östeuropa. De vill också satsa betydande belopp på investeringar i och drift av järnvägar. De föreslagna besparingarna i hemspråksundervisningen avvisas av motionärerna som i sitt förslag också avdelar resurser för en utbyggnad av högskolan.
Sammantaget uppges budgetförslaget vara 3,2 miljarder kronor starkare än regeringens. Motionärerna räknar själva med att förslaget leder till ett något ökat skattetryck, men säger sig kunna acceptera en sådan ökning under de år en stor kraftsamling kommer till stånd för ombyggnaden av samhället i miljövänlig riktning.
Utskottet får för egen del anföra följande. Enligt vad som framgår av en sammanställning i motionen vill motionärerna med sitt budgetförslag dra in netto 12 miljarder kronor från hushållssektorn och i stället fördela detta belopp med ca 4,5 miljarder kronor på företagen och 7,5 miljarder kronor på den offentliga sektorn. Omfördelningen ingår som ett led i motionärernas strävan att förändra samhället. I rådande läge måste ambitionen vara att hålla tillbaka pris- och löneökningar och att främja utbudet av arbetskraft. Flera av motionärernas förslag motverkar detta syfte. Deras långtgående krav på skärpt indirekt beskattning driver upp kostnadsnivån, och deras förslag till ändrad direkt beskattning torde enligt utskottets mening knappast underbygga strävandena att uppnå återhållsamma löneökningar. Detta är en inriktning av budgetpolitiken som utskottet inte kan ställa sig bakom.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi223 yrkande 2.
De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken
De krav som enligt utskottets mening bör ställas på budgetpolitiken vill utskottet sammanfatta på följande sätt.
Budgetpolitiken måste inordnas i den allmänna strävan att dämpa kostnadsutvecklingen, återställa balansen och främja en varaktig tillväxt i ekonomin. Flera viktiga steg har redan tagits i denna riktning under senare år. Inte minst betydelsefullt har därvid varit den i år helt genomförda skattereformen. Med kraft måste dessa ansträngningar nu fullföljas. Det innebär att budgetpolitiken måste vara fortsatt mycket stram. Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta. Existerande transfereringssystem måste granskas och en prövning måste göras av hur väl de tillgodoser uppställda mål. Det är därvid också viktigt att undersöka hur systemen inverkar på arbete och förmögenhetsfördelning. Mycket stor återhållsamhet måste visas med nya utgiftsåtaganden, och varje sådan förändring måste finansieras genom besparingar i andra utgifter. Det totala skattetrycket måste begränsas.
Utskottet har i det föregående redovisat sin syn på oppositionspartiernas budgetalternativ. Med olika motiveringar har utskottet avstyrkt dessa förslag.
Regeringen har i årets finansplan framlagt ett budgetalternativ som innefattar olika typer av budgetförstärkningar på inalles ca 30 miljarder kronor. Ungefär hälften härav utgör en kärna av hårda och varaktiga besparingar på budgetens utgiftssida. De allmänna budgetpolitiska riktlinjer som redovisas i finansplanen ansluter väl till de krav som utskottet här har fört fram. Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet moment 2 i finansplanen.
De ekonomisk-politiska förslagens ursprung
I motion Fi703 av Filip Fridolfsson (m) anförs att många av regeringens ekonomisk-politiska förslag under senare år -- alltifrån svenskt medlemskap i EG till slopande av SCBs partisympatiundersökningar -- innebär att gamla moderata krav till fullo förverkligas. Motionären anser sig emellertid av argumentationen i budgetpropositionen inte kunna utläsa att regeringen är medveten därom. Det finns därför anledning att regeringen i sina förslag anger ursprunget till förslagen.
Enligt utskottets mening öppnar motionären med sitt förslag intressanta perspektiv. Om det skulle vara av allmänt intresse att redovisa olika regeringsförslags ursprung borde intresset vara lika stort att redovisa ursprunget till förslag som väcks i motionsform.
Avgörande för vilka förslag en regering lägger fram för riksdagen är den ekonomiska situation som landet befinner sig i och vilka förändringar regeringen önskar åstadkomma. En restriktion i sammanhanget utgör den parlamentariska situationen. Några åtgärder har visat sig vara framgångsrika i vissa situationer och kan upprepas. De kan anses ingå i den ekonomisk-politiska arsenalen. Att ange sådana förslags ursprung är ogörligt. Andra åtgärder måste skapas för den speciella situationen och kan kanske därför inte användas på samma sätt igen. Även om det i dessa fall skulle vara möjligt att härleda förslagens ursprung kan värdet av denna information ifrågasättas. Utskottets slutsats är att ett genomförande av motionärens förslag knappast skulle tjäna något berättigat syfte. Motion Fi703 avstyrks därför av utskottet.
Underlag för fördjupad myndighetsprövning
I motion Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m) tas frågan upp om utformningen av beslutsunderlaget till riksdagen angående utvecklingen av ett lokalt datastöd för försäkringskassornas verksamhet, det s.k. FAS 90. Motionärerna anser att en betydligt mer upplysande kravanalys borde presenteras. Statsförvaltningen har enligt motionärerna ännu inte funnit de idealiska formerna för en sådan redovisning.
Det ankommer i första hand på socialförsäkringsutskottet att bedöma beslutsunderlaget för genomförandet av FAS 90. Finansutskottet vill emellertid framhålla att en väsentlig förutsättning för att genomföra den fördjupade prövningen i den nya treåriga statliga budgetprocessen är att beslutsunderlaget förbättras och att en starkare koppling görs mellan åtgärder och resultat. Det innebär att nya kompletterande analysmetoder måste utvecklas utöver dem som används i dag. Förändrade krav kommer därigenom att ställas på såväl myndigheterna som regeringen.
I höstens budgetarbete har drygt 30 myndigheter ingått i den första cykeln i den nya budgetprocessen och lämnat en fördjupad anslagsframställning. Av finansplanen framgår att erfarenheterna från höstens arbete visar att många svårigheter måste övervinnas i tillämpningen av den nya styrningen. Det finns brister i många myndigheters sätt att redovisa beslutsunderlaget. Det gäller framför allt underlag för att bedöma produktivitet och effektivitet i de olika verksamheterna. Föredragande statsrådet har således uppmärksammat problemet och understryker behovet av en förbättrad dialog mellan departements- och myndighetsledningarna. Utskottet anser mot denna bakgrund att något initiativ från riksdagens sida inte är påkallat. Motion Fi710 avstyrks därför av utskottet.
Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner
I motion Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp) begärs att statens budget skall omfatta en redovisning av hur den föreslagna ekonomiska politiken påverkar vår miljö och vår hälsa, liksom hur vårt handlande påverkar miljön i andra länder. Förändringar i tillståndet hos natur och miljö kan troligen uttryckas genom ett antal nyckeltal som kan utvecklas allteftersom vi får nya kunskaper om den ekonomiska politikens påverkan på våra livsförutsättningar, anför motionärerna.
Enligt utskottets mening skall den ekonomiska politiken bidra till att säkra långsiktig balans mellan ekonomisk tillväxt och miljö. För att kunna fatta riktiga beslut för en långsiktigt hållbar utveckling måste vi emellertid veta mer om samspelet mellan ekonomi och ekologi. Ett första steg för att förbättra beslutsunderlaget är att komplettera den ekonomiska statistiken så att den belyser miljöpåverkan och resursförbrukning. Naturresursernas värde ligger bl.a. i deras möjligheter att i framtiden generera inkomster. Om naturresurserna inte beaktas som produktiva tillgångar finns risk för att de inte beaktas i tillräcklig utsträckning när ekonomiska beslut fattas. Produktionsmöjligheterna kan då komma att försämras för framtida generationer. Det är därför viktigt att följa hur de samlade resurserna i samhället, inkl. miljö- och naturresurser, utvecklas. Regeringen har tillsatt en utredning (Dir. 1990:31) med uppgift att närmare studera dessa frågor. Ett första underlag beräknas vara klart under våren 1991. Det första steget för att förbättra beslutsunderlaget på det sätt motionärerna eftersträvar har således tagits. När resultaten av detta arbete föreligger ankommer det på statsmakterna att ta ställning till hur materialet skall utnyttjas. Utskottet ser mot denna bakgrund inte anledning att nu vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av motion Fi718. Den avstyrks därför av utskottet.
Särskilda frågor
Kompensation till myndigheter för ingående mervärdeskatt
Regeringen föreslog i proposition 1989/90:111 om reformerad mervärdeskatt m.m. ändringar av statliga myndigheters ställning inom mervärdeskattesystemet fr.o.m. budgetåret 1991/92. Förslaget föranledde inte någon erinran från riksdagen (1989/90:SkU31, rskr. 357).
De statliga myndigheternas ställning inom mervärdeskattesystemet föreslogs ändrad främst för att uppnå konkurrensneutralitet mellan verksamhet i egen regi och entreprenadverksamhet. Detta är viktigt bl.a. för att stimulera till lösningar som ger ökad produktivitet och effektivitet i myndigheternas verksamhet.
Myndigheternas anslag är i dagsläget budgeterade med hänsyn till att vissa utgifter innehåller påslag för mervärdeskatt. I propositionen föreslogs att myndigheternas anslag fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall budgeteras exkl. mervärdeskatt. Myndigheterna skall kompenseras för ingående mervärdeskatt genom avräkning mot inkomsttitel i stället för mot myndighetens anslag.
I finansplanen anförs att utgångspunkten för reformen är att den skall vara saldomässigt neutral, dvs. inte medföra någon belastning på statsbudgeten. Förändringen innebär, vad gäller anslagsfinansierad verksamhet, en minskning av statsbudgetens utgiftssida samtidigt som nettoinkomsterna från mervärdeskatt minskar i motsvarande mån.
Några frågeställningar av teknisk och principiell natur återstår att lösa innan ett komplett underlag för omläggningen föreligger. Riksrevisionsverket har därför fått i uppdrag att biträda regeringen även i det fortsatta arbetet.
Mot denna bakgrund föreslås det i propositionen att regeringen senare i vår, i samband med att regeringen utfärdar regleringsbreven för myndigheternas anslag för budgetåret 1991/92, skall få besluta att medel motsvarande mervärdeskatten under resp. anslag inte får disponeras av myndigheterna. Regeringen föreslår att myndigheterna bereds kompensation från statsbudgetens inkomsttitel Mervärdeskatt. Förslaget föranleder inte någon erinran från utskottets sida.
Motivet för den ovan redovisade reformen, att uppnå konkurrensneutralitet mellan verksamhet i egen regi och entreprenadverksamhet, föreligger även för riksdagens förvaltning och myndigheter. Av det skälet bör också riksdagens förvaltning och myndigheter anvisas anslag exkl. mervärdeskatt fr.o.m. budgetåret 1991/92. Eftersom anslagen under femtonde huvudtiteln för budgetåret 1991/92 är budgeterade inkl. mervärdeskatt bör riksdagens förvaltningskontor vid utformningen av anslagsdirektiven, som motsvarar regleringsbreven, ange att medel motsvarande mervärdeskatten kommer att innehållas. Riksdagen och dess myndigheter bör kompenseras för ingående mervärdeskatt på samma sätt som de statliga myndigheterna, genom avräkning mot inkomsttiteln Mervärdeskatt på statsbudgeten i stället för mot det egna anslaget. Även riksbanken bör kompenseras på motsvarande sätt trots att verksamheten inte är anslagsfinansierad. Det bör ankomma på riksdagens förvaltningskontor att beräkna andelen mervärdeskatt som belastar resp. anslag. Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge riksdagens förvaltningskontor och riksdagens myndigheter till känna.
Rörlig kredit i riksgäldskontoret
Regeringen disponerar i riksgäldskontoret en rörlig kredit på 400 milj. kr. som är avsedd för myndigheter med uppdragsverksamhet. Vissa av dessa myndigheter har behov av ökat rörelsekapital. Med hänsyn härtill föreslår regeringen att den rörliga krediten utökas till 450 milj. kr.
Utskottet biträder regeringens förslag. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att riksdagen har beslutat att fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall förändringar i rörliga krediter inte längre föras upp på statsbudgeten (prop. 1989/90:150 bil.1, FiU40 s. 79, rskr. 358). I och med att den nu föreslagna ökningen gäller nästa budgetår kommer den inte att belasta statsbudgeten.
Lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning
Under innevarande budgetår har sex myndigheter inlett en försöksverksamhet som innebär att de på marknadsmässiga villkor får låna i riksgäldskontoret för att finansiera ADB- och kommunikationsutrustning.
Regeringen föreslår för budgetåret 1991/92 att ytterligare två myndigheter skall ges möjlighet att för samma ändamål ta upp lån i riksgäldskontoret. De båda myndigheterna är konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen. Regeringen begär samtidigt ett bemyndigande att lån av detta slag skall få uppgå till 152 milj. kr. under budgetåret 1991/92.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Finansiell styrning av statsförvaltningen m.m.
I finansplanen lämnas en redogörelse för det pågående arbetet med att utveckla nya styrformer inom statsförvaltningen. Avsikten är att en detaljerad budgetstyrning skall ersättas av mål- och resultatstyrning.
Vad föredraganden anfört om den finansiella styrningen av statsförvaltningen föranleder ingen erinran från utskottets sida. Redogörelserna i finansplanen för statliga garantier och för lönenivån i anslagsberäkningarna föranleder inte heller något uttalande från utskottets sida.
Dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad fördelning av ärenden mellan departementen
I budgetpropositionen (bil. 2) begärs att regeringen skall ges ett generellt bemyndigande att vid organisatoriska förändringar inom regeringskansliet, som hänger samman med omfördelning av arbetsuppgifterna, få disponera anvisade anslag på ett annorlunda sätt än det för vilket anslagen beräknats. En förutsättning för sådana åtgärder bör dock, sägs det i propositionen, vara att den samlade anslagssumman som riksdagen anvisat för regeringskansliet som helhet inte överskrids annat än i mycket begränsad omfattning.
Som anges i propositionen är regeringsformens innebörd att regeringen skall ha stor handlingsfrihet när det gäller utformandet av den beredningsorganisation som regeringskansliet utgör så att den kan anpassas till växlande förhållanden. Utskottet har mot denna bakgrund inte något att erinra mot att regeringen ges det begärda bemyndigandet. En förutsättning bör dock, som framgår av propositionen, vara att den samlade anslagssumman som riksdagen anvisat inte som helhet överskrids annat än i mycket begränsad omfattning. Utskottet förutsätter härvid att det överskridande som eventuellt kan bli aktuellt endast har sitt ursprung i de uppkomna kostnaderna för själva omorganisationen, flyttning m.m. Det får förutsättas att ett syfte med en omorganisation är att verksamheten skall kunna bedrivas effektivare. Med det anförda tillstyrker utskottet att regeringen bemyndigas att disponera anvisade anslag till departement och utredningar på det sätt som angivits i propositionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1, 1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5, 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14, 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi229 yrkande 1 godkänner vad som anförts i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 1 (m,fp) res. 2 (c) res. 3 (v) res. 4 (mp)
2. beträffande sambandet ekologi och ekonomisk politik att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi219, 1990/91:Fi224 yrkande 10 och 1990/91:Fi227 yrkande 7, res. 5 (c,v,mp) res. 6 (m,fp) - motiv.
3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi224 yrkande 4 och 1990/91:Fi229 yrkande 4, res. 7 (m,fp,c) res. 8 (v) res. 9 (mp)
4. beträffande styrningen och uppföljningen av de totala kostnaderna för statsskulden att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 9 i denna del till handlingarna,
5. beträffande statsskuldspolitiken att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi217 yrkande 4, res. 10 (m,fp)
6. beträffande penning- och valutapolitiken att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi202, 1990/91:Fi207, 1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi223 yrkande 3, 1990/91:Fi227 yrkande 8 och 1990/91:Fi229 yrkande 3 samt som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört, res. 11 (m,fp) res. 12 (c) res. 13 (v,mp)
7. beträffande inlåningskonto utomlands att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi215 yrkande 2, res. 14 (m,fp)
8. beträffande rätten att handla med valutor att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi215 yrkande 3, res. 15 (m,fp)
9. beträffande investeringsfonder att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi201, 1990/91:Fi206, 1990/91:Fi216 samt 1990/91:Fi228, res. 16 (m,fp) res. 17 (c)
10. beträffande avveckling av löntagarfonder m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi204, 1990/91:Fi210, 1990/91:Fi212, 1990/91:Fi213, 1990/91:Fi221, 1990/91:Fi225 och 1990/91:Fi714, res. 18 (m,fp,c) res. 19 (v)- motiv. res. 20 (mp) - motiv.
11. beträffande användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi220, res. 21 (v) res. 22 (m,fp) - motiv.
12. beträffande prisfrågor att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi209, res. 23 (m,fp)
13. beträffande konjunkturstyrning av statliga investeringar att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi208,
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4, 1990/91:Fi227 yrkande 6 och 1990/91:Fi229 yrkande 5, res. 24 (m) res. 25 (fp) res. 26 (c) res. 27 (mp) res. 28 (v) - motiv.
15. beträffande redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och olika fonder att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi229 yrkande 6, res. 29 (m,fp)
16. beträffande redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi314 yrkande 1, res. 30 (c) res. 31 (m) - motiv.
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 32 (m) res. 33 (fp) res. 34 (c) res. 35 (v) res. 36 (mp)
18. beträffande de ekonomisk-politiska förslagens ursprung att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi703,
19. beträffande underlag för fördjupad myndighetsprövning att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi710,
20. beträffande redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi718, res. 37 (v,mp)
21. beträffande kompensation till statliga myndigheter för ingående mervärdeskatt att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 5 bemyndigar regeringen att under budgetåret 1991/92 disponera medel ur inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera myndigheter för ingående mervärdeskatt, varvid belopp svarande mot mervärdeskatten inte tas i anspråk på utgiftsanslag,
22. beträffande kompensation till riksdagens myndigheter för ingående mervärdeskatt att riksdagen dels bemyndigar riksdagens förvaltningskontor att under budgetåret 1991/92 disponera medel från inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera riksdagen och riksdagens myndigheter för ingående mervärdeskatt, varvid belopp svarande mot mervärdeskatten inte tas i anspråk på utgiftsanslag, dels som sin mening ger riksdagens förvaltningskontor och riksdagens myndigheter till känna vad utskottet anfört om kompensation för ingående mervärdeskatt,
23. beträffande rörlig kredit i riksgäldskontoret att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 4 bemyndigar regeringen att för myndigheter med uppdragsverksamhet disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 450000000 kr.,
24. beträffande lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 6 bemyndigar regeringen att för budgetåret 1991/92 ta upp lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning intill ett sammanlagt belopp av 152000000 kr.,
25. beträffande finansiell styrning av statsförvaltningen att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.7 till handlingarna,
26. beträffande statliga garantier att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.8 till handlingarna,
27. beträffande lönenivån i anslagsberäkningarna att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.9 till handlingarna,
28. beträffande dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad fördelning av ärenden mellan departementen att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 2 mom. 1 bemyndigar regeringen att disponera anvisade anslag till departement och utredningar m.m. i enlighet med vad som förordas i propositionen.
Stockholm den 21 februari 1991
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp) och Marianne Carlström (s).
Reservationer
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "En fortsatt" och på s. 41 slutar med "1 och 5" bort ha följande lydelse:
Utvecklingen i Sverige
Utskottet konstaterar att Sveriges ekonomi präglas av allvarliga problem. Tillväxten uteblir, inflationen är snabb, bytesbalansen försvagas för varje år och sparandet är otillräckligt. Särskilt under senare år har den svenska ekonomin mer påtagligt börjat avvika från utvecklingen i våra viktiga konkurrentländer.
