Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m.
Betänkande 1993/94:FiU10
Finansutskottets betänkande
1993/94:FIU10
Den ekonomiska politiken och budget- regleringen m.m. (prop. 1993/94:100 bil. 1)
Innehåll
1993/94 FiU10
Sammanfattning
Den ekonomiska utvecklingen
Konjunkturbilden i OECD-området är splittrad. I Förenta staterna och övriga anglosachsiska länder har återhämtningen pågått en tid medan den japanska ekonomin alltjämt brottas med svåra problem. I Sydostasien med över hälften av världens befolkning är däremot den ekonomiska tillväxten mycket hög, vilket bl.a. inneburit en kraftig ökning av svensk export till detta område. I flera av de för svensk export viktiga kontinentaleuropeiska länderna nådde konjunkturen troligen sitt bottenläge förra året. Stor osäkerhet råder emellertid om när tillväxten i Europa och särskilt i Tyskland åter tar fart. Den öppna arbetlösheten är mycket hög i Västeuropa och väntas under år 1995 fortsätta att stiga till nära 12 %.
I Sverige väntas bruttonationalprodukten efter tre år av minskad produktion öka med 2,5 % i år och med ca 3 % år 1995. Läget på arbetsmarknaden upphör att försämras i år. År 1995 ökar sysselsättningen och den öppna arbetslösheten förväntas gå ner. Läget för den konkurrensutsatta sektorn är mycket gynnsamt och expansionen är därför exportledd. Även om den privata konsumtionen återigen nu ökar fortsätter den inhemska efterfrågan att vara dämpad.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och avstyrker Socialdemokraternas, Ny demokratis och Vänsterpartiets motsvarande yrkanden.
Den ekonomiska politik som nu förs syftar enligt utskottets mening till att eliminera obalanserna i ekonomin och skapa en tillräckligt hög, stabil och uthållig tillväxt för att därigenom kraftigt förbättra läget på arbetsmarknaden och trygga välfärden. En hög tillväxt i näringslivet och en samtidig minskning av arbetslösheten är nödvändig om de offentliga finanserna skall komma i balans. Utskottet vill understryka att finans- och penningpolitiken måste utformas på ett sådant sätt att de strukturella åtgärder som genomförts får mogna ut när den ekonomiska aktiviteten nu ökar. De olika alternativa förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som presenteras av oppositionspartierna ger inte, enligt utskottets mening, de positiva effekter på ekonomin som anges i motionerna. Det kan inte uteslutas att, om den politik som förordas av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle genomföras, detta får till följd att ekonomin åter stagnerar och att arbetslösheten därigenom permanentas på en hög nivå.
Socialdemokraterna anför i sin reservation om den ekonomiska politiken att regeringens misslyckande, som bl.a. innebär en arbetslöshetsnivå som nu motsvarar 1930-talets, har försatt Sverige i ett utomordentligt allvarligt läge. Reservanterna kräver att politiken omedelbart läggs om. Sverige har inte råd med regeringens passiva politik. De stimulansåtgärder som utan dröjsmål måste genomföras bör främst gälla investeringarna. De viktigaste åtgärderna är direktavskrivningar för investeringar, investeringsstöd till nyproduktion av bostäder och stimulansbidrag till ROT-insatser i lägenhetsbeståndet. En ökning av den privata konsumtionen bör åstadkommas genom att höjningen av inkomstskatten återtas. Beslutet att försämra ränteavdragen måste också återtas. Även den offentliga konsumtionen bör öka genom bl.a. satsningar på utbildningsväsendet, ROT-stöd till skolor och andra offentliga lokaler och ett stöd till kommuner, som förlänger uppsägningstiderna för varslad personal. Dessa åtgärder bör kompletteras med en aktiv näringspolitik och ytterligare medel till arbetsmarknadspolitiken. Reservanterna menar att denna inriktning av den ekonomiska politiken ger en i jämförelse med regeringens politik högre tillväxt redan i år. Läget på arbetsmarknaden kommer under år 1994 genom dessa åtgärder att påtagligt förbättras, och den öppna arbetslösheten beräknas gå ned till 5 % under år 1995.
Ny demokrati framhåller i sin reservation att Sverige måste återindustrialiseras. Regeringens attityd att vänta på att en exportökning skall lösa Sveriges ekonomiska problem kan inte godtas. Reservanten understryker att en avgörande förutsättning för en positiv utveckling är ett medlemskap i EU. De stimulansåtgärder för att komma till rätta med det svåra arbetsmarknadsläget som omedelbart måste vidtas är införandet av direktavskrivningar för investeringar, sänkning av tjänstemomsen till 12 %, ytterligare insatser inom ROT-sektorn och en omorganisation och effektivisering av arbetsmarknadspolitiken. Arbetet med att modernisera arbetsrätten måste drivas vidare. I reservationen understryks att penningpolitiken måste ha en sådan inriktning att kreditmarknaden åter kan börja fungera även för de mindre och medelstora företagen. Även om marginalräntan nu sänks är utlåningsräntorna för de små företagen alltjämt mycket höga. Reservanten kräver att Konkurrensverket omedelbart gör en undersökning om existerande konkurrensbegränsningar inom banksektorn.
Vänsterpartiet understryker i sin meningsyttring att en snabb minskning av arbetslösheten måste överordnas alla andra mål för den ekonomiska politiken. Stimulansåtgärder med följande inriktning bör skyndsamt vidtas.
Kraftfull omfördelning av konsumtionsutrymmet från hög- till låginkomsttagare. Utvidgade ROT-program för byggsektorn. Ytterligare medel till arbetsmarknadspolitiken. Åtgärder för att tvinga bankerna att åstadkomma en normal kreditsituation för småföretagen. Kommunakut för att bl.a. hindra neddragningen av antalet anställda i kommunerna.
För att på längre sikt uppnå en hållbar utveckling föreslås bl.a. En särskild framtidsfond för produktionens förnyelse. En fond för försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag. Utredning om företagsanknutna löntagarfonder. Ytterligare medel till NUTEK för stöd till småföretag och teknisk forskning.
I meningsyttringen krävs att en alternativ ekonomisk politik måste utarbetas med sikte på att Sverige skall stå utanför den Europeiska unionen.
Riktlinjer för budgetpolitiken
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer och avstyrker Socialdemokraternas och Vänsterpartiets motsvarande yrkanden. I detta sammanhang avstyrker utskottet även Ny demokratis förslag om att regeringen skall återkomma med besparingar på ytterligare 30 miljarder kronor samt förslag om avindexering av statsbudgetens inkomster och utgifter.
Riksdagen har på förslag av regeringen lagt fast ett saneringsprogram för de offentliga finanserna. Det syftar till att eliminera det strukturella underskottet över en femårsperiod. Styrkan i detta program ligger i att besparingsarbetet har en långsiktig inriktning och bedrivs enligt en i förväg uppgjord plan. Det ger stadga och kontinuitet åt processen, vilket utskottet ser som helt nödvändigt för att man skall kunna nå framgång i arbetet med att sanera statsfinanserna. Programmet utgör också en god grund för det fortsatta besparingsarbetet som måste drivas vidare med full kraft. Inte minst viktigt är därvid att komma till rätta med den snabbt ökande statsskulden.
Genom programmet skall de offentliga finanserna förstärkas med 81 miljarder kronor under femårsperioden. Härav har beslut fattats eller förslag framlagts om åtgärder motsvarande 14 miljarder kronor. Effekterna av tidigare års beslut om budgetförstärkningar, som under mandatperioden omfattat ca 80 miljarder kronor, börjar nu också få ett påtagligt genomslag i budgeten. Till det kommer den mer gynnsamma ekonomiska utvecklingen och ett kraftig minskat behov av bankstöd, vilket sammantaget väntas medföra att såväl underskottet i statsbudgeten som statens upplåningsbehov minskar med 50 miljarder kronor under nästa budgetår.
Vändningen får enligt utskottets mening inte tas till intäkt för att ytterligare besparingsinsatser skall anses som obehövliga. Tvärtom bör man nu när den ekonomiska situationen lättar överväga att genomföra besparingsprogrammet i snabbare takt än planerat. Beroende på den fortsatta utvecklingen bör man också överväga möjligheten att under kommande år genomföra ytterligare besparingar. I enlighet med regeringens förslag bör man därvid inrikta sig på att dels undanröja det strukturella underskottet i de offentliga finanserna, dels stabilisera den totala offentliga finansiella skulden så att den på sikt kan minska, mätt som andel av BNP.
Socialdemokraterna framhåller i en reservation att deras budgetalternativ är inriktat på att främja tillväxten, framför allt den investeringsledda tillväxten. Därför föreslår man åtgärder som stimulerar industrins investeringar liksom investeringar i den sociala infrastrukturen. Socialdemokraterna vill också stimulera byggnads-, kommunikations- och miljöinvesteringar. Sammantaget kommer detta enligt Socialdemokraterna att leda till att 90 000 fler personer kommer att ha ett arbete under nästa år.
Socialdemokraterna anför att deras politik har en helt annan fördelningspolitisk profil än regeringens. En värnskatt bör införas för höginkomsttagare. Aktieägarskatten skall återställas till den nivå som Socialdemokraterna och Folkpartiet var överens om i skatteuppgörelsen 1991. Partiet presenterar också ett brett program mot den ekonomiska brottsligheten.
I reservationen framhålls att det socialdemokratiska budgetalternativet skiljer sig från regeringens genom att det kombinerar en totalt sett högre efterfrågenivå i ekonomin med en stramare budgetpolitik. Efterfrågeökningen inriktas framför allt på investeringar som skapar produktion och sysselsättning och därmed högre inkomster i framtiden. Den stramare budgetpolitiken tar sig uttryck i att partiet föreslår besparingar på 5,9 miljarder kronor och inkomstförstärkningar på 4,1 miljarder kronor.
Den socialdemokratiska politiken innebär enligt reservanterna att man tar ett första steg mot att minska statsskuldens andel av BNP. Genom den tillväxtorienterade politiken breddas skattebaserna samtidigt som utgifterna för arbetslösheten minskar. Socialdemokraterna bedömer att deras politik minskar utgifterna för kontantstöd till arbetslösa med ca 8 miljarder kronor under budgetåret. Dessutom ökar skatteinkomsterna på grund av ökad sysselsättning med drygt 7 miljarder kronor. Enligt reservanterna leder därmed det socialdemokratiska budgetalternativet till ett budgetsaldo som är 5,2 miljarder kronor starkare än regeringens.
Mot bakgrund av de mycket stora underskotten i statsfinanserna begär Ny demokrati i sin budgetreservation att regeringen skall åläggas att i kompletteringspropositionen återkomma med förslag till besparingar på ytterligare 30 miljarder kronor. Det är i första hand regeringen som med sina utredningsresurser har möjlighet att utforma ett sådant program. Ny demokrati vill emellertid som exempel på tänkbara besparingar peka på några av de alternativ som förs fram i partiets motion. Man bör t.ex. kunna minska anslaget till arbetsmarknadspolitiska åtgärder eftersom AMS redan i dag har svårt att hitta svarta hål att hälla pengarna i. Utvecklingsbiståndet bör minskas med netto 6,2 miljarder kronor och omfördelas till förmån för bl.a. de baltiska staterna. Stödet till barnfamiljer bör kunna reduceras med 4,6 miljarder kronor dels genom att barnbidragen behovsprövas och alla former av flerbarnstillägg avskaffas, dels genom att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks till 80 % samtidigt som antalet stödmånader begränsas från 12 till 9. Det är nödvändigt att begränsa flyktingmottagningen, och anslagen inom detta område kan som en följd härav minskas med 2,4 miljarder kronor. Hemspråksundervisningen bör avvecklas helt, vilket innebär att ytterligare 1,0 miljarder kronor kan sparas. Eftersom konjunkturen nu har vänt måste regeringens förslag till infrastrukturinvesteringar anses som alltför långtgående. Den föreslagna medelstilldelningen till sådana investeringar bör därför begränsas med 2 miljarder kronor. Ny demokrati anser också att man nu på allvar måste ta upp kampen mot den svarta sektorn och bidragsfusket och att man på dessa områden kan spara betydande belopp. För att förhindra skattefusk genom falsk mantalsskrivning bör också en databank över lägenhetsinnehavare upprättas.
Genomförs utgiftsminskningar av denna omfattning skapas det utrymme för strategiska skattesänkningar. Det är av flera skäl nödvändigt att sänka skattetrycket, inte minst måste de svenska skatterna anpassas till de europeiska när vi nu är på väg att bli en del av Europa, framhåller Ny demokrati.
I Vänsterpartiets meningsyttring framhålls att partiet med sitt budgetalternativ vill få till stånd en radikal omfördelning av inkomster. Det skall ske genom att höjda skatter och avgifter kombineras med förbättrade sociala förmåner.
Beskattningen av höginkomsttagare skall skärpas och beskattningen av kapitalinkomster återställas till de nivåer som gällde fram till utgången av 1993. Detsamma gäller för bolagsbeskattningen. Den progressiva förmögenhetsskatten och fastighetsskatten på kommersiella lokaler bör återinföras. Stämpelskatten bör höjas. Industrins energibeskattning skall skärpas och arbetsgivaravgifterna generellt höjas med 1,3 procentenheter.
Med höjda arbetsgivaravgifter kan ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen återställas till 90 % av inkomsten. Dessutom skall pensionstillskottet ökas i två steg till 65 % av basbeloppet. Ersättningsnivån för långtidssjuka skall generellt höjas från 70 till 80 % samtidigt som utgående förmåner inom föräldraförsäkringen inte får försämras. Alla tankar på ett vårdnadsbidrag avvisas.
Även inom andra områden lägger Vänsterpartiet fram förslag till utgiftsökningar. Den biståndspolitiska ramen skall utökas med 0,9 miljarder kronor. En kraftig satsning görs på järnvägstrafik samtidigt som väganslagen begränsas lika mycket. En särskild kommunakut skall inrättas med uppgift att ge subventionerade krediter till vissa kommuner. Riksdagens tidigare beslut om att minska bostadssubventionerna med 3 miljarder kronor under åren 1994--1996 skall rivas upp. Byggnadsarbeten skall främjas med investeringsstöd till nyproduktion av bostäder och olika typer av ROT-åtgärder. Utbildningsinsatserna skall förstärkas, framför allt inom högskolan. Betydande extra resurser skall tillföras arbetsmarknadsutbildning, utbildningsbidrag, beredskapsarbeten, ungdomsprojekt och AMS. Dessutom skall utslagningen inom kommunsektorn förhindras. En framtidsfond skall enligt Vänsterpartiet inrättas för förnyelse och kompetensutveckling och en annan fond med 1,0 miljarder kronor i grundkapital skall bildas för att främja försöksverksamhet med kortare arbetsdag.
Övriga frågor
I betänkandet ger utskottet också sin syn på hur mål- och resultatstyrningen av den statliga verksamheten bör utvecklas sett ur riksdagens perspektiv. Utskottet betonar vikten av en ytterligare utveckling av myndigheternas redovisning av effekterna av de statliga insatserna och begär att regeringen i kompletteringspropositionen skall redovisa åtgärder för att förbättra resultatanalysen.
Med anledning av en motion av Daniel Tarschys (fp) ställer utskottet vidare krav på att regeringen i anslutning till RRV:s årliga rapport om utfallet av revisionen för riksdagen skall lämna en redogörelse för vidtagna och planerade åtgärder.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1993/94:100 (budgetpropositionen), i vad avser
bilaga 1 Finansplanen, yrkandena 1--2 och 4--6,
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner: 1993/94:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar (s), 1993/94:Fi202 av Berndt Ekholm m.fl. (s), 1993/94:Fi203 av Gudrun Schyman m.fl. (v), 1993/94:Fi204 av Gudrun Schyman m.fl. (v), 1993/94:Fi205 av Ingvar Svensson och Harry Staaf (kds), 1993/94:Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkandena 1--3 och 10, 1993/94:Fi207 av Kristina Persson och Ines Uusmann (s), 1993/94:Fi208 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), 1993/94:Fi209 av John Bouvin (nyd), 1993/94:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), i vad avser yrkande- na 1, 2 och 6--11, 1993/94:Fi405 av Daniel Tarschys (fp), 1993/94:Fi602 av Agne Hansson (c), 1993/94:Fi606 av Elvy Söderström (s), 1993/94:Jo690 av Margareta Winberg m.fl. (s), i vad avser yrkande 6, 1993/94:L608 av Mats Hellström m.fl. (s), i vad avser yrkande 1 och 1993/94:N281 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkande 7.
Propositionens förslag
I proposition 1993/94:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i bilaga 1 Finansplanen (Finansdepartementet) att riksdagen 1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som har förordats i propositionen,
2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats i propositionen,
4. godkänner riktlinjerna för övergång till lån i Riksgäldskontoret avseende universitet och högskolor inom Utbildningsdepartementets område i enlighet med vad som har förordats i propositionen (avsnitt 6.6.3),
5. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 justera anslagen för grundutbildning samt forskarutbildning och forskning i enlighet med vad som har förordats i propositionen (avsnitt 6.6.3),
6. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 9 800 000 000 kronor (avsnitt 6.6.3).
Motionsyrkandena
1993/94:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att den ekonomiska politiken läggs om, syftande till att prioritera full sysselsättning och att återupprätta politikens ansvar och befogenheter.
1993/94:Fi202 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att föreslå medel att motverka stora löneskillnader.
1993/94:Fi203 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen begär att regering och riksbank verkar för en internationell skatt på valutatransaktioner samt för åtgärder som också på annat sätt stabiliserar det internationella betalningssystemet.
1993/94:Fi204 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Fi205 av Ingvar Svensson och Harry Staaf (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att uppmärksamma institutionernas grundläggande betydelse för en långsiktig god ekonomisk utveckling.
1993/94:Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som i motionen förordats,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen förordats,
3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del för budgetåret 1994/95 godkänner de beräkningar för statsbudgetens inkomster, för förändringar i anslagsbehållningarna och beräknat tillkommande utgiftsbehov som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar om framtidsfonden enligt vad i motionen anförts.
1993/94:Fi207 av Kristina Persson och Ines Uusmann (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad tillsätts.
1993/94:Fi208 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som anförts i motionen.
1993/94:Fi209 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en kriskommission, för att leda Sverige ur krisen.
1993/94:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politik som förordas i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om räntepolitiken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i kompletteringspropositionen skall återkomma med besparingar på ytterligare 30 miljarder kronor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en haverikommission som kartlägger och granskar de händelser som ledde fram till den 19 november 1992 då regeringens valuta- och räntepolitik totalhavererade,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en opolitisk kommission som koncentrerar sig på hur vi bäst bekämpar arbetslösheten och skapar de nya viktiga jobben,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny beräkning av basbeloppet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta bort systemet med indexering av statens utgifter och intäkter,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera i syfte att öka sysselsättningen och därmed tryggad ekonomi för alla.
1993/94:Fi405 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att Riksrevisionsverket instrueras att delge riksdagen resultatet av sina undersökningar enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en skrivelse med anledning av 1994 års rapport från Riksrevisionsverket.
1993/94:Fi602 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppdelning av statsbudgeten i en kapitalbudget och en driftbudget för att utöka det politiska handlingsutrymmet att avreglera och förenkla bl.a. på bostadspolitikens område.
1993/94:Fi606 av Elvy Söderström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att största möjliga öppenhet, korrekthet och genomlysning måste vara riktmärken för material som föreläggs riksdagen.
1993/94:Jo690 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av miljömålen i samband med finansplanen,
1993/94:L608 av Mats Hellström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning och utvärdering av hur myndigheterna följer upp sina nya åtaganden med anledning av EES-avtalet.
1993/94:N281 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtidsfond.
Propositionen
Tillväxten i den svenska ekonomin ökar nu snabbt. År 1994 väntas den bli nära 2,5 % och år 1995 3 %. Exporten, industriproduktionen och investeringarna ökar. Den öppna arbetslösheten har börjat sjunka även om det går långsamt.
I propositionen framhålls att regeringens ekonomiska politik är en samlad strategi för att genom god och uthållig tillväxt bygga en stabil grund för välfärden och sysselsättningen. I denna strategi är under resten av 1990-talet två mål centrala: nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem.
Det första målet -- nya riktiga jobb -- innebär minst en halvering av arbetslösheten till slutet av 1990-talet, och bör ses som ett etappmål på vägen mot full sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden.
Det andra målet -- tillförlitliga trygghetssystem -- innebär att medborgarna skall kunna lita på att de system för trygghet och omsorg som det offentliga ansvarar för efter reformering kommer att fungera väl även i ett långt perspektiv.
För att målen skall nås krävs en ekonomisk tillväxt som är både hög och stabil över tiden. Kravet på tillväxten är ca 4 % per år under perioden 1996--1999 för att målen om halverad arbetslöshet och stabilitet i trygghetssystemen skall kunna uppnås. Grunden för hög tillväxt är lagd genom en lång rad genomgripande strukturella reformer under senare år vars effekter kan förväntas mogna ut i den stigande konjunkturen. Exempel på sådana strukturåtgärder är skattereformen, borttagandet av en rad skadliga skatter och andra hinder för företagande i allmänhet och för små och medelstora företag i synnerhet, EES-avtalet som trädde i kraft den 1 januari 1994, reformeringen av nästan alla transfereringssystem, avskaffandet av offentliga monopol, den nya obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, ändringarna i arbetsrätten, de omfattande satsningarna på forskning och utbildning, den förbättrade riskkapitalförsörjningen, den nya konkurrenslagen, avregleringarna av verksamhet som bedrivits i affärsverksform och infrastrukturinvesteringarna.
Stabil tillväxt kräver att hotet om en galopperande statsskuld elimineras. Det sker genom saneringsprogrammets successiva genomförande och en fortsatt låg inflation. Att inflationen hålls låg förutsätter att flaskhalsar som kan uppstå i produktion och på arbetsmarknaden vidgas eller elimineras. Detta har till viss del skett genom de strukturella reformerna och regionalpolitiken. Det finns därför historiskt sett ovanligt goda förutsättningar för fortsatt låg inflation när tillväxten nu tar fart.
Beslutet om övergång till fyraåriga mandatperioder i riksdagen och ett förverkligande av förslag i riksdagsutredningen om bl.a. en reformerad budgetbehandling i riksdagen förbättrar möjligheterna till förutsägbarhet, långsiktighet och stabilitet i finanspolitiken.
Den helt övergripande fördelningspolitiska uppgiften är att skapa förutsättningar för fler jobb och reducera arbetslösheten med bibehållen låg inflation.
I propositionen understryks att det viktigaste steget för att Sverige skall bemästra internationaliseringens krav är att Sverige blir medlem i EU. Utanförskap innebär att Sverige redan i utgångsläget skulle framstå som ett direkt oförmånligt alternativ i tävlan om den internationellt lättrörliga produktionens lokalisering. Som medlem i EU kommer Sverige bl.a. att aktivt kunna påverka fortsättningen av Gemenskapens nyligen framlagda program för "Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning". Programmet är ett handfast och välkommet tecken på EU-ländernas växande intresse för sysselsättnings- och tillväxtfrågorna. Den svenska regeringens politik ligger väl i linje med programmet. Politiken i EU-länderna skall inriktas på 2--3 % inflation, minskade budgetunderskott, flexibla arbetsmarknader med färre regleringar och en aktiv arbetsmarknadspolitik av svenskt snitt samt bättre villkor för små och medelstora företag.
Den förda politiken och den internationella räntenedgången har skapat utrymme för penningpolitiska lättnader. Sedan sommaren 1992 har Riksbanken sänkt marginalräntan från 11,5 % till 7,75 %. Räntan på sex månaders statsskuldsväxlar har fallit från knappt 12 till 6,75 %. Även den långa räntan (tioåriga obligationer) har fallit, från knappt 10 till drygt 7 %. Tillsammans med den lägre kronkursen har detta stimulerat ekonomin med 55--60 miljarder kronor på 1--2 års sikt, eller med närmare 4 % av BNP. Bankernas situation har stabiliserats. Privat externt riskkapital har kunnat tillföras. Problemkrediterna har börjat minska och de lägre räntorna ger förutsättningar för en fortsatt positiv utveckling.
Finanspolitiken måste inriktas mot att skapa lägre underskott och lägre räntor. För att tillväxten skall vara stabil måste hotet om en galopperande statsskuld undanröjas. Den offentliga sektorn som helhet beräknas år 1993 ha ett underskott på närmare 200 miljarder kronor, vilket motsvarar 13,5 % av BNP. Mätt som andel av BNP har Sverige därmed den snabbast växande skulden inom OECD. Detta är oförenligt med en uthålligt god ekonomisk utveckling. Det leder till ökande räntebetalningar som tränger ut andra mera angelägna offentliga utgifter eller kräver successivt ökade besparingar eller skattehöjningar -- oberoende av konjunkturläget. Ökade skatter som leder till allt högre skattekilar skulle försämra ekonomins utvecklingskraft.
Det saneringsprogram på 81 miljarder kronor som antogs av riksdagen våren 1993 skall därför genomföras som planerat. Om det offentliga sparandet skulle förbättras snabbare än vad som tidigare förutsetts talar detta snarast för en snabbare sanering, för att på så vis förlänga återhämtningen och minska risken för överhettning. Om konjunkturåterhämtningen i stället skulle bli svagare än förutsett talar detta på intet sätt för att ambitionerna vad gäller saneringen av de offentliga finanserna skulle kunna sänkas. Det offentliga underskottet skulle då minska långsammare eller t.o.m. öka som en följd av högre räntor. Saneringsprogrammet måste ses som ett minimiprogram.
Saneringsprogrammet innehåller:
budgetförstärkningar om 46 miljarder kronor netto i form av utgiftsbegränsningar, ökade egna avgifter och skatteförändringar, samt
begränsningar av den offentliga konsumtionen så att utgifterna hålls realt oförändrade. Detta ger 35 miljarder kronor.
