Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m.
Betänkande 1994/95:FiU10
Finansutskottets betänkande
1994/95:FIU10
Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m. (prop. 1994/95:100 bil. 1)
Innehåll
- Sammanfattning
- Propositionens förslag
- Motionsyrkandena
- Utskottet
- Hemställan
- Reservationer
- Innehållsförteckning
1994/95
FiU10
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.
Sammanlagt har 34 reservationer och 2 särskilda yttranden avgivits på de punkter som anges i betänkandets innehållsförteckning. När det gäller inriktningen av den ekonomiska politiken har företrädarna i utskottet för Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna avgivit en gemensam reservation.
OECD-länderna har nu definitivt lämnat 1990-talets första lågkonjunktur bakom sig. I Västeuropa ökar tillväxten och väntas år 1996 något överstiga 3 %. För flertalet länder inom OECD-området har utvecklingen emellertid inneburit att man går in i högkonjunkturen med en extremt hög statlig skuldsättning.
Den svenska ekonomin kännetecknas av att exporten fortsätter att öka kraftigt. Samtidigt sker en påtaglig ökning av antalet sysselsatta och då främst i industrisektorn. Återhämtningen av ekonomin hålls emellertid tillbaka av den alltjämt snabbt växande statsskulden. Det forsatt höga ränteläget bidrar till att hemmamarknaden utvecklas svagt. Näringslivets investeringar förutses dock öka kraftigt. Den samlade produktionen väntas i år öka med drygt 2,5 % och nästa år med nära 3 %.
På grund av de senaste årens kraftiga försämringar av de offentliga finanserna har vi i Sverige tvingats att helt inrikta finanspolitiken mot en stabilisering av statsskulden. Samtidigt måste finanspolitiken utformas så att fördelningspolitiken och åtgärderna för att minska arbetslösheten får ökad tyngd. Enligt utskottets mening har de i finansplanen föreslagna åtgärderna en sådan inriktning.
Penningpolitikens uppgift är att värna prisstabiliteten. Som utskottet ser det kommer omläggningen av finanspolitiken att ge ett ökat förtroende för den ekonomiska politiken och därmed förutsättningar för en starkare växelkurs och lägre räntor. Utskottet konstaterar också att arbetsmarknads- och näringspolitiken nu ges en sådan utformning att politikens olika medel aktivt medverkar till att undanröja de flaskhalsar, som kan uppträda i den nu uppåtgående konjunkturen. Därigenom kan inflationstendenserna hållas tillbaka.
Utskottet framhåller särskilt i betänkandet att lönebildningen kommer att få en avgörande betydelse för att den i finanansplanen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken skall nå framgång. Arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för möjligheterna att nå framgång. Om lönerna genom parternas försorg länkas in i en strategi för tillväxt innebär detta minskad inflationsrisk och förbättrade offentliga finanser. Detta skulle starkt bidra till lägre räntor, högre investeringar och en större uthållig sysselsättningsökning.
På bara tre år har statsskulden fördubblats och väntas i slutet av detta budgetår uppgå till närmare 1 400 miljarder kronor, motsvarande 90 % av BNP. Den exceptionellt snabba skuldökningen, som torde sakna motstycke i OECD:s annaler, har lett till att statsskuldräntorna på tre år svällt med ett belopp som är lika stort som statens samlade stöd till barnfamiljer, inkl. föräldraförsäkringen.
I betänkandet biträder finansutskottet regeringens förslag till inriktning av budgetpolitiken. Skall arbetet med att sanera statsfinanserna vinna respekt hos allmänheten måste åtgärderna ges en sådan inriktning att bördornas fördelning framstår som rättvis genom att alla får bidra efter förmåga. Detta måste vara en viktig utgångspunkt om saneringsarbetet skall kunna få den breda folkliga uppslutning som krävs för att man framgångsrikt skall kunna komma till rätta med problemen.
Utskottet delar regeringens uppfattning att man i första hand skall värna om grundläggande offentliga verksamheter som barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg. Det innebär med nödvändighet att besparingarna i stor utsträckning måste inriktas mot transfereringar till hushåll. Besparingar måste emellertid även fortsättningsvis göras i statlig konsumtion.
Utskottet har inte heller något att erinra mot den föreslagna omfattningen på det besparingsprogram som redovisas i finansplanen, 21,7 miljarder kronor fram till år 1998.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet dels proposition 1994/95:100 (budgetpropositionen), i vad avser bilaga 1 Finansplanen, yrkandena 1--3 och 5,
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1994/95:Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m), 1994/95:Fi202 av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (mp), 1994/95:Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds), 1994/95:Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s), 1994/95:Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v), 1994/95:Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s), 1994/95:Fi207 av Birgitta Hambraeus (c), i vad avser yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1994/95:Fi208 av Lena Klevenås (s), i vad avser yrkande 1, 1994/95:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v), 1994/95:Fi210 av Carl Bildt m.fl. (m), 1994/95:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp), i vad avser yrkandena 1--4 och 8, 1994/95:Fi212 av Birger Schlaug m.fl. (mp), i vad avser yrkandena 1--4, 6, 9 och 25, 1994/95:Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s), 1994/95:Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s), 1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkandena 1--5, 1994/95:Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkandena 1--4, 1994/95:Fi219 av Olof Johansson m.fl. (c), i vad avser yrkandena 1--5 och 16, 1994/95:Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m), 1994/95:Fi507 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s), 1994/95:Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s), 1994/95:Fi603 av Per Erik Granström och Bo Holmberg (s), 1994/95:A201 av Eva Goës m.fl. (mp), i vad avser yrkande 2, 1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c), i vad avser yrkande 1, 1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkandena 7 och 8, 1994/95:Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m), i vad avser yrkande 10, 1994/95:Sk623 av Sten Svensson (m), i vad avser yrkande 2, 1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkande 8 och 1994/95:U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp), i vad avser yrkandena 7 och 8.
Propositionens förslag
I proposition 1994/95:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i bilaga 1 Finansplanen (Finansdepartementet) att riksdagen
1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen har förordat i propositionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som regeringen har förordat i propositionen,
3. att riksdagen godkänner riktlinjerna för budgetering och redovisning av statens verksamhet i enlighet med vad regeringen har förordat (Ekonomisk styrning av statlig verksamhet, avsnitt 2.1),
5. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1995/96 besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kr (Budgetförslaget och statens ekonomiska ställning, avsnitt 6.1).
Motionsyrkandena
1994/95:Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att offentliggöra IMF:s årliga sammanfattande synpunkter.
1994/95:Fi202 av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att en expertutredning tillsätts för att granska olika tekniska utformningar av bl.a. friktionsavgifter som medel att öka trögheten på marknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det demokratiska underskott som uppstår då valutamarknaden inte omgärdas av spelregler,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka inom EU för att möjlighet skall ges för stater att införa tröghetsskapande åtgärder för kapitalflöden mellan unionens medlemmar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ta initiativ för att upprätta internationella spelregler för valutaflöden med syfte att öka trögheten i valuta- och andra kapitalflöden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av genomlysning och regler för valuta- och finansmarknader.
1994/95:Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att uppmärksamma institutionernas grundläggande betydelse för en långsiktigt god ekonomisk utveckling.
1994/95:Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av ett parlamentariskt forum för debatt, rekommendationer och beslut i långsiktiga miljöresurs- och fördelningsfrågor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett sekretariat inom regeringskansliet för analys av ekonomisk och social utveckling på lång sikt.
1994/95:Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lönepolitiken i statlig verksamhet.
1994/95:Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att inrätta ett lönetak för anställda i offentlig verksamhet.
1994/95:Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsning på investeringar för att utveckla och vårda människan,
2. att riksdagen beslutar att inte gå in i EU:s valutaunion,
4. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om återinförande av Riksgäldskontorets checkkredit i Riksbanken och om lagen om kreditpolitiska medel, i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer rättvisande beräkning av statens skuld, där även tillgångar medräknas.
1994/95:Fi208 av Lena Klevenås (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regler för de fria kapitalrörelserna.
1994/95:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att minska storleken på arvoden.
1994/95:Fi210 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken samt inriktningen och omfattningen av de utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar som anförts i motionen.
1994/95:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en miljömässigt hållbar ekonomisk utveckling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningspolitiska prioriteringar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konvergensprogram till EU.
1994/95:Fi212 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny ekonomisk politik som tar sin utgångspunkt i ekologins och miljöns fundamentala roll för samhällsutvecklingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ekologiska krisen och vikten av att inte miljöskulden tillåts öka ytterligare utan tvärtom skall minskas,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett ekonomiskt-politiskt åtgärdsprogram för att uppfylla de miljömål som riksdagen tidigare har antagit eller uttalat,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken inför 2000-talet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmålen i en grön ekonomisk-politisk strategi,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att utveckla en väl fungerande marknadsekonomi, en s.k. kretsloppsekonomi,
25. att riksdagen beslutar sänka arbetsgivaravgifterna med totalt 25 500 000 000 kr för budgetåret 1995/96.
1994/95:Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att förhindra växande klyftor bl.a. genom tillsättande av en jämlikhetsdelegation.
1994/95:Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en utredning med uppgift att föreslå medel att motverka stora löneskillnader.
1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i motionen,
2. att riksdagen antar de riktlinjer för budgetpolitiken som anges i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk kommitté för långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etikens betydelse för en god ekonomisk utveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken,
1994/95:Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om penningpolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strukturpolitiken,
1994/95:Fi219 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 i motsvarande del godkänner riktlinjerna för finans- och penningpolitiken i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 i motsvarande del godkänner inriktning och omfattning av utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk förankring av det s.k. konvergensprogrammet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskad statlig konsumtion och den kommunala ekonomin.
1994/95:Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisningen av jämförelsetal m.m. i finansplan och statsbudget,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beräkningarna som avser budgetens intäktssida avsevärt bör förbättras samt att precisionen vid beräkningarna av utgifterna bör höjas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en klarare analys och redovisning av institutionella förhållanden som på avgörande sätt kan påverka bedömningen av den svenska ekonomin,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisningen av posten statsskuldräntor.
1994/95:Fi507 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetet med strukturförändringar.
1994/95:Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effektivare resursanvändning i statlig verksamhet.
1994/95:Fi603 av Per Erik Granström och Bo Holmberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om placeringsregler för kapitalförvaltare av premiereservsystemet i det reformerade allmänna pensionssystemet.
1994/95:A201 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att satsa på en "grön offentlig sektor".
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken för att åstadkomma en hållbar utveckling, god miljö, rättvis fördelning och regional balans.
1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige aktivt deltar i EU:s ekonomiska och monetära samarbete,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samarbetet inom EMU skall leda till både låg inflation och aktiv bekämpning av arbetslösheten.
1994/95:Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) vari yrkas
10. att riksdagen beslutar att aktiebolaget Tipstjänst skall överlåtas till de ideella organisationerna med de förutsättningar som angavs i riksdagsbeslutet 1994.
1994/95:Sk623 av Sten Svensson (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvensanalyser före beslut om förändrad service till näringslivet.
1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
8. att riksdagen avslår regeringens förslag beträffande utbetalning av barnbidrag, bidragsförskott och bostadsbidrag.
1994/95:U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inom EU motsätter sig förverkligandet av EMU och en gemensam valuta,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inom EU föreslår gemensamma mellanstatliga åtgärder för att öka trögheten på finansmarknaden.
Utskottet
Utskottet Den ekonomiska politiken
Internationell utveckling
Av tabell 1 framgår att OECD-länderna definitivt har lämnat 1990-talets första lågkonjunktur bakom sig.
Tabell 1. BNP-tillväxt i vissa OECD-länder Årlig procentuell förändring
________________________________________________________ 1994 1995 1996 ________________________________________________________ USA 3,8 2,9 2,2 Japan 1,0 2,4 2,9 Västra Tyskland 2,0 2,4 3,2 Frankrike 2,1 3,0 3,3 Storbritannien 3,7 3,3 2,8
Danmark 4,6 3,3 2,8 Finland 3,7 4,8 4,1 Norge 4,8 2,9 2,6
OECD-Europa 2,3 2,8 3,1 OECD-total 2,8 2,8 2,7 ________________________________________________________
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Några avgörande förändringar i den bedömning av den internationella utvecklingen som presenteras i finansplanen i jämförelse med den prognos som departementet redovisade i höstas i propositionen 1994/95:25 föreligger inte (jfr 1994/95:FiU1).
Vad gäller utvecklingen utanför OECD-området kan nämnas att tillväxten i de s.k. DAE-länderna (Dynamic Asian Economics), dvs. Sydkorea, Taiwan, Hongkong, Singapore, Thailand och Malaysia enligt OECD-sekretariatets bedömning kommer att fortsätta vara stabilt hög. Den årliga BNP-tillväxten väntas under perioden 1994--1996 ligga över 7 %. Denna utveckling har bl.a. inneburit att av den svenska exporten går nära 10 % till Fjärran Östern. De mest expansiva marknaderna för svensk export i detta område är i här nämnd ordning Malaysia, Kina, Sydkorea och Singapore.
De händelser av större betydelse som har inträffat efter det att Finansdepartementet färdigställde den nu aktuella prognosen (kalkylerna avslutades den 22 december) är den finansiella krisen i Mexiko och den svåra jordbävningen i Kobe i Japan. Det är främst den mexikanska krisen i kombination med växande politisk instabilitet i Italien och Spanien som skapat oro på den finansiella marknaden. Förutom Mexiko har den även drabbat länder med stora underskott i de offentliga finanserna. Dessa länder har fått se sina valutor ytterligare försvagas samtidigt som räntedifferensen gentemot de stora industriländerna Tyskland och Förenta staterna har ökat något. Jordbävningen i Kobe innebär med all sannolikhet att tillväxten i Japan i år blir något lägre än vad som angivits i tabell 1. De flesta etablerade konjunkturbedömare drar emellertid den slutsatsen av här akuella händelser att de endast får en övergående och trots allt begränsad påverkan på den ekonomiska utvecklingen i OECD-området.
I motion Fi219 (c) efterlyses -- bl.a. med hänvisning till jordbävningen i Kobe -- en mer ingående analys av vad olika scenarier i det internationella skeendet kan få för konsekvenser för världsekonomin.
Som utskottet ser det är det förenat med stora svårigheter att med rimlig säkerhet kunna förutse sådana händelser som den mexikanska krisen eller den nämnda jordbävningen. I motionen nämns som exempel på händelser som borde belysas i ett alternativt scenario även en tänkbar jordbävning i Tokyo. Det förefaller emellertid inte särskilt meningsfullt att inom ramen för den prognosperiod som är aktuell i finansplanen analysera effekterna av en sådan hypotetisk katastrof.
Den utveckling som beskrivs i tabell 1 kan tolkas så att OECD-området nu är inne i en period med en tillväxt under några år på nära 3 %. Även om högkonjunkturen i Förenta staterna av OECD-sekretariatet och Finansdepartementet bedöms nå sitt toppläge under innevarande år väntas produktionen i Västeuropa fortsätta att öka. Men i likhet med högkonjunkturerna under 1980-talet tenderar arbetslösheten i Europa även fortsättningsvis att ligga kvar på mycket höga nivåer (jfr tabell 2).
Tabell 2. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder Årlig procentuell förändring
__________________________________________________________________ 1993 1994 1995 1996 __________________________________________________________________
Konsumentpriser
USA 3,0 2,7 3,5 3,8 Japan 1,3 0,5 0,4 0,6 Västra Tyskland 4,1 3,0 2,3 2,5 Frankrike 2,1 1,8 2,0 2,5 Storbritannien 1,5 2,4 3,0 3,4
Danmark 1,2 2,0 2,6 3,0 Finland 2,2 1,2 2,3 2,7 Norge 2,3 1,5 2,3 2,7
OECD-Europa 3,2 2,8 2,9 3,3 OECD-totalt 2,8 2,3 2,7 3,0
Öppen arbetslöshet
OECD-Europa 10,7 11,6 11,3 10,9 OECD-totalt 8,0 8,3 7,9 7,7 __________________________________________________________________
Källor: OECD och Finansdepartementet.
En viktig skillnad i jämförelse med utvecklingen under 1980-talets högkonjunkturer kan dock föreligga om den inflationsprognos som redovisas i finansplanen och som står i god överensstämmelse med OECD-prognosen infrias. Inflationen i Västeuropa kommer under denna förutsättning under åren 1994--1996 att vara väsentligt lägre än vad som kunnat noteras för något år under 1980-talet.
I jämförelse med år 1980 har den statliga skuldsättningen påtagligt ökat för nästan samtliga OECD-länder. Det är endast Storbritannien och Norge som i jämförelse med skuldsituationen år 1980 har förbättrat sina statsfinanser.
Avsikten i det följande är att göra en översiktlig beskrivning av skuldutvecklingen i vissa OECD-länder.
Det bör observeras att OECD:s skulddefinition (tabell 3) inte helt överensstämmer med den som ligger till grund för redovisningen i tabell 4, som utgår från EU:s definition.
I flera av OECD-länderna har skuldkvoten -- bruttoskuldkvoten uttryckt som procent av BNP -- mer än fördubblats. I tabell 3 redovisas skuldutvecklingen för de OECD-länder vars ekonomiska utveckling tidigare beskrivits i tabellerna 1 och 2.
Tabell 3. Bruttostatsskuldkvot (a) och budgetsaldo (b) i procent av BNP i vissa OECD-länder
_________________________________________________________________________ 1980 1994 1995 1996 (a) (a) (b) (a) (b) (a) (b) _________________________________________________________________________
USA 37,7 64,6 -2,0 64,7 -1,8 65,0 -1,8 Japan 52,0 78,7 -2,0 83,4 -1,8 88,2 -1,8 Tyskland 32,8 53,2 -2,7 61,2 -2,4 60,4 -1,8 Frankrike 30,9 56,0 -5,7 58,8 -5,0 60,2 -4,0 Storbritannien 54,1 51,8 -6,8 54,0 -4,7 54,1 -3,2
Danmark 33,5 63,2 -4,2 69,3 -3,0 69,5 -2,2 Finland 14,1 70,9 -4,6 80,2 -5,1 86,2 -3,3 Norge 52,2 46,7 -1,3 47,8 -0,5 48,5 -0,2
OECD-Europa* 41,4 72,6 -6,0 76,3 -5,2 76,9 -4,2 OECD-totalt** 41,5 70,6 -3,8 72,9 -3,3 74,0 -2,9 ___________________________________________________________________________
* Med undantag för Island, Luxemburg, Schweiz, Turkiet. ** Utöver undantagen i not* ingår ej heller Mexiko och Nya Zeeland. Källa: OECD.
Det kan nämnas att de länder som år 1994 hade den högsta skuldkvoten enligt OECD:s definitioner var Belgien (142 %), följt av Italien (123 %), Grekland (121 %), Kanada (96 %) och Irland (88 %).
I de konvergenskriterier som EU-länderna skall uppfylla innan växelkurserna slutligen låses i tredje etappen av EMU ingår en gräns för storleken på ett lands bruttoskuld. Dessa kriterier sätter således bl.a. maximigränser för den konsoliderade bruttoskulden (skuldkvoten 60 %) och den offentliga sektorns budgetunderskott (3 % av BNP). Även inflationstakt, långa marknadsräntor samt växelkursutveckling ingår i kriterierna. Inflation och långa räntor i genomsnitt under en tidsperiod får inte överstiga nivån i en referensgrupp av länder med mer än 1,5 resp. 2 procentenheter. Denna referensgrupp består av de tre länder som uppvisar störst prisstabilitet. Med utgångspunkt från senast kända utfallsdata (1994) skulle detta i nuvarande medlemskrets vara Danmark, Frankrike och Finland.
I finansplanen görs följande redovisning av hur EU-ländernas ekonomier förhåller sig till de i Maastrichtfördraget angivna konvergenskraven.
I tabell 4 är underskott och skuld angivna i relation till BNP. KPI visar årlig procentuell förändring. Räntan avser ca 10-åriga löptider och visar genomsnittet för året fram till oktober 1994. Kriterierna för KPI och räntan är uträknade genom ett aritmetiskt genomsnitt av de tre länder som ingår i referensgruppen.
Tabell 4. Uppfyllandet av konvergenskriterierna 1994
Budgetsaldo Skuld KPI Ränta _______________________________________________________________
Belgien -5,5 140 2,6 7,7 Danmark -4,3 78 2,0 7,7 Tyskland -2,9 51 3,0 6,7 Grekland -14,1 121 10,8 - Spanien -7,0 63 4,8 9,9 Frankrike -5,8 50 1,8 7,1 Irland* -2,4 89 2,8 7,8 Italien -9,6 124 3,8 10,1 Luxemburg 1,3 9 2,3 7,0 Nederländerna -3,8 79 2,7 6,8 Portugal -6,2 70 5,5 10,1 Storbritannien -6,3 50 2,4 7,9 Sverige -11,2 82 2,2 9,1 Österrike -4,4 65 3,0 6,5 Finland -4,7 72 1,2 8,0 _______________________________________________________________ Konvergenskriterium 3 % 60 % 3,2 % 9,6 % _______________________________________________________________
*Irlands bruttoskuld föll från 116% år 1987 till 90,5% år 1992 för att därefter öka till 92,7% år 1993. För åren 1994--1996 gör OECD den bedömningen att skuldkvoten återigen bör minska. Källa: Finansdepartementet.
Tabell 4 visar att det år 1994 endast var ett fåtal länder som uppfyllde samtliga villkor, nämligen Luxemburg, Tyskland och Irland. Irland gjorde detta i kraft av att under några år ha uppvisat en trendmässigt fallande skuldkvot. Allmänt sett är det kriterierna som gäller de offentliga finanserna som i nuvarande konjunkturfas vållar de största problemen. Sverige uppfyllde år 1994 endast kriterierna för inflation och den långa räntan. Spanien, Grekland, Italien och Portugal har problem även med dessa variabler. En första prövning av konvergensvillkorens efterlevnad kommer att göras vid utgången av år 1996. Att en majoritet av medlemsländerna då skulle uppfylla de angivna kraven ter sig emellertid tämligen osannolikt.
Sammanfattningsvis kan osäkerhetsmomenten i den prognos som redovisas i finansplanen anses vara måttliga. Tillväxten i OECD-området kommer att bli förhållandevis hög och något omedelbart inflationshot föreligger inte i flertalet länder. Den faktor som kan innebära en lägre tillväxt är främst risken att ränteuppgången har en större negativ effekt på investeringsaktiviteten än vad som nu förutses. Det förefaller dock som om vinstnivåer och kapacitetsutnyttjande på kort sikt är viktigare bestämningsfaktorer för investeringarna än ränteläget. En faktor som kan bidra till en högre tillväxt är att dynamiken i konjunkturförstärkningen underskattas. De problem som den ekonomiska politiken ställs inför de närmaste åren är hur den höga arbetslösheten kan reduceras och hur en långsiktigt bestående förstärkning i de offentliga finanserna skall kunna uppnås.
Avslutningsvis kan nämnas att de i finansplanen redovisade prognoserna för den internationella utvecklingen bygger på antagandet att den internationella räntenivån stiger något under prognosperioden. Utvecklingen på de internationella finansiella marknaderna har stått mycket i centrum för debatten de senaste åren. Diskussionen har bl.a. gällt i vilken grad de höjda realräntorna hindrar återhämtningen. Enligt finansplanen är det dock inte självklart att den nuvarande internationella realräntenivån måste uppfattas som onormalt hög. De långa realräntorna i OECD uppgick nämligen till omkring 5 % i genomsnitt under 1980-talet. Om jämförelsen i stället görs med realräntorna på 1960- och 1970-talet, framstår dock dagens räntor som mycket höga.
Utvecklingen i Sverige
Prognosförutsättningar
I finansplanens bedömning av den ekonomiska utvecklingen fram t.o.m. år 1996 utgår man ifrån att räntorna även fortsättningsvis kommer att vara höga. Differensen gentemot de tyska räntorna kommer i år, räknat som ett genomsnitt för året, att i stort vara desamma som under år 1994, dvs. drygt 3 procentenheter. Räntegapet förutsätts emellertid under nästa år minska till 2 procentenheter (jfr tabell 5).
Tabell 5. Prognosförutsättningar
__________________________________________________________________ 1994 1995 1996 __________________________________________________________________
BNP-tillväxt i OECD 2,8 (2,6)* 2,8 (2.8) 2,7
Konsumentprisökning i OECD 2,3 (2,3) 2,7 (2,3) 3,0
Världsmarknadstillväxt** 9,1 8,0 7,1
Dollarkurs (i kr) 7,7 (7,7) 7,4 (7,2) 7,2
Ecu-index 124,0 (124,0) 121,6 (122,0) 117,9
Tysk ränta 5-års statsobl. 6,2 (6,2) 7,0 (7,0) 7,2
Svensk ränta 5-års statsobl. 9,1 (9,0) 10,2 (9,3) 9,2
Svensk ränta 6-månaders statsskuldväxel 7,6 (7.6) 8,4 (8.3) 8,3 __________________________________________________________________
*Uppgifterna inom parentes anger motsvarande bedömning i proposition 1994/95:25. ** Avser bearbetade varor i 14 OECD-länder.
Förklaringen till att skillnaden mellan de svenska och de tyska räntorna minskar motiveras med omläggningen av den ekonomiska politiken och den kraftiga neddragningen av budgetunderskottet.
Som anförs i finansplanen är den monetära stimulansen på ekonomin i stort en effekt av den svaga kronkursen. Det finns emellertid tecken som talar för en starkare utveckling av kronkursen framöver. Bytesbalansen har förstärkts och visade under år 1994 ett överskott. Överskottet i bytesbalansen förväntas växa betydligt under innevarande år, vilket ger ett apprecieringstryck på kronan. Av tabell 5 framgår att Finansdepartementet gör bedömningen att kronan kommer att apprecieras något under såväl innevarande som nästa år.
Försörjningsbalansen
Tillväxten i den totala produktionen i år väntas uppgå till drygt 2,5 % och till nära 3 % nästa år, vilket är en högre tillväxt än vad Konjunkturinstitutet (KI) förutsåg i sin decemberrapport.
I motionerna Fi210 (m), Fi211 (fp) och Fi216 (kds) framhålls att risken är stor att BNP-tillväxten blir lägre än vad som anges i finansplanen. I motion Fi219 (c) hävdas motsatsen; finansplanen underskattar de kommande årens tillväxt i BNP.
Tabell 6. Försörjningsbalans 1994--1996
_________________________________________________________________________ Miljarder Procentuell volymförändring kr _________________________________________
1993 1994 1995 1996 KI Fi-dep KI Fi-dep __________________________________________________________________________ BNP 1 442,2 2,0 2,1 2,6 2,6 2,9 Import 420,5 11,0 7,2 7,0 5,4 5,1 Tillgång 1 862,7 3,9 3,3 3,6 3,3 3,4
Privat konsumtion 792,1 0,6 0,3 0,0 1,0 1,0
Offentlig konsumtion 403,5 -0,2 0,3 0,0 -0,6 -1,0 Stat 127,7 0,5 1,3 2,0 -0,7 -1,0 Kommuner 275,8 -0,5 -0,1 -1,0 -0,5 -1,0
Bruttoinvesteringar 205,6 -1,3 7,7 9,5 7,6 8,5 Näringsliv 114,4 16,6 17,9 20,1 9,2 10,1 Bostäder 57,5 -39,3 -29,5 -28,4 5,8 9,2 Myndigheter 33,7 6,5 9,1 9,2 2,8 1,7
Lagerinv. -11,6 1,0 -0,3 0,0 0,2 0,1
Export 473,1 12,2 8,9 9,5 7,0 7,3
Användning 1 862,7 3,9 3,3 3,6 3,3 3,4 Inhemsk användning 1 389,6 1,1 1,2 1,4 1,8 1,8 __________________________________________________________________________
Källa: Finansdepartementet.
Tabell 7. Nyckeltal 1994--1996 Årlig procentuell förändring
1994 1995 1996 KI Fi-dep. KI Fi-dep. ________________________________________________________________________
Timlön (kostnad) 2,8 3,7 3,5 4,0 4,0 KPI (dec.-dec.) 2,8 3,0 2,9 3,6 3,7 KPI (årsgenomsnitt) 2,2 3,2 2,9 3,6 3,7 Nettoprisindex (dec.-dec.) 1,9 1,8 2,0 1,8 1,7 Disponibel inkomst 1,4 -1,3 -2,4 -0,5 -0,5 Sparkvot (nivå) 8,5 6,7 6,3 5,3 4,9 Industriproduktion 9,0 6,0 7,0 6,5 6,8
Relativ enhets- arbetskostnad -1,0 7,2 5,5 5,4 3,2
Handelsbalans (mdkr) 70,9 90,3 93,8 106,0 114,6 Bytesbalans (mdkr) 5,5 23,5 23,5 49,2 59,9 Bytesbalans (% av BNP) 0,4 1,5 1,5 3,0 3,6
Öppen arbetslöshet 7,9 7,5 6,8 6,9 6,1
Arbetsmarknads- politiska åtgärder 5,1 4,4 4,8 4,0 4,7 ________________________________________________________________________
Källa: Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet.
Enskilda poster i försörjningsbalansen Utrikeshandeln
Den internationella konjunkturuppgången samt en god konkurrenskraft medförde att varuexporten ökade med hela 14 % under 1994. Det är det högsta ökningstal som noterats sedan 1973. Marknadstillväxten för bearbetade varor uppgick till ca 9 % år 1994. Under prognosperioden beräknas marknadstillväxten till ca 8 % per år, samtidigt som svensk exportindustri väntas ta ytterligare marknadsandelar. Detta medför en fortsatt stark exportutveckling. Även varuimporten ökade mycket kraftigt under 1994, trots en betydande konkurrenskraftsförstärkning för importkonkurrerande inhemsk produktion. Under åren 1995 och 1996 avtar dock importökningen.
Överskottet i både handelsbalansen och bytesbalansen stiger under 1995 och 1996. Överskottet i bytesbalansen år 1996 väntas uppgå till 60 miljarder kronor, vilket motsvarar 3,6 % av BNP.
KI:s exportprognos ligger något under finansplanen, vilket något bidrar till KI:s lägre tillväxt i BNP.
Privat konsumtion
Någon ökning i den privata konsumtionen i år förutses inte i finansplanen. För nästa år görs den bedömningen att konsumtionen stiger med 1 %. Eftersom hushållens reala disponibla inkomster minskar genom en neddragning av transfereringarna och en ökning av skatterna (jfr tabell 8) innebär konsumtionsprognosen att hushållen måste minska sitt sparande.
Tabell 8. Hushållens inkomster
______________________________________________________________________ Miljarder kr Procentuellt bidrag till Löpande realinkomstutvecklingen priser _________________________________________ 1993 1993 1994 1995 1996 ______________________________________________________________________
Lönesumma exkl. sjuklön 628,8 -4,9 1,0 2,0 1,4 Transfereringar från offentlig sektor 374,4 1,0 0,5 -1,4 -1,6
Räntor och utdelningar netto -31,7 0,3 0,8 0,7 0,5
Övriga inkomster, netto 176,8 -1,1 0,0 0,3 -0,1
Direkta skatter och avgifter 288,5 1,1 -1,0 -4,0 -0,7
Disponibel inkomst 859,7 -3,6 1,3 -2,4 -0,5 ______________________________________________________________________
Även KI antar att hushållens sparkvot faller, och för år 1995 antas en mindre ökning av konsumtionen. Skillnaden gentemot Finansdepartementets prognos förklaras av att KI inte kunde ta hänsyn till den neddragning av transfereringarna till hushållen, som specificerades först i budgetpropositionen.
I motionerna Fi201 (m), Fi211 (fp) och Fi216 (kds) anförs att det är mindre troligt att hushållen kommer att parera minskande inkomster med ett lägre sparande för att kunna vidmakthålla sin konsumtion. I motion Fi211 (fp) framhålls att sparkvoten under perioden 1994--1996 måste falla med drygt 3,5 procentenheter om finansplanens konsumtionsprognos skall infrias. Om fallet i sparkvoten blir mindre än vad som här angivits så innebär det att tillväxten i BNP nästa år inte kommer att nå upp till den i finansplanen angivna tillväxten på nära 3 %.
I finansplanen ges följande motivering till varför den privata konsumtionen kommer att utvecklas i enlighet med den angivna prognosen.
Hushållens konsumtion bestäms inte främst av den faktiska kortsiktiga inkomstutvecklingen, utan av den förväntade långsiktiga inkomstutvecklingen. En jämförelse mellan den privata konsumtionen och den realt disponibla inkomsten visar också att samvariationen på kort sikt mellan dessa båda variabler varit relativt låg, i synnerhet från mitten av 1980-talet och framåt. Sparkvoten har därmed varierat kraftigt. I vilken mån den sjunkande disponibelinkomsten kommer att föranleda en minskad privat konsumtion beror sålunda i hög grad på om hushållen förutsett de skattehöjningar och transfereringsminskningar som drar ned den disponibla inkomsten 1995. I den mån dessa förändringar förutsetts har konsumtionen sannolikt anpassats redan tidigare. Minskningen av den disponibla inkomsten kan då balanseras av en sänkt sparkvot. Det är emellertid inte troligt att hushållen redan gjort en fullständig anpassning av sin konsumtion.
I den senaste Långtidsutredningen (LU-95, SOU 1995:4) förs ett resonemang som i stort överensstämmer med motsvarande analys i finansplanen.
Hushållens konsumtions- och sparbeteende styrs i hög grad av deras förväntningar om framtiden heter det i utredningen. Långtidsutredningens basscenario bygger på att hushållens inkomstförväntningar gradvis stärks under de kommande åren, i takt med att arbetslösheten faller och osäkerheten om trygghetssystemen minskar. I kombination med en successivt avklarad skuldanpassning, sjunkande realräntor och stigande tillgångsvärden medför detta incitament till lägre sparande och därmed högre konsumtion. Hushållens sparkvot faller gradvis och uppgår 1998 till 3,3 %.
I Långtidsutredningen betonas särskilt att hushållens skuldanpassning är en betydelsefull faktor när det gäller utvecklingen av sparandet och därmed konsumtionen i ett kort- och medelfristigt perspektiv. Av allt att döma har anpassningen kommit långt. Hushållens skulder i relation till den disponibla inkomsten är nu nere på samma nivåer som i mitten av 1970-talet. Räntekostnaderna efter skatt har sjunkit i förhållande till de disponibla inkomsterna. År 1995 bedöms de vara nere på 1984--1986 års nivå, dvs. den nivå som rådde före kreditmarknadens avreglering och före den tidpunkt då variationerna i sparkvoterna blev extremt stora.
I likhet med vad som sägs i finansplanen vill utskottet framhålla att det givetvis finns en risk för att denna sparkvotsnedgång inte kommer till stånd. Denna risk består främst i svårigheten att bedöma i vilken mån de föreslagna budgetförstärkningarna är i linje med hushållens förväntningar. Det är inte heller osannolikt att det privata sparandet, till följd av en önskan att stärka den egna ekonomiska tryggheten, kommer att ligga på en historiskt sett hög nivå i framtiden. Samtidigt finns det en möjlighet att den positiva dynamiken är underskattad, i första hand till följd av det förbättrade arbetsmarknadsläget men också genom en positiv utveckling av tillgångspriserna och ett uppdämt behov att förnya beståndet av kapitalvaror.
Investeringar
Finansplanens bedömning av hur bruttoinvesteringarna fördelar sig på olika näringsgrenar framgår av tabell 9.
Tabell 9. Bruttoinvesteringar efter näringsgren
_________________________________________________________________________ Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr 1993 ____________________________________ Löpande 1993 1994 1995 1996 priser _________________________________________________________________________
Näringsliv 114,4 -14,3 16,6 20,1 10,1 Offentliga myndigheter 33,7 4,3 6,5 9,2 1,7 Bostäder 57,5 -31,0 -39,3 -28,4 9,2
Totalt 205,6 -17,6 -1,3 9,5 8,5 därav maskiner 81,3 -14,7 20,0 17,9 11,7 _________________________________________________________________________
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den viktigaste förklaringen till KI:s i jämförelse med finansplanens lägre BNP-prognos är att man utgår från antaganden om en sämre utveckling av investeringarna i näringslivet, bostadsinvesteringarna men också investeringar i lager.
I början av januari i år redovisade KI resultatet av sin senaste konjunkturbarometer. Av barometern framgår att industrin för innevarande kvartal räknar med fortsatt kraftig ökning såväl av orderingång som produktion och sysselsättning. Andelen företag som tänker utöka produktionskapaciteten är den högsta någonsin i barometersammanhang och uppgår till ca 30 %. Även produktionsplanerna för hela första halvåret i år är unikt expansiva -- nära 60 % planerar för ökad produktion. Dessa barometerdata visar att KI i sin decemberprognos kan ha underskattat kraften i investeringsuppgången.
Sammantaget innebär finansplanens prognos att investeringarna ökar med ca 9 % årligen 1995 och 1996. Investeringskvoten, dvs. bruttoinvesteringarnas andel av BNP, uppgår trots detta endast till 15 % 1996, vilket fortfarande är lågt i förhållande till år 1989 då kvoten uppgick till 22 %. Frånräknat bostadsinvesteringarna närmar sig dock kvoten den långsiktiga trendnivån.
Jämförelser mellan prognoser
I motion Fi210 (m) jämför motionärerna finansplanens prognos för BNP-tillväxten med motsvarande prognos från KI, LO, TCO, Sparbanken och IMF (International Monetary Fund) och OECD. Den slutsats motionärerna drar av dessa jämförelser är att regeringens prognos är "klart mer optimistisk" än här nämnda alternativa prognoser.
I betänkandet 1994/95:FiU1 pekade utskottet på de problem vid jämförelser av prognoser som uppkommer på grund av Statistiska centralbyråns byte av basår. När det gäller KI:s och LO:s bedömningar är emellertid beräkningarna på samma sätt som i finansplanen gjorda i 1991 års priser och inte, vilket hävdas i motion Fi210 (m), i 1985 års priser. Den jämförelse som görs i motionen mellan finansplanens prognos och dessa två andra prognoser är därför felaktig. Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla att en analys av skillnaden mellan prognoser från olika tidpunkter måste göras med stor försiktighet. En konjunkturbedömning som i de här aktuella fallen omfattar en prognosperiod på två år blir ofrånkomligen snabbt föråldrad.
Inflationsutvecklingen
Den bedömning av prisutvecklingen som redovisas i finansplanen sammanfattas i tabell 10.
Tabell 10. Konsumentpriser Årlig procentuell förändring
___________________________________________________________________ 1993 1994 1995 1996 ___________________________________________________________________
KPI dec.-dec. 4,1 2,8 2,9 3,7 Nettoprisindex dec.-dec. 3,9 1,9 2,0 1,7
Importpriser, totalt 16,1 5,0 2,4 1,4
Indirekta skatter, bidrag i procentenheter 0,3 0,5 0,7 1,5
KPI årsgenomsnitt 4,7 2,2 2,9 3,7
Nettoprisindex (NPI) årsgenomsnitt 4,3 1,4 1,8 1,8
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Som framgår av tabell 10 väntas inflationen under år 1996, mätt med KPI, uppgå till 3,7 %. Av den prognosticerade KPI-ökningen beräknas 1,5 procentenheter förklaras av höjda indirekta skatter. Detta innebär att nettoprisindex stiger med knappt 2 %.
I motion Fi211 (fp) anförs att om den i finansplanen förutsedda förstärkningen av den svenska kronan inte realiseras finns stor risk att inflationen stiger ytterligare. Det finns, menar motionärerna, tecken på att inflationsförväntningarna redan har börjat öka.
I motionen framhålls också att den utpräglade tudelningen av ekonomin innebär en risk inför årets avtalsrörelse. Om kompensationskrav skulle uppträda och realiseras kan resultatet bli att inflationstendenserna förstärks än mer.
Även i motionerna Fi210 (m) och Fi219 (c) påtalas att risk föreligger att inflationsförväntningarna successivt förstärks. Det finns, sägs det i motion Fi210, nu en tendens att i näringslivet kalkylera med en höjning av inflationstakten till 4 à 5 %.
Ökningstakten i KPI har under loppet av år 1994 visat vissa tecken på att stiga. Denna utveckling förklaras främst av stigande importpriser. Utskottet delar den uppfattning som framförs i finansplanen att den goda tillgången på arbetskraft i kombination med en förväntat svag utveckling av den privata konsumtionen torde medföra att såväl lönekostnader som marginaler stiger relativt långsamt under de närmast kommande åren. Industrins investeringar ökar dessutom starkt, vilket minskar risken för ytterligare flaskhalsar i produktionen. Under hela prognosperioden kommer emellertid höjda indirekta skatter att i hög grad medverka till att höja konsumentprisindex. Bidraget under loppet av året till KPI från indirekta skatter beräknas i finansplanen till 0,7 procentenheter år 1995 och 1,5 procentenheter år 1996, varav 0,5 resp. 0,6 procentenheter kan hänföras till inträdet i EU.
Redovisningen från SCB i slutet av januari visar att inflationstakten under hela år 1994 (KPI dec.--dec.) stannade vid 2,6 %. Under loppet av år 1994 steg NPI med 1,7 %. Prisökningarna blev således något lägre än de som redovisas i tabell 10.