Förklaringen till att detta kunnat ske är i allt väsentligt den av den socialdemokratiska regeringen förda ekonomiska politiken. Regeringen medger i finansplanen förekomsten av flera problem men förmår inte göra en samlad analys, där grunddragen i den ekonomiska politiken sätts i fokus.
En återblick på 1980-talet visar att den internationella ekonomin präglades av stabil tillväxt. De stora västeuropeiska länderna, Nordamerika och Japan förde en marknadsekonomiskt präglad politik med lägre offentliga utgifter, skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar av statliga företag som huvudinslag. Denna modell -- som kan kallas "den första vägen" -- baserades på insikten att den ekonomiska miljön måste liberaliseras för att tillväxt och välståndsutveckling skulle främjas.
De socialistiska länderna i Central- och Östeuropa utmärktes av växande problem med ineffektivitet, köer och varubrist som ständigt närvarande inslag i den ekonomiska bilden. Dessa länder kan sägas ha försökt att med "den andra vägens" ekonomiska system utan privat äganderätt eller några andra incitament åstadkomma en effektiv produktion och distribution av varor och tjänster.
I Sverige har socialdemokraterna hävdat att det finns en medelväg mellan marknadsekonomi och planhushållning. Sverige utmärks av stora socialiserings- och regleringsinslag jämfört med övriga västekonomier, även om Sverige aldrig gått så långt som länderna i Östeuropa. Denna tredje väg litar i alltför ringa grad till marknadsekonomi vad gäller i första hand organiserandet av tjänsteproduktionen.
I Sverige försökte socialdemokraterna under 1980-talet hävda att det fanns en "tredje väg" även vad gäller stabiliseringspolitiken. Vid återkomsten till regeringsmakten valde de att försöka expandera Sverige ur problemen med hjälp av en undervärderad krona.
Devalveringen 1982 genomfördes i ett läge när kapacitetsutnyttjandet i svensk ekonomi var mycket lågt. Ungefär samtidigt lades den amerikanska finanspolitiken om i expansiv riktning, med påföljande stimulans för världsekonomin. Resultatet blev att svensk export, industriproduktion och lönsamhet i den konkurrensutsatta sektorn ökade ordentligt de första åren efter devalveringen. Det skedde huvudsakligen genom ett höjt kapacitetsutnyttjande.
Efter 1984 försvann dock styrkan i uppsvinget. Någon relativ utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn kom ej till stånd. De senaste åren har i stället kännetecknats av att export, investeringar, tillväxt och välstånd utvecklats betydligt sämre i Sverige än i omvärlden. Marknadsandelarna föll brant från mitten av 1980-talet samtidigt som relativpriserna steg.
Sverige är nu återigen på väg in i en allvarlig kostnadskris med snabbt fallande marknadsandelar, vinster och sysselsättning i den konkurrensutsatta delen av ekonomin. Förutsättningarna för industriell verksamhet liknar dem som gällde i slutet av 1970-talet. Bytesbalansunderskottet är större än under 1980-talet och dessutom stigande.
Utskottet kan alltså konstatera att det var en illusion att tro att Sverige var på rätt väg under 1980-talet. I stället blev "den tredje vägens politik" ett rejält misslyckande. De ständigt återkommande krispaketen de senaste åren visar att det inte finns någon genväg som innebär att vi slipper att ta itu med de grundläggande problemen i svensk ekonomi.
Utskottet tvingas konstatera att tillväxten i svensk ekonomi förra året avtog till knappt 1% och att den i år väntas bli negativ. För utvecklingen innevarande och nästa år redovisar regeringen två alternativ, varav det första förutsätter att löneutvecklingen till följd av ett centralt stabiliseringsavtal stannar vid 5 resp. 3% och det andra att lönerna stiger med ytterligare 2procentenheter de båda åren. Mot bakgrund av erfarenheterna av centrala och inkomstpolitiskt präglade överenskommelser är, enligt utskottets mening, alternativ2 mest realistiskt.
Den blygsamma BNP-tillväxten föregående år härrörde från bruttoinvesteringar, offentlig konsumtion och export. Den successivt avtagande efterfrågan och den ökande arbetslösheten är ett tydligt tecken på en begynnande lågkonjunktur.
Både privat och offentlig konsumtion väntas 1991 bidra positivt till BNP, medan kapitalbildningen i form av nettoexport och investeringar avtar desto kraftigare. Regeringen förutser att den offentliga konsumtionen skall öka med endast 0,3%. Historiskt sett är detta en synnerligen låg ökningstakt. Det kommunala skattestoppet kombinerat med statliga sparplaner kan knappast beräknas få så stort genomslag redan i år.
Lönebildningen blir enligt utskottet av avgörande betydelse för utvecklingen. En lönekostnadsökning 1991 på 7% innebär ett antagande om en unikt låg löneglidning, då avtalsmässiga höjningar, överhäng från föregående år och politiskt beslutade kostnadsökningar kan beräknas uppgå till ca 6%. Löneglidningen har legat på i genomsnitt 3,2% sedan 1985, och blev 4% 1990. Regeringens antagande om 1,5-2procents löneglidning för i år är därför lågt.
För att kunna nå låga lönekostnadsökningar måste inflationstakten vara låg eller produktiviteten utvecklas så starkt att högre löneökningar därigenom kan kompenseras. Bilden är tyvärr att svensk ekonomi dras med fel kombination av egenskaper, dvs. snabb inflation och dålig produktivitetsutveckling.
De svenska konsumentpriserna stiger väsentligt snabbare än i våra konkurrentländer. Inflationstakten väntas stiga till ca 13% i början av 1991 för att sedan avta till ett genomsnitt på ca 10%.
Industriproduktionen minskade redan under 1990. Orderingång och orderstockar tyder på att denna utveckling fortsätter i snabb takt. Den senaste konjunkturbarometern var osedvanligt dyster. Det är ofrånkomligt att nedgången slår igenom på sysselsättningen. Redan inkomna varsel om friställningar tyder på att regeringens antaganden om arbetslösheten ligger i underkant.
Eftersom varken de relativa lönekostnaderna eller produktiviteten har förbättrats, har utvecklingen av kostnaden per producerad enhet, ULC, ökat mer än i konkurrentländerna. Enligt OECD var det endast i problemekonomierna Grekland och Portugal som ULC förra året ökade mer än i Sverige. Resultatet blir en försämrad lönsamhet för företagen. Med låg lönsamhet och stor befintlig kapitalstock blir det inte särskilt intressant att nyinvestera, vilket förklarar att investeringarna inom industrin 1991 beräknas falla med 10%.
Kombinationen av höga kostnader och dålig lönsamhet har gjort att svenska företag förlorar marknadsandelar gentemot de utländska konkurrenterna. Handelsbalansen för 1990 visade ett krympande överskott på 13,4miljarder kronor. Då bör beaktas att importen dämpas av en svag inhemsk efterfrågan. Den prognos för handelsbalansen som redovisas i den preliminära nationalbudgeten för innevarande år, 10miljarder kronor, får bedömas som osäker. De svenska företagen möter i år en försvagad marknad, särskilt i USA och Storbritannien. Priserna pressas och därigenom även marginalerna, vilket gör konkurrensläget svårt på utländska marknader.
Underskottet i bytesbalansen blev ca 33miljarder kronor 1990 och väntas växa till drygt 51miljarder kronor innevarande år. För 1992 förutses en fortsatt ökning till vad som motsvarar 4% av BNP, ett högre tal än den tidigare högstnoteringen 1982.
Direktinvesteringar i utlandet samt köp av utländska aktier och fastigheter framstår som mer attraktiva för svenska placerare än investeringar i Sverige. Utomlands finns dock inte samma intresse för placeringar i Sverige. Tillsammans med stigande bytesbalansunderskott skapar denna utveckling ett snabbt växande långsiktigt kapitalutflöde som måste mötas med vad som ofta blir korta lån i utländsk valuta.
Situationen tenderar att bli ohållbar. De långfristigt utgående nettoflödena beräknas i år uppgå till 120--150 miljarder kronor. Stocken av korta utlandslån, som uppgår till 300 miljarder kronor, måste alltså öka avsevärt. För att detta skall ske krävs gentemot omvärlden allt större räntedifferens, vilket ytterligare försämrar investerings- och tillväxtförutsättningarna i Sverige.
De svenska räntorna har rört sig mycket oroligt under senare tid, främst beroende på osäkerhet om regeringens ekonomisk-politiska strategi. Räntorna kommer att ligga på en hög nivå jämfört med korgräntan ända tills förtroendet för den ekonomiska politiken återställts.
Utskottet vill erinra om att den snabbt tilltagande försämringen av svensk ekonomi har registrerats i tidningen Economist, som löpande följer utvecklingen i en rad OECD-länder. Under loppet av 1990 hamnade Sverige, sedan nyckeltal som BNP, konsumentprisutveckling m.m. sammanvägts, på sista plats månad efter månad i denna förhållandevis omfattande jämförelse. Även OECD har i sin Economic Outlook, december 1990, redovisat att Sverige ligger på jumboplats vad gäller tillväxt bland OECD-länderna. Den försämrade ekonomiska situationen föranledde kreditvärderingsföretaget Moody's att sänka Sveriges klassificering från toppbetyget AAA till AA1. Utländsk upplåning blir därigenom dyrare inte bara för svenska staten utan även för kreditinstituten.
Utskottets slutsats blir att svensk ekonomi nu är på väg in i en allvarlig recession, där det försämrade läget främst framkallats av grundläggande strukturproblem i ekonomin. Det finns -- tvärtemot vad regeringen hävdar i finansplanen -- inga tecken på att denna recession skall vändas till en uppgång redan mot slutet av detta år. De finansiella obalanserna gentemot omvärlden kommer att tvinga riksbanken att hålla en hög räntenivå och en stor räntedifferens gentemot Sveriges konkurrentländer. Regeringens oförmåga att vidta de ekonomisk-politiska åtgärder som behövs för att komma till rätta med de interna och externa obalanserna förvärrar läget månad för månad. Sverige har inte längre råd med en regering som inte tycks förstå orsakerna till obalanserna -- än mindre förmår uppbåda viljan att konkret angripa dem. Vad som nu krävs är en politik för att bryta stagnationen.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
I motionerna Fi217 och Fi229 beskrivs utvecklingen i Sverige och de krav på en omläggning av den ekonomiska politiken som denna ställer. Utskottet instämmer i allt väsentligt i motionärernas rekommendationer.
I likhet med motionärerna förordar utskottet en politik som skapar förutsättningar för tillväxt och därigenom stigande välstånd. Den syftar till att skapa arbetstillfällen i stället för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.
Liksom motionärerna anser utskottet att den ekonomiska politiken måste ta sin första utgångspunkt i de grundläggande strukturproblem som i viss mån beskrivs även i regeringens finansplan. Pris- och lönestegringstakten, bristen på inhemskt sparande samt den låga tillväxten är enligt utskottet utslag av djupgående strukturella problem.
En fast växelkurs är ett grundläggande inslag i den politik utskottet förordar. Det går inte att ytterligare skjuta upp nödvändiga strukturella förändringar genom ännu en nedskrivning av den svenska valutan. En sådan politik skulle omöjliggöra aktivt svenskt deltagande i den europeiska integrationsprocessen, den skulle permanenta en hög pris- och löneökningstakt och den skulle skapa en situation av permanent hög ränta och successivt sämre tillväxt.
Problemet med den snabba svenska pris- och kostnadsstegringen måste således lösas genom intern anpassning. En grundläggande förutsättning för en sådan politik är en stram finanspolitik genom en permanent återhållsamhet med offentliga utgifter, som går så långt att den även ger utrymme för sänkta skatter. Utskottet återkommer nedan till skatte- och utgiftspolitiken.
Statsmakternas uppgift vad avser lönebildningen är att föra en sådan ekonomisk politik att lönehöjningarna inte behöver överstiga vad som förekommer i jämförbara länder. Utskottet tar avstånd från statliga ingrepp av inkomstpolitiskt slag, vare sig dessa sker i form av påtryckningar på parterna på arbetsmarknaden eller i form av lagstiftning. Omfattande teoretiska och empiriska studier visar att löneökningstakten främst påverkas av förhållandet mellan efterfrågan och utbud på arbetskraft.
Den ekonomiska politiken måste således utformas så att balans råder på arbetsmarknaden. Därefter skall själva lönebildningen skötas i förhandlingar mellan parterna utan annan statlig medverkan än den som följer av att staten är en betydande arbetsgivare. Staten bör också på andra sätt indirekt underlätta avtalsförhandlingarna, t.ex. genom att ändra arbetslöshetsförsäkringen så att parterna får ekonomiska incitament att motverka för höga avtal som urholkar konkurrenskraften. Dessutom bör avdragsrätten för fackliga medlemsavgifter liksom motsvarande avgifter till arbetsgivarorganisation avskaffas. Utskottet återkommer nedan till fler förslag i fråga om de s.k. spelreglerna på arbetsmarknaden.
En andra utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet förordar är den pågående internationaliseringen av svensk ekonomi. Utskottet delar motionärernas uppfattning att medlemskap i EG är av primär betydelse för möjligheten att upprätthålla välstånd och sysselsättning i Sverige, liksom naturligtvis för en fortsatt fredlig internationell miljö, möjligheten till kulturellt utbyte över gränserna m.m. Sverige bör därför lämna in en ansökan om medlemskap i EG under 1991.
En tredje utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet förordar är omsorgen om det personliga ägandet och sparandet. Privat ägande är en förutsättning för en fungerande marknadsekonomi, vilken i sin tur är grunden för demokrati, välstånd och utveckling.
Ett inslag i en politik som värnar den privata äganderätten är att stimulera det enskilda sparandet. Den ekonomiska politiken skall således enligt utskottet inte, som under socialdemokratiska regeringar, inriktas på att generera överskott för fondering i offentlig regi, utan sparandet skall ske hos hushåll och företag.
Utskottet anser således att de kollektiva löntagarfonderna skall avskaffas och tar bestämt avstånd från de socialiseringsplaner som aktualiserats från socialdemokratiskt håll i form av rätt för AP-fonden att köpa aktier och en tredubbling av fondens storlek. Utskottet delar vidare motionärernas uppfattning att statliga företag bör privatiseras och att allmännyttans bostäder bör säljas till de hyresgäster som önskar köpa sin lägenhet.
Av de tre ovan nämnda förutsättningarna följer enligt utskottet ytterligare nödvändiga förändringar i den ekonomiska politiken. Utskottet vill därför ange några riktlinjer för en ny politik.
Skattepolitiken måste inriktas på att minska det totala skattetrycket. I första hand bör de skatter som är mest skadliga sänkas. Efter den genomförda sänkningen av Sveriges extremt höga marginalskatter på arbetsinsatser liksom återinförandet av det automatiska inflationsskyddet är det särskilt den samlade kapitalbeskattningen, nivån på arbetsgivaravgifterna, speciellt den s.k. särskilda löneskatten, samt momsen som måste reduceras.
Utskottet ser det liksom motionärerna angeläget att beskattningen av företagande och sparande inte markant avviker från förhållandena i omvärlden. Med hänsyn till kapitalets internationella rörlighet torde t.ex. en anpassning nedåt av kapitalbeskattningsnivån vara nödvändig. Utskottet vill betona att detta inte är en följd av ett medlemskap i EG -- det torde snarare förhålla sig så att kravet på skattesänkningar blir än större om Sverige inte blir medlem, eftersom de svenska företagen då måste konkurrera från en sämre position såsom utanförstående.
Den offentliga sektorns reformering är av avgörande betydelse för svensk samhällsutveckling. Den viktigaste förändringen är att skapa konkurrens inom tjänsteproduktionen. Därigenom ökar förutsättningarna för effektivitet och mångfald liksom valfriheten för enskilda konsumenter. Utskottet vill också betona vikten av den bredare arbetsmarknad som därigenom skapas för alla dem, främst kvinnor, som arbetar med vård, omsorg och utbildning. Utöver avreglering och slopande av offentliga monopol samt en mera generell statsbidragsgivning till kommuner och landsting vill utskottet förorda vidgad användning av anbud och extern upphandling samt en inriktning på ett åtskiljande av rollerna som producent resp. finansiär.
Vad utskottet ovan förordat i fråga om skattepolitiken ställer krav på minskade offentliga utgifter. Ovan nämnda reformering av den offentliga sektorn skapar sannolikt stora effektivitetsvinster på sikt, men det är därutöver nödvändigt att begränsa socialförsäkringsutgifternas snabba ökningstakt. Utskottet vill särskilt peka på de kraftiga utgiftsökningarna för sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtidspension. Även det allmänna pensionssystemets finansiering måste ses över.
Enligt utskottet fungerar transfereringssystemen i dag inte alltid som de bör trots att de medför mycket stora offentliga utgifter. Det finns därför skäl att se över systemens konstruktion. En vägledande princip bör enligt utskottet vara ett närmare samband mellan erlagd avgift och erhållen förmån. En annan princip bör vara att det skall löna sig att arbeta. Utskottet delar således den uppfattning som framförs av motionärerna att det finns skäl att se över både förekomsten av självrisk och ersättningsnivåerna inom de olika systemen.
Utskottet vill särskilt betona att införandet av lagfäst sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter. En samordning av arbetsskadeförsäkring och sjukförsäkring bör genomföras. Därigenom kan betydande fördelar både för den enskilde och för samhället uppnås, främst genom en bättre arbetsmiljö och en snabbare rehabilitering. Utskottet räknar med att frånvaro och ohälsa därmed skulle kunna minska kraftigt.
Utskottet vill också betona betydelsen av konkurrens. En aktiv konkurrens i olika samhällssektorer är nödvändig inte bara för att skapa valfrihet och låga priser utan också för att ekonomins resurser skall användas så effektivt som möjligt. Som utskottet redan framhållit finns det goda skäl att tro att konkurrens är lika viktigt i produktionen av sociala tjänster som i produktionen av varor. En avmonopolisering av den offentliga sektorn är därför ett viktigt inslag i en aktiv konkurrenspolitik.
Enligt utskottet är medlemskap i EG den mest betydelsefulla enskilda åtgärd som kan genomföras för att öka konkurrensen och därmed sänka prisnivån på den svenska marknaden.
En effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter enligt utskottet dels etablerings- och näringsfrihet, dels en effektiv konkurrensbefrämjande politik från statsmakternas sida. Utskottet instämmer i motionärernas krav att näringsfriheten bör grundlagfästas. Det finns också skäl att överväga om konkurrenslagstiftningen bör skärpas.
Bristande konkurrens kännetecknar även andra delar av samhället än den offentliga sektorn. Det gäller t.ex. inom bostads- och byggnadssektorn, livsmedelssektorn, transportsektorn och den finansiella sektorn. Utskottet konstaterar att ett flertal studier tyder på att prisbildningen fungerar sämre i sådana mer eller mindre reglerade sektorer än på de områden som kännetecknas av friare konkurrens. I ett litet land som Sverige spelar en fri internationell handel stor roll genom den potentiella konkurrens som därvid erhålls, men utskottet delar motionärernas uppfattning att även inhemsk avreglering är nödvändig.
För att främja ekonomisk tillväxt behövs en bättre infrastruktur. Utskottet konstaterar att investeringar i transportsystem, utbildning och forskning har eftersatts under den socialdemokratiska regeringstiden. Det är därför nödvändigt med en omläggning av politiken även på dessa områden.