Beslutade och föreslagna förstärkningar av de offentliga finanserna hösten 1993 och i 1994/95 års budgetförslag uppgår till sammanlagt ca 17 miljarder kronor. Trots det ansträngda budgetläget har vissa reformer som finansieras utanför saneringsprogrammet varit möjliga. Det gäller t.ex. familjepolitiken (vårdnadsbidraget), biståndet, innovationsfrämjande insatser, vissa åtaganden inom handikappområdet samt regionalpolitiken.
Den i propositionen föreslagna inriktningen av budgetpolitiken kan sammanfattas på följande sätt. Budgetförslaget för 1994/95 innebär att den tidigare utvecklingen mot ökande underskott och lånebehov nu bryts definitivt. De offentliga utgifterna i relation till BNP sjunker från drygt 73 % år 1993 till knappt 67 % år 1995, eller med drygt 6 procentenheter.
Statsbudgeten och lånebehovet Miljarder kronor
_________________________________________________ Budgetår _______________________ 1993/94 1994/95 _________________________________________________
Inkomster 350 360 Utgifter exkl. räntor 476 447 Statsskuldsräntor 91 85
Budgetunderskott 217 172
Lånebehov 271 220 _________________________________________________
En varaktigt förbättrad sysselsättning kan bara nås genom god tillväxt i en stabil ekonomi med en flexibel arbetsmarknad i regional balans. Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att bidra till en flexiblare arbetsmarknad. Arbetsmarknadspolitiken skall även motverka öppen arbetslöshet och bidra till att förhindra utslagningen från arbetsmarknaden. Regeringen har vidtagit en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar till att öka flexibiliteten och att förhindra att människor passiviseras och förlorar kontakten med arbetslivet. Åtgärder för att bekämpa långtidsarbetslöshet och en permanent utslagning av arbetskraften prioriteras. Förutom de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan nämnas utbyggnaden av det tredje gymnasieåret, fler platser inom högskolan, infrastrukturinvesteringar och ROT-verksamhet. Under år 1994 tillkommer en ny åtgärd -- det generella anställningsstödet (GAS) -- vars främsta syfte är att under en begränsad tid stimulera till nyanställningar på den reguljära arbetsmarknaden och att omvandla den för närvarande omfattande övertiden till nya arbetstillfällen.
Det finns vidare en påtaglig risk att arbetslöshetstiderna stiger och att de arbetslösas anknytning till arbetsmarknaden försämras. Flera studier visar att de långa ersättningsperioder som finns i en del andra länder är en viktig förklaring till den höga långtidsarbetslösheten. För att motverka denna utveckling och bryta rundgången mellan åtgärder och arbetslöshet har regeringen aviserat att möjligheten för arbetslösa att genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder kvalificera sig för en ny kontantersättningsperiod begränsas till en ny period om 150 dagar. Den begränsade ersättningsperioden kan innebära att incitamenten för den arbetslöse att söka arbete i den kommande uppgångsfasen ökar och att anknytningen till arbetsmarknaden förstärks. Därmed stärks arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken.
Vad gäller miljöpolitiken framhålls i propositionen att ekonomisk tillväxt inte är ett mål i sig. Hög tillväxt är inte uthållig eller på sikt välfärdsfrämjande om den sker på bekostnad av landets långsiktiga produktionsmöjligheter eller nationalförmögenheten. Om produktion och ekonomisk verksamhet sker i sådana former att miljön förstörs minskar våra långsiktiga produktionsmöjligheter. Miljöskatter och avgifter utgör här viktiga styrmedel. Den nödvändiga högre ekonomiska tillväxten måste sålunda kombineras med kravet på en miljömässigt uthållig utformning; en minskad statsskuld kan inte bytas mot ökad miljöskuld.
Motionerna Socialdemokraternas partimotion Fi208
I motion Fi208 (s) krävs en omedelbar ändring av politiken för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Sverige har inte råd, sägs det i motionen, att förlora 1994 och 1995.
För att åstadkomma en nödvändig högre tillväxtbana måste ekonomin stimuleras. Utrymmet för en sådan politik begränsas dock av tre restriktioner.
Motionärernas bedömning av dessa restriktioner är följande:
Bytesbalansen kommer under de kommande åren att uppvisa rekordstora överskott. Enligt regeringen kommer bytesbalansen att visa på ett överskott på sammanlagt över 100 miljarder kronor för 1994 och 1995. Bytesbalansrestriktionen hämmar följaktligen inte möjligheterna att lägga om den ekonomiska politiken. Folkhushållet går med överskott, medan staten går med underskott.
Inflationen är en faktor som skall tas på stort allvar. Risken för ökad inflation är just nu mycket liten. Den kan emellertid på sikt ta fart om flaskhalsar tillåts uppstå i ekonomin. Internationella erfarenheter visar att inflation och arbetslöshet mycket väl kan förekomma samtidigt när en hög arbetslöshetsnivå väl har etablerats. Dessutom kan delar av produktionsförmågan ha slagits ut som följd av flera års hög arbetslöshet och krympande industriell bas.
Enligt motionärernas mening bör man mycket noga följa utvecklingen så att varje tecken på förnyad inflation motverkas i tid. Framför allt måste arbetsmarknadspolitiken mobiliseras i detta syfte. Ökade investeringar är en nyckelfråga för att undvika kapacitetsbrist i framför allt industrin, men även inom andra sektorer. Dessutom måste lönebildningen ske under sådana former att risken för löneinflation minimeras.
Det är statsfinanserna som i dagsläget utgör den allvarligaste restriktionen för den ekonomiska politiken. Det utomordentligt besvärliga statsfinansiella läget är en realitet. Därför bör stimulansåtgärder utformas så att de uppfyller högt ställda statsfinansiella krav på effektivitet, finansiering och tidsbegränsning. På så sätt kan, menar motionärerna, stimulerande åtgärder användas för att öka efterfrågan i den inhemska ekonomin, utan att de verkar räntehöjande.
Enligt motionärernas uppfattning borde ekonomin ha stimulerats via såväl penning- som finanspolitiken när ekonomin föll så kraftigt som den gjorde under förra året. Bara under fjolåret föll den inhemska efterfrågan med 5,5 procent eller med 80 miljarder kornor. Sysselsättningen minskade med 223 000 personer. Investeringarna föll med 14 procent. Över 600 000 "välståndsbildande krafter" -- människor som ingenting hellre vill än arbeta -- är utan vanliga jobb. Samtidigt tycks ekonomin ha lämnat sitt bottenläge. En uppgång är att förvänta, även om den sker för sent och är för liten för att öka sysselsättningen och är otillräcklig för att reducera arbetslösheten.
I motionen framhålls att en kraftigare ökning av aktiviteten i ekonomin är nödvändig. Den passiva ekonomiska politik som regeringen, enligt motionärerna, bedriver, som bygger på kronans låga värde och åtstramningsåtgärder riktade mot löntagarna, bör ersättas med en aktiv ekonomisk politik. Efterfrågan måste öka i den inhemska ekonomin. En sådan aktiv politik bör innefatta såväl en djärvare penningpolitik som en finanspolitisk stimulans. Därutöver bör ekonomins utbudssida förbättras genom bl.a. en aktiv arbetsmarknadspolitik och ökade investeringar.
Den finanspolitiska stimulansen måste först och främst syfta till att öka investeringarna i ekonomin. Framför allt gäller det den typ av investeringar som varaktigt ökar landets produktionsförmåga. Industriutvecklingen är av avgörande betydelse för hela Sveriges framtid. En väl fungerande industri -- där människors kunskaper och resurser tas till vara, och där produktionsprocesserna överensstämmer med högt ställda miljökrav -- är en nödvändighet för att tryggheten och välfärden skall kunna säkerställas.
Vidare behöver många bostäder rustas upp. Kommunikationssystemen behöver byggas ut och underhållas bättre. Upprustade skolor och fler äldrebostäder är nödvändiga. Miljöinvesteringarna behöver en kraftig stimulans.
Utöver dessa investeringsstimulanser bör hushållens köpkraft stärkas. Regeringens åtgärder på skattepolitikens område försvagar emellertid hushållens köpkraft. Samtidigt ökar regeringen skattesubventioneringen av det privata pensionssparandet. Regeringen stimulerar med andra ord ännu en gång sparandet i helt fel läge.
Den i motionen föreslagna politiken för att stimulera den inhemska efterfrågan är utformad efter följande prioritetsordning:
1. Åtgärder som varaktigt höjer landets produktionsförmåga. 2. Åtgärder som stimulerar övriga investeringar. 3. Åtgärder som stärker hushållens köpkraft.
För att underbygga en sådan politik måste riksdagen besluta om en ny inriktning för den ekonomiska politiken. Riksdagen bör fastställa en inriktning för den ekonomiska politiken med följande innebörd.
För att värna sysselsättning och välfärd måste insatser för att åstadkomma hög och varaktig tillväxt överordnas andra ambitioner och krav. En prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid ett viktigt medel för god tillväxt.
För att en sådan inriktning av politiken i det korta perspektivet skall fungera och vinna trovärdighet måste den inriktas på att skapa bättre balans i de offentliga finanserna. Utöver den positiva effekt på statsbudgeten som följer med högre sysselsättning -- vilket enligt motionärerna den i motionen föreslagna politiken leder till -- krävs även utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar. Inkomster och utgifter måste anpassas så att statens finanser saneras. Sverige får inte hamna i en skuldfälla med galopperande statsskuldräntor.
Enligt motionärernas uppfattning kommer den ekonomiska politik som presenteras i denna motion att leda till att fallet i den inhemska efterfrågan bryts redan i år och att uppgången förstärks väsentligt år 1995. Därmed skulle produktionen öka snabbare än med regeringes politik. BNP ökar i år med drygt 3 % och nästa år med 4 1/2 %.
Denna tillväxt är, menar motionärerna, tillräckligt snabb för att minskningen av sysselsättning skall kunna upphöra i år och för att nästa år leda till en betydande sysselsättningsökning. Arbetslösheten börjar minska redan i år. Nästa år blir 100 000 personer färre arbetslösa som följd av de föreslagna åtgärderna. De föreslagna åtgärderna har sin tyngdpunkt på investeringarna. Dessa beräknas bli närmare 30 miljarder kronor högre 1995 som följd av åtgärderna. I första hand är det investeringarna i näringslivet som lyfts och beräknas bli drygt 10 miljarder kronor högre.
Den privata konsumtionen ökar genom att årets höjning av inkomstskatten återtas. Den försämring av ränteavdragens värde, som riksdagen beslutat skall ske 1995, rivs upp. Även den ökade sysselsättningen bidrar till en bättre konsumtionsutveckling.
Den offentliga konsumtionen stärks av den föreslagna satsningen på såväl det statliga som det kommunala utbildningsväsendet och av det stöd som utgår till kommuner, som förlänger uppsägningstiderna för varslad personal. Dessutom redovisas reparationer och underhåll på skolor och andra offentliga lokaler i detta sammanhang som konsumtion.
Den högre inhemska efterfrågenivån, 56 miljarder kronor år 1995, leder till att importen växer med 12 miljarder kronor samma år.
Dessa förslag till åtgärder beräknas i motionen sammantaget öka sysselsättningen med 90 000 personer. En sådan förbättring av arbetsmarknadsläget bör också leda till en ökning av arbetskraftsutbudet med omkring 20 000 personer. Den öppna arbetslösheten nedbringas till omkring 5 % av arbetskraften.
Budgetpolitikens inriktning enligt motion Fi208 (s) kan sammanfattas i följande fyra tabeller.
Socialdemokraternas förslag till besparingar Miljoner kronor
Försvaret 1 000 Jordbruksstödet 1 109 Föräldraförsäkringen 600 Vårdnadsbidrag 2 250 Husläkarsystemet 195 Bidragsförskott 160 Utbildning 50 Invandrare 270 Ekobrott m.m. 280
Summa besparingar 5 914 ______________________________________________________
Socialdemokraternas skatteförslag Budgeteffekt 1994/95. Miljarder kronor
Föreslagna budgetförstärkningar:
Ändrad statsskatt 1,0 Höjd aktieskatt hushåll 3,9 Höjd aktieskatt företag 1,6 Höjd avkastningsskatt 0,6 Bevarad förmögenhetsskatt - Skatt på alla SURV-återföringar 1,1 Höjd bolagsskatt - Breddad reklamskatt 0,1
Summa budgetförstärkningar 8,3
Föreslagna budgetförsvagningar:
Höjt grundavdrag 3,2 Enhetlig kapitalskatt 1,0 Återinfört utdelningsavdrag -
Summa budgetförsvagningar 4,2 ______________________________________________________
Utgiftsökningar i Socialdemokraternas budgetpolitik Miljarder kronor
1994/95 ____________________________________________________________
Näringspolitik 0,75 Räntebidrag 0,75 Ekobrott 0,18 Övrigt 0,68
Summa utgiftsökningar 2,36 ____________________________________________________________
Socialdemokraternas budgetalternativ 1994/95 Sammanställning. Miljarder kronor
Besparingar + 5,9 Inkomstförstärkningar + 4,1 Försäljning av Atle och Bure (engångs) + 1,5
Investeringar (inkl. direktavskrivningar) -14,9 Arbetsmarknadspolitik och utbildning - 4,8 Utgiftsökningar övriga - 2,4
Ökade skatteinkomster p.g.a. ökad sysselsättning + 7,4 Lägre utgifter p.g.a. ökad sysselsättning + 8,4
Saldo: + 5,2 ____________________________________________________________
Ny demokratis partimotion Fi210
I motion Fi210 (nyd) anförs att den stora offentliga sektorn, de jättelika transfereringssystemen och det skrämmande budgetunderskottet är Sveriges huvudsakliga problem. Problem som inte lösts efter två och ett halvt år med regeringen Bildt. Inget skattesystem i världen klarar offentliga utgifter på nivån 70 % av BNP, och ingenstans har det varit möjligt att kombinera hög ekonomisk tillväxt med högt skattetryck (50 % just nu). Ett budgetunderskott på 172 miljarder kronor och ett upplåningsehov på 220 miljarder kronor -- observera i en prognos för 1994/95 -- är inte, sägs det i motionen, en glädjande förbättring som regeringen i budgetpropositionen låter påskina. Det är, understryker motionärerna, ett utomordentligt allvarligt memento. Tydligare än så kan man nämligen inte visa att Sverige är i kris. Inte ens med regeringens glädjekalkyler som förutspår 4 % tillväxt per år under åren 1996--1999 uppnås balans i de svenska statsfinanserna. Det går inte, understryker motionärerna, att drömma sig ur problemen även om somliga tycks se det som en sista utväg.
Det handlingsprogram som nu krävs måste enligt motionärerna innehålla följande punkter:
Återställ balansen i statsfinanserna inom en konjunkturcykel
Ompröva alla utgifter utom de för landets fortbestånd allra viktigaste. Om vi kan sänka sjuk- och arbetslöshetsersättningen kan vi givetvis skära i många andra anslag och bidrag. Stora besparingar står att finna i u-hjälpen, organisationsbidrag, kulturanslag, administrationskostnader i offentlig förvaltning m.m. Undantag skall endast göras för försvar, polis och rättsväsende eftersom det är statens primära åtagande att skydda medborgarna mot yttre och inre fiender. I övrigt inga heliga kor!
Ändra ATP och harmonisera samtliga socialförsäkringar så att arbitrage -- dvs. fusk -- försvåras och administrationen förenklas. Ett golv för grundtrygghet. Ett tak införs på t.ex. 5,5 basbelopp, som skall vara samma i alla system. Minska transfereringskostnaderna nu genom att införa 80 % ersättningsnivåer rakt över. Grundskydd är det viktiga och riktiga. Sker inte detta kommer omständigheterna (Världsbanken) senare att tvinga fram ytterligare sänkning till 75 % eller 70 %.
Ta så många beslut som möjligt nu, så att de hinner få verka innan det är för sent. Nästa lågkonjunktur kan bli livsfarlig!
Skärp det s.k. saneringsprogrammet på 81 miljarder kronor på 5 år. Beloppet räcker inte och programmet är felkomponerat eftersom ca 1/3 består av skattehöjningar som kan försvaga tillväxten.
Ge goda förutsättningar för investeringar och förbättra företagarklimatet. Tillåt exempelvis direkt- eller nuvärdesavskrivning, öka exportkreditgarantierna, modernisera arbetsrätten i grunden och sätt lika och logiska villkor för konkurrensen. Det gäller att få svenska företag att investera i Sverige och att övertyga utländska företag om att etablera sig här.
Skapa en ny anda inom offentliga sektorn med målet att producera resultat, hushålla med skattebetalarnas pengar och tillfredsställa kunderna. Inte att undvika misstag genom att göra så litet som möjligt.
Bekämpa arbetslösheten som är det mest påtagliga symptomet på den svenska krisen. Högsta prioritet måste ges åt de riktiga jobben i de riktiga företagen. Här måste Sverige gå på offensiven! Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste granskas kritiskt så att de inte förstör det fungerande näringslivet och den fungerande arbetsmarknaden. Åtgärdernas nuvarande enorma omfattning ökar skaderisken. Att sätta sin tillit till dagens arbetsmarknadspolitik är att sätta sin tillit till planekonomi. AMS måste omorganiseras. Öka arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen till fyra veckor.
Betona regeringens och riksdagens kontrollerande och uppföljande funktion. Samordna riksdagsarbetet genom ett utbyggt finansutskott.
Som motionärerna ser det kan Sverige med åtgärder av den typ som regeringen föreslår i sin proposition snabbt passera den punkt där svensk ekonomi inte längre kan styras från Sverige och där skattepengar går till räntor i stället för till vad som i dag betraktas som ytterst väsentliga ändamål.
Viktiga konkreta förslag utöver de här rubricerade punkterna till inriktning av den ekonomiska politiken i motion Fi210 (nyd) kan sammanfattas på följande sätt.
Gå på offensiven och skapa riktiga jobb
Sverige måste återindustrialiseras. En given förutsättning är att vi kommer med i EU.
Uppfinnare och små innovationsföretag behöver en garantifond för att få fart på bankernas kreditgivning. Innovatörerna skall stanna i Sverige. Skattefrihet för royaltyintäkter och riskkapitalavdrag för satsningar i innovationsobjekt är egentligen självklarheter. Genom att intensifiera ROT-sektorn genomförs nödvändiga ombyggnads- och reparationsarbeten av den skickliga byggarbetskraft som fortfarande finns kvar. Ny konkurslag i en ny tid i en ny värld. I dag drabbas leverantörerna i onödan, men en sådan dominoeffekt är inte nödvändig! En sänkning av tjänstemomsen till 12 % tar bort många av de kraftiga försämringar som följde när momsen höjdes från 0 till 25 %.
Ett måste är modernisering av arbetsrätten. Ny lagstiftning tar för lång tid. I motionen föreslås en omgående dispens: företag med färre än 25 anställda ställs utanför de känsligaste delarna av arbetsrätten!
En ny Lindbeckkommission krävs med uppdrag att uteslutande arbeta fram konstruktiva idéer om hur Sverige skall få fler riktiga jobb och hur vi skall få ner arbetslösheten till rimliga nivåer.
Kreditsystemet -- den senaste bankkrisen
Det svenska kreditsystemet beter sig enligt motionärerna som ett oligopol, för att inte säga en kartell, som inte ger krediter på lika villkor. Konkurrenslagarna måste vässas. Ny demokrati vill att Konkurrensverket undersöker oligopolsituationen inom det svenska banksystemet. En aktivare konkurrens mellan bankerna och en sänkning av räntegapet måste komma till stånd.
Den svarta sektorn
Ny demokrati upprepar sina förslag i tidigare motioner och personliga brev till övriga partier om att förklara krig mot den svarta sektorn och tillhörande ekonomisk brottslighet. Frågan måste avpolitiseras. Den är tvärpolitisk. Åklagarväsendet och polisens ekorotlar måste byggas ut. Starta system med utbytestjänstgöring för revisorer och jurister hos polis, åklagare och skattemyndigheter. Ge dem som arbetar med ekobrotten kontinuerlig kompetensutveckling. Skurkarna ligger oftast före!
Familjepolitiken
Ny demokrati upprepar i en särskild motion förslag om skattefria, behovsprövade vårdnadsersättningar (max. 8 000 kr/månad) som skulle spara drygt 20 miljarder kronor om året. Ny demokratis andrahandsalternativ omfattar följande:
Flerbarnsstödet tas bort och föräldraförsäkringens ersättningsnivå sänks från 90 till 80 %.
Föräldraförsäkringens tak sänks från 7,5 till 5,5 basbelopp samtidigt som giltighetstiden sänks från 12 till 9 månader i ett första steg.
Tjänstledighetstiden per barn ändras inte. 3 års tjänstledighet vore en ren kvinnofälla. Vem vill ha en fast anställd som kanske är tjänstledig i 6 år?
Ersättning vid vård av sjukt barn sänks från 90 till 80 % och barnbidragen behovsprövas enligt Ny demokratis tidigare förslag. På sikt bör även föräldraförsäkringen göras om till ett rent grundskydd. Alltså utan inkomstberoende del.
Ny demokrati kan inte gå med på en ytterligare höjning av kostnaderna för den dyra familjepolitiken. Regeringens förslag att höja föräldrasubventionerna kan inte godtas när Sverige går med jätteförlust och när andra socialförsäkringar försämras. Endast med klar och öronmärkt finansiering inom familjepolitikens ram kan motionärerna stödja regeringens proposition om vårdnadsbidrag.
Budgetpolitiken
Ny demokratis förslag till inriktning av budgetpolitiken kan sammanfattas i följande tre tabeller.
Besparingar jämfört med regeringens budget 1994/95
Årlig besparing 1994/95 1995/96 ____________________________________________________________________
Flerbarnstillägget 1 100 Föräldraförsäkringen 70 90-80 % 1 500 12 mån.-9 mån. 3 500 Behovsprövade barnbidrag 3 000 Familjepolitiken* 4 600 9 170
Sjukförsäkringen 7,5-5,5 1 300 Rehabilitering 80 Förtidspension 4 000 Socialförsäkring 3 300 5 380
Bostadsbidrag endast till behövande 500 500 Bistånd 6 160 6 160 Flykting 2 360 6 600 Hemspråk 1 000 1 000 Statliga organisationsbidrag 1 500 3 000
Arbetsmarknad 10 000 10 000 Infra 2 000 2 000 Jordbruk 360 360 Kultur och presstöd 250 250 Svarta sektorn 2 000 5 000
Statsskuldräntan (6,5 %) 1 600 2 600 Bidragsfusk 2 000 5 000 Diverse 280 280 ____________________________________________________________________
Totala besparingar 37 910 57 300 Varav byråkrati 500 Mer ____________________________________________________________________
* I en separat motion yrkar Ny demokrati i första hand på sin egen helt nya familjepolitik, som skulle ge följande besparingar: 1994/95 -- ingen besparing, 1995/96 7 mdkr, 1996/97 12 mdkr, 1997/98 21 mdkr.
Kostnadsökningar
1994/95 1995/96 ________________________ Försvar -300 0 Näring -123 0
Summa kostnadsökningar -423 0 ______________________________________________________________
Skatteändringar
Minskad tjänstemoms -8 500 -8 500 Minskad byggmoms -4 000 -4 000 Moms 12 % på press och böcker +500 +500 ROT 0 -2 800 Bensinskattesänkning -2 500 -2 500 Databank för lägenhetsinnehavare +2 500 +3 500 Lunch- och bilförmåner -1 500 -1 500 ______________________________________________________________
Summa skatteändringar -13 500 -15 300 Förbättring av budgetunderskottet 23 987 42 000 _____________________________________________________________
Vänsterpartiets partimotion Fi206
Vänsterpartiets ekonomiska politik har, sägs det i motion Fi206 (v), som övergripande mål att återgå till full sysselsättning, ställa om produkton och konsumtion i en för natur- och kulturmiljö hållbar riktning, åstadkomma en rättvisare fördelning av välfärden samt att stärka den ekonomiska demokratin.
Enligt förslagen i denna motion kommer sammantaget mellan 145 000 och 165 000 arbetstillfällen och ca 30 000 utbildningsplatser att skapas utöver det regeringen räknar med i finansplanen. Särskilt inom byggsektorn, sjukvården/omsorgen och skolan avser förslagen ge ökade resurser och fler jobb jämfört med regeringspolitiken. Förslagen innebär också att arbetet omfördelas från kärnkraft, privatbilism och miljöskadliga varor till förnybara energikällor, kollektivtrafik och miljövänlig produktion och konsumtion. En särskild fond inrättas för stöd åt försök med sex timmars arbetsdag. Regeringens förlag att minska hemspråksundervisningen avvisas.
En radikal omfördelning av inkomster föreslås i motionen. För budgetåret 1994/95 skall ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen återställas till 90 % av inkomsten, pensionstillskottet skall i ett första steg ökas till 65 % av basbeloppet och ersättningsnivån för långtidssjuka skall generellt höjas från 70 till 80 %. Vänsterpartiet avvisar sänkningar av nivån i föräldraförsäkringen, men föreslår en pappamånad inom nuvarande ramar.
Förslagen finansieras genom höjda skatter på höga inkomster, på förmögenheter, kapital och energi. Skattehöjningarna ger drygt 10 miljarder i ökade statsinkomster för budgetåret 1994/95, och ca 30 miljarder i inkomster för den offentliga sektorn år 1995. Förslagen till besparingar omfattar drygt 7 miljarder kr budgetåret 1994/95. En höjning av arbetsmarknadsavgiften med 0,7 procentenheter finansierar höjd ersättningsnivå i a-kassan. En arbetslivsavgift på 0,6 % och vinstdelningsskatt finansierar en framtidsfond för förnyelse och kompetenshöjning i näringslivet.