Utvecklingen på arbetsmarknaden
Bedömningen i finansplanen av arbetsmarknadsläget innebär att den öppna arbetslösheten går ned från nära 8 % år 1994 till 6 % år 1996. Arbetsmarknadsprognosen uppdelat på olika sektorer redovisas i tabell 11.
Tabell 11 Arbetsmarknad Tusental personer (i åldrarna 16--64 år)
__________________________________________________________________________ Nivå Förändring från föregående år ______________________________________ 1993 1992 1993 1994 1995 1996 __________________________________________________________________________
Sysselsättning Jord- och skogsbruk 137 -6 -4 -2 2 0 Industri 772 -81 -69 5 45 38 Byggnadsverksamhet 236 -39 -36 -18 15 6 Privata tjänster 1 507 -39 -54 22 61 43 Kommunal verksamhet 1 113 -27 -48 -25 -13 -11 Statlig verksamhet 194 -2 -8 -11 -4 -3 Totalt 3 964 -193 -221 -35 106 73
Arbetskraft, totalt 4 320 -102 -103 -53 65 45
Arbetslösa 356 102 120 -18 -41 -28 % av arbetskraften 8,2 5,3 8,2 7,9 6,8 6,1
Personer i arbetsmarknads- politiska åtgärder 183 166 183 217 210 204
% av arbetskraften, nivå 4,2 3,8 4,2 5,1 4,8 4,7 __________________________________________________________________________
Anm. I begreppet arbetsmarknadspolitiska åtgärder ovan ingår ej utökningen av den reguljära utbildningen som genomförts inom arbetsmarknadspolitikens och utbildningspolitikens gemensamma ram. Deltagande i dessa räknas som varande utanför arbetskraften ovan. Inte heller ingår personer som beräknas få del av det nu föreslagna särskilda sysselsättningsstödet eller de som erhållit arbete genom infrastruktursatsningar. Adderas samtliga ovanstående program till de ca 200 000 personerna i tabellen ovan kan en total uppskattning av antalet som berörs av arbetsmarknadspolitiken beräknas till drygt 500 000 personer för kommande budgetår. Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.
Sysselsättningen ökade under hösten jämfört med året innan. Av SCB:s redovisning av arbetsmarknadsläget i januari i år framgår att denna ökning av sysselsättningen har fortsatt även i januari. Samtidigt låg arbetslösheten på samma nivå som för ett år sedan.
Antalet personer i arbetskraften (sysselsatta och arbetslösa) omfattade under januari 77,2 % av befolkningen, vilket är 69 000 fler än för ett år sedan.
Antalet sysselsatta ökade i januari jämfört med läget för ett år sedan med 91 000 personer. Mer än hälften av ökningen faller inom industrin.
I januari uppgick antalet arbetslösa till 349 000 personer eller 8,2 % av arbetskraften. Motsvarande antal för ett år sedan var 371 000. Andelen arbetslösa män var i januari 9,4 % och andelen kvinnor 6,8 %. Motsvarande andelar för ett år sedan var 10,5 resp. 7,0 %.
Sammanfattningsvis kan vad gäller utvecklingen fram t.o.m. år 1996 konstateras att den svenska ekonomin kännetecknas av att exporten fortsätter att öka kraftigt. Samtidigt sker en påtaglig ökning av antalet sysselsatta och då främst i industrisektorn. Den påbörjade återhämtningen av ekonomin hålls emellertid tillbaka av den alltjämt snabbt växande statsskulden. Det fortsatt höga ränteläget innebär en svag utveckling på hemmamarknaden. Under den här betraktade prognosperioden -- fram t.o.m. år 1996 -- väntas dock en betydande tillväxt i näringslivets investeringar. Investeringskvoten, dvs. bruttoinvesteringarnas andel av BNP, beräknas trots detta endast uppgå till 15 %. Förklaringen till den låga investeringskvoten är det exceptionellt låga bostadsbyggandet. Den samlade produktionen väntas i finansplanen i år öka med drygt 2,5 % och nästa år med nära 3 %.
Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv -- nationalbudgeten och Långtidsutredningen
I det följande sammanfattas redovisningen i den preliminära nationalbudgeten (bil. 1.1) av de räkneexempel som beskriver hur den svenska ekonomin kan tänkas utvecklas fram t.o.m. år 1998. Utskottet vill i likhet med vad som sägs i finansplanen framhålla att i ett sådant tidsperspektiv är informationsunderlaget otillräckligt för att prognoser i vanlig mening skall kunna utarbetas. Mot bakgrund av de stora förändringar som den svenska ekonomin genomgår ter sig varje scenario över utvecklingen på medellång sikt som särskilt osäkert. Samband och erfarenheter baserade på historiska tidsserier med andra skatte- och regelsystem i ekonomin har begränsat värde i en situation som i så många avseenden avviker från tidigare perioder.
Tre utvecklingsalternativ -- ett medel-, ett låg- och ett högalternativ -- presenteras. De tre scenarierna skiljer sig åt med avseende på arbetsmarknadens funktionssätt samt graden av trovärdighet för den ekonomiska politiken avseende bl.a. inflationen och de offentliga finanserna. Arbetsmarknadens anpassningsförmåga är av avgörande betydelse för möjligheterna att påtagligt kunna sänka arbetslösheten utan att löneökningarna tilltar på ett inflationsdrivande sätt. Ekonomins varierande funktionsförmåga har också tagit sig uttryck i något skilda ränteantaganden mellan alternativen. Den femåriga statsskuldräntan antas sjunka till 8 % som årsgenomsnitt i alternativet med medelhög tillväxt. Räntan antas vara 1/2 procentenhet högre resp. lägre i de två övriga alternativen 1998.
Alternativen är konstruerade så att pris- och löneökningstakterna i stora drag är desamma i alla alternativ. Detta gäller också produktivitetsutvecklingen. Inflationstrycket kan naturligtvis antas vara högre vid ett högre resursutnyttjande i ekonomin. Förutsättningarna är dock att ekonomins funktionssätt varierar i de olika alternativen, varför inflationstendenser uppstår vid olika grad av resursutnyttjande. Alternativen skiljer sig åt med början 1996. Samtliga alternativ utgår från den prognos för 1995 som presenteras i nationalbudgeten.
Även i 1995 års Långtidsutredning (LU-95, SOU 1995:4) redovisas tre utvecklingsscenarion. Långtidsutredningens bas- och högscenarion är identiska med medel- och högalternativ i den preliminära nationalbudgeten.
Långtidsutredningens s.k. eftersläpningsscenario skiljer sig från nationalbudgetens lågscenario främst genom ett högre inflations- och ränteantagande.
Utvecklingen av ekonomin i medel-, hög- och lågalternativen beskrivs i tabellerna 12 och 13.
Tabell 12. Försörjningsbalans 1996--1998 Genomsnittlig årlig procentuell förändring
_____________________________________________________________ medel hög låg _____________________________________________________________
BNP 2,7 3,4 2,0 Import av varor och tjänster 6,9 8,5 5,7
Privat konsumtion 1,9 2,5 1,2 Offentlig konsumtion -1,0 -0,8 -1,3 Bruttoinvesteringar 8,5 11,0 6,4 Lagerinvesteringar* 0,1 0,3 -0,2 Export av varor och tjänster 7,1 7,4 6,7
Inhemsk användning 2,3 3,4 1,2 _____________________________________________________________
*Förändring i procent av föregående års BNP. Källa: Finansdepartementet.
Tabell 13. Nyckeltal 1996--1998
_______________________________________________________________ medel hög låg _______________________________________________________________
Årlig förändring, genomsnitt 1996-1998
Timlön 4,3 4,3 4,3 KPI, årsgenomsnitt 3,1 3,1 3,2 NPI 2,1 2,1 2,2 Real disponibel inkomst 0,8 1,1 0,4 Sysselsättning, personer 1,4 2,4 0,7 Produktion, näringsliv 3,8 4,5 3,0 varav industri 5,4 6,2 4,3
Nivå år 1998
Öppen arbetslöshet* 5,6 4,7 6,6 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder* 3,9 3,3 4,6 Hushållens sparkvot** 3,3 2,5 4,1 Finansiellt sparande i offentlig sektor -2,4 -0,9 -4,5 Bytesbalans 2,7 1,0 3,1 Bruttosparande*** 20,0 19,8 19,2 Exportnetto*** 5,9 4,5 6,5 _______________________________________________________________
*I % av arbetskraften. ** I % av disponibel inkomst. ***I % av BNP. Källa: Finansdepartementet.
De kraftigt budgetförstärkande åtgärder som beslutades av riksdagen vid behandling av proposition 1994/95:25 och som föreslås i den nu aktuella budgetpropositionen innebär en successiv minskning av den offentliga sektorns underskott i samtliga tre alternativ.
Sammantaget indikerar dessa kalkyler att de föreslagna budgetförstärkningarna innebär en markant förbättring av den offentliga sektorns finansiella situation i samtliga alternativ. Samma resultat ger även de kalkyler som redovisats i Långtidsutredningen. Tillväxtens och arbetslöshetens betydelse illustreras av att statsskuldkvoten minskar år 1998 vid såväl hög som medelhög tillväxt, medan en viss ökning sker 1998 i fallet med låg tillväxt. EU:s konvergenskriterium avseende den offentliga skuldsättningens nivå är långt ifrån att uppfyllas i något alternativ. Däremot uppfylls konvergenskriteriet avseende den offentliga sektorns finansiella sparande såväl i alternativet med hög som med medelhög tillväxt genom att underskottet understiger 3 % av BNP.
Det kan tilläggas att man i såväl nationalbudgetens som i Långtidsutredningens kalkyler avstår ifrån att beskriva alternativa konjunkturförlopp för senare delen av 1990-talet.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Propositionen
Sveriges starka internationella konkurrensförmåga erbjuder under några år framöver ett unikt tillfälle att få till stånd en starkare tillväxt och en ökad sysselsättning, och samtidigt att komma till rätta med statsfinanserna. I propositionen understryks att det är av utomordentlig vikt att denna återhämtning i ekonomin utnyttjas för att främja sysselsättningen och sanera statsfinanserna.
Regeringens ekonomiska politik bygger på tre hörnstenar: saneringen av statsfinanserna, bekämpningen av arbetslösheten och en rättvis fördelningspolitik.
Balansen mellan de två första uppgifterna är svår och känslig. Om de budgetförstärkande åtgärderna är för begränsade ökar risken för fortsatt höga räntor, minskat förtroende för den svenska kronan och bestånde hög arbetslöshet. Budgetförstärkande åtgärder medför emellertid att den inhemska efterfrågan försvagas, oavsett om de utformas som inkomstförstärkningar eller som utgiftsminskningar. Försvagningen motverkas dock av att räntenivån kommer att vara lägre, osäkerheten mindre och framtidstron större än om inga åtgärder vidtas. Om åtgärderna är för omfattande kan uppgången komma av sig och arbetslösheten av det skälet bli kvar på en hög nivå. Samtidigt går det inte att klara budgteunderskottet och statsskulden om inte sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker.
I propositionen framhålls att en stark och uthållig tillväxt och en kraftigt ökad sysselsättning förutsätter att uppgången inte bryts i förtid på grund av bristsituationer, flaskhalsar och överhettningseffekter. Näringspolitiska åtgärder föreslås för att förbättra främst de små och medelstora företagens finansiering och stimulera investeringar och nyanställningar. I propositionen föreslås åtgärder för att bättre tillgodose de mindre företagens behov av riskkapital. Samtidigt läggs arbetsmarknads- och utbildningspolitiken om så att åtgärderna stärker och förbättrar utbudet av arbetskraft både geografiskt och mellan olika yrkesområden. Åtgärderna ges en tydlig inriktning på att via utbildning, kompetenshöjning och ökad rörlighet uppnå flexibilitet på arbetsmarknaden så att inflationsdrivande flaskhalsar inte skall behöva uppstå. Särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder vidtas för att bekämpa ungdoms- och långtidsarbetslösheten. I propositionen framhålls att den ekonomiska politiken måste ha en sådan inriktning att den åstadkommer en snabb och varaktig ökning av sysselsättningen och att denna ökning i första hand sker i näringslivet.
Prisstabilitet är en viktig förutsättning för den ekonomiska politiken. Med en prisstabilitet på god europeisk nivå läggs en fast grund för en stabil och varaktig uppgång i investeringar, tillväxt och sysselsättning.
Den tredje hörnstenen vid utformningen av den ekonomiska politiken måste vara en rättvis fördelningspolitik. Saneringen av statsfinanserna kommer att kräva uppoffringar, och alla måste ta sin del av dessa för att politiken skall kunna få den folkliga förankring som är en förutsättning för framgång. Därför har regeringen som en del av saneringsprogrammet föreslagit betydande inkomstförstärkningar, som i särskilt stor utsträckning bärs av höginkomsttagare och kapitalägare. Det går dock inte att undvika betydande utgiftsminskningar i transfereringssystemen.
Finanspolitiken måste nu helt inriktas mot att stabilisera de offentliga finanserna. Räknat i procent av BNP uppgick statsskulden år 1990 till knappt 45 %. År 1994 är Sveriges statsskuld och budgetunderskott bland de största inom OECD-området. Statsskulden vid slutet av år 1994 beräknas till ca 86 % av BNP. Underskottet i de offentliga finanserna uppgick samma år till 11 % av BNP. Räntebetalningarna på statsskulden beräknas uppgå till 100 miljarder kronor.
Under det senaste året har konjunkturen vänt och en ekonomisk uppgång inletts. Konjunkturuppgången skapar förutsättningar för en stramare finanspolitik än under den föregående lågkonjunkturen. De budgetförstärkande åtgärder som läggs fram i propositionen kan därför vara omfattande utan att uppgången i ekonomisk aktivitet och sysselsättning hotas. I stället bidrar de till en stabilare utveckling och en mer varaktig uppgång i sysselsättningen. De budgetförstärkningar som beslutats av eller förelagts riksdagen uppgår till 113,2 miljarder kronor. Till detta kommer att den lägre statsskulden även vid en oförändrad räntenivå ger ränteutgifter som är ca 18 miljarder kronor lägre. Å andra sidan ökar utgifterna med medlemsavgiften till EU med ca 20 miljarder kronor. Sammantaget minskar de åtgärder som beslutats eller föreslagits riksdagen underskottet i de offentliga finanserna med 111,2 miljarder kronor år 1998.
Penningpolitikens huvuduppgift är att säkerställa en låg inflation. Riksbanksfullmäktige har definierat inflationsmålet som att inflationen enligt konsumentprisidex skall uppgå till 2 % med en marginal uppåt och nedåt på 1 procentenhet. Detta är i linje med inflationsmålen i andra europeiska länder. Omläggningen av finanspolitiken ger ett ökat förtroende för den ekonomiska politiken samt förutsättningar för en starkare växelkurs och lägre marknadsräntor. Därmed minskar bördan på penningpolitiken.
För att hävda denna prisstabilitet måste emellertid den ekonomiska politikens olika medel medverka aktivt. Ju fler insatser som görs för att undanröja hinder på arbetsmarknaden och på olika varumarknader, desto mindre krav ställs på penningpolitiken att genom räntehöjningar motverka inflationstendenser i ekonomin. Det är bl.a. av dessa skäl som arbetsmarknads- och utbildningspolitiken nu läggs om med stark betoning på sådana åtgärder -- yrkesmässig och geografisk rörlighet -- som skall underlätta företagens expansion och förhindra uppkomsten av flaskhalsar. Det är av yttersta vikt att inflationsproblemen inte tillåts återkomma i den svenska ekonomin.
I propositionen konstateras att en bieffekt av saneringen av statsfinanserna är att nedtrappningen av subventioner och höjningen av vissa indirekta skatter ofrånkomligen leder till att konsumentpriserna stiger. Därmed finns en risk att ökningstakten i konsumentprisindex åtminstone under en period överstiger 3 %. Den stramare finanspolitiken bidrar dock till att det underliggande inflationstrycket minskar.
I propositionen konstateras att lönebildningen kommer att vara av avgörande betydelse för förutsättningarna att nå framgång i den ekonomiska politiken. Tudelningen av ekonomin i en expansiv exportorienterad del och en trög hemmamarknadsorienterad del, liksom de stora skillnaderna mellan efterfrågan och utbudets struktur, medför betydande risker. Om vinstökningarna i exportindustrin leder till kraftiga lönekostnadsökningar riskerar dessa att snabbt spridas till andra delar av den privata sektorn och den offentliga sektorn, som i det nuvarande konjunkturläget inte har förmåga att bära sådana lönekostnader. En sådan utveckling skulle allvarligt försvåra möjligheterna att lösa sysselsättningsuppgiften. Arbetsmarknadens parter har i detta sammanhang ett stort ansvar. Om lönerna genom parternas försorg länkas in i en strategi för tillväxt innebär detta minskad inflationsrisk och förbättrade offentliga finanser, vilket ökar utrymmet för en appreciering av kronan, låga räntor och därmed högre investeringar och en större uthållig sysselsättningsökning.
Oppositionspartiernas förslag
Moderata samlingspartiet
I motion Fi210 (m) understryks att den ekonomiska politiken måste läggas om radikalt, om det skall vara möjligt att återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation.
Den i motionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken kan sammanfattas på följande sätt:
För det första måste politiken inriktas på att förbättra förutsättningarna för tillväxt i Sverige. Vi bör eftersträva att tillväxten ligger på europeisk toppnivå. En förutsättning är att skatterna i Sverige skall ligga på en konkurrenskraftig europeisk nivå.
För det andra måste statens finanser saneras. Skuldbördan skall stabiliseras till 1998 för att därefter sänkas. Budgetsaneringen måste bygga på en kombination av minskade utgifter och strukturreformer som ger tillväxt, låg inflation och lägre räntor. Regeringens begränsade saneringspolitik är alltför bräcklig och riskfylld. Även om man skulle räkna med att alla regeringens optimistiska antaganden infrias, riskerar en kommande konjunkturförsvagning att snabbt leda till att statsskulden, efter en tillfällig stabilisering, närmast exploderar. Skulle så bli fallet, kan svensk ekonomi hamna i en panikartad situation. Mot denna bakgrund är det viktigt dels att saneringspolitiken utformas så att tillväxt och sysselsättning gynnas, dels att den påtagligt förstärks till sin omfattning. Detta kräver att höjda skatter ersätts med minskade utgifter och att den totala omfattningen av besparingar ökas. Men de nödvändiga utgiftsminskningarna måste vara ett led i en genomtänkt förändringsstrategi. Regeringens politik som mest bygger på kamerala panikbromsningar riskerar att få betydande skadeverkningar.
För det tredje måste hög prioritet ges åt inflationsbekämpningen. Bara med en politik som värnar penningvärdet kan vi få en tillväxt som är långsiktigt hållbar. En hög inflation lägger alltid grunden för en ny kris.
För det fjärde måste förutsättningar skapas för full sysselsättning genom att återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation. Bara genom att föra en politik som ökar utrymmet för de välståndsskapande krafterna kan Sverige pressa tillbaka arbetslösheten.
För det femte måste välfärden utvecklas och förbättras genom att, inom samhällslivets alla olika områden, klargöra och betona det ansvar som var och en har för sin egen välfärd. Den enskildes möjligheter att påverka barnomsorgen, barnens skolgång, sjukvården och äldreomsorgen, liksom alla andra verksamheter som är viktiga för den personliga tryggheten, är också centrala. En förutsättning för tryggad välfärd är att de andra fyra ekonomisk-politiska målen kan uppnås.
Sverige är nu medlem av EU. Detta kommer att få mer genomgripande effekter för den ekonomiska politiken än vad flertalet, inklusive regeringen, tycks ha insett. Medlemskapet kommer att öka konkurrenstrycket och kraven på omvandling, men det innebär också att de mer direkta kraven på vår ekonomiska politik skärps. Utnyttjar Sverige denna möjlighet på ett riktigt sätt, kommer det att få fundamental betydelse och öppna mycket stora möjligheter. Men EU-medlemskapet för också med sig en ny uppsättning regler för det ekonomisk-politiska beslutsfattandet. Sverige lämnar nu definitivt den keynesianska eran bakom sig och går in i ett liberalt system med fasta spelregler. Allt fler länder väljer att basera sin politik mer på att försöka förbättra den långsiktiga tillväxten än på att styra det kortsiktiga kapacitetsutnyttjandet. Det politiska beslutsfattandet, med finanspolitiken som instrument, bör inriktas på att skapa goda förutsättningar och starka drivkrafter för företagande, sparande, investeringar och arbete.
Sverige har nu åtagit sig att eftersträva ett uppnående av de konvergenskrav som gäller för EMU.
Det är Moderata samlingspartiets bestämda uppfattning, anförs det i motionen, att de fem konvergensmålen i Maastrichtavtalet bör utgöra ett ramverk för den ekonomiska politiken i Sverige. När vi eftersträvar att uppfylla de traditionella målen för den ekonomiska politiken, hög tillväxt, full sysselsättning och trygg välfärd, måste det ske med detta ramverk i åtanke.
Penningpolitiken fyller en viktig roll i den ekonomiska politiken. Inflationen är en starkt bidragande orsak till låg tillväxt och hög arbetslöshet. Den snedvrider marknadens prissignaler, vilket leder till fel- och överinvesteringar. När sedan inflationen måste tas ned, vilket utvecklingen i Sverige och andra industriländer visar är oundvikligt, kommer de företag som byggt sina kalkyler på en fortsatt hög inflation att slås ut. Den verkligt stora kostnaden för inflationen är de återkommande perioderna av desinflation som en inflationspolitik förr eller senare leder till.
När regeringen inte för en tillräckligt stram och strukturorienterad finanspolitik belastas penningpolitiken hårt. Om statsskuldssaneringen inte är långsiktigt trovärdig, om inte arbetsmarknaden fungerar effektivt och om näringslivet inte klarar av att expandera i en takt som gör att inflationsdrivande flaskhalsar kan undvikas, kommer vi även fortsättningsvis att få leva med höga räntor.
Uppslutningen i finansplanen bakom Riksbankens mål att konsumentprisindex inte får öka med mer än 2 % +/- 1 procentenhet är positiv. Men detta uttalande efterföljs i finansplanen av en förklaring att saneringsprogrammet åtminstone tillfälligt kan medföra att målet överskrids. Regeringen räknar själv med en prisstegring under 1996 med 3,7 %, och det finns nu en tendens att i näringslivet kalkylera med en höjning av inflationstakten till 4 à 5 %. Skall målet att hålla nere inflationen vara trovärdigt, tål det inga ursäkter för tillfälliga avvikelser.
Det är viktigt att regeringen lever upp till EU-medlemskapets krav att Riksbanken före utgången av den andra fasen i Maastrichtavtalet ges en ställning som garanterar dess oberoende gentemot politiska påtryckningar. Ett förslag med denna inriktning måste presenteras före mandatperiodens utgång så att nödvändiga grundlagsändringar kan träda i kraft snarast möjligt efter 1998 års val.
I motionen betonas vikten av att arbetsmarknads- och utbildningspolitiken inriktas på att ge ny och djupare kompetens som gör den enskilde starkare i tider av förändring. Vi måste vara beredda att omstrukturera utbildningssystem och arbetsmarknadspolitik för att uppnå detta.
Fler riktiga arbeten kan inte skapas med reparativa arbetsmarknadsåtgärder, hur viktiga dessa än kan vara för att bistå dem som drabbats av arbetslösheten. En politik för fler arbeten går genom starka företag och en ekonomi i balans. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny arbetskraft, men också karriär och arbetsbyten. Lönesättningen måste vara sådan att unga människor har större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och sedan utvecklas inom företaget. Lönerna och de samlade lönekostnaderna måste också ligga på en nivå som inte slår ut enklare och mindre kvalificerade arbeten som kan fungera som en inkörsport på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad. Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och generella möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal mellan företag och medarbetare. Reformarbetet bör därför bedrivas med två huvudinriktningar. För det första måste den befintliga arbetsrätten gradvis reformeras. Det handlar om att öka möjligheterna till visstidsanställningar och provanställningar. Det är också frågan om att turordningsreglerna ges en rimlig utformning. För det andra är det nödvändigt att öppna generella möjligheter att sluta enskilda avtal där arbetsgivare och arbetstagare, precis som i dagens kollektivavtal, kan komma överens om andra villkor än de som gäller i lagstiftningen eller de träffade kollektivavtalen. De anställda som önskar utnyttja de befintliga lagarna och låta sig företrädas av fackföreningar kan göra detta, men för dem som i stället vill göra upp om andra regler öppnas denna möjlighet.
Centerpartiet
I motion Fi219 (c) sammanfattas inriktningen av den ekonomiska politiken under följande sex punkter.
En hållbar ekonomisk utveckling ställer krav på att samhället formas i harmoni med naturen -- ett kretsloppssamhälle. Det förutsätter att de lösningar som väljs inte vältrar över problemen på kommande generationer i form av en stor statsskuld och dessutom miljöskuld. Det är därför nödvändigt att den ekonomiska politiken utformas så att kostnader i form av miljöförstöring och resursförbrukning blir synliga. I dagsläget vältras kostnaden över av staten på kommande generationer. Det ekonomiska systemet måste förändras så att det håller sig inom hållbara ekologiska ramar. I annat fall är det inte möjligt att få till stånd en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt för full sysselsättning, tryggad välfärd och god miljö.
För att undvika ständigt ökande miljöbelastningar och miljöskuld måste den som förorenar åläggas kostnadsansvar. På samma sätt måste den som producerar en vara ta ansvar för denna även sedan den tjänat ut. På så sätt täcks även de externa kostnaderna in. Annars blir de i stället skatter eller avgifter för medborgarna för att städa i efterhand, men utan att vi som konsumenter fått veta hela priset för en vara eller verksamhet, som belastar miljön.
Miljöpolitiken måste således inriktas på att förebygga i stället för att reparera i efterhand. Fler ekonomiska styrmedel måste introduceras, bl.a. som ett led i en omfattande skatteväxling fram till sekelskiftet med sänkt skatt på arbete och höjda miljöskatter. Kretsloppsarbetet måste drivas vidare.
Miljöpolitiken är i högsta grad internationell. Sverige måste vara pådrivande i FN, EU och Norden samt andra internationella fora för mer långtgående och bindande överenskommelser inom miljöområdet.
En fungerande ekonomi förutsätter också att politiken som nu bedrivs läggs om. Med en socialdemokratisk regering riskerar Sverige att på nytt få uppleva en av statsmakterna stimulerad och förstärkt koncentration av befolkning och näringsliv. En central del i den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik är åtgärder för att främja en ökad geografisk rörlighet. För att Sverige skall komma till rätta med obalanserna i ekonomin krävs att produktionsresurserna i hela landet tas till vara.
Med många expansiva små och medelstora företag minskar risken för överhettning på lokala arbets- och bostadsmarknader och risken för kostnadsdrivande inflation. Samtidigt skapas förutsättningar för jobb även i de delar av landet som av hävd haft en svagare arbetsmarknad. Påståendena om att en lägre inflation förutsätter en geografisk rörlighet är felaktiga.
Från Centerpartiets sida har vid upprepade tillfällen framhållits vikten av en ekonomisk politik som tar till vara hela landets produktionsmöjligheter. Arbetsmarknadspolitiken måste vara en del av den ekonomiska politiken och bygga på målen om full sysselsättning, låg inflation och regional balans.
Nytillkommande sysselsättningstillfällen måste främst komma till stånd inom den privata sektorn. Det är därför viktigt att ökade statliga utgifter i form av investeringsstimulanser främst inriktas på områden, där de långsiktigt gynnar en hållbar ekonomisk utveckling t.ex. på miljö- och energiområdena samt satsningar för att ta till vara tillgängliga produktionsresurser i hela landet.
I övrigt måste restriktivitet iakttas med utgiftsökningar av denna karaktär. Investeringsstimulanser, motiverade av arbetsmarknadsläget, måste utformas så att sysselsättningseffekten ligger nära i tiden. I annat fall riskerar dessa stimulanser att öka inflationen och bidra till en överhettning av ekonomin vid en kommande högkonjunktur.
En sundare ekonomi förutsätter systemförändringar i de nuvarande välfärdssystemen med syfte att skapa en bättre fungerande ekonomi och en starkare välfärd. Förändringar och moderniseringar krävs.
Det är nödvändigt att förändringar i systemen sker som bryter automatiken i statens kostnadsutveckling. Sådana åtgärder blir i sig starkt inflationsdämpande. Långsiktiga och svåröverblickbara subventionsåtaganden från statens sida måste undvikas. Vägledande för saneringen av de offentliga finanserna bör vara att staten skall sörja för garanterade miniminivåer i välfärdssystemen, kombinerat med att arbetslinjen hävdas. Ett system som bygger på grundtrygghet innebär att människor med bättre ekonomiska marginaler får bära en tyngre börda i förhållande till de stöd som utgår. Denna inriktning ger förutsättningar för en rättvis fördelning.
Finanspolitiken måste ha en inriktning som möjliggör lägre räntor och låg inflation och därmed en låg realränta. Detta är i sin tur mycket viktiga förutsättningar för ökad sysselsättning, tryggad välfärd och en stabil arbetsmarknad med lugna avtalsrörelser. Den förutsätter också ett decentraliserat samhälle, som tar till vara resurserna i befolkning och näringsliv i landets olika delar.
En sådan inriktning ger förutsättningar för en balanserad ekonomisk utveckling och att långsiktigt pressa ned arbetslösheten. Vad gäller inriktningen av penningpolitiken bör det av riksbanksfullmäktige definierade inflationsmålet ligga fast. En ökad inflation är ingen långsiktig lösning på de samhällsekonomiska problemen. Omfattningen av åtgärderna måste anpassas till målsättningen att statsskulden skall ha stabiliserats senast 1998. En fortsatt långsiktig ökning av statsskulden innebär att det höga ränteläget blir bestående. Arbetslösheten kommer att ligga kvar på en hög nivå och välfärden kan inte försvaras. I sämsta fall riskerar även folkstyret att urholkas genom att Sverige tvingas anpassa sig till de internationella långivarnas villkor. Underskotten i den svenska ekonomin riskerar att leda till att handlingsutrymmet för regering och riksdag blir minimalt. Sveriges kreditvärdighet har också av internationella bedömare alltmer ifrågasatts.
Underskotten i statens ekonomi medför vidare att Sverige tvingas leva med högre räntor än omvärlden. Detta hämmar näringslivets investeringar och försvagar hushållens ekonomi. Ränteläget riskerar också leda till att uppgången i ekonomin försvagas och att dagens underskott i statens ekonomi bekostar kommande generationer. Det är för Centern en oacceptabel utveckling.
Underskotten i ekonomin måste därför angripas med besparingar, systemförändringar och inkomstförstärkningar. Besparingar i de offentliga utgifterna ställer också enligt motionärernas uppfattning extra krav på en rättvis fördelningspolitik. Centerpartiet kommer aldrig att ge avkall på att det skall finnas en grundtrygghet lika för alla.
Folkpartiet liberalerna
I motion Fi211 (fp) konstateras att Sverige befinner sig i en stark uppgångsfas. Vi har fått den exportledda konjunkturuppgång som vårt land så väl behövde. Bytesbalansen, ett av de viktigaste måtten på hälsan i ett lands ekonomi, är positiv. Vår konkurrenskraft är utomordentligt god. Investeringarna stiger och kan förväntas fortsätta stiga, bl.a. till följd av EU-medlemskapet. Inflationen är alltjämt låg. Men uppgången är inte tillräcklig. Problemen i svensk ekonomi kan just nu nästan helt sägas ha sitt ursprung i politiskt beslutade åtgärder -- och underlåtenheten att vidta rätt typ av åtgärder. Osäkerheten om de långsiktiga förutsättningarna för företagande i landet och om hanteringen av det stora budgetunderskottet gör att räntan ligger kvar på en hög nivå. De hög räntorna hotar i sin tur saneringen av statsfinanserna, hushållens inköpsplaner, investeringar och nyföretagande. De höga räntorna hotar att ta ett strypgrepp om svensk ekonomi. Det är just nu, våren 1995, som de avgörande stegen måste tas för att sanera de svenska statsfinanserna. Det är nu konjunkturen är i sin starkaste uppgångsfas, det är nu vi ännu är i inledningen till en fyraårig mandatperiod. Det som inte sker nu, riskerar att aldrig bli gjort.
I motionen framhålls att utväxlingen mellan budgetförstärkningar och räntesänkningar just nu är mycket god. Regeringens inriktning av arbetsmarknadspolitiken att låna för att sysselsätta människor i onödigt dyra arbetsmarknadsåtgärder motverkar sitt syfte. Det är bättre att låna mindre, välja billigare åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken, och på så sätt medverka till att räntan sjunker och därmed öka chansen att personerna i fråga får jobb på den öppna marknaden.
Om vi skall lösa våra ekonomiska problem behöver Sverige, sägs det i motionen, några år av -- för svenska förhållanden -- mycket hög tillväxt. Om den svenska ekonomin exempelvis 1996 och 1997 kunde nå en tillväxt på mellan 3,5 och 4 % årligen skulle vi vid slutet av denna mandatperiod kunna vara i en situation med avvecklat budgetunderskott och en öppen arbetslöshet strax under 4 %.
Men för att nå en tillväxt på uppemot 4 % räcker inte utlandet som lokomotiv. Det krävs också inhemska tillväxtimpulser. Problemet är att mycket talar för att den inhemska efterfrågan stagnerar eller sjunker. Det stimulerar inte tillväxten.
Lösningen ligger enligt motionärernas bedömning på två nivåer. Den ena ligger på det psykologiska planet. Svensk ekonomi behöver nu en "förtroendechock", en överraskande uppvisning i politiskt mod och ledarskap. Det var en liknande bedömning som under år 1994 ledde Folkpartiet till att förespråka en majoritetsregering. Om det blir trovärdigt att statsskuldutvecklingen är under kontroll, att de långsiktiga spelreglerna för företagande och arbete kommer att vara goda och att inflationstendenser kommer att hållas tillbaka med finanspolitiska medel, kommer räntan att sjunka och den privata konsumtionen öka.
Den andra lösningen ligger på utbudssidan snarare än på efterfrågesidan. Vad Sverige behöver är en kraftig våg av entreprenörer som startar nya verksamheter, där en del av den lediga arbetskraften kan få anställning. En viktig förutsättning är att många nya och gamla företagare vågar tro så mycket på sina egna idéer och på framtiden, att de vågar starta eller bygga ut, trots att de aktuella efterfrågeprognoserna inte är uppmuntrande. Det har sagts att de flesta affärsidéer är omöjliga vid en strikt analys, men likväl har många av dem fungerat och växt till starka företag. Genom att undanröja så många hinder som möjligt för de människor som vill våga språnget att bli "sina egna" kan den svenska ekonomin få en välbehövlig draghjälp. Vi behöver nytänkarna, uppfinnarna och de driftiga affärsmännen för att lösa en ekvation som annars inte går ihop. Vi behöver människor som startar produktion som genererar en efterfrågan. Det handlar inte minst om kvinnligt företagande, ungt företagande och invandrarföretagande.
Folkpartiet föreslår i motionen en viss skärpning av finanspolitiken i förhållande till regeringens förslag. Men än mer avgörande är åtgärdernas sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste anpassas till vad som är långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste samspela med -- inte motverka -- strukturpolitiken. Höjda skatter på företagande är förtroendenedsättande, hämmar tillväxten och försämrar därmed möjligheterna att åstadkomma en uthållig balans i statens finanser.
Vad gäller åtgärder för att hålla kvar inflationen på en låg nivå framhålls i motionen att Sverige var under lång tid en inflationsekonomi. Eftervården av 70- och 80-talens devalveringar misslyckades. Inflationen tilläts steg för steg äta upp de konkurrensfördelar industrin hade fått. Vi står nu inför uppgiften att undvika en upprepning av 80-talets misstag. Sverige betalade ett högt pris när inflationen pressades ur systemet. Det vore ekonomiskt och socialt förödande om vi tvingades göra om processen en gång till.
Även i detta perspektiv är en kraftfullt genomförd budgetsanering ytterst angelägen. Skall räntorna gå ned måste de som investerar i Sverige vara övertygade om att den låga inflationen består. Och skall de övertygas om detta krävs det en trovärdig politik som eliminerar budgetunderskottet.
Men i motionen betonas också i detta sammanhang vikten av flexibilitet på arbetsmarknaden. Det var bl.a. mot den bakgrunden den förra regeringen genomdrev en begränsning att återkvalificera sig till arbetslöshetsersättning och ökade möjligheterna till korttidsanställningar. Motionärerna föreslår en återgång till denna politik.
Penningpolitiken måste ges en sådan utformning att den skapar prisstabilitet, definierad av ett enigt riksbanksfullmäktige som ökning i konsumentprisindex på 2 % +/-- 1 procentenhet.
Också penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det innebär att en inflation som överstiger målet under någon enstaka månad kan tolereras. Likaså är det värdefullt att en diskussion pågår om vilket index som bäst beskriver inflationsutveckling i landet. I motionen understryks att Sverige har en lång historia av hög inflation, för vilket vi fortfarande betalar ett högt pris bl.a. i form av hög räntemarginal gentemot Tyskland. Det är därför mycket viktigt att regering och riksdag arbetar tillsammans med Riksbanken på att öka förtroendet för en konsekvent låginflationspolitik i Sverige. Därigenom underlättas ansträngningarna att få ned ränteläget.
Sammanfattningsvis förordas en inriktning av politiken som, enligt motionärerna, på avgörande punkter skiljer sig från den nya regeringens. Skillnaden ligger framför allt i att den ekonomiska politiken bör bedrivas utifrån ett långt tidsperspektiv.
Tyngdpunkten ligger främst på att stimulera tillkomsten av fler nya arbetstillfällen i den privata sektorn. De viktigaste åtgärdsområdena är:
Lägre skatt på riskkapital. Återinförd kvittningsrätt för nyföretagande. Moderniserad arbetsrätt. Sänkta arbetsgivaravgifter. Lägre marginalskatt. Privata alternativ och konkurrens i kommunerna. Privatisering av statliga företag. Bibehållande av en karensdag. Snabbare avveckling av budgetunderskottet. Satsning på utbildning och forskning.
Vänsterpartiet
I motion Fi218 (v) anförs att de allmänna målen i regeringens finansplan så som de framgår av det man kallar "De tre hörnstenarna" -- saneringen av statsfinanserna, bekämpningen av arbetslösheten och en rättvis fördelning -- är också Vänsterpartiets. Också finansplanens allmänna problembeskrivning stämmer väl överens med Vänsterpartiets politik. På grund av denna enighet när det gäller grundvärderingar har det varit möjligt att genom samtal och efter vissa justeringar för att tillgodose Vänsterpartiets önskemål förankra det väsentliga innehållet i regeringens ekonomiska politik under hösten. Vänsterpartiet står fast vid det som överenskommits om budgetsaneringen, EU-medlemsavgiftens finansiering och om arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken.
Men Vänsterpartiet kan inte godta de arbetslöshetsniåver som enligt regeringens egna bedömningar kan bli resultatet av den nu i budgetpropositionen föreslagna politiken. En viktig målsättning måste vara att den öppna arbetslösheten skall ner ordentligt under 5 % år 1998. Inte heller de klass- och könspolitiska följderna är tillräckligt genomtänkta. Klassklyftorna har vidgats. Kvinnor och låginkomsttagare drabbas relativt sett alldeles för hårt av de föreslagna besparingarna och de gynnas otillräckligt av den föreslagna arbetsmarknads- och näringspolitiken. Åtgärdsförslagen är också klart otillräckliga på miljöpolitikens område. Den ekonomiska utvecklingen måste långsiktigt vridas in på ekologiskt hållbara spår. Att komma till rätta med miljöproblemen är avgörande för mänsklighetens framtid. Människan har alltför länge förbrukat jordens tillgångar i stället för att bruka dem.
Minskade klassklyftor och ökad politisk och ekonomisk demokrati bidrar tvärt emot allt borgerligt tänkande till stegrad produktivitet. Vänsterpartiets uppfattning är att rättvisa, ekologisk balans och tillväxt långsiktigt är beroende av varandra. Det är den grundläggande syn som präglar Vänsterpartiets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.
De stora budgetunderskotten gör att finanspolitiken i dag har en starkt expansiv effekt. Vänsterpartiet ställde sig redan i höstas bakom målet att statsskulden måste stabiliseras senast år 1998. Därför måste det föras en stram budgetpolitik. Men detta måste ske på ett sådant sätt att pengar kanaliseras från passivt sparande till aktiv användning i investeringar och konsumtion. Långinkomsttagaren och det fattiga småföretaget använder normalt en inkomstökning mer till konsumtion respektive investering jämfört med höginkomsttagaren respektive exportföretaget med övervinster. En stark fördelningspolitik är därför bra också för att den ger mer finanspolitisk stimulanseffekt per satsad krona.
Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till det höga realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att öka sysselsättningen är därmed att drastiskt minska underskotten i statens finansiella sparande och därigenom få ner räntorna. Med sjunkande räntor blir det billigare för företagen att investera i Sverige, och på motsvarande sätt ökar hushållens konsumtionsbenägenhet när värdet på deras tillgångar stiger. Det stora och för den ekonomiska aktiviteten hämmande sparandeöverskottet i den privata sektorn kan därmed minska och ge utrymme för investeringar och konsumtion.