Utskottet stöder motionärernas förslag om en ökad satsning på investeringar i vägar och järnvägar. Denna kan finansieras genom en utförsäljning av statliga företag. Det förslag till avveckling av löntagarfonderna som utskottet nedan föreslår medger likaså en större resurstilldelning till forskning och högre utbildning.
Utskottet instämmer i motionärernas krav att energipolitiken måste utformas så att svensk industri kan få en säker tillgång till energi till konkurrenskraftiga priser. Den måste anpassas till såväl hänsyn till välfärd och sysselsättning som manifesterade resultat av hushållningsåtgärder och alternativ elproduktion. Enligt utskottets bedömning kan av dessa skäl någon avveckling av kärnkraften inte bli aktuell under 1990-talet.
Utskottet vill också framhålla det självklara att den ekonomiska politiken skall utformas så att en långsiktigt hållbar utveckling erhålls. Detta innebär att den ekonomiska tillväxt som är önskvärd är den som kan uppnås förutsatt att de restriktioner som miljön sätter är uppfyllda. När så är fallet är det emellertid också från miljösynpunkt önskvärt med en hög tillväxt, eftersom detta ökar Sveriges möjligheter att bedriva en ambitiös miljöpolitik. Utskottet vill också framhålla att medlemskap i EG ökar våra möjligheter att påverka utformningen av omvärldens miljöpolitik och därigenom förbättra miljön även i Sverige.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den politik som ovan förordas inte bara medför en bättre ekonomisk utveckling på sikt utan även är önskvärd i ett kortsiktigt fördelningspolitiskt perspektiv. Riktiga jobb, stabila priser och lägre skatter är enligt utskottet avgörande inslag i en rättvis fördelningspolitik.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på regeringens förslag i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5 samt 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14 godkänner vad som förordas i motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1 och 1990/91:Fi229 yrkande 1 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "En fortsatt" och på s. 41 slutar med "1 och 5" bort ha följande lydelse:
Utvecklingen i Sverige
Utskottet konstaterar att Sveriges ekonomi präglas av allvarliga problem. Tillväxten uteblir, inflationen är snabb, bytesbalansen försvagas för varje år och sparandet är otillräckligt. Särskilt under senare år har den svenska ekonomin mer påtagligt börjat avvika från utvecklingen i våra viktiga konkurrentländer.
Förklaringen till att detta kunnat ske är i allt väsentligt den av den socialdemokratiska regeringen förda ekonomiska politiken. Regeringen medger i finansplanen förekomsten av flera problem men förmår inte göra en samlad analys, där grunddragen i den ekonomiska politiken sätts i fokus.
En återblick på 1980-talet visar att den internationella ekonomin präglades av stabil tillväxt. De stora västeuropeiska länderna, Nordamerika och Japan förde en marknadsekonomiskt präglad politik med lägre offentliga utgifter, skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar av statliga företag som huvudinslag. Denna modell -- som kan kallas "den första vägen" -- baserades på insikten att den ekonomiska miljön måste liberaliseras för att tillväxt och välståndsutveckling skulle främjas.
De socialistiska länderna i Central- och Östeuropa utmärktes av växande problem med ineffektivitet, köer och varubrist som ständigt närvarande inslag i den ekonomiska bilden. Dessa länder kan sägas ha försökt att med "den andra vägens" ekonomiska system utan privat äganderätt eller några andra incitament åstadkomma en effektiv produktion och distribution av varor och tjänster.
I Sverige har socialdemokraterna hävdat att det finns en medelväg mellan marknadsekonomi och planhushållning. Sverige utmärks av stora socialiserings- och regleringsinslag jämfört med övriga västekonomier, även om Sverige aldrig gått så långt som länderna i Östeuropa. Denna tredje väg litar i alltför ringa grad till marknadsekonomi vad gäller i första hand organiserandet av tjänsteproduktionen.
I Sverige försökte socialdemokraterna under 1980-talet hävda att det fanns en "tredje väg" även vad gäller stabiliseringspolitiken. Vid återkomsten till regeringsmakten valde de att försöka expandera Sverige ur problemen med hjälp av en undervärderad krona.
Devalveringen 1982 genomfördes i ett läge när kapacitetsutnyttjandet i svensk ekonomi var mycket lågt. Ungefär samtidigt lades den amerikanska finanspolitiken om i expansiv riktning, med påföljande stimulans för världsekonomin. Resultatet blev att svensk export, industriproduktion och lönsamhet i den konkurrensutsatta sektorn ökade ordentligt de första åren efter devalveringen. Det skedde huvudsakligen genom ett höjt kapacitetsutnyttjande.
Efter 1984 försvann dock styrkan i uppsvinget. Någon relativ utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn kom ej till stånd. De senaste åren har i stället kännetecknats av att export, investeringar, tillväxt och välstånd utvecklats betydligt sämre i Sverige än i omvärlden. Marknadsandelarna föll brant från mitten av 1980-talet samtidigt som relativpriserna steg.
Sverige är nu återigen på väg in i en allvarlig kostnadskris med snabbt fallande marknadsandelar, vinster och sysselsättning i den konkurrensutsatta delen av ekonomin. Förutsättningarna för industriell verksamhet liknar dem som gällde i slutet av 1970-talet. Bytesbalansunderskottet är större än under 1980-talet och dessutom stigande.
Utskottet kan alltså konstatera att det var en illusion att tro att Sverige var på rätt väg under 1980-talet. I stället blev "den tredje vägens politik" ett rejält misslyckande. De ständigt återkommande krispaketen de senaste åren visar att det inte finns någon genväg som innebär att vi slipper att ta itu med de grundläggande problemen i svensk ekonomi.
Utskottet tvingas konstatera att tillväxten i svensk ekonomi förra året avtog till knappt 1% och att den i år väntas bli negativ. För utvecklingen innevarande och nästa år redovisar regeringen två alternativ, varav det första förutsätter att löneutvecklingen till följd av ett centralt stabiliseringsavtal stannar vid 5 resp. 3% och det andra att lönerna stiger med ytterligare 2procentenheter de båda åren. Mot bakgrund av erfarenheterna av centrala och inkomstpolitiskt präglade överenskommelser är, enligt utskottets mening, alternativ2 mest realistiskt.
Den blygsamma BNP-tillväxten föregående år härrörde från bruttoinvesteringar, offentlig konsumtion och export. Den successivt avtagande efterfrågan och den ökande arbetslösheten är ett tydligt tecken på en begynnande lågkonjunktur.
Både privat och offentlig konsumtion väntas 1991 bidra positivt till BNP, medan kapitalbildningen i form av nettoexport och investeringar avtar desto kraftigare. Regeringen förutser att den offentliga konsumtionen skall öka med endast 0,3%. Historiskt sett är detta en synnerligen låg ökningstakt. Det kommunala skattestoppet kombinerat med statliga sparplaner kan knappast beräknas få så stort genomslag redan i år.
Lönebildningen blir enligt utskottet av avgörande betydelse för utvecklingen. En lönekostnadsökning 1991 på 7% innebär ett antagande om en unikt låg löneglidning, då avtalsmässiga höjningar, överhäng från föregående år och politiskt beslutade kostnadsökningar kan beräknas uppgå till ca 6%. Löneglidningen har legat på i genomsnitt 3,2% sedan 1985, och blev 4% 1990. Regeringens antagande om 1,5-2procents löneglidning för i år är därför lågt.
För att kunna nå låga lönekostnadsökningar måste inflationstakten vara låg eller produktiviteten utvecklas så starkt att högre löneökningar därigenom kan kompenseras. Bilden är tyvärr att svensk ekonomi dras med fel kombination av egenskaper, dvs. snabb inflation och dålig produktivitetsutveckling.
De svenska konsumentpriserna stiger väsentligt snabbare än i våra konkurrentländer. Inflationstakten väntas stiga till ca 13% i början av 1991 för att sedan avta till ett genomsnitt på ca 10%.
Industriproduktionen minskade redan under 1990. Orderingång och orderstockar tyder på att denna utveckling fortsätter i snabb takt. Den senaste konjunkturbarometern var osedvanligt dyster. Det är ofrånkomligt att nedgången slår igenom på sysselsättningen. Redan inkomna varsel om friställningar tyder på att regeringens antaganden om arbetslösheten ligger i underkant.
Eftersom varken de relativa lönekostnaderna eller produktiviteten har förbättrats, har utvecklingen av kostnaden per producerad enhet, ULC, ökat mer än i konkurrentländerna. Enligt OECD var det endast i problemekonomierna Grekland och Portugal som ULC förra året ökade mer än i Sverige. Resultatet blir en försämrad lönsamhet för företagen. Med låg lönsamhet och stor befintlig kapitalstock blir det inte särskilt intressant att nyinvestera, vilket förklarar att investeringarna inom industrin 1991 beräknas falla med 10%.
Kombinationen av höga kostnader och dålig lönsamhet har gjort att svenska företag förlorar marknadsandelar gentemot de utländska konkurrenterna. Handelsbalansen för 1990 visade ett krympande överskott på 13,4miljarder kronor. Då bör beaktas att importen dämpas av en svag inhemsk efterfrågan. Den prognos för handelsbalansen som redovisas i den preliminära nationalbudgeten för innevarande år, 10miljarder kronor, får bedömas som osäker. De svenska företagen möter i år en försvagad marknad, särskilt i USA och Storbritannien. Priserna pressas och därigenom även marginalerna, vilket gör konkurrensläget svårt på utländska marknader.
Underskottet i bytesbalansen blev ca 33miljarder kronor 1990 och väntas växa till drygt 51miljarder kronor innevarande år. För 1992 förutses en fortsatt ökning till vad som motsvarar 4% av BNP, ett högre tal än den tidigare högstnoteringen 1982.
Direktinvesteringar i utlandet samt köp av utländska aktier och fastigheter framstår som mer attraktiva för svenska placerare än investeringar i Sverige. Utomlands finns dock inte samma intresse för placeringar i Sverige. Tillsammans med stigande bytesbalansunderskott skapar denna utveckling ett snabbt växande långsiktigt kapitalutflöde som måste mötas med vad som ofta blir korta lån i utländsk valuta.
Situationen tenderar att bli ohållbar. De långfristigt utgående nettoflödena beräknas i år uppgå till 120--150 miljarder kronor. Stocken av korta utlandslån, som uppgår till 300 miljarder kronor, måste alltså öka avsevärt. För att detta skall ske krävs gentemot omvärlden allt större räntedifferens, vilket ytterligare försämrar investerings- och tillväxtförutsättningarna i Sverige.
De svenska räntorna har rört sig mycket oroligt under senare tid, främst beroende på osäkerhet om regeringens ekonomisk-politiska strategi. Räntorna kommer att ligga på en hög nivå jämfört med korgräntan ända tills förtroendet för den ekonomiska politiken återställts.
Utskottet vill erinra om att den snabbt tilltagande försämringen av svensk ekonomi har registrerats i tidningen Economist, som löpande följer utvecklingen i en rad OECD-länder. Under loppet av 1990 hamnade Sverige, sedan nyckeltal som BNP, konsumentprisutveckling m.m. sammanvägts, på sista plats månad efter månad i denna förhållandevis omfattande jämförelse. Även OECD har i sin Economic Outlook, december 1990, redovisat att Sverige ligger på jumboplats vad gäller tillväxt bland OECD-länderna. Den försämrade ekonomiska situationen föranledde kreditvärderingsföretaget Moody's att sänka Sveriges klassificering från toppbetyget AAA till AA1. Utländsk upplåning blir därigenom dyrare inte bara för svenska staten utan även för kreditinstituten.
Utskottets slutsats blir att svensk ekonomi nu är på väg in i en allvarlig recession, där det försämrade läget främst framkallats av grundläggande strukturproblem i ekonomin. Det finns -- tvärtemot vad regeringen hävdar i finansplanen -- inga tecken på att denna recession skall vändas till en uppgång redan mot slutet av detta år. De finansiella obalanserna gentemot omvärlden kommer att tvinga riksbanken att hålla en hög räntenivå och en stor räntedifferens gentemot Sveriges konkurrentländer. Regeringens oförmåga att vidta de ekonomisk-politiska åtgärder som behövs för att komma till rätta med de interna och externa obalanserna förvärrar läget månad för månad. Sverige har inte längre råd med en regering som inte tycks förstå orsakerna till obalanserna -- än mindre förmår uppbåda viljan att konkret angripa dem. Vad som nu krävs är en politik för att bryta stagnationen.
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
I motion 1990/91:Fi227 beskrivs utvecklingen i Sverige och de krav på en omläggning av den ekonomiska politiken som denna ställer. Utskottet instämmer i allt väsentligt i motionärernas rekommendationer.
I likhet med motionärerna förordar utskottet en politik som skapar förutsättningar för tillväxt och därigenom stigande välstånd. Den syftar till att skapa arbetstillfällen i stället för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.
Liksom motionärerna anser utskottet att den ekonomiska politiken måste ta sin första utgångspunkt i de grundläggande strukturproblem som i viss mån beskrivs även i regeringens finansplan. Pris- och löneökningstakten, bristen på inhemskt sparande samt den låga tillväxten är enligt utskottet utslag av djupgående strukturella problem.
En fast växelkurs är ett grundläggande inslag i den politik utskottet förordar. Det går inte att ytterligare skjuta upp nödvändiga strukturella förändringar genom ännu en nedskrivning av den svenska valutan. En sådan politik skulle omöjliggöra aktivt svenskt deltagande i den europeiska integrationsprocessen, den skulle permanenta en hög pris- och löneökningstakt och den skulle skapa en situation av permanent hög ränta och successivt sämre tillväxt.
Problemet med den snabba svenska pris- och kostnadsstegringen måste således lösas genom intern anpassning. En grundläggande förutsättning för en sådan politik är en stram finanspolitik genom en permanent återhållsamhet med offentliga utgifter som går så långt att den även ger utrymme för sänkta skatter. Utskottet återkommer nedan till skatte- och utgiftspolitiken.
Statsmakternas uppgift vad avser lönebildningen är att föra en sådan ekonomisk politik att lönehöjningarna inte behöver överstiga vad som förekommer i andra jämförbara länder. Så skapas tillsammans med produktivitetsförbättringar utrymme för reala löneökningar.
Den ekonomiska politiken måste således utformas så att det råder balans på arbetsmarknaden. Därefter bör lönebildningen skötas i förhandlingar mellan parterna. Staten bör emellertid indirekt underlätta avtalsförhandlingarna bl.a. genom att ändra arbetslöshetsförsäkringen så att parterna får ekonomiska incitament att motverka för höga avtal som urholkar konkurrenskraften. Dessutom bör avdragsrätten för fackliga medlemsavgifter liksom motsvarande avgifter till arbetsgivarorganisationerna avskaffas. Utskottet återkommer nedan till fler förslag i fråga om de s.k. spelreglerna på arbetsmarknaden.
En andra utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet förordar är den pågående internationaliseringen av svensk ekonomi. Svenskt deltagande i det europeiska samarbetet är av primär betydelse för möjligheten att upprätthålla välstånd och sysselsättning i Sverige, liksom naturligtvis för en fortsatt fredlig internationell miljö, möjligheten till kulturellt utbyte över gränserna m.m. Ett europeiskt samarbetsavtal mellan EFTA och EG samt svenskt medlemskap i EG ligger i linje med strävandena mot allsidig utveckling av samarbetet mellan Sverige och samtliga länder i Europa. Sverige bör därför lämna in en ansökan om medlemskap i EG under 1991.
En tredje utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet förordar är omsorgen om det personliga ägandet och sparandet. Personligt ägande är en förutsättning för en fungerande marknadsekonomi, vilket i sin tur är grunden för demokrati, välstånd och utveckling.
Ett inslag i en politik som värnar den privata äganderätten är att stimulera det enskilda sparandet. Den ekonomiska politiken skall således enligt utskottet inte, som under socialdemokratiska regeringar, inriktas på att generera överskott för fondering i offentlig regi, utan sparandet skall ske hos hushåll och företag.
Utskottet anser således att de kollektiva löntagarfonderna skall avskaffas och tar bestämt avstånd från de socialise- ringsplaner som aktualiserats från socialdemokratiskt håll i form av rätt för AP-fonden till vidgade aktieplaceringar, vilket innebär en tredubbling av fondens storlek. Utskottet delar vidare motionärernas uppfattning att statliga företag bör privatiseras i enlighet med vad som anförts i motion 1990/91:N218 om försäljning av statliga företag samt att möjligheterna för de hyresgäster i allmännyttans bostäder som önskar köpa sin lägenhet måste underlättas.
Av de ovan nämnda förutsättningarna följer enligt utskottet ytterligare nödvändiga förändringar i den ekonomiska politiken. Utskottet vill därför ange några riktlinjer för en ny politik.
Skattepolitiken måste inriktas på att minska det totala skattetrycket. I första hand bör de skatter som är mest skadliga och skatter sammanhörande med nödvändig konsumtion som mat och boende sänkas. Efter den genomförda sänkningen av Sveriges extremt höga marginalskatter på arbetsinsatser liksom återinförandet av det automatiska inflationsskyddet är det särskilt den samlade kapitalbeskattningen samt nivån på arbetsgivaravgifterna, speciellt den s.k. särskilda löneskatten, som måste reduceras.
Utskottet ser det liksom motionärerna angeläget att beskattningen av företagande och sparande inte markant avviker från förhållandena i omvärlden. Med hänsyn till kapitalets internationella rörlighet torde t.ex. en anpassning nedåt av kapitalbeskattningsnivån vara nödvändig.
Den offentliga sektorns reformering är av avgörande betydelse för svensk samhällsutveckling. En viktig förändring är att skapa konkurrens inom tjänsteproduktionen. Därigenom ökar förutsättningarna för effektivitet och mångfald liksom valfriheten för enskilda konsumenter. Utskottet vill också betona vikten av den bredare arbetsmarknad som därigenom skapas för alla dem, främst kvinnor, som arbetar med vård, omsorg och utbildning. Utöver avreglering och slopande av offentliga monopol samt en mer generell statsbidragsgivning till kommuner och landsting vill utskottet bl.a. förorda vidgad användning av anbud och extern upphandling samt en inriktning på ett åtskiljande av rollerna som producent resp. finansiär.
Vad utskottet ovan förordat i fråga om skattepolitiken ställer krav på minskade offentliga utgifter. Ovan nämnda reformering av den offentliga sektorn skapar sannolikt stora effektivitetsvinster på sikt, men det är därutöver nödvändigt att begränsa socialförsäkringsutgifternas ökningstakt. Utskottet vill särskilt peka på de kraftiga utgiftsökningarna för sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtidspension. Även det allmänna pensionssystemets finansiering måste ses över.
Enligt utskottet fungerar transfereringssystemen i dag inte alltid som de bör, trots att de medför mycket stora offentliga utgifter. Det finns därför skäl att se över systemens konstruktion. Utskottet delar den uppfattning som framförs av motionärerna att det finns skäl att se över förekomsten av självrisk och ersättningsnivåerna inom de olika systemen.
Utskottet vill särskilt betona att införandet av lagfäst sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter. En samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen bör genomföras. Därigenom kan betydande fördelar både för den enskilde och för samhället uppnås, främst genom en bättre arbetsmiljö och en snabbare rehabilitering. Utskottet räknar med att frånvaro och ohälsa därmed skulle kunna minska kraftigt.
Utskottet vill också betona betydelsen av konkurrens. En aktiv konkurrens i olika samhällssektorer är nödvändig, inte bara för att skapa valfrihet och låga priser, utan också för att ekonomins resurser skall användas så effektivt som möjligt. Som utskottet redan framhållit finns det goda skäl att tro att konkurrens är lika viktig i produktionen av sociala tjänster som i produktionen av varor. En utveckling, avmonopolisering, av den offentliga sektorn är därför ett viktigt inslag i en aktiv konkurrenspolitik.