Räknat brutto innebär förslagen, enligt motionärerna, sammantaget och på kort sikt ungefär samma utfall för den offentliga sektorns sammantagna budgetsaldon som regeringspolitiken. Men ökad sysselsättning leder till ökade skatteinkomster och minskade behov av inkomstöverföringar i socialförsäkringssystemen. Vänsterpartiets budget blir därför starkare än regeringens. När nästa lågkonjunktur kommer måste Sverige ha väsentligt starkare offentliga finanser än de som blir följden av regeringspolitiken. Vänsterpartiet understryker att en alternativ ekonomisk politik måste arbetas fram med sikte på att Sverige skall stå utanför den Europeiska unionen. Motionärerna kritiserar EES-avtalets konstruktion, men hävdar att detta avtal nu skall prövas och utvärderas samt att avtalet är bättre än medlemskapet i EU. Vidare hävdas att penningpolitiken inte bör underordnas ett kommande svenskt EU-medlemskap på det sätt regeringen anger i finansplanen.
En snabb minskning av arbetslösheten måste överordnas alla andra mål för den ekonomiska politiken. Enligt motionärernas uppfattning är generella efterfrågestimulanser inte längre möjliga. Däremot behövs en kraftfull omfördelning av konsumtionsutrymmet från hög- till låginkomsttagare. De stora offentliga underskotten och räntebördan är allvarliga hot mot sysselsättningen. Därför måste den ekonomiska politiken ta sikte på en omfördelning från exportföretag och höginkomsttagare med övervinster resp. överskottssparande till förmån för dem som har svårt att få pengarna att räcka till investering och konsumtion. Industrikonjunkturen går nu starkt uppåt, men det krävs stora investeringar för att flaskhalsar skall undvikas, och en kraftfull förnyelse behövs. Också den privata tjänstesektorn vänder nu snabbt uppåt. Det är främst tre "krisbranscher" som står utanför den pågående konjunkturuppgången: byggandet, sjukvården och utbildningen. Åtgärder måste vidtas som bryter nedgången också där. Mot den bakgrunden presenteras därför dels utvidgade ROT-program för byggsektorn, dels återkommer Vänsterpartiet i denna motion med förslaget om en kommunakut. Arbetsmarknadspolitiken kan endast vara en del av den ekonomiska politiken och måste stödjas av andra delar av politiken. Vänsterpartiet förkastar helt regeringens enligt motionärernas uppfattning cyniska politik som med försämringar av anställningstrygghet och ersättningsregler för arbetslösa i grunden vill förändra arbetsmarknadens funktionssätt. I stället bör förstärkta demokratiska rättigheter, ökad trygghet och förbättrad kompetens ge ny utvecklingskraft.
Vänsterpartiets förslag till åtgärder under det kommande budgetåret för att öka antalet jobb och utbildningsplatser framgår av följande sammanställning.
Budgetåret 1994/95. Åtgärder och kostnader Miljarder kronor
Mdkr Antal arbetstillfällen ____________________________________________________________________________
Näringspol. 1,0 2 000 ROT 3,3 50 000
Nybyggnation 0,4 Arbetsmarkn.pol. 3,5 25 000 Utbildn., kultur 2,2 7 000 + 30 000 (utbildningsplatser)
Miljö 0,55 2 000 Infrastruktur 1,97 6 000 Sextimmarsdagen 1,0 Svårt att beräkna
Arbetsmarknadsfond 4,0 Framtidsfond 4,15 25 000 direkt (tillsammans med vinst- ____ delningsfond mycket mer på sikt) Summa 8,15 _____
Kommunakut för 1995 (slopat grundavdrag) 4,9 30 000- 50 000
Summa arbetstillfällen 145 000-165 000 Summa utbildningsplatser 30 000 ____________________________________________________________________________
I motionen framhålls att långsiktig balans i statsfinanserna kräver såväl skattehöjningar som besparingar. Vänsterpartiets förslag till inriktning av budgetpolitiken kan sammanfattas i följande två tabeller.
Sammanfattning av Vänsterpartiets förslag till inkomstförstärkningar för budgetåret 1994/95 Miljarder kronor
Höjd inkomstskatt och minskade avdrag 5,39 Höjd stämpelskatt 0,9 Höjd reklamskatt 0,5 Energiskatt på industrin 3,0 Miljöskatter 0,5
Summa 10,29 ______________________________________________________
Besparingar i Vänsterpartiets budget Miljarder kronor
Försvaret 3,7 Nybyggande av vägar 2,0 Invandrarverket och förläggningsverksamhet 0,25 Kriminalvården 0,4 Husläkarreformen 0,2 Sänkt tak i sjukförsäkringen 0,25 Övrigt (mest statlig adm.) 0,51
Summa 7,31 ______________________________________________________
Utskottet
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Internationell utveckling
Den svenska ekonomins utrikeshandelsstruktur
Den återhämtning som nu äger rum i den svenska ekonomin är exportledd. Marknadstillväxten för svensk export i våra större avsättningsländer var år 1993 negativ, men väntas åter vända och uppgå till 4,5 % år 1994 och 5,5 % år 1995. Denna bedömning innebär en viss nedrevidering av de prognoser som Finansdepartementet redovisade i oktober förra året. Den betydande ökning av exporten som förutses i den preliminära nationalbudgeten för år 1994 förutsätter därmed mycket stora andelsvinster. År 1995 förutses inte marknadsandelarna öka i samma omfattning som i år, men exporttillväxten kommer ändå att fortsätta på grund av att marknadstillväxten ökar.
Det helt dominerande länderområdet för svensk utrikeshandel är Västeuropa. Drygt 70 % av vår export och import sker med EU- och EFTA-länderna. En förändring i vår handelsstruktur har emellertid inträffat under början av 1990-talet, nämligen att länderna i Sydostasien tillsammans med Japan växer i betydelse. De har export- och importandelar som närmar sig Förenta staternas. Afrika, Mellanöstern och Latinamerika är däremot länderområden som minskar i betydelse för svensk utrikeshandel.
Den svenska utrikeshandelns länderfördelning framgår av tabell 1. Tabell 1. Sveriges utrikeshandel åren 1990, 1992 och 1993 Fördelning i procent efter handelspartner
_______________________________________________________________________________ Export Import ______________________ ______________________ Jan- Jan- Jan- Jan- Jan- Jan- dec-90 dec-92 okt-93 dec-90 dec-92 okt-93 _______________________________________________________________________________
Västeuropa 74,4 73,9 71,1 73,9 72,6 71,0 Central- och Östeuropa totalt 1,9 2,5 2,8 2,7 3,1 2,9 Afrika 1,6 1,3 2,0 0,5 0,8 0,4 Mellanöstern totalt 2,0 2,4 2,3 1,1 1,2 1,8
Sydostasien* och Japan 5,4 5,9 7,4 9,4 10,0 10,6 Nordamerika 10,1 9,4 9,5 9,4 9,3 9,7 Latinamerika 2,0 2,1 2,1 1,8 1,5 1,7
Samtliga länder totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 _______________________________________________________________________________
* Kina, Hongkong, Singapore, Taiwan, Sydkorea, Malaysia och Indonesien
Som framhålls i den preliminära nationalbudgeten är det på marknaderna i Sydostasien som de svenska företagen noterat sina största exportframgångar efter deprecieringen. Förutom att tillväxten i denna region har varit betydligt starkare än i OECD-området, har framför allt marknadsandelsvinster gjort att exporten kunnat öka så dramatiskt. Exporten till Japan, Kina, de s.k. dynamiska asiatiska ekonomierna (Hongkong, Singapore, Taiwan, Sydkorea, Thailand och Malaysia) samt Indonesien steg med drygt 45 % i löpande priser under perioden januari-juli 1993 jämfört med motsvarande period föregående år. Det motsvarar 25 % av ökningen av den totala svenska exporten och innebär att 7--8 % av den svenska varuexporten gick till denna region.
Utvecklingen i OECD-området
Några större avvikelser föreligger inte mellan den preliminära nationalbudgetens bedömning av den ekonomiska utvecklingen i OECD-området och den prognos som Finansdepartementet redovisade i oktober förra året (jfr 1993/94:FiU1). Av tabell 2 framgår att den ekonomiska återhämtningen från lågkonjunkturen alltjämt går trögt. Konjunkturbilden är splittrad.
Tabell 2. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder Årlig procentuell förändring
______________________________________________________________________________ Andel av 1991 1992 1993 1994 1995 OECD- områdets totala BNP i %* ______________________________________________________________________________
Förenta staterna 36,0 -0,7 2,6 2,7 (2,8)** 3,3 (3,1) 3,0 (2,7) Japan 19,2 4,0 1,3 -0,5(-0,5) 0,5 (0,5) 2,5 (2,3) Västra Tyskland 8,8 3,7 1,6 -2,0(-1,5) 0,2 (0,8) 1,3 (2,2)
Frankrike 7,0 0,7 1,4 -1,0(-0,9) 0,8 (1,1) 2,2 (2,7) Storbritannien 5,5 -2,2 -0,6 2,0 (2,0) 2,8 (2,9) 2,7 (2,9)
Danmark 0,8 1,2 1,0 0,0 (0,2) 2,2 (2,5) 2,7 (2,8) Finland 0,7 -7,1 -4,0 -2,6(-2,0) 0,5(-0,3) 2,0 (2,4)
Norge 0,7 1,9 2,9 1,3 (1,6) 2,5 (3,2) 2,5 (3,8) Sverige 1,3 -1,1 -1,9 -2,0(-2,7) 2,4 (1,5) 2,9 (2,2)
Norden*** 2,2 -1,2 0,1 -0,4 - 1,8 - 2,4 - OECD-Europa 38,2 1,1 0,8 -0,7(-0,2) 1,2 (1,5) 2,2 (2,6)
OECD-totalt 0,9 1,6 0,7 (1,1) 1,9 (2,1) 2,6 (2,7) ______________________________________________________________________________
* 1987 års BNP ** Uppgifterna inom parentes anger OECD:s bedömning i december 1993 *** Exkl. Sverige
Tabell 3. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder
1991 1992 1993 1994 1995 ____________________________________________________________________
Konsumentprisindex* Förenta staterna 4,2 3,0 3,0 3,5 3,5 Japan 3,3 1,7 1,0 1,2 2,0 Västra Tyskland 3,5 4,0 4,1 3,0 2,5 Frankrike 3,2 2,4 2,2 2,0 2,0 Storbritannien 5,9 3,7 1,8 3,8 4,0
Danmark 2,4 2,1 1,5 2,8 3,0 Finland 4,1 3,0 2,5 2,8 3,2 Norge 3,4 2,3 3,0 2,5 2,5 Sverige 9,4 2,3 4,7 2,5 2,8
OECD-Europa 4,7 3,8 3,3 3,1 3,0 OECD-totalt 4,2 3,0 2,7 2,8 3,0
Arbetslöshet** OECD-Europa 8,6 9,6 10,8 11,5 11,7 OECD-totalt 7,1 7,8 8,2 8,5 8,5 ____________________________________________________________________
* Årlig procentuell förändring. ** Procent av arbetskraften.
Inom OECD-området är det bland de stora industriländerna endast Nordamerika och Storbritannien som kan uppvisa en stabil positiv utveckling. I år och nästa år förväntas en tillväxt på ca 3 % i Storbritannien och Förenta staterna och ca 4 % i Canada. Det är också i de anglosachsiska länderna som inflationen tenderar att öka.
Den ekonomiska återhämtningen i Förenta staterna har nu pågått i nära tre år. Sett i ett historiskt perspektiv är den förväntade tillväxten emellertid relativt svag. Som framgår av tabell 2 uppskattas den årliga tillväxten under perioden 1993--1995 till ca 3 %. Bedömningen i den preliminära nationalbudgeten kan vara en viss underskattning. Uppgifter som frmkommit därefter om utvecklingen under fjärde kvartalet 1993 visar högre tillväxttal. Som jämförelse kan nämnas att när Förenta staterna lämnade den långa lågkonjunkturen bakom sig under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet uppgick tillväxten under år 1984 till nära 4 % och år 1985 till drygt 6 %. De ekonomiska förutsättningarna för en god tillväxt i dagens Förenta staterna jämfört med 1980-talets är emellertid helt annorlunda. Den första delen av 1980-talet karakteriserades av att finanspolitiken var mycket expansiv. I dag när det kalla kriget är över skärs försvarsutgifterna ned i betydande omfattning samtidigt som det från amerikansk synpunkt stora budgetunderskottet kräver ytterligare utgiftsminskningar.
Som alltid i Förenta staterna är det vid en konjunkturuppgång ökningen i inhemsk efterfrågan som förklarar den positiva utvecklingen. Under år 1993 ökade den privata konsumtionen med över 3 %. Samtidigt var investeringsaktiviteten mycket hög och maskininvesteringarna ökade med inte mindre än 15 %.
Kongressen och administrationen kunde i början av augusti enas om budgeten. Uppgörelsen innebär att stimulansdelen av presidentens förslag slopats, medan kraven på budgetkonsolidering ökat ytterligare något. Besparingarna är ungefär lika fördelade mellan skattehöjningar och utgiftsnedskärningar och genomförs successivt under 1994--1998. Åtgärderna uppgår till ca 1/2 % av BNP 1994 för att öka till motsvarande 2 % av BNP 1998. Saneringsprogrammet väntas leda till att underskottet år 1998 uppgår till knappt 3 % av BNP.
Penningpolitiken har hittills under återhämtningen varit expansiv. Såväl korta som långa räntor föll under första delen av år 1993, varefter räntefallet har upphört. De långa räntorna har nu åter börjat stiga, men ränteläget är fortfarande lågt. De korta realräntorna låg vid årsskiftet nära noll. Med hänvisning till den stigande efterfrågan och det ökade kapacitetsutnyttjandet görs i den preliminära nationalbudgeten den bedömningen att centralbanken kommer att motverka tendenser till tilltagande inflation genom en uppdragning av räntorna. Fredagen den 4 februari höjde också Federal Reserve sin korta ränta med 0,25 procentenheter till 3,25 %.
År 1994 blir för både Tyskland och Japan ett år med låg tillväxt. Det är först under 1995 som tillväxten åter tar fart inom OECD-området, varvid Tyskland dock utgör ett undantag.
Styrkan och varaktigheten i den japanska recessionen har ända sedan år 1992 underskattats av de flesta etablerade konjunkturbedömare. Omfattande penning- och finanspolitiska stimulanser har medverkat till att tillbakagången i den japanska ekonomin inte accelererat, men åtgärderna har inte förmått att häva recessionen. Trots ett mycket lågt ränteläge har företagens investeringar fortsatt att falla. Utvecklingen på valutamarknaden har inte heller gynnat Japan. Trots den negativa ekonomiska utvecklingen har yenen kraftigt apprecierats vilket lett till att bytesbalansöverskottet mätt i dollar växt till rekordnivåer. Apprecieringen av yenen har slagit hårt mot exporten men också mot företagens vinster. År 1994 förutses därför bli ännu ett dåligt år för den japanska ekonomin. En stabilisering av det parlamentariska läget och en valutamarknad som reagerar på bakomliggande realekonomiska faktorer och omvärderar yenkursen kan få till följd att tillväxten åter tar fart och når de 2,5 % som anges i den preliminära nationalbudgetens prognos.
Som inledningsvis nämnts är en positiv ekonomisk utveckling i Västeuropa av central betydelse för den svenska ekonomins utveckling. Konkurrensförbättringen genom kronans depreciering har inneburit och kommer under år 1994 att innebära fortsatta marknadsandelsvinster för svensk export. En över tiden stabil ökning av den svenska exporten förutsätter emellertid att Västeuropa och enkannerligen Tyskland lämnar lågkonjunkturen bakom sig och åter kommer in i en tillväxtfas. Utvecklingen i Tyskland är därför av särskild betydelse.
Det ekonomiska läget i Tyskland
De flesta konjunkturbedömare tycks i dag vara ense om att den tyska ekonomin nått botten i lågkonjunkturen. Däremot är osäkerheten stor när det gäller tidpunkten för när ekonomin skall vända uppåt. Jämfört med Förenta staterna och även Japan är Tysklands ekonomi väsentligt mer exportberoende. Drygt 25 % av Tysklands totala produktion går i dag trots vikande marknader på export. Huvuddelen eller 70 % av denna export avsätts i Västeuropa. Nordamerika mottar knappt 10 % av Tysklands export.
Redovisningen av det ekonomiska läget i Tyskland sker i allmänhet fortfarande utifrån en uppdelning av Tyskland i två delar, dvs. västra resp. östra Tyskland. OECD redovisar emellertid för första gången sedan återföreningen i sin senaste Economic Outlook samlade data för hela Tyskland. Det finns dock skäl för analysens skull att redovisa de västra och östra delstaterna var för sig. Förutom kvarstående statistiska problem är anpassningen av det forna Östtyskland till en marknadsekonomi ännu inte avslutad. Betydande transfereringar över statsbudgeten från den västra delen av Tyskland till den östra delen äger alltjämt rum. För att ge en uppfattning om östra Tysklands betydelse för den totala tyska ekonomin kan nämnas att ca 8 % av bruttonationalprodukten produceras i den östra delen. Också industrins andel uppgår till ca 8 % medan sysselsättningsandelen uppgår till nära 18 %.
En faktor som talar för att produktionen åter skall börja växa är att inflationen förväntas avta och stanna vid 3 % år 1994 och 2,5 % år 1995. Samtidigt ökar byggverksamheten. Bostadsbyggandet har inte som i de skandinaviska länderna varit en destabiliserande faktor. Tyskland har sålunda under denna lågkonjunktur inte haft någon nedgång i bostadsbyggandet. Någon fastighetskris och tillhörande bankkris har inte skadat landets ekonomi.
Under andra halvåret 1993 syntes en ljusning i det ekonomiska läget och BNP började åter öka. Förhoppningarna att konjunkturen nu vänt grusades emellertid genom att industriproduktionen, som verkade ha stabiliserat sig på en låg men uthållig nivå, återigen visar sig vara instabil. Under oktober och november minskade den för att återigen öka i december. Denna osäkra utveckling har också speglats i olika enkätundersökningar, som visar att företagen inom industrisektorn planerar fortsatta produktionsminskningar.
Konkurrenskraften har försämrats genom apprecieringen av D-marken gentemot främst de övriga västeuropeiska valutorna och genom att arbetskraftskostnaderna stigit snabbare än i konkurrentländerna. Med sitt starka utrikeshandelsberoende har detta inneburit betydande problem för företagen i västra Tyskland. Bundesbank framhåller i en analys av det ekonomiska läget i januari i år att de avtal som hittills slutits på arbetsmarknaden pekar mot lägre löneökningar än tidigare. Bundesbank ser detta som en ljusning för den tyska industrin men understryker att en nödvändig förutsättning för en tysk återhämtning är en positiv utveckling av exporten.
Östra Tyskland synes inte ha drabbats av den reccession som slagit hårt mot de västra delstaterna. Exporten från den östra delen har dock utvecklats svagt sedan återföreningen medan den inhemskt genererade efterfrågan däremot har ökat kraftigt. Denna utveckling har fått till följd att tillverkningsindustrin år 1993 ökade sin produktion med inte mindre än 15 %. Vidare är inflationen i östra Tyskland väsentligt högre -- 9 % år 1993 -- än i västra Tyskland. Skillnaden i inflationen förklaras emellertid till stor del av betydande hyreshöjningar i östra Tyskland under första halvåret 1993.
Av tabell 3 framgår att arbetslösheten i Västeuropa har ökat under de fyra första åren av 1990-talet och uppgick år 1993 till nära 11 %. Enligt den bedömning som redovisas i den preliminära nationalbudgeten kommer arbetsmarknadsläget att fortsätta att försämras. Prognosen anger en arbetslöshet på 11,5 % år 1994 och nära 12 % år 1995.
För västra Tyskland innebär denna utveckling att arbetslösheten under år 1993 steg till drygt 8 %, vilket betyder att 2,5 miljoner människor var utan arbete. Därtill kommer att nära 650 000 har förkortad arbetstid och att ett ökande antal personer nu lämnar arbetsmarknaden.
Den påtagliga tillväxten i industriproduktionen i östra Tyskland har inte kunnat hejda en försämring av arbetsmarknadsläget. Den öppna arbetslösheten överstiger nu 15 % varav 65 % är kvinnor.
Möjligheterna att med expansiv ekonomisk politik under år 1994 återföra Tyskland till en utveckling med stabil tillväxt är begränsade.
Den sjunkande inflationen mätt för hela Tyskland borde innebära att Bundesbank kan fortsätta att lätta på penningpolitiken genom gradvisa sänkningar av marknadsräntorna under prognosperioden. Däremot kommer med stor sannolikhet inte finanspolitiken att läggas om i expansiv riktning vare sig år 1994 eller år 1995. I den preliminära nationalbudgeten görs följande redovisning av finanspolitikens inriktning.
Budgetunderskottet i den konsoliderade offentliga sektorn beräknas ha uppgått till 4 % av BNP år 1993. Inkluderas även underskotten från privatiseringsbolaget i östra Tyskland, Treuhandanstalt, och de statliga järnvägarna uppgick underskottet till över 7 % av BNP. De konsolideringsåtgärder som beslutats väntas medföra att underskottet i den konsoliderade offentliga sektorn sjunker till drygt 3 % år 1994. Budgeten under innevarande år innebär bl.a. att transfereringarna till hushållen skärs ned, att lönerna fryses i den offentliga sektorn, att egenavgifterna till pensionen höjs och att skatten på olja och försäkringar ökar. Tillsammans innebär detta budgetförstärkningar på sammanlagt 60 miljarder DEM, vilket motsvarar ca 2 % av BNP. Under 1995 återinförs det s.k. solidaritetstillägget på inkomstbeskattningen, vilket höjer marginalskatten.
Norden
Prognosen för utvecklingen i Norden dras i den preliminära nationalbudgeten ned något i jämförelse med oktoberbedömningen i proposition 25.
Danmarks ekonomi utvecklades något sämre än väntat under år 1993. BNP var oförändrad jämfört med år 1992. Orsakerna är inhemska och särskilt kan nämnas en lägre privat konsumtion och lägre investeringar i företagssektorn än vad som tidigare förutsetts. En del av osäkerheten kring Maastrichtfördraget har nu skingrats och i kombination med expansiv finanspolitik under år 1994 väntas såväl privat konsumtion som bruttoinvesteringar att öka. Detta beräknas generera en BNP-tillväxt på drygt 2 % år 1994 och 2,7 % år 1995. Den öppna arbetslösheten väntas dock inte gå tillbaka utan ligga kvar på drygt 11 %.
Den finska ekonomin upplevde år 1993 sitt tredje år med negativ ekonomisk tillväxt. Tudelningen i den finska ekonomin är mycket påtaglig och nedgången i hemmamarknaden har varit dramatisk. Det finns dock vissa signaler om att botten nu kan vara passerad. En entydig vändning i ekonomin är inte att vänta under den första delen av år 1994 och när den väl kommer förutses den bli blygsam. Exportuppgången motverkar raset på hemmamarknaden och leder till en BNP-tillväxt på 0,5 % år 1994. När spridningseffekterna till den inhemska delen av ekonomin blir starkare år 1995 förväntas BNP öka med ca 2 %. Den svaga ekonomiska utvecklingen har medfört att arbetslösheten stigit dramatiskt. Nivån i slutet av år 1993 låg på ca 19 %. Någon förbättring av arbetsmarknadsläget förväntas inte ske under de kommande två åren.
Även Norge påverkades av den internationella lågkonjunkturen under år 1993. BNP-tillväxten uppgick dock i jämförelse med de övriga skandinaviska länderna till goda 1,3 %. Fastlandsekonomin växte något mer. För både år 1994 och 1995 väntas BNP öka med 2,5 %. Arbetslösheten uppgår till ca 6 % och väntas ligga kvar på den nivån fram t.o.m. år 1995.
Sydostasien
Utanför OECD-området är det utan jämförelse Sydostasien som från svensk exportsynpunkt är det intressantaste området (jfr tabell 1). I Sydostasien finns världens snabbast växande ekonomier och över hälften av världens befolkning. Staterna inom området är heterogena i många avseenden och befinner sig i olika utvecklingsstadier. De stater där utvecklingen nått längst och är som mest intensiv kännetecknas av en betydande framgång vad gäller makroekonomisk stabilisering och handelsliberalisering. De huvudsakliga orsakerna till den snabba tillväxten har varit en snabb investeringstillväxt och stor satsning på utbildning. Området är till en viss del beroende av utvecklingen i OECD-länderna, främst USA, men beroendet har minskat i betydelse. Japan är den viktigaste investeraren. Även Kinas, Taiwans och Koreas betydelse har ökat. På senare år är det framför allt utvecklingen i Kina som har haft störst inverkan på de övriga staterna i regionen genom ökad import. BNP-tillväxten i Sydostasien, exkl. Kina, beräknas till ca 6--7 % de närmaste åren. I Kina beräknas BNP-tillväxten 1993 ha varit ca 13 % för andra året i rad, men det finns risk för överhettning då inflationen väntas uppgå till ca 20 % år 1993. Inflationen i området som helhet förväntas uppgå till ca 6--7 % under åren 1993 och 1994.
Internationella prognosförutsättningar för en bedömning av den svenska ekonomins utveckling
De förutsättningar som gäller för bedömningen av den svenska ekonomins utveckling under de kommande två åren är följande.
Tabell 4. Prognosförutsättningar
1992 1993 1994 1995 ____________________________________________________________________
BNP-tillväxt i OECD 1,6 0,7 1,9 2,6 Konsumentprisökning i OECD 3,0 2,7 2,8 3,0 Råoljepris (US-dollar per fat) 19,3 17,3 16,5 18,8 Dollarkurs (i kr) 5,8 7,8 8,3 8,3 Ecu-index* 101,7 123,0 123,0 117,5
Tysk ränta 5-års statsobl. 7,8 6,0 5,0 5,0 Svensk ränta 5-års statsobl. 10,4 7,9 6,5 6,25 Svensk ränta 6-månaders statsskuldväxlar 12,6 8,1 6,0 5,5 ____________________________________________________________________
* ECU-index antas vara 126 den 31 december 1993, 120 den 31 december 1994 samt 115 den 31 december 1995.