Det är således nu under den internationella konjunkturuppgången för sent att bedriva en generell efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste åtgärderna riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona.
Vänsterpartiet anser att det behövs en mer aktiv penningpolitik som samordnas med finanspolitiken och som har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat mål. Penningpolitiken är för närvarande alltför dogmatiskt fixerad vid att bekämpa inflationen; bl.a. görs detta med sikte på ett framtida svenskt medlemskap i ERM och EMU.
LO framhåller i Ekonomiska utsikter årsskiftet 1994/95 att Riksbanken också genom sitt sätt att beräkna inflationstakten överdrivit inflationsfaran. Det är som LO framhåller främst en alltför stor ökning av nettoprisindex som skall bekämpas med penningpolitiken. Budgetåtstramning av exceptionell karaktär som leder till engångseffekter på prisnivån kan knappast motivera en penningpolitisk åtstramning. Riksbanken bör agera så att aktörerna på marknaden får klart för sig att en finanspolitisk åtstramning inte skall leda till en penningpolitisk åtstramning. Bekämpandet av arbetslösheten skall vara mål nummer ett också för Riksbanken.
Vänsterpartiet delar LO:s uppfattning att inflationen inte utgör någon akut fara i dagens ekonomiska situation. I stället gör vi den bedömningen i motionen, att den nuvarande kraftiga konjunkturuppgången sker på en helt annan grundval än 1980-talets högkonjunktur. Den våldsamma krisen under 1990-talets första år har brutit inflationsförväntningarna, vilket sannolikt kommer att avspegla sig i en relativt återhållsam pris- och löneutveckling framöver. Dessutom finns det ett omfattande expansionsutrymme för företagen på grund av den höga arbetslösheten. På sikt bör dessa nya förutsättningar tillsammans med högt bytesbalansöverskott och förbättrade statsfinanser kunna ge utslag i en starkare krona och en fallande räntenivå i Sverige. 1990-talets expansion kan ske på betydligt fastare grund än 1980-talets lånefinansierade och inflationistiska expansion.
Vänsterpartiet skulle se det som en stor fördel om riksdagen under våren och försommaren kan fatta beslut om en ekonomisk politik som gäller hela mandatperioden och som gör att den stora folkmajoriteten upplever detta som både stabilt och rättvist. Detta är också avgörande för att det stora privata sparandeöverskottet skall kunna omsättas i effektiv efterfrågan så att också hemmamarknadsföretagen vågar anställa fler. Då går det också att värna om skolan, omsorgen och vården samt om den internationella solidariteten.
Vänsterpartiet anser således att det behövs en helhetsuppgörelse för hela mandatperioden och att denna skall vara förankrad hos arbetarrörelsens båda partier. Erfarenheten av regeringar som hoppar tuva manar inte till efterföljd. Vänsterpartiet är berett att ta ansvar för en samlad vänsterpolitik som reser oss ur den statsfinansiella krisen.
Miljöpartiet de gröna
I motion Fi212 (mp) anförs att den ekonomiska politiken inför 2000-talet främst måste inriktas mot följande områden.
Företagens vinstökningar måste styras till bärkraftiga investeringar i den reella produktionen. Miljörelaterade investeringar måste bli räntabla för företagen; på samma sätt som det blev lönsamt att investera bort arbetskraft när arbetsgivaravgifterna infördes bör det nu bli lönsamt att rationalisera bort miljöförstöring och ohälsotal.
Den nya livsstil, som bl.a. Rio-konferensen talade om, måste förverkligas utan att ekonomin och den sociala välfärden drabbas.
Marknadens dynamik bör utnyttjas för att styra om konsumtion till ett hållbart mönster -- det som är långsiktigt hållbart måste bli kortsiktigt lönsamt.
Arbetslösheten skall minskas och internationaliseringens beroende av maktcentra dämpas.
Detta förutsätter, som motionärerna ser det, en ny metod för krislösning. Denna nya metod är skatteväxlingsmodellen. Skatteväxling innebär att skatten på arbete växlas mot miljörelaterade skatter, främst energiskatter.
De viktigaste målen för den ekonomiska politiken under den närmaste mandatperoden är, enligt Miljöpartiet de gröna, att aktiva steg tas för långsiktig överlevnad, global solidaritet och ökad demokrati. Detta går alldeles utmärkt att kombinera med andra viktiga mål: att uppnå balans i statens budget och att minska arbetslösheten. Det som inte kan accepteras är traditionellt tänkande som medför att såväl arbetslösheten som statens budgetunderskott minskas genom åtgärder som innebär att de tre huvudmålen kränks.
Steg mot långsiktig överlevnad innebär att den ekonomiska politiken måste underställas naturens spelregler. Dessa spelregler är inte förhandlingsbara. Det är grundläggande fel att sträva efter ökande produktion i kvantitativa termer. Därmed är, menar motionärerna, också BNP-måttet ett fullständigt felaktigt mått på samhällsutveckling. För att klara överlevnad på jorden krävs i stället hållbara kvalitetsprodukter, lägre varugenomströmning i samhället, bättre användning av exergin (arbetsförmågan) i energin och kretsloppsbaserad industri.
Detta innebär i sin tur att varje investering som görs i vårt land skall leda till bättre livsmiljö och att ekonomiska styrmedel skall gynna det som är långsiktigt hållbart. Konkret medför detta bl.a. skatteväxling och investeringar i ny modern energi- och transportteknik.
Steg mot global solidaritet innebär bl.a. att den rika delen av världen måste visa vägen; vi måste sluta vara ett föredöme vars metoder och tänkande leder till ekologisk kollaps om de överförs i global skala.
Steg mot deltagande demokrati innebär att den ekonomiska politiken inte tillåts bli ett självgående system och inte tillåts öppna och förstärka ett laglöst anarkistiskt frihetsrum för kapitalet. Detta medför att den s.k. marknaden måste omgärdas med regelverk. Ökad demokrati förutsätter att skatter används som ett skarpt fördelningsinstrument och att den gemensamma sektorn är stark.
Statens budget går med skrämmande stort underskott och staten lånar alltmer pengar för att täcka kostnaderna. Regeringen har i en tidigare proposition föreslagit besparingar på 20 miljarder kronor och detta skall nu förverkligas. Tyvärr har medlemskapet i EU medfört en tung kostnad för staten som intecknat en rad skattehöjningar. Den nödvändiga åtstramningen av finanspolitiken måste innehålla både skattehöjningar och nedskärningar.
Aktivt företagande måste gynnas -- det gäller inte minst nyföretagande och småföretagande i landets alla delar. Även direktstimulerande åtgärder behövs för att stimulera en ekologiskt och socialt anpassad förnyelse av näringslivet. Därigenom kan skatteintäkterna öka och räntorna på statsskulden minskas. Budgetförstärkningar genom skattehöjningar och nedskärningar kan aldrig räcka om vi vill bibehålla någon form av demokratiskt och rättvist välfärdssamhälle. Genom en skatteväxling kan ekonomin stimuleras, teknikutveckling komma i gång och produktion och arbetstillfällen öka på ett för miljön okränkbart sätt.
En stor del av budgetunderskottet härrör från arbetslösheten; denna har kostat statskassan över 100 miljarder kronor 1994. Detta är oacceptabelt och en direkt följd av dels ett skattesystem som gynnar den typ av systeminvesteringar som minskar antalet sysselsatta, dels en lagstiftad normalarbetstid som inte är anpassad till verkligheten.
Deltagande demokrati förutsätter att arbetslösheten minskas snabbt eftersom de som står utanför arbetsmarknaden en längre tid får mycket svårt att komma in i samhället. Ett samhälle med hög arbetslöshet blir därmed ett samhälle med stora klyftor. Stora klyftor innebär att den politiska debatten fokuseras kring plånboksfrågor och akuta vardagsfrågor. Miljöfrågorna hamnar i skymundan. Motionärerna anser att ett övergripande medel för att nå ett hållbart samhälle är att minska arbetslösheten. De gröna ser heller inga svårigheter i att minska arbetslösheten. Det handlar mer om vilja, än om brist på metoder. Det är oroande att den politiska majoriteten hittills accepterat att många människor ställts utanför arbetsmarknaden. Miljöpartiet de gröna menar att radikal minskning av arbetslösheten kan ske genom skatteväxling, sänkt normalarbetstid och tidsbegränsade akutåtgärder för att dela på jobben. Dessutom måste småföretagen och kreativa idéer få möjlighet att utvecklas.
I ekonomismens tidevarv har myten om att skatter, stor offentlig sektor och jämlikhet leder till ekonomisk ineffektivitet tagit fäste som vore den en sanning. Det finns emellertid skäl att nu i slutet av 1990-talet slå fast att privatiseringar och s.k. marknadslösningar inte kan accepteras av ideologiska skäl. Den offentliga sektorn är den enda ekonomiska sektor som naturligt, utan vinstsyfte, kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning. Riksdagen bör slå fast att marknadens aktörer i betydligt större omfattning än i dag skall betala för de externa effekter som uppstår av verksamheter i stället för att låta staten agera städgumma/städgubbe och låta kommande generationer betala -- dvs. att en marknadsekonomi växer fram som är värd namnet. Miljöpartiet de gröna finner således ingen rationell anledning att utarma den offentliga sektorn. Däremot finner motionärerna starka skäl att dels förändra skatterna så att skatt och avgifter på arbetstid minskas och motsvarande höjningar sker på energi, råvaror och utsläpp (s.k. skatteväxling), dels förskjuta innehållet i offentliga sektorn till att mer inriktas på att upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och skola än att garantera inkomstgaranti för dem som har höga eller relativt höga inkomster.
Ett av de stora problemen med marknadsekonomin är att varken naturen eller kommande generationer har någon röst på marknaden. Hade naturen haft en röst på marknaden hade det förmodligen inte varit ekonomiskt möjligt att utrota arter -- i dag utrotas ca 100 arter per dag på grund av det nuvarande marknadsbeteendet. Hade kommande generationer haft en röst på marknaden hade vi förmodligen för länge sedan levt i ett hållbart kretsloppssamhälle -- priset på ändliga råvaror hade skjutit i höjden så att återvinning hade varit ekonomiskt lönsamt. Marknadens spelregler måste därför utformas så att marknadens dynamik kan utnyttjas för byggandet av det ekologiskt och socialt hållbara samhället. Det handlar om beslutsfattande på två nivåer: dels på den politiska nivån som beslutar om ramar, mål och styrmedel, dels på marknadsnivå där aktörerna beslutar om produktion, konsumtion, tekniska lösningar etc.
Kristdemokratiska samhällspartiet
Kristdemokraterna anför i motion Fi216 (kds) att det är nu under den pågående konjunkturuppgången som vi har de bästa möjligheterna att genom smärtsamma men nödvändiga besparingar stabilisera de offentliga finanserna. Det aktuella läget kräver en inriktning av finanspolitiken med ett budgetförslag som är ca 5 miljarder kronor starkare än regeringens. Allra allvarligast enligt motionärerna är dock att regeringen saknar en långsiktig och konsistent strategi för att åstadkomma nya jobb i näringlivet. Vad som borde utgjort en huvudfråga i finansplanen -- men som nu förbigås med tystnad -- är att Sverige under perioden 1994--96 inte ens passerar genomsnittstillväxten bland OECD-länderna. Vad som nu krävs är en bred parlamentarisk uppslutning kring ett nationellt räddningsprogram bortom budgetsaneringen. I motionen föreslås därför att regeringen tillsätter en kommission för en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt.
Kristdemokraternas alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken kan sammanfattas enligt följande.
Under den borgerliga regeringens tid betonades i varje finansplan etikens betydelse för en långsiktigt god ekonomisk utveckling. I regeringens finansplan är detta helt utelämnat. 1993 års nobelpristagare i ekonomi Douglass C. North har i sin forskning visat institutionernas -- dvs. de vanor, normer och regler som utgör spelreglerna i ekonomin -- betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Effektiva institutioner, som enligt ett kristdemokratiskt synsätt bäst skapas genom en god etisk förankring, sänker transaktionskostnaderna i ekonomin och underlättar utbytet av varor och tjänster. Ju lägre transaktionskostnader desto effektivare ekonomi. Den viktigaste långsiktiga uppgiften för en framgångsrik ekononomisk politik är därför att skapa goda institutioner -- goda normer, vanor och regler. En politik baserad på hederlighet, ansvar och rättsmedvetande är grunden för detta.
Om den etiska ansatsen uteblir riskerar vi att ohederlighet breder ut sig. I den långsiktiga kampen mot ekonomisk brottslighet, som förorsakar enorma inkomstbortfall för staten, är samhällets förankring i en god etik av avgörande betydelse.
Utifrån den kristdemokratiska förvaltarskapstanken kan ekonomisk utveckling inte mätas med ett snävt ekonomiskt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling innebär i stället tillväxt av den totala nationalförmögenheten. I nationalförmögenheten inräknas miljö och naturresurser, det mänskliga kapitalet, produktionskapitalet samt en nations finansiella nettotillgångar. En tillväxt av nationalförmögenheten innebär en välfärdsökning endast om hänsyn tas till miljöeffekter och påverkan på människors hälsa och förmåga. Den ekonomiska politiken skall främja en ekologiskt hållbar utveckling. Ett ökat inslag av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken, exempelvis genom en skatteväxling med sänkta skatter på arbete och höjda skatter på miljöfarligt utsläpp, energi m.m., skulle främja både miljön och den ekonomiska utvecklingen. Motionärerna hälsar därför med tillfredsställelse regeringens beslut att låta den utredning om ett mer miljörelaterat skattesystem som tillkom på vårt initiativ i regeringsställning få fullfölja sitt arbete.
En samlad näringspolitik för ett gynnsamt företagsklimat i allmänhet och småföretagsklimat i synnerhet är en grundbult för en god ekonomisk utveckling. En god välfärd förutsätter ett konkurrenskraftigt och differentierat näringsliv. Under de senaste åren har mer än 200 000 arbeten försvunnit i den svenska industrin. Trots detta är den svenska industriproduktionen nu större än under toppnoteringen i slutet av 1980-talet. Detta understryker att den exportledda uppgången i de stora svenska industriföretagen inte kan lösa sysselsättningen för framtiden. De produktivitetsförbättringar och strukturrationaliseringar som kan göras i de stora företagen innebär att produktionen kan öka väsentligt utan att fler människor får jobb.
Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är därför av största vikt i kampen mot arbetslösheten och därmed för saneringen av statsfinanserna. I en särskild motion har Kristdemokratiska samhällspartiet utvecklat sin syn på hur näringspolitiken bör utformas för att främja tillkomsten av nya jobb inom näringslivet. Bland förslagen finns en moderniserad och flexibel arbetsrätt, lindring av dubbelbeskattningen på avkastningen på riskvilligt kapital som satsas i företag, införande av riskkapitalavdrag, återinförd kvittningsrätt på underskott i nystartad näringsverksamhet, ökad ägarspridning, skattebefriade royaltyinkomster på patenterade uppfinningar under två år etc.
Under de senaste två decennierna har en halv miljon arbetstillfällen försvunnit i den privata sektorn, medan 600 000 jobb tillkommit i den offentliga sektorn. I det skick de offentliga finanserna befinner sig samtidigt som vi har ett av världens högsta skattetryck är utrymmet för nya jobb i den offentliga sektorn ytterligt begränsat. De nya jobben måste tillkomma i den privata sektorn.
Som vi tidigare nämnt räcker det inte med en stark utveckling av industrisektorn för att trygga de framtida jobben. Det är av största betydelse att den privata tjänstesektorn ges rimliga förutsättningar att utvecklas för att vi skall ha en chans att få fram de 100 000-tals nya jobb netto som krävs för att nå nödvändiga resultat i kampen mot arbetslösheten.
Den privata tjänstesektorn rymmer allt från kvalificerad tjänsteproduktion (datakonsulter, jurister, revisorer etc.) till s.k. hushållstjänster. För att främja den kvalificerade tjänstesektorn krävs en ambitiös satsning på utbildning, kompetensutveckling och forskning. Men detta räcker inte. Förändringar i skattesystemet är nödvändiga för att öppna marknaden för tjänster riktade direkt mot hushållen. Dagens höga skattekilar, drygt 60 %, gör att marknaden i stort sett är utplånad för den typ av tjänster som går att utföra i egen-regi. En skatteväxling, med sänkta skatter på arbete och höjda skatter på miljöfarligt utsläpp, energi och knappa naturresurser, skulle vara ett steg mot ett skattesystem som främjade även tjänsteproduktion. Men en differentierad skatt på olika typer av arbeten, där tjänster beskattas lägre än varuproduktion, är också nödvändig för att underlätta tillkomsten av nya jobb inom tjänstesektorn. Förslag i denna riktning återfinns i en särskild skattepolitisk motion.
För att den svenska ekonomin långsiktigt skall kunna utvecklas så att välfärden kan garanteras och arbetslösheten minimeras är fler åtgärder av långsiktig och strukturell natur nödvändiga.
En väl fungerande infrastruktur, inklusive telekommunikationer och informationsteknologi, är också en central förutsättning för att svenskt näringsliv i hela landet skall kunna expandera. De satsningar som påbörjades under den förra mandatperioden bör fullföljas. Ökade krav på flexibilitet i arbetslivet ställer allt större krav på fortlöpande kompetensutveckling. Olika metoder för att stimulera incitament till såväl egen kompetensutveckling som utbildning inom arbetslivet måste prövas.
Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
I likhet med vad utskottet konstaterade i anslutning till proposition 1994/95:25 (1994/95:FiU1) råder det i dag bred enighet om att finanspolitikens inriktning måste vara att på så kort tid som möjligt dra ner budgetunderskottet. Det leder till att de budgetpolitiska frågorna ställs i fokus.
Även om det sålunda råder enighet om att en kraftig åtstramning av finanspolitiken är nödvändig finns det stora skillnader i uppfattning om hur åtgärderna skall utformas. Som framhölls i höstens betänkande om inriktningen av den ekonomiska politiken (1994/95:FiU1) är t.ex. Moderata samlingspartiet det enda av riksdagens partier som i stort sett utesluter skattehöjningar för att komma till rätta med den finansiella krisen. Enligt utskottets mening visar Moderata samlingspartiet med detta ställningstagande att man bortser från fördelningspolitikens betydelse vid utformningen av den ekonomiska politiken.
Det finns också en allmän uppslutning kring vikten av prisstabilitet. Den ekonomiska politiken måste ha en sådan inriktning att Sverige inte återigen får en inflationsekonomi.
I motion Fi210 (m) ges högsta prioritet åt inflationsbekämpningen. En sådan politik tillsammans med en finanspolitik med inriktning mot enbart besparingar och avreglering av arbetsmarknaden skall på sikt öka tillväxten och därigenom möjliggöra en förbättring av läget på arbetsmarknaden. I motionen framhålls att de krav som nu ställs på utformningen av den ekonomiska politiken innebär att vi lämnar den keynesianska eran bakom oss och går in i ett liberalt system med fasta spelregler.
Motionärernas uppfattning om vad som är den ekonomiska politikens uppgift framgår av uttalandet i motionen, att det är Maastrichtavtalets fem konvergensmål som skall utgöra ramverket för den ekonomiska politiken. Utskottet tolkar motionärerna så att stabiliseringspolitiken uteslutande skall användas för att stabilisera penningvärdet. Ambitionen skall inte vara att motverka svängningar i konjunkturen och försöka styra det kortsiktiga kapacitetsutnyttjandet. Utskottet kan inte dela detta synsätt.
Med anledning av dessa principiella ställningstaganden till inriktningen av stabiliseringspolitiken vill utskottet anföra följande.
Det är i dag uppenbart att om regering och riksdag i slutet av 1980-talet och framför allt under de första åren av 1990-talet hade lyckats att föra en stramare finanspolitik -- både genom skattehöjningar och besparingsåtgärder -- hade det varit lättare att möta och åtgärda de negativa konsekvenserna av 1990-talets första lågkonjunktur. Men de stora misstagen i den ekonomiska politiken kom under perioden 1991--1994. Inledningsvis utformades politiken som om ekonomin alltjämt var kvar i en högkonjunktur. I syfte att befrämja tillväxten genomfördes bl.a. inom ramen för skattepolitiken sänkningar av kapital- och förmögenhetsskatter. Men i stället för att på traditionellt sätt använda skattesänkningen i konjunkturstimulerande syfte lyckades man åstadkomma den motsatta effekten. Man omfördelade inkomster från konsumtionsbenägna till sparbenägna grupper i samhället, vilket bidrog till att hämma den inhemska efterfrågan. Denna politik, tillsammans med den hösten 1992 unikt starka åtstramningen av penningpolitiken för att vidmakthålla den fasta växelkursen, resulterade i att konjunkturnedgången snabbt förvandlades till en depression, och massarbetslösheten blev en realitet.
Som utskottet framhöll i höstens betänkande om den ekonomiska politiken (1994/95:FiU1) har Sverige på grund av den ekonomiska utvecklingen under första delen av 1990-talet hamnat i den säregna och svårhanterliga situationen att massarbetslösheten måste bekämpas, samtidigt som finanspolitikens helt dominerande uppgift några år framöver måste bli att stabilisera statsskulden. Den alltjämt växande statsskulden och det på grund härav mycket höga ränteläget utgör det främsta hotet mot tillväxt och välfärd. Att i denna speciella situation tillgripa generella stabiliseringspolitiska åtgärder är med tanke på budgetunderskottet inte möjligt. Det är emellertid inte detsamma som att säga att man bör avstå från att driva konjunkturpolitik. Det lämpligaste och konjunkturmässigt mest precisa kan vara att vidta selektiva åtgärder. Ett exempel på en sådan åtgärd är de i höstas beslutade stimulanserna till bygginvesteringar.
I motion Fi210 (m) kritiseras vidare den av regeringen förda politiken för att sakna en genomtänkt förändringsstrategi. Regeringens politik, som mest bygger på, menar motionärerna, kamerala panikinbromsningar, riskerar att få betydande skadeverkningar.
Utskottet har självfallet uppfattningen att de mer långsiktiga effekterna på tillväxten måste beaktas vid utformningen av de åtgärder som krävs för att återställa balansen i de offentliga finanserna och få ned arbetslösheten. Men andra avvägningar måste göras i samband med den mycket kraftiga finanspolitiska åtstramningen. Hänsyn måste tas till fördelningseffekter och att åtgärderna med minsta möjliga tidsfördröjning får avsedd verkan på statsfinanserna. Att åstramningen måste ha en sådan inriktning betingas bl.a. av att räntedifferensen mot t.ex. de tyska räntorna snabbt måste minska. Som understryks i motion Fi211 (fp) illustrerar utvecklingen under januari hur sårbart Sverige med nuvarande budgetunderskott och stora statsskuld är för räntorna i omvärlden. Vid politisk oro i Italien eller de nu återkommande problemen i Mexiko stiger inte bara de italienska eller de mexikanska räntorna utan även de svenska. När liran eller peson försvagas får det negativa konsekvenser på kronan. Aktörerna på finansmarknaden har uppenbarligen en tendens att behandla vad man ser som "svaga" länder -- i betydelsen svaga offentliga finanser -- i en klump oavsett om de realekonomiska förhållandena företer betydande olikheter.
Som en viktig del av inriktningen av den ekonomiska politiken föreslås i motion Fi210 (m) en avreglering av arbetsmarknaden där tyngdpunkten ligger på förändringar av arbetsrätten. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad, heter det i motionen. Vidare understryks i motionen vikten av att förutsättningar skapas för att lönebildningen främjar rekrytering av ny arbetskraft. Underförstått innebär motionärernas ståndpunkt att lönedifferenserna på den svenska arbetsmarknaden måste bli större.
Vad gäller synpunkterna i motion Fi210 (m) på hur arbetsmarknaden bör fungera delar utskottet den uppfattning som i dessa frågor framförs i finansplanen. Där framhålls bl.a. att det är en mycket kortsiktig strategi att öka löneskillnaderna för att angripa arbetslösheten. Det skulle hota både den rättvisa fördelningen och samhällets långsiktiga förmåga till tillväxt. Detsamma gäller för anställningstryggheten. Den skall skydda mot godtyckliga och diskriminerande uppsägningar, men får inte skapa onödiga och svårhanterliga hinder för den ständigt nödvändiga omvandlingen av produktionsorganisationen. Ett alltför dåligt anställningsskydd försämrar hushållningen med arbetskraft, genom att det ger incitament för kortsiktiga och lågproduktiva anställningsformer. Det riskerar också att leda till att långtidsarbetslösheten och utslagningen i arbetslivet ökar.
Utskottet vill, vad i övrigt allmänt gäller för inriktningen av arbetsmarknadspolitiken, anföra följande.
Sedan år 1990 har antalet sysselsatta minskat med drygt 500 000 personer. Ett särskilt allvarligt inslag i de senaste årens utveckling på arbetsmarknaden är att antalet långtidsarbetslösa stigit kraftigt från 24 000 i september 1991 till 121 000 i september 1994. Samtidigt har ungdomsarbetslösheten nått rekordnivåer långt över 100 000 personer. Till skillnad mot vad som förordas i motion Fi210 (m) krävs enligt utskottets uppfattning omfattande insatser på det arbetsmarknadspolitiska området i enlighet med de riktlinjer som anges i propositionen.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till frågor som rör inriktningen av penningpolitiken.
I motionerna Fi211 (fp), Fi216 (kds) och Fi219 (c) framhålls behovet av en i jämförelse med finansplanen ytterligare budgetförstärkning. Samtidigt hävdas att sammansättningen av de föreslagna budgetförstärkningarna har fått en olycklig sammansättning.
Omfattningen av åtstramningen och dess sammansättning återkommer utskottet till i avsnittet om budgetpolitiken. När det gäller dessa frågor vill emellertid utskottet i anslutning till ställningstagande om inriktningen av den ekonomiska politiken göra följande kommentar.
I motion Fi211 (fp) hävdas att om vi skall lösa våra ekonomiska problem måste tillväxten under de närmast kommande åren vara väsentligt högre än den som anges i finansplanen och den senaste Långtidsutredningen. De möjligheter som står till buds för att höja tillväxten återfinns, menar motionärerna, på utbudssidan. Budgetförstärkningarna bör mot den bakgrunden ges en sådan utformning att utrymme skapas för bl.a. sådana åtgärder som skattesänkningar i form av slopad dubbelbeskattning, sänkt arbetsgivaravgift och återinförd kvittningsrätt för nyföretagare. Samtidigt pekar dock motionärerna på att den inhemska efterfrågan tenderar att stagnera eller t.o.m. sjunka (jfr diskussionen om konsumtionsprognosen i betänkandets avsnitt om den ekonomiska utvecklingen i Sverige).
Som utskottet ser det är sammansättningen av den nu framtvingade finanspolitiska åtstramningen viktig för att uppnå en så hög tillväxt som möjligt. En jämförelse mellan t.ex. två förslag till budgetförstärkning, där såväl det totala beloppet som tidsprofilen är densamma, kan få olika effekter beroende på sammansättningen av resp. förslag. Sambandet mellan initial och slutlig budgetförstärkning är därför en central fråga vid utformningen av finanspolitiken. Men som utskottet framhållit i anslutning till behandlingen av motion Fi210 (m) är det en mängd andra hänsyn utöver tillväxtaspekten som i detta sammanhang måste beaktas. Det kan finnas anledning att understryka att vid en åtstramning av den storleksordning som nu är aktuell är det förenat med stora svårigheter att uppnå en optimal sammansättning av budgetförstärkningarna.
I folkpartimotionen förs en diskussion om de krav som måste ställas på den ekonomiska politiken utifrån en önskvärd årlig BNP-tillväxt på 4 %. Utskottet vill ifrågasätta det realistiska i att nu utifrån ett sådant högt tillväxtantagande diskutera inriktningen av den ekonomiska politiken. Det kan nämnas att Långtidsutredningen i sitt basscenario utgår från en årlig tillväxt på 2,7 % för perioden 1996 till 1998. I det s.k. högalternativet anges en motsvarande tillväxt på 3,4 %.
Med anledning av att det i motionerna Fi211 (fp), Fi216 (kds) och Fi219 (c) efterlyses åtgärder som skall stimulera främst småföretagens utveckling vill utskottet erinra om att det pågår ett intensivt arbete inom detta område. Särskilda insatser föreslås för att förbättra teknikspridningen till de mindre och medelstora företagen. Vidare pågår arbetet med att lösa de problem som hör samman med dessa företags finansiering. Även den nya Arbetsrättsutredningen har fått i uppdrag att särskilt uppmärksamma de små företagens utvecklingsbehov.
I här nämnda motioner anförs även att skattepolitiken måste utformas på ett sådant sätt att företagsamheten inte missgynnas. Utskottet delar denna uppfattning men vill samtidigt understryka att den våldsamt negativa utvecklingen av statsfinanserna under perioden 1991--1993 har inneburit att skattehöjningar tillsammans med kraftiga besparingar blivit nödvändiga för att klara de finansiella obalanserna. I likhet med vad som sägs i finansplanen vill dock utskottet framhålla att utrymmet för skattehöjningar är begränsat. Ytterligare höjningar av skatterna riskerar att försämra ekonomins funktionssätt bl.a. genom att de ger försämrade förutsättningar för en icke-inflationsdrivande löneutveckling. Riskerna med fortsatta skattehöjningar är också knutna till effekterna av enskilda skatter på bl.a. investeringar, tillväxt och sysselsättning även om det inte finns några klara och enkla samband mellan det totala skattetrycket och den ekonomiska tillväxten.
Det finns i detta sammanhang också skäl att erinra om att den svenska skattepolitiken sedan lång tid tillbaka har haft en inriktning som skapar goda villkor för investeringar i Sverige. 1990--1991 års skattereform innebar att den goda internationella konkurrenskraften i företagsskattereglerna togs till vara och att skattereglerna gavs en utformning som gagnar tillväxt och omvandling i näringslivet. I höstens ekonomisk-politiska proposition har regeringen avsatt ett utrymme för en reduktion av skatteuttaget med 2 miljarder kronor. Inriktningen på denna reform skall fastläggas efter pågående samråd med näringslivet. I den europeiska diskussionen tilldelas de små och medelstora företagen en central roll när det gäller skapandet av ny sysselsättning. Bland annat mot denna bakgrund övervägs i regeringskansliet en inriktning av den fortsatta reformeringen av den svenska företagsbeskattningen, där skatteuttaget reduceras för i första hand de mindre och medelstora företagen samtidigt som man så långt möjligt bibehåller enkla och neutrala regler.
Avsnitten i motionerna Fi211 (fp) och Fi219 (c) om penningpolitiken återkommer utskottet till i ett särskilt avsnitt senare i betänkandet.
I motion Fi211 (fp) understryks att det är av stor betydelse att lönebildningen fungerar väl i den pågående starka uppgångsfasen. En förutsättning är att löneutvecklingen står i samklang med produktivitetsutvecklingen inom skilda verksamheter och på skilda arbetsplatser. Om höga lönekrav skulle drivas igenom med åtföljande kompensationskrav i andra sektorer finns stor risk att uppgången bryts i förtid av inflationstendenser. Det finns, menar motionärerna, anledning att vara orolig för de samlade återverkningarna av höjd marginalskatt, höjda egenavgifter, försämrat inflationsskydd och höjda kommunalskatter på de kommande lönerörelserna. Det hade varit mindre risker för störningar och kompensationskrav om budgetsaneringen i något större utsträckning hade bestått av besparingar i stället för skattehöjningar.
Även i motion Fi219 (c) betonas att arbetsmarknadens parter har ett mycket stort ansvar för att den kommande avtalsrörelsen inte leder till en löne- och kostnadsspiral som rycker undan grunden för den nödvändiga konsolideringen av den svenska ekonomin.
Utskottet delar inte den uppfattning som framförs i motion Fi211 (fp) att riskerna för störningar och kompensationskrav i avtalsrörelsen skulle varit mindre om de nödvändiga budgetförstärkningarna mer bestått av besparingar än av skatter. Enligt utskottets mening är det en grov förenkling i analysen av effekterna när motionärerna ställer besparingar mot skatter. Den relevanta jämförelsen mellan olika förslag till budgetförstärkningar i detta sammanhang borde i stället vara den totala fördelningseffekten.
I finansplanen analyseras i ett särskilt avsnitt fördelningseffekterna av föreslagna åtgärder. Av analysen framgår bl.a. att av de föreslagna budgetförstärkningarna bidrar hushåll i decilgrupp 10 -- dvs. de 10 % av hushållen med högst ekonomisk standard -- med 28 %. Hushåll i decilgrupp 9 bidrar med ytterligare 12 %. Hushållen i decilgrupperna 1 och 2 -- dvs. med lägst ekonomisk standard -- bidrar tillsammans med ca 11 %.
Som utskottet ser det är det tveklöst så att lönebildningen kommer att vara av avgörande betydelse för att den i finansplanen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken skall nå framgång. Som framhålls i finansplanen har arbetsmarknadens parter därför ett stort ansvar för möjligheterna att nå framgång. I deras händer ligger det huvudsakliga ansvaret för lönebildningen. Under år 1995 löper en stor del av avtalen ut. I finansplanen understryks att detta är en kritisk tidpunkt. Då avgörs om svenskt näringsliv skall bibehålla sin goda konkurrenskraft och därmed kraftfullt kunna bidra till nödvändig tillväxt, fler arbeten och därmed goda möjligheter att sanera statsfinanserna. Statens ansvar är att klart ange de politiska förutsättningarna. Om lönerna genom parternas försorg länkas in i en strategi för tillväxt innebär detta minskad inflationsrisk och förbättrade offentliga finanser, vilket ökar utrymmet för en appreciering av kronan, låga räntor och därmed högre investeringar och en större uthållig sysselsättningsökning.
I motion Fi219 (c) vänder sig motionärerna mot uttalandet i finansplanen att den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden måste främjas. Påståendena att en lägre inflation förutsätter en geografisk rörlighet är, sägs det i motionen, felaktiga.
Det finns som utskottet ser det all anledning att betona att en stark och uthållig tillväxt och en kraftig ökning av sysselsättningen förutsätter att den nu pågående konjunkturuppgången inte bryts i förtid på grund av bristsituationer -- flaskhalsar -- på arbetsmarknaden, på varumarknaderna eller när det gäller kapitalmarknaden. Det är detta som motiverar att närings-, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken nu läggs om för att kraftfullt understödja den ekonomiska politikens grundläggande uppgift att skapa goda förutsättningar för arbete och utveckling och en icke-inflatorisk tillväxt. I detta sammanhang är det viktigt, som framhålls i finansplanen, att den yrkesmässiga och geografiska rörligheten stimuleras. Utskottet vill dock understryka att denna inriktning av politiken inte skall, som motionärerna gör, tolkas som "centralistisk". En ökad rörlighet hos arbetskraften kan också ses som en fördel för mindre orter. Som framhålls i centermotionen finns det på landsbygden och i mindre orter betydande produktionsmöjligheter. Med tanke på den snabba utvecklingen av småskalig teknik och av informationsteknologin kan också dessa orter gynnas av en ökad yrkesmässig och geografisk rörlighet.
Utifrån Vänsterpartiets redovisning av sin syn på inriktningen av den ekonomiska politiken i motion Fi218 (v) kan utskottet konstatera att partiet i stort godtar den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken som presenteras i finansplanen. Detta hindrar emellertid inte att Vänsterpartiet på vissa områden riktar kritik mot förslagen i finansplanen. När det gäller inriktningen av politiken är det, som utskottet tolkar motionen, främst mot utformningen av arbetsmarknads-, skatte- och fördelningspolitiken som motionärerna har invändningar. I motionen framhålls även att vissa skattelättnader bör genomföras för de mindre företagen.
Ambitionsnivån måste, menar motionärerna, sättas högre vad gäller ansträngningarna att minska arbetslösheten. Utskottet har ingen annan mening än motionärerna att det överordnade målet för den ekonomiska politiken måste vara en neddragning av arbetslösheten. Som framhålls i motionen är en minskning av arbetslösheten nyckeln till en rättvis fördelning, en framgångsrik ekonomisk utveckling och sanerade statsfinanser. Utskottet vill på denna punkt framhålla att stora ansträngningar nu görs för att bl.a. komma åt långtids- och ungdomsarbetslösheten.
I motionen föreslås också skattehöjningar för att bl.a. öka insatserna inom det arbetsmarknadspolitiska området. Utskottet vill angående utrymmet för skattehöjningar hänvisa till vad utskottet tidigare framhållit vid behandling av partimotionerna från Centern, Folkpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet. I det inledande avsnittet i motion Fi218 (v) föreslås att riksdagen under våren eller försommaren fattar beslut om inriktningen av den ekonomiska politiken som skall gälla för hela mandatperioden.
Utskottet ser inte några fördelar med ett sådant beslut. De svåra avvägningsproblem som hör samman med den finansiella krisen i den offentliga sektorn men även med utvecklingen på arbetsmarknaden är beroende av konjunkturutvecklingen. Bl.a. denna omständighet talar starkt emot en låsning av den ekonomiska politiken fram t.o.m. år 1998.
På samma sätt som i övriga partimotioner framhålls i motion Fi212 (mp) vikten av att sanera de offentliga finanserna. Men tyngdpunkten i motionen läggs på kravet att en budgetsanering måste vara ekologiskt och socialt genomtänkt. Beskattningen av arbete totalt sett bör inte öka. Den bör minskas och ersättas med främst miljörelaterade skatter. Lösningen på den ekonomiska kris som Sverige i dag befinner sig i är enligt motionärerna att genomföra en skatteväxling. I motionen återkommer förslaget från höstens partimotion att normalarbetstiden bör sänkas.
Miljöfrågorna betonas också i motionerna Fi211 (fp), Fi219 (c), A807 (c), Fi216 (kds) och Fi218 (v). I dessa fyra motioner framhålls att skatteväxling bör kunna bli ett effektivt medel i miljöpolitiken och att ansträngningar görs för att utveckla kretsloppssamhället.
I några av här nämnda motioner och i motion Fi210 (m) fästs uppmärksamheten på att om miljöpolitiken skall ge resultat krävs att Sverige för en offensiv miljöpolitik inom ramen för EU.
Ekonomiska styrmedel bör enligt utskottets mening användas i större utsträckning inom miljöpolitiken. Skatteväxling bör därvidlag kunna bli ett effektivt medel. Regeringen har förlängt tiden för den kommitté som utreder användningen av bl.a. skatteväxling (Förutsättningar för en ökad miljörelatering av skattesystemet. Dir. 1994:11). Kommittén har två huvuduppgifter. För det första skall de samhällsekonomiska effekterna av redan utnyttjade miljörelaterade inslag i beskattningen utvärderas. För det andra skall kommittén analysera förutsättningarna för s.k. grön skatteväxling, där ökade miljöskatter balanseras av sänkta skatter på arbete. Kommitténs arbete kommer att nära ansluta till de diskussioner som förs inom EU i dessa frågor.
När det gäller Miljöpartiets förslag att till större delen lita till vad motionärerna kallar för "skatteväxlingsmodellen", för att komma till rätta med krisen i de offentliga finanserna, menar utskottet att detta förslag saknar realism.
Vad angår förslaget i motion Fi212 (mp) om sänkt normalarbetstid framhöll utskottet i höstens betänkande om inriktningen av den ekonomiska politiken (1994/95:FiU1 s. 46) att utvecklingen under det senaste året har gått mot en ökad medelarbetstid, vilken i sig också inrymmer en ökad övertid. Krav på en sänkt normalarbetstid har arbetsmarknadsutskottet nyligen behandlat och tagit ställning till i det justerade betänkandet 1994/95:AU2. Mot bakgrund av ett antal motionsyrkanden om förkortad och/eller flexibel arbetstid uttryckte arbetsmarknadsutskottet i detta betänkande sin tillfredsställelse över att statsministern aviserat en ny arbetstidsutredning. Med hänvisning till bl.a. den planerade arbetstidsutredningen avstyrkte arbetsmarknadsutskottet de i sammanhanget upptagna motionsyrkandena.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet propositionens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och avstyrker motionerna Fi210 (m) yrkande 1, Fi211 (fp) yrkandena 1 och 3, Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och 9, Fi216 (kds) yrkandena 1 och 5, Fi218 (v) yrkande 1, Fi219 (c) yrkande 1 och A807 (c) yrkande 1.
Motioner med ekonomisk-politisk anknytning
Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt
I motion Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) föreslås dels att ett parlamentariskt forum inrättas för debatt, rekommendationer och beslut i långsiktiga miljöresurs- och fördelningsfrågor, dels att ett sekretariat skapas inom regeringskansliet för analys av ekonomisk och social utveckling på lång sikt.
I motion Fi216 (kds) av Alf Svensson m.fl. (kds) krävs ävenledes att en kommission tillsätts som skall behandla frågor rörande en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.
I dessa motioner behandlas viktiga frågor med anknytning till den kommande ekonomiska utvecklingen. Det är emellertid utskottets uppfattning att de problem som tas upp i dessa motioner måste kunna behandlas inom ramen för det arbete som utförs i regering och riksdag och inom de verk och forskningsinstitutioner som i dag arbetar med sådana frågor som nämns i motionerna.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi204 (s) i sin helhet och Fi216 (kds) yrkande 3.