Enligt utskottet är ett nära ekonomiskt samarbete i Europa betydelsefullt för att öka konkurrensen och därmed sänka prisnivån på den svenska marknaden.
En effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter enligt utskottet dels etablerings- och näringsfrihet, dels en effektiv konkurrensbefrämjande politik från statsmakternas sida. Utskottet instämmer i motionärernas krav att näringsfriheten bör grundlagfästas. Det finns också skäl att överväga om konkurrenslagstiftningen bör skärpas.
Bristande konkurrens kännetecknar även andra delar av samhället än den offentliga sektorn. Det gäller t.ex. inom bostads- och byggnadssektorn, livsmedelssektorn, transportsektorn och den finansiella sektorn. Utskottet konstaterar att ett flertal studier tyder på att prisbildningen fungerar sämre i sådana mer eller mindre reglerade sektorer än på de områden som kännetecknas av friare konkurrens. I ett litet land som Sverige spelar en fri internationell handel stor roll genom den potentiella konkurrens som därvid erhålls, men utskottet delar motionärernas uppfattning att även inhemsk avreglering är nödvändig.
För att främja ekonomisk tillväxt behövs en bättre infrastruktur. Utskottet konstaterar att investeringar i transportsystem, utbildning och forskning har eftersatts under den socialdemokratiska regeringstiden. Det är därför nödvändigt med en omläggning av politiken även på dessa områden.
Utskottet stödjer motionärernas förslag om en ökad satsning på investeringar i vägar och järnvägar. Denna kan finansieras genom en utförsäljning av statliga företag. Det förslag till avveckling av löntagarfonderna som utskottet nedan föreslår medger likaså en större resurstilldelning till forskning och högre utbildning.
Utskottet instämmer i motionärernas krav att energipolitiken måste utformas så att svensk industri kan få en säker tillgång till energi till konkurrenskraftiga priser. Den måste anpassas med hänsyn till såväl välfärd, sysselsättning som miljö. Manifesterade resultat av hushållningsåtgärder och tillförsel av el från miljöacceptabel kraftproduktion avgör när den beslutade kärnkraftsavvecklingen kan påbörjas.
Utskottet vill också framhålla att den ekonomiska politiken skall utformas så att en långsiktigt hållbar utveckling erhålls. Detta innebär att den ekonomiska tillväxt som är nödvändig är den som kan uppnås förutsatt att de restriktioner som miljön sätter är uppfyllda. När så är fallet är det emellertid också från miljösynpunkt önskvärt med en hög tillväxt, eftersom detta ökar Sveriges möjligheter att bedriva en ambitiösare miljöpolitik.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den politik som ovan förordas inte bara medför en bättre ekonomisk utveckling på sikt utan även är önskvärd i ett kortsiktigt fördelningspolitiskt perspektiv. Riktiga jobb, stabila priser och lägre skatter är enligt utskottet avgörande inslag i en rättvis fördelningspolitik.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1 och 1990/91:Fi229 yrkande 1 samt med avslag på regeringens förslag i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5 samt 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14 godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "En av" och på s. 41 slutar med "och 5" bort ha följande lydelse:
Den mycket mörka bild av den ekonomiska utvecklingen i vårt land, som tecknas i finansplanen och som inte utesluter en arbetslöshet av en omfattning som inte har någon motsvarighet under efterkrigstiden, förklaras enligt utskottets mening till stor del av den förda politiken.
De senaste årens politiska utveckling går högerns väg. Skatteomläggningen gynnar högavlönade. Ständiga angrepp på den sociala välfärden genomdrivs nu senast i form av försämrad sjukförsäkring. Kommunerna sätts på svältkur. Regeringen kräver lönestopp som leder till reallönesänkningar. Riksdagen beslutar om ansökan om medlemskap i EG på kapitalets villkor. Från regering och riksdag riktas upprepade attacker mot fackföreningsrörelsens möjligheter att tillvarata sina medlemmars intressen m.m. Allt detta är högerpolitik som det socialdemokratiska arbetarpartiets regering effektuerar. Skillnaderna i politiken mellan de borgerliga partierna och regeringspartiet minskar och är snart marginella.
Motiveringen till att denna politik genomförs är att kapitalismen i Sverige och övriga världen har problem med att klara vitala mänskliga, sociala och produktiva anspråk. Från både högerhåll och regeringen hörs samma klagolåt och åtgärder med närmast identiskt innehåll föreslås.
Enligt utskottets uppfattning framstår det nu helt klart att den s.k. tredje vägens politik aldrig på lång sikt skulle kunna eliminera obalanser i den svenska ekonomin och trygga den fulla sysselsättningen. I stället har klyftorna i samhället vidgats, inflationen och räntorna skjutit i höjden, underskotten i bytesbalansen nått rekordnivåer och produktivitetstillväxten avstannat. Det som utskottet ser som mest allvarligt i detta sammanhang är att regeringen, som tidigare sagt sig vilja prioritera målet om full sysselsättning, nu överger detta mål. Detta sker samtidigt som arbetslösheten snabbt stiger. Den faktiska arbetslösheten i januari steg sålunda till 2,3% från 1,8% i december. Det innebär att 104000 personer saknade arbete. I januari förra året var 73000 personer, eller 1,6%, utan arbete. Samtidigt stiger antalet varsel om uppsägning mycket snabbt. I januari hade enligt AMS 11000 personer varslats jämfört med 2000 personer vid motsvarande tidpunkt i fjol. Detta sker vid inledningen av den lågkonjunktur som Sverige nu går in i och är den högsta månadsnoteringen sedan den djupa lågkonjunkturen 1981. Det finns också skäl att här framhålla att regeringen med skattereformen och avregleringen på valutamarknaden i själva verket har drivit upp inflationstakten och underskottet i bytesbalansen.
När det gäller förklaringen till de ständigt pågående prisökningarna anser utskottet att höga vinstkrav, monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor av skatt och avgifter samt den nyliberala politikens gynnande av välbetalda är huvudorsaken bakom dagens inflationsspiral. Mot den bakgrunden är det uppenbart att Rehnbergkommissionens försök att skapa ett stabiliseringsavtal utgår ifrån felaktiga premisser. Som bakgrund finns åttiotalets löne- och skatteomfördelning från lågavlönade till högavlönade. Ett lönestopp utan några garantier mot prisökningar drabbar främst de lågavlönade. När dessutom Rehnberggruppen föreslår inskränkningar i förhandlingsrätten tas ett stort steg mot en direkt statlig lönepolitik. Utskottet vill understryka att den fria förhandlingsrätten måste värnas. Under inga omständigheter kan en tvångslag eller tvångsmedling i någon form komma i fråga.
Utskottet delar vänsterpartiets farhågor för Rehnberggruppens arbete. Udden riktas mot de arbetandes löneökningar och de lokala fackföreningarnas verksamhet. Utskottet ställer sig även avvisande till att öka vinsterna i företagen, på lönernas bekostnad och sedan tro att dessa högre vinster skall hålla tillbaka arbetslösheten.
Rehnberggruppens förslag innebär ett löneutrymme på 1% för 1991, vilket ger 1:25 kr./tim. för dem med mindre än 170000 kr. i årsinkomst. Det skall fördelas av de centrala avtalsparterna i branschen. Lokalt förhandlingsförbud gäller för 1991. Dessutom finns en avräkningsklausul som innebär att alla löneökningar över 1:25 kr./tim. avräknas nästkommande avtalsår. En liknande avräkningsklausul gäller även för 1992. Ett accepterande av Rehnbergkommissionens förslag innebär att förhandlingar om övriga delar i kollektivavtalet även skall ske under fredsplikt, vilket ytterligare stärker "arbetsgivarparten".
Utskottet instämmer i vänsterpartiets farhågor för följderna med Rehnbergkommissionens verksamhet, bl.a. risken för ännu större obalans mellan parterna på det lokala planet. Medan de lokala fackföreningarna bakbinds i sitt fackliga arbete i två år, kan arbetsgivarparten förstärka sin ställning inför nästkommande avtalsförhandlingar och genomföra sin decentraliserade förhandlingstrategi. Utskottet delar vänsterpartiets uppfattning att Rehnberggruppens arbete omedelbart måste avbrytas.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Det förslag till utformning av riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen förordar i propositionen löser enligt utskottets mening inte problemen i ekonomin. Det alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill förorda framgår av följande redovisning.
Rättvis fördelningspolitik och arbete åt alla är den ekonomiska politikens viktigaste uppgift. Det behövs en rättvis fördelningspolitik på alla områden med värnande om låginkomsttagarna, den sociala välfärden och full sysselsättning i centrum. Rättvis fördelning gäller inte enbart tillväxten utan en omfördelningspolitik som gäller alla samhällets resurser.
Övergång från inflationslöner till reallöner kräver att priserna pressas för att minska kraven på lönekompensation. Därigenom kan lägre löneökningar leda till reallöneökning. Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och de högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa slopas. Utskottet vill understryka att lönearbetarna måste tillerkännas rätten att få kompensation för prisökningarna. Om huvudansvaret för inflationen läggs på företag och myndigheter som sätter priser samt på dem som fattar politiska beslut om räntor, skatter, avgifter, taxor m.m. kan prisökningarna hållas nere och löneökningarna bli måttliga, men ändock ge reallöneförbättringar.
Inflationsbekämpningen genom prispress skall kombineras med åtgärder mot inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn. Pris- och hyresstopp kan behöva tillgripas såväl från stabiliserings- som från fördelningspolitisk synpunkt.
Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med ekologiska förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige sund tillväxtpolitik. Satsning på bred kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö och demokrati i arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.
Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter måste ske genom att den manliga maktstrukturen bryts. En arbetsvärdering som garanterar lika lön för likvärdigt arbete, en väl utbyggd offentlig sektor och en förkortning av arbetsdagen till sex timmar är viktiga förutsättningar för kvinnans frigörelse och ett jämlikt samhälle.
Kommunernas kris löses inte genom regeringens ständigt återkommande svältkurer utan kräver speciella insatser till vård, omsorg, skola, social service och kultur. Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis fördelningspolitik och grunden för en sund tillväxt. Den generella välfärdspolitiken måste utvecklas och försvaras. Utskottet återkommer till dessa frågor i avsnittet om budgetpolitiken.
Skatteomläggningen måste rivas upp och ett nytt förslag måste utarbetas. Skatt skall utgå efter bärkraft. Skatt på kapital och spekulation är centralt liksom att skattesystemet skall gynna dem med lägst inkomster. En central fråga i skattepolitiken är slopad matmoms kombinerat med skärpningar av skatt på kapital och höginkomsttagare. Det blir allt mer uppenbart att "århundradets skattereform" blir "århundradets kvinnofälla".
Försvar av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt näringsliv måste utgöra en viktig del av den ekonomiska politiken. Utvecklingen tyder dessvärre på en fortsatt förflyttning av tyngdpunkten i investeringarna mot utlandet. Det är en oroande utveckling som underlättats av regeringens ensidiga exportinriktning av politiken, underdånigheten och flatheten gentemot EG och slopandet av valutaregleringen. Utskottet föreslår mot den bakgrunden att riksdagen uttalar sig mot att Sverige underordnar sig EGs politik. Målsättningen mot EG skall vara densamma som mot andra stater, dvs. beredskap till samarbete och frihandel men inte underordning och beroende.
Regeringens och de borgerliga partiernas förslag till inriktning av den ekonomiska politiken är med några få undantag identiska. Utskottet avvisar därför även de förslag till utformning av den ekonomiska politiken som redovisas i motionerna Fi217 (m), Fi222 (c), Fi227 (c) och Fi229 (fp).
I motion Fi223 (mp) framförs flera synpunkter på miljöpolitikens utformning som utskottet i många stycken kan dela. Som utskottet ser det är emellertid förslagen till inriktning av den ekonomiska politiken ofta vagt utformade och saknar i flera avseenden en tillräcklig insikt om sådana centrala frågor som sysselsättningspolitiken och inflationens orsaker. Mot den bakgrunden avvisas även förslagen till inriktning av den ekonomiska politiken i här nämnd motion.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi224 (v) i vad avser de yrkanden som anger riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1, 1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5, 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:Fi229 yrkande 1 godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.31 börjar med "En av" och på s.41 slutar med "och 5" bort ha följande lydelse:
Den mörka bild av den ekonomiska utvecklingen för de närmast kommande åren som beskrivs i finansplanen är ett resultat av att regeringen under ett antal år har fört en inflationsdrivande politik. Som utskottet ser det har Sverige nu hamnat i en situation med en dubbel skuldsättning. Vi har sålunda under lång tid levt över våra tillgångar såväl ekologiskt som ekonomiskt. På den ekonomiska sidan framträder detta helt klart genom de omfattande och växande bytesbalansunderskotten.
På den ekologiska sidan syns denna skuldsättning tydligt eftersom det blir alltmer uppenbart att det biologiska livets förutsättningar förstörs genom bl.a. försurningen av jorden, vattnet och luften och genom ödeläggandet av vattendragens produktionsförmåga på grund av stora kväveläckage m.m. Det är utskottets bestämda uppfattning att den dubbla skuldsättningens problem måste lösas. Det är omöjligt att fortsätta med att skjuta över betalningen av de ekologiska och ekonomiska skulderna till kommande generationer.
Det bör emellertid understrykas att det i detta sammanhang är oundvikligt att målkonflikter kommer att uppträda. Risken är stor att problemen med att sanera de ekonomiska skulderna prioriteras så kraftigt att de ekologiska skulderna också fortsättningsvis kommer att betraktas som ett andra rangens problem. Vid utformningen av den ekonomiska politiken måste denna målkonflikt särskilt uppmärksammas.
Det finns här anledning att understryka att det i budgetpropositionen saknas en sammanhängande målbeskrivning för det svenska samhället bortom de ekonomiska målen. Ett samhälle består av mer än dess ekonomiska komponenter. Viktiga delar som över huvud taget inte nämns i propositionen är
tillståndet och förändringarna i de ekologiska systemen och för naturresurserna, det psykiska tillståndet hos medborgarna, deras förhoppningar och deras besvikelser, människors hälsotillstånd i allt mer stressade situationer.
Underlåtenheten att ta upp sådana frågor kan bero på den allmänna avpolitiseringen och tron att en "värderingsfri" marknad styr till allas bästa. Detta synsätt resulterar i att budgetpropositionen och i synnerhet finansplanen endast innehåller en bedömning av den ekonomiska utvecklingen i Sverige och omvärlden.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Som nämnts är det i regeringens proposition och i här aktuella borgerliga partimotioner och även i viss utsträckning i vänsterpartiets partimotion de rent ekonomisk-politiska målen som står i förgrunden vid utformningen av riktlinjer för den ekonomiska politiken. Detta synsätt med krav på ständigt växande materiella resurser innebär att den nödvändiga restaureringen av vår miljö endast kan komma till stånd om den totala produktionen av varor och tjänster med i stort sett nuvarande inriktning ständigt ökar. Som utskottet ser det är detta ett oacceptabelt sätt att närma sig en lösning på de miljöpolitiska problemen. De miljöpolitiska målen måste i stället sättas i främsta rummet. Detta sätter ovillkorligen gränser för bl.a. produktionens omfattning och inriktning. Samtidigt innebär denna prioritering av miljömålen restriktioner för med vilka medel de traditionella målen för den ekonomiska politiken -- dvs. full sysselsättning, fast penningvärde, balans i utrikeshandeln, regional balans och jämn fördelning av levnadsstandarden -- kan uppnås. Denna hårda prioritering av miljöpolitiken som utskottet här förordar innebär att de övergripande riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i propositionen och här nämnda motioner måste avvisas.
Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill förorda står i överensstämmelse med de riktlinjer som anges i motion Fi223 (mp). Den centrala innebörden av denna politik är att åtgärder måste vidtas för att minska den materiella förbrukningen.
Det finns i detta sammanhang skäl att understryka att en omställning till minskad materiell förbrukning inte automatiskt innebär att den ekonomiska tillväxten minskar. Tillväxten kommer att öka i de delar av ekonomin som står för återbruk och återanvändning men också inom områden som inte skadar miljö och människor. Man måste sålunda välja ut de områden där ekonomisk tillväxt kan tillåtas öka och inom vilka områden den måste minska. Detta är det enda sättet att klara våra långsiktiga ekologiska och ekonomiska problem. Utskottet vill understryka att en sådan kvalificering av tillväxtens innehåll skyndsamt måste komma till stånd.
De viktigaste målen för den ekonomiska politiken är följande:
Den materiella förbrukningen skall minskas inom sådana områden som tär på knappa råvaruresurser och förstör miljön.
Energiförbrukningen skall dras ned och styras över till förnyelsebar, miljövänlig energi.
Miljöbelastningen skall minskas inom produktion, kommunikationer och andra miljöstörande områden.
Förebyggande vård skall främjas, vilket på sikt minskar ohälsa.
De sociala och ekonomiska klyftorna i samhället och världen skall minska.
Inflationstrycket skall sänkas och takten i löneökningarna dämpas.
Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken bibehålls.
För att nå ovan nämnda mål bör främst följande medel utnyttjas.
Storsatsning på miljöinriktade investeringar. Resurskrävande och miljöstörande teknik måste bytas ut mot resurssnål och miljövänlig. Detta kommer att kräva mycket stora investeringar inom framför allt trafikområdet. Det innebär ett omfattande utbyggnadsprogram för järnväg och annan spårtrafik och inom energiområdet där mycket stora investeringar krävs i energisparande och ny miljövänlig energiproduktion både i företag och hushåll. I övrigt fordras stora investeringar för förbättrad avfallshantering, nya miljövänliga industriprocesser, m.m. Möjligheten att utnyttja investeringsfonder bör främst gälla miljöinvesteringar.
Dyrare energi och utsläpp. Höjda skatter och avgifter bör åläggas energi, råvaror och utsläpp som ett viktigt styrmedel för att få i gång här nämnda investeringsprogram. Finansieringen av investeringsprogrammet bör huvudsakligen ske genom direkta statsanslag, exempelvis till järnvägsinvesteringar och till bidrag och omställningsfonder för att stimulera ny energiteknik m.m. i företag och hushåll. Vidare bör skatteväxling utnyttjas. En omfördelning bör komma till stånd mellan skatter på arbete och energi. En del av de medel som tas in på höjda skatter och avgifter på energi, etc. återförs till företagen i form av sänkta arbetsgivaravgifter. Utskottet förordar sålunda att energiskatter och miljöavgifter höjs kraftigt under budgetåret 1991/92. Därefter bör de höjas i långsammare takt även kommande år.
Besparingar. Andra satsningar än de som berör miljöinvesteringar måste helt finansieras genom besparingar på andra områden. Medel till en ökad förebyggande vård kan i första hand erhållas genom besparingar i transfereringssystemen. Det gäller främst bostadssubventionerna men också inom vissa socialförsäkringssystem. Andra områden där besparingar kan göras är det militära försvaret och byggandet av nya vägar. På längre sikt bör satsningar på en bättre miljö kunna leda till minskade utgiftsåtaganden för samhället.
Rättvis fördelningspolitik. En ombyggnad och omvandling av samhället i miljövänlig riktning kräver en kraftansträngning av alla och innebär att mer traditionella mål som exempelvis höjda reallöner får komma i andra hand. Det är inte realistiskt att genomföra en stor framtidssatsning för en bättre miljö och samtidigt kräva en ökad miljöstörande konsumtionsstandard på andra områden. Detta kräver att skattepolitiken får en klar fördelningsprofil till fördel för dem med lägre inkomster.