I den preliminära nationalbudgeten betonas att i de förutsättningar som ligger till grund för prognosen över den svenska ekonomin antas att en viss appreciering av kronan sker under åren 1994 och 1995. Detta motiveras av att kronan, sett från realekonomiska utgångspunkter, i nuläget måste betraktas som undervärderad. Vidare förutsätts en viss nedgång i den europeiska räntenivån, framför allt för de korta räntorna. De svenska räntorna antas kunna följa med i denna utveckling. Således grundas prognosen för ekonomins utveckling på antagandet att de svenska räntorna faller något.
Här angivna prognosförutsättningar bygger på Finansdepartementets, Konjunkturinstitutets och OECD:s bedömning av det internationella ekonomiska läget i slutet av förra året. Tisdagen den 8 februari lade den japanska regeringen fram ett stimulanspaket motsvarande 15 200 miljarder yen. Stimulansåtgärder av denna omfattning har aldrig tidigare presenterats av en japansk regering. Samtidigt med dessa åtgärder har handelskonflikten mellan Förenta staterna och Japan trappats upp. Konflikten kan leda till handelsrestriktioner. I dagsläget är det svårt att göra en bedömning av hur dessa händelser kommer att påverka utvecklingen av världsekonomin.
Utvecklingen i Sverige
Under slutet av år 1992 försämrades det ekonomiska läget ytterligare och i början av år 1993 föll den totala produktionen kraftigt. Därefter har emellertid, som framgått av avsnittet om den internationella utvecklingen, exporten tagit fart vilket fått till följd att industriproduktionen åter börjat växa.
Tabell 5. Försörjningsbalans
Mdkr Procentuell volymförändring 1992 ____________________________________ 1992 1993 1994 1995 _________________________________________________________________________
BNP 1439,8 -1,9 -2,0 2,4 2,9 Import 376,7 1,3 -2,0 3,5 6,5 Tillgång 1816,5 -1,0 -2,0 2,7 3,9
Privat konsumtion 776,0 -1,9 -3,9 0,7 2,0 Offentlig konsumtion 400,3 -0,6 -2,1 -1,3 -1,0 Stat 118,2 1,7 0,0 -1,0 -1,0 Kommuner 282,0 -1,6 -3,0 -1,5 -1,0
Bruttoinvesteringar 244,7 -11,0 -14,0 -6,7 7,1 Näringsliv 127,3 -15,6 -14,6 8,7 11,9 Bostäder 85,0 -6,4 -22,6 -49,5 -6,5 Myndigheter 32,4 1,2 2,0 -1,7 -0,7 Lagerinvesteringar* -5,9 1,3 -0,2 0,4 0,5
Export 401,5 2,2 7,4 10,7 7,0 Användning 1816,5 -1,0 -2,0 2,7 3,9 Inhemsk användning 1415,1 -2,2 -5,5 -0,7 2,5 _________________________________________________________________________
* Förändring i procent av föregående års BNP.
Den bakomliggande huvudorsaken till den positiva utveckling som beskrivs i tabell 5 är den konkurrensförstärkning som industrin erhållit genom den extremt kraftiga deprecieringen av kronan och en förmånlig inhemsk kostnadsutveckling (jfr tabell 6).
Tabell 6. Nyckeltal Årlig procentuell förändring
1992 1993 1994 1995 ________________________________________________________________________
Timlön (kostnad) 3,6 4,1 3,5 3,5 KPI (dec.-dec.) 1,9 4,4 2,2 3,0 KPI (årsgenomsnitt) 2,3 4,7 2,5 2,8
Disponibel inkomst 2,7 -3,4 1,0 1,2 Sparkvot (nivå) 7,4 7,8 8,1 7,4 Industriproduktion -0,7 2,2 8,5 6,0 Relativ enhetsarbetskostnad -3,7 -25,3 -1,2 3,8
Handelsbalans (mdkr) 34,1 58,4 86,7 103,5 Bytesbalans (mdkr) -31,3 3,6 44,6 67,1
Öppen arbetslöshet (% av arbetskraften) 5,3 8,2 8,0 7,2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (% av arbetskraften) 3,7 4,7 6,4 7,0* ________________________________________________________________________
* Denna siffra beträffande personer i "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" bygger på ett rent beräkningstekniskt antagande och skall inte uppfattas som uttryck för någon politisk bedömning.
Hemmamarknadsefterfrågan är alltjämt svag. I år bör dock den privata konsumtionen åter öka. Detta gäller även för näringslivets investeringar. Utifrån denna utveckling och en väntad exportökning på nära 11 % gör man i den preliminära nationalbudgeten den bedömningen att BNP i år växer med 2,4 %. Denna tillväxt är inte tillräcklig för att åstadkomma en förbättring av arbetsmarknadsläget. Arbetslösheten kommer emellertid inte fortsätta att öka utan ligga kvar på samma nivå som år 1993, dvs. ca 8 %.
År 1995 bedöms den privata konsumtionen stiga med 2 % och bruttoinvesteringarna med 7 %. Tillsammans med en fortsatt god exportkonjunktur ger detta en tillväxt på nära 3 %. Den öppna arbetslösheten minskar år 1995 och beräknas då i genomsnitt uppgå till drygt 7 %.
Under förutsättning att de antaganden om utvecklingen av den internationella ekonomin som angetts i tabell 4 infrias, att exporten växer enligt prognosen och att saneringsprogrammet för de offentliga finanserna fortgår enligt det fastlagda tidsschemat blir utvecklingen av den privata konsumtionen och näringslivets investeringar avgörande för om BNP når den tillväxt som anges i försörjningsbalansprognosen i tabell 5. I det följande redovisas motiveringarna till konsumtions- och investeringsprognosen i den preliminära nationalbudgeten.
Den privata konsumtionen
Under 1990-talet har Sverige övergått från en hög till en låg inflationstakt. De sista åren under 1980-talet och i början av 1990-talet uppgick inflationen i genomsnitt till ca 8 % för att sedan avta till något mer än 2 % år 1992. Genom bl.a. fallande fastighetsvärden innebar denna utveckling en drastisk försämring av hushållens förmögenhetsställning. Samtidigt ökade arbetslösheten kraftigt och trygghetssystemen började ifrågasättas på grund av ett snabbt växande budgetunderskott. I flera avseenden kan utvecklingen beskrivas som en deflationskris, och den ledde till att hushållen minskade sin privata konsumtion trots att deras sammanlagda disponibla inkomster ökade med 8 % åren 1991 och 1992. Från år 1991 till år 1993 föll den privata konsumtionen med inte mindre än 6 %. Hushållens reala konsumtion för år 1993 kom därmed att hamna strax under 1987 års nivå, innebärande att sparkvoten nådde nivåer som inte har någon motsvarighet på flera decennier tillbaka i tiden. Den kraftiga nedgången i den privata konsumtionen är en av de främsta orsakerna till minskningen av BNP under de senaste åren.
År 1993 sjönk hushållens realt disponibla inkomster efter den starka ökningen under perioden 1990 t.o.m. 1992. De senaste årens uppgång i sparandet fortsatte dock trots inkomstfallet. Den privata konsumtionen minskade nämligen mer än inkomsterna. Från år 1989 har sparkvoten stigit med ca 12,5 procentenheter. Åren 1994 och 1995 beräknas realinkomsterna stiga med ca 1 % per år. Denna ökning förklaras bl.a. av att den genomsnittliga lönen väntas öka med 3,5 % per år 1994 och 1995, vilket får anses högt vid nuvarande arbetsmarknadsläge och med hänsyn till att den underliggande inflationstakten uppgår till ca 2 %. Skillnaden i utveckling mellan ekonomins olika delar förväntas avspeglas i lönebildningen. Industrins löner beräknas öka med 1 resp. 1,5 procentenheter mer än genomsnittet i ekonomin under prognosperioden.
Statistik från tredje kvartalet 1993 gav indikationer på att den privata konsumtionen kunde ha passerat sin bottennivå. Preliminära uppgifter för fjärde kvartalet visar emellertid att en sådan slutsats kan vara förhastad. Under hösten och i början av innevarande år har hushållens nybilsregistreringar dock ökat kraftigt. Att bilförsäljningen förefaller öka tyder på att hushållen är något mindre osäkra om sin ekonomiska situation och inte längre är lika benägna att öka sitt sparande.
Förklaringen till att konsumtionsutvecklingen nu bör vända torde framför allt ligga i att hushållens finansiella situation är på väg att förbättras. Den kraftiga ökningen av sparandet har medfört att hushållssektorns skuldkvot har kommit ned till samma nivå som vid tiden för kreditmarknadens avreglering. Skuldanpassningen har underlättats av en relativt gynnsam utveckling av disponibel inkomst för hushållssektorn som helhet. I nationalbudgeten framhålls att beräkningar av förmögenhetseffekterna av bostadsprisfallet tyder på att vissa grupper med mycket låga redovisade inkomster har drabbats hårt, sett i relation till den disponibla inkomsten. Det är möjligt att dessa grupper ännu inte förmått anpassa sitt sparande till en önskad nivå, varför deras sparande kan komma att öka fortsättningsvis. Det går sålunda inte att i dag hävda att hushållens skuldanpassning är avslutad.
En ytterligare förklaring till att konsumtionsefterfrågan nu kan komma att öka är sannolikt att hushållen inte längre tror att arbetslösheten kommer att öka i samma takt som tidigare.
Det är emellertid inte troligt att den privata konsumtionen ökar i en takt som medför ett snabbt fall i sparkvoten. Det finns ett antal skäl till att konsumtionsökningen blir relativt måttlig under de närmaste åren. Arbetslösheten väntas i och för sig sluta att öka under prognosperioden, men den kommer fortfarande att ligga på en hög nivå. Att arbetslösheten kommer att vara fortsatt hög, särskilt för vissa grupper, motiverar ett högt sparande. Då de offentliga finanserna beräknas visa stora underskott även åren 1994 och 1995 torde dessutom risken för framtida inkomstbortfall på grund av budgetförstärkningar uppfattas som betydande.
Utöver de faktorer som bidrar till att hålla tillbaka kreditexpansionen, är det troligt att hushållen nu med erfarenheten från de senaste årens negativa ekonomiska utveckling eftersträvar en högre förmögenhetskvot än tidigare, vilket ytterligare bidrar till att viljan att skuldsätta sig kommer att vara relativt låg.
I den peliminära nationalbudgeten görs bedömningen att den privata konsumtionen successivt kommer att öka under prognosperioden. Uppgången sker dock från en låg nivå och med ett sådant förlopp att sparkvoten stiger även i år för att sedan gå ned år 1995. Sparkvoten kommer dock att ligga kvar på en för svenska förhållanden hög nivå (jfr tabell 7). Den privata konsumtionen väntas öka med 0,7 % år 1994 och 2,0 % år 1995.
Tabell 7. Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande
_________________________________________________________________________ Mdkr _______________________________________ 1992 1993 1994 1995 _________________________________________________________________________
Löpande priser: Löner 641,3 631,5 655,0 684,0 Företagarinkomster 57,3 52,9 54,5 57,0 Räntor och utdelningar, netto -32,9 -28,8 -22,2 -10,0 Inkomstöverföringar från offentlig sektor 348,7 376,3 389,5 397,8 Övriga inkomster, netto 111,0 120,1 123,6 129,1 Direkta skatter, avgifter m.m. 287,6 292,7 312,9 328,9
Disponibel inkomst 837,7 859,3 887,5 929,1
Privat konsumtion 776,0 792,0 815,9 860,5
Sparkvot, nivå i % 7,4 7,8 8,1 7,4
Procentuell utveckling 1985 års priser:
Disponibel inkomst 2,7 -3,4 1,0 1,2
Privat konsumtion -1,9 -3,9 0,7 2,0 _________________________________________________________________________
Investeringsutvecklingen
En kraftig produktionstillväxt, fallande realräntor och en starkt förbättrad lönsamhet skapar förutsättningar för en investeringsökning i näringslivet under åren 1994 och 1995. Den fortsatta nedgången i bostadsbyggandet innebär att bruttoinvesteringarna ökar först under år 1995. I nationalbudgeten framhålls att tecken på stabilisering av tillgångspriserna, samt en trolig efterfrågeuppgång då arbetsmarknadsläget upphör att försämras, gör att fallet i bostadsinvesteringarna dämpas mot slutet av perioden.
Tabell 8. Bruttoinvesteringar efter näringsgren
Mdkr 1992 Årlig procentuell volymförändring Löpande __________________________________ priser 1992 1993 1994 1995 _________________________________________________________________________
Näringsliv 127,3 -15,6 -14,6 8,7 11,9 Offentliga myndigheter 32,4 1,2 2,0 -1,7 -0,7 Bostäder 85,0 -6,4 -22,6 -49,5 -6,5
Totalt 244,7 -11,0 -14,0 -6,7 7,1 därav maskiner 88,3 -15,6 -13,3 10,3 12,2 _________________________________________________________________________
De totala bruttoinvesteringarna som andel av BNP -- också frånräknat bostadsinvesteringarna -- har minskat kraftigt sedan 1989. Den uppgång som ändå sker under åren fram till 1995 räcker inte till för att investeringskvoten skall nå upp till den långsiktiga trenden.
Förutsättningarna för en kraftig investeringsuppgång bör förstärkas av att företagens lönsamhet nu ligger på en historiskt sett mycket hög nivå. Tillsammans med en nedgång i realräntorna bör detta leda till väsenligt större investeringar. I den preliminära nationalbudgeten hävdas vidare att ett antal faktorer förutom investeringsökningen också talar för att industrin kan klara av produktionsuppgången utan risk för överhettningstendenser. Produktionsuppgången beräknas bli stor i vissa kunskapsintensiva sektorer där kapitalintensiteten är relativt låg. Trång sektor inom dessa branscher skulle kunna vara bristen på arbetskraft, men i dagsläget bedöms inte den risken vara överhängande. Även vissa delar av verkstadsindustrin med en förväntad stor produktionsuppgång, som maskin- och transportmedelsbranscherna, bedöms kunna klara av produktionsökningen under år 1994 utan överhettningstendenser beroende på ett i utgångsläget lågt kapacitetsutnyttjande. Flexibiliteten inom industrin kan ha ökat, vilket i så fall kan leda till ett bättre utnyttjande av maskiner och anläggningar. Den tredje faktorn, vilken är svår att kvantifiera, är att det finns outnyttjade industrilokaler som kan tas i bruk när konjunkturen vänder.
Som nämnts faller byggnadsinvesteringarna under år 1994 ytterligare genom den svaga utvecklingen av bostadsbyggandet. Till en viss del begränsas nedgången i den totala byggnadsverksamheten av att reparations- och underhållsverksamheten expanderar. Fallet i ombyggnadsverksamheten leder till att underhållsåtgärderna ökar. Det trettioprocentiga avdraget för arbetskostnader vid underhållsåtgärder på bostadsfastigheter och vissa subventioner till underhåll av kommunala byggnader bör stimulera till ökad reparationsverksamhet under år 1994. Sammantaget minskar dock byggnadsverksamheten med 10 % år 1994.
Tabell 9. Byggnadsverksamhet
Mdkr 1992 Årlig procentuell volymförändring Löpande __________________________________ priser 1992 1993 1994 1995 _________________________________________________________________________
Byggnadsinvesteringar 155,4 -7,1 -14,5 -20,6 1,3 näringslivet 48,1 -11,6 -14,4 2,0 7,3 myndigheter 22,4 1,8 6,7 -2,2 -1,2 bostäder 85,0 -6,4 -22,6 -49,5 -6,5
Reparationer och underhåll 64,9 -5,3 0,0 8,0 -2,0
Totalt 220,3 -6,5 -9,9 -10,5 -0,1 _________________________________________________________________________
I nationalbudgeten görs bedömningen att under år 1995 vänder byggnadsinvesteringarna uppåt till följd av att byggandet inom näringslivet förutses stiga. Expansionen väntas dock bli begränsad på grund av det stora utbud av kommersiella lokaler som väntas kvarstå också under år 1995.
Inflationsutvecklingen
Sammantaget beräknas konsumentprisindex (KPI) öka med 2,2 % resp. 3 % under loppet av åren 1994 och 1995. Den underliggande inflationstakten, som visar KPI korrigerat för effekter av deprecieringen samt ändrade indirekta skatter och subventioner, begränsas enligt prognosen till 1,1 % och 2,6 % under år 1994 resp. år 1995. I den preliminära nationalbudgeten framhålls att uppgången mellan åren 1994 och 1995 i den underliggande inflationstakten sannolikt är överdriven. Den metodik som används för att beräkna prisutvecklingen har troligen överskattat importprisernas bidrag år 1993 och underskattat detsamma år 1994. Ett genomsnitt på knappt 2 % per år under åren 1993--1995 ses som en bättre beskrivning av utvecklingen.
Tabell 10. "Underliggande" inflationstakt Bidrag i procentenheter
1992 1993 1994 1995 _______________________________________________________________________
"Underliggande" inflationstakt 2,7 1,7 1,1 2,6
Indirekta skatter, subventioner och arbetsgivaravgifter -0,8 -0,3 0,3 0,7 Deprecieringens direkta effekter 2,9 0,9 -0,3
KPI, dec.- dec. 1,9 4,4 2,2 3,0 _______________________________________________________________________
Det finns givetvis risker för en mer ogynnsam prisutveckling än vad som angivits i tabell 10. Kapitalbrist kan uppstå i delar av industrin. Vidare kan en fortsatt svag valuta tillsammans med en starkare industrikonjunktur och en ökning av hemmamarknadsefterfrågan ge ett allt kraftigare genomslag på den inhemska prisnivån. Denna risksituation uppträder alltid efter en kraftig depreciering eller, vid fast växelkurs, en kraftig devalvering. Som emellertid framhållits i det tidigare avsnittet om investeringsutvecklingen är risken för en överhettning i ekonomin eller delar av ekonomin inte överhängande. Takten i importprisökningarna har under hösten dämpats. Om förstärkningen av kronan som påbörjades i januari i år fortsätter bör riskerna för en ökad inflation vara marginella.
Av följande diagram framgår hur KPI i Sverige har utvecklats i jämförelse med utvecklingen i OECD-området.
Konsumentpriser Årlig procentuell förändring
33>
Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden. Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet
Jämförelsen med OECD-området skall dock tolkas med stor försiktighet. Stora skillnader mellan OECD-länderna föreligger alltjämt i hur KPI eller motsvarande mått är konstruerat. Ett harmoniseringsarbete har påbörjats inom EU och EFTA för att skapa möjligheter till en bättre jämförbarhet när det gäller inflationsutvecklingen.
Arbetsmarknadsläget
Av den senaste rapporten om arbetsmarknadsläget (1993-01-20) från Statistiska centralbyrån (SCB) framgår att försämringen av arbetsmarknaden, som under det senaste året har varit mycket kraftig, har avtagit under hösten och nu möjligen kan ha upphört. Fortfarande är dock läget på arbetsmarknaden mycket otillfredsställande. I december räknades 71,5 % av befolkningen i åldern 16--64 år till arbetskraften och av dessa var 8 % arbetslösa. Motsvarande siffror för november var 70,9 % resp. 8,4 %. Skillnaderna mellan november och december är små och ligger inom de statistiska felmarginalerna. Byggnadsindustrin och verkstadsindustrin är fortfarande de hårdast drabbade näringsgrenarna.
I december var antalet öppet arbetslösa 339 000 personer, vilket är 77 000 personer fler än ett år tidigare. Arbetslösheten är högre bland männen än bland kvinnorna. Medan 9,6 % av männen i arbetskraften var arbetslösa i december var motsvarande andel för kvinnorna 6,2 %. Antalet arbetslösa med en sammanhängande arbetslöshetstid om minst sex månader, dvs. långtidsarbetslösa, uppgick i december till 133 000 personer. Det innebär att nästan 40 % av alla arbetslösa är långtidsarbetslösa.
Senaste uppgifter från Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) (1994-02-03) visar att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat kraftigt under de senaste månaderna. I slutet av januari fick ca 245 000 personer del av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket motsvarar 5,8 % av arbetskraften. Det är en ökning med 21 000 sedan december. Sedan slutet av december år 1993 har antalet arbetslösa minskat med 11 000 personer. Detta hänger emellertid samman med den nämnda kraftiga ökningen av antalet personer i åtgärder.
Att arbetsmarknadsläget kan komma att förbättras kan utläsas av AMS senaste uppgifter om antal varsel. Under januari 1994 varslades drygt 4 000 personer om uppsägning, vilket skall jämföras med 14 000 för ett år sedan. De senaste månadernas varselsiffror är en signal om att läget på arbetsmarknaden kommer att förbättras under innevarande år. Varselnivån sjunker inom alla näringsgrenar. Inom kommuner och landsting minskar varslen bl.a. som en följd av de överenskommelser om utbildning m.m. som man träffat med länsarbetsnämnderna.
I nationalbudgeten görs bedömningen att den öppna arbetslösheten innevarande år kommer att genomsnittligt uppgå till 8 % och år 1995 till 7,2 %.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Inledning
Den bedömning av den ekonomiska utvecklingen som utskottet redovisat innebär att den svenska produktionen under år 1994 åter börjar växa. Återhämtningen är exportledd, vilket är en förutsättning för att tillväxten skall bli uthållig. Som framhålls i finansplanen har Sverige under de senaste decennierna haft en för liten industrisektor. Den förda politiken under 1970- och 1980-talen skapade inte de nödvändiga villkor som måste finnas för att industrisektorn skulle kunna växa. Detta gäller i synnerhet villkoren för de mindre och medelstora företagen.
Missgreppen under 1970- och 1980-talen i stabiliseringspolitiken var flera. Under den första oljekrisen på 1970-talet försökte den dåvarande regeringen att genom den s.k. överbryggningspolitiken avskärma Sverige från följderna av de kraftigt stigande oljepriserna. Detta misslyckades och följden blev en förstärkt kostnadskris. Några allvarliga försök att skapa förutsättningar för en lönebildningsprocess som var förenlig med låg inflation gjordes aldrig. Bl.a. denna underlåtenhet ledde till en högre inflation i jämförelse med våra viktigaste handelspartners och en successiv försämring av näringslivets konkurrenskraft. Denna utveckling framtvingade devalveringar. När Socialdemokraterna efter valet 1982 bildade regering var den första åtgärden att skriva ner kronans värde med 16 %. Avsikten var att devalveringen skulle vara offensiv, men den nödvändiga eftervården av devalveringen åsidosattes helt och resultatet av den förda politiken blev katastrofal för ekonomin. Som anförs i finansplanen gav kombinationen av internationell högkonjunktur och devalveringarna i början av 1980-talet ett felaktigt intryck av att de ekonomiska problemen var lösta. Devalveringen och slopandet av kredit- och valutaregleringen, som ägde rum före skattereformen, skapade en våldsam överhettning. Resultatet blev att när lågkonjunkturen nådde Sverige föll den totala produktionen år 1991 med nära 2 % samtidigt som budgetunderskottet och statsskulden snabbt växte och arbetsmarknadsläget kraftigt försämrades.
Den ekonomiska politiken
Den ekonomiska politik som nu förs syftar till att eliminera obalansen och skapa en tillräckligt hög, stabil och uthållig tillväxt för att därigenom åstadkomma nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem.
Den förda politikens inriktning är att den skall leda till en minskning av den totala arbetslösheten -- inklusive personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder -- innebärande åtminstone en halvering vid sekelskiftet. För att åstadkomma en sådan utveckling krävs en snabb exportledd tillväxt med ökning av produktion och jobb i näringslivet. Med den förutsatta BNP-ökningen under åren 1994 och 1995 på 2 till 3 % per år har i finansplanen en kalkyl gjorts som innebär ett tillväxtkrav på ca 4 % per år i genomsnitt för perioden 1996--1999.
Med denna historiskt sett mycket positiva ekonomiska tillväxt på ca 4 % per år bör en stark sysselsättningsökning kunna uppnås. De krav som förverkligandet av en sådan positiv utveckling kommer att ställa på den ekonomiska politiken och på beredvilligheten att acceptera förändringar i det ekonomiska livet är dock stora. En hög tillväxt i näringslivet och en samtidig minskning av arbetslösheten är nödvändig om de offentliga finanserna skall komma i balans.
Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken
I motion Fi208 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) krävs en omedelbar ändring av inriktningen av politiken för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Redan i år måste arbetslöshetskurvorna vända. Inflationen och bytesbalansens utveckling utgör i dag inget hinder för en expansiv finanspolitik. Det är statsfinanserna som i dagsläget utgör en allvarlig restriktion för den ekonomiska politiken. Enligt motionärerna måste kraftfulla stimulansåtgärder vidtas. Åtgärderna måste emellertid utformas så att de uppfyller högt ställda krav på effektivitet, finansiering och tidsbegränsning. Med en sådan inriktning av politiken bör efterfrågan kunna öka i den inhemska ekonomin utan att räntorna börjar stiga.
De finanspolitiska åtgärder som föreslås i motion Fi208 (s) är följande.
Investeringarna skall stimuleras genom:
Direktavskrivningar för näringslivets maskininvesteringar under perioden 1994-05-01--1995-07-01. Av investeringarna får 70 % skrivas av.
Stimulansbidrag (20 %) till ROT i lägenheter.
Investeringsstöd på 10 % till nyproduktion av bostäder. Igångsättning före 1995-01-01 krävs.
Ökade satsningar på infrastrukturinvesteringar i vägar och järnvägar.
Investeringsstöd för reparation av skolor och andra kommunala byggnader.
En större ökning av den privata konsumtionen än den som anges i den preliminära nationalbudgeten skall åstadkommas genom en ökad köpkraft hos hushållen. De konkreta åtgärderna innebär att årets höjning av inkomstskatten (slopandet av grundavdraget) återtas och att beslutet att försämra skatteeffekten av ränteavdragen rivs upp.
De finanspolitiska åtgärderna måste, menar motionärerna, också kompletteras med en djärvare penningpolitik. Inflationstrycket är för närvarande obefintligt och det växande överskottet i bytesbalansen skapar, sägs i motionen, utrymme för en sådan penningpolitik.