Investeringar för att utveckla och vårda människan
I motion Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) diskuteras begreppet "investeringar". Varken en familj, en kommun eller en nation bör låna till konsumtion, men gärna till investeringar, därom är alla överens. Det blir då viktigt hur man definierar vad som är investeringar, konstaterar motionären. Vägar, järnvägar och byggnader räknas självklart dit. Det är huvudsakligen männens områden. Men även arbete inom forskning, utbildning, vård och kultur är investeringar i den meningen att det utvecklar människan, som blir mer kapabel att förbättra vårt land, menar motionären. På dessa områden är främst kvinnor sysselsatta.
Vi bör aldrig tveka att skaffa pengar till investeringar som utvecklar och vårdar människan. Det är klart kontraproduktivt att "spara" på dessa områden, inskärper motionären. Lön till dem som arbetar inom dessa områden bör alltså räknas som investeringar, trots att de inte resulterar i fysiska anläggningar. Ett "sparande" som håller nere kvinnors löner eller gör dem arbetslösa i kommuner och landsting motverkar sitt syfte, att klara Sveriges ekonomi, hävdar motionären.
Enligt utskottet är det i Sverige sedan länge en allmänt accepterad uppfattning att en god tillgång på vård och omsorg, kultur, utbildning och forskning har stor betydelse för den framtida ekonomiska och sociala utvecklingen. Utskottet anser dock att en ändring av nationalräkenskapernas definition av investeringar kräver en betydligt grundligare analys än som sker i motionen. Utskottet avstyrker motion Fi207 (c) yrkande 1.
Tillsättande av en jämlikhetsdelegation
I motion Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s) uttrycks oro för att något håller på att gå snett i det svenska välfärdssamhället. Kalla siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) visar bl.a. att nästan var tionde svensk har en inkomst som är lägre än kravet för att få socialbidrag. Samtidigt, framhåller motionärerna, växer antalet miljonärer. Klyftorna ökar i det svenska samhället. Eftersom marknadskrafterna aldrig har visat något intresse för jämlikhet och solidaritet måste regering och riksdag, kommuner och landsting upprätthålla människornas rätt till demokratisk styrning och bestämmande av samhällsutvecklingen. Som ett inslag i ett sådant arbete vill motionärerna föreslå att regeringen tillsätter en jämlikhetsdelegation. Delegationen skall granska alla regeringsbeslut och på alla områden som är möjliga att påverka bedriva arbetet för ekonomisk, social och kulturell jämlikhet.
Utskottet delar uppfattningen att den generella välfärden skall värnas och att det behövs en fortlöpande granskning av förändringar i fördelningen av inkomster, förmögenheter och välfärd. På Finansdepartementet finns en fördelningspolitisk grupp som belyser effekterna av framlagda förslag. En betydelsefull utomstående granskare är SCB som kartlägger förändringar i levnadsförhållanden mellan socialgrupper. SCB kommer under 1996 att publicera en ny "ojämlikhetsrapport". Det är viktigt att arbetet för ekonomisk, social och kulturell jämlikhet får stöd av debatt, analyser och goda beslutsunderlag. Utskottet ställer sig emellertid tveksamt till om en särskild jämlikhetsdelegation är det praktiskt bästa sättet att vidareutveckla arbetet. Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motion Fi214 (s).
Fördelningspolitiken
I motion Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) förespråkas en annan utformning av besparingarna inom socialförsäkringssystemet än den regeringen föreslår. Motionärerna menar att besparingarna -- om de skall få en strukturellt riktig och fördelningspolitiskt rimlig utformning -- måste riktas mot korttidsfrånvaro snarare än långtidsfrånvaro. Jämställdheten mellan kvinnor och män måste beaktas. Folkpartiet har, framhåller motionärerna, bedömt det väsentligt mer angeläget att slå vakt om utjämningen mellan barnfamiljer och barnlösa än att hålla kvar bostadssubventionerna på en hög nivå. Motionärerna anser att Folkpartiet också har berett ett större utrymme än regeringen för glömda och svaga grupper i Sverige och utomlands, bl.a. genom återinfört inflationsskydd i handikappstödet, utvidgad närståendepenning och en högre biståndsnivå än den som regeringen ställer sig bakom.
Utskottet gör bedömningen att inriktningen på de förändringar som regeringen har föreslagit och som motionärerna i motion Fi211 (fp) motsätter sig är nödvändiga för att långsiktigt sanera statsfinanserna. Genom de föreslagna åtgärderna skapas förutsättningar för lägre räntor, låg inflation, ökad tillväxt och sysselsättning. Åtgärdernas fördelningspolitiska effekter framgår av finansplanen. Regeringen har så långt möjligt strävat efter en rättvis fördelning av bördorna. På grund av åtgärdernas stora omfattning är det dock svårt att undvika varje tänkbar negativ fördelningseffekt i det korta perspektivet. Det står dock helt klart att på lång sikt är statsfinanser i balans en grundläggande förutsättning för att garantera såväl jämlikheten mellan barnfamiljer och barnlösa som jämställdheten mellan könen och rättvisa villkor för handikappade, invandrare och andra utsatta grupper i samhället.
Utskottet avstyrker därför motion Fi211 (fp) yrkande 4.
Strukturpolitiken
I motion Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) sägs att Vänsterpartiet i huvudsak är för en enhetlig socialförsäkring. Motionärerna fruktar att det solidariskt finansierade systemet nu gröps ur. Konstruktionen av besparingen på förtidspensioner och nivåsänkningen inom sjuk- och föräldraförsäkringen innebär enligt motionärerna att den generella välfärdsmodellen anpassas till ett system som liknar den tyska korporativa modellen enligt vilken olika yrkesgrupper bygger upp sina egna system för försäkringar. De som saknar anställning -- eller saknar kollektivavtal -- ställs utan sociala rättigheter. Vänsterpartiet anser att innan några beslut fattas i frågan om den förändrade ideologiska inriktning som detta innebär bör den förankras hos folket. Förändringarna bör också analyseras ur ett klass- och könsperspektiv.
Utskottet vill understryka att de flesta av de svenska socialförsäkringarna har en generell omfattning. Ersättningsnivåerna i dessa försäkringar kommer även efter de föreslagna sänkningarna att ge medborgarna ett godtagbart skydd. Påståendet i motionen att vissa grupper -- de som saknar anställning eller kollektivavtal -- ställs utan sociala rättigheter har således inte något fog för sig. Att sänkningarna skulle föranleda en stor expansion av ett privat socialförsäkringsväsende betraktar utskottet som mindre troligt. Vilka effekter olika politiska förändringar kan få för kvinnor som grupp bevakas kontinuerligt inom Statsrådsberedningen under ledning av jämställdhetsministern.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion Fi218 (v) yrkande 4.
Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen
I motion Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds) framhålls de goda institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Motionärerna citerar nobelpristagaren i ekonomi Douglass C. North: "Vilka etiska normer behövs för att få goda institutioner att fungera?" Vad händer i ett samhälle där etik och moral under lång tid nonchalerats? frågar sig motionärerna. Jo, de återhållande krafterna mot marknadsekonomins avarter försvagas. Därför är den etiska kulturbasen, som inspirerats fram under Sveriges tusenåriga kristna era, en vitaliserande och nödvändig grund för samhällsbyggandet. Denna etik kan både motverka marknadsekonomins avarter, bidra till att sänka transaktionskostnaderna och därmed bidra till en god ekonomisk utveckling.
Motionärerna anser att etikens och därmed institutionernas betydelse för en långsiktigt god ekonomisk utveckling måste beaktas i än högre grad än för närvarande i regeringens finansplaner, långtidsutredningar och övriga ekonomiska dokument. Detta bör ges regeringen till känna.
Även i motion Fi216 (kds) finns ett särskilt yrkande vars innebörd är att etikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen måste uppmärksammas. En politik baserad på hederlighet, ansvar och rättsmedvetande är grunden också för en framgångsrik ekonomisk politik. Om den etiska ansatsen uteblir riskerar, sägs det i motionen, att ohederlighet breder ut sig. I den långsiktiga kampen mot ekonomisk brottslighet, som förorsakar enorma inkomstbortfall för staten, är samhällets förankring i en god etik av avgörande betydelse, framhåller motionärerna.
Utskottet vill påpeka att institutionernas betydelse för den ekonomiska tillväxten bl.a. berörs i finansplanen under rubriken Näringspolitiken. Där diskuteras samspelet mellan de stora exportföretagen och de små och medelstora företagen i tillväxtprocessen samt möjliga institutionella förändringar för att stärka de små företagen.
Utskottet har noterat att ett intressant drag som bl.a. ekonomhistorikern Douglass C. North uppmärksammat i sin forskning är de dubbelriktade samband som har kunnat konstateras mellan å ena sidan goda normer, å andra sidan institutioner, dvs. formella regelverk. Det tycks inte bara vara så att goda normer skapar goda institutioner. Regler -- institutioner -- som den svenska föräldraförsäkringen, som uppmuntrar kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden innan de föder barn, främjar exempelvis kvinnors yrkesarbete och därmed jämställdheten som etisk norm.
Att goda normer är betydelsefullt för all utveckling i samhället är en insikt så självklar att den sällan behöver sättas på pränt. Det moderna Sverige har byggts upp med ansvar, solidaritet och framtidstro. På denna värdegrund vilar också regeringens ekonomiska politik. För att uppnå olika politiska mål, exempelvis minskad brottslighet, måste den allmänna politiken ha en inriktning som leder till social trygghet, en rättvis fördelning och ett människovärdigt samhälle, dvs. ett samhälle som vilar på solidaritet människor emellan.
De aktuella yrkandena är i här behandlade motioner mycket allmänt hållna. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det inte är ord utan vidtagna åtgärder som räknas.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi203 (kds) och Fi216 (kds) yrkande 4.
Åtgärder för att motverka stora löneskillnader
I motion Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s) varnas för växande löneskillnader. För en uthållig krispolitik kommer att krävas disciplin både i lönebildningen och i användningen av de vinster som nu snabbt ökar i stora delar av näringslivet. Politiskt och psykologiskt är det angeläget att företag, organisationer, stat och kommuner är restriktiva med lönebildning för de högavlönade. Höga löner för en begränsad grupp i företags och organisationers toppskikt är för respektive företag/organisation ingen större kostnad, skriver motionärerna. Den verkligt kännbara kostnaden och för samhällsekonomin skadliga verkan uppstår när lönekrav sprids till stora grupper. Därför vore det enligt motionärerna av stort värde att införa styrmedel som för arbetsgivarna klargör konsekvenserna av kraftigt ökade topplöner. Motionärerna föreslår att regeringen tillsätter en utredning för att utarbeta medel som motverkar stora löneskillnader.
Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Som framhållits i den nyligen publicerade långtidsutredningen finns det tecken som pekar på att en ojämn inkomst- och förmögenhetsfördelning hämmar tillväxten. Insikterna om detta har också börjat sprida sig i industrin, där ledande företrädare kritiserar matematiskt fastställda bonussystem för styrelser och VD, s.k. tantiem, just för att de kan leda till allmänt kraftigt höjda lönekrav och därmed till stigande kostnader för produktionen. De problem som motionärerna pekar på är således redan uppmärksammade varför utskottet avstyrker motion Fi215 (s).
Lönepolitik i offentlig sektor
I några motioner tas lönesättningen i offentlig sektor upp, främst chefslöner och pensionsersättningar. Motionärerna önskar olika former av begränsningar eller tak för de statliga lönerna. Motivet är allmänt uttryckt att staten i egenskap av arbetsgivare bör gå före när det gäller etik och värderingar i lönesättningen för att på så sätt kunna utgöra en moralisk norm även för den privata arbetsmarknaden. I motion Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v) konstateras att regeringen inte kan bestämma lönesättningen i det privata näringslivet men att statliga företag och myndigheter via sina arbetsgivarorganisationer aktivt bör verka för nya former när det gäller chefslöner. Ett lönetak bör enligt motionärerna sättas i den statliga verksamheten. I motion Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) utpekas särskilt vissa arvoden och ersättningar som utbetalas till offentliganställda tjänstemän för deras medverkan i statliga företags styrelser och råd. Regeringen bör ge instruktioner till sina företrädare på statliga bolagsstämmor och i olika avtalsförhandlingar att medverka till att skära ned extremt höga löner och arvoden. I motion Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s) förordas att möjligheterna att sätta ett lönetak för anställda i offentlig verksamhet bör utredas.
En huvuduppgift för statsmakterna är att sanera statsfinanserna. Lönebildningen spelar en mycket viktig roll för den svenska ekonomins utveckling. Nyckeln till framgång i våra ansträngningar att häva obalanserna i den svenska ekonomin ligger i att vi får lönekostnadsökningar som är förenliga med inflationsmålet och inte urholkar vår konkurrenskraft.
Lönebildningen sker genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Även på den statliga sidan har en strävan varit att stärka parternas ansvar för att åstadkomma en ändamålsenlig lönebildning. Utskottet har bl.a. uttalat att de statliga myndigheterna som arbetsgivare skall utöva sin verksamhet som arbetsgivare så självständigt som möjligt i förhållande till den politiska nivån (se 1993/94:FiU3y och FiU11y). För statlig verksamhet som drivs i bolagsform gäller samma inriktning. De statliga löneavtalen skall således inte längre godkännas av finansutskottet.
Myndigheterna har därför också givits ett direkt inflytande på tillsättning av den statliga arbetsgivarorganisationens styrelse, dess finansiering m.m. Det ankommer därför på myndigheterna själva och den statliga arbetsgivarorganisationen att besluta om chefslöner och arvoden m.m.
Med tanke på chefslönesättningens betydelse för lönebildningen inom hela det statliga området utgår utskottet från att den utformas på ett ansvarsfullt sätt. Utskottet har stor förståelse för att det väcker anstöt när man kräver uppoffringar av de stora medborgargrupperna och att det samtidigt visar sig att en liten välbetälld grupp kan få höjningar av löner och arvoden med ökningstal som går långt utöver vad samhällsekonomin som helhet kan tåla. Detta gäller i både privat och offentlig sektor. Att som några av motionärerna föreslår direkt besluta eller lagstifta om lönetak skulle emellertid motverka strävan att låta myndigheterna utöva sin verksamhet som arbetsgivare så självständigt som möjligt i förhållande till den politiska nivån.
Utskottet avstyrker mot bakgrund härav motionerna Fi205 (v), Fi206 (s) och Fi209 (v).
Skapandet av en ekonomisk och monetär union
I fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) finns bl.a. bestämmelserna om den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Unionen avses bli genomförd i tre etapper. Den andra etappen som inleddes den 1 januari 1994 innefattar bl.a. upprättandet av det europeiska monetära institutet och en förstärkt ekonomisk-politisk samordning.
Den mest långtgående samordningen av den ekonomiska politiken i EMU gäller penning- och valutapolitiken. Fas tre av EMU (valutaunionen) innebär en fullständig samordning av politiken på dessa områden. Kompetensen för den allmänna ekonomiska politiken ligger kvar hos medlemsländerna, men formerna för samarbetet stärks. Strävandena att samordna den ekonomiska politiken bygger i hög grad på konsensus. Tanken är att själva diskussionerna om den ekonomiska politiken skall bidra till att bygga upp en samsyn kring politikens utformning.
Genom förverkligandet av den inre marknaden samt upprättandet av EMU skall bl.a. skapas förutsättningar för en ökad och miljömässigt uthållig tillväxt samt ökad sysselsättning utan att stabiliteten i ekonomierna äventyras. Riktmärken för de överenskomna målen för ekonomisk stabilitet finns angivna i de s.k. konvergenskraven.
Konvergensprogrammen och kravet på att uppfylla konvergenskriterierna syftar till att säkerställa stabilitet i valutaunionen. Före utgången av 1996 skall det prövas om en övergång kan ske till den tredje och slutliga fasen i EMU. En övergång förutsätter att en majoritet av medlemsländerna då uppfyller de i fördraget stipulerade villkoren. Om ett beslut att inleda fas tre inte fattas före utgången av år 1997, inleds i stället denna fas den 1 januari 1999 med de länder som då uppfyller villkoren.
I och med övergången till fas tre skärps det s.k. förfarandet vid alltför stora underskott i de offentliga finanserna. Förfarandet innebär att om en medlemsstat uppvisar alltför stora underskott skall rådet rikta en rekommendation till landets regering om att minska underskottet samt utfärda bestämmelser för vad som skall ske om rekommendationen inte följs.
Slutfasen i EMU innebär att växelkurserna mellan de deltagande länderna slutgiltigt låses. En europeisk centralbank (ECB) upprättas inom ramen för ett europeiskt centralbankssystem (ECBS). Den ges ansvar för dessa länders monetära politik. Samtidigt införs en gemensam valuta.
I partimotioner från Miljöpartiet och i motion Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) yrkande 2 uttrycks kritiska synpunkter på Sveriges deltagande i EMU:s tredje steg. Enligt Hambraeus är Centerns inställning som den lagts fast i partistämmor att Sverige i likhet med Danmark och Storbritannien bör tacka nej till den tredje fasen i EMU, dvs. en gemensam centralbank och valuta. I motion U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkande 7 hävdas att Sverige inte skall acceptera EMU:s konvergenskrav som mål för den svenska ekonomiska politiken. Sverige bör enligt Miljöpartiet motsätta sig förverkligandet av EMU och den gemensamma valutan.
I motion K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) yrkandena 7 och 8 uttrycks uppfattningar om EU:s ekonomiska och monetära samarbete som enligt vad utskottet kan finna av de knapphändiga skrivningarna i motionen inte tycks stå i strid med vad regeringen anför i finansplanen och riksdagen tidigare ställt sig bakom. Motionärerna betonar särskilt att formen för ett svenskt deltagande i EMU måste vara föremål för en omfattande diskussion så att riksdagen får ett grundligt beslutsunderlag att ta ställning till.
Riksdagen har tidigare under hösten 1994 i samband med antagandet av EU-avtalet uttryckt uppfattningen att Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska monetära unionen. Angående formerna för beslut gäller att om Sverige kommer att delta i en tredje fas av EMU beror dels på när vi uppfyller inträdeskraven, dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart för att vi har ratificerat medlemskapet i EU. Sverige anmälde i förhandlingarna, och detta noterades till protokollet, att riksdagen har det slutliga avgörandet.
Frågan om förverkligandet av EMU behandlade finansutskottet i ett yttrande till utrikesutskottet (1994/95:FiU1y).
Sveriges riksbank har för Sveriges del undertecknat avtalet om det europeiska monetära systemet (EMS). Genom EMS-avtalet har Sverige möjlighet att i en framtid och sedan obalanserna i den svenska ekonomin rättats till ansluta den svenska kronan till växelkursmekanismen (ERM). Utskottet betonade i sitt betänkande (1994/95:FiU6) att ett tillträde till EMS-avtalet inte innebär någon förändring av den aktuella valutapolitiken. Utskottet underströk också att en anslutning till EMS inte påverkar riksdagens senare ställningstagande till frågan om Sveriges deltagande i den tredje fasen av den ekonomiska och monetära unionen.
Det finns som utskottet ser det inte anledning för riksdagen eller utskottet att nu göra en annan bedömning än den som redovisades i höstas i samband med att beslutet om EU-medlemskapet och Riksbankens låneåtaganden fattades. Riksdagen bör därför avslå motionerna Fi207 (c) yrkande 2 samt U502 (mp) yrkande 7. Något tillkännagivande med anledning av motion K224 (kds) yrkandena 7 och 8 synes obehövligt, varför motionen avstyrks.
Konvergensprogram
I och med övergången till fas två av EMU, som inleddes den 1 januari 1994, har betydelsefulla instrument tillkommit i gemenskapens arsenal av åtgärder för att påverka den ekonomiska utvecklingen i medlemsstaterna. Det viktigaste är att samordningen och utformandet av de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politiken (artikel 103.2) skall ske årligen i det högsta politiska organet inom gemenskapen, nämligen Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer). Riktlinjerna är visserligen rekommendationer och inte av bindande karaktär men genom den ömsesidiga övervakningen (artiklarna 103.3 och 103.4) skapas instrument för uppföljning av i vilken mån den ekonomiska politiken i medlemsländerna är i överensstämmelse med de gemensamma åtagandena. Därtill finns ett förfarande reglerat vid alltför stora underskott i de offentliga finanserna (artikel 104 c). Vidare finns kravet att varje medlemsland som inte uppfyller konvergenskraven skall utarbeta konvergensprogram (artikel 109e.2) för den ekonomiska politiken och ange de medel som skall användas för att uppnå målen.
Alla medlemsländer med undantag för Luxemburg och Irland, som är de enda länder som i stort sett uppfyller konvergenskriterierna, har lagt eller kommer att lägga fram konvergensprogram. Det framgår av finansplanen att regeringen på basis av finansplanen och dess behandling i riksdagen avser att under våren 1995 överlämna ett konvergensprogram till rådet. Finansutskottet gjorde i yttrande till utrikesutskottet med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (1994/95:FiU1y) några kommentarer kring konvergensprogrammets utformning och redovisade sin syn på hur det skulle hanteras i förhållande till riksdagen.
Utskottet framhöll bl.a. att när det gäller budgeten och budgetpolitiken kan en större tydlighet i redovisningen, vad som i dessa sammanhang brukar kallas transparens, underlätta och bidra till att öka trovärdigheten till politiken. Det är t.ex. önskvärt att alla de delar av den offentliga sektorn som statsmakterna har direkt eller indirekt kontroll över redovisas på detta sätt. Utskottet framhöll vidare att konvergensprogrammen bör presenteras offentligt om de skall kunna fungera som trovärdiga åtaganden av medlemsländernas regeringar. Programmen bör innehålla en redovisning av de åtgärder som är nödvändiga att vidta för att konvergenskraven skall uppfyllas. Utskottet förutsatte att detta program för Sveriges del kommer att offentliggöras och redovisas för riksdagen.
I årets finansplan sägs att regeringen under våren 1995 avser att överlämna ett konvergensprogram till rådet på basis av föreliggande finansplan och dess behandling i riksdagen. Finansplanen innehåller en utförlig genomgång av alla de delar som behövs för ett svenskt konvergensprogram.
I motionerna Fi219 (c) och Fi211 (fp) krävs att konvergensprogrammet föreläggs riksdagen. Enligt centermotionen bör regeringen, efter riksdagens beslut om inriktningen av den ekonomiska politiken, återkomma till riksdagen med en redovisning av konvergensprogrammet. Motionärerna anser att programmet skall förankras parlamentariskt i riksdagen. Målsättningen måste vara att nå nationell enighet kring det program som regeringen överlämnar till ministerrådet. I folkpartimotionen sägs att ett program som enbart bygger på finansplanen är otillräckligt eftersom det av den inte framgår hur ett av konvergenskraven -- en statsskuld på 60 % av BNP -- skall kunna uppnås. Mot den bakgrunden föreslås att regeringen skall återkomma till riksdagen med en redovisning av det konvergensprogram som avses bli avlämnat till EU.
Även i den moderata partimotionen om den ekonomiska politiken sägs att det är otillräckligt att bygga konvergensprogrammet på finansplanen. Motionärerna utgår emellertid från att den slutliga utformningen av konvergensprogrammet föregås av samråd med riksdagen via EU-nämnden och finansutskottet.
Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen att presentera ett konvergensprogram för riksdagen -- för finansutskottet och EU-nämnden -- under mars månad. Därmed torde motionsyrkandena i motionerna Fi211 (fp) yrkande 8 och Fi219 (c) yrkande 5 vara tillgodosedda. Något tillkännagivande till regeringen behövs därför inte varför motionerna avstyrks av utskottet.
Upplåning i Riksbanken för att finansiera budgetunderskottet
I motion Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) förordas att den checkräkningskredit som Riksgäldskontoret tidigare hade i Riksbanken skall återinföras som ett sätt att finansiera statens utgifter. Vidare anser motionären att det bör undersökas om lagen om kreditpolitiska medel kan återinföras så att man kan ålägga banker och försäkringsbolag att deponera en viss del av sitt kapital i Riksbanken. Tanken synes vara att på det sättet tillförsäkra att investeringar i Sverige får en finansiering.
Fr.o.m. fas två av genomförandet av den ekonomiska monetära unionen, efter den 1 januari 1994, gäller enligt artikel 104 i Romfördraget att medlemsstaternas centralbanker inte tillåts ställa krediter och övertrasseringsmöjligheter till förfogande för offentliga myndigheter, offentliga organ och offentligt ägda företag.
Riksgäldskontoret fick i oktober 1993 i uppdrag att ersätta dåvarande system där kontoret finansierade tillfälliga underskott med kredit i Riksbanken med ett nytt system där upplåning sker utanför banken. Riksgäldskontoret har därefter gjort förändringar i sin upplåning, och sedan halvårsskiftet 1994 har kontorets kreditmöjligheter i Riksbanken upphört. Kontorets kontokredit i Riksbanken har ersatts med likviditetshantering på marknaden.
Lagen om kreditpolitiska medel (LKM) ersattes den 1 januari 1993 med en beredskapslag som kan sättas i kraft endast i samband med krig eller krigsfara (1992/93:FiU6). LKM hade dessförinnan inte tillämpats under flera år annat än i vissa mindre delar. Ett återinförande av den kreditpolitiska lagstiftningen skulle inte fungera i det system med fria kapitalrörelser över gränserna som tillämpas i dag. Motionärens oro för att svenska investeringar inte skulle kunna finansieras med befintligt kapital synes obefogad när även den internationella kapitalmarknaden står öppen. Utskottet anser att riksdagen bör avslå motion Fi207 (c) yrkande 4.
Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter
I motion Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m) konstateras inledningsvis att kunskap om inhemska faktorer och tillgång till svenska bedömningar av svensk ekonomi inte räcker för den som vill ha full vetskap om landets ekonomiska tillstånd. IMF (Internationella valutafonden) är ett av de organ som granskar Sveriges ekonomi utifrån. Motionärerna framhåller att IMF genomför gedigna analyser på plats i Sverige, inkluderande samtal med representanter för regeringen, oppositionen, Riksbanken, näringslivet och ekonomkåren. På detta sätt kan IMF sägas skaffa sig en bättre underbyggd grund för sina sammanfattande synpunkter, s.k. concluding remarks än vad som gäller för en del andra ekonomiska bedömare.
Motionärerna påpekar att den krets som får tillgång till IMF:s rapport i dag är mycket begränsad. I stort sett endast statsministern, finansministern och riksbankschefen har tillgång till materialet. Denna ordning anser motionärerna vara mycket olycklig. Den offentliga debatten skulle vinna på att en tung, respekterad ekonomisk bedömare utan partipolitisk anknytning eller belastad av nationella hänsynstaganden får sin bedömning av svensk ekonomi offentliggjord.
En rad länder har börjat publicera IMF-rapporterna, noterar motionärerna. Italien, Israel, Grekland, Schweiz och Spanien offentliggör IMF:s bedömningar. Denna utveckling välkomnas av IMF. Motionärerna anser att det borde passa väl ihop med den svenska traditionen av stor öppenhet och en omhuldad offentlighetsprincip att också Sverige börjar offentliggöra IMF:s rapporter.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns goda argument för ökad publicering av olika typer av dokument. Motiven för att begränsa spridningen har ytterst varit att säkerställa ett gott informationsutbyte och en öppen dialog mellan IMF och de nationella myndigheterna. Olika policyalternativ skall kunna diskuteras och deras för- och nackdelar skall kunna vägas mot varandra innan politiken låses fast. Speciellt känslig i detta sammanhang är valutapolitiken, som IMF har ett särskilt ansvar att övervaka och lämna synpunkter på. Om centrala dokument skulle publiceras finns en risk att informationsutbytet och diskussionsklimatet skulle försämras. Vad beträffar de sammanfattande synpunkter som motionen främst avser finns dessutom ett särskilt problem genom att de är delegationsledarens preliminära synpunkter vid slutet av besöket och inte ett officiellt IMF-dokument.
Detta tas i beaktande när IMF diskuterar ökad publicering. Önskemålen om större öppenhet är starka, och under det gångna året har konkreta beslut fattats vad gäller vissa typer av dokument. Enligt nu gällande policy publiceras regelmässigt dokument som anger inriktningen av den ekonomiska politiken under vissa låneprogram samt dokument med bakgrundsinformation om utvecklingen i de olika medlemsländerna. Detta kommer exempelvis att innebära att ett bakgrundsdokument om Sverige kommer att publiceras inom det närmaste halvåret.
När det gäller frågan om offentliggörande av de slutliga landrapporterna är IMF:s medlemsländer dock splittrade. Sverige har stött beslutet om ökad publicering och bör enligt utskottets mening verka för en fortsatt utveckling i denna riktning. Att Sverige ensidigt publicerar de sammanfattande synpunkterna kan dock snarast försvåra möjligheten att finna lösningar som är acceptabla för medlemsländerna. Bedömningen delas uppenbarligen av de ca 170 stater som har valt att respektera det nuvarande regelverket. Att några länder själva har publicerat "concluding remarks" ändrar inte värdet av bred enighet inom IMF kring dessa frågor. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi201 (m).
Penningpolitiken
Regeringen konstaterar i finansplanen att prisstabilitet är en viktig förutsättning för en framgångsrik ekonomisk politik och det är därför av yttersta vikt att inflationsproblemet inte tillåts återkomma i den svenska ekonomin.
Penningpolitikens huvuduppgift är att säkerställa en låg inflation. Riksbanksfullmäktige har definierat inflationsmålet som att inflationen enligt konsumentprisindex skall uppgå till 2 % med en marginal uppåt och nedåt på 1 procentenhet. Detta är i linje med inflationsmålen i andra europeiska länder.
En bieffekt av saneringen av statsfinanserna är, sägs det i finansplanen, att nedtrappningen av subventioner och höjningen av vissa indirekta skatter leder till att konsumentpriserna stiger. Därmed finns en risk att ökningstakten i konsumentprisindex åtminstone under en period överstiger 3 %. Den stramare finanspolitiken bidrar dock till att det underliggande inflationstrycket minskar, framhålls det i propositionen.
Folkpartiet betonar att penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det innnebär att en inflation som överstiger målet under någon enstaka månad kan tolereras. Likaså är det, anförs det i Folkpartiets motion, värdefullt att en diskussion pågår om vilken index som bäst beskriver inflationsutvecklingen i landet. I den moderata motionen sägs däremot att skall målet att hålla inflationen nere vara trovärdigt tål det inga ursäkter för tillfälliga avvikelser. Centerpartiet säger i sin motion Fi219 yrkande 3 utan närmare precisering att Riksbankens inflationsmål bör ligga fast.
En mer kritisk inställning till Riksbankens agerande intas i motion Fi218 (v). Penningpolitiken är för närvarande alltför dogmatiskt fixerad vid att bekämpa inflationen, heter det i motionen. Det behövs en mer aktiv penningpolitik som samordnas med finanspolitiken och som har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat mål. Vidare kritiseras valet av prisindex för att mäta inflationen. Det borde främst vara en alltför stor ökning i nettoprisindex som skall bekämpas med penningpolitiken, anför motionärerna. Vänsterpartiet anser att krisen i 1990-talets början har brutit inflationsförväntningarna, vilket sannolikt kommer att avspegla sig i en relativt återhållsam pris- och löneutveckling framöver.
Det finns som utskottet ser det inte anledning att göra en sådan motsättning mellan att motverka inflationen och att bekämpa arbetslösheten som sker i motion Fi218 (v). Erfarenheterna visar att hög inflation försämrar förutsättningarna för en balanserad och uthållig tillväxt. En låg inflation ger därför de bästa förutsättningarna för en hög sysselsättning. Utskottet anser i likhet med vad som anförs i folkpartimotionen att penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt och att något enstaka månadstal för konsumentprisindex som överstiger målet måste tolereras.
Utskottet anser inte att yrkande 3 i motion Fi218 (v) eller yrkande 3 i motion Fi219 (c) bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Regler för finans- och valutamarknaden
I partimotioner från Vänsterpartiet och Miljöpartiet samt från enskilda socialdemokrater redovisas kritiska synpunkter på finans- och valutamarknadernas funktionssätt. Man efterlyser åtgärder som ökar trögheten och stabiliteten i systemen. Motionärerna tänker sig närmast att man inför någon form av avgift på olika transaktioner. I motionerna Fi202 och U502 (båda mp) krävs att den svenska regeringen i internationella sammanhang skall vara pådrivande för att införa internationella spelregler, någon slags friktionsavgift, för gränsöverskridande valuta- och finansmarknader. Enligt motionärerna har 90 % av de pengar som rör sig över gränserna inte med handel att göra. I motion Fi208 av Lena Klevenås (s) begärs någon form av reglering av kapitalflödena på internationell nivå för att minska marknadens grepp. Vänsterpartiet önskar införa en avgift, s.k. Tobinavgift, för att finansiera vissa internationella projekt som administreras av Världsbanken. Denna motion behandlas av utrikesutskottet.
Finansutskottet delar inte synen att endast transaktioner med anknytning till handeln med varor och tjänster har berättigande och övriga strömmar är av spekulativ karaktär. Med fria kapitalrörelser följer att variationerna i flödenas omfång och i tid kan vara mycket stora. Detta är ett uttryck för att marknaderna fungerar. Variationerna kan i sig skapa osäkerhet hos företag och enskilda och göra det svårare att planera och bedöma effekterna av olika beslut. Små valutor är särskilt utsatta. Detta är ett starkt skäl till varför Sverige bör delta i det europeiska valutasamarbetet.
Orsaken till den svenska kronans och räntornas utveckling är att aktörerna bedömer att de obalanser som kännetecknar svensk ekonomi innebär en osäkerhet om bl.a. inflations- och valutakursutvecklingen. Man kräver därför vissa riskpremier för att placera pengar på dessa marknader. Utan de bakomliggande obalanserna skulle det inte finnas motiv för sådana krav. Det är möjligt att med de avgifter och regleringar på valutamarknaderna som motionärerna förordar skulle de negativa effekterna av de rådande obalanserna kunna döljas ytterligare en tid, men det är därför inte säkert att detta skulle underlätta de åtgärder som förr eller senare behövs för att återställa balansen. Risken är snarare att åtgärderna fördröjs och att de därmed måste bli än mer omfattande än om de vidtas i tid.
Med det anförda avstyrker finansutskottet motionerna Fi202 (mp), Fi208 (s) yrkande 1 och U502 (mp) yrkande 8.
Placeringsregler i det reformerade pensionssystemet
Per Erik Granström och Bo Holmberg (båda s) förordar i motion Fi603 att vissa restriktioner förs in i placeringsreglerna för kapitalförvaltare av premiereservsystemet i det reformerade allmänna pensionssystemet. Pensionskapitalet bör enligt motionärerna placeras så att det används för framtidsinriktade investeringar för tillväxt och sysselsättning i Sverige. Krav bör därför ställas på att de fonderade medlen skall användas på den svenska kapitalmarknaden så att de inte orsakar ett icke önskvärt kapitalutflöde ur landet.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Genom att införa restriktioner för hur fonderna skall förvaltas begränsas möjligheterna att uppnå högsta möjliga avkastning på fondkapitalet. Det skulle således kunna vara till nackdel för pensionsspararna om sådana restriktioner infördes. Beträffande motionärernas oro för att det skulle minska svenska företags möjligheter att göra framtidsinriktade investeringar i Sverige om kapitalet placerades utomlands bör understrykas att det i ett system med fria kapitalrörelser över gränserna alltid finns kapital att tillgå även för svenska investeringar under förutsättning att investeringarna kan förväntas ge tillräcklig avkastning.
Mot bakgrund härav avstyrks motion Fi603 (s) av utskottet.
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen
De statliga finanserna börjar nu stabiliseras. Enligt finansplanen blir statens lånebehov under såväl innevarande som föregående budgetår i runt tal 230 miljarder kronor. Även för nästa budgetår förutses ett upplåningsbehov av ungefär samma omfattning. Eftersom detta budgetår omspänner 18 månader är förbättringen påtaglig. Räknat på en tolvmånadersperiod väntas lånebehovet nästa budgetår minska från dagens nivå 229 till 164 miljarder kronor, dvs. med 65 miljarder kronor. Minskningen motsvarar 4 % av BNP.
Även om man nu alltså kan skönja en klar förbättring är obalanserna alltjämt betydande. Upplåningsbehovet nästa budgetår (12 månader) motsvarar 10 % av BNP och statsskulden kommer då att överstiga 90 % av BNP. Inom OECD-området är det bara Grekland som har ett större budgetunderskott än Sverige. Dessutom har den svenska statsskulden nu blivit så stor att den mätt som andel av BNP bara överträffas av statsskulden i Belgien, Italien och Grekland.
Under senare år har de statliga utgifterna i ökad utsträckning redovisats vid sidan av statsbudgeten. Inte minst gäller detta finansieringen av underskottet i Arbetsmarknadsfonden. Det redovisade budgetunderskottet har därigenom kommit att dåligt återspegla statens finansiella ställning. I årets budgetproposition föreslås emellertid att redovisningen av Arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter skall lyftas in i statsbudgeten. Förändringen tillgodoser krav som framförts av riksdagen och innebär att överensstämmelsen mellan redovisat budgetsaldo och lånebehov blir bättre. Förändringen försvårar emellertid samtidigt jämförelser mellan tidigare och efterföljande budgetår. Till detta bidrar också att budgetförslaget för nästa budgetår omspänner 18 månader samt att inkomsterna och utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkringen i fortsättningen kommer att redovisas åtskilda mot att tidigare i huvudsak ha förts upp som ett nettobelopp på statsbudgetens inkomstsida. Övergången till en bruttoredovisning av sjuk- och föräldraförsäkringen påverkar inte budgetsaldot, men väl statsbudgetens omslutning.
För att få jämförbarhet bakåt i tiden återges i finansplanen budgetförslaget för nästa år enligt såväl nuvarande som föreslagna principer, i båda fallen dessutom omräknade till en tolvmånadersperiod. Dessa beräkningar sammanfattas i efterföljande tabell som förutom det redovisade budgetsaldot anger hur stort det s.k. primära budgetsaldot väntas bli, dvs. budgetsaldot exklusive utgifterna för statsskuldräntor.
Riksrevisionsverket (RRV) har i dag, då utskottet justerar sitt betänkande redovisat en ny prognos över väntat budgetutfall och statens beräknade upplåningsbehov för innevarande budgetår (Budgetprognos nr 4 för 1994/95). Jämfört med finansplanen visar prognosen att upplåningsbehovet under det nu löpande budgetåret kommer att bli ca 25 miljarder kronor lägre.
Det i förhållande till finansplanen minskade lånebehovet förklaras framför allt av att statsbudgetens inkomster har räknats upp med 24,7 miljarder kronor. Detta i sin tur har sin främsta grund i att inflödet av preliminärskatter för fysi ska och juridiska personer har justerats upp med 10,2 resp. 13,0 miljarder kronor jämfört med i finansplanen. Justeringen föranleds framför allt av att fysiska och juridiska personers egna inbetalningar av preliminärskatt har ökat mycket kraftigt under januari och februari 1995. Det är ännu inte möjligt att fastställa vilket skatteslag dessa inbetalningar avser. RRV har emellertid antagit att ökningen i betydande utsträckning sammanhänger med att inkomsterna av realisationsvinstskatt på aktier ökade kraftigt när fysiska och juridiska personer i slutet av förra året omsatte aktier för att ge dem nya ingångsvärden inför den skattehöjning som genomfördes vid årsskiftet. Även andra förändringar av skatteregler antas ha påverkat inbetalningarna runt årsskiftet. RRV bedömer därför att ökningen är av engångskaraktär.
De ökade inkomsterna förklaras till en del också av att mervärdesskatteinkomsterna justerats upp med närmare 2,0 miljarder kronor sedan finansplanen.
Statsbudgetens utgifter väntas i RRV:s prognos bli drygt 4 miljarder kronor högre än motsvarande bedömning i finansplanen. Ökningen förklaras bl.a. av att utgifterna för statsskuldräntor räknats upp 6,4 miljarder kronor, huvudsakligen till följd av ökade valutaförluster. Till en del förklaras emellertid ökningen också av att regeringen och RRV använder sig av olika beräkningsmetoder vid sina prognoser över statsskuldräntorna. Regeringen har i finansplanen byggt sin beräkning på de räntenivåer som antas gälla under prognosperioden. RRV baserar sin prognos på den s.k. stoppräntan, dvs. den räntenivå som gällde vid beräkningstillfället antas också gälla under återstoden av perioden. Eftersom regeringen i finansplanen räknat med något lägre räntenivå under prognosperioden än RRV:s stoppränta innebär detta att RRV i sina ränteprognos hamnat på en något högre nivå.
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Regeringen räknar med att statsskulden vid innevarande budgetårs slut skall motsvara 90 % av BNP och att den mot slutet av 1997 skall ha vuxit till drygt 96 %. En statsskuld av denna omfattning innebär att även tämligen begränsade förändringar av räntenivån får långtgående återverkningar på de statliga utgifterna.
När en allt större del av statens skatteinkomster måste avsättas för att betala räntorna på statsskulden trängs andra angelägna utgifter undan. Fortsatta underskott är därför ett välfärdsproblem, framhåller regeringen som anser att stärkta offentliga finanser på sikt också stärker välfärdssystemet. Enligt regeringen är emellertid det allvarligaste problemet i detta sammanhang att en kraftig skulduppbyggnad för med sig ett begränsat ekonomisk-politiskt handlingsutrymme. Skulle Sverige möta nästa internationella lågkonjunktur utan att dessförinnan ha stabiliserat de offentliga finanserna kan det bli mycket svårt att parera ett ökat efterfrågebortfall och en ökad arbetslöshet.