Valutaregleringen. Det är motionärernas bestämda uppfattning att total rörelsefrihet för kapital inte är möjlig att upprätthålla. Utskottet återkommer mer utförligt till denna fråga senare i betänkandet.
Av betänkandet har framgått att alla ekonomiska indikatorer visar att lågkonjunkturen i Sverige kan bli djup. Det kan komma att innebära att en kraftigt ökad arbetslöshet inte kan uteslutas. Utskottet anser därför att det är angeläget att redovisa hur bl.a. en aktiv arbetsmarknadspolitik kan utnyttja konjunkturnedgången positivt. Som utskottet ser det bör följande områden prioriteras vid en ytterligare aktivering av de arbetsmarknadspolitiska insatserna:
Förbättra arbetsmiljön. Använd arbetsmiljöfondens miljarder till en massiv satsning på att komma till rätta med allvarliga arbetsmiljöproblem. I detta arbete måste det finnas plats för att göra arbetena mera meningsfyllda så att de långt bättre än i dag stämmer överens med medborgarnas höga bildningsnivå. Organisationsförändringar måste också ingå.
Miljöanpassa industrin. Utnyttja investeringsfonderna -- 20 miljarder kronor -- till att avlägsna de allvarligaste miljöförorenarna inom industrin och för att göra dem energieffektivare.
Satsa på naturvården. Skötseln av naturreservat har varit eftersatt under högkonjunkturen. Betydande arbetskraftsintensiva åtgärder krävs.
Bygg ut och modernisera spårburen kollektivtrafik. En utbyggnad och modernisering av den spårburna trafiken är nödvändig. För detta ändamål bör ett investeringsprogram motsvarande 65miljarder över en tioårsperiod utarbetas.
Minska normalarbetstiden. Långkunjunkturen bör utnyttjas till att ta de första stegen till en minskad normalarbetstid. Målet bör vara att senast år 2000 nå en normalarbetstid på 35 timmar per arbetsvecka.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi223 (mp) yrkandena 1 och 5. Den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i propositionen och partimotionerna från de borgerliga partierna och vänsterpartiet avvisas. Även motion Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bil. 1 mom. 1 och motionerna 1990/91:Fi217 yrkande1, 1990/91:Fi222, 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14, 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi229 yrkande1 godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2)
Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Utifrån de" och på s. 43 slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet är av samma mening som motionärerna att en god miljö måste bli ett viktigt mål i den ekonomiska politiken. Utan en god miljö kan på lång sikt inte övriga mål tillgodoses. Målet en god miljö måste därför vara överordnat de övriga målen. Den utveckling av produktionen som är önskvärd för att tillgodose en rad angelägna samhällsuppgifter måste därför styras och stimuleras så att den blir miljövänlig.
I den allmänna debatten hävdas ofta att tillväxtmålet alltid måste komma i konflikt med målsättningen att uppnå en god miljö. Frågan om tillväxt och miljö har också förts genom en debatt mellan två skolor: de som är för tillväxt och de som är emot. Enligt utskottets uppfattning är det tillväxtens innehåll som måste vara i fokus. Förvägrar vi t.ex. utvecklingsländerna en ekonomisk utveckling inom ramen för den ekologiska balansen hamnar vi i en olöslig konflikt mellan miljö och möjligheten att föra människor bort från svält och sjukdomar. Tillväxten måste i stället styras och stimuleras så att den blir miljövänlig.
Sambandet mellan ekologi och ekonomisk politik innebär med nödvändighet att handlingsfriheten vid val av ekonomisk-politiska åtgärder begränsas. Med målet en god miljö som ledstjärna i ekonomin blir det t.ex. rimligt att förespråka styrande punktskatter hellre än moms på energi. Vidare blir det naturligt att tillse att miljökostnader förs in i hushållens och företagens ekonomi bl.a. genom miljöavgifter.
Också kommande generationers välfärd måste beaktas i den
ekonomiska politiken. FNs världskommission för miljö och
utveckling ("Brundtlandkommissionen") introducerade ett lämpligt
begrepp -- "hållbar utveckling" -- som just uttrycker detta.
Definitionen på hållbar utveckling är "en utveckling som
tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande
generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov".
Utskottet anser att det övergripande välfärdsmålet för den
ekonomiska politiken i framtiden måste definieras i
överensstämmelse med detta begrepp.
Informationsunderlaget måste byggas ut för att göra miljöpolitiken effektiv. Sverige bör gå före och utveckla "gröna nationalräkenskaper". Vidare bör Sverige trycka på i internationella fora för att användningen av gröna nationalräkenskaper skall bli en global företeelse. Detta gäller inte minst med tanke på den kommande världsmiljökonferensen i Brasilien. Detta räcker dock inte. Utskottet vill understryka att förekomsten av dessa gröna nationalräkenskaper också måste sätta spår i de beslut som fattas så att miljö- och naturresursaspekter blir grundläggande i all samhällsplanering.
Med bifall till motionerna Fi224 yrkande 10, och Fi227 yrkande 7 samt med anledning av motion Fi219 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om målet god miljö och användningen av gröna nationalräkenskaper.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande sambandet ekologi och ekonomisk politik
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi224 yrkande 10 och 1990/91:Fi227 yrkande 7 samt med anledning av motion 1990/91:Fi219 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om målet god miljö och gröna nationalräkenskaper,
6. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2, motiveringen)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Utifrån de" och på s. 43 slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
I motionerna krävs att "en god miljö" skall vara ett centralt mål för den ekonomiska politiken. Samtidigt bör, menar motionärerna, det statistiska underlaget för en bedömning av miljöpolitiska frågor byggas ut.
Utskottet konstaterar att samtliga partier i riksdagen betraktar "en god miljö" som ett viktigt mål för den ekonomiska politiken.
En utredning har tillsatts med uppgift att skapa ett informationssystem där den ekonomiska statistiken kan utnyttjas för att belysa miljöpåverkan och resursförbrukning. Ett första underlag beräknas vara klart under år 1991.
Med det anförda avstyrks här aktuella motioner.
7. Spelregler på arbetsmarknaden (mom.3)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Sedan länge har arbetsmarknadens parter i Sverige genom fria förhandlingar och kollektivavtal haft ansvaret för lönebildningen. Under 1980-talet har benägenheten att tillgripa stridsåtgärder ökat och som en följd därav behovet av medling.
I ett modernt samhälle är det svårt att förhindra att små nyckelgrupper försöker utnyttja sin ställning till att pressa fram extra stora lönehöjningar. Risken är särskilt påtaglig i offentlig verksamhet men finns också privat. Såsom framhålls i motion Fi229 (fp) är det nödvändigt att beakta dessa förhållanden vid bedömningen av konflikters samhällsfarlighet. Vidare bör sammansättningen av de organ som skall fatta beslut om samhällsfarliga konflikter ses över. Slutligen bör man också kraftigt höja det maximala skadeståndsbeloppet vid vilda strejker, vilket nu varit oförändrat 200 kr. i 63 år.
Enligt utskottets mening är det angeläget att de av utskottet här påtalade förhållandena snabbt rättas till. Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi229 (fp). Utskottet avvisar samtidigt förslagen i motion Fi224 (v).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi224 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4" bort ha följande lydelse:
I likhet med vänsterpartiet värnar utskottet om den fria förhandlingsrätten. Tvångslagar eller tvångsmedling bör över huvud taget inte förekomma på arbetsmarknaden.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi224 (v). Utskottet avvisar samtidigt förslagen i motion Fi229 (fp).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi224 yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi229 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,
9. Spelregler på arbetsmarknaden (mom.3)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4" bort ha följande lydelse:
I likhet med vänsterpartiet värnar utskottet om den fria förhandlingsrätten. Tvångslagar eller tvångsmedling bör över huvud taget inte förekomma på arbetsmarknaden. Att införa tvångslagar innebär att delar av samhället skulle falla inom en planekonomi. Detta tar utskottet bestämt avstånd ifrån.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi224 (v). Utskottet avvisar samtidigt förslagen i motion Fi229 (fp).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi224 yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi229 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,
10. Statsskuldspolitiken (mom.5)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med "Som utskottet" och slutar med "Fi217 yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen och i motion Fi217 (m) att det övergripande målet för riksgäldskontoret och statsskuldspolitiken bör vara att minimera kostnaderna för statens upplåning. Av detta följer att det inte kan vara riksgäldskontorets uppgift att stimulera hushållens sparande, om detta skulle strida mot kostnadsminimeringsmålet. Som framgår av propositionen har riksgäldskontorets upplåning hos hushållen i form av allemanssparande och sparobligationer blivit relativt kostsam för staten. Enligt riksgäldskontorets beräkningar hade staten kunnat spara sammanlagt 2,4 miljarder kronor under budgetåren 1986/87--1988/89 om upplåningen genom allemansspar hade genomförts på annat sätt. Riksgäldskontoret bestämmer numera självt räntan för allemansspar och kostnaderna har därmed blivit lägre. Utskottet anser att nya emissioner av spar- och premieobligationer inte bör ske. Hushållens bidrag till statsupplåningen bör lämnas i andra former, t.ex. via avkastningsfonder som administreras av kreditinstitut. Därigenom skulle det bli möjligt att genomföra rationaliseringar och besparingar inom riksgäldskontoret.
Utskottet anser att den statliga s.k. utlandslånenormen skall ligga fast. Det innebär att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta för att finansiera budgetunderskott eller för att förvalta statsskulden. Utskottet delar emellertid inte uppfattningen att riksgäldskontoret, t.o.m. i tider av växande bytesbalansunderskott, skall vara förpliktat att amortera ned utlandsskulden vid ett valutainflöde orsakat av en hög räntenivå. Konsekvensen av detta blir väsentligt högre upplåningskostnader. Riksgäldskontoret anger att upplåningskostnaderna genom tillämpningen av utlandslånenormen blev sammanlagt ca 2 miljarder kronor högre under budgetåren 1986/87--1989/90 än om ingen amortering hade skett på valutaskulden under dessa år.
Utskottet anser sammanfattningsvis att statens skuldförvaltning fungerar tillfredsställande. Avsteg från kravet på kostnadseffektivitet förklaras i allmänhet av politiska restriktioner, vilka så långt möjligt bör undanröjas. Utskottet tillstyrker med det anförda de riktlinjer för statsskuldspolitiken som föreslås i motion Fi217 (m) yrkande 4, vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande statsskuldspolitiken att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi217 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om riktlinjer för statsskuldspolitiken,
11. Penning- och valutapolitiken (mom.6)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "Utskottet vill" och på s. 49 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att tyngdpunkten i stabiliseringspolitiken bör läggas på penningpolitiken. Möjligheterna till finjusteringar av efterfrågeläget genom en aktiv finanspolitik är som framhålls i motionerna Fi217 (m) och Fi229 (fp) starkt begränsade. Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket är en fördel. Inom de ramar som sätts av kravet att försvara den fasta växelkursen bör det därför åvila penningpolitiken att genom marknadsoperationer påverka räntenivå och likviditet så att arbetslöshet och inflation hålls nere.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i flera motioner att ett allvarligt problem i den nuvarande ekonomiska situationen är att det pågående valutautflödet genomgående har långsiktig karaktär. Det beror främst på utlandsinvesteringar i företag, fastigheter och aktier. Detta utflöde finansieras huvudsakligen genom en kortfristig upplåning som upprätthålls genom en allt högre räntedifferens mellan Sverige och utlandet. Enligt utskottets bedömning finns det i dagsläget ingenting som talar för att kapitalströmmarna skulle vända. Det finns därför en risk att räntedifferensen kommer att behöva öka. Ett högt ränteläge leder till fallande investeringar och en stagnerande industrisektor, vilket ytterligare skulle förstärka obalanserna mot omvärlden. Utskottet anser därför att en kraftig omläggning av den ekonomiska politiken är nödvändig.
Vid sidan av en omläggning av den ekonomiska politiken är det angeläget att vidta vissa institutionella förändringar i syfte att öka effektiviteten i arbetet för att försvara kronans inre och yttre värde. En betydelsefull sådan förändring är att stärka riksbankens oberoende i förhållande till regering och riksdag. Regeringen aviserar i finansplanen att en utredning i detta syfte skall tillsättas inom kort. Utskottet beklagar dröjsmålet med denna åtgärd, för vilken planerna var långt framskridna redan förra våren.
Enligt utskottets mening var avregleringen av valuta- och kreditpolitiken både nödvändig och riktig. De bestämmelser i betalningslagen som innebär restriktioner för kapitalrörelserna bör avskaffas. Utskottet återkommer till detta. Vidare anser utskottet att de kvarvarande resterna av den kreditpolitiska regleringen bör avskaffas. Förbudet mot realränte- och indexlån bör därför upphävas. Det finns också som utskottet ser det anledning för riksbanken att överväga omfattningen och storleken på kassakraven och frågan om att ge ränta på kassakravsmedel. Nuvarande regler leder till en konkurrenssnedvridning mellan olika kreditgivare på bostadsmarknaden.
En viktig förutsättning för att en politik inriktad på inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är att den uppfattas som trovärdig. Ytterst handlar det om tilltron till vår fasta växelkurs. Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast. Ett sätt att stärka förtroendet för den svenska kronan vore som utskottet ser det att knyta den till det europeiska monetära systemet (EMS), till vars växelkursmekanism (ERM) de flesta EG-valutor hör. Ett medlemskap är i princip möjligt även för länder som ej är medlemmar i EG, men situationen kompliceras av de pågående övervägandena kring skapandet av en ekonomisk monetär union (EMU). Sverige bör därför markera sin avsikt att ansluta sig till det europeiska monetära systemet genom att i likhet med Norge anknyta kronan till EG-valutan ecu.
Vad utskottet anfört om penning- och valutapolitiken bör riksdagen med anledning av motionerna Fi202, Fi217 yrkande 5 och Fi229 yrkande 3 som sin mening ge regeringen och riksbanksfullmäktige till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande penning- och valutapolitiken att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi202, 1990/91:Fi217 yrkande 5 och 1990/91:Fi229 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi207, 1990/91:Fi223 yrkande 3 och 1990/91:Fi227 yrkande 8 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
12. Penning- och valutapolitiken (mom.6)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med "Utskottet vill" och på s. 49 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Valutautflödet i oktober avspeglade enligt utskottets mening ett misstroende mot den svenska ekonomin och regeringens oförmåga att sköta den ekonomiska politiken. Spekulationer om en förestående devalvering bidrog också. Regeringen försökte motverka den dramatiska valutasituationen genom att presentera krispaketet. Detta visade sig emellertid vara betydligt mindre omfattande än väntat. Valutamarknadens aktörer uttryckte sin besvikelse och räntorna sjönk endast i ringa utsträckning. Först sedan löften om nya åtstramningar ställts ut i budgetpropositionen kunde räntenivån sänkas.
Det är utskottets uppfattning att regeringens åtgärder är alltför begränsade för att få tillräckligt avgörande effekter på den reala ekonomin i det korta och medellånga perspektivet. Därför bör finanspolitiken stramas åt genom att större besparingar genomförs i de statliga utgifterna. Därigenom skapas förutsättningar för en sänkning av den inhemska räntenivån. Vidare bör investeringar och sparande stimuleras. Ett verksamt medel i detta syfte vore att införa privata investeringskonton. Kravet på omläggning av den ekonomiska politiken innefattar att penningpolitiken måste vara fortsatt stram.
Den närmare utformningen av penningpolitiken ankommer på riksbanken att svara för. I riksbankens uppgift ingår att på penningpolitiska grunder pröva kassakravens omfattning, storlek och frågan om eventuell räntegottgörelse på kassakravsmedel.
Det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet. Penningpolitiken måste understödja den fasta växelkursen. För att förhindra spekulationer måste penningpolitiken vara fortsatt stram. Den fortsatta utvecklingen av den svenska valutapolitiken bör, som framhålls i motion Fi229 (c) gå i riktning mot en ökad anknytning till starka valutor, men de avgörande åtgärderna måste vara att skapa trovärdighet genom en intern anpassning av utbud och efterfrågan och genom att ekonomins funktionssätt förbättras. Sverige ligger alltjämt väsentligt över den inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska länder. En anknytning av den svenska kronan till europeiska valutasamarbetet saknar därför för närvarande aktualitet.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen och riksbanksfullmäktige med anledning av motion Fi227 yrkande 8 till känna. Motionerna Fi202, Fi207, Fi217 yrkande 5, Fi223 yrkande 3 samt Fi229 yrkande 3 avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande penning- och valutapolitiken att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi227 yrkande 8 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi202, 1990/91:Fi207, 1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi223 yrkande 3 och 1990/91:Fi229 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
13. Penning- och valutapolitiken (mom.6)
Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Utskottet vill" och på s. 46 slutar med "Fi223 (mp)" bort ha följande lydelse:
Avskaffandet av valutaregleringen innebär att kapitalflödena nu styrs av det internationella kapitalets intressen. De fria flödena har tvingat Sverige till ett högt ränteläge. Det finns som utskottet ser det anledning ompröva de liberaliseringar som genomförts i Sverige. Framför allt bör utflyttning av svenska företag och sysselsättningstillfällen styras på ett för Sverige samhällsekonomiskt acceptabelt sätt. Valutalagstiftningens alla möjligheter bör utnyttjas för ett verkligt samhällsinflytande över den ekonomiska internationaliseringsprocessen. Kapitalrörelserna bör styras och begränsas. Sverige bör undersöka möjligheterna att skapa internationella överenskommelser i syfte att begränsa kapitalets rörlighet.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi207 (v) och Fi223 (mp) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen och riksbanksfullmäktige till känna. Utskottet avstyrker därmed motionerna Fi202, Fi217 yrkande 5, Fi227 yrkande 8 samt Fi229 yrkande 3 med yrkanden om att knyta den svenska kronan starkare till EG-valutorna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande penning- och valutapolitiken att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi207 och 1990/91:Fi223 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi202, 1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi227 yrkande 8 och 1990/91:Fi229 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
14. Inlåningskonto utomlands (mom. 7)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Utskottet vill" och på s. 50 slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget öka konkurrensen banker emellan på inlåningssidan. Det bör därför finnas effektiva möjligheter att placera pengar även på inlåningskonton utomlands. Det berättigade kravet på skattekontroll över gränserna får inte utformas så att det i praktiken innebär en restriktion på möjligheterna härvidlag. Under förutsättning att kontrolluppgifter lämnas till svenska skattemyndigheter bör därför svenska medborgare få placera medel på konton utomlands. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande inlåningskonto utomlands att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi215 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Rätten att handla med valutor (mom.8)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med "Möjligheten att" och slutar med "därför motionen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör betalningslagen arbetas om så att den inte innebär begränsningar som är oförenliga med strävandena mot fria kapitalrörelser över gränserna. Valutahandeln och betalningsförmedlingen i förhållande till utlandet bör utformas i samklang med aktuella liberaliseringssträvanden inom OECD och EG. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande rätten att handla med valutor att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi215 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
16. Investeringsfonder (mom. 9)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.51 som börjar med "Utskottet vill med anledning av motion Fi206" och slutar med "motion Fi228" bort ha följande lydelse:
I motion Fi228 (fp) föreslås att frisläppet av investeringsfonder och investeringsreserver också skall gälla generellt i samtliga kommuner i Stockholms län.
I motion Fi206 (c) föreslås motsatsen. För vissa kommuner i Stockholms län skall enligt motionärerna investeringsfonderna endast vara tillgängliga för investeringar som syftar till miljöförbättrande åtgärder.