Utöver de i motionen föreslagna finans- och penningpolitiska åtgärderna föreslås i motion Fi208 (s) att ytterligare medel tillförs arbetsmarknadspolitiken och att vissa näringspolitiska åtgärder vidtas. Inom det näringspolitiska området föreslås bl.a. att företagens kapitalförsörjning förbättras genom att utvecklingsfonderna ges större möjligheter att stödja småföretagen och att AP-fonderna tillåts att utöka sin rätt till aktieplaceringar.
Innan utskottet tar ställning till den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i motion Fi208 (s) vill utskottet på en punkt korrigera en missuppfattning av finansplanen som förs fram i motionen.
I sin analys av den förda ekonomiska politiken hävdar motionärerna att det "i mandatperiodens elfte timme" sker en omläggning av den ekonomiska politikens inriktning. I motionen påstås att enligt finansplanen "skall inte längre inflationsbekämpningen vara överordnad andra ambitioner och krav. I stället anger man en ny inriktningsnorm för den ekonomiska politiken: att arbetslösheten minst skall halveras till slutet av 1990-talet". I samma avsnitt i motionen heter det: "Nu, då regeringens politik har lett till att produktionskapacitet slagits ut, och då riskerna för flaskhalsar i vissa exportorienterade delar av näringslivet ökar, överger regeringen kampen mot inflationen som övergripande norm för den ekonomiska politiken."
Som utskottet ser det gör motionärerna en felaktig tolkning av finansplanens målanalys. Det är riktigt, som sägs i motionen, att kampen mot arbetslöshet har hög prioritet. I finansplanens inledning uttalas att två mål är centrala: nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem. Utskottet vill kraftigt understryka att denna målangivelse inte innebär att inflationsmålet övergetts. I själva verket är en låg inflation en förutsättning för att läget på arbetsmarknaden skall förbättras. Om inflationsförväntningar åter skulle tillåtas växa sig starka kommer oundvikligen räntorna att stiga. Effekterna av en sådan utveckling skulle försvaga förutsättningarna för tillväxt och leda till ytterligare försämringar av statsfinanserna. Ansträngningarna att få ned arbetslösheten skulle omöjliggöras.
Utskottets ställningstagande till de förslag till ekonomisk-politiska åtgärder som föreslås i motion Fi208 (s) är följande.
Enligt de beräkningar som redovisas i motionen skulle produktionstillväxten med den socialdemokratiska politiken bli 1 procentenhet högre än den tillväxt för innevarande år som förutses i finansplanen och nära 2 procentenheter över motsvarande tillväxt år 1995. En viktig förklaring till de högre tillväxttakterna är att näringslivets investeringar antas ligga inte mindre än drygt 5 procentenheter över finansplanens bedömning. Det är en anmärkningsvärd investeringsökning med tanke på att man redan i finansplanen förutser kraftiga investeringsökningar.
Den bakomliggande orsaken till den i motionen förutsedda investeringsökningen är de bedömda effekterna av bl.a. förslaget om att direktavskriva investeringar. Utskottet har i höstas i sitt yttrande till skatteutskottet (1993/94:FiU4y) utförligt behandlat direktavskrivningars effekter på den inhemska ekonomin.
I yttrandet framhålls att det bör uppmärksammas att rätten att göra direktavskrivningarna inte kan avgränsas till de tidigarelagda investeringarna utan de måste med nödvändighet omfatta hela investeringsstocken. Man kan nämligen inte särskilja tidigarelagda investeringar från redan planerade. Ett företag som gör en direktavskrivning får vid investeringstillfället i princip en skattekredit, som därefter amorteras genom högre skattebetalningar i framtiden på grund av bortfallande reguljära avskrivningar. Skattebetalningarna omfördelas alltså över tiden, och likviditetsmässigt uppnår företagen bara en temporär fördel. För företagen innebär metoden vissa fördelar, i synnerhet om det rör sig om investeringar i tillgångar med långa avskrivningsperioder. Av yttrandet framgår vidare att för att få företagen att tidigarelägga sina investeringar måste staten sålunda först ge dem en skattekredit för de investeringar som ändå skulle ha kommit till stånd. Dessutom måste staten på motsvarande sätt stödja nytillskottet av investeringar. Hur stort tillskott som därigenom uppkommer är svårbedömt. Gjorda beräkningar -- som utgår från att det reala förräntningskravet på en nyinvestering sjunker vid en partiell direktavskrivning -- tyder dock på att tillskottet kan väntas bli tämligen begränsat, och att den tidigarelagda investeringsvolymen inte ens skulle komma att motsvara skattekrediten. Redan denna osäkerhet om det väntade utbytet av satsningen talar för att andra vägar bör sökas för att stimulera tillväxten och få i gång sysselsättningen. Osäkerheten förstärks av att maskininvesteringar generellt sett har ett mycket stort importinnehåll, och att den föreslagna satsningen därigenom bara delvis skulle få effekt i Sverige. Därtill kommer att det i första hand är de vinstrika exportföretagen som kan dra fördel av förslaget, vilket ytterligare skulle förstärka nuvarande tudelning mellan å ena sidan utlandsinriktade företag som redan arbetar under gynnsamma betingelser och å andra sidan företag som arbetar mot en kärv hemmamarknad. En annan och avgörande invändning mot förslaget är de reaktioner som kan komma mot att budgetunderskottet och det statliga upplåningsbehovet ökar kraftigt. Detta kommer att leda till högre räntor, vilket i sin tur kommer att verka dämpande på efterfrågan och på investeringsaktiviteten.
Utskottets slutsats blir att det är mycket tveksamt huruvida effekten av en investeringsstimulans genom direktavskrivningar ens är i närheten av den storleksordning som måste vara en förutsättning för att prognosen i motion Fi208 (s) skall infrias.
Det i motionen föreslagna stödet till byggsektorn -- dvs. stöd till nyproduktion av bostäder, ROT-åtgärder och infrastruktursatsningar -- antas också ge betydande effekter. De ofta förekommande igångsättningsproblemen leder utskottet till slutsatsen att de betydande investeringsökningar i den offentliga sektorn som redan under år 1994 antas bli följden av de föreslagna åtgärderna också saknar realism. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att den nödvändiga ökning av investeringarna som nu måste komma till stånd inte främst bör avse den offentliga sektorn och byggverksamheten. Som framgått av vad utskottet tidigare framhållit är det i stället industrisektorn som måste ges utrymme att växa.
Genom slopandet av grundavdraget skall, enligt den socialdemokratiska motionen, konsumtionsefterfrågan år 1994 öka med 1,2 %. Detta är 0,5 procentenheter mer än vad som anges i finansplanen. Denna prognos förutsätter emellertid att hushållens sparkvot minskar redan under år 1994. Som utskottet redovisat i avsnittet om den ekonomiska utvecklingen i Sverige är en sådan utveckling mindre sannolik.
De föreslagna skattelättnaderna för hushållen finansieras bl.a. genom höjda skatter på företagandet. Utskottet är av samma uppfattning som regeringen att skattepolitiken måste ha sådan inriktning att incitament skapas som ger företagen motiv till en successiv utbyggnad av produktionskapaciteten. Förslagen i motion Fi208 (s) har motsatt effekt. Utskottet återkommer till dessa frågor i avsnittet om budgetpolitiken.
De föreslagna finanspolitiska, näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vill motionärerna stötta med en "djärvare penningpolitik". Avsnittet i den socialdemokratiska partimotionen om utformningen av penningpolitiken är emellertid synnerligen kortfattat. Det går inte, enligt utskottets mening, att från framställningen i motionen förstå vad som avses med en "djärvare penningpolitik". Utskottet utgår ifrån att det inte är motionärernas avsikt att åter införa en mängd regleringar på kreditmarknaden. Vad som förmodligen avses är en snabbare sänkning av marginalräntan än vad Riksbanken i dag förordar.
En kraftig sänkning av korta räntan kan skapa osäkerhet om Riksbankens ambition att hålla nere inflationen. Det kan i sin tur framkalla en försvagning av kronkursen och förväntningar om stigande långa räntor. Detta skulle direkt motverka investeringarna. Det är därför viktigt, enligt utskottets mening, att Riksbanken värnar om sin uppgift att hålla inflationen på en låg nivå. Först därigenom kan en långsiktigt låg räntenivå erhållas.
I motion Fi208 (s) föreslås att ytterligare 5 miljarder kronor satsas på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
I likhet med motionärerna anser utskottet att situationen på arbetsmarknaden fortfarande är mycket allvarlig. Det finns emellertid nu tydliga tecken på en begynnande återhämtning på vissa delar av arbetsmarknaden. Konkurrenskraften har förbättrats inom industrin. Varslen om uppsägning minskar och antalet nyanmälda lediga platser inom industrin är på uppåtgående. Emellertid fortsätter neddragningarna inom andra delar av ekonomin, främst inom kommunerna. Utskottet vill i detta sammanhang betona att en varaktigt förbättrad sysselsättning bara kan nås genom god och uthållig tillväxt i en stabil ekonomi med en flexibel arbetsmarknad och en god regional utveckling. Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift måste därför vara att bidra till en flexiblare arbetsmarknad.
Som framgår av finansplanen kommer omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser att bibehållas för att hålla tillbaka arbetslösheten och för att bevara och förstärka de arbetssökandes anknytning till arbetsmarknaden. Under budgetåret beräknas i genomsnitt ca 7 % av arbetskraften delta i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Då har antagits att andelen personer i åtgärder stiger genom att utnyttjandegraden av de arbetsmarknadspolitiska medlen ökar. När arbetsmarknadsläget förbättras kommer de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna att trappas ner successivt.
Utskottet vill avslutningsvis understryka att om den återhämtning av ekonomin som nu förutses uteblir -- t.ex. genom en oväntad försämring av konjunkturläget i vår omvärld -- kan ytterligare arbetsmarknadspolitiska insatser bli nödvändiga att genomföra.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motion Fi208 (s) yrkande 1.
I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar (s) förordas en politik som i huvudsak är densamma som i motion Fi208 (s). Utöver förslagen i motion Fi208 (s) föreslår Bengt-Ola Ryttar bl.a. att Riksbanken åter skall bli ett instrument i den ekonomiska politiken, att kreditmarknaden återigen regleras och att antalet beredskapsarbeten kraftigt utökas.
Utskottet tolkar motion Fi201 (s) så att motionären kräver ett fullständigt återupplivande av en traditionell socialdemokratisk politik med betydande regleringar. Riksbankens självständighet skall begränsas, regleringsekonomin skall komma tillbaka och den offentliga sektorn skall åter ges möjlighet att expandera.
Utskottet vill bestämt avstyrka motion Fi201 (s).
I motion Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) framhålls att det är den stora offentliga sektorn, de jättelika transfereringssystemen och det skrämmande budgetunderskottet som är Sveriges huvudsakliga problem. Vid sidan av budgetpolitiken ägnas i motionen ett visst utrymme åt åtgärder inom det stabiliseringspolitiska området.
För att ge goda förutsättningar för investeringar vill motionärerna bl.a. införa direkt- eller nuvärdesavskrivning. Ökade insatser inom ROT-sektorn ses som nödvändiga och även exportkreditgarantierna bör öka.
Stark kritik riktas i motionen mot inriktningen av arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste granskas kritiskt så att de inte förstör det fungerande näringslivet och den fungerande arbetsmarknaden. Åtgärdernas nuvarande enorma omfattning ökar skaderisken. Att sätta sin tillit till dagens arbetsmarknadspolitik är, sägs det i motionen, att sätta sin tillit till planekonomi.
I motionen framhålls att det svenska kreditsystemet och bankerna fungerar illa. Bankerna utsätts inte för konkurrens. Det svenska kreditsystemet beter sig i stället som ett oligopol, för att inte säga en kartell, som inte ger krediter på lika villkor. Sålunda erhåller, enligt motionärerna, stora företag -- även ganska dåliga sådana -- helt andra kreditvillkor och räntor än även välskötta små och medelstora företag. Skillnader i låneräntor mellan det stora företaget och det mindre kan uppgå till nära 5 procentenheter. Detta gäller även om det mindre företaget skulle vara en mycket säkrare låntagare och innebära ett väsentligt mindre risktagande från bankens sida.
Utskottet konstaterar att den kritik av den förda politiken och förslag till alternativa åtgärder som framförs i motion Fi210 (nyd) framför allt hänför sig till det budgetpolitiska området. Utskottet återkommer i avsnittet om budgetpolitiken till dessa frågor.
Förslaget att tillåta direktavskrivningar av investeringar har tidigare i betänkandet behandlats utförligt i anslutning till utskottets ställningstagande till den socialdemokratiska partimotionen.
När det gäller den kritik av arbetsmarknadspolitikens effekter som framförs i motionen kan utskottet i vissa avseenden dela de synpunkter som förs fram i motionen. Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemet utformas så att felaktiga incitament inte skapas som t.ex. leder till att långtidsarbetslösheten ökar och permanentas på en hög nivå. Det är också mot den bakgrunden som åtgärder vidtagits inom arbetsrätten. Arbetsmarknadspolitiken får inte heller leda till att den förstör villkoren för näringslivet och snedvrider konkurrensen.
Utskottet vill emellertid, med anledning av Ny demokratis syn på arbetsmarknadspolitiken, understryka att de åtgärder som nu vidtas för att uppnå en mer flexibel arbetsmarknad inte kan tas till intäkt för att i det nuvarande svåra arbetsmarknadsläget minska de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Utskottet vill på denna punkt hänvisa till vad utskottet tidigare i betänkandet vid behandlingen av motion Fi208 (s) anfört om arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I motion Fi210 (nyd) anförs vidare att kreditmarknaden fungerar dåligt och att Konkurrensverket därför bör göra en utredning om konkurrenssituationen för att belysa de konkurrensbegränsningar som råder inom banksektorn. Utskottet vill med anledning härav anföra följande.
Bankernas situation har stabiliserats. Kreditförlusterna är alltjämt betydande men kulmen på bankkrisen tycks nu ha passerats.
Bankerna har nu lyckats stärka sin kapitalbalans. Som framhålls i finansplanen är den pågående kapitaliseringen av bankerna en viktig förutsättning för att kreditgivningen skall fungera på normala affärsmässiga grunder. I rådande konjunkturläge har kreditmarknaden präglats av en mycket återhållsam hållning. Till stor del beror detta på den svaga låneefterfrågan. Hushållens skuldsanering har fortgått och i näringslivet har den svaga inhemska efterfrågan begränsat låneefterfrågan. De höga marginalerna mellan bankernas ut- och inlåningsräntor började minska under år 1993, och den tendensen kan förutses fortsätta och eventuellt påskyndas som en följd av den ökade konkurrensen. Från konkurrens- och valfrihetssynpunkt är det positivt att startandet av ett antal nya banker har aviserats under hösten och att utländska filialer börjat etableras som komplement till utlandsägda dotterbolag. Nya aktörer är således på väg in på bankmarknaden -- det finns numera inga hinder för smala, specialiserade banker. I likhet med vad som uttalas i finansplanen anser utskottet att denna utveckling är välkommen.
Som utskottet ser det åligger det Konkurrensverket att kontinuerligt följa hur konkurrenssituationen utvecklas inom banksektorn. Något behov av särskild utredning i enlighet med förslaget i motion Fi210 (nyd) föreligger inte.
Utskottet avstyrker med det anförda Fi210 (nyd) yrkandena 1, 2 och 11.
I motion Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v) konstateras att generella efterfrågestimulanser inte längre är möjliga. Däremot förespråkar motionärerna en omfördelning av konsumtionsutrymmet från hög- till låginkomsttagare. Genom en sådan skattepolitik bör, menar motionärerna, den effektiva efterfrågan öka eftersom höginkomsttagarna använder en högre andel av inkomsterna till sparande.
I motionen identifieras tre krisbranscher. Industrikonjunkturen går nu visserligen starkt upp, men byggsektorn, sjukvården och utbildningssektorn släpar efter. Därför krävs ökade satsningar på ROT-program, investeringsstöd för nyproduktion av bostäder och ökade bidrag till utbildningssektorn. I stället för den s.k. ALU-verksamheten vill motionärerna förstärka arbetsmarknadsutbildningen. I motionen upprepar Vänsterpartiet sitt förslag att införa en kommunakut. Utöver här nämnda förslag föreslås en mängd selektiva åtgärder bl.a. inom näringspolitiken. En framtidsfond för förnyelse av produktionen och företagsanknutna löntagarfonder bör inrättas. En särskild fond bör skapas för försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag.
I motion Fi206 (v) krävs också att en alternativ ekonomisk politik måste arbetas fram med sikte på att Sverige skall stå utanför Europeiska unionen (EU).
Utskottet ser förslagen i motion Fi206 (v) som typiska exempel på traditionell vänsterpolitik. Genom olika typer av fonder och andra selektiva åtgärder skall företagen "förnya" sin verksamhet. De föreslagna åtgärderna skall bl.a. finansieras genom en ökad skatte- och avgiftsbelastning på företagen. Det är utskottets bestämda uppfattning att en politik med denna inriktning är tillväxthämmande.
Utskottet konstaterar att Vänsterpartiet i denna motion liksom tidigare lägger stor vikt vid fördelningsfrågorna. Utskottet vill emellertid understryka att det helt överskuggande fördelningsproblemet är den höga arbetslösheten. Vänsterpartiet vill lösa arbetslösheten genom en förnyad expansion av den offentliga sektorn. Detta är enligt utskottets uppfattning inte långsiktigt hållbart. För att en uthållig tillväxt skall komma till stånd måste det privata näringslivet tillåtas växa.
Som enda riksdagsparti är Vänsterpartiet, oavsett utgången av de pågående förhandlingarna, emot ett svenskt medlemskap i EU. Som utskottet ser det är det viktigaste steget för att Sverige skall kunna bemästra den snabbt pågående internationaliseringens krav att Sverige blir medlem i EU. Sker inte detta blir det med all sannolikhet svårt att uppnå den tillväxt under resten av 1990-talet som är nödvändig för att minska arbetslösheten.
Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi206 (v) yrkande 1.
Med det anförda tillstyrker utskottet den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i propositionen.
Framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
I motion Fi207 av Kristina Persson och Ines Uusmann (s) föreslås att en parlamentariskt sammansatt framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad tillsätts.
Det räcker inte, sägs det i motionen, med ökad industriproduktion eller export. Industrin räknar inte med att behöva nyanställa personal i någon större omfattning de närmaste åren. Det gäller i än högre grad byggsektorn.
De nya jobben finns där behoven finns. Det behövs många fler som arbetar med vård, omsorg, utbildning, kultur m.m. Men hur skall jobben finansieras? Hur skall överföringen mellan den högproduktiva exportindustrin och de lågproduktiva tjänsterna ordnas? Hur skall utbildning och kompetensutveckling komma alla till del?
Det finns enligt motionärerna två principiellt sett helt olika vägar att tillgodose behoven av hushålls- eller individtjänster. Antingen accepterar man ett samhälle där vissa tjänar så bra att de kan köpa de tjänster som de lågt avlönade utför. Det betyder fattigdom för och utslagning av många. Eller så finansierar man angelägna tjänster skattevägen. Det har, framhåller motionärerna, varit Sveriges väg, hittills. I motionen understryks att en konjunkturuppgång inte räcker för att lösa problemen, inte heller en ny regering -- om den för en gammal politik. Det krävs nytänkande -- en långsiktig politik som på nya sätt förenar ekonomiska behov med sociala.
Bl.a. dessa frågor måste regering och riksdag diskutera och försöka besvara de närmaste åren. Därför behövs, menar motionärerna, den nämnda parlamentariskt sammansatta framtidsgruppen.
Utvärderingarna av skattereformen visar, sägs det i motion Fi202 av Berndt Ekholm m.fl. (s), att de ekonomiska skillnaderna mellan hög- och låginkomsttagare ökat. Sparkvoten har förändrats från ca --4 % till 8 % av de disponibla inkomsterna. Höginkomsttagarna svarar också för merparten av det extremt höga hushållssparande som under nuvarande lågkonjunktur förstärker de samhällsekonomiska problemen. Hushållen med de lägsta inkomsterna har däremot tvingats öka sin skuldsättning. Genom lågkonjunkturen och massarbetslösheten har löneförändringarna varit små för alla grupper. Även av detta skäl har utjämning mellan hög- och låginkomsttagare efter skattereformen uteblivit.
Skall det svenska samhället även för framtiden präglas av jämförelsevis mindre ekonomiska skillnader och mindre av sociala konflikter och våld, behövs enligt motionärerna nya attityder men också nya ekonomisk-politiska medel. Hur skall lönebildning, utbildningspolitik, skatter, avgifter m.m. omformas för att motverka världens och det egna samhällets uppdelning i "fattiga och rika" på det sätt som bl.a. Sveriges biskopar hösten 1993 beskrev i ett brev?
I motionen föreslås att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att föreslå medel att motverka stora löneskillnader.
I motionerna Fi207 (s) och Fi202 (s) föreslås att en parlamentarisk framtidsgrupp och en utredning tillsätts för att belysa den förändring i arbetsmarknads- och lönestrukturen som kommer att äga rum under 1990-talet. Det som särskilt oroar motionärerna i motion Fi207 (s) är framväxten av en tjänstesektor där lönerna kommer att ligga väsentligt under ett genomsnitt för ekonomins övriga sektorer. Utskottet har från Finansdepartementet erfarit att den kommande långtidsutredningen utförligt kommer att behandla de frågor som tas upp i här aktuella motioner. Utredningen kommer att vara färdigställd i slutet av detta år. Det finns mot den bakgrunden inte anledning att nu tillsätta en utredning för att belysa de frågor som tas upp i motionerna Fi207 (s) och Fi202 (s). Utskottet avstyrker därför dessa motioner.
Inrättande av en framtidsfond, m.m.
För att utveckla svenskt näringsliv och vårda deprecieringen föreslås i motionerna Fi206 yrkande 10 och N281 yrkande 7 -- båda av Gudrun Schyman m.fl. (v) -- att en framtidsfond skall inrättas. Fonden skall ha till uppgift att bidra till den kraftansträngning som kommer att krävas av svenska löntagare och svenska företag, dvs. industri-, tjänsteföretag och offentlig sektor, för att restaurera arbetsmarknaden och göra svenska företag konkurrenskraftiga i en alltmer konkurrensbenägen omvärld. Framtidsfonden skall, enligt motionärerna, kunna använda medel ur fonden för att öka kompetensen, förändra arbetsorganisationen, utveckla tekniken m.m. Finansieringen skall ske dels genom en höjning av arbetsgivaravgiften med 0,6 % från den 1 juli 1994, dels genom att "vårda" kronans depreciering genom att ta in de övervinster som väntas i 1995 års bokslut för speciellt exportföretagen.
I motion Fi204 av Gudrun Schyman m.fl. (v) föreslås att en parlamentarisk utredning tillsätts som skall föreslå åtgärder för att stärka den ekonomiska demokratin och ge löntagarna möjligheter till ökat inflytande i företagen genom följande åtgärder.
Företagsanslutna löntagarfonder bör utredas. De skall användas för att befrämja de anställdas kunskaper om företagets investeringar, finansiering etc. En finansieringsmöjlighet är att företagen får skattemässigt fördelaktiga villkor för att avsätta pengar till "demokratifonder" som styrs av de anställda i samråd med företagsledning, styrelse och ägare.
AP-fonderna bör ges vidgad placeringsrätt i enlighet med de förslag som tidigare lagts fram av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i riksdagen. De anställda i resp. företag ges utökad rätt att företräda AP-fondernas aktier.
Allmännyttans hyresgäster har fr.o.m. juli 1992 förköpsrätt till huset de bor i. En liknande lag för anställda i företag bör utredas. Om företaget skall byta huvudägare eller likvideras, skall de anställdas samlade organisationer ges möjlighet att lägga ett bud som skall prövas av någon myndighet om det är rimligt.
Med anledning av motionerna vill utskottet anföra följande. I motionerna Fi204 (v), Fi206 (v) yrkande 10 och N281 (v) yrkande 7 föreslås att två nya fondkonstruktioner skapas som finansieras genom beskattning av företagen.
Som utskottet ser det försöker Vänsterpartiet med dessa förslag återuppväcka de nedlagda löntagarfonderna. Utskottet avstyrker dessa motionsyrkanden.
Kommission om samhällsekonomin
I motion Fi209 av John Bouvin (nyd) anförs att riksdagen inte klarar att föra Sverige ur den svåra ekonomiska och moraliska kris som landet befinner sig i. Budgetunderskottet överstiger 30 % av den totala budgeten. Det politiska systemet har överlevt sig själv. Det fungerar i dag utan målsättning, utan nationell strategi och utan ansvarstagande från de politiker som säger sig leda landet. Sveriges belägenhet är redan analyserad och belyst på ett förträffligt sätt genom Lindbeckkommissionens rapport per den 9 mars 1993. Så varför inte, menar motionären, använda den som grundstommen i en kommande kriskommission. I motionen föreslås att en kriskommission tillsätts, vars uppgift skall vara att leda Sverige ur den ekonomiska moraliska kris som vi befinner oss i.
Kriskommissionens uppgift skall bl.a. vara att:
Föreslå mätbara mål för sanering av Sveriges ekonomiska och moraliska förfall.
Utforma propositioner för att genomföra aktiviteter, föredra propositioner för regeringen.
Informera riksdagen och riksdagens utskott om konsekvenserna av att aktiviteter genomförs resp. inte genomförs.
Kommissionen skall bestå av 5--9 ledamöter med omvittnad kompetens, sunt förnuft och moral, t.ex. dr Curt Nicolin och professor Assar Lindbeck.
Utskottet anser att förslaget i motion Fi209 (nyd) är mer än egendomligt. En kriskommission bestående av 5--9 ledamöter bör enligt motionären i stort ersätta den genom riksdagen av Sveriges folk valda regeringen och "leda Sverige ur den ekonomiska och moraliska kris som vi befinner oss i". Motionen avstyrks.