Mot bakgrund härav är regeringens budgetpolitik inriktad på att stabilisera statsskuldens ökning senast 1998. Då skall statsskulden, mätt som andel av BNP, ha slutat öka. I kalkylalternativet med en medelhög tillväxt, där BNP antas växa med 2,7 % per år, räknar regeringen med att en stabilisering skall ske redan 1997.
Det räcker emellertid inte med att stabilisera statsskulden. När det målet är uppnått bör skuldkvoten dessutom minskas, framhåller regeringen.
Om de offentliga finanserna skulle förbättras snabbare än vad som nu kan förutses bör förbättringen användas för att ytterligare minska statsskulden.
Regeringen lade i november 1994 fram förslag (prop. 1994/95:25) om en successiv förstärkning av de offentliga finanserna som år 1998 beräknas få en effekt på sammanlagt 56,4 miljarder kronor. Förslagen som i allt väsentligt godtogs av riksdagen (1994/95:FiU1) hade sin tyngdpunkt i inkomstförstärkningar. Drygt en tredjedel av förstärkningarna var inriktad på utgiftsminskningar. I propositionen aviserades också att förslag om budgetförstärkningar på ytterligare 20 miljarder kronor skulle läggas fram i budgetpropositionen. Hösten 1994 godtog riksdagen också regeringens förslag till finansiering av medlemsavgiften till EU. Det innebär bl.a. att en betydande del av finansieringen sker redan från årsskiftet i form av en höjning av arbetsgivaravgifterna med 1,5 procentenheter.
När regeringen nu i budgetpropositionen återkommit till frågan redovisas förslag till budgetförstärkningar vilka väntas stärka de offentliga finanserna med sammanlagt 21,7 miljarder kronor under 1998. Förslagen är denna gång nästan helt inriktade på att minska utgifterna.
I finansplanen sammanfattas dessa och tidigare beslutade åtgärder på det sätt som framgår av tabell 16 på motstående sida.
De tillkommande besparingar som föreslås i budgetpropositionen berör samtliga departements ansvarsområden utom Försvarsdepartementets för vilket det redan i höstas fattades ett principbeslut om vissa besparingar. Tyngdpunkten ligger i sådana transfereringar som Arbetsmarknadsdepartementet och Socialdepartementet har ansvar för. Stora besparingar föreslås emellertid också inom Kommunikations-, Utbildnings-, Jordbruks-, Utrikes- och Finansdepartementens ansvarsområden. Av budgetförstärkningen på 21,7 miljarder kronor år 1998 väntas ungefär halva beloppet få genomslag redan nästa budgetår (12 månader).
I budgetpropositionen framläggs också ett handlingsprogram mot arbetslösheten som omfattar sammanlagt ca 42 miljarder kronor. Huvuddelen av kostnaderna täcks genom omfördelningar av befintliga anslag. Enligt finansplanen innebär handlingsprogrammet tillfälligt ökade utgifter för budgetåret 1995/96 på ca 2,2 miljarder kronor och minskade inkomster till statsbudgeten på högst 7 miljarder kronor; allt räknat efter de besparingar som redovisas inom arbetsmarknadspolitiken. Regeringen avser att finansiera denna merbelastning med engångsvisa åtgärder.
Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Moderata samlingspartiet
I motion Fi210 redovisar Moderata samlingspartiet ett budgetalternativ i vilket den statsfinansiella saneringen ses som en integrerad del av en sammanhållen politisk strategi för modernisering och förnyelse av Sverige. Besparingsförslagen bygger på övertygelsen att en politik för förnyelse och förändring av Sverige måste föra vidare de strukturella reformer som genomfördes och inleddes under den föregående mandatperioden.
Tre strävanden uppges vara centrala i den utvidgade sparplan som nu presenteras i motionen.
För det första vill motionärerna inte bara stoppa ökningen av den offentliga skulden utan begränsa den och gradvis låta den närma sig den nivå som krävs för ett fullt svenskt deltagande i den europeiska, ekonomiska och monetära unionen.
För det andra vill de ytterligare förbättra de långsiktiga och strukturella förutsättningarna för företagande, sysselsättning och tillväxt.
För det tredje anser de att existerande offentliga system inte bör brytas ner genom planlösa utgiftsminskningar utan i stället byggas om så att de bättre svarar mot den moderna individens och den ansvarstagande familjens behov.
Enligt motionärerna är det nödvändigt med en kraftigare budgetsanering än vad regeringen hittills föreslagit. Som de ser det saknar regeringens förslag helt de säkerhetsmarginaler som krävs och kan i ett något längre tidsperspektiv leda till en veritabel skuldexplosion om och när den ekonomiska tillväxten försvagas.
I överensstämmelse med detta synsätt presenterar motionärerna ett budgetalternativ som enligt deras egna beräkningar väntas leda till att de offentliga finanserna förstärks med 16,8 miljarder kronor år 1998. Detta belopp framkommer som saldot av i första hand föreslagna utgiftsminskningar på 62,4 miljarder kronor och skattesänkningar på 44,4 miljarder kronor samt vissa andra åtgärder.
För nästa budgetår räknar motionärerna med att deras förslag skall förstärka de offentliga finanserna med 6,8 miljarder kronor (12 månader) jämfört med regeringens förslag. Häri ingår utgiftsminskningar på 44,5 miljarder kronor samt skatte- och avgiftssänkningar på sammanlagt 32,6 miljarder kronor.
Av utgiftsminskningarna under nästa budgetår är närmare två tredjedelar inriktade på Social- och Arbetsmarknadsdepartementens ansvarsområden. Stora besparingar föreslås i sjukförsäkringen genom ändrad beräkningsgrund för sjukpenninggrundande inkomst och införande av en andra karensdag. Besparingar skall också göras i läkemedels- och tandvårdsförsäkringen samt genom att rätten till förtidspension begränsas vid uppnådda 61 års ålder. Dessutom skall utgifterna för barnbidragen minskas utöver vad regeringen föreslagit. På Arbetsmarknadsdepartementets område avvisar motionärerna regeringens förslag till anställningsstöd samt föreslår därjämte bl.a. sänkt ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen samt besparingar på utbildningsvikariaten och invandringen.
Moderata samlingspartiets förslag till skattesänkningar är i allt väsentligt ett förord för att riksdagen skall upphäva de beslut om inkomstförstärkningar som fattades hösten 1994.
Centerpartiet
I motion Fi219 framhåller Centerpartiet att Sveriges statsfinanser måste saneras. En sundare ekonomi ställer krav på systemförändringar och modernisering av nuvarande välfärdssystem. Motionärerna vill dock inte göra avkall på kravet att den nödvändiga förnyelsen av välfärdssystemet måste göras med utgångspunkt i en rättvis fördelning och grundtrygghet.
Enligt motionärernas bedömning ger deras förslag jämfört med regeringens en budgetförstärkning på ca 13 miljarder kronor under nästa budgetår. Besparingarna uppgår därvid till 12,4 miljarder kronor, varav drygt hälften tas ut inom Arbetsmarknadsdepartementets område där motionärerna vill få till stånd en kostnadseffektiv arbetsmarknadspolitik. Stödformen ungdomsintroduktion avvisas av motionärerna liksom det särskilda arvode som föreslås för dem som genomgår naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Centerpartiet kräver också att de tidigare utbildningsbidragen med lånedel återinförs. Partiet vill även införa en arbetslivsförsäkring, dvs. en ny allmän arbetslöshetsförsäkring. På Socialdepartementets område föreslås bl.a. att indexuppräkningen av basbeloppet begränsas ytterligare samt att sjuklöneperioden förlängs med 14 dagar. På Näringsdepartementets område vill motionärerna minska utgifterna för räntebidrag.
Centerns förslag till inkomstförstärkningar innefattar bl.a. moms på spel samt slopat reallöneskydd och ett begränsat inflationsskydd vid inkomstbeskattningen. Partiet avvisar också regeringens förslag till riktat anställningsskydd.
I motionen föreslås vidare en skatteväxling på 5 miljarder kronor där sänkta arbetsgivaravgifter skall ersättas av höjda miljöskatter.
Kvittningsrätten för underskott i nystartad näringsverksamhet vill motionärerna återinföra liksom tidigare regler för upplösning av skatteutjämningsreserv (SURV).
Motionärerna vill vidare omfördela en miljard kronor från motorvägssatsningar till länsvägar. De föreslår också ökade satsningar på sammanlagt 10,5 miljarder kronor vilka riktar sig mot sådana utgiftsområden som återinförd ungdomspraktik, regionalpolitik, miljöstöd och en helt ny stödform för barnfamiljer med barn under sex år.
Folkpartiet liberalerna
I motion Fi211 betonar Folkpartiet att det är just nu, våren 1995, som de avgörande stegen måste tas för att sanera de svenska statsfinanserna. Det är nu konjunkturen är i sin starkaste uppgångsfas och det är nu vi är inne i inledningen till en fyraårig mandatperiod. Osäkerheten om de långsiktiga förutsättningarna för företagande i landet och om hanteringen av det stora budgetunderskottet gör att räntan ligger kvar på en hög nivå. Det som inte sker nu riskerar att aldrig bli gjort, framhåller motionärerna, som tror att utväxlingen mellan budgetförstärkningar och räntesänkningar just nu är mycket god.
I motionen beskrivs Folkpartiets budgetförslag som något stramare än regeringens. Men än mer avgörande är, enligt motionärerna, åtgärdernas sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste enligt deras mening anpassas till vad som är långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste samspela med -- inte motverka -- strukturpolitiken.
Mot bakgrund härav anser motionärerna att insatserna för att främja en kraftig ökning av sysselsättningen måste ha en helt annan utformning än den regeringen föreslår. För egen del prioriterar de skattesänkningar på arbete och företagande -- däribland sänkt arbetsgivaravgift, avskaffad dubbelbeskattning, återinförd kvittningsrätt och införande av ett riskkapitalavdrag -- vilka enligt motionärerna har en kraftigt stimulerande effekt på sysselsättningen i den privata sektorn.
I motionen förespråkas också en annan utformning av besparingarna inom socialförsäkringssystemet. Skall besparingarna få en strukturellt riktig och fördelningspolitiskt rimlig utformning måste de enligt motionärerna riktas mot korttidsfrånvaron snarare än långtidsfrånvaron. De motsätter sig därför att nuvarande karensdag avskaffas och föreslår en höjning av ersättningen till långtidssjuka från 70 till 80 %.
Stora delar av regeringens sparplan överensstämmer med eller ligger nära Folkpartiets tidigare förslag. Av regeringens sparförslag på ca 20 miljarder kronor stöder motionärerna ca 15 miljarder kronor. Därutöver föreslår de (till 1998) ytterligare besparingar på ca 17 miljarder kronor, skattehöjningar på ca 4 miljarder kronor och skattesänkningar för ca 12 miljarder kronor.
För budgetåret 1995/96 (12 månader) räknar motionärerna med att deras budgetalternativ sammantaget ger en saldoförbättring på drygt 17 miljarder kronor jämfört med regeringens. I detta belopp ingår beräknade inkomster på 15 miljarder kronor från försäljning av statliga företag. I sin redovisning har motionärerna valt att utgå från helårseffekter och sålunda inte tagit hänsyn till att vissa av förslagen inte avses träda i kraft förrän den 1 januari 1996.
Vänsterpartiet
I motion Fi218 instämmer Vänsterpartiet i regeringens bedömning att det under mandatperioden krävs ytterligare budgetförstärkningar på 20 miljarder kronor.
De stora budgetunderskotten gör att finanspolitiken har en starkt expansiv effekt, vilket gör det nödvändigt med en åtstramning. Men detta måste enligt motionärernas mening göras på ett sådant sätt att medel kanaliseras från passivt sparande till aktiv användning i investeringar och konsumtion.
Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till nuvarande höga realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att man skall kunna öka sysselsättningen är därmed att underskottet i statens finansiella sparande minskas drastiskt så att man får ner räntorna. Under nuvarande internationella konjunkturuppgång är det enligt motionärernas uppfattning för sent att bedriva en generellt efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste åtgärderna riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona. Skattesänkningar inom företagssektorn bör främst gynna mindre företag.
I sitt budgetalternativ vill Vänsterpartiet satsa ytterligare resurser på i första hand arbetsmarknadspolitiska åtgärder, miljöinsatser, bistånd och utbildning. Särskilda medel skall också avdelas för kommuner, en framtidsfond och för särskilda omställningsåtgärder inom försvaret där motionärerna vill minska anslagen under nästa budgetår med 3 miljarder kronor (12 månader) utöver regeringens förslag. Besparingar vill de också göra i anslagen till väginvesteringar och kriminalvård.
De ökade satsningarna skall finansieras med inte bara utgiftsbegränsningar utan också med skattehöjningar. Motionärerna vill sålunda höja den statliga inkomstskatten för dem med inkomster överstigande brytpunkten, dels genom att det statliga grundavdraget slopas, dels genom att ett nytt skikt på 30 % införs för inkomster över 300 000 kr. Förmögenhetsskatten och bolagsskatten bör enligt motionärernas mening höjas, och de vill också utreda förutsättningarna för att avskaffa nuvarande avdragsrätt för egenavgifter samt för att låta sådana avgifter utgå även på den del av inkomsten som överstiger 7,5 basbelopp.
Enligt motionärernas egna beräkningar leder deras förslag till samma budgetsaldo som regeringens.
Miljöpartiet de gröna
I motion Fi212 erinrar Miljöpartiet de gröna om att statens ekonomiska kris leder till en ekonomisk kris för hela samhället. Därför ser motionärerna det som viktigt att snabbt komma till rätta med den skenande statsskulden. Deras ambition är att snabbt vända statens underskott till överskott för att kunna minska statsskulden.
Motionärerna anser att budgetsaneringen måste innehålla både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar i ungefär lika stora proportioner. Skattehöjningarna och besparingarna måste ha en sådan sammansättning att investeringar, teknisk utveckling och produktion tar fart i framför allt långsiktigt hållbara framtidsbranscher.
En stor del av budgetunderskottet härrör från arbetslösheten som enligt motionärerna radikalt kan minskas genom skatteväxling, sänkt normalarbetstid och tidsbegränsade åtgärder för att dela på jobben.
Motionärerna vänder sig mot påståendet att skatter, stor offentlig sektor och jämlikhet skulle leda till ineffektivitet. Synpunkter av detta slag ser de som en myt som kommit att framstå som en sanning. Av ideologiska skäl kan de inte acceptera privatiseringar och s.k. marknadslösningar utan ser en stor offentlig sektor som grunden för varje anständigt samhälle där människovärde inte kan mätas i pengar.
Motionärerna finner således ingen anledning att sänka skattetrycket eller att utarma den offentliga sektorn. Däremot anser de att det finns starka skäl för att genomföra en skatteväxling där skatt och avgifter på arbete minskas och motsvarande höjning i stället tas ut på energi, råvaror och utsläpp. De vill också förskjuta innehållet i den offentliga sektorn till att mer inriktas på att upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och skola än att vidmakthålla inkomstgarantier för dem som har höga eller relativt höga inkomster.
Skatteväxlingen är grunden för Miljöpartiets ekonomiska politik. I motionen föreslås sålunda att arbetsgivaravgifterna sänks med drygt 25 miljarder kronor samtidigt som olika miljöskatter höjs ungefär lika mycket. Framför allt gäller detta skatt på kärnkraft, koldioxidskatt och vattenkraftskatt men även dieselskatt, avfallsskatt och en ny skatt på naturgrus. För att kompensera hushållen för de höjda miljöskatterna föreslås en sänkning av mervärdesskatten på inrikes transporter, livsmedel m.m.
I övrigt föreslås omfattande besparingar på Försvars-, Arbetsmarknads- och Kommunikationsdepartementens ansvarsområden där anslagen föreslås minska med tillsammans drygt 14 miljarder kronor. Halva besparingen faller därvid på Försvarsdepartementet. Å andra sidan föreslås att anslagen inom Social-, Jordbruks- och Näringsdepartementens ansvarsområden räknas upp med tillsammans närmare 7,5 miljarder kronor varav 3 miljarder kronor skall avdelas till allergisanering av lokaler.
Motionärerna räknar själva med att deras budgetförslag under budgetåret 1995/96 (18 månader) skall leda till ett budgetunderskott som är drygt 12 miljarder kronor mindre än regeringens.
Kristdemokratiska samhällspartiet
I motion Fi216 framhåller Kristdemokraterna att det är nu under pågående konjunkturuppgång som vi har bäst möjlighet att stabilisera de offentliga finanserna. För motionärerna är en fortsatt sanering i allra högsta grad en etisk fråga. Att inte nu vidta nödvändiga åtgärder för att få balans i de offentliga finanserna innebär oundvikligen att ännu större problem vältras över på kommande generationer. Detta vore djupt oetiskt och dessutom ett hot mot vårt demokratiska system, då medborgarnas förtroende för hela det parlamentariska systemet riskerar att urholkas.
I motionen förordas vissa budgetförstärkningar utöver regeringens förslag. Dessa används huvudsakligen till att återställa några, som motionärerna ser det, strukturellt felaktiga och tillväxthämmande åtgärder som regeringen vidtagit samt till vissa rättvisereformer. Sålunda vill de avskaffa den allmänna löneavgiften på 1,5 % liksom den s.k. värnskatten. De vill minska höjningen av egenavgifter med 1 procentenhet, slopa dubbelbeskattningen av riskkapital samt återinföra kvittningsrätten för förlust i nystartad näringsverksamhet. Kristdemokraterna vill också kompensera de sämst ställda pensionärerna med ökade pensionstillskott och bostadstillägg samt höja ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen till 80 %. Därutöver vill de bl.a. också återinföra vårdnadsbidraget.
De principer som har varit vägledande för Kristdemokraterna vid valet av budgetförstärkningar är att åtgärderna skall ha en fördelningspolitiskt riktig profil och att de skall gynna den samhällsekonomiska effektiviteten eller i vart fall störa den så litet som möjligt. De mest betydelsefulla finansieringskällorna i motionärernas budgetalternativ är ett ökat uttag av mervärdesskatt på kommunal verksamhet, minskade statsbidrag till kommunerna motsvarande kostnaden för vårdnadsbidraget, begränsad rätt till förtidspension efter 61 års ålder samt minskade räntebidrag till bostäder och slopat grundavdrag för statlig inkomstskatt.
I motionen anges att det kristdemokratiska budgetalternativet är ca 2 miljarder kronor starkare än regeringens under nästa budgetår (12 månader).
Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Mellan riksdagspartierna råder enighet om att statsfinanserna måste saneras och att all kraft nu måste inriktas på att hejda statsskuldens fortgående ökning. Utskottet noterar med tillfredsställelse denna uppslutning kring vad som under lång tid framöver kommer att vara det grundläggande kravet på budgetpolitiken.
På bara tre år har statsskulden fördubblats, och den väntas vid utgången av detta budgetår uppgå till närmare 1 400 miljarder kronor, motsvarande 90 % av BNP. Den exceptionellt snabba skuldökningen torde sakna motstycke i OECD:s annaler och placerar Sverige i en klass för sig. Den bidrar till att den allmänna räntenivån hålls uppe, och den har lett till att en allt större del av statens utgifter måste avdelas för räntebetalningar. På tre år har denna andel vuxit från 13 till 20 % och vi har tvingats binda upp ytterligare 45 miljarder kronor för ränteutgifter. På tre år har med andra ord statsskuldräntorna svällt med ett belopp som är lika stort som statens samlade stöd till barnfamiljer, inklusive föräldraförsäkringen. Görs inget kommer denna undanträngningseffekt att fortgå.
Det måste därför vara ett primärt mål att begränsa budgetunderskottet. Kraftfulla åtgärder måste till, vilka med nödvändighet kommer att leda till fördelningspolitiska problem. Skall arbetet med att sanera statsfinanserna vinna respekt hos allmänheten måste åtgärderna ges en sådan inriktning att bördornas fördelning framstår som rättvis genom att alla får bidra efter förmåga.
I det allmänna valet i höstas gav det svenska folket ett entydigt mandat till riksdag och regering: få i gång tillväxten, minska arbetslösheten, skapa sunda statsfinanser och stabilisera statsskulden samt klara välfärden. Det är det uppdraget som regeringen nu fullföljer.
Även om oppositionspartierna ställer upp på kravet att snabbt komma till rätta med statsfinanserna är deras förslag till åtgärder i grunden mycket olika. Spännvidden är stor mellan Moderata samlingspartiets och Vänsterpartiets lösningar. Moderaterna förordar i jämförelse med finansplanen en förstärkning av budgeten med 6,8 miljarder kronor nästa budgetår (12 månader) och vill därutöver spara så mycket att man får utrymme för skattesänkningar på 32,6 miljarder kronor. Vänsterpartiet å andra sidan eftersträvar samma finanspolitiska åtstramning som regeringen men vill skapa utrymme för nya utgiftsåtaganden genom att höja skatterna med 6 miljarder kronor nästa budgetår (12 månader). Även mellan de fyra tidigare regeringspartierna är skillnaderna mycket påtagliga. En egen lösning förordas av Miljöpartiet de gröna med sitt förslag till omfattande skatteväxling.
Med sina mycket långtgående krav på skattesänkningar mäler sig Moderata samlingspartiet ut från kretsen av övriga partier. Samtidigt som Moderata samlingspartiet säger sig inte vilja bryta ner existerande offentliga system genom planlösa utgiftsminskningar, gör sig partiet till tolk för just sådana lösningar. Moderaterna förespråkar inte bara omfattande nedskärningar i olika trygghetssystem, de föreslår dessutom att vissa verksamheter helt skall avvecklas; allt för att kunna riva upp de beslut om inkomstförstärkningar som fattades av riksdagen hösten 1994 samt för att kunna öka anslagen till försvaret.
Den moderata besparingspolitiken saknar enligt utskottets mening helt förutsättningar för att vinna den breda uppslutning som krävs för att saneringen av statsfinanserna skall kunna drivas vidare med bestående kraft. Utskottet tar bestämt avstånd från en politik med denna inriktning och avstyrker därmed motion Fi210 (m) yrkande 2.
Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet skiljer sig i flera avseenden från Moderata samlingspartiet. Så t.ex. är det inget av partierna som längre delar den moderata uppfattningen att förmögenhetsskatten skall avskaffas. De har i motsats till Moderaterna också frångått kravet på att avkastningsskatten på pensionssparande skall sänkas. Samtidigt vill emellertid även dessa partier med delvis skilda motiveringar riva upp flera av de skattehöjningar som riksdagen fattade beslut om hösten 1994. Utskottet finner inte anledning att ompröva sin då redovisade uppfattning och kan därför inte ställa sig bakom den inriktning av budgetpolitiken som dessa partier förespråkar.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16, Fi211 (fp) yrkande 2 och Fi216 (kds) yrkande 2.
Medan regeringen anser att utrymmet för fortsatta skattehöjningar är begränsat lägger Vänsterpartiet fram förslag om ytterligare skatte- och avgiftshöjningar. Framför allt vill partiet skärpa inkomstbeskattningen genom att slopa det statliga grundavdraget, genom att öka skatteuttaget för inkomster överstigande 300 000 kr, genom att slopa avdragsrätten för egenavgifter samt genom att ta ut sådana avgifter även på inkomster överstigande 7,5 basbelopp. I viss utsträckning uppvägs detta av att man också föreslår höjt grundavdrag under brytpunkten. Vänsterpartiet vill emellertid också höja en rad andra skatter, framför allt på energi- och miljöområdet. Sammantaget räknar motionärerna med att deras förslag skall öka skatteinkomsterna med netto 9 miljarder kronor.
Vänsterpartiets förslag till skattehöjningar är inte förenliga med de principer som bar upp 1990 års skattereform. Dessa principer bör enligt utskottets mening alltjämt vara vägledande för utformningen av skattepolitiken. Partiets förslag till skattehöjningar kan dessutom försämra ekonomins funktionssätt och bidra till att driva fram en inflationistisk löneutveckling.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi218 (v) yrkande 2.
Utskottet delar i och för sig Miljöpartiet de grönas uppfattning att budgetsaneringen måste innehålla både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. Som nyss framgått är emellertid utskottet inte berett att förorda mer omfattande skattehöjningar utöver de beslut som redan fattats. Utskottet har i princip inte heller något att erinra mot en skatteväxling men anser att den måste ges en utformning som innebär att de svenska företagens internationella konkurrenskraft inte försvagas på så sätt att miljöförorenarna enbart flyttar sin verksamhet utanför landets gränser. Utskottet kan inte biträda det mycket långtgående förslag till skatteväxling som Miljöpartiet vill få till stånd. Detta är frågor som kommer att prövas i en särskild kommitté som nu skall påbörja sitt arbete. Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi212 (mp) yrkande 25.
I budgetpropositionen återkommer regeringen med förslag om nya besparingar vilka kompletterar de åtgärder riksdagen fattade beslut om under hösten 1994. Då låg tyngdpunkten i inkomstförstärkningar; nu är budgetförstärkningarna -- som uppgår till 21,7 miljarder kronor -- nästan helt inriktade på utgiftsminskningar. De under hösten beslutade inkomstförstärkningarna trädde i kraft vid årsskiftet och har därigenom bidragit till att saneringsåtgärderna fått ett snabbt genomslag. De kompletterade också de då genomförda och de nu föreslagna besparingsåtgärderna på ett sådant sätt att förslagen sammantagna fick en fördelningsmässigt bättre profil. Detta måste, som utskottet nyss framhållit, vara en viktig utgångspunkt för saneringsarbetet om åtgärderna skall kunna få den breda folkliga uppslutning som krävs för att vi framgångsrikt skall kunna komma till rätta med problemen.
Utskottet delar även i övrigt regeringens syn på besparingsarbetet. I ett första steg skall arbetet alltså inriktas på att hejda den fortsatta ökningen av skuldkvoten. Det målet skall ha nåtts senast 1998, men regeringen ser det som möjligt att nå dithän redan 1997.
Stabiliseringen av skulden löser visserligen inte våra statsfinansiella problem, men den innebär att vi tar oss ur krisen och får helt andra möjligheter att hantera situationen. Enligt utskottets mening är det inte särskilt meningsfullt att utforma budgetpolitiken utifrån vagt formulerade handlingsplaner som sträcker sig in på 2000-talet. Det var vad den förra regeringen ägnade sig åt. Nu behövs i stället konkreta beslut. Det gäller att snabbt klara av de akuta problemen och skaffa sig en stabil grund att stå på. Med den som bas kan man gå vidare och utforma en strategi för hur skuldkvoten skall kunna minskas.
När det gäller inriktningen på besparingarna är det, som också framhålls i propositionen, nödvändigt att dessa i stor utsträckning inriktas mot transfereringar till hushåll. Utskottet delar regeringens uppfattning att vi i första hand måste värna om grundläggande offentliga verksamheter såsom barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg. Besparingar måste emellertid också fortsättningsvis göras i den statliga konsumtionen.
Utskottet har inte heller något att erinra mot den föreslagna omfattningen på besparingarna.
Under senare år har budgetpolitiken varit alltför svag genom att skatter har sänkts och utgifter ökats utan adekvat finansiering. De offentliga finanserna är så svaga att varje ofinansierad utgiftsökning eller inkomstminskning riskerar att ge ofördelaktiga effekter på ekonomin via räntan och växelkursen, även om åtgärden i övrigt är väl motiverad.
Tidigare års erfarenhet visar att när en förbättring av de offentliga finanserna väl kommit i gång kan utvecklingen gå mycket snabbt. Förutsättningarna för att detta skall kunna ske i dag är dock inte lika gynnsamma som under 1980-talet. Skulle emellertid statsfinanserna förbättras snabbare än vad som nu kan förutses bör förbättringen användas för att minska statsskulden.
Omvänt gäller att regeringen bör återkomma med förslag till kompletterande åtgärder om statsfinanserna skulle försvagas på ett sätt som i dag inte kan förutses.
Regeringens förslag till riktlinjer för budgetregleringen svarar väl mot vad utskottet här har anfört. Utskottet tillstyrker därför yrkande 2 i finansplanen.
Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen
I motion Kr414 yrkande 10 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) föreslås att riksdagen beslutar att AB Tipstjänst skall överlåtas till de ideella organisationerna med de förutsättningar som angavs i riksdagsbeslutet 1994. Enligt motionärerna bör utgångspunkten liksom tidigare vara den att överförandet skall göras på ett sådant sätt att statens nuvarande intäkter från Tipstjänst i princip behålls genom en koncessionsavgift. Denna bör bestämmas med en viss rabatt, som finansieras av överskottet från spel med värdeautomater. Av Tipstjänsts överskott bör en viss begränsad andel gå till fördelning bland sådana organisationer som inte genom ett direkt ägande får del i överskottet.
Utskottet vill med anledning härav framhålla följande. Riksdagens beslut om försäljning av AB Tipstjänst till svenskt föreningsliv m.m. (prop. 1993/94:243, 1993/94:FiU24) innebar att regeringen bemyndigades att träffa avtal om en sådan försäljning för att därefter återkomma till riksdagen med en redogörelse om innehållet i överlåtelseavtalet och ett förslag till lag om koncessionsavgift för AB Tipstjänst. Mot beslutet reserverade sig Socialdemokraterna. Även Vänsterpartiet yrkade med annan motivering avslag på propositionen i denna del.
Finansminister Göran Persson har som svar på en fråga den 22 november 1994 meddelat att han på grund av rådande statsfinansiella läge inte ser någon anledning att fullfölja förhandlingarna om en försäljning av AB Tipstjänst. Enligt finansministern vore det orimligt att skänka bort framtida vinster från Tipstjänst till idrotten i en tid när regeringen för att komma till rätta med budgetunderskottet föreslagit och aviserat besparingar och skattehöjningar som drabbar alla medborgare.
Utskottet delar denna uppfattning. Som finansministern framhöll i debatten var det tidigare riksdagsbeslutet utformat som ett bemyndigande, inte som ett åliggande att sälja ut statens aktier i AB Tipstjänst. Bolagets framtida vinstökningar bör tillfalla staten.
Utskottet har noterat att regeringen i december 1994 tillsatt en arbetsgrupp inom Finansdepartementet med uppgift att bl.a. studera vilka förutsättningar som finns för folkrörelserna att samverka med de statliga spelföretagen. Samverkan kan vara av såväl finansiell som annan natur. Arbetsgruppen skall också överväga om det är lämpligt att slå samman de statliga spelföretagen i ett företag eller att organisera dem i en koncern. Arbetsgruppen skall redovisa sina förslag till regeringen senast den 10 mars 1995.
Utskottet avstyrker motion Kr414 (m) yrkande 10.
Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet
Tydligare budgetdokument
I motion Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (båda m) begärs en tydligare budgetredovisning och mer lättöverskådliga budgetdokument.
Motionärerna efterlyser bättre jämförelsetal när budgeteringsmetoder ändras (yrkande 1). Som exempel pekar de på nästa budgetår då redovisningen av sjuk- och föräldraförsäkringen läggs om samtidigt som Arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter förs upp på budgeten. Till detta kommer att nästa budgetår är längre än vanligt på grund av övergången till kalenderår.
Motionärerna efterlyser också bättre budgetprognoser (yrkande 2) samt kräver en klarare analys och redovisning av sådana institutionella förhållanden som på avgörande sätt kan påverka bedömningen av den svenska ekonomin (yrkande 3). Det senare exemplifierar de med den förestående reformeringen av ATP-systemet som innebär att ett premiereservsystem kommer att byggas upp, vars behållning registreras som privat sparande. Samtidigt som det privata sparandet därigenom kommer att öka minskar AP-fondens sparande relativt sett. Det är, hävdar motionärerna, viktigt att orsakerna till sådana förskjutningar beskrivs på ett tydligt sätt, så att inte felaktiga slutsatser dras av den registrerade ökningen av det privata sparandet.
Slutligen begär motionärerna också en bättre redovisning av statsskuldräntornas utveckling där kostnaderna har periodiseras på ett mer fullständigt sätt än för närvarande.
I motion Fi207 begär Birgitta Hambraeus (c) en mer rättvisande beräkning av statens skuld där även tillgångar medräknas (yrkande 5). Motionären erinrar om att man inom EU inte talar om statens skuld utan om den offentliga skulden. På plussidan i Sverige finns då t ex AP-fonden som inte har någon motsvarighet i andra länder. Tar man hänsyn till denna fond är vår "statsskuld" inte högre än de flesta andra länders, påpekar motionären.
Utskottet vill med anledning av de båda motionerna framhålla följande.
Riksdagen har tidigare uttalat att redovisningen av statsbudgeten och statens lånebehov bör ändras i framför allt två avseenden. För det första bör statens inkomster och utgifter bruttoredovisas i största möjliga utsträckning, dvs. de bör redovisas var för sig och inte som fallet är på några områden föras upp som en gemensam nettopost på budgeten. För det andra bör inkomster och utgifter för statlig verksamhet som redovisas vid sidan av statsbudgeten och som påverkar den statliga upplåningen föras upp på budgeten. Dessa förändringar är nödvändiga för att riksdagen hösten 1996 skall kunna börja tillämpa de nya formerna för budgetberedning, den s.k. rambeslutsmodellen.
Med sitt budgetförslag för nästa budgetår har regeringen redan tagit ett viktigt steg i denna riktning. Arbetsmarknadsfonden och Lönegarantifondens inkomster och utgifter har lyfts in i budgeten, vilket ger en bättre överensstämmelse mellan budgetunderskott och statens lånebehov. I budgetförslaget har dessutom redovisningen av sjuk- och föräldraförsäkringens inkomster och utgifter separerats och förts upp var för sig. Kostnaderna för sjuk- och föräldraförsäkringen framträder därigenom klarare.
Åtgärderna är angelägna inte bara för att de bereder väg för nya beslutsformer i riksdagen utan också för att budgeten därigenom blir tydligare och mer lättöverskådlig, helt i överensstämmelse med motionärernas grundläggande önskemål. Samtidigt leder emellertid varje förändring av detta slag till att jämförelser mellan budgetåren försvåras. Det är därför -- som också påpekas i motion Fi412 (m) -- angeläget att den ordinarie redovisningen kompletteras med pedagogiskt utformade kommentarer och översikter.
De budgeteffekter som framkommer av de nu aktuella förändringarna finns utförligt beskrivna och kommenterade i årets finansplan (bil. 1 s. 93--94). För att underlätta jämförelser bakåt i tiden redovisas i tabellform även beräkningar av hur budgetåret 1995/96 skulle ha sett ut om det endast omfattat de första tolv månaderna, dvs. perioden juli 1995--juni 1996. Dessutom återges både tolvmånaders- och artonmånadersalternativet enligt såväl nuvarande som föreslagna redovisningsprinciper (bil. 1 s. 58 och 98). En översiktlig sammanställning av motsvarande slag finns också återgiven på s. 64 i detta betänkande i avsnittet Budgetutvecklingen.
I den preliminära nationalbudgeten för 1995 (bil. 1.1 s. 82--92, 115 samt 121--123) finns också en beskrivning av den offentliga skulden och dess utveckling enligt olika skuldmått. En än mer utförlig redovisning av den offentliga skulden och de olika skuldbegreppen står dessutom att finna i 1994 års reviderade nationalbudget (prop. 1993/94:150, bil. 1.1 s. 173--192) samt i bilaga 15 till 1995 års långtidsutredning.
Storleken på skulden enligt de olika definitionerna är mycket olika. Det skuldbegrepp som kanske oftast är föremål för diskussion är statsskulden som brutto beräknas uppgå till 1 296 miljarder kronor vid utgången av 1994. Tar man emellertid hänsyn till att staten samtidigt har vissa finansiella tillgångar uppgår motsvarande nettoskuld till 989 miljarder kronor.
Ett annat ofta använt skuldbegrepp är den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld som är det mått som används i anslutning till EMU:s konvergensprogram. Det är summan av statens, kommunernas och socialförsäkringssektorns (AP-fondens) bruttoskulder minskat med AP-fondens innehav av statspapper och kommuncertifikat samt delar av kommunernas kortfristiga skulder. Den offentliga skulden enligt detta begrepp beräknas vid utgången av 1994 ha uppgått till 1 229 miljarder kronor motsvarande 81,5 % av BNP. Enligt EMU:s konvergensvillkor skall den offentliga skulden mätt på detta sätt inte vara större än 60 % av BNP.
De olika skuldbegreppen kan sammanfattas i följande tabell.
25>
Vilket skuldbegrepp som skall användas beror på syftet. När den offentliga sektorns finansiella uthållighet är föremål för analys är det nettoställningen som är det ekonomiskt mest relevanta måttet. Men eftersom staten inte kan tillgodogöra sig AP-fondens tillgångar kan den statliga nettoskulden i vissa sammanhang vara ett mer lämpligt uthållighetsmått.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi207 (c) yrkande 5.
Vad beträffar de i motion Fi412 framförda synpunkterna på kvaliteten på budgetprognoserna vill utskottet erinra om att regeringen tillkallat en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av dessa frågor. Utredningen som går under namnet Budgetprognosutredningen väntas inom kort redovisa sina förslag.
Den bättre genomlysning som budgetdokumentet får med bruttoredovisningen av sjuk- och föräldraförsäkringen samt genom att Arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter lyfts in i budgeten är det första, utåt mer synbara resultatet av ett omfattande utvecklingsarbete som Finansdepartementet bedriver inför övergången till kalenderårsbudgetåret. I det sammanhanget prövas bl.a. hur budgetdokumenten skall utformas och på vilket sätt regeringens budgetförslag skall presenteras för riksdagen.
De frågor som reses i motionen är viktiga, och utskottet utgår ifrån att de kommer att prövas i detta sammanhang i den mån de inte redan är tillgodosedda med den redovisning som finns i finansplanen eller nationalbudgeten. Inte minst gäller detta den kompletterande redovisning av kostnaderna för statsskuldräntorna som finansutskottet tidigare efterlyst och som i årets finansplan delvis blivit tillgodosett genom en kompletterande redovisning (bil. 1 s. 98--99) i vilken de s.k. över- resp. underkurserna på Riksgäldskontorets emissioner av benchmarklån har periodiserats. Såsom framhålls i motion Fi412 (m) är det emellertid önskvärt att denna redovisning byggs ut ytterligare på det sätt utskottet tidigare förordat till att innefatta också någon form av periodisering av valutavinster/valutaförluster liksom effekter av realräntelån m.m. Något särskilt initiativ torde dock inte vara erforderligt från riksdagens sida i dessa frågor.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi412 (m).
Principer för budgetering och redovisning av statens verksamhet
I finansplanen anmäler regeringen (bil. 1 s. 76--77) att den under 1995 avser att återkomma till riksdagen med förslag om en ny statsbudgetmodell. Inför det fortsatta utvecklingsarbetet bör man enligt regeringens mening fastställa enhetliga priciper för vilka verksamheter som skall tas upp på statsbudgeten. Regeringen föreslår att följande två huvudprinciper skall ligga till grund för de fortsatta övervägandena i denna fråga.
För det första skall samtliga verksamheter som påverkar statens lånebehov normalt tas upp på statsbudgeten. Såsom tidigare nämnts ger detta en bättre överensstämmelse mellan budgetsaldo och upplåningsbehov.
För det andra skall verksamheter som riksdagen regelstyr och som har konsekvenser för statens inkomster och utgifter normalt också föras upp på budgeten. De budgetmässiga effekterna av olika regelbeslut kommer därigenom att ingå i riksdagens framtida beslut om ramar för olika utgiftsområden.
I det fortsatta utvecklingsarbetet kommer regeringen att särskilt pröva ändamålsenligheten i dessa principer när det gäller t.ex. verksamheter som efterfrågestyrs genom avgiftsfinansiering och statliga s.k. placeringsfonder, såsom AP-fonden.
Regeringen anser slutligen också att den i årets budgetförslag genomförda bruttoredovisningen av inkomster och utgifter bör fullföljas och tillämpas i större utsträckning.
Finansutskottet har inget att erinra mot de föreslagna principerna som helt ligger i linjer med vad utskottet tidigare förordat. Tvärtom vill utskottet understryka vikten av att arbetet fullföljs på angivet sätt. Av särskild betydelse är därvid att redovisningen anpassas till riksdagens nya former för budgetberedning vilket ställer krav på ökad bruttoredovisning, inte bara av traditionella inkomster och utgifter utan även av den särskilda budgetposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.
Med det anförda biträder utskottet yrkande 3 i finansplanen.
Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer
Med nuvarande regler betalas barnbidrag, bidragsförskott och särskilt bidrag för vissa adoptivbarn ut den 20 och bostadsbidrag den 25 i varje månad. I propositionen (bil. 6 s. 24--25) anmäler regeringen att den med verkan fr.o.m. den 1 januari 1996 avser att ändra utbetalningstidpunkten till den 27 i varje månad. Åtgärden, som väntas leda till att statens räntekostnader minskar med ca 50 miljoner kronor för helt år räknat, påfordrar ändringar i förordningarna om barnbidrag, bidragsförskott, särskilt bidrag för vissa adoptivbarn och bostadsbidrag.