Det finns tydliga tecken på att den svenska ekonomin är på väg in i en lågkonjunktur. Investeringsfondsystemet är under avveckling. Fonderna bör därför omgående släppas fria i hela landet. Ett sådant beslut borde regeringen ha tagit långt tidigare. Detta bör ges regeringen till känna. Motion Fi206 avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande investeringsfonder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi228 och med avslag på motionerna 1990/91:Fi201, 1990/91:Fi206 och 1990/91:Fi216 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett generellt frisläpp gällande hela landet av investeringsfonder och investeringsreserver,
17. Investeringsfonder (mom. 9)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med "Utskottet vill med anledning av motion Fi206" och slutar med "motion Fi201" bort ha följande lydelse:
I motion Fi206 (c) framhålls att centern redan i samband med regeringens s.k. krisskrivelse (1990/91:50) föreslog att frisläppsförordningen skulle ändras så att företag, efter ansökan, kan medges att ta i anspråk medel avsatta till investeringsfond för alla typer av investeringar i alla delar av landet. Undantag gjordes dock för de områden som omfattas av investeringsskatt enligt lagen 1989:471. I dessa områden skulle emellertid även fortsättningsvis frisläpp för miljöinvesteringar vara möjliga, enligt de bestämmelser som gällde tidigare. I motion Fi206 (c) understryks att detta undantag fortfarande bör gälla. Frisläppet skall alltså inte gälla investeringar inom de områden som omfattas av investeringsskatt.
I motion Fi228 (fp) föreslås att det nu beslutade frisläppet av investeringsfonder och investeringsreserver också skall gälla generellt i samtliga kommuner i Stockholms län.
Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande.
Investeringsskatten infördes år 1989 för att hålla tillbaka vissa byggnadsinvesteringar i starkt överhettade tätortsområden. Utskottet föreslog redan vid införandet att den borde upphöra vid utgången av 1990. Den bedömningen har visat sig vara riktig då överhettningen nu har förbytts i en lågkonjunktur. Investeringsskatten bör enligt utskottets mening därför snarast avskaffas.
Det finns emellertid ett mycket nära samband mellan industrins investeringar i byggnader och i maskiner. Det är därför varken meningsfullt eller logiskt att, som regeringen gör, stimulera maskininvesteringar genom frisläppandet av investeringsfonder och motverka byggnadsinvesteringar genom att behålla investeringsskatten.
Utskottet anser att investeringsskatten först bör avskaffas, och därefter bör frisläppandet av investeringsfonder och investeringsreserver ske i berörda områden. Redan nu bör dock dessa fonder och reserver kunna utnyttjas för miljöinvesteringar. Med anledning av motionerna Fi206 och Fi228 bör riksdagen ge regeringen till känna vad utskottet ovan sagt om frisläppande av investeringsfonder och investeringsreserver.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande investeringsfonder att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi206 och 1990/91:Fi228 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi201 och 1990/91:Fi216 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om frisläppande av investeringsfonder och investeringsreserver,
18. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune Rydén (m), Filip Filipsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Utskottet vill" och på s. 54 slutar med "motion Fi212 (m)" bort ha följande lydelse:
Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste därför avskaffas. Avvecklingen skall tillgodose följande grundläggande krav: 1. Den skall vara definitiv. 2. Den får inte utsätta aktiebörsen för kraftig kurspress. 3. Den skall stärka möjligheterna att varaktigt uppnå en högre ekonomisk tillväxt i den svenska ekonomin.
Det första och viktigaste steget i avvecklingen bör vara att upphäva fondskatterna och att befria fondbyråkratin i form av styrelser och kanslier från dess arbetsuppgifter. Detta bör ske redan den 1 juli 1991.
Vinstdelningsskatten är visserligen avskaffad sedan den 1 juli 1990 men tillämpas vid 1991 och tidigare års taxeringar. Enligt utskottets mening bör lagen om upphävande av vinstdelningsskatt ändras så att den upphävda lagen inte heller skall tillämpas vid 1991 års taxering. Tilläggspensionsavgiften bör per den 1 juli 1991 sänkas motsvarande den del som tidigare tillfallit löntagarfonderna, dvs. med 0,2 procentenheter.
Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar främst användas för att stimulera det frivilliga individuella sparandet i svensk ekonomi. Omvandlingen av fondernas tillgångar från kollektivt till individuellt ägande bör ske på följande sätt: För alla som är berättigade att delta i allemanssparandet, ca 8,5 miljoner personer, framräknas en andel i fondtillgångarna. Det exakta beloppet fastställs när fonderna skiftas ut. Värdet på varje andel maximeras dock till 1200 kr. Fondandelarna utgår i form av en sparpremie till personer som efter beslutet om fondavveckling deltar i allemansfondsparandet. För att erhålla en fondandel krävs att minst 2400 kr. sparas under en tvåårsperiod. Detta minimibelopp samt sparpremien spärras för uttag under en treårsperiod räknat från utskiftningstillfället.
De medel som inte tas i anspråk för sparpremier bör användas för att på andra sätt stimulera tillväxten och sparandet i svensk ekonomi. Medel bör avsättas för att främja forskning vid främst universitet och högskolor inom områden som bidrar till en varaktig tillväxt. Tillgångarna bör därvid överföras till en eller flera fristående stiftelser -- bland vilka Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond kan komma i fråga -- och avkastningen finansiera sådan verksamhet. Detta innebär också ett stöd till den högre utbildningen. Till de forskningsområden som skall främjas hör miljöstrategisk forskning.
Genom att fondtillgångarna i första hand används för att stimulera individuellt riskvilligt sparande tas ett viktigt steg i riktning mot ett breddat enskilt ägande i näringslivet.
Preciseringen av hur fondmedlen slutligt skall skiftas bör bli föremål för utredning och beslut senast våren 1992. Skulle någon del av tillgångarna därvid återstå, bör de användas för att stimulera ett långsiktigt bundet sparande.
Tillgångarna skall skiftas i mitten av 1993. Fram till dess måste en interimistisk förvaltning ordnas. Utskottet anser att denna bör handhas av särskilda avvecklingsnämnder.
Utskottets här redovisade uppfattning innebär att utskottet biträder motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c) yrkande 1, Fi213 (m, fp, c), Fi221 (m) yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).
Det är som utskottet ser det oroväckande, om än inte förvånande, att fler fondpropåer har förts fram. I en arbetsgrupp inom Landsorganisationen (LO) har sålunda väckts förslag till vidareutveckling av det kollektiva ägandet. Slutsatsen i arbetsgruppens rapport är att den svenska ekonomin behöver ett ökat sparande, vilket skall åstadkommas framför allt genom en rad nya fonder och genom expansion av AP-fonderna. Tidigare erfarenheter pekar mot att sådana tankar så småningom blir det socialdemokratiska partiets politik. Som framhålls i motion Fi221 (m) yrkande 2 bör riksdagen därför ge regeringen till känna att riksdagen med bestämdhet avvisar förslag om en fortsatt fonduppbyggnad av detta slag.
Förslag om en fortsatt utbyggnad av AP-fonden har också framförts av pensionsberedningen. Med tanke på de negativa effekter som Sveriges höga skatte- och avgiftstryck har på sysselsättning, konkurrensförmåga och tillväxt bör en sådan utbyggnad inte komma till stånd. Vad utskottet här har anfört innebär således att utskottet biträder motion Fi212 (m).
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande avveckling av löntagarfonder m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi204, 1990/91:Fi210 yrkande 1, 1990/91:Fi212, 1990/91:Fi213, 1990/91:Fi221, 1990/91:Fi225 och 1990/91:Fi714 samt med avslag på motion 1990/91:Fi210 yrkande 2 hos regeringen begär förslag om ett snabbt avskaffande av löntagarfonderna samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en ytterligare fonduppbyggnad,
19. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen)
Lars-Ove Hagberg (v) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Utskottet vill" och på s. 53 slutar med "och Fi714 (fp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Löntagarfonderna har inte blivit det offensiva redskap som förutskickades i fonddebattens början. Fonderna har inte heller svarat mot de syften som angavs för deras verksamhet när riksdagen 1983 band sig för en utslätad fondreform. Enligt utskottets mening krävs det nu en ny industripolitik och en ny politik för infrastrukturinvesteringar. Här skall AP-fonden och löntagarfonderna ha en central roll. Med dessa fonder som grund kan regeringen skapa en industripolitik som beskär privatkapitalets äventyrliga politik och garanterar framtidsinvesteringar i Sverige utifrån regionala och samhällsekonomiska utgångspunkter.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi213 (m,fp, c), Fi221 (m) yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).
20. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen)
Carl Frick (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Utskottet vill" och på s. 54 slutar med "motion Fi212 (m)" bort ha följande lydelse:
Det krävs en förnyelse av det småskaliga och lokala näringslivet. Detta måste ges möjlighet att konkurrera på förmånliga villkor med dagens storskaliga näringsliv och dess alltmer anonyma ägare.
För att tillgodose detta ändamål förordar utskottet i likhet med miljöpartiet de gröna att det inrättas en näringslivsfond (närfond) i varje kommun. Sådana närfonder skall stimulera och underlätta uppbyggnaden av ett lokalt småskaligt näringsliv genom rådgivning, lågräntelån och förmedling av riskkapital osv. Under budgetåret 1991/92 skall verksamheten med närfonder inledas i stödområdena A och B. Närfondernas verksamhet skall byggas upp med medel som successivt förs över från löntagarfonderna till närfonderna. I en första etapp bör under nästa budgetår 1,0 miljard kronor föras över till närfonderna.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi212 (m), Fi213 (m, fp, c), Fi221 (m), Fi225 (c) och Fi714 (fp).
21. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar (mom.11)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med "Liksom motionärerna" och slutar med "motion Fi220 (v)" bort ha följande lydelse:
Såsom motionärerna framhåller måste järnvägsnätet byggas ut och rustas upp så att de behov som banverket tidigare redovisat blir tillgodosedda. Fram till sekelskiftet krävs för detta ändamål sammanlagt 100 miljarder kronor, varav 65 miljarder kronor för nyinvesteringar och 35 miljarder kronor för upprustning. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att pengar ur AP- och löntagarfonderna bör kunna utnyttjas som ett viktigt redskap för att påskynda järnvägssatsningar.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi220 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att använda AP- och löntagarfonderna som redskap för att påskynda järnvägssatsningar,
22. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar (mom.11, motiveringen)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med "Liksom motionärerna" och slutar med "motion Fi220 (v)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör varken AP- eller löntagarfonderna användas för att finansiera järnvägsinvesteringar. Däremot kan intäkter från försäljning av statliga företag komma i fråga i detta sammanhang. Löntagarfonderna bör avvecklas i enlighet med den modell som finns redovisad i motion Fi213 (m, fp, c) och som utskottet tagit ställning till i det föregående.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi220 (v).
23. Prisfrågor (mom. 12)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "motion Fi209" bort ha följande lydelse:
I motion Fi209 vänder sig motionären mot regeringens ambitioner att kunna motverka inflationen genom kontroll av hur enskilda butiksinnehavare i detaljhandeln sätter sina priser.
Utskottet delar motionärens uppfattning att de s.k. prispressaråtgärder som regeringen förordar saknar mening som medel mot inflationen. Det går heller inte att bortse ifrån att en kontrollverksamhet sådan den är tänkt att utformas enligt regeringens direktiv kan innehålla olustiga inslag för de människor som arbetar inom detaljhandeln.
Regeringen hävdar att man genom den s.k. prispressarverksamheten har lyckats pressa tillbaka planerade hyres- och prishöjningar. Enligt utskottets mening är effekten av sådana åtgärder högst begränsad och tillfällig. I den mån detaljhandeln minskar sina marginaler beror det på att volymutvecklingen varit dålig under senare tid. Den enda möjligheten att dämpa inflationen är att bedriva en effektiv stabiliseringspolitik och samtidigt skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens i detaljhandeln och i ekonomin i övrigt.
Enligt utskottets uppfattning är det således inte meningsfullt att ge länsstyrelserna i uppdrag att medverka i denna prispressarverksamhet.
Vad utskottet här anfört om länsstyrelsernas prispressarverksamhet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande prisfrågor
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi209 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om den av regeringen påbjudna prispressarverksamheten,
24. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Som ett led i strävan att få en bättre fungerande arbetsmarknad är det enligt utskottets mening viktigt att arbetslöshetsförsäkringen skyndsamt reformeras. Nuvarande system omfattar inte alla förvärvsarbetande. Det baseras på arbetslöshetskassor, som är knutna till de fackliga organisationerna. Eftersom kostnaderna för arbetslöshetsersättningen till ca 95% finansieras genom arbetsmarknadsavgiften -- en generell arbetsgivaravgift -- och även återstående 5% finansieras genom en generell utdebitering från medlemmarna i samtliga kassor, finns det i dag ingen direkt koppling mellan arbetslösheten på ett avtalsområde och avgiftsbetalningen till arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan koppling bör eftersträvas i enlighet med vad som anförs i motion Fi229 (fp). I enlighet med vad som föreslås i motion 1990/91:A266 bör en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring omfattande alla förvärvsarbetande -- såväl löntagare som företagare -- skyndsamt utredas. Utredningen bör även pröva möjligheten till egenavgifter i en framtida arbetslöshetsförsäkring.
I avvaktan på att en allmän obligatorisk försäkring införs bör ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen justeras ned under den första tiden av en arbetslöshetsperiod. En sådan förändring kan genomföras redan under innevarande år. Denna åtgärd bör även påverka arbetsmarknadens funktionssätt. Arbetsmarknadsfondens utgifter minskar också på samma sätt som åsyftas genom förslaget i motion Fi227 (c).
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4, 1990/91:Fi227 yrkande 6 och 1990/91:Fi229 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Som ett led i strävan att få till stånd en långsiktig nedväxling av lönekostnadsökningarna till en nivå som är förenlig med samhällsekonomisk balans bör enligt utskottets mening arbetslöshetsförsäkringen reformeras.
För närvarande finansieras arbetslöshetskassorna till ca 95% genom statsbidrag. Detta medför att kostnaderna för den arbetslöshet som orsakas av alltför höga lönelyft endast till en liten del bärs av arbetslöshetskassans medlemmar. Det finns som utskottet ser det anledning att befara att detta minskar incitamenten för organisationerna att i avtalsförhandlingarna ta tillräcklig hänsyn till hotet om ökad arbetslöshet.
I likhet med vad som förordas av folkpartiet liberalerna i motion Fi229 anser utskottet att arbetslöshetsförsäkringen bör reformeras så att den dels finansierar vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels till större del betalas med egenavgifter. Därigenom skulle riskerna för arbetslöshet till följd av för höga avtal på ett annat sätt än i dag behöva vägas in i löneförhandlingarna. Det skulle förhoppningsvis få en återhållande effekt.
Vissa tekniska frågor med anknytning till arbetslöshetsförsäkringen utreds för närvarande. Utredningen skall bl.a. lägga fram förslag om en höjning av egenavgiften till 10%. Enligt utskottets mening bör man dock kunna gå längre i detta avseende. En rimlig nivå kan därvid vara 30%.
Eftersom en så hög egenavgift skulle kunna leda till att många avstod från att försäkra sig, bör försäkringen samtidigt göras obligatorisk. Dessutom bör kostnadsfördelningen mellan de olika kassorna liksom de skilda avgiftsnivåerna ses över.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder förslagen i motion Fi229 (fp). Utskottet avstyrker därmed motionerna Fi223 (mp) och Fi227 (c).
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande 5 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4 och 1990/91:Fi227 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en höjning av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen till 30%,
26. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "Utredningsuppdraget överensstämmer" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Det är som utskottet ser det angeläget att utredningen om en höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen skyndsamt slutför sitt uppdrag så att ett förslag om en höjning av avgiften till 10% snarast kan föreläggas riksdagen.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi227 (c) yrkande 6.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi227 yrkande 6 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4 och 1990/91:Fi229 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar miljöpartiet de grönas uppfattning att statsbidraget till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen skall minska och ersättas av ökade egenavgifter. Utskottet föreslår att statsbidraget minskas med 1,0 miljard kronor.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi223 yrkande 4 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi227 yrkande 6 och 1990/91:Fi229 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en minskning av statsbidraget till arbetslöshetsförsäkringen,
28. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14, motiveringen)
Lars-Ove Hagberg (v) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör inte egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen höjas. Utskottet avstyrker därför de i motionerna Fi223 (mp), Fi227 (c) och Fi229 (fp) framförda förslagen om sådana höjningar.
29. Redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och olika fonder (mom.15)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 60 slutar med "Fi229 yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att inrättandet av fonder och särskilt vidtagna överföringar mellan statsbudgeten och sådana fonder försvårar överblicken och minskar möjligheterna till analys av budgetutvecklingen. Dylika transaktioner bör därför förekomma endast rent undantagsvis. I de fall så sker bör dispositionerna redovisas och motiveras i finansplanen och kompletteringspropositionen. Enligt utskottets mening är det betydelsefullt att redovisningen av statsbudgetens inkomster är klar och entydig även i dessa avseenden, inte minst mot bakgrund av att det ankommer på riksdagen att fastställa beräkningen av dessa inkomster.
Mot bakgrund härav talar enligt utskottets mening starka skäl för att statens inkomster och utgifter i största möjliga utsträckning bör redovisas brutto över statsbudgeten. Budgetpropositionsutredningen har i sitt slutbetänkande Ny budgetproposition (SOU 1990:83) föreslagit att denna redovisningsprincip bör tillämpas mer konsekvent. Utskottet delar denna bedömning och anser att riksdagen bör uttala sig för en sådan lösning. Riksdagen bör även som sin mening framhålla att användningen av fonder för olika ändamål försvårar bedömningen av budgetförslaget.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och olika fonder att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en övergång till bruttoredovisning av statsbudgeten och om att användningen av olika fonder försvårar överblicken över statsbudgeten,
30. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften (mom.16)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Fi314 yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Såsom framhålls i motion Fi314 (c) får man en skev bild av budgetutvecklingen om man som regeringen gör för upp den tillfälliga likviditetsindragningen från kommunerna på statsbudgeten. De sammanlagt 3 miljarder kronor som väntas flyta in har ju närmast formen av ett kortfristigt lån. Vad som i praktiken sker är att regeringen täcker ett underskott med ett lån och därefter hävdar att det inte finns något underskott.
Att regeringen försöker legalisera lånet som en intäkt genom att ta in det i form av en höjd skatteutjämningsavgift innebär inte någon förändring i sak. Tidigare likviditetsindragningar från kommunerna har skett till särskilda konton i riksbanken och har därmed på ett korrekt sätt placerats utanför statsbudgeten. Så borde ha skett även i detta fall.
Regeringens nu tillämpade förfaringssätt öppnar möjligheter för långtgående manipulationer med budgetbalansen och bör därför enligt utskottets mening avvisas av riksdagen.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig till den kritik som framförs i motion Fi314 (c). Utskottet biträder således denna motion.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi314 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om redovisningen av den tillfälliga likviditetsindragningen från kommunerna,
31. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften (mom.16, motiveringen)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Fi314 yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör såväl den allmänna som den särskilda skatteutjämningsavgiften avvecklas. Systemet med skatteutjämningsavgifter bör således helt avskaffas. Den förbättring av kommunernas finansiella sparande som uppträder 1991 och 1992 bör dessutom användas för att sänka kommunalskatten. I stället för en extra höjning av skatteutjämningsavgiften förordar utskottet att en skatteavgift av motsvarande storlek införs 1992 för de kommuner resp. landsting som inte sänker skatten med 25 öre vardera.
32. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 58 slutar med "utgifter och inkomster" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Principer för budgetpolitiken
Utskottet vill först slå fast några principer för budgetpolitikens roll i den allmänna ekonomiska politiken. Dessa ansluter i allt väsentligt till den inriktning som framförs i moderata samlingspartiets partimotion Fi217 och folkpartiet liberalernas partimotion Fi229.
För det första bör budgetpolitiken inte användas som ett medel i en kortsiktig stabiliseringspolitik. Tidigare erfarenhet liksom ekonomisk forskning visar tydligt att ambitioner att via variationer i statens utgifter eller inkomster försöka styra den ekonomiska utvecklingen på kort sikt misslyckas. Den traditionella stabiliseringspolitiken har i allt väsentligt använt omväxlande ökade utgifter (i konjunktursvackor) och höjda skatter (i överhettningslägen) som instrument. Den främsta effekten har emellertid inte blivit en stabilisering av konjunkturutvecklingen. I stället har grundläggande strukturproblem förvärrats genom en ökande andel offentliga utgifter och stigande skattetryck.
För det andra måste budgetpolitiken vara stram. Detta är en nödvändig förutsättning för att få ned inflationen och lägga en stabil grund för en god ekonomisk utveckling. Utskottet anser således att i ett normalläge skall statsbudgeten vara balanserad och summan av förändringar i den offentliga ekonomin finanspolitiskt neutral.
En tredje princip är att inrikta budgetpolitiken på kontinuerligt minskande utgifter och skatter. Utskottet bedömer det som helt nödvändigt att den kontinuerliga skärpningen i skattetrycket bryts och omvandlas till sin motsats, nämligen en successiv sänkning. Detta i sin tur ställer krav på minskande utgifter.
Utskottet anser att skattepolitiken bör inriktas så att de för ekonomins funktionssätt mest skadliga skatterna sänks först. Efter den nu genomförda minskningen av de extremt höga och skadliga marginalskatterna på arbete krävs sänkningar i fråga om den totala nivån på kapitalbeskattningen, av arbetsgivaravgifterna samt av mervärdeskatten. Utskottet konstaterar att förslag till sänkningar på dessa tre områden också återfinns både i moderata samlingspartiets och i folkpartiet liberalernas partimotioner.
Som utskottet ovan framhållit måste skattesänkningar motsvaras av minskningar på budgetens utgiftssida. Detta gäller den statliga administrationen liksom de statliga företagen men kanske främst de olika systemen för inkomstöverföringar. Socialförsäkringssystemen bör reformeras efter principen att det skall löna sig att arbeta, vilket medför att inslag av självrisk och översyn av ersättningsnivåer kan övervägas. Utskottet vill framhålla att de minskade kraven på statliga utgifter blir ett resultat av såväl direkta utgiftsreduceringar som indirekta sådana. Särskilt betydelsefulla indirekta effekter blir enligt utskottets mening minskad sjukfrånvaro, ökad rehabilitering och minskad förtidspensionering. Den minskning av arbetsgivaravgifterna som utskottet ovan förordat bör i första hand ske så att en bättre överensstämmelse skapas mellan avgift och erhållen förmån.
Utskottet vill slutligen som en viktig princip framhålla vikten av en ny redovisningsmetodik. Det finns enligt utskottets uppfattning starka skäl att återgå till den uppdelning i en driftsbudget och en kapitalbudget som fanns tidigare. För närvarande råder en ogenomtränglig blandning mellan olika principer. Enligt utskottet är det angeläget att en uppdelning genomförs på ett systematiskt sätt så att löpande utgifter inkl. avskrivningar förs till driftsbudgeten medan investeringar förs till kapitalbudgeten.
Budgetförslagets närmare utformning
Utskottets förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92 innefattar utgiftsminskningar på 13,6 miljarder kronor i förhållande till regeringens förslag. Därtill kommer ca 7 miljarder kronor netto i intäktsförstärkning av mer eller mindre engångskaraktär, även om nettointäkter av minst denna art och omfattning torde kunna beräknas för varje år under den närmast överskådliga framtiden. Sammantaget innebär detta en budgetförstärkning på 20,6 miljarder kronor.
Utskottets förslag till statsbudget innebär vidare att skatteintäkterna kan beräknas bli 6,4 miljarder kronor mindre än vad regeringen utgått från. Utskottet har med hänsyn till den tidigare berörda osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen avsatt medel för ytterligare skattesänkningar 1992 i en skattesänkningsreserv på inalles 7 miljarder kronor. Hur denna reserv skall utnyttjas får avgöras när större klarhet skapats om de ekonomiska förutsättningarna. Utskottets avsikt är dock att i huvudsak använda utrymmet för sänkning av bredbasiga skatter såsom arbetsgivaravgifter eller mervärdeskatten. Inberäknat skattereserven minskar de av utskottet beräknade skatteintäkterna med sammanlagt 9,3 miljarder kronor för det kommande budgetåret.
Bortsett från försäljningsintäkterna på netto 7 miljarder kronor leder den budgetpolitik som utskottet förordar till ett saldo, som är 4,3 miljarder kronor starkare än regeringens budgetförslag. Detta är som utskottet ser det inte orimligt, eftersom stor osäkerhet vidlåder många av de beräkningar regeringen väljer att redovisa i budgetpropositionen. Skulle det mot budgetårets slut visa sig att överskottet kvarstår, bör detta utnyttjas för ytterligare skattesänkningar.
Vad utskottet här har anfört innebär att utskottet ansluter sig till den uppläggning av budgetpolitiken som moderata samlingspartiet förordar i motion Fi217. Budgetpolitiken är en konsekvens av de politiska strävanden som redovisas i denna motion.
Tre mål har varit väsentliga i arbetet med det förordade budgetalternativet. För det första att minska de automatiska utgiftsökningarna och rundgången i ekonomin. För det andra att öka valfriheten för såväl enskilda som kommuner och företag. För det tredje att avveckla onödiga subventioner.
Speciell vikt har lagts vid avvägningen mellan skattesänkningar och utgiftsbegränsningar. Denna har gjorts så att hushållens ekonomiska situation förbättras genom att skattesänkningarna för individer och hushåll är större än besparingarna på direkta transfereringar. Besparingarna har utformats så att dessa inte drabbar dem som är i störst behov av offentligt stöd.
Detta gäller t.ex. tandvårdsförsäkringen där regeringens förslag till sänkning av ersättningsnivån leder till att den enskildes kostnader för en behandling kan öka med 1000 kr. Främst drabbar detta dem som är i störst behov av tandvård, bl.a. de äldre. Med den av utskottet förordade lösningen med en självrisk på 600 kr. som skall gälla för alla begränsas de höjda kostnaderna för patienterna normalt till 240 kr./år. Trots denna förbättring innebär utskottets förslag en besparing för statskassan som överträffar regeringens med 680 milj.kr.
En stor del av besparingarna träder i kraft redan vid halvårsskiftet i år, medan merparten av skattesänkningarna träder i kraft först vid årsskiftet. Den del av besparingarna som träffar hushållen balanseras emellertid mer än väl av den föreslagna tidigareläggningen av sänkningen av mervärdeskatteuttaget med 1,5 procentenheter.
Utskottet anser att utgiftsprövningen måste vara mycket stram, vilket innebär att utgiftsökningar endast medges i synnerligen angelägna verksamheter.
Ett sådant område är polisväsendet där den oroande brottsutvecklingen gör det nödvändigt med en förstärkning. Mot denna bakgrund bör polisen förstärkas med 600 administrativa tjänster. Dessa gör det möjligt att frigöra poliser för egentligt polisarbete. Dessutom bör ytterligare 200 polisaspiranter antas under nästa budgetår.
Ett annat sådant område är det militära försvaret där åtgärder krävs för att återställa försvarsförmågan till en från säkerhetssynpunkt tillfredsställande nivå.
Utskottets förslag till budgetförstärkningar av engångskaraktär utgörs till större delen av försäljning av statliga företag. Detta är med andra ord besparingar som under en följd av år kan upprepas. Av en utförsäljning under nästa budgetår på 10 miljarder kronor bör 2,5 miljarder kronor avdelas till infrastrukturinvesteringar och 0,5 miljarder kronor som en engångsinsats för upprustning av lokaler vid högskolor.
De utgiftsminskningar som avser socialförsäkringssektorn kommer inte formellt att påverka budgetsaldot. De leder i stället till ett större överskott inom socialförsäkringssektorn. Från samhällsekonomisk synpunkt är dock dessa förändringar att jämföra med utgiftsminskningar som får direkta budgeteffekter. Bokföringsmässiga dispositioner bör vidtas så att besparingarna formellt tillförs statsbudgeten. Inom ramen för ett oförändrat uttag av socialförsäkringsavgifter -- med justeringar för de av utskottet föreslagna avgiftssänkningarna -- bör storleksförhållandena mellan de olika avgifterna justeras.
Folkpartiet liberalerna och centerpartiet redovisar i motionerna Fi229 resp. Fi227 budgetalternativ som i flera avseenden överensstämmer med den inriktning som utskottet här förordar. Enligt utskottets mening ger emellertid de i dessa båda motioner föreslagna besparingarna inte utrymme för alla önskvärda skattesänkningar. Detsamma gäller regeringens i finansplanen framlagda förslag till budgetpolitiska riktlinjer.
Vänsterpartiet förordar i motion Fi224 såväl stora skatteskärpningar som utgiftsökningar. En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt. Likaså avstyrker utskottet det förslag till budgetpolitiska riktlinjer som miljöpartiet de gröna för fram i motion Fi223.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till finansplanen i denna del liksom motionerna Fi229 (fp) yrkande 2, Fi227 (c) yrkandena 3 och 5, Fi224 (v) yrkande 2 och Fi223 (mp) yrkande 2. Utskottet tillstyrker samtidigt de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som anges i motion Fi217 yrkandena 2 och 3.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 58 slutar med "utgifter och inkomster" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Principer för budgetpolitiken
Utskottet vill först -- -- -- (= reservation 32) ------ förs till kapitalbudgeten.
Budgetförslagets närmare utformning
Utskottet övergår nu till de konkreta förslagen till förändringar i budgetens utgifts- resp. intäktsposter.
I folkpartiet liberalernas budgetalternativ har med några få undantag regeringens förslag till minskade utgifter godtagits. Därutöver föreslår utskottet i likhet med motionärerna ytterligare besparingar på sammantaget 6,2miljarder kronor (räknat på helår).
Utskottet föreslår några utgiftsökningar, framför allt för biståndet och det glömda Sverige, särskilt de handikappade. Sammantaget uppgår de ökade utgifterna till knappt 2miljarder kronor.
Tillsammans innebär dessa förslag på budgetens utgiftssida således en nettoreducering med drygt 4,2miljarder kronor.
De besparingar och intäktsökningar som föreslås skapar ett sammanlagt utrymme på nära 6miljarder kronor att användas för skattesänkningar nu eller senare. Utskottet tar definitiv ställning till hur detta utrymme skall utnyttjas när utsikterna för 1992 bättre kan överblickas.
Ökade utgifter, helår (milj.kr.):
Det glömda Sverige 78>500 00>Miljö 78>200 00>Bistånd 78>1 050 00>Flyktingar 78>100 00>Kultur 78>60 00>Övrigt 78>40 00> 78>_____ 00> 78>1 950
Besparingar, helår (milj.kr.):
Höjda egenavgifter i a-kassorna 78>2 500 00>Minskade kostnader bostäder 78>750 00>Ändrade regler för sjukpenning 00>under utbildning 78>700 00>Rederistöd 78>550 00>Arbetslivsfonden 78>500 00>MBL-information 78>250 00>Ränteeffekt statliga företag 78>500 00>Presstöd 78>100 00>Övrigt 78>350 00> 78>_____ 00> 78>6 200
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som förordas i motion Fi229 yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter med vad som föreslås i motionerna Fi217 yrkande 2 och Fi227 yrkande 3, men den avviker påtagligt från den inriktning som förordas i motionerna Fi223 yrkande 2 och Fi224 yrkande 2. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224 yrkande 2 samt 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi229 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Centerpartiet framhåller i sin motion att dess budgetalternativ är stramt och att det ger ett 2,2 miljarder kronor bättre budgetsaldo än regeringens. Av överskottet hänför sig 2 miljarder kronor till engångsförstärkningar och krav på ökade inleveranser från myndigheter.
Ett framträdande inslag i motionärernas alternativ är kravet på sänkt moms på mat. Mervärdeskattepåslaget skall fr.o.m. 1992 sänkas till 13,64% på alla former av livsmedel, dock inte på sprit, vin och starköl. Till en del skall omläggningen finansieras genom att den tillfälliga momshöjningen blir bestående även efter 1991 och genom att punktskatterna på bl.a. choklad och konfektyr inte avvecklas enligt tidigare beslut utan tvärtom utvidgas till att omfatta sådana produkter som jordnötter och chips samt dessutom höjs så att den sänkta mervärdeskatten på dessa varor kompenseras av höjda punktskatter. Nuvarande punktskatter gäller till utgången av 1992. Centerpartiet vill också helt avveckla mervärdeskatten på persontransporter samt halvera skatteuttaget på bl.a. serverings- och hotelltjänster. Vidare skall mervärdebeskattningen av energi slopas och ersättas av punktskatter.
Schablonavdraget föreslås bli halverat till 2000 kr. och skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopad. Förslagen leder visserligen till en skatteskärpning men också till en rättvisare beskattning i och med att dagens höga schablonavdrag dels främst gynnar dem som inte har några avdragsgilla kostnader, dels ger mindre skattelindring för de låg- och mellaninkomstgrupper som betalar enbart kommunalskatt än för dem med högre inkomster som påförs även statlig skatt.
På beskattningsområdet föreslår motionärerna dessutom att egenavgifterna för småföretagare sänks samt att förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital liksom omsättningsskatten på aktier avvecklas. Även skogsvårdsavgiften föreslås bli slopad.
På budgetens utgiftssida framlägger motionärerna förslag om ett stort antal omdispositioner och jämkningar. Sålunda föreslår centerpartiet att biståndsramen räknas upp med ytterligare 0,7 miljarder kronor och att sjukvården tillförs ett resurstillskott på 1 miljard kronor inom befintliga resurser. Det senare skall uppnås, inte genom att riksdagen gör omprioriteringar i budgeten utan genom att sjukvårdshuvudmännen åläggs att till den direkta vården omfördela medel som 1989/90 års riksmöte anvisat till vissa insatser i anslutning till äldreomsorgsreformen. Genom att på detta sätt utnyttja medel som avdelats för informationsinsatser kring vissa onödiga förändringar av huvudmannaskapet för äldreomsorgen kan betydande resurser frigöras för att minska sjukvårdsköerna. Motionärerna ser det också som angeläget att få till stånd en förändring som innebär att sjukpenningen används mera strikt som kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom. Detta kommer att begränsa möjligheten att uppbära sjukpenning i samband med utbildning. Motionärerna räknar med att på så sätt kunna minska utgifterna för sjukförsäkringen med 2 miljarder kronor. Vidare föreslår de att 500 tjänster vid AMS och länsarbetsnämnderna skärs bort samt att 1,5 miljarder kronor av de arbetsmarknadsavgiftsmedel som ackumulerats på ett särskilt konto i riksgäldskontoret avdelas till närings- och regionalpolitiska satsningar vid sidan av statsbudgeten.
Motionärerna avvisar bestämt regeringens förslag att föra över 500 milj.kr. ifrån arbetslivsfonden till försäkringskassorna. Enligt centerns uppfattning bör fonden ges rätt att under nästa budgetår upphandla medicinsk rehabilitering för ett lika stort belopp.
Av de 10 miljarder kronor som förutsätts flyta in genom utförsäljning av statliga företag föreslår motionärerna att 2,5 miljarder kronor avdelas till infrastrukturinvesteringar på kommunikationsområdet.
I ett särskilt yrkande (motion Fi227 yrkande 5) begär motionärerna att byggnadsstyrelsens inleveranser skall räknas upp med 0,3 miljarder kronor. Ett lika stort belopp bör, förutom andra inleveranser, televerket tillskjuta.
Utskottet vill med anledning av centerns budgetalternativ anföra följande. Motionärernas olika förslag bör enligt utskottets mening ses som en helhet och bedömas utifrån den samlade effekt det ger upphov till. Med ett sådant synsätt finner utskottet att motionärerna redovisar ett ungefär lika stramt budgetalternativ som regeringens. I flera viktiga avseenden framstår det också som mer välavvägt.
Utskottet instämmer sålunda i motionärernas uppfattning att den lägre mervärdeskattenivå som de förordar för hotell- och restaurangtjänster får långtgående positiva effekter för branschen och turismen över huvud taget. Det är därför inget orimligt antagande att inkomstbortfallet för staten genom den lägre momsen blir marginellt om ens något. Av betydelse i sammanhanget är också att man tveklöst får en positiv effekt på turistnettot, vilket förbättrar bytesbalansen samt ökar sysselsättningen, inte minst i utsatta regioner.
Utskottet delar också motionärernas uppfattning att den tillfälliga likviditetsindragningen från kommunerna inte bör ses som en inkomst i statens budget utan som ett lån. Utskottet har tidigare redovisat skälen för detta.
Centern föreslår en omdisponering av medel som tidigare anvisats till information m.m. rörande den nya organisationen för äldreomsorg. Denna omdisponering redovisas i budgetalternativet både som kostnad och som intäkt och har således ingen effekt på budgetsaldot. Utskottet anser dock att en sådan bruttoredovisning ger en tydligare bild av budgetförslagets olika beståndsdelar.
Enligt utskottets mening gör motionärerna en rimlig bedömning av besparingspotentialen i det framlagda förslaget om inskränkningar i rätten att erhålla sjukpenning i samband med utbildning.
En av statssekreterarna i finansdepartementet har inför utskottet redogjort för de omfattande beräkningar som departementet gjort över de olika partiernas budgetförslag. Utskottet vill starkt ifrågasätta värdet av dessa beräkningar, inte minst mot bakgrund av det resultat de uppvisar på olika punkter. Så t.ex. har centern och vänsterpartiet var för sig framlagt helt likvärdiga förslag om att behålla den tillfälliga momshöjningen på nivån 25 % även efter den 1 januari 1991. Regeringen har i detta fall tillgodoräknat vänsterpartiets budgetförslag ett tillskott per helår på 8,4 miljarder kronor medan samma förslag i centerns alternativ endast gottskrivits 5,6 miljarder kronor. I sin egen motion anger centern 7,8 miljarder kronor som en sannolik budgetförstärkning per helår, vilket är 600 miljoner mindre än vad regeringen fört upp för vänsterpartiet. Utskottet finner för egen del att centerpartiets intäktsbedömning är välgrundad.
Utskottet anser att den höjning av alkohol- och tobaksskatterna som ingår i centerns budgetalternativ bör genomföras. Intäkterna härav bör beräknas på samma sätt som regeringen gjort i fråga om vänsterpartiets budgetförslag.
I likhet med motionärerna anser utskottet att en avveckling av omsättningsskatten på värdepapper skulle ge upphov till positiva effekter och bidra till ökade intäkter från realisationsvinstbeskattningen. Om detta fullt ut kompenserar det intäktsbortfall som uppstår när omsättningsskatten tas bort är inte möjligt att med säkerhet bedöma. Utskottet finner dock det antagande som görs i motionen rimligt.
Utskottet har gått igenom regeringens beräkningar avseende oppositionspartiernas budgetalternativ och därvid inte på någon punkt funnit någon välgrundad avvikelse från de bedömningar som gjorts i centerpartiets motion, förutsatt att man ser motionens förslag som en helhet.