Ny demokrati föreslår i sin motion Fi210 (nyd) yrkande 7 att de händelser kartläggs som ledde fram till att regeringens valuta- och räntepolitik totalhavererade den 19 november 1992. I dessa tider när räfst och rättarting hålls med diverse banker är det, sägs det i motionen, en självklarhet att politikerna föregår med gott exempel och granskar sin egen roll.
I motion Fi210 (nyd) yrkande 8 föreslås att med Lindbeckkommissionen som förebild en kommission tillsätts som koncentrerar sig på hur vi bäst skall bekämpa arbetslösheten och skapa de nya viktiga jobben.
Med anledning av yrkandena 7 och 8 i motion Fi210 (nyd) vill utskottet anföra följande.
Få händelser i den ekonomiska politikens historia har analyserats så ingående som övergivandet av den fasta växelkursen den 19 november 1992. Utskottet ser det inte som angeläget att nu tillsätta en utredning för att belysa bakgrunden till detta beslut. Utskottet avstyrker därför yrkande 7 i motion Fi210 (nyd).
Som utskottet tidigare i betänkandet framhållit har regeringen gett högsta prioritet åt bekämpning av arbetslösheten. I detta arbete har regeringen möjlighet att utnyttja all den kompetens som finns inom detta område. Det är inte aktuellt, som föreslås i motionen, att tillsätta någon ny Lindbeckkommission.
Utskottet avstyrker sålunda motion Fi210 (nyd) yrkande 8.
Miljömålen för den ekonomiska politiken
I motion Jo690 av Margareta Winberg m.fl. (s) yrkande 6 framhålls att man ser positivt på regeringens förslag att se över regelsystem, instruktioner, författningar m.m. för att bedöma behovet av miljöanpassning. Ambitionsnivån måste emellertid ligga högre. Konkreta förslag till hur miljöregler skall inlemmas i de olika verksamheter som bl.a. utförs i statliga verk och kommuner måste utformas. Motionärerna föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att snarast återkomma med en sådan redovisning.
I bilaga 1.4 till finansplanen ges en redogörelse för hur olika styrmedel i miljöpolitiken utnyttjas för att förbättra miljön. I bilagan redovisas även det pågående arbetet med att göra styrmedlen mer effektiva och vilka områden som nu måste prioriteras i miljöarbetet. Av bilagan framgår att skattesystemet kan utformas så att det bidrar till att uppfylla väsentliga miljömål, samtidigt som det bidrar till ökad sysselsättning. Ett antal sådana miljörelaterade skatter finns i dag i Sverige och ger sammanlagda inkomster för staten på ca 40 miljarder kronor per år. Den i bilagan aviserade utredningen skall analysera möjligheterna att införa ytterligare miljöskatter som samtidigt bidrar till skattelättnader som kan stimulera bl.a. sysselsättningen.
Enligt utskottets uppfattning är yrkande 6 i motion Jo690 därmed tillgodosett.
Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen
I motion Fi205 av Ingvar Svensson och Harry Staaf (kds) hävdas att det måste finnas en etisk dimension i hanteringen av de ekonomiska frågorna. Motionärerna diskuterar vilka etiska och institutionella krav som bör ställas för att uppnå en långsiktigt god ekonomisk utveckling. Motionärerna tar sin utgångspunkt i teorier som nobelpristagaren Douglass C. North lanserat. Rika och väl utvecklade ekonomier kännetecknas av arbetsdelning, hög grad av specialisering samt omfattande handel. När specialiseringen gör produktionsförmågan alltmer likartad och allt mindre begränsande blir enligt motionärerna transaktionsförmågan allt viktigare. Transaktionskostnaderna, dvs. sök- och informationskostnader, förhandlings- och beslutskostnader samt kontroll- och genomförandekostnader, utgör en mycket stor del i en utvecklad ekonomi. Förmågan för ett land att hålla transaktionskostnaderna nere blir därför avgörande för möjligheterna att höja välståndet.
Transaktionskostnadernas storlek bestäms av de s.k. institutionerna. Med institutioner menas de vanor, normer och regler som utgör spelreglerna i ekonomin. Institutionerna sätter också ramarna för mänskligt beteende.
Motionärerna anför att i ett samhälle där ekonomin baseras på hederlighet, personligt ansvarstagande och hänsynstagande blir transaktionskostnaderna låga. Empiriska erfarenheter visar detta. Även om institutionernas betydelse lyfts fram i den senaste finansplanen borde deras roll i högre grad prägla det långsiktiga arbetet för en god ekonomisk utveckling, menar motionärerna. Regeringens långtidsutredningar, finansplaner och övriga ekonomiska dokument bör i större utsträckning än i dag beakta etikens och därmed institutionernas betydelse.
Som motionärerna påpekar har regeringen i finansplanerna uppmärksammat den etiska dimensionen i hanteringen av de ekonomiska frågorna. I den senaste finansplanen finns ett särskilt avsnitt om etik och moral som avslutas med följande: "Samhällets förankring i en god etik är därför av avgörande betydelse för en väl fungerande ekonomi." Utskottet ser därför inte skäl att genom ett särskilt tillkännagivande göra regeringen uppmärksam på betydelsen av dessa frågor. Motion Fi205 (kds) avstyrks därför av utskottet.
Det internationella betalningssystemet
I motion Fi203 av Gudrun Schyman m.fl. (v) uttrycker man oro för att kortsiktiga och spekulativt inriktade transaktioner på de internationella finansmarknaderna verkar destabiliserande på dessa marknader. Motionärerna anser att en internationell skatt inte skulle förhindra valutaflödena men den skulle verka bromsande och stabiliserande. Sverige borde enligt motionärerna verka för att IMF-stadgan skärps och preciseras så att det blir lättare att ingripa mot spekulativa och kortsiktigt inriktade transaktioner. Regeringen bör enligt motionärerna verka för större stabilitet i det internationella betalningssystemet.
Motionärerna tycks utgå från att alla transaktioner av kortsiktigt slag är spekulativa och destabiliserande. Med fria kapitalrörelser följer att variationerna i flödenas omfång och i tid kan vara mycket stora. Detta är snarare ett uttryck för att de finansiella marknaderna fungerar. Samtidigt finns naturligtvis ett behov av att utöva tillsyn av marknaderna och aktörerna. Det är t.ex. angeläget att aktörerna genom sitt agerande inte utsätter sig själva eller sina uppdragsgivare för otillbörliga risker. I avsikt att undanröja sådana för handeln med s.k. derivatinstrument överväger man för närvarande i internationella sammanhang att skärpa kapitaltäckningskraven. Utskottet ser mot bakgrund härav inte skäl att vidta några åtgärder med anledning av motionärernas förslag. Motion Fi203 (v) avstyrks av utskottet.
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen
Den offentliga sektorns finanser har försämrats dramatiskt. Mellan 1990 och 1993 har Sverige gått från ett mindre överskott till ett av västvärldens största underskott i de offentliga finanserna. Inom OECD-området var det i fjol endast Grekland som hade ett större underskott än Sverige. Då motsvarade underskottet i Sverige 13,5 % av BNP, vilket jämfört med situationen tre år tidigare var en försvagning med 253 miljarder kronor, eller motsvarande 18 % av BNP.
I en analys som redovisas i den preliminära nationalbudgeten (prop. 100, bilaga 1.1 s. 87) förklaras fallet i de offentliga finanserna av framför allt konjunkturnedgången. Drygt 70 % av försämringen, eller ca 180 miljarder kronor, sammanhänger med den kraftiga nedgången i sysselsättningen, med ökningen av arbetslösheten och med det statliga stödet till bankerna.
Hushållen har under treårsperioden ökat sitt sparande och samtidigt har vinstandelen stigit. Detta förklarar ytterligare 30 miljarder kronor av försvagningen.
Det omfattande och dyra bostadsbyggandet i slutet av 1980-talet ledde till att utgifterna för räntebidrag ökade kraftigt under 1991 och 1992. Detta har bidragit till ca 18 miljarder kronor av försvagningen.
Lägre ersättningsnivåer i vissa transfereringssystem har å andra sidan bidragit till att det offentliga sparandet under de tre åren förstärkts med ca 16 miljarder kronor.
Preliminära beräkningar visar att 1991 års skattereform svarar för ca 15 miljarder kronor av försämringen. Hälften av detta belopp beror på att reformen i rådande konjunkturläge inte lett till de dynamiska effekter man räknat med. Återstoden sammanhänger bl.a. med att bolags- och pensionsfondsbeskattningen samt den särskilda löneskatten gett mindre inkomster än väntat.
Övriga skattesänkningar beräknas ha försvagat de offentliga finanserna med ca 12 miljarder kronor mellan 1990 och 1993. Av stor betydelse är därvid att den tillfälligt höjda mervärdesskatten och den likaledes tillfälliga arbetsmiljöavgiften gav ett inkomsttillskott år 1990, vilket bortföll när dessa skatter avvecklades två år senare.
De växande stora underskotten i statsfinanserna avspeglar sig i en snabbt stigande statsskuld. På drygt tre år har statsskulden i det närmaste fördubblats, och vid utgången av 1993 uppgick den till 1 132 miljarder kronor. Det motsvarar drygt 75 % av BNP. Skulden i sig utgör inte något större hot, åtminstone inte för stunden. Inom övriga delar av den offentliga sektorn finns nämligen också betydande tillgångar, framför allt inom AP-fonden. Om även dessa tillgångar beaktas inskränker sig den offentliga sektorns nettoskuld vid samma tidpunkt till ca 15,5 % av BNP, vilket är en lägre nivå än i många andra länder.
Vad som oroar är emellertid den mycket snabba skuldökningen, vilken -- om inget görs -- leder till att vi inom några få år passerar genomsnittet för OECD-länderna och därefter närmar oss de nivåer som gäller för mer skuldtyngda industriländer som Belgien, Italien och Grekland.
Oroande är också att den snabba skuldökningen driver upp utgifterna för statsskuldräntor, som därigenom successivt kommer att minska utrymmet för andra angelägna utgifter på statsbudgeten. Utskottet har vid upprepade tillfällen pekat på detta problem och krävt att åtgärder vidtas. Ett viktigt steg i denna riktning har också tagits när riksdagen på förslag av regeringen i förra årets kompletteringsproposition lade fast ett saneringsprogram för de offentliga finanserna under perioden 1994--1998. Programmet omfattar besparingar och inkomstförstärkningar på sammanlagt 81 miljarder kronor och väntas leda till att det konjunkturrensade underskottet i de offentliga finanserna avskaffas mot periodens slut.
Delar av saneringsprogrammet har genomförts under hösten 1993, däribland indexeringen av vissa miljö- och punktskatter samt finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. I budgetpropositionen återkommer regeringen med förslag om ytterligare besparingar, vilka tillsammans med de tidigare åtgärderna väntas leda till en långsiktig förstärkning av de offentliga finanserna på netto ca 14 miljarder kronor.
Det budgetförslag som regeringen redovisar för budgetåret 1994/95 innebär att den tidigare utvecklingen mot ökande underskott och lånebehov nu bryts. Jämfört med innevarande budgetår väntas såväl budgetunderskott som upplåningsbehov minska med ca 50 miljarder kronor. En viktig förklaring till denna förändring är att konjunkturen nu vänt och att behovet av stödinsatser för bankerna väntas minska markant.
I efterföljande tabell redovisas budgetutfallet samt lånebehov och statsskuld för budgetåren 1991/92 och 1992/93 samt regeringens beräkning av motsvarande värden för de båda efterföljande budgetåren.
33>
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer utgår från de ekonomisk-politiska mål som regeringen tidigare lagt fast. Enligt dem skall det strukturella underskottet i de offentliga finanserna avvecklas och den totala offentliga finansiella skulden stabiliseras samt på sikt minska, mätt som andel av BNP.
Under de närmaste åren är det enligt regeringen nödvändigt att vissa omfattande förändringar kommer till stånd. De bör genomföras i överensstämmelse med det saneringsprogram som riksdagen antog våren 1993. Detta program innebär att budgeten under de närmaste fem åren skall förstärkas med 46 miljarder kronor netto, vilket skall uppnås med hjälp av utgiftsbegränsningar, ökade egna avgifter och skatteförändringar. Programmet innebär dessutom att den offentliga konsumtionen skall begränsas så att utgifterna hålls realt oförändrade.
Nya reformer som leder till utgiftsökningar skall alltid kombineras med lika stora utgiftsminskningar inom lägre prioriterade områden.
Regeringen räknar med att det kommer att ta lång tid innan man återskapat starka offentliga finanser. Även framöver måste det reguljära budgetarbetet därför vara inriktat på en hård utgiftsprövning.
I budgetförslaget för 1994/95 lägger regeringen fram förslag som syftar till att begränsa utgifterna för tandvårdsförsäkringen och för läkemedel med sammanlagt drygt 1,2 miljarder kronor i helårseffekt. Dessutom har ytterligare besparingar på 2,1 miljarder kronor gjorts inom samtliga departements ansvarsområden. Så t.ex. har besparingar gjorts i stödet till folkbildning, hemspråk och skyddsrumsbyggande liksom i presstödet och RBF-stödet. Ett produktivitets- och effektivitetskrav har också tagits ut inom den statliga förvaltningen. Tillsammans med höstens beslut om ändrad finansiering av arbetslöshetsförsäkringen samt indexering av vissa miljö- och punktskatter ger detta en besparing vars långsiktiga effekt kan uppskattas till 17 miljarder kronor.
Samtidigt har regeringen i sitt budgetförslag skapat utrymme för vissa angelägna reformer som finansieras med budgetförstärkningar som går utöver saneringsprogrammet. Det gäller t.ex. ett aviserat förslag om vårdnadsbidrag samt förslag om vidgad biståndsram, innovationsfrämjande insatser, regionalpolitiskt stöd samt vissa åtgärder på handikappområdet. Sammantaget leder dessa förslag till ökade utgifter på 3 miljarder kronor, vilket innebär att den bestående effekten av hittills vidtagna eller föreslagna åtgärder inom saneringspaketets ram uppgår till netto ca 14 miljarder kronor.
Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Socialdemokraterna förespråkar i motion Fi208 en politik som främjar tillväxten och då framför allt den investeringsledda tillväxten. De åtgärder som motionärerna föreslår kommer enligt deras egna bedömningar att leda till att 90 000 fler personer kommer att ha arbete under nästa år samtidigt som tillväxten kommer att öka med ytterligare 1,0 och 1,6 procentenheter under 1994 resp. 1995.
För att nå därhän vill motionärerna stimulera investeringarna inom såväl den privata som den offentliga sektorn.
Industrins investeringar skall främjas genom direktavskrivningar av maskiner och inventarier. Investeringar som görs under perioden den 1 maj 1994 till den 1 juli 1995 skall sålunda få skrivas av med 70 % av anskaffningskostnaden, vilket enligt motionärerna väntas ge en investeringseffekt inkl. tidigareläggningseffekt på ca 9,5 miljarder kronor under 1994 och 1995. Nyproduktionen av bostäder skall främjas genom ett investeringsbidrag på 10 %, och dessutom skall bidrag på 20 % lämnas till ombyggnad av 100 000 lägenheter på två år. Utvecklingsfondernas stöd till småföretag skall ökas, och AP-fonden skall ges rätt att placera ytterligare 10 miljarder kronor i aktier.
Inom den offentliga sektorn skall renoverings- och ombyggnadsarbeten stimuleras genom olika ROT-åtgärder. Bl.a. skall kommunerna kunna få bidrag på 40 % av kostnaden för renovering av skolor och 25 % av kostnaden för investeringar i bullerbekämpning. Stöd skall likaså utgå till upprustning av äldrebostäder och till handikappanpassning av offentliga lokaler. Vägverkets anslag för vägunderhåll skall räknas upp med 4,1 miljarder kronor och ytterligare 0,5 miljarder kronor skall utgå för underhåll av statliga järnvägar. Vidare skall AXE-systemets slutliga utbyggnad påskyndas och tidigareläggas tre år genom att Telia AB ges rätt att ta upp ett räntefritt lån i Riksgäldskontoret för detta ändamål.
Socialdemokraterna vill också höja utbildnings- och kompetensnivån genom att utöka antalet platser i högskolan, gymnasieskolan, komvux och folkbildningen. På några års sikt bör ytterligare 100 000 permanenta utbildningsplatser inrättas. Tillgångarna i Fond 92--94, dvs. kvarvarande löntagarfondsmedel på 7 miljarder kronor, bör enligt Socialdemokraterna användas för att finansiera olika typer av forskningsinsatser.
De arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna bör byggas ut. Bl.a. bör AMS ges i uppdrag att förhandla med kommunerna om åtgärder som förhindrar att uppsagd personal går ut i öppen arbetslöshet.
De socialdemokratiska skatteförslagen berör i huvudsak fyra områden. Beskattningen av kapitalinkomster skall höjas liksom bolagsbeskattningen. En särskild värnskatt skall tas ut för inkomsttagare med inkomster över ca 200 000 kr. Det sker genom att statsskatten höjs med 5 procentenheter, och de inkomster detta ger upphov till används för att finansiera underskottet i Arbetsmarknadsfonden. Motionärerna betraktar höjningen som temporär, men anser att den skall kvarstå till dess att fondens inkomster och utgifter är i balans. Inkomstbeskattningen bör enligt Socialdemokraterna ändras även i ett annat avseende. Sålunda föreslår motionärerna att kommunalskatten sänks för alla inkomsttagare genom att grundavdraget återställs till den nivå som gällde fram till utgången av 1993. Denna förändring skall genomföras retroaktivt med verkan fr.o.m. inkomståret 1994.
Socialdemokraterna anser att den av riksdagen tidigare beslutade besparingen i bostadsstödet på 3 miljarder kronor skall skjutas upp till dess att fastighetsmarknaden har stabiliserats. Motsvarande budgetförstärkning skall därefter göras på hela beståndet i alla upplåtelseformer.
I motionen redovisas också vissa besparingar som sammantaget väntas minska utgifterna med 5,9 miljarder kronor. Sålunda avvisar Socialdemokraterna det av regeringen aviserade förslaget till vårdnadsbidrag. Dessutom skall stödet till jordbruket minskas liksom försvarsanslaget, som under perioden 1992--1997 bör hållas realt oförändrat. Motionärerna uppger också att de vill sänka ersättningsnivån i föräldraförsäkringen, men framlägger inget formellt förslag i denna fråga.
Finansutskottet vill i anslutning härtill anföra följande. De socialdemokratiska satsningarna finansieras med skatteökningar och utgiftsminskningar. Dessutom förutsätts ett mycket väsentligt tillskott till finansieringen komma från olika dynamiska effekter. Motionärerna utgår från att deras förslag till åtgärder har så gynnsamma effekter på sysselsättning och ekonomi att skatteinkomsterna som en följd härav ökar med 7,4 miljarder kronor redan under budgetåret 1994/95 samtidigt som utgifterna från Arbetsmarknadsfonden minskar med 8,4 miljarder kronor.
Sammantaget uppgår de dynamiska effekterna till närmare 16 miljarder kronor, och de utgör därmed den främsta anledningen till att det socialdemokratiska alternativet framstår som något starkare än regeringens i den sammanställning som finns intagen i motionen. Utskottet har tidigare ifrågasatt de tillväxtegenskaper som motionärerna förbinder med sina förslag. Bortser man från dessa i alla sammanhang ytterst svårbedömbara dynamiska effekter förbyts det överskott på 5,2 miljarder kronor som motionärerna tillgodoräknar sitt budgetalternativ i ett underskott på drygt 10 miljarder kronor.
Motionärerna lägger således fram förslag som ökar statsutgifterna och minskar statsinkomsterna med netto 10 miljarder kronor. Genom de s.k. dynamiska effekterna inte bara täcks detta underskott utan det uppkommer också ett överskott. Utskottet frågar sig varför motionärerna nöjer sig med att förbättra budgetunderskottet med endast 5,2 miljarder om man genom ytterligare utgiftsökningar och skattesänkningar kan åstadkomma ännu större förbättringar i statsbudgeten?
Än mer ihåligt framstår budgetförslaget om man också beaktar att 1,5 miljarder kronor av det inkomsttillskott som därefter kvarstår har formen av en engångsförstärkning från en föreslagen försäljning av statens andel i riskkapitalbolagen Atle och Bure. Motionärerna tillgodoräknar sig inkomsterna från denna utförsäljning, men belastar inte sitt alternativ med effekten av att man samtidigt motsätter sig all annan försäljning av statliga bolag, inkl. regeringens planer på försäljning av AssiDomän.
Flera av motionärernas förslag är dessutom inriktade på kommunal eller statlig verksamhet och förutsätter, för att över huvud taget komma till stånd, ytterligare offentliga insatser som i än högre grad bidrar till att driva upp den offentliga sektorns upplåning. Bl.a. gäller detta de föreslagna ROT-insatserna i kommunerna samt förslaget om en snabbare utbyggnad av AXE-systemet. Det ökade upplåningsbehov som härigenom uppkommer har motionärerna inte heller beaktat i sin kalkyl.
Liksom motionärerna anser utskottet att tillväxtkraften måste återskapas i svensk ekonomi. Nya arbetstillfällen, minskad arbetslöshet, sanering av statsfinanserna samt bibehållen och utvecklad välfärd kan bara åstadkommas med en förbättrad tillväxt. Skall tillväxtkraften i svensk ekonomi kunna återskapas är det emellertid nödvändigt att produktionen ges möjlighet att verka på villkor som främjar en bestående utveckling. Socialdemokraternas förslag till ändrad företags- och kapitalinkomstbeskattning motverkar en sådan utveckling och skulle också innebära att den nödvändiga reformering av företagens riskkapitalförsörjning som kom till stånd hösten 1993 revs upp. Dessutom är deras förslag till investeringsprogram i betydande utsträckning inriktat på bostäder, byggnader och vägunderhåll, dvs. på åtgärder som i sig är mycket angelägna men som samtidigt i endast begränsad utsträckning grundlägger en varaktig utveckling.
Av de åtgärder som förordas av motionärerna är det endast förslaget om direktavskrivning av investeringar som mer påtagligt tar sikte på att bygga upp produktionsapparaten i landet. Som utskottet nyss berört och även mer utförligt kommenterat i ett yttrande till skatteutskottet (1993/94:FiU4y) är även denna metod mindre lämplig för att främja tillväxten. Den innebär ju att företagen erhåller en mycket betydande skattekredit inte bara för tidigarelagda investeringar utan även för de investeringar som under alla omständigheter skulle ha kommit till stånd. Därigenom blir skattebortfallet -- om än temporärt -- mycket betydande och kan med den av Socialdemokraterna förespråkade modellen väntas leda till att statens inkomster minskar med grovt räknat 7--9 miljarder kronor under första året för enbart de redan planerade investeringarna. Motionärerna har sålunda även i detta avseende kraftigt underskattat budgeteffekten av sina förslag.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom Socialdemokraternas förslag till budgetpolitiska riktlinjer. Utskottet avstyrker således motion Fi208 (s) yrkande 2.
Ny demokrati begär i motion Fi210 att regeringen skall återkomma i kompletteringspropositionen med förslag till besparingar på ytterligare 30 miljarder kronor (yrkande 6). Motionärerna föreslår dessutom att nuvarande system med indexerade statliga utgifter skall avskaffas liksom den helt nyligen införda indexeringen av vissa punktskatter (yrkande 10). Basbeloppet som styr många av de statliga utgifterna bör enligt deras mening inte bindas för ett helt år. I avvaktan på att nya regler tillkommer, vilket motionärerna ser som ofrånkomligt, föreslår de att basbeloppet fastställs för ett kvartal i sänder. Dessutom bör justeringar av basbeloppet grundas på såväl bruttonationalinkomst som inflation (yrkande 9).
I motionen framförs inte något formellt yrkande om alternativa budgetpolitiska riktlinjer. Motionärerna redovisar emellertid översiktligt sin syn på budgetpolitiken och framhåller i det sammanhanget bl.a. att balansen i statsfinanserna måste återställas inom en konjunkturcykel. Det är därför angeläget att nu fatta så många beslut som möjligt, så att de hinner få genomslag innan det är för sent. Regeringens saneringsprogram på 81 miljarder kronor på fem år betraktar Ny demokrati som otillräckligt. Besparingen räcker inte och programmet är felkomponerat eftersom ca en tredjedel av förstärkningarna utgörs av skattehöjningar som försvagar tillväxten. Enligt motionärerna bör därför samtliga offentliga utgifter omprövas utom de som är nödvändiga för landets fortbestånd. Dit räknar motionärerna försvar, polis och rättsväsende. I överensstämmelse med detta synsätt presenterar Ny demokrati för egen del ett besparingsprogram som uppges leda till utgiftsminskningar på 57 miljarder kronor, varav 38 miljarder kronor sägs falla ut redan under nästa budgetår.
Detta besparingsprogram innebär att regeringens förslag till medelsanvisning på anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder beskärs med drygt en tredjedel, eller med 10 miljarder kronor. Utvecklingsbiståndet föreslås bli halverat, eller minskat med netto 6,2 miljarder kronor. Stödet till barnfamiljer skall reduceras med 4,6 miljarder kronor dels genom att barnbidragen behovsprövas och alla former av flerbarnstillägg avskaffas, dels genom att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks till 80 % samtidigt som antalet stödmånader begränsas från 12 till 9. Vidare skall flyktingmottagningen begränsas och anslagen inom detta område som en följd härav minskas med 2,4 miljarder kronor. Hemspråksundervisningen skall avvecklas helt, vilket innebär att ytterligare 1,0 miljarder kronor kan sparas. Konjunkturen har nu vänt och Ny demokrati anser därför att regeringens förslag till infrastrukturinvesteringar är alltför långtgående. Den föreslagna medelstilldelningen till sådana investeringar bör därför begränsas med 2 miljarder kronor.
I motionen diskuteras också olika förslag till skattesänkningar, men av dessa är det endast ett förslag som Ny demokrati formellt lägger fram. Det gäller byggmomsen som Ny demokrati vill sänka till 12 %.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. I likhet med Ny demokrati anser utskottet att finanspolitiken måste vara stram och att ytterligare utgiftsnedskärningar med nödvändighet måste komma till stånd. Samtidigt är det viktigt att en viss stabilitet kan upprätthållas. Skall kraftiga störningar i ekonomin kunna undvikas är det därför nödvändigt att besparingsarbetet bedrivs systematiskt och med en långsiktig inriktning. Mycket drastiska utgiftsnedskärningar inom ett område kan annars lätt leda till att kostnaderna vältras över på andra utgiftsområden.