I motion So623 avvisar Kristdemokratiska samhällspartiet regeringens förslag (yrkande 8). Motionärerna anser att förslaget är felaktigt. Många barnfamiljer lever under ekonomiskt knappa förhållanden och har små marginaler. För dem kan det vara av avgörande betydelse att barnbidraget och för vissa även bidragsförskottet betalas ut den 20 i varje månad.
Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Regeringens förslag motiveras av kassahållningsskäl och ger för staten en betydande räntevinst. I rådande statsfinansiella läge är det angeläget att alla möjligheter till en effektivare kassahållning för staten tas till vara. Utskottet kan därför acceptera regeringens förslag i detta avseende.
Med det anförda avstyrker utskottet motion So623 (kds) yrkande 8.
Statlig förvaltningspolitik
I finansplanen anmäler regeringen att den avser att återkomma till riksdagen med en redovisning av den förvaltningspolitik som kommer att bedrivas under mandatperioden. Utgångspunkterna för regeringens förvaltningspolitik anges vara att ge riktlinjer för arbetet med förvaltningens organisation och struktur, lednings- och verksamhetsformer samt styrningen av statliga verksamheter. Särskilt framhålls att det statsfinansiella läget kräver fortsatta besparingar och strukturförändringar i den statliga förvaltningen. Bl.a. pågår omfattande omprövningar av olika statliga åtaganden.
För att klara det nödvändiga arbetet med att förändra förvaltningen krävs enligt propositionen ett aktivt ledarskap och en aktiv kompetensutveckling. Andra frågor som skall uppmärksammas gäller t.ex. behovet av en förbättrad styrning av förändringsarbetet och behovet av tydligare riktlinjer när det gäller formerna för statlig verksamhet samt de krav som den ökade användningen av informationsteknologi ställer. Liksom varit fallet under senare år kommer regeringen att fortlöpande göra uppföljningar av strukturförändringarna inom den statliga verksamheten och redovisa resultaten av dessa för riksdagen.
I Finansdepartementets bilaga (prop. 1994/95:100 bil. 8) gör regeringen på numera sedvanligt sätt en genomgång av erfarenheterna av strukturförändringarna inom statsförvaltningen. Dessutom finns liksom de närmast föregående åren en särskild redovisning av personalkonsekvenserna. Mot bakgrund av en studie som Statskontoret genomfört uttalar regeringen som sin uppfattning att uppföljningen av förändringsarbetet måste förbättras väsentligt för att riksdagen och regeringen skall få nödvändig information. Regeringen avser att vidta åtgärder för att såväl ekonomiska som verksamhetsmässiga och personalmässiga effekter bättre skall kunna bedömas.
Regeringens aviserade redovisning till riksdagen av riktlinjer för förvaltningspolitiken tas upp i motion Fi507 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s). Enligt motionärerna måste de strukturförändringar som riksdagen och regeringen beslutar om i fortsättningen i högre grad bygga på en helhetssyn. Den fortsatta uppföljningen och utvärderingen av strukturförändringarna får därför inte bara ta fasta på hur effektivt ett beslut genomförts, hur många anställda som avvecklats eller hur anslaget minskats på en myndighet. Det intressanta är i stället att se hur samhällsnytta, demokrati och samhällsekonomi påverkats. En analys bör därför också göras av effekterna av strukturförändringarna på medborgarnas möjlighet till insyn och inflytande, kvaliteten på verksamheten liksom om de minskade kostnaderna för statskassan medför ökade kostnader någon annanstans. Motionärerna anser också att nya grepp på strukturförändringarna bör tas. I stället för att som nu skära litet i alla verksamheter bör förändringarna ske i ordnad form bransch för bransch.
Frågan om behovet allmänt sett av bättre konsekvensanalyser i samband med beslut om förändringar inom den statliga förvaltningen -- och särskilt då konsekvenserna för näringslivet -- aktualiseras i motion Sk623 av Sten Svensson (m). Det sker med utgångspunkt från ett konkret exempel som gäller en kraftig reduktion av bemanningen vid tullkammaren i Lidköping, där av 23 anställda 20 måste lämna sina befattningar. Enligt motionären måste Tullverket ges en sådan struktur att den för samhällsekonomin nödvändiga servicen till näringslivet kan upprätthållas. Staten bör, sägs det, bemöda sig om att klarlägga vad som kan inträffa i form av ökade kostnader för berörda avnämare. Effekten kan annars bli att välmotiverade besparingar i den offentliga verksamheten i vissa fall kan leda till att ökade samhällsekonomiska kostnader uppstår.
Utskottet ser för sin del mycket positivt på att regeringen nu avser att ge riksdagen en samlad redovisning av sin förvaltningspolitik. Utskottet noterar också med tillfredsställelse ambitionen att få till stånd en mer systematisk och allsidig uppföljning av strukturförändringarna inom den statliga sektorn. Det stämmer väl överens med krav och önskemål som utskottet uttalat såväl våren 1991 som våren 1993 (bet. 1990/91:FiU37 resp. 1992/93:FiU17) i anslutning till att statsförvaltningens strukturfrågor behandlats.
När det gäller behovet av konsekvensanalyser har utskottet i ett yttrande till konstitutionsutskottet våren 1994 (1993/94:FiU9y) understrukit betydelsen av att propositioner så långt möjligt innehåller bedömningar av de samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av de presenterade förslagen. Enligt vad utskottet då anförde borde generellt sett höga krav ställas på underlaget för riksdagens beslut. Utskottet pekade också på att en väl genomförd konsekvensanalys i samband med att ett beslut fattas givetvis också väsentligen underlättar en kommande efterhandskontroll i form av uppföljning, utvärdering eller revision.
Utskottet vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt när det gäller synen på konsekvensanalyser. Samtidigt kan, med anledning av vad som anförs i motion Sk623 (m), konstateras att det inte ankommer på vare sig riksdagen eller regeringen att i detalj fastställa Tullverkets organisationsstruktur. I propositionen (prop. 1994/95:100 bil. 8) anför regeringen i samband med sin behandling av Tullverkets organisation att det är trafikens och näringslivets behov av tullinsatser samt statsmakternas krav på effektivitet och rationalitet som bör vara styrande för hur tullverksamheten organiseras och lokaliseras. Att i enlighet därmed forma tullorganisationen är enligt regeringen en uppgift för Generaltullstyrelsen. Utskottet delar denna syn.
Utskottet kan i mycket dela det som sägs i motion Fi507 (s) om behovet av en helhetssyn i samband med omstruktureringarna. Utskottet utgår från att flera av de frågor som tas upp i motionen kommer att belysas i samband med att regeringen lägger fram sitt förslag till riktlinjer för förvaltningspolitiken. Utskottet vill särskilt understryka vad som i finansplanen och i motionen anförs om behovet av att lägga ökad vikt på medborgarperspektivet i förvaltningspolitiken. Utskottet vill också peka på att regeringen i budgetpropositionen uttalar att man avser att för riksdagen redovisa en förbättrad information om resultatet av genomförda strukturförändringar.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sk623 (m) yrkande 2 och Fi507 (s).
Styrning av statlig verksamhet och resultatet av Riksrevisionsverkets granskning 1994
Riksdagen fastställde våren 1988 i anslutning till behandlingen av kompletteringspropositionen vissa riktlinjer för en förändrad budgetprocess och en effektivare styrning av den statliga verksamheten. Riktlinjerna innebär bl.a. att statsmakterna bör ange övergripande mål för och huvudsaklig inriktning av verksamheten, att förutsättningar måste skapas för en fördjupad analys och bättre styrning av verksamhetens inriktning samt att kraven på redovisning, uppföljning och utvärdering måste skärpas. Den nya budgetprocessen och resultatstyrningen syftar inte minst till att ge riksdagen och regeringen ett bättre beslutsunderlag, bl.a. genom krav på resultatrapportering och effektanalyser.
Regeringen har därefter successivt avrapporterat erfarenheterna av det nya systemet till riksdagen. I årets finansplan pekar regeringen på att resultatstyrningen har utvecklats positivt under det gångna året. Hösten 1994 var det första tillfället då samtliga myndigheter avgav årsredovisningar till regeringen. Enligt regeringens bedömning är årsredovisningarna, trots vissa brister, av stort värde inte minst för den löpande uppföljningen av den statliga verksamheten. De fördjupade anslagsframställningarna och regleringsbreven utgör andra väsentliga inslag i resultatstyrningen. Även på dessa områden har en förbättring kunnat noteras.
Finansutskottet markerade i anslutning till sin behandling av 1994 års finansplan att mål- och resultatstyrningen måste fungera i hela styrkedjan. Utskottet begärde samtidigt att regeringen skulle ange vilka åtgärder som den avsåg att vidta för att förbättra resultatinformationen till riksdagen. Utskottet pekade särskilt på behovet av förbättrade analyser av effekter, utfall och måluppfyllelse av statliga beslut och åtgärder.
För att ta fram underlag för regeringens vidare ställningstaganden för att utveckla resultatstyrningen har en interdepartemental arbetsgrupp bildats. I 1994 års kompletteringsproposition anmälde regeringen att förslag till åtgärder och andra ställningstaganden skulle redovisas i 1995 års budgetproposition. I årets finansplan anger regeringen att den nu avser att återkomma med förslag till riksdagen under 1995 för att stärka genomförandet av resultatstyrningen.
Regeringen lämnar i finansplanen också en sammanfattning av resultatet av Riksrevisionsverkets granskning för 1994. I likhet med föregående år avser regeringen att i kompletteringspropositionen redogöra för de åtgärder som vidtagits eller planeras med anledning av revisionens iakttagelser. Regeringen anmäler samtidigt att den fäster stort avseende vid resultatet av revisionen och kommer att lägga stor vikt vid att de påtalade bristerna avhjälps.
I motion Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s) om effektivare resursanvändning i staten betonas att besparingar måste göras på så sätt att resurserna -- i form av såväl pengar som personal -- kan användas på bästa sätt. I motionen hävdas att erfarenheterna visar att de generella neddragningar som hittills genomförts på myndigheterna i allt väsentligt tagits ut i de lägsta löneskikten. Det har i sin tur inneburit att chefer, handläggare och experter får använda en stor del av sin tid till administration samt service- och stöduppgifter. Motionären pekar på att alternativet är att utveckla assistenternas och sekreterarnas uppgifter genom en omfördelning och delegering av arbetsuppgifter. Det har med gott resultat prövats bl.a. inom åklagarväsendet. Det är viktigt, sägs det, att regeringen ställer tydliga och konkreta krav på myndigheterna att utifrån dessa utgångspunkter använda sina samlade resurser väl.
Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att det pågående arbetet med att utveckla resultatstyrningen fortsätter. Utskottet anser det angeläget att regeringen återkommer till riksdagen i vårens kompletteringsproposition med en redovisning av det fortsatta arbetet. Samtidigt noterar utskottet att 1995 års budgetproposition i vissa avseenden innehåller en förbättrad resultatredovisning till riksdagen. Det gäller bl.a. de myndigheter som är föremål för s.k. fördjupad prövning av verksamheten.
I anslutning till motion Fi508 (s) vill utskottet betona att en av huvudtankarna bakom den resultatorienterade styrningen var att riksdagen och regeringen i mindre utsträckning skulle detaljstyra verksamheten. Samtidigt skulle myndigheterna få ökat ansvar för resursanvändningen liksom för hur verksamheten skulle organiseras och genomföras. Å andra sidan skulle myndigheternas analys och redovisning av resultat förbättras.
Utskottet konstaterar att det primärt ankommer på myndigheterna att avgöra hur man använder personalresurserna och att själva ansvara för det löpande rationaliseringsarbetet. Om det gäller organisations- och strukturförändringar är det myndighetsledningens uppgift att genomföra den omstrukturering som statsmakterna har beslutat. Regeringens uppgift är att ange mål, riktlinjer och ramar för en strukturförändring. Det kan t.ex. ske genom regleringsbrev, direktiv eller andra regeringsbeslut. Utskottet utgår från att regeringen i samband med såväl strukturförändringar som i den fortlöpande dialogen med myndigheterna uppmärksammar även sådana aspekter på resursanvändningen som diskuteras i motionen.
Med det anförda avstyrks motion Fi508 (s).
En s.k. grön offentlig sektor
I motion A201 av Eva Goës m.fl. (mp) pekas på att man i Kanada från fackföreningshåll har föreslagit att en "grön offentlig sektor" bör utvecklas i form av s.k. gröna statliga företag. Syftet skulle enligt förslagsställarna vara att säkra sociala prioriteringar och den allmänna hälsan. Miljöpartiet vill vidta åtgärder i denna riktning genom att t.ex. införa miljövärn, ställa om vapenproduktionen till civil verksamhet, ändra inriktningen på energiområdet och bygga ut järnvägsnätet. Det borde, framhålls det, bli det naturliga steget i ett kretsloppssamhälle. Motionärerna reser med hänvisning därtill krav på att riksdagen skall ställa sig bakom ett allmänt hållet tillkännagivande till regeringen om en satsning på en "grön offentlig sektor".
Utskottet anser att såväl statliga som privata företag måste ta miljöhänsyn i sin verksamhet. Utskottet vill understryka att -- utifrån ett välfärdsteoretiskt resonemang -- just miljöhänsyn kan vara ett av motiven för offentliga åtaganden eller för offentliga ingrepp i det marknadsekonomiska systemet. Beslut om en ändrad inriktning av berörda statliga företags verksamhet bör emellertid tas utifrån en allsidig analys i varje enskilt fall. Utskottet kan således inte finna något bärande skäl för att riksdagen skall göra allmänna uttalanden av det slag som förordas i motionen. Motion A201 (mp) yrkande 2 avstyrks därför av utskottet.
Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål
Fr.o.m. budgetåret 1992/93 har riksdagen givit regeringen en låneram i Riksgäldskontoret för att finansiera myndigheters investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål. Det första året var låneverksamheten begränsad till vissa myndigheter. Regeringen begärde och beviljades en låneram av riksdagen om 990 miljoner kronor i Riksgäldskontoret för att finansiera investeringar för förvaltningsändamål. Av denna ram hade myndigheterna vid årets slut utnyttjat 362 miljoner kronor. För budgetåret 1993/94, då flertalet myndigheter omfattades av lånemodellen, begärde regeringen en låneram på 4 500 miljoner kronor. Vid budgetårets slut uppgick de upptagna lånen till 2 372 miljoner kronor. För innevarande budgetår har regeringen beviljats en låneram på 9 800 miljoner kronor.
I årets finansplan redovisas de främsta skälen till skillnaden mellan den tilldelade låneramen och faktiska låneskulden. Myndigheterna har senarelagt planerade investeringar och de har amorterat mer än planerat under amorteringstiden. Det är också sannolikt att den sammanlagda tilldelade låneramen, som har beräknats från myndigheternas redovisning av planerade investeringar, innehållit ett visst mått av överplanering. Det förefaller också som om myndigheterna i vissa fall har varit obenägna att ta upp lån i de fall de kunnat finansiera investeringen på annat sätt. Regeringen anser att det ännu är för tidigt att dra några långtgående slutsatser om utvecklingen av myndigheternas investeringsverksamhet.
Regeringen begär för budgetåret 1995/96 ett bemyndigande att ta upp lån på sammanlagt 12 400 miljoner kronor. Av beloppet beräknas en viss andel, vilken utgör 5 % av det sammanlagda lånebeloppet, ställas till regeringens disposition för oförutsedda behov.
Utskottet har tidigare ställt sig positivt till att myndigheterna getts möjlighet att finansiera investeringar för förvaltningsändamål genom lån i Riksgäldskontoret. Myndigheterna har emellertid hittills tenderat att överskatta sina investeringsplaner eller avstått från att utnyttja investeringslånen på det sätt som var avsikten när låneformen inrättades. Det har därmed, som framgått, uppstått en betydande skillnad mellan vad riksdagen beviljat som låneram och vad som myndigheterna faktiskt utnyttjat. Detta kan skapa problem i framtiden för den finansiella styrningen av myndigheterna. Det kan också te sig mindre meningsfullt för riksdagen att besluta om en låneram som vida överstiger vad som faktiskt utnyttjas. Det finns därför anledning att undersöka möjligheterna att nå bättre överensstämmelse mellan låneram och faktiskt utnyttjande.
Utskottet ser inte anledning att för det kommande budgetåret begränsa låneverksamheten. Det är också, som framhålls i finansplanen, för tidigt att dra några långtgående slutsatser om myndigheternas investeringsverksamhet, men det bör övervägas om inte den del av låneramen som direkt ställs till myndigheternas förfogande bör minskas för att i stället öka den del som får disponeras av regeringen för oförutsedda behov. Om det under året uppkommer ett ökat lånebehov för någon myndighet borde regeringen kunna fördela om låneramen med hänsyn härtill.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund härav att regeringen under budgetåret 1995/96 får besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kr. Det får ankomma på regeringen att besluta om hur stor del av ramen som bör ställas till regeringens disposition för oförutsedda behov.
Hemställan
Utskottet hemställer
Den ekonomiska politiken
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 1, 1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3, 1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9, 1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5, 1994/95:Fi218 yrkande 1, 1994/95:Fi219 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 1 godkänner vad som förordats i proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (m, c, fp, kds) res. 2 (v) res. 3 (mp)
2. beträffande forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi204 och 1994/95:Fi216 yrkande 3, res. 4 (mp)
3. beträffande investeringar för att utveckla och vårda människan att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi207 yrkande 1,
4. beträffande tillsättande av en jämlikhetsdelegation att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi214,
5. beträffande fördelningspolitiken att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi211 yrkande 4, res. 5 (fp) res. 6 (m, kds) - motiv. res. 7 (c) - motiv. res. 8 (mp) - motiv.
6. beträffande strukturpolitiken att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi218 yrkande 4, res. 9 (v) res. 10 (m) - motiv. res. 11 (c) - motiv. res. 12 (fp) - motiv. res. 13 (kds) - motiv.
7. beträffande etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi203 och 1994/95:Fi216 yrkande 4,
res. 14 (kds) res. 15 (m, c, fp) - motiv.
8. beträffande åtgärder för att motverka stora löneskillnader att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi215,
res. 16 (v) res. 17 (m, fp, kds) - motiv.
9. beträffande lönepolitik i offentlig sektor att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi205, 1994/95:Fi206 och 1994/95:Fi209,
res. 18 (v) res. 19 (m, fp) - motiv.
10. beträffande skapandet av en ekonomisk och monetär union att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi207 yrkande 2, 1994/95:K224 yrkandena 7 och 8 samt 1994/95:U502 yrkande 7,
res. 20 (v, mp)
11. beträffande konvergensprogram att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi211 yrkande 8 och 1994/95:Fi219 yrkande 5,
12. beträffande upplåning i Riksbanken för att finansiera budgetunderskottet att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi207 yrkande 4,
13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi201,
res. 21 (m, mp) res. 22 (v)
14. beträffande penningpolitiken att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi218 yrkande 3 och 1994/95:Fi219 yrkande 3,
res. 23 (v)
15. beträffande regler för finans- och valutamarknaden att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi202, 1994/95:Fi208 yrkande 1 och 1994/95:U502 yrkande 8,
res. 24 (v, mp)
16. beträffande placeringsregler i det reformerade pensionssystemet att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi603,
Budgetpolitiken
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216 yrkande 2, 1994/95:Fi218 yrkande 2 och 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner vad som förordats i proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 25 (m) res. 26 (c) res. 27 (fp) res. 28 (v) res. 29 (mp) res. 30 (kds)
18. beträffande överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen att riksdagen avslår motion 1994/95:Kr414 yrkande 10, res. 31 (m, c, fp)
Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet
19. beträffande tydligare budgetdokument att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi412 och 1994/95:Fi207 yrkande 5, res. 32 (m, c, fp, mp, kds)
20. beträffande principer för budgetering och redovisning av statens verksamhet att riksdagen godkänner de i proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 3 förordade riktlinjerna för budgetering och redovisning av statens verksamhet,
21. beträffande utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer att riksdagen avslår motion 1994/95:So623 yrkande 8, res. 33 (kds)
22. beträffande statlig förvaltningspolitik att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi507 och 1994/95:Sk623 yrkande 2,
23. beträffande styrning av statlig verksamhet och resultatet av Riksrevisionsverkets granskning 1994 att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi508,
24. beträffande en s.k. grön offentlig sektor att riksdagen avslår motion 1994/95:A201 yrkande 2, res. 34 (mp)
25. beträffande lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 5 bemyndigar regeringen att för budgetåret 1995/96 besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kronor.
Stockholm den 23 februari 1995
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit:
Jan Bergqvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Per Olof Håkansson (s), Lars Tobisson (m), Sören Lekberg (s), Lisbet Calner (s), Sonja Rembo (m), Arne Kjörnsberg (s), Sonia Karlsson (s), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp), Susanne Eberstein (s), Johan Lönnroth (v), Fredrik Reinfeldt (m), Roy Ottosson (mp), Mats Odell (kds) och Thomas Östros (s).
Reservationer
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m) Anne Wibble (fp), Fredrik Reinfeldt (m) och Mats Odell (kds) anser
dels att avsnittet Utvecklingen i Sverige som slutar med "av 1990-talet" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "I likhet med" och slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Inledning
Den ekonomiska politiken måste utformas så att en långsiktigt hållbar utveckling blir möjlig.
Sverige behöver därför en politik för fortsatt förändring och förnyelse. Att återfalla till den politik som misslyckats förr riskerar att på sikt få allvarliga konsekvenser på snart sagt alla samhällslivets områden. Följderna av utvecklingen under 1980-talet visar mer än väl vad som kan hända om regeringen inte nu förmår att ändra den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken, som karakteriserade tidigare socialdemokratiska regeringar.
Under den borgerliga regeringsperioden 1991--1994 inleddes ett radikalt reformarbete för att förändra och förnya Sverige. Avgörande var att Sverige helt och fullt skulle bli medlem i det europeiska samarbetet, att förutsättningarna för tillväxt och företagande radikalt skulle förbättras, att vi skulle få en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och att ambitionsnivån skulle höjas för miljöpolitiken samtidigt som den skulle få en ny och bättre inriktning.
Detta arbete för förändring drevs samtidigt som regeringen hade att hantera en ekonomi i fritt fall efter misslyckandet för den s.k. tredje vägens ekonomiska politik. Från slutet av år 1993 började industriproduktionen att öka samtidigt som öppen arbetslöshet och budgetunderskott började att minska. Vid regeringsskiftet i oktober år 1994 befann sig den svenska ekonomin i den starkaste uppgången på flera decennier.
Genom den snabba ekonomiska uppgången -- med minskad arbetslöshet och sjunkande budgetunderskott -- har ett gyllene tillfälle uppstått för att med en riktig politik lägga grunden till en stark utveckling för Sverige.
Den under 1980-talet alltmera överhettade ekonomin drev fram en expansion i de traditionella industrisektorerna som skylde över Sveriges långsiktiga tillväxt- och budgetproblem.
Små- och nyföretagandet har haft en alldeles för liten omfattning bl.a. till följd av ett ogynnsamt företagarklimat. Skatternas utformning och för småföretagen illa anpassade regelverk har varit en kraftigt återhållande faktor. Till de strukturella problem som alltför länge nonchalerades hörde den bristande konkurrensen på viktiga områden som t.ex. byggsektorn.
Den borgerliga regeringen tog itu med en rad stora strukturella problem i svensk ekonomi i syfte att öka ekonomins utvecklingskraft. Det lade en god grund för en stark uppgång under åren framöver.
Utskottet bedömer att det måste vara en central uppgift för politiska beslutsfattare under lång tid framöver att söka identifiera tillväxtens och företagandets drivkrafter och pröva vilka möjligheter som finns att stärka dem ytterligare. Men en första förutsättning är att man inser att en viktig del av gångna missgrepp och försummelser berör just detta. Finansplanens avsnitt om det ekonomiska arvet visar att den socialdemokratiska regeringen inte på något sätt tagit till sig dessa lärdomar.
Den ekonomiska utvecklingen
Som framgått av vad utskottet anfört om den internationella utvecklingen så går nu återhämtningen snabbare än vad som förutsågs för bara några månader sedan. De senaste positiva tillväxtprognoserna gäller även för Sverige. Den gynnsamma utvecklingen av världshandeln bidrar till den starka uppgången i den svenska exporten. Men trots denna draghjälp når inte, enligt bedömningen i finansplanen, tillväxten i Sverige under de kommande två åren upp till den genomsnittliga tillväxten i EU-länderna. Det är ett tydligt tecken på att de åtgärder som föreslås i finansplanen är otillräckliga och har en felaktig inriktning för att rätta till obalansen i den inhemska ekonomin.
Dessvärre är det även så att regeringens prognos bygger på förutsättningar som saknar verklighetsanknytning. Sparkvoten väntas enligt regeringen sjunka från 8,5 % år 1994 till under 5 % nästa år, dvs. med mer än 3,5 procentenheter. Även under åren 1997--1998 väntas en fortsatt sänkning, till blygsamma 3,3 % år 1998, dvs. sammantaget med över 5 procentenheter. Från svensk synpunkt är hushållens nuvarande sparkvot på ca 8 % hög. I ett internationellt perspektiv och om man jämför med andra OECD-länder, som också belastas av höga skulder, är denna nivå inte anmärkningsvärt hög. Om sparandet skulle förbli något högre blir konsumtionsutvecklingen svagare, vilket i sin tur medför att tillväxten sänks. Till exempel skulle en 2 procentenheter högre sparkvot medföra att BNP-ökningen reduceras med ca 0,5 procentenheter. Arbetslösheten skulle i ett sådant läge bli ännu högre än i dag och år 1998 ligga kvar på över 11 %.
En annan central förutsättning gäller ränte- och valutakursutvecklingen. Regeringen bedömer att differensen gentemot Tyskland för de långa räntorna sjunker från dagens ca 3,3 procentenheter till 2 procentenheter 1996 och till 1 procentenhet 1998. Utvecklingen under januari -- sedan budgeten presenterats -- illustrerar emellertid hur sårbart Sverige är för ränteoro i omvärlden. Vid politisk oro i Italien eller problem i Mexiko stiger inte bara de italienska eller mexikanska räntorna utan även de svenska. När liran eller peson försvagas får det negativa återverkningar på den svenska kronan. Den uthålliga appreciering av den svenska kronan som de flesta bedömare väntat på har ännu inte påbörjats.
Även inflationsutvecklingen inger oro. Många tecken tyder på att inflationstrycket ökar i ekonomin. Priserna på insatsvaror ökar, deprecieringen av kronan torde till slut få ett kraftigare genomslag på importpriserna och risken att lönekostnaderna kommer att öka mer än vad som antagits i finansplanen -- 3,5 % i år och 4,0 % år 1996 -- går inte att bortse ifrån.
En central fråga vid utformningen av den ekonomiska politiken är vad som händer när nästa lågkonjunktur blir en realitet.
Det går att föreställa sig ett scenario där den ekonomiska återhämtningen inte blir tillräcklig för att statsfinanserna skall ha hunnit saneras innan nästa lågkonjunktur blir ett faktum. Statsmakterna har då små möjligheter att parera konjunkturförloppet. De automatiskt verkande stabilisatorerna i ekonomin kommer att göra att budgetunderskottet stiger på nytt, vilket i sin tur kommer att utlösa kraftiga reaktioner på den internationella lånemarknaden. Resultatet skulle bli drastiska ingrepp i den svenska välfärden, kraftigt sänkta reallöner och massarbetslöshet.
Utskottet måste tyvärr konstatera att den nuvarande regeringens föga tillväxtinriktade politik gör detta scenario mera troligt än det skulle behöva vara. Säkerhetsmarginaler saknas.
Om statsskulden har stabiliserats som andel av BNP till år 1998 kan utvecklingen därefter bli att skuldkvoten åter börjar öka. Även om budgetunderskottet nu skulle minska snabbare än vad regeringens prognoser utvisar kan man tyvärr inte påstå att utvecklingen av statsskulden är under kontroll. Alltför många osäkerhetsfaktorer finns.
Utvecklingen i Belgien visar hur bördan av en stor statsskuld minskar handlingsfriheten även om konjunktursvängningarna skulle bli betydligt mildare framöver jämfört med början av 1990-talet.
Enligt utskottets mening saknas med den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i finansplanen marginaler och risknivån är hög. Det går inte att bortse ifrån att händelser kan inträffa i omvärlden som kraftigt förändrar de ekonomiska förutsättningarna. Vad utskottet har anfört talar för att dels höja ambitionerna något i fråga om statsfinansernas sanering, dels -- och framför allt -- göra politiken mer inriktad på tillväxt genom en politik som uppmuntrar företag och företagare.
Kraven på den ekonomisk-politiska strategin
Som utskottet ser det är det följande övergripande krav som måste vara utgångspunkten vid fastställandet av inriktningen av den ekonomiska politiken.
Att politiken inriktas på att förbättra förutsättningarna för tillväxt i Sverige. Strävan bör vara att tillväxten skall ligga på europeisk toppnivå.
Att åstadkomma en uthållig hög sysselsättningsnivå i det svenska samhället och därmed avvärja hotet om en bestående massarbetslöshet.
Att skapa en stabil ekonomisk bas för välfärdspolitiken. Det innebär att statens finanser måste saneras. Skuldbördan skall stabiliseras senast år 1998 för att därefter sänkas. Budgetsaneringen måste i allt väsentligt framdeles bygga på en kombination av minskade utgifter och strukturreformer som ger tillväxt, låg inflation och lägre räntor. En viss skärpning av budgetpolitiken i förhållande till regeringens förslag är nödvändig. Än mer avgörande är dock åtgärdernas sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste anpassas till vad som är långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste samspela med -- inte motverka -- strukturpolitiken. Skattehöjningar på företagande är förtroendenedsättande, hämmar tillväxten och försämrar därmed möjligheterna att åstadkomma en uthållig balans i statens finanser. Skattepolitiken måste utformas så att den blir konkurrenskraftig i jämförelse med övriga EU-länder.
Att hög prioritet ges åt inflationsbekämpningen. Bara med en politik som värnar penningvärdet kan Sverige få en tillväxt som är långsiktigt hållbar. En hög inflation lägger alltid grunden för en ny kris. 1980-talets eftermäle förskräcker. En varaktig låg inflation skapar förutsättningar för att Sverige kan gå in och delta i EU:s ERM-samarbete vilket, vid sidan av budgetsaneringen, är den mest effektiva åtgärden för att eliminera räntedifferensen mot den internationella räntenivån.
Att åstadkomma en omställning av den ekonomiska aktiviteten i samhället i riktning mot kretsloppstänkande och ekologisk balans. En ekonomisk tillväxt utan miljöhänsyn eller med överuttag av ändliga naturresurser blir inte hållbar över tiden. Användning av ekonomiska styrmedel ökar miljöpolitikens effektivitet.
Att inrikta den ekonomiska politiken så att hela landets produktionsmöjligheter tas till vara. På landsbygden finns det betydande produktionsmöjligheter genom bl.a. den snabba utvecklingen av småskalig teknik och av informationsteknologin. En avgörande förutsättning för regional balans är en tillväxtbefrämjande politik och en politik som underlättar etableringen av nya mindre och medelstora företag.
Att de selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna reserveras för de personer som har särskilt svårt att komma in på arbetsmarknaden. Regeringens förslag om ett särskilt nyanställningsstöd kan närmast ses som ett extremt exempel på en illa vald arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Förslaget är till stora delar en subvention till starka och expansiva företag, som oberoende av stöd är i färd med att nyrekrytera. Stödet blir således ett rent bidrag till företag för de personer som i vilket fall som helst skulle ha anställts till en ofinansierad kostnad om 7 miljarder kronor för samhället. Det kommer främst att utnyttjas av företag som redan i dagsläget uppvisar stora vinster. Det bör i detta sammanhang framhållas att utväxlingen mellan budgetförstärkningar och räntesänkningar just nu med stor sannolikhet är mycket god. Att låna för att sysselsätta människor i onödigt dyra arbetsmarknadsåtgärder motverkar sitt syfte. Det är bättre att staten lånar mindre, väljer billigare åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken, och på så sätt medverkar till att räntan sjunker och därmed ökar chansen att personerna i fråga får jobb på den öppna marknaden.
Arbetsmarknadens funktionssätt
Utskottet vill avslutningsvis framhålla vikten av att lönebildningen fungerar väl i den nu pågående starka uppgångsfasen. Det öppnar möjligheter för ökade arbetstillfällen. Förutsättningen är emellertid att löneutvecklingen står i samklang med produktivitetutvecklingen inom skilda verksamheter och på skilda arbetsplatser. Om höga lönekrav skulle drivas igenom med åtföljande kompensationskrav i andra sektorer finns stor risk att uppgången bryts i förtid av inflationstendenser. Det dåliga arbetsmarknadsläget borde motverka uppkomsten av sådana krav, men lönebildningen måste även vid en starkt växande sysselsättning bidra till fortsatt låg inflation. I detta sammanhang finns det anledning att vara orolig för de samlade återverkningarna av den nuvarande inriktningen av skattepolitiken. Det hade varit mindre risker för störningar och kompensationskrav om budgetsaneringen fått en, även från denna utgångspunkt, bättre sammansättning. Det ställer stora krav på löntagarnas ansvarskänsla, att kunna förena sjunkande ersättning efter skatt av förvärvsarbete med kraftigt stigande sysselsättning.
Det är även viktigt att flexibiliteten på arbetsmarknaden ökar. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny arbetskraft men också karriär och arbetsbyten. Lönesättningen måste vara sådan att unga människor har större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Avregleringen på arbetsmarknaden måste fortsätta med bl.a. reformering av arbetsrätten.
Vad utskottet här anfört om riktlinjerna för den ekonomiska politiken med anledning av motionerna Fi210 (m) yrkande 1, Fi211 (fp) yrkandena 1 och 3, Fi216 (kds) yrkandena 1 och 5, Fi219 (c) yrkande 1 samt A807 (c) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som utskottet ser det lämnas i motionerna Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och 9 samt Fi218 (v) yrkande 1 inte några väsentliga bidrag till hur riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör utformas. Med hänvisning härtill avstyrks dessa motionsyrkanden.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9 samt 1994/95:Fi218 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 1, 1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3, 1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5, 1994/95:Fi219 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till känna,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "I likhet med" och slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Inledning
Hela perioden efter den första oljekrisen på 1970-talet och det gamla dollarbaserade valutasystemets sammanbrott, dvs. sedan första halvan av sjuttiotalet, har för industriländerna präglats av lägre ekonomisk tillväxt jämfört med tidigare nivåer under 1900-talet. På grund av tillväxtens avmattning har också konflikterna mellan olika intressen tilltagit, inte minst vad gäller fördelningsfrågor. Alla grupper kan inte få mer utan vissa måste avstå, andra får till och med acceptera försämringar. Vi har fått ett "nollsummesamhälle", där den ena gruppens vinst alltid blir den andra gruppens förlust. Sociala konflikter tilltar i styrka. Politiken blir allt mer ryckig och instabil. För Sveriges del har detta inneburit att den "svenska modellen" byggd på samförstånd och fördelning av ökande resurser har skakats i sina grundvalar.
Diskussionen om den ekonomiska politiken har mycket präglats av jämförelsen mellan olika länder och länderområdens tillväxt i den totala produktionen (BNP). Det förtjänar dock att framhållas att i ett långsiktigt perspektiv behöver inte nödvändigtvis en avmattning i tillväxten ses som särskilt märklig. Det gamla gardet av industriländer har i stort upplevt samma utveckling. Handel, migration och kunskapsöverföring gör att försprång förr eller senare hämtas in. Eftersläntrare och uppkomlingar bland länderna på den ekonomiska världsscenen har också fördelen av att kunna förfina och särprägla teknik och utrustning som importeras utifrån. Skillnaden mellan den teknologiska nivån på den befintliga produktionen och den möjliga ger utrymme för mycket höga tillväxtnivåer. De akuta bekymmer vi har i svensk ekonomi i dag kan emellertid inte förstås i termer av denna "upphinnareffekt".
De problem som den svenska ekonomin drabbades av under 70- och 80-talen förstärktes dessutom av en missriktad ekonomisk politik. På 70-talet underskattades behovet av förnyelse, på 80-talet greps politikerna av den nyliberala marknadsfundamentalismen. De övervinster som skapades efter 1982 års devalvering laddades upp till det sena 80-talets spekulationsbubbla och investerades inte i en produktiv förnyelse. De panikartade avregleringarna och den dåligt finansierade och orättvisa skattereformen förberedde för depressionen åren 1991--1993.
Det är sålunda uppenbart, att om regering och riksdag i slutet av 1980-talet, och framför allt under de första åren av 1990-talet, hade lyckats att föra en stramare finanspolitik -- både genom skattehöjningar och besparingsåtgärder -- hade det varit lättare att motverka de negativa konsekvenserna av 1990-talets första lågkonjunktur. Den närmast ofattbara tron på den oreglerade marknadsekonomins välsignelser ledde till att misstagen i den ekonomiska politiken blev allt större under perioden 1991--1994. Inledningsvis utformades politiken som om ekonomin alltjämt var kvar i en högkonjunktur. I syfte att befrämja tillväxten genomfördes, bl.a. inom ramen för skattepolitiken, sänkningar av kapital- och förmögenhetsskatter. Men i stället för att på traditionellt sätt använda skattesänkningen i konjunkturstimulerande syfte lyckades man åstadkomma den motsatta effekten. Inkomster omfördelades från konsumtionsbenägna till sparbenägna grupper i samhället, vilket bidrog till att hämma den inhemska efterfrågan. Denna politik, tillsammans med den hösten 1992 våldsamma åtstramningen av penningpolitiken för att vidmakthålla den fasta växelkursen, resulterade i att konjunkturnedgången snabbt förvandlades till en depression, och massarbetslösheten blev en realitet.
Som framgått av utskottets avsnitt om den ekonomiska utvecklingen i Sverige börjar delvis situationen likna den som gällde efter devalveringen 1982. Hjulen börjar nu gå allt snabbare och vinsterna stiger i exportindustrin på grund av den låga kronkursen, genomförda rationaliseringar och ökad produktivitet. Men på avgörande punkter är läget dramatiskt försämrat. Två delar av ekonomin är fortfarande i kris: kommunerna och byggandet. Samtidigt är statsfinanserna i ännu mycket sämre skick än vad de var efter de förra borgerliga regeringsåren åren 1976 till 1982.
Sverige som nation beräknas inte under de närmaste fyra åren leva över sina tillgångar. Tvärtom sparar svenska folket mer än vad som behövs för investeringar, så det blir en hel del över som kan lånas ut till utlandet eller som kan användas till att amortera utlandsskulder. Detta avspeglas i att bytesbalansen -- dvs. det totala överskottssparandet -- visar överskott som sammantaget beräknas utgöra mer än 10 % av BNP åren 1995--1998. Men problemet är att sparandet är extremt snett fördelat.
Den offentliga sektorn -- staten, kommuner, landsting, AP-fonder etc. sammantaget -- har jättelika underskott. Men privatpersoner och företag har stora totala sparandeöverskott. I år räknar man med att hushållen har överskott på nära 80 miljarder kronor -- motsvarande nära 10 000 kr per invånare i Sverige -- och företagen har ett överskott på ca 105 miljarder. Men självklart finns stora grupper av individer och små företag som inte kan spara någonting.
Sveriges offentliga nettoskuldsättning -- offentliga tillgångar minus offentliga skulder -- är ganska genomsnittlig om man ser till ekonomins storlek och om man jämför med andra rika länder. Men räntorna på statsskulden kostar i år mer än 10 000 kr per innevånare i landet och även om det går att snabbt få ner de offentliga underskotten kommer räntebelastningen på budgeten åren framöver att vara mycket stor.
Utskottets ställningstagande till regeringens inriktning av den ekonomiska politiken
Utskottet vill på ett övergripande plan framhålla att utskottet inte har några invändningar mot den i finansplanen allmänna redovisningen av målsättningarna för den ekonomiska politiken. Det övergripande målet måste som också uttalas i finansplanen vara att få ned arbetslösheten.
Åtgärderna för att stabilisera statsskulden får inte dra ut på tiden och den kraftiga finanspolitiska åtstramning som därvid är nödvändig måste ha en fördelningspolitiskt acceptabel inriktning.
Även om utskottet godtar regeringens allmänna målsättningar för den ekonomiska politiken kan emellertid inte de arbeslöshetsnivåer, som enligt regeringens egna bedömningar kan bli resultatet av den nu i budgetpropositionen föreslagna politiken, godtas. Utskottet anser ej heller att de klass- och könspolitiska följderna är tillräckligt genomtänkta. Kvinnor och låginkomsttagare drabbas relativt sett alldeles för hårt av de föreslagna besparingarna och de gynnas inte tillräckligt av den föreslagna arbetsmarknads- och näringspolitiken. De åtgärder som föreslås på miljöpolitikens område är otillräckliga.
Innan utskottet ger sin syn på inriktningen av den ekonomiska politiken vill utskottet framhålla att regeringens bedömning att det under mandatperioden krävs en ytterligare budgetförstärkning av storleksordningen 20 miljarder är väl avvägd. Det förtjänar också påpekas att den alternativa inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet föreslår i detta betänkande inte innebär någon ytterligare budgetbelastning i jämförelse med förslaget i finansplanen.