Centern återkommer till sitt tidigare krav på sänkt mervärdeskatt på livsmedel och hävdar att det speciellt gynnar grupper som använder en stor andel av sin disponibla inkomst till nödvändig konsumtion, däribland låginkomsttagare, pensionärer och barnfamiljer. Sett utifrån fördelningssynpunkt har enligt utskottets mening sänkt mervärdeskatt på mat många fördelar. Det är inte möjligt, som ofta hävdas i debatten, att med större träffsäkerhet nå berörda grupper med bidrag. Det skulle krävas mycket byråkrati och stora kostnader om man skulle sortera ut skilda grupper av barnfamiljer, låginkomsttagare, studerande och pensionärer med låg pension osv. Därtill ökar både skatte- och utgiftskvoten om pengarna först skall plockas in som skatt för att sedan ges ut som bidrag.
I och med att mervärdeskatten sänks på all mat (exkl. sprit, vin och tobak) samt att momssänkningen på godis och andra liknande umbärliga varor balanseras av höjda punktskatter blir systemet lätthanterligt och kommer inte att vålla några avgränsningsproblem i handeln.
Förslaget om sänkt byggmoms leder liksom förslagen om lägre mervärdeskatteuttag på vatten/avlopp, renhållning och fastighetsförvaltning till att rundgången med skattemedel kan minskas och därmed också skattetrycket. Så t.ex. leder den lägre byggmomsen till att investeringsbidrag på sammanlagt 5,5 miljarder kronor per år kan slopas.
Det stora underskottet i Sveriges bytesbalans är ett avgörande problem i ekonomin. Det kan inte lösas på annat sätt än genom ökat sparande i Sverige. Centern återkommer mot denna bakgrund med sitt förslag om personliga investeringskonton. Kontonas konstruktion befrämjar i hög grad nysparande och stimulerar till extra insatser för att få utrymme för detta. I den omfattning som nysparandet grundas på extra inkomster blir det inte ens kortsiktigt några kostnader för statsbudgeten medan däremot de positiva effekterna på ekonomin blir betydande. Utskottet bedömer värdet av att rätta till grundläggande obalanser i ekonomin som så stort att mindre försvagningar av budgeten i detta sammanhang är av underordnad betydelse.
Med hänvisning till det anförda biträder utskottet centerpartiets förslag till budgetpolitiska riktlinjer. Utskottet bifaller således motion Fi227 yrkandena 3 och 5.
I motion Fi217 (m) framförs många förslag och synpunkter som utskottet delar, men utskottet kan bl.a. inte biträda den betydande resursindragning från kommunerna som moderata samlingspartiet förordar och som kommer att leda till väsentligt försämrad kommunal service liksom en orättvis fördelningspolitik. Utskottet avstyrker därför motion Fi217 (m) yrkandena 2 och 3.
Även i folkpartiet liberalernas motion Fi229 finns många förslag som i huvudsak överensstämmer med vad utskottet har ställt sig bakom, men de saknar i flera fall den fördelningspolitiska profil som utskottet lagt stor vikt vid och som utskottet anser vara av avgörande betydelse. Utskottet avstyrker därför motion Fi229 (fp) yrkande 2.
Vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna redovisar i motionerna Fi224 resp. Fi223 budgetalternativ som har det gemensamt att de båda leder till ökat skattetryck. Utskottet kan med hänsyn härtill inte biträda dessa motioner.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224 yrkande 2 och 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Trots att regeringen räknar med att arbetslösheten kan stiga upp mot 4 % nästa år väljer man att lägga fram en budget som på papperet är i balans. Regeringens välbalanserade budget är emellertid i hög grad en följd av osedvanligt låga pris- och löneantaganden. Utgår man i stället från mer realistiska antaganden om pris- och löneutvecklingen kommer budgeten att uppvisa betydande överskott. I likhet med vänsterpartiet kan utskottet därför inte tolka budgetförslaget på annat sätt än att regeringen inte längre ger målet om full sysselsättning högsta prioritet.
Vänsterpartiet lägger i det budgetalternativ som redovisas i motion Fi224 tyngdpunkten på fördelningspolitiken. I överensstämmelse med detta synsätt kräver motionärerna att riksdagens nyligen fattade beslut om nedsättning av sjuk- och föräldraförsäkringen rivs upp samt att andra etappen av föräldraförsäkringen genomförs. De avvisar också förslaget att slopa friåret vid sjukhusvård för förtidspensionärer liksom förslaget att avveckla det särskilda stödet till flerbarnsfamiljer för köp av egnahem. Utskottet ansluter sig till motionärernas uppfattning i dessa frågor och ställer sig också bakom den av dem förordade utbyggnaden av barnomsorgen liksom deras förslag att vidta särskilda insatser inom hälso- och sjukvården för att minska helgtjänstgöringen. Motionärerna för också fram ett som utskottet ser det fördelningspolitiskt välmotiverat förslag om extra åtgärder för de sämst ställda pensionärerna.
Vänsterpartiet vill återställa skattesystemets inkomstfördelande roll och förordar mot denna bakgrund skärpt inkomstbeskattning genom höjd skattesats för inkomsttagare med inkomster överstigande 240000 kr., slopat grundavdrag i inkomstlägen överstigande 180000 kr. samt helt slopad avdragsrätt för ränteutgifter överstigande 100000 kr. I likhet med utskottet anser motionärerna att de indirekta skatterna bör differentieras så att baskonsumtion beskattas lägre än annan konsumtion. För att stärka låginkomsttagarnas och barnfamiljernas ställning föreslår de att mervärdeskatten på mat, kollektivtrafik och fjärrvärme sänks. Å andra sidan vill de behålla punktskatterna på vissa umbärliga konsumtionsvaror. De vill också höja stämpel- och reklamskatterna samt införa nya skatter på finansiella tjänster och försäljningen av hyreshus.
Utskottet gör den bedömningen att med vänsterpartiets budgetförslag förs ca 7 miljarder kronor över till hushållssektorn. Därtill kommer lättnaderna i den indirekta beskattningen. I och med att skattelättnaden för hushållen liksom bidragen dit finansieras med en motsvarande skärpning för höginkomsttagarna sker inte en överföring till hushållen sett som grupp. I stället sker en omfördelning från höginkomsttagare till låginkomsttagare.
Kommunernas finanser bör långsiktigt stärkas på det sätt som motionärerna föreslagit. I första hand sker detta genom att grundavdraget slopas. För budgetåret 1991/92 beräknas denna åtgärd inbringa närmare 5 miljarder kronor till statskassan, medel som bör ställas till kommunernas förfogande i form av ett kommunalt stödpaket. I enlighet med vad som förordas i motionen bör satsningar i första hand göras inom barnomsorg, hemtjänst och sjukvård. Dessutom bör en del av medlen reserveras för en utbyggnad av kommunala bostadstillägg.
Utskottet biträder också motionärernas uppfattning att försvarsanslagen bör minskas med 10 % och att JAS-projektet bör läggas ner. Å andra sidan vill motionärerna återställa enprocentsmålet för u-hjälpen och föreslår därför att biståndsanslaget räknas upp med 2,1 miljarder kronor. På kommunikationsområdet föreslår de i avvaktan på regeringens aviserade proposition om investeringar i infrastruktur en minskad satsning på bro- och vägutbyggnader men ökade insatser för kollektivtrafiken och utbyggnaden av järnvägslinjer.
Av motionen framgår att utgifterna i budgetförslaget överstiger intäkterna med ca 2,5 miljarder kronor, men detta underskott kan komma att utvidgas under våren när regeringen lägger fram propositioner inom sådana områden som utbildning, energi, miljö och näringspolitik.
Med hänvisning till vad utskottet här har anfört tillstyrker utskottet det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som vänsterpartiet redovisar i motion Fi224. Regeringens och övriga partiers budgetförslag tillgodoser inte de krav som enligt utskottets mening bör gälla för budgetpolitiken. Utskottet har därför avvisat dessa förslag.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion 1990/91:Fi224 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
36. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar med "Miljöpartiet de gröna" och på s. 71 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Miljöpartiet de gröna slår i motion Fi223 fast att de viktigaste målen för partiets budgetalternativ är att minska såväl den materiella förbrukningen som energiförbrukningen och miljöbelastningen samt att främja förebyggande vård, utjämna sociala och ekonomiska klyftor, sänka inflationstrycket och bibehålla arbetslinjen.
I likhet med miljöpartiet de gröna anser utskottet att det är en huvuduppgift att bygga om samhället i en mer miljövänlig riktning. Resurskrävande och miljöstörande teknik måste bytas mot resurssnål och miljövänlig.
De miljöinriktade investeringar som motionärerna vill få till stånd innefattar satsningar på järnvägar och kollektivtrafik, på energiområdet och på internationell miljövård. För utskottet framstår den valda inriktningen på investeringarna som både riktig och synnerligen angelägen om man skall kunna förbättra miljön.
Skall de miljöpolitiska kraven kunna tillgodoses framöver måste beskattningen av energi och miljöstörande verksamhet skärpas. Miljöpartiet de grönas förslag har denna inriktning. Partiet förespråkar en skatteväxling mellan sänkta arbetsgivaravgifter och höjda råvaru- och miljöskatter. Arbetsgivaravgifterna skall sänkas med 10 procentenheter -- dvs. med cirka en fjärdedel -- i Norrland, på Gotland samt i vissa kommuner i Dalarna och Värmland. I övriga delar av landet utom storstadsområdena begränsas sänkningen till 4 procentenheter. I storstadsområdena skall dock samma nivå gälla för sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg. Med den regionalt differentierade sänkningen av arbetsgivaravgifterna befrämjas utvecklingen i skogslänen medan storstädernas expansion motverkas.
I motionen föreslås att olika former av energiskatter skärps med 25 miljarder kronor. Motionärerna vill slopa mervärdeskatten för basmat, kollektivtrafik och förnybara energikällor men i övrigt höja den med 2 procentenheter. För hotell- och restaurangtjänster skall dock tidigare skattesats gälla. Tobaks- och alkoholbeskattningen föreslås bli kraftigt skärpt.
Grundavdraget vid inkomstbeskattningen bör enligt motionärerna höjas, vilket tillsammans med en ny skatteskala lindrar beskattningen av inkomster understigande 150000 kr. och skärper den i inkomstlägen däröver. Motionärernas skatteförslag innefattar också kraftigt begränsade möjligheter till ränteavdrag samt extra avdrag för glesbygdsbor och dem som uppbär hobbyinkomster.
Miljöpartiet de gröna föreslår att föräldraförsäkringen byggs ut med ytterligare en månad och att ersättningsnivån samtidigt sänks för den del av inkomsten som överstiger ca 145000 kr. Utvecklingsbiståndet bör enligt motionärerna räknas upp med 1 miljard kronor för miljöinsatser, och ett lika stort belopp bör avdelas för miljöinsatser i Central- och Östeuropa.
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att i nuvarande konjunkturläge föra en stram finanspolitik. Motionärernas budgetalternativ är för nästa budgetår drygt 3 miljarder kronor starkare än regeringens. Utskottet ser det som värdefullt att åtstramningen har en klart miljöinriktad profil. Budgetalternativet leder till ett något högre skattetryck än för närvarande. Enligt utskottets mening bör denna skärpning dock kunna accepteras under de år en stor kraftsamling kommer till stånd för ombyggnaden av samhället i miljövänlig riktning.
Genom omfördelningen från skatt på arbete till skatt på energiråvaror och miljöfarliga utsläpp bör enligt utskottets mening kostnadstrycket för många företag komma att minska, vilket i sin tur bidrar till att minska inflationstakten.
Med hänvisning till vad utskottet här har anfört tillstyrker utskottet det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som miljöpartiet de gröna redovisar i motion Fi223. Utskottet har vid sin genomgång av övriga partiers ekonomisk-politiska motioner funnit dessa budgetförslag behäftade med sådana brister att de inte kan godtas. Av samma anledning avvisar utskottet de förslag till riktlinjer som förs fram av regeringen i finansplanen. Utskottet tillstyrker således motion Fi223 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringenatt riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad utskottet anfört i motion 1990/91:Fi223 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner (mom.20)
Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 73 slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den ekonomiska politiken påverkar och styr industriutvecklingen, val av energiförsörjning, transportutveckling och övrig näringspolitik. Ett mål för den ekonomiska politiken är att öka den ekonomiska tillväxten och därmed den materiella konsumtionen. Detta innebär att icke förnybara resurser förbrukas och att vi konsumerar produkter från biosfären. Resultatet blir miljöförstöring och förstöring av biosfärens produktionsförmåga.
Utskottet delar mot denna bakgrund uppfattningen i motion Fi718 (mp) att de ekonomiska propositionerna också måste omfatta en redovisning av hur den föreslagna ekonomiska politiken påverkar vår miljö och vår hälsa. Det är också viktigt att veta hur vi påverkar miljön i andra länder och hur vi påverkas av vad som sker i vår omvärld. Det finns redan i dag en mängd data som beskriver förhållandena och utvecklingen på olika miljöområden. Det borde därför vara möjligt att redan nu påbörja arbetet med att redovisa miljöbudgetar för det svenska samhällets aktiviteter.
Det är således utskottets uppfattning att vi måste få konsekvensbeskrivningar som visar hur den rådande konjunkturen och den föreslagna politiken påverkar tillståndet hos både natur och miljö, såväl i Sverige som utomlands. Detta kan troligen uttryckas genom ett antal nyckeltal som kan utvecklas allteftersom vi får nya kunskaper om den ekonomiska politikens påverkan på våra livsförutsättningar. I motion Fi718 (mp) anges ett antal variabler som beskriver tillståndet i vår miljö. Utskottet anser att de utgör ett bra exempel på vad som tämligen omgående skulle kunna göras för att förbättra kunskaperna om vart den ekonomiska politiken för oss. Av det anförda följer att även utredningförslag bör kompletteras med beskrivningar av förslagens miljökonsekvenser.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi718 (mp) samt föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om redovisning av konsekvenserna på miljön av förslag i propositioner och i utredningar.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi718 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Statsskuldspolitiken (mom. 5)
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Den s.k. utlandslånenormen innebär att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta. Därigenom tvingas riksgäldskontoret att finansiera upplåningen i svensk valuta till väsentligt högre ränta än om man lånade i utländsk valuta. Detta orsakar mycket stora kostnader för den svenska staten och de svenska skattebetalarna. Genom att i stället låna i utländsk valuta skulle vi kunna spara åtskilligt som kunde användas för mer angelägna uppgifter i den offentliga sektorn.
I dagsläget innebär normen också att vi får en väsentligt högre räntenivå än vi annars skulle behövt ha. Därigenom dämpas företagens investeringar och stiger hushållens boendekostnader. Det leder till försämrad sysselsättning och minskade reala inkomster. Det finns därför anledning att ompröva denna politik. Det är mot denna bakgrund rimligt att en större del av statens upplåning sker i utlandet.
2. Investeringsfonder (mom. 9)
Carl Frick (mp) anför:
Regeringen har beslutat att släppa medel från de allmänna investeringsfonderna och investeringsreserverna fria. Före beslutet om ett generellt frisläpp var dessa fonder och reserver tillgängliga för finansiering av miljöinvesteringar.
Enligt min uppfattning är det olyckligt att man nu genom ett allmänt frisläpp mister den styreffekt mot miljöinvesteringar som förelåg före frisläppet. Detta kan sägas vara ett exempel på att de miljöpolitiska ambitionerna får vika när åtgärder måste vidtas för att uppfylla de traditionella ekonomisk-politiska målen.
3. De ekonomisk-politiska förslagens ursprung (mom.18)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anför:
Syftet med motion Fi703 var att för en av allt att döma omedveten regering påtala att många av regeringens förslag under senare tid -- alltifrån svenskt medlemskap i EG till slopande av SCBs partisympatiundersökningar -- innebär att gamla moderata krav till fullo förverkligats. Med hänsyn till den uppmärksamhet motionen redan väckt framstår det emellertid enligt vår mening inte som nödvändigt att nu ytterligare ge regeringen detta till känna.
Innehåll
Sammanfattning1 Inledning3 Propositionens förslag4 Motionsyrkandena5 Propositionen11 Motionerna14
Utskottet27 Den ekonomiska politiken27 Den internationella ekonomiska utvecklingen27 Utvecklingen i Sverige30 Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken34 Sambandet ekologi och ekonomisk politik41 Spelregler på arbetsmarknaden43 Statsskuldspolitiken43 Kostnader för statens skuld43 Statsskuldspolitiken44 Penning- och valutapolitiken45 Avskaffandet av valutaregleringen45 Penningpolitiken46 Inlåningskonton utomlands49 Rätten att handla med valutor50 Investeringsfonder50 Förändringar och utveckling av löntagarfonderna52 Avveckling av löntagarfonderna52 Uttalande mot nya kollektiva fonder53 AP-fondens fondstyrka53 Användande av AP-fonderna för järnvägsinvesteringar54 Prisfrågor54 Konjunkturstyrning av statliga investeringar55 Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen55
Budgetpolitiken56 Budgetutvecklingen56 Besparingar i finansplanen56 Krav på tydligare budgetteknik m.m.59 Överföringar mellan statsbudget och olika fonder59 Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften60 De olika budgetalternativen61 De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken70 De ekonomisk-politiska förslagens ursprung71 Underlag för fördjupad myndighetsprövning71 Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner72 Särskilda frågor73 Kompensation till myndigheter för ingående mervärdeskatt73 Rörlig kredit i riksgäldskontoret74 Lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning74 Finansiell styrning av statsförvaltningen m.m.74 Statliga garantier74 Lönenivån i anslagsberäkningarna74 Dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad fördelning av ärenden mellan departementen75 Hemställan75
Reservationer 1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (m,fp)79 2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (c)86 3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (v)94 4. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (mp)97 5. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2) (c,v,mp)101 6. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2, motiveringen) (m,fp)102 7. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (m,fp,c)103 8. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (v)103 9. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (mp)104 10. Statsskuldspolitiken (mom. 5) (m,fp)104 11. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (m,fp)105 12. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (c)107 13. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (v,mp)108 14. Inlåningskonto utomlands (mom. 7) (m,fp)108 15. Rätten att handla med valutor (mom. 8) (m,fp)109 16. Investeringsfonder (mom. 9) (m,fp)109 17. Investeringsfonder (mom. 9) (c)110 18. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10) (m,fp,c)111 19. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen) (v)113 20. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom. 10, motiveringen) (mp)113 21. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar (mom.11) (v)114 22. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar (mom.11, motiveringen) (m,fp)114 23. Prisfrågor (mom. 12) (m,fp)115 24. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14) (m)115 25. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14) (fp)116 26. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14) (c)117 27. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14) (mp)118 28. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14, motiveringen) (v)118 29. Redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och olika fonder (mom.15) (m,fp)118 30. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften (mom.16) (c)119 31. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften (mom.16, motiveringen) (m)120 32. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17) (m)120 33. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17) (fp)124 34. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17) (c)125 35. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17) (v)129 36. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17) (mp)131 37. Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner (mom.20) (v,mp)133
Särskilda yttranden 1. Statsskuldspolitiken (mom.5) (v)134 2. Investeringsfonder (mom.9) (mp)134 3. De ekonomisk-politiska förslagens ursprung (mom.18) (m)134
Tabeller
1. Utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP) och inflationen i vissa OECD-länder27 2. Försörjningsbalans30 3. Nyckeltal31 4. Bidrag till BNP-tillväxten32 5. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 och 1989/1990--1991/9256
e