Riksdagen ställde sig våren 1993 bakom regeringens förslag till saneringsprogram för de offentliga finanserna. Detta program utgör basen för besparingsarbetet under de närmaste åren, och delar av programmet har redan förverkligats. Om den ekonomiska utvecklingen snabbt skulle förbättras bör man enligt utskottets mening kunna påskynda genomförandet av detta program. Man bör i ett sådant läge också kunna genomföra mer långtgående besparingar. Situationen är emellertid ännu inte sådan, och trots obalanserna i statsfinanserna finns det som utskottet ser det inte heller av andra skäl anledning att inför det kommande budgetåret vidta så drastiska och närmast panikartade utgiftsnedskärningar som motionärerna förordar. Riksdagen bör således inte avkräva regeringen något besparingsprogram på 30 miljarder kronor i kompletteringspropositionen.
Vad beträffar frågan om indexeringen av statliga utgifter och skatter prövade utskottet ett snarlikt yrkande från samma motionärer så sent som i slutet av förra året. Utskottet fann då ingen anledning att biträda motionärernas förslag och anser inte att de skäl som nu redovisas motiverar att detta ställningstagande omprövas. Utskottet kan inte heller biträda motionärernas förslag om ändrade principer för att fastställa basbeloppet. Även detta yrkande avstyrkte riksdagen så sent som i december 1993 (FiU1).
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi210 (nyd) yrkandena 6, 9 och 10.
Vänsterpartiet redovisar i motion Fi206 ett budgetalternativ som syftar till en radikal omfördelning av inkomster. Det sker genom att höjda skatter och avgifter kombineras med förbättrade sociala förmåner.
Vänsterpartiet föreslår sålunda att beskattningen av inkomsttagare med inkomster överstigande 200 000 kr skärps. Vid inkomster över denna nivå skall grundavdraget vid den kommunala beskattningen slopas samtidigt som uttaget av statlig skatt skärps, framför allt för dem med inkomster överstigande 300 000 kr. Vidare skall underskottsavdragen begränsas, bl.a. genom att avdragsrätten för skuldräntor stegvis avvecklas. I ett första steg skall endast räntekostnader upp till 110 000 kr få dras av. Dessutom skall beskattningen av kapitalinkomster återställas till de nivåer som gällde fram till utgången av 1993. Detsamma gäller för bolagsbeskattningen. Motionärerna vill även återinföra fastighetsskatten på kommersiella lokaler och på sikt utvidga denna skatt till att omfatta också industrifastigheter. Den progressiva förmögenhetsskatten skall återinföras, och stämpelskatten höjas med 1/4 procentenhet. Enligt motionärerna bör industrins energibeskattning skärpas med ca 3 miljarder kronor och arbetsgivaravgifterna generellt höjas med 1,3 procentenheter. Det senare förslaget väntas tillföra statskassan drygt 8 miljarder kronor.
Med höjda arbetsgivaravgifter blir det enligt motionärerna möjligt att återställa ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 90 % av inkomsten. De vill också återinföra den tidigare tillämpade och för arbetstagarna förmånligare definitionen på arbetsskada. Dessutom skall pensionstillskottet ökas i två steg till 65 % av basbeloppet. Ersättningsnivån för långtidssjuka skall generellt höjas från 70 till 80 % samtidigt som utgående förmåner inom föräldraförsäkringen inte får försämras. Föräldraförsäkringen skall tvärtom prioriteras vid framtida satsningar inom familjepolitiken, framhåller motionärerna som följaktligen avvisar tanken på ett vårdnadsbidrag.
Även inom andra områden lägger Vänsterpartiet fram förslag till utgiftsökningar. Den biståndspolitiska ramen skall utökas med 0,9 miljarder kronor. En kraftig satsning görs på järnvägstrafik samtidigt som väganslagen begränsas lika mycket. En särskild kommunakut skall inrättas med uppgift att ge subventionerade krediter till vissa kommuner. Motionärerna vill också riva upp riksdagens tidigare beslut om att minska bostadssubventionerna med 3 miljarder kronor under åren 1994--1996. Byggnadsarbeten skall främjas med investeringsstöd till nyproduktion av bostäder och olika typer av ROT-åtgärder. Utbildningsinsatserna skall förstärkas, framför allt inom högskolan där 10 000 nya utbildningsplatser och 1 000 doktorandtjänster skall inrättas. Betydande extra resurser skall tillföras arbetsmarknadsutbildning, utbildningsbidrag, beredskapsarbeten, ungdomsprojekt och AMS. Dessutom skall utslagningen inom kommunsektorn förhindras. En framtidsfond skall inrättas för förnyelse och kompetensutveckling och en annan fond med 1,0 miljarder kronor i grundkapital skall bildas för att främja försöksverksamhet med kortare arbetsdag. Motionärerna anser slutligen också att ökat stöd skall lämnas till utbyggnaden av biobränsleanläggningar, vindkraftverk och mindre vattenkraftverk.
De utgiftsbegränsningar som Vänsterpartiet vill få till stånd avser -- förutom tidigare nämnda väganslag -- bl.a. försvarsanslaget, som skall minskas med 3,7 miljarder kronor, samt sjukförsäkringen, där taket för den ersättningsberättigade inkomsten skall sänkas från 7,5 till 6,5 basbelopp. Flyktingverksamheten skall rationaliseras, bl.a. genom att ansvaret för förläggningsverksamheten förs över på kommunerna, och motionärerna räknar med att härigenom kunna spara 0,25 miljarder kronor. En lika stor besparing skall göras på länsstyrelsernas och Socialstyrelsens anslag.
De förslag till utgiftsökningar som motionärerna lägger fram finansieras enligt motionärernas egna bedömningar av de samtidigt föreslagna besparingarna samt av skatte- och avgiftshöjningarna. Vänsterpartiet betraktar därmed sitt budgetalternativ som saldomässigt neutralt.
Finansutskottet vill i anslutning härtill framhålla följande. Motionärernas förslag innebär att skatte- och avgiftstrycket höjs kraftigt samtidigt som automatiken inom vissa transfereringssystem ytterligare förstärks. Vad motionärerna förordar är en återgång till de förhållanden som utgör upprinnelsen till de problem vi i dag befinner oss i. Förslaget om skärpt inkomstskatt skulle enligt utskottets mening helt rasera grundvalen för skattereformen. Många av motionärernas förslag till nya utgiftsåtaganden skulle dessutom direkt motverka resultatet av de ansträngningar som under senare år gjorts för att komma till rätta med obalanserna i statsfinanserna. Att t.ex. höja ersättningsnivån i arbetslöshetsersättningen, när Arbetsmarknadsfonden enbart under innevarande budgetår väntas ge ett underskott på 37 miljarder kronor, framstår som anmärkningsvärt. Att dessutom finansiera en sådan åtgärd med höjda arbetsgivaravgifter bidrar knappast heller till att främja tillkomsten av nya arbeten utan skulle tvärtom innebära en ytterligare belastning på Arbetsmarknadsfonden.
Utskottet tar bestämt avstånd från en politik med en sådan inriktning. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi206 (v) yrkandena 2 och 3.
Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.
Sverige har passerat konjunktursvackan, och ekonomin håller nu sakta på att återhämta sig. Även budgetmässigt ter sig situationen mer gynnsam än för bara ett år sedan. Mycket talar för att utvecklingen mot växande budgetunderskott och ökat upplåningsbehov nu definitivt har brutits och att vi kan skönja en balanserad återhämtning av statsfinanserna.
Alltjämt är emellertid budgetunderskottet mycket stort, och så länge underskottet kvarstår stiger kostnaderna för skuldräntorna. Varje år med underskott av nuvarande omfattning leder till att statsskuldräntorna mätt som andel av BNP ökar med drygt 1 % per år. Ränteutgifterna utgör en del av det strukturella underskottet, dvs. det underskott som kvarstår även om konjunkturen skulle förbättras, och enbart för att undvika att detta underskott ökar måste man alltså varje år strama åt finanspolitiken med motsvarande minst 1 % av BNP. Trots en sådan åtstramning uppnås ingen annan förbättring än att man blir stående på samma nivå som tidigare.
Riksdagen har på förslag av regeringen lagt fast ett saneringsprogram för de offentliga finanserna. Det syftar till att eliminera det strukturella underskottet över en femårsperiod. Styrkan i detta program ligger i att besparingsarbetet har en långsiktig inriktning och bedrivs enligt en i förväg uppgjord plan. Det ger stadga och kontinuitet åt processen, vilket utskottet ser som nödvändigt för att man skall kunna nå framgång i arbetet med att sanera statsfinanserna. Programmet utgör också en god grund för det fortsatta besparingsarbetet som måste drivas vidare med full kraft. Inte minst viktigt är därvid att komma till rätta med den snabbt ökande statsskulden.
I sitt budgetförslag återkommer regeringen med ytterligare besparingsförslag som utgår från detta program. Av en samlad förstärkning av de offentliga finanserna på 81 miljarder kronor under femårsperioden har därmed beslut fattats eller förslag framlagts om åtgärder motsvarande 14 miljarder kronor. Effekterna av tidigare års beslut om budgetförstärkningar, som under mandatperioden omfattat ca 80 miljarder kronor, börjar nu också få genomslag i budgeten. Till det kommer den mer gynnsamma ekonomiska utvecklingen och ett kraftigt minskat behov av bankstöd, vilket sammantaget väntas medföra att såväl underskottet i statsbudgeten som statens upplåningsbehov minskar med 50 miljarder kronor under nästa budgetår.
Vändningen får enligt utskottets mening inte tas till intäkt för att ytterligare besparingsinsatser är obehövliga. Tvärtom bör man nu när den ekonomiska situationen lättar överväga att genomföra besparingsprogrammet i snabbare takt än planerat. Beroende på den fortsatta utvecklingen bör man också överväga möjligheten att under kommande år genomföra ytterligare besparingar. I enlighet med regeringens förslag bör man därvid inrikta sig på att dels undanröja det strukturella underskottet i de offentliga finanserna, dels stabilisera den totala offentliga finansiella skulden så att den på sikt kan minska, mätt som andel av BNP.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till allmänna riktlinjer för budgetregleringen. Utskottet yrkar således bifall till yrkande 2 i propositionen.
Överkurser vid emissioner av statsobligationer
I motion Fi606 föreslår Elvy Söderström (s) att riksdagen skall uttala att största möjliga öppenhet, korrekthet och genomlysning måste vara riktmärke för material som föreläggs riksdagen. Motionären tar fasta på att man vid beräkningen av statsskuldräntorna redovisar ränteutgifterna inkl. uppgäld, vilket enligt vissa bedömare sägs leda till att det samlade upplåningsbehovet underskattas med 15 miljarder kronor. En sådan ordning är enligt motionären helt oacceptabel, eftersom den gör det omöjligt för finansutskottet att bereda och för riksdagen att fatta beslut på ekonomiskt riktiga grunder. Regeringen måste redovisa de rätta förhållandena för riksdagen och allmänheten hur obekväma de än är, slår motionären fast.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande.
Riksgäldskontoret har sedan 1989 koncentrerat sin upplåning i statsobligationer till några få lån. Koncentrationen har bidragit till att den svenska värdepappersmarknaden har blivit en av de mest likvida i världen. De lån det här är fråga om kallas benchmarklån och är för närvarande sju till antalet. Tillsammans utgör de 85 % av Riksgäldskontorets obligationsstock.
På varje benchmarklån görs återkommande emissioner. Första emissionstillfället för dessa lån varierar från 1985 till 1993, vilket är av betydelse eftersom varje lån löper med fast kupongränta som avspeglar ränteläget när lånet första gången emitterades. Om marknadsräntan vid en senare emission skulle understiga kupongräntan erhåller Riksgäldskontoret en överkurs, dvs. ett pris över obligationens nominella belopp. Överkursen motsvarar en till nuvärdet framräknad skillnad mellan kupongräntan och marknadsräntan sett över obligationens löptid. Skulle marknadsräntan å andra sidan överstiga kupongräntan kommer obligationen att emitteras till en underkurs.
De inkomster som genereras av överkurserna leder till att utgifterna för statsskuldräntor minskar under emissionsåret men att de blir i motsvarande mån högre under följande år när den högre kupongräntan betalas ut. Eftersom statsbudgetens redovisning grundas på utgiftsmässiga principer periodiseras inte dessa inkomster och utgifter.
Riksgäldskontorets inkomster från överkurserna har under senare år stigit i takt med att marknadsräntorna fallit. I nedanstående tablå visas hur kontorets samlade utgifter och inkomster för detta ändamål har utvecklats under de fyra senaste budgetåren (belopp i miljoner kronor):
Under det senast redovisade budgetåret uppgick nettoöverkursen för enbart benchmarklånen till 6,2 miljarder kronor. Eftersom marknadsräntorna fortsatt att falla förutses en betydande ökning av inkomsterna från överkurserna, vilka enligt Riksgäldskontorets bedömning kan komma att uppgå till netto 14 miljarder kronor under budgetåret 1993/94.
Medan inkomsterna från överkurser för närvarande bidrar till att begränsa utgifterna för statsskuldräntor verkar de kursförluster som Riksgäldskontoret gör på sin utlandsupplåning i motsatt riktning. Kursförlusterna på utlandslånen väntas sålunda under innevarande budgetår uppgå till 19 miljarder kronor och neutraliserar därmed helt effekten av överkurserna vid emissioner.
Liksom motionären anser finansutskottet att det är angeläget att riksdagen erhåller ett korrekt och väl genomlyst underlag för sina ställningstaganden. Utskottet kan emellertid inte dela den kritik som motionären riktar mot regeringens redovisning i denna del. Av finansplanen framgår nämligen (s. 80) att de i budgetförslaget redovisade ränteutgifterna på 85 miljarder kronor hålls nere till följd av de stora inkomster som Riksgäldskontoret erhåller i samband med emissioner av statsobligationer. Det framgår också att hänsyn har tagits till detta i den beräkning av det underliggande budgetsaldot som återges på s. 86, dvs. det budgetsaldo som framkommer när det redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art. I det underliggande budgetsaldot beaktas också effekterna av eventuella kursförluster.
För innevarande budgetår uppgår det faktiskt redovisade och det underliggande budgetsaldot till 217,1 resp. 205,5 miljarder kronor. För budgetåret 1994/95 anges motsvarande värden till 172,5 resp. 175,9 miljarder kronor.
Utskottet vill också erinra om att regeringen aviserat att den i kompletteringspropositionen kommer att redovisa en ny beräkning av medelsbehovet för statsskuldräntor under budgetåret 1994/95. Utskottet förutsätter att regeringen då på sedvanligt sätt också kommer att belysa vilka utgifter och inkomster som påverkar medelsbehovet på anslaget. Eftersom kursförlusterna på utlandslån och överkursvinsterna vid emissioner för närvarande är mycket betydande utgår utskottet från att dessa förhållanden därvid kommer att beröras närmare.
Utskottet finner med hänsyn härtill inte anledning att föreslå någon särskild åtgärd i denna fråga. Motion Fi606 (s) bör därför avslås av riksdagen.
En bofond för finansiering av räntebidragen
Agne Hansson (c) föreslår i motion Fi602 att regeringen närmare bör utreda förutsättningarna för en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och kapitalbudget för att utöka det politiska handlingsutrymmet att kunna avreglera på bostadspolitikens område. Enligt motionären skulle en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och kapitalbudget öppna möjligheten att öronmärka fastighetsskatter för räntesubventioner. Därmed skulle som motionären ser det ett rimligt krav kunna uppfyllas, nämligen att bostadssektorn i stort sett skulle bära sina kostnader.
Som utskottet tolkar motionen är det inte i första hand en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och kapitalbudget som skulle kunna tillgodose motionärens önskemål utan fastmer en specialdestinering av fastighetsskatter till utgifter för bostadssubventioner. Principen med att specialdestinera inkomster för vissa utgifter har utskottet tidigare ställt sig avvisande till. En sådan ordning förhindrar en prioritering på rationella grunder mellan olika typer av utgifter. Utgifter för räntebidrag kan förvisso ställas i relation till fastighetsskatten men måste även vägas mot andra typer av utgifter som t.ex. bostadsbidrag. Med det anförda avstyrks motion Fi602 (c).
Särskilda frågor
Statliga kreditgarantier
I finansplanen redovisas liksom tidigare år verksamheten med statliga garantier m.m. under det senaste budgetåret. Redovisningen är en uppdatering av tidigare redovisningar. Framställningen är statisk så till vida att presentationen görs för ett år i taget. Sett i ett tidsperspektiv är emellertid utvecklingen dramatisk som framgår av nedanstående tablå.
Garantisystemets nettokostnader
Den kraftiga ökningen av kreditförlusterna borde föranleda mer utförliga analyser samt kommentarer och ett ställningstagande från regeringens sida till hur utvecklingen skall mötas.
Styrning av statlig verksamhet och RRV:s redovisning av det ekonomiadministrativa läget och revisionens resultat 1993
I finansplanen redovisar regeringen sin strategi för att förbättra effektiviteten i den statliga verksamheten. Det handlar bl.a. om en mer förutsättningslös prövning av statliga åtaganden, en ökad stramhet i budgetprocessen, en förbättrad ägarstyrning och en utökad revision.
På grundval av Riksrevisionsverkets (RRV) rapport till regeringen om den årliga revisionen 1993 av statsförvaltningen lämnas en i förhållande till tidigare år mer utförlig information till riksdagen. Av RRV:s sammanfattande bedömning framgår bl.a. att kvaliteten på årsbokslut och årsredovisningar har förbättrats. Samtidigt har emellertid antalet revisionsberättelser med invändningar ökat. RRV konstaterar också en avtagande respekt för statsmakternas beslut. Det gäller t.ex. en ökning av antalet överskridanden av anslag, bildandet av stiftelser utan godkännande av regeringen och minskad följsamhet mot angivna tidpunkter för myndigheternas återrapportering. Ett antal myndigheter har t.ex. inkommit för sent med sina årsredovisningar.
RRV redovisar i sin rapport till regeringen också hittillsvarande erfarenheter av de nya styrformerna för statlig verksamhet. Särskilda uppföljningar har gjorts av regleringsbrev, fördjupade anslagsframställningar och årsredovisningar. Mål- och resultatstyrningen av myndigheterna har enligt RRV utvecklats positivt. Förutom när det gäller årsredovisningarna har även kvaliteten på de s.k. fördjupade anslagsframställningarna ökat. Målformuleringarna i regleringsbreven har förbättrats men bör i ökad grad uttryckas i mätbara termer. Årsredovisningarna behöver ytterligare utvecklas på många punkter, t.ex. när det gäller resultatanalysen. Studier av de statliga insatsernas effekter saknas således nästan helt i myndigheternas resultatredovisning.
Regeringen anmäler att den avser att vidta erforderliga åtgärder med anledning av de iakttagelser och förslag som RRV redovisat i sin rapport. Beträffande det fortsatta arbetet med resultatstyrning framhåller regeringen bl.a. det angelägna i att redovisningen av effekter utvecklas samt behovet av utbildningsinsatser. Regeringen avser att återkomma i kompletteringspropositionen med en närmare redovisning av utvecklingsarbetet.
Regeringens redogörelse i finansplanen med anledning av RRV:s årliga rapport tas upp i motion Fi405 av Daniel Tarschys (fp). Enligt motionären är det viktigt att stärka riksdagens kontrollmakt. Det ankommer på alla utskott, vart och ett inom sitt område, att granska regeringens verksamhet. En vidgad inriktning i utskottsarbetet på uppföljning och utvärdering av fattade riksdagsbeslut har också nyligen förordats av Riksdagsutredningen.
Motionären understryker att det i detta perspektiv finns skäl att överväga hur resultatinformation om statsförvaltningens arbete skall hanteras. RRV borde enligt motionären instrueras att delge riksdagen resultatet av sina undersökningar. I anslutning till förvaltningsrevisionella projekt kan det också enligt motionen vara lämpligt att systematiskt inbjuda RRV och berörda verk till presentationer av avgivna rapporter och svaromål.
Med hänsyn till de iakttagelser som gjorts inom ramen för redovisningsrevisionen bör även någon form av informationsrutin för denna typ av information övervägas, anför motionären. Vad gäller huvuddragen i RRV:s årliga rapport borde finansutskottet vara det lämpliga organet för en fördjupad granskning. I motionen krävs därför att riksdagen hos regeringen begär en skrivelse med anledning av 1994 års rapport från Riksrevisionsverket.
Finansutskottet vill för egen del anföra följande.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att de nya styrformerna för den statliga verksamheten i många väsentliga hänseenden utvecklas positivt. Det är också bra att riksdagen även fortsättningsvis får en successiv avrapportering om utvecklingsarbetet.
Utskottet är givetvis medvetet om att det här handlar om en långsiktig och djupgående förändring som berör hela statsförvaltningen. Utskottet ser dock allvarligt på att studier och analyser av de statliga insatsernas effekter på samhällsnivå i stort sett saknas, trots att skärpta krav nu ställs på myndigheternas resultatredovisning. Utskottet vill därför särskilt stryka under vad som sägs i finansplanen om behovet av en ytterligare utveckling av myndigheternas redovisning av effekter. Inte minst för riksdagen och dess utskott är detta av stor betydelse.
Som utskottet redan anförde i sitt motsvarande betänkande föregående år (1992/93:FiU10) skall riksdagen i en mål- och resultatstyrd verksamhet ange den övergripande inriktningen av verksamheten, formulera de resultat som förväntas samt bevilja erforderliga medel. När det gäller myndigheternas förvaltningskostnader sker medelstilldelningen som en följd av det nya styrsystemet numera genom ramanslag. Även i övrigt har ökade befogenheter och ökat ansvar lagts på myndigheterna. En omfattande delegering har skett från statsmaktsnivå till förvaltningsnivå.
Det är enligt utskottet viktigt att markera att mål- och resultatstyrningen måste fungera i hela styrkedjan. Myndigheternas årsredovisningar och resultatanalys skall enligt den nya styrmodellen utgöra ett viktigt underlag för riksdagens beslut inom olika verksamhetsområden, inte minst i samband med en fördjupad budgetprövning. Dessa redovisningar och analyser är också, precis som sägs i motion Fi405 (fp), viktiga för utskottens uppföljande och utvärderande verksamhet. Som huvudman för den statliga verksamheten är intresset för riksdagens del främst fokuserat på effekter, utfall och måluppfyllelse och mindre på redovisningar av typ prestationer och produktivitet.
Utskottet noterar i sammanhanget att all delegering är villkorlig. Om en betydelsefull länk i styrkedjan inte fungerar på ett tillfredsställande sätt bör det givetvis kunna bli aktuellt att ompröva vissa av de befogenheter som nu lagts på myndighetsnivå. Regeringen bör i den redovisning som utlovats till kompletteringspropositionen ange vilka åtgärder som den avser att vidta för att förbättra resultatanalysen och därmed bättre tillgodose riksdagens behov av ett fördjupat beslutsunderlag.
Som framgår av motion Fi405 (fp) är avsikten att utskotten i ökad utsträckning skall ägna sig åt uppföljning och utvärdering. Det hänger delvis samman med den ökande användningen av mål- och resultatstyrning. Ett utvecklingsarbete med denna inriktning pågår för närvarande inom utskottsorganisationen. Flertalet utskott har redan fattat beslut om konkreta utvärderingsprojekt och uppföljningsaktiviteter. När det gäller resultatstyrningen sett ur riksdagens perspektiv kan nämnas att särskilt intresse finns att studera effekterna av den nya tekniken med ramanslag samt att aktivare följa upp utformningen av regleringsbreven. Som utskottet ovan påpekat kan myndigheternas årsredovisningar vara av betydande intresse för utskotten i deras granskande roll.
Utskottet delar därför helt vad som i motionen anförs om betydelsen av att utskotten skall kunna tillgodogöra sig resultatet av RRV:s arbete. Inom ramen för det pågående utvecklingsarbetet har ett närmare samarbete redan inletts mellan utskotten och RRV. Avsikten är att detta samarbete ytterligare skall fördjupas. Något behov av ett särskilt uttalande från riksdagen i denna fråga torde därför inte finnas.
I motionen ställs också krav på att nästa årliga rapport från RRV om revisionens resultat skall delges riksdagen genom en särskild skrivelse och förses med en redogörelse från regeringen för vidtagna åtgärder. Utskottet menar för sin del att det nuvarande systemet med en avrapportering till riksdagen i budgetpropositionen visat sig fungera väl. Denna form av avrapportering bör dock kunna utvecklas ytterligare. I likhet med motionären anser utskottet att regeringen närmare bör redovisa för riksdagen vilka åtgärder som vidtagits eller planeras för att förbättra de brister som framkommit i samband med revisionen.
Vad utskottet här anfört om styrning av statlig verksamhet med anledning av motion Fi405 (fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Statliga myndigheters internationalisering
I motion L608 av Mats Hellström m.fl. (s) ställs krav på att riksdagen hos regeringen skall begära en redovisning och utvärdering av hur myndigheterna följer upp sina åtaganden med anledning av EES-avtalet. Enligt motionärerna finns det risk för att såväl regionala som nationella myndigheter inte kan leva upp till de krav som avtalet ställer. Det sägs bl.a. kunna bero på krympande anslag och att andra angelägna insatser behöver göras. Utskottet vill inledningsvis erinra om den särskilda parlamentarikerkommitté -- EES-delegationen -- som inrättats med anledning av EES-avtalet och som inledde sitt arbete i och med att EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Delegationens uppgift är att samråda med regeringen inför beslut om nya EES- regler och när det gäller andra frågor som rör EES-samarbetet (bet. 1992/93:KU37 s. 2).