Kraven på en ändrad inriktning av den ekonomiska politiken
De områden där utskottets uppfattning om utformningen av den ekonomiska politiken skiljer sig från den inriktning som presenteras i finansplanen gäller främst fördelnings-, arbetsmarknads- och penningpolitiken.
Fördelningspolitiken
Regeringen borde enligt utskottets mening ha tagit ytterligare steg för att åstadkomma en rättvisare fördelningspolitisk profil på budgetsaneringen. Detta är ett skäl till att det krävs vissa ytterligare skattehöjningar på högre inkomster samt skarpare åtgärder för en rättvis användning av de stora vinsterna i banker och exportföretag.
Regeringen anför i finansplanen att utrymmet för ytterligare skattehöjningar är begränsat. Utskottet kan i huvudsak dela denna uppfattning, men menar att statsfinansiella och fördelningspolitiska skäl talar för att vissa ytterligare skattehöjningar ändå är nödvändiga. Som utskottet ser det kan i nuläget detta behov uppskattas till ca 9 miljarder kronor.
Regeringen har avsatt ett utrymme på 2 miljarder kronor för sänkt företagsskatt. Enligt utskottets mening talar budget- och fördelningspolitiska skäl mot att regeringen gör en sådan utfästelse. Om skattesänkningar skall göras inom företagssektorn bör de dock styras så att de främst gynnar mindre företag.
Den kommande avtalsrörelsen kan bli mycket svår. En explosiv vinstutveckling i den exportinriktade industrisektorn slår lätt över i en snabb löneökningstakt i den exportinriktade industrin, följt av kompensationskrav från grupper i den icke-konkurrensutsatta sektorn där utrymmet för lönehöjningar är minimalt. Resultatet av en sådan utveckling skulle enbart bli en stärkt tudelning av arbetsmarknaden där framför allt den offentliga verksamheten skulle drabbas hårt. Det avgörande är att vinsterna i industrin leder till produktiva investeringar som kommer hela samhället till del och att vinsterna inte blir till förmögenhetsökning för de redan rika. Det skulle vara en fördel om avtalsrörelsen leder till löneökningar som totalt ligger i nivå med vad produktivitetsökningen i Sverige och prisökningarna i omvärlden medger. Men det krävs då också en solidarisk omfördelning av löneutrymmet till förmån för låglönegrupper. Detta är ett ansvar som skall tas av parterna på arbetsmarknaden, men utskottet vill understryka att vi politiker kan underlätta genom en stark fördelningspolitik.
Penningpolitiken
Utskottet återkommer till penningpolitiken längre fram i betänkandet. Utskottet vill i detta sammanhang dock erinra om att bekämpningen av arbetslösheten måste vara överordnad prisstabiliseringsmålet. Om så inte blir fallet kan den förda penningpolitiken bli en tvångströja som omöjliggör ansträngningarna att komma ur det svåra läge som råder på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Utskottet ser det som positivt att regeringen anvisar omfattande resurser till arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken. Men utskottet vill ändå understryka att regeringens ambitionsnivå är otillräcklig och att det anvisade sättet att utnyttja dessa resurser är otillfredsställande.
En viktig målsättning måste vara att den öppna arbetslösheten skall ner ordentligt under 5 % år 1998. Historiskt sett är detta ändå en mycket hög arbetslöshetsnivå i Sverige. Detta mål måste uppfyllas om vi skall klara nästa konjunkturnedgång utan att vi fastnar i en permanent massarbetslöshet, med förödande återverkningar på människors sociala situation och utan att våra möjligheter att upprätthålla de offentliga trygghetssystemen går förlorade. Till skillnad från vad som anges i finansplanen och den senaste långtidsutredningen, (LU-95 SOU 1995:4), anser utskottet att målsättningen är realistisk. Då har hänsyn tagits till att den strukturella delen av arbetslösheten i Sverige med all säkerhet ökat under senare år.
För att arbetslösheten skall komma ner under 5 % år 1998 krävs enligt utskottets uppfattning dels fler riktade åtgärder för fler jobb och utbildningsplatser, dels en kommunakut på ca 2 miljarder kronor detta budgetår. För att finansiera dessa nödvändiga åtgärder krävs vissa ytterligare skatte- och avgiftshöjningar. Nyanställningsstödet på 7 miljarder kronor är alltför passivt och generellt utformat. Dessutom har inte regeringen anvisat någon finansiering av nyanställningsstödet. Detaljerade förslag inom det arbetsmarknadspolitiska området måste utarbetas under våren.
Arbetslösheten bland invandrade kvinnor och män har ökat kraftigt. En förklaring till denna negativa utveckling kan vara att utländska medborgare av båda könen i stor utsträckning arbetade inom tillverkningsindustrin där sysselsättningen gått ned. Den utvecklingen måste brytas.
Utbildningen är strategisk för att åstadkomma högre sysselsättning och ekonomiska framsteg över huvud taget. En mer adekvat beteckning på det som tidigare kallades "arbetslinjen" vore i dag "utbildningslinjen". Utskottet ser positivt på regeringens offensiva satsningar på utbildningsverksamhet för arbetslösa. Det finns dock en tendens att regeringen i alltför stor utsträckning glömmer det "ordinarie" utbildningsväsendet. Utbildningsverksamheten måste ligga på en hög nivå också efter 1996.
En ekonomisk politik som gäller för hela mandatperioden
Utskottet anser att det skulle vara en stor fördel om riksdagen under våren och försommaren kan fatta beslut om en ekonomisk politik som gäller hela mandatperioden och som gör att den stora folkmajoriteten upplever denna som både stabil och rättvis. Detta är också avgörande för att det stora privata sparandeöverskottet skall kunna omsättas i effektiv efterfrågan så att också hemmamarknadsföretagen vågar anställa fler. Då är det också möjligt att värna om skolan, omsorgen och vården samt om den internationella solidariteten.
Samtidigt står Sverige nu inför en mycket svår balansakt: att stärka budgeten utan att därigenom avbryta den ekonomiska uppgången. Arbetsmarknadspolitikens inriktning, familjepolitiken och särskilt frågan om barnbidraget samt sjukförsäkringen är exempel på frågor som kräver särskilt noggrann prövning. De slutliga förslagen som skall föreläggas riksdagen bör på dessa områden breddas med sikte på att svenska folket i tid före avtalsrörelsens avgörande skede skall få reda på vad som kommer att inträffa.
Det är således utskottets uppfattning att det behövs en helhetsuppgörelse för hela mandatperioden och att denna skall vara förankrad hos arbetarrörelsens båda partier.
Vad utskottet här framfört innebär en god överensstämmelse med utformningen av de riktlinjer för den ekonomiska politiken som redovisas i motion Fi218 (v).
I motion Fi212 (mp) framförs synpunkter på miljöpolitiken som utskottet i många avseenden kan dela. Förslag i motionen till lösning av den nu aktuella krisen i den svenska ekonomin saknar emellertid enligt utskottets mening realism.
Det förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som framförs i motionerna Fi210 (m), Fi211 (fp), Fi216 (kds) och Fi219 (c) avvisas av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 samt motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 1, 1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3, 1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9, 1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5, 1994/95:Fi219 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi218 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "På samma" och slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Det är utskottets bestämda uppfattning att den ekonomiska politiken måste utgå från och underställas ekologiska, sociala, kulturella och demokratiska målsättningar. Den ekonomiska krisen måste angripas på ett både djupare och bredare sätt än vad som sker i dag. Som närmare utvecklas i Miljöpartiet de grönas motion Fi212 beror statens nuvarande ekonomiska problem bl.a. på följande fem orsaker: (1) en fastlåsning vid en felaktig struktur på t.ex. pensions-, arbetstids- och skatteområdena, (2) en underfinansierad skattereform, (3) en nedmontering av spelreglerna för marknaden, (4) överkonsumtionen under den senaste högkonjunkturen och (5) det grova misstaget att knyta kronan till ecun.
Huvudmålen för den ekonomiska politiken måste vara långsiktig överlevnad, global solidaritet och deltagande demokrati. Aktiva steg i denna riktning måste enligt utskottet tas redan under denna mandatperiod. Det finns inga motsättningar mellan dessa mål och ambitionerna att uppnå statsfinansiell balans och att minska arbetslösheten. Däremot kan ett fortsatt traditionellt tänkande, som innebär att såväl arbetslösheten som statens budgetunderskott minskas genom åtgärder som står i motsatsförhållande till dessa tre huvudmål, inte accepteras.
Utskottet vill i sammanhanget betona att den ekonomiska politiken måste bygga på marknadsekonomiska principer och synsätt. Marknadsekonomin skall utvecklas och förstärkas genom tydligare och effektivare spelregler som säkerställer sund konkurrens mellan företag och som motverkar alla former av monopol eller oligopol. Externa eller framtida kostnadseffekter, som t.ex. miljökostnader, skall i hög grad byggas in i prisbilden med hjälp av skatter och avgifter. Därigenom kan andra skatter, främst de som belastar själva arbetskraften, minskas. Med en sådan ekonomisk politik gynnas en utveckling mot effektivare resursanvändning och bättre hushållning. Detta utgör grundvalen för fortsatt välstånd i ett samhälle i ekologisk balans.
Utskottet delar uppfattningen att det är synnerligen angeläget med en skyndsam sanering av de offentliga finanserna. Det är av grundläggande betydelse att de skrämmande stora ränteutgifterna minskas. Utskottet konstaterar att EU-medlemskapet inneburit betydande merutgifter som ytterligare försvårar den nödvändiga budgetsaneringen. Enligt utskottets mening måste förstärkningen av budgeten bestå av ungefär lika stora delar skattehöjningar som besparingar. Det är av stor vikt att sammansättningen är sådan att investeringar, teknisk utveckling och produktion i framför allt långsiktigt hållbara framtidsbranscher tar fart. Budgetförstärkningen måste även i övrigt ske på ett ekologiskt och socialt ansvarsfullt sätt.
Arbetslösheten måste också minska. Utskottet menar i likhet med Miljöpartiet de gröna att en radikal minskning kan ske genom skatteväxling, sänkt normalarbetstid och tidsbegränsade akutåtgärder för att dela på jobben. Den offentliga sektorn kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning utan att snegla på vinstkrav. Bl.a. därför anser utskottet att det är angeläget att den offentliga sektorn inte utarmas på resurser. Sänkta offentliga utgifter skall i första hand styras mot transfereringar till grupper som har det förhållandevis bra och till sektorer som t.ex. militärt försvar och motorvägsutbyggnader. Det finns starka skäl att genomföra skatteväxling, dvs. förändra skatterna så att skatt och avgifter på arbete minskas och motsvarande höjningar sker på energi, råvaror och utsläpp. Det finns också anledning att förskjuta innehållet i den offentliga sektorn till att mer inriktas på att upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och utbildning än att garantera inkomstgaranti för dem som har höga eller relativt höga inkomster.
Utskottet anser att regeringens bedömning att det privata sparandet kommer att minska inte är trovärdig. Allmänhetens förtroende för ekonomins funktionssätt och statens finanser har sannolikt minskat drastiskt efter de senaste årens starka lågkonjunktur. Den nyligen genomlidna bank- och finanskrisen liksom statens snabbt växande underskott stimulerar snarare till ett långsiktigt ökande sparande. Nödvändiga nedskärningar i transfereringssystemen har troligen samma inverkan. Utskottets bedömning är därför att sparkvoten trendmässigt kommer att öka mot en nivå som är väsentligt högre än i dag. Av detta skäl bör företagande ytterligare stimuleras, bl.a. genom generellt sänkta arbetsgivaravgifter. För att stimulera en återhämtning av den privata konsumtionen bör låginkomsttagare undantas från besparingar då just denna grupp är särskilt benägen att öka sin konsumtion snarare än sitt sparande.
Vad utskottet här anfört om riktlinjer för den ekonomiska politiken med anledning av motion Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och 9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 1, 1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3, 1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5, 1994/95:Fi218 yrkande 1, 1994/95:Fi219 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt (mom. 2)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar tillväxt börjar med "I dessa" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I dessa motioner behandlas viktiga frågor med anknytning till den kommande ekonomiska utvecklingen. Det är utskottets uppfattning att de bör ges en betydligt mer framskjuten plats än hittills inom ramen för det arbete som utförs i regering och riksdag och inom de verk och forskningsinstitutioner som är berörda. Det är, som framhålls i motion Fi204 (s), av stor vikt att de långsiktiga samhällsfrågorna ges en starkare ställning med hänsyn till att kortsiktiga problem tenderar att dominera den politiska vardagen. Utskottet instämmer också i den uppfattning som framförs i motionen att de kortsiktiga problemen och kriserna i samhället ofta är resultatet av bristande långsiktighet i de politiska besluten. Utskottet vill därför för sin del särskilt framhålla vikten av att ett parlamentariskt forum inrättas för debatt och rekommendationer i långsiktiga miljöresurs- och fördelningsfrågor.
Utskottet tillstyrker med det anförda vad som i denna del föreslås i motion Fi204 (s) yrkande 1 samt avslår motionerna Fi204 (s) yrkande 2 och Fi216 (kds) yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi204 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1994/95:Fi204 yrkande 2 och 1994/95:Fi216 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Fördelningspolitiken (mom. 5)
Anne Wibble (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Fördelningspolitiken som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att regeringens besparingspolitik tycks sakna medvetna fördelningspolitiska prioriteringar. Den enda principen tycks ha varit att alla områden skall beröras, dvs. osthyvelsprincipen. Utskottet anser tvärtom att medvetna politiska avvägningar är nödvändiga så att socialliberala värderingar och generell välfärd kan upprätthållas och utvecklas.
Regeringens förslag om sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen för att betala för slopandet av karensdagen är enligt utskottet både strukturellt och fördelningspolitiskt felaktigt. Utskottet delar uppfattningen i Folkpartiets partimotion Fi211 att det är viktigare att slå vakt om de långtidssjukas än om de korttidssjukas ersättning.
Den sänkta ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen riskerar att få negativa effekter på jämställdheten mellan kvinnor och män och därmed kvinnornas möjligheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Detsamma gäller förslaget att avskaffa barntillägget inom SVUX och SVUXA.
Utskottet konstaterar att flera undersökningar har påvisat att räntesubventionerna inom bostadspolitiken har mycket godtyckliga fördelningseffekter. De kan därför reduceras. En viss höjning av bostadsbidraget för barnfamiljerna kan då bli nödvändig.
I finansplanen föreslås också enligt utskottets uppfattning orimliga nedskärningar inom t.ex. u-landsbiståndet till de allra fattigaste och i fråga om stödet till de handikappade. Utskottet kan inte biträda dessa förslag. De är ytterligare exempel på hur bristen på fördelningspolitiska prioriteringar leder till orättvisa effekter.
Utskottet tillstyrker att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om fördelningspolitiska prioriteringar i motion Fi211 (fp) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande fördelningspolitiken att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi211 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om fördelningspolitiska prioriteringar,
6. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)
Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i samhället" bort ha följande lydelse:
I motion Fi211 (fp) under rubriken "10.2 Prioriteringarna" förordas flera fördyrande åtgärder inom socialpolitikens område. Med hänsyn till rådande statsfinansiella läge måste sådana utgiftsökningar undvikas. Motionärerna har dessutom liksom regeringen glömt orättvisan mellan barnfamiljer inom och barnfamiljer utanför den offentliga barnomsorgen. För att besparingarna skall bli sunda och rättvisa bör vårdnadsbidraget återinföras.
7. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)
Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i samhället" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen gör fördelningspolitiska felprioriteringar i arbetet med saneringen av statsfinanserna. Bättre prioriteringar till lägre kostnad kan dock åstadkommas på andra sätt än de som motionärerna föreslår, exempelvis genom införandet av ett barnkonto och en ny arbetslivsförsäkring enligt de modeller som Centerpartiet har framlagt.
8. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)
Roy Ottosson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i samhället" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen gör fördelningspolitiska felprioriteringar i arbetet med saneringen av statsfinanserna. Inte minst har miljön prioriterats ned. På socialförsäkringarnas område kan besparingarna göras både större och rättvisare än med motionärernas förslag genom ett nytt socialförsäkringssystem med "brutet tak" i enlighet med Miljöpartiets budgetmotion. Därigenom undantas låginkomsttagare från besparingen.
9. Strukturpolitiken (mom. 6)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser inte att det har talats klarspråk om innebörden av de förändringar i socialförsäkringssystemen som regeringen föreslår. De klass- och könspolitiska följderna har inte redovisats tillräckligt. Att ekonomin har blivit tudelad -- en exportsektor med stora vinster och hopp om rejäla lönelyft och en offentlig sektor vars anställda lämnas i sticket -- kan ingen längre förneka. Det är både oansvarigt och farligt att i detta läge ytterligare späda på orättvisorna med sänkningar i ersättningsnivåerna för sjuka och arbetslösa. Helt uppenbart är att de kategorier anställda som har turen att befinna sig på "rätt" ställe i produktionen kommer att kräva och få tilläggsförsäkringar för att kompensera sig för förändringarna. Därmed får vi ett korporativt systemskifte i socialförsäkringarna och överger den generella välfärdens princip.
Kvinnor är mer beroende av socialförsäkringarna än männen. Nedskärningar i socialförsäkringssystemen kommer därför att drabba kvinnor hårdare än män. Finansplanens "analys" av nedskärningarnas effekter för kvinnor resp. män är mycket grund och kan inte godkännas som redovisning av budgetpropositionens strukturpolitiska effekter. Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion Fi218 (v) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande strukturpolitiken att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi218 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)
Lars Tobisson, Sonja Rembo, Lennart Hedquist och Fredrik Reinfeldt (alla m) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:
Den ökning av ersättningsnivåerna som Socialdemokraterna genomförde under 1980-talet i praktiskt taget samtliga transfereringssystem bidrog starkt till den snabba ökningen av de offentliga utgifterna när lågkonjunkturen kom 1990. De saneringsåtgärder som nu krävs måste ofrånkomligen innehålla en lång rad kontroversiella beslut. Det är dock uppenbart att när besparingar sker genom reducering av ersättningar som har försvagat arbetsviljan och minskat flexibiliteten på arbetsmarknaden, blir den långsiktiga följden en lägre strukturell arbetslöshet, ett högre arbetskraftsdeltagande och därmed ett lägre strukturellt underskott. Om sänkningarna skulle bidra till utvecklingen av en flexibel, kundorienterad privat socialförsäkringsrörelse där konkurrensen pressar premierna och medger individuella lösningar för försäkringstagarna vore mycket vunnet både för samhällsekonomin och för medborgarna.
11. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)
Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona att socialförsäkringssystemen måste utformas så att de ger en ordentlig trygghet för medborgarna. Det innebär helt andra lösningar än vad som föreslås i motion Fi218 (v). Enligt utskottets mening måste det lappverk som dagens socialförsäkringssystem utgör ersättas med ett helt nytt system baserat på grundtrygghet. Därigenom skapas en bättre rättvisa. De förslag till besparingar inom familjepolitiken och arbetslöshetsersättningen som regeringen presenterat leder till ökade klyftor och skapar oro för välfärdspolitiken. Även mot denna bakgrund är det motiverat att snarast forma socialförsäkringssystem som ger människorna en god grundtrygghet, vilket utförligt redovisats i Centerns motioner.
12. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)
Anne Wibble (fp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att de flesta av de svenska socialförsäkringarna har generell omfattning. Emellertid är det inte försvarligt att sänka nivån i föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen på det sätt som regeringen föreslår. Jämställdheten mellan kvinnor och män äventyras och de fördelningspolitiska effekterna för långtidssjuka är orimliga. Utskottet kan dock knappast hålla med motionärerna om att dessa effekter inte har kartlagts och analyserats. De framgår tvärtom väl i Folkpartiets budgetmotion.
13. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)
Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag till besparingar i ersättningarna till de sjuka och barnfamiljerna bör få en mer rättvis fördelningspolitisk inriktning i linje med vad som anförs i den Kristdemokratiska motionen. Utskottet anser till skillnad från motionärerna att det är något positivt att de enskilda människorna och familjerna får större möjligheter att själva välja ett starkare försäkringsskydd, eller att själva välja hur de ska leva under den tid familjestödet faller ut. Motionens skrivningar antyder en hållning som utskottet inte delar.
14. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen (mom. 7)
Mats Odell (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Etikens och institutionernas roll för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar, att det speciella med nobelpristagaren Douglass C. Norths institutionsbegrepp är att det innefattar både normer och formella regler. De frikopplas inte från varandra, utan etiska normer och värderingar ses som jämbördiga lagarna. Detta är ett synsätt som utskottet finner utomordentligt insiktsfullt. De etiska normerna i vårt samhälle har vuxit fram ur en judisk kristen etik och västerländsk humanism. Den s.k. gyllene regeln är en maxim som återspeglas i den fungerande marknadsekonomins grundprincip "Avtal ska hållas", i en slogan som "Rör inte min kompis" och i kvinnorörelsens upprop "Hela lönen, halva makten". I ett samhälle där de goda etiska traditionerna vårdas fungerar handel och industri väl, därför att parterna slipper ägna tid och pengar åt att skaffa sig garantier mot "motståndarens" försök att luras och bedra. I ett sådant samhälle, med låga transaktionskostnader, optimeras möjligheterna för ekonomisk tillväxt. Utskottet anser liksom motionärerna att dessa fakta bör lyftas fram på ett tydligare sätt i regeringens ekonomiska dokument. Utskottet tillstyrker motionerna Fi203 (kds) och Fi216 (kds) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi203 och 1994/95:Fi216 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen (mom. 7, motiveringen)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp) och Fredrik Reinfeldt (m) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "som räknas" bort ha följande lydelse:
Att goda normer är betydelsefullt för utvecklingen i samhället är enligt utskottets mening självklart. Tydliga spelregler i ekonomin och en incitamentsstruktur som främjar arbetsmoralen och viljan att investera är nödvändigt för ett samhälles ekonomiska tillväxt. Insikt om detta måste genomsyra varje regering och avspeglas i dess ekonomiska dokument. Om regeringen, som den nu sittande, brister i insikt om vikten av ovan nämnda värden är det poänglöst för riksdagen att genom tillkännagivanden tvinga fram uttalanden som bara får tjäna som retoriska utsmyckningar.
16. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Åtgärder för att motverka stora löneskillnader börjar med "Med anledning av motionen" och slutar med "motion Fi215 (s)" bort ha följande lydelse:
Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Som framhållits i den nyligen publicerade långtidsutredningen finns det tecken som pekar på att en ojämn inkomst- och förmögenhetsfördelning hämmar tillväxten. Insikterna om detta har också börjat sprida sig i industrin, där ledande företrädare kritiserar matematiskt fastställda bonussystem för styrelser och VD, s.k. tantiem, just för att de kan leda till allmänt kraftigt höjda lönekrav och därmed till stigande kostnader för produktionen.
De är dock svårt att veta vilken effekt sådana självsanerande åtgärder kan få. Det kan därför också vara bra om statsmakterna prövar olika ekonomisk-politiska medel att motverka de ökade löneskillnaderna på sätt som framhålls i motion Fi215 (s).
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi215 (s).
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande åtgärder för att motverka stora löneskillnader att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi215 hos regeringen hemställer om en utredning med uppgift att föreslå medel att motverka stora löneskillnader,
17. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8, motiveringen)
Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp), Fredrik Reinfeldt (m) och Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Åtgärder för att motverka stora löneskillnader börjar med "Med anledning av motionen" och slutar med "motion Fi215 (s)" bort ha följande lydelse:
Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Lönesättningen i företagen och allmänt på arbetsmarknaden är inte en fråga för riksdagen. Motion Fi215 (s) bör därför avslås av riksdagen.
18. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Lönepolitik i offentlig sektor börjar med "En huvuduppgift" och slutar med "och Fi209 (v)" bort ha följande lydelse.
En huvuduppgift för statsmakterna är att sanera de offentliga finanserna. För detta krävs måttliga löneökningar i offentlig sektor, vilket i sin tur förutsätter att också löntagarna på den privata sidan visar återhållsamhet i sina lönekrav. Men det är inte möjligt att åstadkomma detta om högre chefer och styrelsemedlemmar i bolag och offentliga institutioner får orimligt stora löner och arvoden.
Lönerna skall i princip sättas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Men riksdag och regering har en viktig opinionsbildande roll för lönebildningen. Det borde vara möjligt att stadfästa normer för högsta lön i offentlig verksamhet och därmed också indirekt påverka normerna för lönesättning i den privata sektorn. När det gäller besluten om styrelsearvoden i statliga företag har regeringen också i sin egenskap av ägarföreträdare på bolagsstämmor ett direkt ansvar. Eftersom det är dessa styrelser som fastställer individuella löner för vissa chefer har regeringen därmed också ett indirekt -- men påtagligt -- ansvar för dessa.
Utskottet tillstyrker med det anförda Fi205 (v) och Fi209 (v). Därmed tillgodoses i huvudsak motion Fi206 (s).
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande lönepolitik i offentlig sektor att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi205 och 1994/95:Fi209 samt med anledning av motion 1994/95:Fi206 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9, motiveringen)
Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp) och Fredrik Reinfeldt (m) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Lönepolitik i offentlig sektor börjar med "Med tanke på" och slutar med "politiska nivån" bort utgå.
20. Skapandet av en ekonomisk och monetär union (mom. 10)
Johan Lönnroth (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att det före den del av utskottets yttrande som under rubriken Skapandet av en ekonomisk och monetär union börjar med "I motion K224" bort införas ett stycke med följande lydelse:
Även i Vänsterpartiets motion om Sveriges roll och uppgifter i EU (motion K218), som remitterats till konstitutionsutskottet, krävs att Sverige bör verka för att EMU-projektet övervägs i sin helhet. I stället bör ett frivilligt växelkurssamarbete och åtgärder mot spekulation genomföras. Vidare bör Sverige inom EU föra fram krav på att mellanstatliga program utarbetas mot arbetslöshet och för räntesänkningar.
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Skapandet av en ekonomisk och monetär union börjar med "Riksdagen har" och slutar med "motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Riksdagen har tidigare under hösten 1994 i samband med antagandet av EU-avtalet uttryckt uppfattningen att Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska monetära unionen. Samtidigt betonades att riksdagen skall avgöra om Sverige skall gå med i den s.k. tredje fasen av EMU som bl.a. medför gemensam valuta och centralbank. Denna bestämda svenska inställning noterades också till förhandlingsprotokollet om medlemskap i unionen. I den svenska folkomröstningen om medlemskap i unionen förutsattes också att Sverige tills vidare stannar utanför den monetära unionens tredje fas.
Utskottet anser för sin del, i likhet med vad som anförs i Miljöpartiets partimotion U502, att svenska regeringen skall verka för att den tredje fasen av EMU inte genomförs. Varje medlemsland i europeiska unionen bör även fortsättningsvis ha sin egen ekonomiska politik, egna valuta och egen centralbank. Samarbetet inom unionen bör inte drivas så långt att i praktiken en ny superstat bildas, vilket utskottet anser skulle bli fallet om tredje fasen av EMU verkligen genomfördes.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion U502 (mp) yrkande 7 och avstyrker motionerna K224 (kds) yrkandena 7 och 8 samt Fi207 (c) yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande skapandet av en ekonomisk och monetär union att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U502 yrkande 7 samt med avslag på motionerna 1994/95:Fi207 yrkande 2 och 1994/95:K224 yrkandena 7 och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13)
Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion Fi201 (m)" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att fördelarna överstiger nackdelarna av att offentliggöra de sammanfattande synpunkterna, s.k. concluding remarks, i IMF:s ekonomiska rapporter. "Peer pressure", eller på svenska grupptryck från kolleger, är ett viktigt inslag i mellanstatligt ekonomisk-politiskt samarbete. Det gäller i OECD, i EU och mellan medlemsländerna i IMF. OECD-rapporterna är redan offentliga och även EU har i vissa lägen rätt att publicera rapporter angående medlemsländernas ekonomiska politik.
Det finns visserligen en viss risk att vetskapen om att sammanfattningen av rapporten skall publiceras kan verka hämmande på regeringens och Riksbankens villighet att lämna ut information till IMF:s experter. Denna risk skall emellertid inte överdrivas. Huvuddelen av diskussionerna med regeringen förs mot bakgrund av sådant material som är offentligt, exempelvis finansplanen och nationalbudgeten. Delar av innehållet i IMF:s rapporter läcker dessutom varje år ut till pressen, kanske därför att det ligger i varje regerings intresse att få stöd från utländsk expertis för förändringar som kan stöta på motstånd hos egna intressegrupper. Det vore mot denna bakgrund en fördel om media och allmänhet kunde få ta del av de sammanfattande synpunkterna i oförvanskat skick.
Utskottet delar sålunda de moderata motionärernas förslag att IMF-rapporterna skall offentliggöras och tillstyrker motion Fi201 (m).
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi201 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion Fi201 (m)" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns skäl att offentliggöra IMF:s ekonomiska rapporter. Hemlighetsmakeriet kring IMF:s landrapport för Sverige bidrar bara till att ge rapporten en tyngd och status som den inte förtjänar. Utskottet tillstyrker därför motion Fi201 (m).
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Fi201 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Penningpolitiken (mom. 14)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Penningpolitiken som börjar med "Det finns" och slutar med "riksdagen sida" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi218 (v) att bekämpningen av arbetslösheten bör vara överordnad prisstabiliseringsmålet. Penningpolitiken är alltför ensidigt inriktad på att bekämpa inflationen. Valet av prisindex för att mäta inflationen blir dessutom avgörande för politikens omfattning. De åtgärder som finanspolitiken kräver, skattehöjningar och utgiftsnedskärningar, kommer att i sig påverka konsumentprisindex. Om konsumentprisindex används som mått på inflationen kommer sannolikt Riksbanken i ett sådant läge att höja räntorna, vilket ökar statens räntekostnader. Det kommer att ställa än större krav på finanspolitiken. Det finns därmed risk för att penningpolitiken och finanspolitiken kommer att motverka varandra. Såsom nämns i Vänsterpartiets motion bör därför förändringar i nettoprisindex tillsammans med bedömningar av arbetslöshetssituationen utgöra underlag för hur penningpolitiken skall utformas. I det läge med hög arbetslöshet som vi nu befinner oss i är inflationsförväntningarna måttliga.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi218 (v) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen och fullmäktige i Riksbanken till känna. Utskottet avstyrker motion Fi219 (c) yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande penningpolitiken att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi218 yrkande 3 samt med avslag på motion 1994/95:Fi219 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i Riksbanken till känna vad utskottet anfört,
24. Regler för finans- och valutamarknaden (mom. 15)
Johan Lönnroth (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Regler för finans- och valutamarknaden börjar med "Finansutskottet delar inte" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet delar motionärernas uppfattning att det krävs bättre spelregler för gränsöverskridande valuta- och finansmarknader. Förslaget att införa någon form av friktionsavgift kan vara en framkomlig väg. Därigenom skulle en viss tröghet byggas in i systemet, utan att de fria kapitalrörelserna skulle förhindras. De värsta avarterna av mycket snabba och stora valutaflöden i spekulativa syften skulle då kunna undvikas. De nackdelar som den numera avskaffade valutaregleringen hade skulle därmed minska. För att en friktionsavgift skall vara ändamålsenlig krävs internationella överenskommelser. Dessa bör träffas på två plan, dels inom europeiska unionen, dels i ett större internationellt sammanhang. Utskottet vill också i sammanhanget påtala behovet av genomlysning av valuta- och finansmarknaderna. Därvid bör den betydligt mer öppna och tydliga hanteringen av aktier kunna vara en förebild.
Utskottet anser att regeringen i olika internationella sammanhang skall verka för att friktionsavgift för gränsöverskridande valuta- eller penningöverföringar skall införas. En expertutredning skall tillsättas för att granska olika tekniska utformningar av t.ex. friktionsavgifter som medel för att öka trögheten på marknaden. Regeringen skall också verka för att tröghetsskapande åtgärder för kapitalflöden mellan medlemsländerna i europeiska unionen skall vidtas. Regeringen bör också uppmärksamma behovet av bättre genomlysning och regler för valuta- och finansmarknader i övrigt.
Utskottet tillstyrker med det anförda vad som har yrkats i motionerna Fi202 (mp) och U502 (mp) yrkande 8. Motion Fi208 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande regler för finans- och valutamarknaden att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi202 och 1994/95:U502 yrkande 8 samt med avslag på motion 1994/95:Fi208 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Lars Tobisson, Sonja Rembo, Lennart Hedquist och Fredrik Reinfeldt (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna" och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Den borgerliga regeringen hade som strategi att uppnå en högre långsiktigt icke-inflationistisk tillväxt genom strukturreformer. Denna strategi byggde bl.a. på två fundamentala inslag, nämligen att balans i statsbudgeten skulle uppnås genom en neddragning av de offentliga utgifterna och att ekonomins funktionssätt skulle förbättras genom skattesänkningar och avregleringar.
Det budgetförslag som den socialistiska regeringen redovisar är en återgång till högskattepolitik och regleringar. Av finansplanen kan man utläsa att mellan innevarande budgetår och de tolv månaderna 1995/96 ökar statens utgifter med 1 miljard kronor, medan statens inkomster under samma period stiger med 38 miljarder kronor. Självfallet bromsar detta tillväxten, inte minst inom den privata sektorn där nu alla tycks vara ense om att expansionen måste ske.
Regeringens förutsägelse att statsskulden som andel av BNP skall nå sin toppunkt 1997 bygger på för statsskuldsutvecklingen mycket fördelaktiga antaganden om de närmaste årens tillväxt. Det gäller särskilt den förutspådda ökningen av den privata konsumtionen, vilken förutsätter en kraftig neddragning av hushållens sparande, samt den förväntade sysselsättningsökningen som i betydande utsträckning sammanhänger med en relativt låg produktionstillväxt. Enligt Handelns utredningsinstituts senaste prognos beräknas den privata konsumtionen sjunka med 1,7 % i år att jämföra med regeringens prognos om oförändrad privat konsumtion. Skulle det visa sig att utvecklingen i något eller några avseenden inte blir så som regeringen räknar med får detta stort genomslag på statsfinanserna.
Såsom framhålls i den moderata motionen Fi210 är den totala omfattningen av regeringens saneringsåtgärder inte tillräcklig. Därtill kommer att avvägningen mellan olika åtgärdstyper är olycklig. Bara på några månader har det fattats beslut om skattehöjningar på över 55 miljarder kronor. Tillsammans med de återregleringar som sker inom bl.a. arbetsrättens område måste detta bromsa tillväxten och därmed också försämra möjligheterna att skapa nya, riktiga jobb ute i företagen.
I det sparprogram på ca 20 miljarder kronor som regeringen nu presenterar saknas på många punkter klart besked om detaljutformningen samtidigt som programmet i andra avseenden är mycket valhänt sammansatt. Ett exempel på det senare är det utgiftsdrivande förslaget att kombinera en sänkt enhetlig ersättningsnivå i sjukförsäkringen på 75 % med ett slopande av karensdagen. Hur man över huvud taget i ett sparprogram kan förorda förändringar som sammantagna leder till utgiftsökningar med över 400 miljoner kronor är obegripligt.
I finansplanen redovisas också ett handlingsprogram mot arbetslösheten som uppgår till sammanlagt 42 miljarder kronor. Huvuddelen av kostnaderna påstås ha täckts genom omfördelningar av befintliga anslag, men för budgetåret 1995/96 leder programmet till tillfälligt ökade utgifter på 2,2 miljarder kronor och minskade intäkter till statsbudgeten på 7 miljarder kronor. Regeringen avser att finansiera denna merbelastning med engångsvisa åtgärder men redovisar inte hur. Utskottet finner detta agerande mycket märkligt, eftersom det innebär att regeringen inte lever upp till en av de restriktioner man själv ställer upp för hur budgetpolitiken skall utformas. I finansplanen, bara någon sida före det arbetsmarknadspolitiska avsnittet, slår nämligen regeringen fast att i fortsättningen måste "utgiftsökningar och inkomstminskningar vara fullt finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller inkomstökningar".
En budgetpolitik med denna inrikning kan enligt utskottets mening inte ligga till grund för den fortsatta saneringen av statsfinanserna.
I den moderata motionen Fi210 redovisas ett budgetalternativ i vilket den statsfinansiella saneringen är en integrerad del av en sammanhållen politik för modernisering och förnyelse av Sverige. Besparingsförslagen för vidare de strukturella reformer som genomfördes och inleddes under den föregående mandatperioden.
Tre strävanden har varit centrala vid utformningen av den moderata planen.
Den offentliga skulden skall inte bara begränsas utan gradvis närmas den nivå som krävs för fullt svenskt deltagande i den europeiska monetära unionen.
De långsiktiga och strukturella förutsättningarna för företagande, sysselsättning och tillväxt skall förbättras ytterligare.
Existerande offentliga system bör inte brytas ner genom planlösa utgiftsminskningar utan i stället byggas om så att de bättre svarar mot den moderna individens och den ansvarstagande familjens behov.
Utskottet delar den moderata uppfattningen att det är nödvändigt med en kraftigare sanering än den som regeringen hittills föreslagit. Regeringens förslag saknar helt de säkerhetsmarginaler som behövs och kan i det något längre tidsperspektivet leda till en veritabel skuldexplosion om och när den ekonomiska tillväxten försvagas. Om tillväxten blir bara 1/2 procentenhet lägre per år kommer statskuldskvoten inte att stabiliseras till 1998 utan vara 4,5 procentenheter högre än i regeringens alternativ enligt Industriförbundets beräkningar.
Enligt utskottets mening tillgodoser det moderata budgetalternativet på ett bättre sätt än regeringens de krav som bör kunna ställas på budgetpolitiken. Det förslaget ger, statiskt sett, ett underskott som år 1998 är ca 17 miljarder kronor mindre än vad som framkommer i regeringens plan. Den reella skillnaden torde dock vara avsevärt större genom att den moderata planen med dess starka tillväxtinriktning har goda förutsättningar att ge klart lägre räntor och klart högre sysselsättning än regeringens plan med dess starka betoning av skattehöjningar.
Även på andra sätt än genom ett lägre underskott får man med den moderata planen påtagligt bättre förutsättningar för att minska skuldbördan så att det blir möjligt med ett deltagande i den ekonomiska och monetära unionen. Liksom moderaterna uppskattar utskottet att det finns utrymme för privatiseringar av statliga tillgångar i storleksordningen 100 miljarder kronor och att cirka hälften av detta belopp bör kunna användas för att direkt reducera statsskulden under den period som här diskuteras.
Såsom framhålls i den moderata motionen är det viktigt att den statsfinansiella saneringen förenas med åtgärder som långsiktigt stärker tillväxt- och utvecklingsmöjligheterna i Sverige. I det längre perspektivet är det förutsättningarna för företagande och tillväxt som avgör möjligheterna till sysselsättning och välfärd.
Utskottet ansluter sig sålunda till det moderata budgetalternativet som kan sammanfattas på följande sätt.
Sammanställning av Moderata samlingspartiets budgetalternativ Miljoner kronor
1995/96 1998 (12 mån.) ________________________________________________________________
Inkomstförstärkningar i förhållande till budget 500 4 500 Avvisade ökade utgifter 10 659 599 Ökade besparingar 33 860 61 839
Förstärkningar i förhållande till budget 45 019 66 938
Avvisade besparingar -3 269 -4 764 Ökade utgifter -2 900 -3 300 Sänkta skatter -32 550 -44 350
Minskat lånebehov i förhållande till budget 6 300 14 524
Minskade räntekostnader p.g.a. lägre lånebehov 529 2 304
Total budgetförstärkning 6 829 16 828
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som förordas i motion Fi210 (m) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter med vad som föreslås i motionerna Fi211 (fp) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den inriktning som förordas i propositionen samt i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande 25. Dessa yrkanden avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216 yrkande 2, 1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi210 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Per-Ola Eriksson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna" och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Statsfinanserna måste saneras. En sundare ekonomi ställer krav på systemförändringar och modernisering av nuvarande välfärdssystem. Utskottet vill dock inte göra avkall på kravet att den nödvändiga förnyelsen av välfärdssystemet måste göras med utgångspunkt i en rättvis fördelning och grundtrygghet.
Regeringens förslag till förstärkning av de offentliga finanserna motverkar ökad sysselsättning, eftersom det föreslagna skatte- och avgiftsuttaget i första hand koncentreras till arbetskraften. Dessutom ingår i budgeten förslag som utskottet finner fördelningspolitiskt oacceptabla. Samtidigt som regeringen hävdar att programmet tar hänsyn till de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden läggs förslag fram som drabbar bl.a. ungdomar och barnfamiljer mycket kraftigt, dvs. grupper med mycket smala ekonomiska marginaler.
Utskottet finner det märkligt att regeringen i finansplanen ondgör sig över de senaste årens budgetpolitik som felaktigt beskrivs som alltför svag genom att skatter skulle ha sänkts och utgifter ökats utan adekvat finansiering och samtidigt själv föreslår ofinansierade arbetsmarknadspolitiska satsningar på över 9 miljarder kronor. Dessa ofinansierade satsningar anser sig regeringen kunna lägga fram trots att den själv i finansplanen slår fast att "i fortsättningen måste således utgiftsökningar och inkomstminskningar vara fullt finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller inkomstökningar".
Enligt utskottets mening måste finanspolitiken ha en inriktning som möjliggör lägre räntor och låg inflation och därmed en låg realränta. Detta är i sin tur mycket viktiga förutsättningar för ökad sysselsättning, tryggad välfärd och en stabil arbetsmarknad med lugna avtalsrörelser.
Påståendet att en lägre inflation förutsätter geografisk rörlighet är felaktigt. För att Sverige skall komma till rätta med obalanserna i ekonomin krävs tvärtom att produktionsresurserna i hela landet utnyttjas. Jobben skall skapas där människorna bor. Hela landets produktionsförmåga måste tas till vara. Med många expansiva små och medelstora företag minskar risken för överhettning på lokala arbets- och bostadsmarknader och därmed även risken för kostnadsdrivande inflation. Den nedrustning av regionalpolitiken som regeringen aviserar i budgetpropositionen måste enligt utskottets mening stoppas.
Arbetsmarknadspolitiken måste vara kostnadseffektiv, dvs. man måste få mesta möjliga utbyte av insatta ekonomiska resurser. Regeringens förslag att avskaffa ungdomspraktiken och ersätta den med ungdomsintroduktion är en felaktig åtgärd. Det hotar att skapa en ökad arbetslöshet bland ungdomar. Utskottet motsätter sig denna åtgärd. Utskottet motsätter sig också att företagsutbildning och systemet med arbetslivsutveckling (ALU) kraftigt skärs ned. Likaså motsätter sig utskottet förslaget att sänka lönebidraget liksom införande av ett särskilt s.k. N/T-arvode. Utskottet föreslår även att den utestående reservationen på AMS budget på 2,6 miljarder kronor skall dras in. Vidare avvisar utskottet förslaget att införa ett särskilt nyanställningsstöd (NYS).
På Arbetsmarknadsdepartementets område föreslår utskottet dessutom att anslaget till AMS förvaltningskostnader centralt minskas med 800 miljoner kronor och att dessa medel i stället ställs till länsstyrelsernas förfogande för landsbygdsutveckling och småföretagsutveckling. Insatserna för regionalpolitiken bör återställas till föregående budgetårs nivå, samtidigt som anvisade medel för flyttbidrag reduceras.
Utskottet delar uppfattningen att neddragningar måste göras i den statliga konsumtionen men vill samtidigt understryka att inriktningen på utgiftsneddragningarna måste vara långsiktiga och utgå från de berättigade kraven på rättvisa och en grundläggande trygghet.
En skatteväxling med sänkt skatt på arbete och höjd skatt på miljöstörande verksamhet skapar förutsättningar för ett mer miljöanpassat samhälle och fler jobb. Utskottet föreslår en skatteväxling på 5 miljarder kronor med bl.a. höjd koldioxidskatt och uranskatt i utbyte mot sänkta arbetsgivaravgifter. Tillsammans med i budgetpropositionen föreslagna 2 miljarder kronor för att förbättra småföretagens situation möjliggör detta en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 7 miljarder kronor under budgetåret.
Utskottet förordar att föräldraförsäkringen och barnbidraget i åldersgruppen 0--6 år läggs samman till ett familjestöd -- ett beskattat barnkonto. Det är en vidareutveckling och förbättring av familjestödet. Genom utskottets förslag till barnkonto, med lika stöd till varje barn, får familjerna, av vilka många lever under knappa ekonomiska omständigheter, ett förstärkt stöd. Den orättvisa som i dag råder där föräldraförsäkringen varierar mellan 60 och 600 kr/dag för samma insats undanröjs. Dessutom utjämnas det samhälleliga stödet mellan dem som har offentlig barnomsorg och dem som inte har en sådan.
I enlighet med Centerns förslag bör sjuklöneperioden förlängas från 14 till 28 dagar och en ny samordnad arbetslivsförsäkring införas.
Utskottet föreslår vidare en mer kortsiktig strukturell reform innebärande att basbeloppet varje år räknas upp med högst 1,0 procentenhet av inflationen 1996--1998. Åtgärden har stora fördelar. Den bryter sambandet mellan statens kostnader och inflationen. Den bör också öka trycket på arbetsmarknadens parter att hålla tillbaka kostnadsökningar.
Utskottet anser att en utredning bör göras i syfte att avskaffa räntebidragen vid nyproduktion och ombyggnad. Som kompensation bör å andra sidan byggmomsen sänkas till 12 %, vilket innebär att investeringskostnaden kan pressas ned. De tidigare beslutade neddragningarna av räntesubventionerna bör genomföras. Det ger en ytterligare förstärkning av de offentliga finanserna med 1 750 miljoner kronor för budgetåret 1995/96.
Riksdagen beslutade hösten 1994 att den statliga inkomstskatten skulle höjas från 20 till 25 %. Enligt beslutet skall höjningen vara tillfällig. Samtidigt återinfördes grundavdraget vid den statliga taxeringen. Enligt utskottets uppfattning är det inte försvarbart att inom några månader fatta beslut om nya förändringar i skatteuttaget. Riksdagens beslut bör därför ligga fast tills vidare. Utskottet anser emellertid att skattesatsen bör sänkas till 20 % fr.o.m. den 1 januari 1998, dvs. ett år tidigare än gällande beslut.
I konsekvens med utskottets tidigare ställningstagande accepterar utskottet att grundavdraget finns kvar så länge skattesatsen i den statliga beskattningen är 25 %. Utskottets förslag om begränsad uppräkning av basbeloppet under åren 1996--1998 påverkar också inkomstbeskattningen med en varaktig budgeteffekt på 1,8 miljarder kronor. Dessutom bör reallöneskyddet för höginkomsttagare slopas eftersom utrymmet för reallöneökningar totalt sett är litet. Detta beräknas ge en intäktsförstärkning på 0,8 miljarder kronor.
I enlighet med motionärernas förslag bör kvittningsrätten för underskott i nystartad näringsverksamhet återinföras liksom tidigare bolagsskatteregler för upplösning av skatteutjämningsreserv.
Utskottet föreslår en privatisering av Nordbanken. En försäljning bör ske med upp till 49 % av aktiekapitalet under budgetåret 1995/96. Dessutom bör en återbetalning i form av en avgift till staten införas för bank- och finanssektorn. Den närmare utformningen av en återbetalningsplan i form av en bankavgift måste utredas innan den kan bli föremål för beslut. Den sammanlagda årliga avgiften bör ej understiga en miljard kronor. Utformningen måste anpassas till strävan att åstadkomma ett sänkt allmänt ränteläge och krympande räntemarginaler. Avgiften bör i princip omfatta hela bank- och finanssektorn. En utgångspunkt bör vara att avgiften tas ut fr.o.m. två år efter det att en bank eller ett finansbolag visar positivt helårsresultat. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet biträder med det anförda det budgetförslag som framförs i motion Fi219 (c). Det kan sammanfattas på följande sätt.
Sammanfattning av Centerns budgetalternativ för budgetåret 1995/96, saldoeffekter för 1998 och långsiktig helårseffekt
Belopp i miljoner kronor
1995/96 1998 Helår (saldo) _________________________________________________________________
Besparingar 12 795 23 147 14 952 Intäktsökningar 11 550 8 850 7 000 Utgiftsökningar -10 080 -17 890 -7 778 Engångsförstärkning 17 600 - 1 400
Budgetförstärkning 24 345 31 997 23 352 (exkl. engång) Budgetförsvagning -10 080 -17 890 -7 778
Summa 14 265 14 107 15 574 _________________________________________________________________
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som förordas i motion Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16. Denna inriktning har vissa likheter med vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp) yrkande 2 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den inriktning som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande 25. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216 yrkande 2 samt 1994/95:Fi218 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Anne Wibble (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna" och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Sverige befinner sig för närvarande i en stark konjunkturuppgång som ger goda förutsättningar för en kraftfull sanering av statsfinanserna. Detta förutsätter -- utöver budgetförstärkningar -- både strukturella reformer och en skattepolitik som bidrar till att skapa väsentligt förbättrade förutsättningar för expansion i näringslivet. Den nuvarande osäkerheten om de långsiktiga förutsättningarna för företagande i landet och om hur det stora budgetunderskottet skall hanteras hämmar tillväxten och bidrar t.ex. till att räntenivån är fortsatt mycket hög.
Regeringen har i budgetpropositionen lagt fram förslag om besparingar som fullt genomförda väntas minska budgetunderskottet med drygt 20 miljarder kronor.
Utskottet kan i och för sig godta merparten av förslagen men anser att besparingsprogrammet är alltför ensidigt inriktat på att begränsa budgetunderskottet. Marginalerna för 1998 är också riskabelt små samtidigt som flera av de antaganden som ligger till grund för skuldstabiliseringen är mycket osäkra. Det gäller främst sparkvot och räntenivåer.
Dessutom lägger regeringen i budgetpropositionen fram ett handlingsprogram mot arbetslösheten, vilket i strid med de budgetpolitiska riktlinjer man redovisar i finansplanen saknar full finansiering. Helt riktigt anser regeringen att alla utgiftsökningar och inkomstminskningar måste vara fullt finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller inkomstökningar, men samtidigt anser man sig kunna öka budgetunderskottet med drygt 9,2 miljarder kronor i ofinansierade arbetsmarknadspolitiska utgifter. En rimligare utgångspunkt vore att regeringen anpassar sin budgetpolitik till de riktlinjer man själv lägger fram förslag om.
Såsom framhålls i Folkpartiets partimotion Fi211 måste budgetsaneringens innehåll anpassas till vad som är långsiktigt strukturellt riktigt. Det innebär att saneringspolitiken måste samspela med -- inte motverka -- strukturpolitiken. Utskottet delar motionärernas uppfattning att de många höjda skatterna för företagsamhet är skadliga för expansionen i näringslivet och därmed för tillkomsten av nya arbetstillfällen. Utskottet vill därför prioritera skattesänkningar på arbete och företagande -- däribland slopad värnskatt, sänkt arbetsgivaravgift, avskaffad dubbelbeskattning, återinförd kvittningsrätt och införande av ett riskkapitalavdrag -- som har en kraftigt stimulerande effekt på jobben i den privata sektorn. Skattesänkningarna måste naturligtvis finansieras, och utskottet instämmer i motionärernas förslag till ytterligare besparingar.
I överensstämmelse med vad som sägs i motion Fi211 (fp) måste fem krav ställas på den budgetpolitik som skall föras under den mandatperiod som nu ligger framför oss.
För det första måste hotet att Sverige skall fastna i en statsskuldsfälla avvärjas.
För det andra måste det ges utrymme för sådana strategiska åtgärder som är nödvändiga för att klara jobben.
För det tredje skall vidtagna åtgärder bygga på prioriteringar som är social- och fördelningspolitiskt genomtänkta.
För det fjärde får kampen mot den växande statsskulden inte föras till priset av en ökande miljöskuld. Bägge dessa skuldproblem måste lösas parallellt.
För det femte måste det finnas en beredskap för ytterligare budgetförstärkningar om det visar sig nödvändigt för att få till stånd en sänkning av den allmänna räntenivån.
Utskottet vill också förespråka en annan utformning av besparingarna inom socialförsäkringssystemet. Skall besparingarna få en strukturellt riktig och fördelningspolitiskt rimlig utformning måste de rikta sig mot korttidsfrånvaron snarare än långtidsfrånvaron. Utskottet motsätter sig därför att karensdagen avskaffas och och att den generella ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänks till 75 %. I likhet med vad Folkpartiet förordar bör i stället ersättningsnivån för långtidssjukskrivna höjas till 80 %. En besparing bör göras genom att den sjukpenninggrundande inkomsten beräknas på nytt sätt.
Det framstår som väsentligt mer angeläget att slå vakt om utjämningen mellan barnfamiljer och barnlösa än att behålla en hög nivå på räntebidragssystemet, allra helst som räntebidrag inte har några positiva fördelningseffekter. Utskottet föreslår därför en besparing i räntebidragssystemet och en viss mindre höjning av bostadsbidraget, som är relativt träffsäkert från fördelningssynpunkt. Utskottet motsätter sig också den av regeringen föreslagna minskningen av barnbidragen.
I regeringens budgetalternativ har ett alltför litet utrymme givits åt de glömda och svaga grupperna i Sverige och utomlands. Detta bör enligt utskottets mening åtgärdas bl.a. genom återinfört inflationsskydd i handikappstödet, utvidgad närståendepenning och en högre biståndsnivå.
Utskottet föreslår också ett antal omprioriteringar inom arbetsmarknadspolitiken och vill i högre grad än regeringen satsa dels på billigare åtgärder, dels på arbetshandikappade och invandrare, som har en särskilt utsatt ställning på arbetsmarknaden. Regeringens förslag om generellt anställningsstöd avvisas -- även med den utformning stödet fått efter uppgörelsen med Miljöpartiet de gröna -- eftersom det är både dyrbart och snedvridande och dessutom ofinansierat. Utskottet avvisar också regeringens förslag till särskild studielön under två år i vissa naturvetenskapliga och tekniska utbildningar.
Den miljöpolitiska profilen i budgeten bör också framhävas starkare än vad regeringen gjort, bl.a. genom höjda miljöskatter och större insatser för de öppna landskapen.
Utskottet vill slutligen också förespråka en fortsatt privatisering av statliga företag och bedömer att en försäljning motsvarande minst 15 miljarder kronor kan genomföras under 1996. Även i övrigt ansluter sig utskottet till det budgetalternativ som Folkpartiet liberalerna lagt fram. Utöver de ca 15 miljarder kronor som accepteras i regeringens förslag tillkommer ytterligare ca 17 miljarder kronor i besparingar. Budgetsaldot förbättras enligt en statisk beräkning varaktigt med 7 miljarder kronor. Om syftet med förslagen uppnås och arbetslösheten 1998 ligger 2 % lägre än i regeringens kalkyler innebär förslagen, inklusive engångseffekter, en förbättring av budgetsaldot 1998 med ca 30 miljarder kronor. Det innebär att statsskuldskvoten har stabiliserats och börjat sjunka och att budgetunderskottet har eliminerats.
Förslaget kan sammanfattas på följande sätt där uppgifterna avseende budgetåret 1995/96 gäller helårseffekter (12 månader), för vilka alltså inte beaktats att vissa förändringar gäller fr.o.m. den 1 januari 1996.
Utskottet vill med den föreslagna inriktningen av budgetpolitiken instämma i den uppfattning som framförs av Folkpartiet om vikten av fortsatt mycket stramt budgetarbete även efter det att budgetunderskottet har eliminerats. Detta är nödvändigt för att skuldsättningen i ekonomin skall minska.
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som förordas i motion Fi211 (fp) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter med vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den inriktning som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande 25. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216 yrkande 2, 1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi211 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Medan regeringen" och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
De stora budgetunderskotten leder till att finanspolitiken har en starkt expansiv effekt, vilket gör det nödvändigt med en åtstramning. Denna måste emellertid göras på ett sådant sätt att medel kanaliseras från passivt sparande till aktiv användning i investeringar och konsumtion.
De offentliga finanserna kan inte saneras utan kraftigt minskad arbetslöshet. Men också det omvända gäller: Arbetslösheten kan inte minskas rejält utan att politiken återerövrar makt från de stora aktörerna på kapital- och penningmarknaden.
De rekordvinster som uppkommer i industrin och i delar av de finansiella företagen måste kanaliseras till investeringar och komma hela samhället till nytta. Om finansiella placeringar lönar sig bättre blir det som på 1980-talet.
Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till nuvarande höga realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att man skall kunna öka sysselsättningen är därmed att underskottet i statens finansiella sparande minskas drastiskt så att man får ner räntorna. Under nuvarande internationella konjunkturuppgång är det enligt utskottets uppfattning för sent att bedriva en generellt efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste åtgärderna riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är en av de viktigaste uppgifterna under de närmaste åren att minska arbetslösheten. Här ligger nyckeln till en rättvisare fördelning, en framgångsrik ekonomisk utveckling och sanerade statsfinanser. Enligt regeringens scenario kommer den öppna arbetslösheten att uppgå till nästan 6 % år 1998, med en total arbetslöshet på knappt 10 %. Detta är helt oacceptabelt. Politiken måste ha en högre ambitionsnivå. Även om utskottet anser att det i grunden är positivt att regeringen anvisar omfattande resurser till arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken, anser utskottet likväl att regeringens ambitionsnivå är otillräcklig.
Vänsterpartiet redovisar ett budgetalternativ som i detta avseende bättre tillgodoser de krav som bör kunna ställas på budgetpolitiken. I sin motion föreslår Vänsterpartiet vissa ytterligare skatte- och avgiftshöjningar, som man till största delen använder dels till olika riktade åtgärder för fler jobb och utbildningsplatser, dels till en kommunakut på ca 2 miljarder kronor detta budgetår.
Regeringen framhåller i finansplanen att utrymmet för ytterligare skattehöjningar är begränsat. Utskottet delar denna uppfattning men anser att det för närvarande finns ett utrymme för skattehöjningar på ca 9 miljarder kronor och att de mest nödvändiga insatserna kan klaras av inom denna ram.
Vänsterpartiet är principiell motståndare till egenavgifter. Om sådana ändå används bör avdragsrätten för avgifterna slopas och avgift tas ut även för den del av en inkomst som överstiger 7,5 basbelopp.
Utskottets förslag till budgetförstärkningar 1995/96 i jämförelse med budgetpropositionen -- = minskade utgifter + = ökade utgifter Miljoner kronor
Skillnad mellan utskott och regering 18 mån: 12 mån: ___________________________________________________________________
Statschefen och regeringen: -25 -17 Justitiedepartementet: -250 -170 Utrikesdepartementet: +1 012 +670 Socialdepartementet (utom familjepolitik): +113 +75 Kommunikationsdepartementet: -1 530 -1 020 Finansdepartementet: +598 +400 Försvarsdepartementet: -4 626 -3 000
Utbildningsdepartementet: +1 176 +780 Jordbruksdepartementet: +920 +600 Arbetsmarknadsdepartementet: +5 380 +3 580 Kulturdepartementet: +1 +1 Näringsdepartementet: +108 +70 Miljödepartementet: +555 +370 Civildepartementet: +68 +45
Till kommunerna: +2 000 +1 300 Framtidsfond: +2 000 +1 300 Omställningskostnader (försvaret): +1 500 +1 000
Summa 1995/96 (18 mån) +9 000 +6 000
Skattehöjningar: -9 000 -6 000
Netto i förhållande till (s): ca 0 ca 0
Liksom Vänsterpartiet vill utskottet satsa ytterligare resurser på i första hand arbetsmarknadspolitiska åtgärder, miljöinsatser, bistånd och utbildning. Särskilda medel skall också avdelas för kommuner, en framtidsfond och för särskilda omställningsåtgärder inom försvaret där utskottet vill minska anslagen under nästa budgetår med 3 miljarder kronor (12 månader) utöver regeringens förslag. Utskottet anser också att anslagen till väginvesteringar och kriminalvård bör minskas.
Vänsterpartiets och därmed även utskottets budgetförslag för nästa budgetår kan sammanfattas på det sätt som framgår av tabellen på föregående sida.
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som förordas i motion Fi218 (v) yrkande 2. Förslagen har vissa likheter med vad som föreslås i finansplanen men avviker påtagligt från den inriktning som förordas i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16, Fi216 (kds) yrkande 2. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet liksom motion Fi212 (mp) yrkande 25.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi218 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Utskottet delar i och för sig" och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att Sverige är ett rikt land samtidigt som staten lider av en svår ekonomisk kris. Våra stora statsfinansiella problem har fördelningspolitiskt oacceptabla effekter och leder till en allmänt förhöjd räntenivå jämfört med omvärlden. Samtidigt växer statsskulden och räntorna för denna tränger undan resurser som är angelägna för att hävda de välfärdspolitiska ambitionerna. Möjligheterna att föra en sund ekonomisk politik undergrävs och utrymmet för diskussioner om angelägna och långsiktiga framtidsfrågor minskar också radikalt.
Det är således enligt utskottet mycket angeläget att snabbt komma till rätta med den skenande statsskulden. Detta underlättas i hög grad av att Sverige nu befinner sig i en stark konjunkturuppgång. Ambitionen måste vara att snarast vända underskottet i budgeten till ett överskott för att kunna minska statsskulden.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi212 av Miljöpartiet de gröna att budgetsaneringen måste innehålla såväl skattehöjningar som utgiftsnedskärningar och det i ungefär lika proportioner. Saneringen av statsfinanserna måste emellertid ske på ett ekologiskt och socialt ansvarsfullt sätt. Skattehöjningar och besparingar måste ha en sådan sammansättning att investeringar, teknisk utveckling och produktion stimuleras inom långsiktigt hållbara framtidsbranscher.
En stark offentlig sektor är på många sätt en garanti för en rimlig fördelningspolitik liksom för solidaritet och jämlikhet. Utskottet vänder sig bestämt mot påståendet att skatter och en omfattande offentlig verksamhet i sig måste leda till ineffektivitet. I själva verket är en väl fungerande offentlig sektor en förutsättning för en positiv samhällsutveckling och för hög effektivitet i företagen. Omsorg, utbildning, vård, rättssäkerhet och en rimlig grundtrygghet är några av den offentliga sektorns bidrag till en bra samhällsekonomi. I den offentliga sektorn kan de anställda utan vinstsyfte lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning -- detta är en viktig del i människors vardagliga trygghet. Utskottet är därför kritiskt till en utarmning eller utförsäljning av stora delar av den offentliga sektorn.
I överensstämmelse med vad som föreslås i motion Fi212 (mp) förepråkar utskottet en budgetpolitik vars grundelement utgörs av en kraftfull skatteväxling som styr mot såväl bättre miljö som teknisk utveckling och fler arbetstillfällen. De miljörelaterade förändringar som bör göras innebär ökade inkomster/minskade utgifter på sammanlagt nära 35 miljarder kronor och minskade inkomster/ökade utgifter på över 48 miljarder kronor.
Som ett led i denna skatteväxling bör arbetsgivaravgifterna sänkas med drygt 25 miljarder kronor samtidigt som ett antal miljöskatter bör höjas ungefär lika mycket. Framför allt gäller det skatt på kärnkraft, koldioxidskatt och vattenkraftsskatt men även dieselskatt, avfallsskatt och en ny skatt på naturgas. För att kompensera hushållen för de höjda miljöskatterna anser utskottet att bl.a. en sänkning av mervärdesskatten på inrikes transporter och på livsmedel bör genomföras.
Utskottet föreslår också ett antal socialpolitiskt och fördelningspolitiskt motiverade förändringar. Ett s.k. brutet tak bör införas i socialförsäkringssystemen med en sammanlagd besparingseffekt under budgetåret på drygt 6 miljarder kronor. Vidare bör bl.a. barnbidraget höjas med 250 kr och beskattas samt anslaget till förtidpensioner höjas med 400 miljoner kronor.
Utskottet anser vidare i likhet med Miljöpartiet de gröna att omfattande besparingar bör göras på Försvars-, Arbetsmarknads- och Kommunikationsdepartementens ansvarsområden. Anslagen bör minska med sammanlagt 14 miljarder kronor, varav drygt hälften bör gälla det militära försvaret. Betydande uppräkningar bör å andra sidan ske på Social-, Jordbruks- och Näringsdepartementens huvudtitlar. Anslagen bör räknas upp med tillsammans närmare 7,5 miljarder kronor.
Även i övrigt ansluter sig utskottet till det av Miljöpartiet de gröna framlagda budgetalternativet. Detta budgetalternativ skulle om det antogs av riksdagen innebära en förstärkning av statens finanser med drygt 12 miljarder i förhållande till regeringsförslaget. Det skulle samtidigt ha som följd att ett första steg togs i en utveckling mot ett samhälle i bättre ekologisk och social balans.
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som förordas i motion Fi212 (mp) yrkande 25.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi216 yrkande 2, 1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi212 yrkande 25 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Mats Odell (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna" och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det nu under pågående konjunkturuppgång som vi har bäst möjlighet att stabilisera de offentliga finanserna. En fortsatt sanering är för utskottet i allra högsta grad en etisk fråga. Att inte nu vidta nödvändiga åtgärder för att få balans i de offentliga finanserna innebär oundvikligen att ännu större problem vältras över på kommande generationer. Detta vore djupt oetiskt och dessutom ett hot mot vårt demokratiska system då medborgarnas förtroende för hela det parlamentariska systemet riskerar att urholkas.
Att inför omvärlden och våra långivare skapa trovärdighet kring Sveriges förmåga att hantera sin ekonomi är av avgörande betydelse om vi skall få ner räntorna från de oacceptabelt höga nivåer vi för närvarande har. En varaktigt lägre ränta är den absolut viktigaste enskilda faktor som kan bidra till att investeringarna ökar, framför allt inom byggsektorn. En låg räntenivå är också en viktig drivkraft för att åstadkomma tillväxt, nya jobb och förbättrade statsfinanser.
Såsom framhålls i Kristdemokraternas motion Fi216 är det helt nödvändigt att nu genomföra erforderliga besparingar om vi inte skall gå in i nästa lågkonjunktur utan att ha stabiliserat -- och förhoppningsvis minskat -- den svenska statsskulden.
Utskottet vill därför i likhet med Kristdemokraterna förorda vissa budgetförstärkningar utöver regeringens förslag. Dessa bör användas huvudsakligen till att återställa några strukturellt felaktiga och tillväxthämmande åtgärder som regeringen vidtagit samt till några rättvisereformer.
En fri marknadsekonomi kan aldrig av sig själv skapa en acceptabel inkomstfördelning. Därför är det nödvändigt att utveckla system såväl inom ett land som mellan länder för att åstadkomma resursöverföringar som skapar solidaritet och en jämnare inkomstfördelning. Regeringen har i flera viktiga avseenden misslyckats med detta i sin budgetproposition. Biståndet till de allra fattigaste på vår jord skärs ner, de ekonomiskt mest utsatta pensionärerna och barnfamiljerna får dra ett oproportionellt stort lass av besparingarna. Men det på sikt allvarligaste är att den samlade regeringspolitiken på flera punkter allvarligt försvårar tillkomsten av nya jobb och därmed allvarligt hämmar den ekonomiska utvecklingen. Detta medför krav på ytterligare besparingar som alltid riskerar att slå hårdast mot de svagaste grupperna i samhället.
Å andra sidan kan en politik som främjar en uthållig ekonomisk utveckling skapa resurser som ökar möjligheterna att förstärka vård och social omsorg och åstadkomma en rättvis fördelning.
Utskottet kan mot denna bakgrund inte biträda regeringens förslag till budgetpolitik.
För att främja sysselsättningen föreslår utskottet i likhet med Kristdemokraterna att den allmänna löneavgiften på 1,5 % liksom den s.k. värnskatten avskaffas. Utskottet vill också minska höjningen av egenavgifter med 1 procentenhet, slopa dubbelbeskattningen av riskkapital, befria royaltyinkomster på patenterade uppfinningar från skatt samt återinföra kvittningsrätten för förlust i nystartad näringsverksamhet.
De sämst ställda pensionärerna bör på det sätt Kristdemokraterna förordar kompenseras genom ökade pensionstillskott och bostadstillägg. Utskottet vill också höja ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen till 80 %. Att höja ersättningsnivån för de långtidssjuka är enligt utskottets mening en långt viktigare rättvisereform än att som regeringen föreslår avskaffa karensdagen. Det är en i många avseenden felaktig åtgärd som försvagar de offentliga finanserna med närmare tre miljarder kronor. Utskottet föreslår därför i stället att två karensdagar införs i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
En grundläggande princip vid utformandet av familjepolitiken måste vara att ingen svensk familj skall behöva söka socialbidrag enbart för att man har barn. Utskottet vill liksom Kristdemokraterna föra en politik som förbättrar situationen för de ekonomiskt mest utsatta barnfamiljerna och pensionärerna jämfört med förslagen i propositionen. Utskottet föreslår därför att vårdnadsbidraget återinförs till samma nivå som gällde fram till årsskiftet 1994/95 samt att de inkomstprövade bostadsbidragen till barnfamiljer förstärks på bekostnad av de generella barnbidragen.
De principer som har varit vägledande för Kristdemokraterna vid valet av budgetförstärkningar är att åtgärderna skall ha en fördelningspolitiskt riktig profil och att de skall gynna den samhällsekonomiska effektiviteten eller i vart fall störa den så litet som möjligt. Det innebär att förstärkningarna till övervägande del måste ske med besparingar och att i den mån skatter skall höjas måste det ske på ett sätt som har så litet skadliga effekter som möjligt på samhällsekonomin. Utskottet ser detta som en viktig utgångspunkt för besparingsarbetet. De mest betydelsefulla finansieringskällorna i motionärernas budgetalternativ är ett neutralt uttag av mervärdesskatt på kommunal verksamhet, minskade statsbidrag till kommunerna motsvarande kostnaden för vårdnadsbidraget, begränsad rätt till förtidspension efter 61 års ålder samt minskade räntebidrag till bostäder och slopat grundavdrag för statlig inkomstskatt.
Utskottet delar Kristdemokraternas oro inför den tilltagande brottsligheten. För att öka medborgarnas trygghet och kunna bedriva en effektivare kamp mot brottsligheten -- särskilt ekonomisk brottslighet samt smuggling av narkotika, vapen och radioaktiva ämnen -- avvisar utskottet alla besparingar på Justitiedepartementets område och anslår resurser för att förstärka polisen, tullen, domstolarna och kriminalvården jämfört med regeringens förslag.
Utskottet avsätter också resurser utöver regeringens förslag för miljöförbättrande åtgärder, bl.a. avseende miljöåtgärder för Östersjön, förvärv av värdefulla naturområden, sanering av förorenade områden och kalkning.
För de areella näringarna avvisar utskottet liksom Kristdemokraterna de fastighetsskattehöjningar som föreslås på jord- och skogsbruk, besparingarna på avbytartjänsten och miljöstödet. Utskottet avvisar också besparingarna på regionalpolitiken.
Liksom Kristdemokraterna anser utskottet att arbetslöshetsförsäkringen bör vara allmän och obligatorisk. Förslaget om en åldersgräns i a-kassan avvisas. Utskottet avvisar det program mot arbetslöshet som presenteras i propositionen. Det är inte rimligt att anslå 7 miljarder kronor i subvention till anställning av arbetskraft som under alla förhållanden efterfrågas på arbetsmarknaden och varav de allra flesta kommer att få anställning utan denna åtgärd.
Det kristdemokratiska budgetalternativet är ca 2 miljarder kronor starkare än regeringens under nästa budgetår (12 månader). Utskottet biträder detta förslag som kan sammanfattas på följande sätt.
Utskottets förslag till budgetförstärkningar 1995/96 i jämförelse med budgetpropositionen Miljarder kronor
1995/96 1998 (12 månader) ______________________________________________________________
Utgiftsminskningar 12,0 30,0 Höjda skatter 9,5 10,5
Summa budgetförstärkningar 21,5 40,5
Skattesänkningar 12,3 21,0 Utgiftsökningar 7,2 15,0
Summa budgetförsvagningar 19,5 36,0
Budgetförstärkning utöver regeringens förslag 2,0 4,5
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som förordas i motion Fi216 (kds) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter med vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp) yrkande 2 samt Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16, men den avviker påtagligt från den inriktning som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande 25. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi216 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp) och Fredrik Reinfeldt (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav framhålla följande. Såsom framhålls i motion Kr414 (m) finns det två skäl att överföra AB Tipstjänst till de ideella organisationerna. Organisationerna skulle utan statsfinansiella konsekvenser kunna få del av en större andel av spelmarknaden genom att den ökning av Tipstjänsts överskott som sker efter ägandeöverföringen i sin helhet skulle tillfalla dem. Tipstjänst skulle också få bättre möjligheter att utveckla nya spel. Staten har som ägare till Tipstjänst kritiserats hårt för att under senare år ha lagt under sig en successivt allt större andel av spelmarknaden.
På förslag av finansutskottet beslöt riksdagen våren 1994 att Tipstjänst skulle överlåtas till de ideella organisationerna. Detta mycket klara uppdrag från riksdagens sida har emellertid inte fullföljts av den nya regeringen.
Riksdagen bör därför besluta att den process som inleddes förra året skall fullföljas enligt de principer som lades fast genom det tidigare riksdagsbeslutet.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet biträder således motion Kr414 (m) yrkande 10.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Kr414 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett fullföljande av överlåtelsen,
32. Tydligare budgetdokument (mom. 19)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp), Fredrik Reinfeldt (m), Roy Ottosson (mp) och Mats Odell (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Tydligare budgetdokument börjar med "De frågor" och slutar med "motion Fi412 (m)" bort ha följande lydelse:
De frågor som reses i motionen är viktiga, och utskottet utgår ifrån att de kommer att prövas i detta sammanhang i den mån de inte redan är tillgodosedda med den redovisning som finns i finansplanen eller nationalbudgeten. Inte minst gäller detta den kompletterande redovisning av kostnaderna för statsskuldräntorna som finansutskottet tidigare efterlyst och som i årets finansplan delvis blivit tillgodosett genom en kompletterande redovisning (bil. 1 s. 98--99) i vilken de s.k. över- resp. underkurserna på Riksgäldskontorets emissioner av benchmarklån har periodiserats. Såsom framhålls i motion Fi412 (m) är det emellertid önskvärt att denna redovisning byggs ut ytterligare på det sätt utskottet tidigare förordat till att innefatta också någon form av periodisering av valutavinster/valutaförluster liksom effekter av realräntelån m.m.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion Fi412 (m). dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande tydligare budgetdokument att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi412 och med avslag på motion 1994/95:Fi207 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om tydligare budgetdokument och en bättre redovisning av statsskuldräntorna,
33. Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer (mom. 21)
Mats Odell (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer börjar med "Utskottet vill" och slutar med "So623 (kds) yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Såsom Kristdemokraterna framhåller i sin motion lever många barnfamiljer under ekonomiskt knappa förhållanden och har små marginaler. För dem kan det vara av avgörande betydelse att barnbidraget och för vissa även bidragsförskottet betalas ut den 20 i varje månad.
Utskottet avvisar därför regeringens förslag att senarelägga utbetalningstidpunkten för vissa bidrag. Vad utskottet här framhållit innebär att utskottet biträder motion So623 (kds) yrkande 8.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So623 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. En s.k. grön offentlig sektor (mom. 24)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken En s.k. grön offentlig sektor börjar med "Utskottet anser" och slutar med "av utskottet" bort ha föjande lydelse:
I motion A201 av Eva Goës m.fl. (mp) pekas på vikten av att den offentliga sektorn är pådrivande när det gäller miljö- och resursfrågor. Utskottet instämmer i motionärernas syn på den offentliga sektorn som särskilt ansvarstagande i bl.a. dessa frågor. Det finns en rad starka skäl till att man inom offentliga verksamheter och i offentligt ägda företag skall låta miljöhänsynen bli starkt framträdande. Det är utskottets bedömning att allmänheten förväntar sig att de institutioner och företag som styrs av de folkvalda också skall ta ett särskilt ansvar för miljöfrågorna. Utskottet vill därtill framhålla att utvecklingen går fort inom de s.k. gröna sektorerna som t.ex. miljörelaterad teknik. Detta är särskilt påfallande i internationella sammanhang. Marknadsutvecklingen är alltså god, och det bör finnas goda möjligheter för företagen att, med en tydligt grön profil, kunna utvecklas på ett i övrigt positivt sätt.
Utskottet vill också framhålla att i begreppet grön offentlig sektor ingår även en miljörelaterad prioritering mellan olika delar inom den offentliga sektorn, liksom en miljörelaterad politisk prioritering av verksamhetens inriktning mer allmänt taget. Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i motionen att en ökad miljöhänsyn måste tas även i dessa avseenden.
Vad utskottet anfört beträffande grön offentlig sektor med anledning av motion A201 (mp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande en s.k. grön offentlig sektor att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A201 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt (mom. 2)
Anne Wibble (fp) anför:
Jag vill erinra om att Folkpartiet i en partimotion om miljöpolitiken har föreslagit inrättandet av en kommission med uppdrag att utreda vilka hinder som finns i beslutsprocesser och nationella och internationella regelverk samt att lämna förslag om vad som krävs för att nå en hållbar utveckling i Sverige. Denna motion behandlas av jordbruksutskottet.
2. Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18)
Johan Lönnroth (v) anför:
Vänsterpartiet anser att folkrörelserna måste ges möjlighet att öka sina intäkter av lotterier och spel. Partiet är också positivt till att överföra Tipstjänst till folkrörelserna. Innan vi är beredda att biträda ett sådant förslag anser vi att frågan om vilka organisationer som skall ingå i ägargruppen måste ha lösts liksom de ekonomiska villkor som skall gälla för de nya ägarna.
Vi anser att organisationer som driver lokal verksamhet för barn och ungdom skall ges en framskjuten plats i ägargruppen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Inledning 3 Propositionens förslag 4 Motionsyrkandena4 Utskottet 9 Den ekonomiska politiken 9 Internationell utveckling 9 Utvecklingen i Sverige 13 Prognosförutsättningar 13 Försörjningsbalansen 14 Enskilda poster i försörjningsbalansen 15 -Utrikeshandeln 15 -Privat konsumtion 15 -Investeringar 17 Jämförelser mellan prognoser 18 Inflationsutvecklingen 19 Utvecklingen på arbetsmarknaden 20 Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv -- nationalbudgeten och Långtidsutredningen 21 Inriktningen av den ekonomiska politiken 24 Propositionen 24 Oppositionspartiernas förslag 26 -Moderata samlingspartiet 26 -Centerpartiet 29 -Folkpartiet liberalerna 31 -Vänsterpartiet 33 -Miljöpartiet de gröna 35 -Kristdemokratiska samhällspartiet 38 Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken40 Motioner med ekonomisk-politisk anknytning 48 Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt 48 Investeringar för att utveckla och vårda människan 48 Tillsättande av en jämlikhetsdelegation 49 Fördelningspolitiken 49 Strukturpolitiken 50 Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen 50 Åtgärder för att motverka stora löneskillnader 52 Lönepolitik i offentlig sektor 52 Skapandet av en ekonomisk och monetär union 53 Konvergensprogram 55 Upplåning i Riksbanken för att finansiera budgetunderskottet 57 Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter 57 Penningpolitiken 58 Regler för finans- och valutamarknaden 60 Placeringsregler i det reformerade pensionssystemet 60 Budgetpolitiken 61 Budgetutvecklingen 61 Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer 63 Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer 65 Moderata samlingspartiet 65 Centerpartiet 66 Folkpartiet liberalerna 67 Vänsterpartiet 68 Miljöpartiet de gröna 69 Kristdemokratiska samhällspartiet 70 Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer 71 Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen 74 Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet 75 Tydligare budgetdokument 75 Principer för budgetering och redovisning av statens verksamhet 78 Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer 78 Statlig förvaltningspolitik 79 Styrning av statlig verksamhet och resultatet av Riksrevisionsverkets granskning 1994 81 En s.k. grön offentlig sektor 83 Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål 83 Hemställan 85 Reservationer 1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (m, c, fp, kds)88 2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (v)93 3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (mp)98 4. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt (mom. 2) (mp)100 5. Fördelningspolitiken (mom. 5) (fp)101 6. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (m, kds)101 7. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (c)102 8. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (mp)102 9. Strukturpolitiken (mom. 6) (v)102 10. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (m)103 11. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (c)103 12. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (fp)104 13. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (kds)104 14. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen (mom. 7) (kds)104 15. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen (mom. 7, motiveringen) (m, c, fp)105 16. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8) (v)105 17. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8, motiveringen) (m, fp, kds)106 18. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9) (v)106 19. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9, motiveringen) (m, fp)107 20. Skapandet av en ekonomisk och monetär union (mom. 10) (v, mp)107 21. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13) (m, mp)108 22. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13) (v)109 23. Penningpolitiken ( mom. 14) (v)109 24. Regler för finans- och valutamarknaden (mom. 15) (v, mp)110 25. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (m)111 26. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (c)114 27. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (fp)117 28. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (v)121 29. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (mp)123 30. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (kds)125 31. Överlåtande av Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18 ) (m, c, fp)128 32. Tydligare budgetdokument (mom. 19) (m, c, fp, mp, kds)129 33. Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer (mom. 21) (kds)129 34. En s.k. grön offentlig sektor (mom. 24) (mp)130 Särskilda yttranden 1. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt (mom. 2) (fp)131 2. Överlåtande av Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18 ) (v)131 Tabeller 1. BNP-tillväxt i vissa OECD-länder9 2. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder10 3. Bruttostatsskuldkvot och budgetsaldo i procent av BNP i vissa OECD-länder11 4. Uppfyllandet av konvergenskriterierna 199412 5. Prognosförutsättningar13 6. Försörjningsbalans 1994--199614 7. Nyckeltal 1994--199615 8. Hushållens inkomster16 9. Bruttoinvesteringar efter näringsgren18 10. Konsumentpriser19 11. Arbetsmarknad20 12. Försörjningsbalans 1996--199822 13. Nyckeltal 1996--199823 14. Statsbudgeten och statens lånebehov 1993/94--1995/9662 15. Riksrevisionsverkets prognos över budgetutfallet 1994/9562 16. Förstärkning av de offentliga finanserna64 17. Finansiell skuldsättning i den offentliga sektorn år 199477