Inom regeringskansliet har Utrikesdepartementets handelsavdelning ett samordnande ansvar för att Sveriges åtaganden enligt avtalet fullföljs. Inom ramen för EES-avtalet har en särskild övervakningmyndighet (ESA) upprättats för att följa avtalets tillämpning. Det åligger regeringen och berörda förvaltningsmyndigheter att fortlöpande rapportera till ESA om avtalets implementering.
Utskottet förutsätter att regeringen och myndigheterna ser till att Sverige på ett tillfredsställande sätt lever upp till de åtaganden som gjorts i EES-avtalet. Beträffande frågan om det samråd mellan regering och riksdag som förutses ske i EES-delegationen utgår utskottet från att samråd inte endast kommer att ske i anslutning till beslut om nya regler utan i så stor utsträckning som möjligt även i andra frågor som gäller avtalets fullföljande.
Med det anförda avstyrker utskottet motion L608 (s) yrkande 1.
Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsmyndigheters investeringar
Fr.o.m. budgetåret 1993/94 har förvaltningsmyndigheter möjlighet att låna i Riksgäldskontoret (RGK) för sina investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål. Regeringen bemyndigas att inom en angiven låneram ta upp lån för dessa ändamål. Riksdagen förordade att regeringen årligen skulle återkomma till riksdagen med begäran om ett lånebemyndigande. För innevarande budgetår har regeringen begärt och erhållit en låneram om 4 500 miljoner kronor.
Två myndighetssektorer undantogs från den lånefinansieringsmodell som infördes budgetåret 1993/94, nämligen de myndigheter som ombildades till den nya myndigheten Försvarsmakten samt alla universitet och högskolor inom Utbildningsdepartementets område. Myndigheterna inom dessa områden föreslås i finansplanen övergå till denna finansieringsmodell fr.o.m. budgetåret 1994/95.
För universiteten och högskolorna föreslås, till skillnad från övriga myndigheter, att även redan gjorda investeringar med ett kvarstående värde görs ränte- och amorteringspliktiga, dvs. deras kapital i form av anläggningstillgångar beläggs med avkastningsplikt och konverteras till lån i RGK. Skälet härför är det speciella finansieringssystem man har för universitet och högskolor. Genom en sådan ordning undviks att studentpeng, ersättning för helårsprestationer och takbelopp samt anslagen till fakulteter behöver justeras årligen med hänsyn till räntor och amorteringar. Som framgår av propositionen är avsikten att ett belopp motsvarande lånebeloppet skall inlevereras till statsverket och redovisas på budgetens inkomstsida. Statens samlade upplåningsbehov påverkas emellertid inte och effekten blir därigenom endast redovisningsmässig.
Regeringen föreslår i finansplanen att, inom en total upplåningsram på 9 800 miljoner kronor för budgetåret 1994/95, 3 500 miljoner kronor skall avsättas för universitetens och högskolornas lånebehov. Ett underlag av tillräcklig kvalitet för att kunna avräkna motsvarande investeringsutrymme på nuvarande anslag och omvandla detta till räntor och amorteringar kan enligt propositionen inte föreligga förrän tidigast i mars 1994. Regeringen föreslår därför att riksdagen bemyndigar regeringen att göra nödvändiga justeringar i regleringsbreven för berörda myndigheters anslag. Utgångspunkten för justeringarna är att de skall vara statsbudgetmässigt neutrala.
Ett förbehåll görs emellertid för att universitetens och högskolornas redovisning fungerar tillfredsställande och är verifierbar. Regeringen anmäler att vissa universitet har uppvisat klara brister därvidlag. Utgångspunkten är emellertid att lånemodellen skall införas den 1 juli 1994. Om något universitet eller någon högskola uppvisar sådana brister i redovisningen att underlaget för omräkningen av anslagen inte är tillfredsställande avser regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till hur detta skall hanteras.
Mot bakgrund av vad som redovisats föreslår utskottet att riksdagen godkänner vad som anförs i propositionen om övergång till lån i Riksgäldskontoret avseende universitet och högskolor inom Utbildningsdepartementets område.
Regeringen bör också bemyndigas att för budgetåret 1994/95 justera anslagen för grundutbildning samt forskarutbildning och forskning under förutsättning att justeringarna är statsbudgetmässigt neutrala.
Utskottet tillstyrker vidare att regeringen för budgetåret 1994/95 bemyndigas besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheternas anläggningstillgångar för förvaltningsändamål intill ett belopp om 9 800 miljoner kronor.
Budgetering av anslag för budgetåret 1994/95
I avsnittet budgetering av lokalkostnadsbasen i myndigheternas förvaltningskostnadsanslag tar regeringen bl.a. upp de besparingar som vissa myndigheter gjort i sina lokalkostnader genom nyteckning eller omförhandling av hyreskontrakt. Regeringen anser inte att det är rimligt att dessa slumpmässigt frigjorda resurser, till följd av det markanta prisfallet på lokalhyresmarknaden, fullt ut skall tillfalla berörd myndighet. Regeringen aviserar att man i kompletteringspropositionen avser att återkomma med förslag till justeringar av lokalkostnadsbaserna i dessa myndigheters anslag.
Utskottet anser det värdefullt att principer utvecklas för hur myndigheterna skall hantera sina lokalkostnader. Samtidigt som det är angeläget att myndigheterna utnyttjar möjligheterna till att omförhandla hyreskontrakt och ompröva sina lokalbehov måste effekterna på verksamheten klargöras liksom hur eventuella besparingar som uppkommer skall tillgodogöras staten. Utskottet utgår från att regeringen återkommer till riksdagen och redovisar hur man kan skapa en beräkningsteknik som tar hänsyn till rådande marknadspriser för olika typer av lokaler.
Avsättning till trygghetsåtgärder för statsanställda har hittills finansierats via en kollektiv avsättning i statsbudgeten. Fr.o.m. den 1 juli 1994 kommer i stället varje myndighet att sätta av ett belopp motsvarande 0,5 % av lönesumman till trygghetsstiftelsen.
Statens arbetsgivarverk (SAV) avses fr.o.m. budgetåret 1994/95 att ombildas till en avgiftsfinansierad myndighet och tilldelas ett formellt 1 000-kronorsanslag. Det ramanslag SAV förfogar över fördelas på myndighetsanslagen i proportion till resp. myndighets andel av lönesumman.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att arbetet fortsätter med att fördela ut de kostnader som tidigare tagits upp på särskilda anslag i statsbudgeten till myndigheterna och belasta deras förvaltningsanslag. Detta ser utskottet som en naturlig följd av att myndigheterna ges det fulla ansvaret för lönebildningen. Det är vidare en förutsättning för den ombildning av arbetsgivarorganisationen på det statliga området som föreslås i proposition 1993/94:77. Utskottet behandlar denna fråga i ett yttrande till konstitutionsutskottet (1993/94:FiU8y).
Hemställan
Utskottet hemställer
Den ekonomiska politiken
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Fi201, 1993/94:Fi206 yrkande 1, 1993/94:Fi208 yrkande 1 och 1993/94:Fi210 yrkandena 1, 2 och 11 godkänner vad som förordats i proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 1 (s) res. 2 (nyd) men. (v) - delvis
2. beträffande framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Fi202 och 1993/94:Fi207, men. (v) - delvis
3. beträffande inrättande av en framtidsfond, m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Fi204, 1993/94:Fi206 yrkande 10 och 1993/94:N281 yrkande 7, res. 3 (s) - motiv. men. (v) - delvis
4. beträffande kommission om samhällsekonomin att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Fi209 och 1993/94:Fi210 yrkandena 7 och 8, res. 4 (nyd)
5. beträffande miljömålen för den ekonomiska politiken att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo690 yrkande 6,
6. beträffande etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga utvecklingen att riksdagen avslår motion 1993/94:Fi205,
7. beträffande det internationella betalningssystemet att riksdagen avslår motion 1993/94:Fi203, men. (v) - delvis
Budgetpolitiken
8. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Fi206 yrkandena 2 och 3, 1993/94:Fi208 yrkande 2 och 1993/94:Fi210 yrkandena 6, 9 och 10 godkänner vad som förordats i proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 5 (s) res. 6 (nyd) men. (v) - delvis
9. beträffande överkurser vid emissioner av statsobligationer att riksdagen avslår motion 1993/94:Fi606, res. 7 (s)
10. beträffande en bofond för finansiering av räntebidragen att riksdagen avslår motion 1993/94:Fi602,
Särskilda frågor
11. beträffande RRV:s redovisning av det ekonomiadministrativa läget och revisionens resultat 1993 att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Fi405 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. beträffande statliga myndigheters internationalisering att riksdagen avslår motion 1993/94:L608 yrkande 1, res. 8 (s)
13. beträffande övergång till lån i Riksgäldskontoret för universitet och högskolor att riksdagen godkänner de i proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 4 förordade riktlinjerna för övergång till lån i Riksgäldskontoret avseende universitet och högskolor inom Utbildningsdepartementets område,
14. beträffande justering av anslagen för grundutbildning samt forskarutbildning och forskning att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 5 bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 justera anslagen för grundutbildning samt forskarutbildning och forskning,
15. beträffande lån i Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för förvaltningsändamål att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 6 bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 9 800 000 000 kronor.
Stockholm den 17 februari 1994
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Göran Persson (s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Roland Sundgren (s), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s), Lisbet Calner (s), Stefan Attefall (kds), Ian Wachtmeister (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s),
Lennart Hedquist (m) och Alf Egnerfors (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med rubriken "Inledning" och på s. 44 slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Den förda politikens resultat
Under tre år i rad har tillväxten i Sverige fallit. Det har aldrig tidigare hänt under 1900-talet. Fallet uppgår till 5 %. Det innebär att det samlade värdet av produktionen av varor och tjänster har sjunkit med ca 75 miljarder kronor under mandatperioden. Ca 45 000 företag har gått i konkurs. I finansplanen hävdas att konjunkturen i den svenska ekonomin nu vänder uppåt. Det kan tolkas som ett både riktigt och felaktigt påstående.
Riktigt -- i den meningen att exportindustrin har fått en kraftig injektion genom kronans fall. Industriproduktionen har tagit fart och ekonomin börjar växa.
Felaktigt -- i den meningen att uppgången inte sker i hela ekonomin. Hemmamarknaden fortsätter att stagnera eller sjunka. Arbetslösheten kommer därför att fortsätta att ligga på en rekordhög nivå. Med regeringens politik permanentas massarbetslösheten. Vändningen är med andra ord för svag för att alla svenskar skall kunna få en tryggare vardag.
Denna tudelning av Sverige anser utskottet vara utomordentligt allvarlig. Den riskerar att vidga klyftorna och öka orättvisorna i samhället. I den ekonomiska krisens kölvatten, och som följd av regeringens politik, har klyftorna i Sverige ökat. Den nuvarande situationen kan karakteriseras på följande sätt.
Klyftorna har framför allt ökat mellan dem som har jobb och dem som ställs utanför. Över 600 000 människor befinner sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Regeringen ger klart besked till dessa människor: Någon vändning är inte i sikte för dem.
Motsättningarna har ökat mellan dem som har fått höjd skatt, löntagarna och pensionärerna, och dem som har fått sänkt skatt, aktie- och förmögenhetsägarna. Regeringens skattepolitik har varit djupt orättfärdig och skapat starka spänningar mellan olika grupper i samhället.
På arbetsmarknaden har motsättningarna ökat mellan arbetsgivare och löntagare. Angreppen mot trygghetslagarna står direkt i strid mot den anda av samförstånd som gjorde den svenska modellen möjlig.
Klyftorna mellan kvinnor och män har vidgats. Grunden för jämställdhet -- en offentlig sektor vars tjänster möjliggör för kvinnor och män att dela ansvaret för barnen och som ger anställning åt många kvinnor -- urholkas av en dogmatisk, nyliberal politik. Bakslagen för jämställdheten har varit många under senare år.
Vad gäller läget på arbetsmarknaden kan konstateras att i dag är 133 000 personer långtidsarbetslösa, vilket motsvarar 40 % av de öppet arbetslösa. På två år har alltså långtidsarbetslösheten ökat med 475 %. I dag är nästan lika många långtidsarbetslösa som hela den öppna arbetslösheten var vid regeringsskiftet i oktober 1991. Detta visar med förödande tydlighet att arbetsmarknadspolitiken inte varit mäktig uppgiften att hantera en tvåsiffrig arbetslöshet. Inte ens världens mest utbyggda arbetsmarknadspolitik klarar av att hantera en total arbetslöshet kring 14 %.
Det är inte bara långtidsarbetslösheten som har slagit ett dystert rekord. Även ungdomsarbetslösheten har nu nått en rekordnivå. I genomsnitt var 111 000 ungdomar i åldrarna 18--24 år öppet arbetslösa förra året. Därtill kommer alla de ungdomar som finns i olika tillfälliga åtgärder.
Enligt regeringens plan för att sanera de offentliga finanserna skall kommunerna från åren 1994 till 1998 dra ned sysselsättningen med ytterligare 60 000 personer. Denna dramatiska minskning av antalet sysselsatta sker samtidigt som arbetsmarknadsläget är svårare än någonsin. Att låta hundratusentals människor gå ut i arbetslöshet innebär en rundgång av pengar mellan kommunerna och staten. På detta sätt flyttar staten över en del av sitt budgetunderskott till kommunerna, vilket ökar arbetslösheten i kommunsektorn, som i sin tur leder till ökade underskott i den statliga arbetsmarknadsfonden.
Sammanfattningsvis har det i Sverige aldrig någonsin i modern tid funnits så många arbetslösa. Aldrig någonsin har så många varit långtidsarbetslösa. Aldrig någonsin har så många ungdomar varit utan arbete.
Regeringens misslyckande har försatt Sverige i ett utomordentligt allvarligt läge. Vi står på randen till ett nytt, skrämmande samhälle där massarbetslösheten permanentas och där klyftorna mellan människor ökar. Om inte kraftfulla åtgärder omedelbart vidtas är risken uppenbar att arbetslösheten stannar på en hög nivå även vid en konjunkturuppgång.
Utskottet konstaterar att vårt land nu står inför väldiga problem som söker sin lösning. Utskottet är emellertid helt övertygat om att det går att föra Sverige ur den ekonomiska krisen. Men då krävs att politiken omedelbart läggs om.
Finansplanen
Att döma av finansplanen anser regeringen att åren 1994 och 1995 är förlorade år för sysselsättningen. Inga åtgärder föreslås i finansplanen för att målet om en halvering av arbetslösheten till sekelskiftet skall bli verklighet. Hoppet står uteslutande till den låga kronkursen och exportökningen. Men den kraftiga ökningen av exporten räcker inte för att minska den totala arbetslösheten i år och nästa år. Den inhemska ekonomin utvecklas för svagt.
Exportframgångarna genom deprecieringen varar heller inte för evigt. Redan år 1995 börjar exportökningen klinga av. Enligt regeringen reduceras nettoexportens bidrag till tillväxten från 3,5 % år 1993 till 0,6 % år 1995. Därefter torde den avta ytterligare då regeringen förutspår en appreciering av kronan, vilket innebär försvagad konkurrenskraft. Effekten på tillväxten av det gångna årets ras i kronkursen ebbar successivt ut.
Enligt utskottets mening är vändningen i ekonomin för sen och för svag för att på allvar kunna ta ned arbetslösheten, som befinner sig på en katastrofalt hög nivå.
Utskottet ser finansplanen som ett passivitetens dokument som tydligt visar att regeringen inte har någon genomtänkt strategi för att ta ned den mycket höga arbetslösheten, vårt lands utan jämförelse största och allvarligaste problem.
Utskottets alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken
Det är utskottets bestämda uppfattning att inriktningen av den ekonomiska politiken omedelbart måste ändras för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Redan i år måste arbetslöshetskurvorna vända.
För att åstadkomma en högre tillväxtbana är det nödvändigt att stimulera ekonomin. Utrymmet för en sådan politik begränsas dock av tre faktorer eller restriktioner. Dessa är hänsynen till bytesbalansen, till inflationen och till statsbudgeten.
Utskottets bedömning av dessa restriktioner är följande:
Bytesbalansen kommer under de kommande åren att uppvisa rekordstora -- och dessutom växande -- överskott. Enligt regeringen kommer bytesbalansen att visa på ett överskott på sammanlagt över 100 miljarder kronor för åren 1994 och 1995. Detta är i och för sig välgörande och minskar folkhushållets utlandsskuld och räntebetalningar i utländsk valuta. Det är med andra ord inte bytesbalansrestriktionen som hämmar möjligheterna att lägga om den ekonomiska politiken. Folkhushållet går med överskott, medan staten går med underskott.
Inflationen är en faktor som skall tas på stort allvar.
Med mer än 600 000 människor utan ett vanligt arbete, och med en produktion i näringslivet långt under vad som vore möjligt är risken för ökad inflation just nu mycket liten. Den kan emellertid på sikt ta fart om flaskhalsar tillåts uppstå i ekonomin. Dessutom visar internationella erfarenheter att inflation och arbetslöshet mycket väl kan förekomma samtidigt när en hög arbetslöshetsnivå väl har etablerats. Dessutom går det inte att utesluta att delar av produktionsförmågan har slagits ut som följd av flera års hög arbetslöshet och krympande industriell bas.
Enligt utskottets mening måste man noga följa utvecklingen så att varje tecken på förnyad inflation motverkas i tid. Ökade investeringar är i detta sammanhang en nyckelfråga för att undvika kapacitetsbrist i framför allt industrin, men detta gäller även för andra sektorer i ekonomin. Dessutom måste lönebildningen ske under sådana former att risken för löneinflation minimeras.
Det är statsfinanserna som i dagsläget utgör den allvarligaste restriktionen för den ekonomiska politiken. Det utomordentligt besvärliga statsfinansiella läget är en realitet. Därför bör stimulansåtgärder utformas så att de uppfyller högt ställda statsfinansiella krav på effektivitet, finansiering och tidsbegränsning. Om så sker kan stimulerande åtgärder användas för att öka efterfrågan i den inhemska ekonomin, utan att de verkar räntehöjande.
Försämringen av statsfinanserna beror inte bara på kraftigt ökade kostnader för arbetslösheten utan också på ett kraftigt fall i skatteinkomsterna. Detta beror till viss del på att skattereformen är underfinansierad. Orsaken är bl.a. att inkomsterna från kapitalbeskattningen i nuvarande konjunkturläge utvecklats ogynnsamt. Huvudorsaken till fallet i skatteinkomsterna åren 1990--1993 är emellertid den dåliga tillväxten och regeringens stora ofinansierade kapitalskattesänkningar. En annan viktig förklaring till denna utveckling är den ändrade sammansättningen av BNP med lägre privat konsumtion och ökade vinster.
Kravet på den ekonomiska politiken måste vara att fallet i den inhemska efterfrågan bryts redan i år och att uppgången förstärks väsentligt år 1995.
Tillväxten måste vara tillräckligt snabb för att minskningen av sysselsättning skall kunna upphöra i år och för att nästa år leda till en betydande sysselsättningsökning. Arbetslösheten måste gå ned redan i år.
Finanspolitikens inriktning
De åtgärder som nu måste vidtas bör ha sin tyngdpunkt på investeringarna. Investeringsstimulansen bör ha följande inriktning.
Direktavskrivningar för näringslivets investeringar under perioden 1994-05-01--1995-07-01. Av investeringarna får 70 % skrivas av.
Stimulansbidrag (20 %) till ROT i lägenheter.
Investeringsstöd på 10 % till nyproduktion av bostäder. Igångsättning före 1995-05-01 krävs.
Även övriga efterfrågekomponenter måste stärkas.
Den privata konsumtionen kan öka genom att årets höjning av inkomstskatten återtas. Åtgärden att försämra ränteavdragens värde, som riksdagen beslutat skall ske år 1995, återtas.
Den offentliga konsumtionen skall stärkas genom en satsning på såväl det statliga som det kommunala utbildningsväsendet. Ett stöd bör också utgå till kommuner, som förlänger uppsägningstiderna för varslad personal. Vidare bör ytterligare medel anslås för reparationer och underhåll på skolor och andra offentliga lokaler. Även dessa åtgärder innebär att den offentliga konsumtionen ökar.
Här nämnda efterfrågestimulanser bör stöttas med en aktiv näringspolitik.
Storleken på de åtgärder som här föreslås redovisas i betänkandets recit och i avsnittet om budgetpolitiken.
Penningpolitikens inriktning
Sedan den fasta växelkursen övergavs den 19 november 1992 har penningpolitiken varit inriktad på att förhindra ett alltför kraftigt fall i kronans kurs. Trots övergången från fast till rörlig växelkurs bestäms räntepolitiken liksom tidigare av hänsyn till växelkursen. Någon omorientering i riktning mot att i ökad utsträckning ta penningpolitiken i anspråk för att tillgodose inhemska ekonomisk-politiska mål, såsom tillväxt, sysselsättning eller ett stärkt betalningsväsende, har inte ägt rum.
För att värna växelkursen har Riksbanken valt en inriktning av penningpolitiken som betonat inflationsbekämpningen. Denna inriktning av politiken har inneburit att Riksbanken har varit försiktig med att sänka marginalräntan. Den har endast sänkts långsamt och i små steg, ofta som en följd av tyska räntesänkningar.
Denna utformning av penningpolitiken har byggt på den felaktiga föreställningen att Sverige har ett påtagligt inflationsproblem och att denna risk måste bekämpas med en efterfrågedämpande penningpolitik. Denna föreställning har saknat grund. Efterfrågeläget har varit utomordentligt svagt och något inflationstryck har inte förelegat.
Sverige går nu mot en period med stora överskott i bytesbalansen. Som utskottet ser det är det viktigt att detta utrymme utnyttjas till att föra en djärvare penningpolitik så att de möjligheter till lägre ränta som erbjuds tas till vara. Bytesbalansöverskotten är ett uttryck för att det finansiella sparandet i den svenska ekonomin är mycket stort. Den offentliga sektorns stora underskott motsvaras av ett ännu större sparandeöverskott i den privata sektorn. Hushållen och näringslivet uppvisar i år ett finansiellt sparande på över 200 miljarder kronor. Detta är inkomster som inte används till konsumtion eller investeringar och som inte ger efterfrågan och sysselsättning. Lägre räntor skulle därför verksamt bidra till att ge en bättre balans mellan sparande och investeringar i den privata sektorn och mellan sparandet i den offentliga och den privata sektorn.
Avgörande för möjligheterna att bedriva en mer aktiv räntepolitik är hur inflationen kan bedömas utvecklas under de kommande ett till två åren. Inflationstrycket i den svenska ekonomin är emellertid för närvarande i det närmaste obefintligt. Trots den kraftiga försvagningen av kronans kurs och de därmed följande stegringarna av importpriserna har prisnivån legat i det närmaste helt stilla under det senaste halvåret. Regeringens prognos innebär att inflationstrycket också för år 1994 kommer att vara mycket svagt. Någon nämnvärd inhemsk inflation att bekämpa med en försiktig penningpolitik under detta år finns inte.
Inte heller för år 1995 förutses någon uppgång i inflationstrycket i ekonomin, trots att tillväxten då är starkare. Tvärtom innebär regeringens prognos att nettoprisindex ökar långsammare 1995 än i år. Att konsumentpriserna förutses öka något snabbare beror endast på att bostadssubventionerna reduceras mer, att patientavgifterna i sjukvården höjs och att riksdagen beslutat höja olika konsumtionsskatter år 1995. Denna uppgång kan därför inte användas som förevändning för en försiktig räntepolitik under det kommande året.
Det är utskottets uppfattning att penningpolitiken mer aktivt måste medverka till att stödja den inriktning av finanspolitiken som utskottet här förordat.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Tillsammans med en allmän omläggning av finans- och penningpolitiken måste omedelbara insatser sättas in för att minska arbetslösheten. Förutom de förslag till åtgärder att öka investeringarna som utskottet redovisat tidigare i betänkandet bör drygt 5 miljarder kronor utöver regeringens förslag anslås till arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken.
Åtgärderna bör koncentreras till följande områden.
Program mot ungdomsarbetslösheten Förlängda uppsägningstider i kommunerna Ökad utbildning Minskning av övertidsuttaget.
Effekterna på tillväxt och sysselsättning av utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
En bedömning av den ekonomiska utvecklingen under perioden 1994--1995 -- under förutsättning att den ekonomiska politik som förordas av utskottet genomförs -- redovisas i följande försörjningsbalans.
Försörjningsbalans Procentuell förändring
Mdkr Med regeringens Med Social- politik demokrater- nas politik ______ _______________ ______________ 1992 1994 1995 1994 1995 _______________________________________________________________________
Privat konsumtion 776,0 0,7 2,0 1,2 2,6 Offentlig konsumtion 400,3 -1,3 -1,0 -0,4 0,9
Bruttoinvesteringar 244,7 -6,7 7,1 -1,4 15,7 - näringliv 127,3 7,8 13,0 12,5 17,6 - bostäder 85,0 -49,5 -6,5 -42,2 19,5 - offentliga 32,4 -1,7 -0,7 5,4 12,9
Lagerinvesteringar -5,9 0,4 0,5 0,4 0,7 Inhemsk användning 1415,1 -0,7 2,5 0,7 5,0 Export 401,1 10,7 7,0 10,7 7,0 Import 376,7 3,5 6,5 4,5 8,7 BNP 1439,8 2,4 2,9 3,4 4,5
Bytesbalans (mdkr) 44,6 67,1 39,9 54,9 _______________________________________________________________________
Utskottets förslag till åtgärder beräknas sammantaget öka sysselsättningen med 90 000 personer. En sådan förbättring av arbetsmarknadsläget leder också till en ökning av arbetskraftsutbudet med omkring 20 000 personer. Den öppna arbetslösheten nedbringas till omkring 5 % av arbetskraften.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med "I motion Fi201" och slutar med "motion Fi201 (s)" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Förslaget att" och på s. 46 slutar med "och 11" bort ha följande lydelse:
I motion Fi210 (nyd) föreslås efterfrågestimulanser genom finans- och penningpolitiska åtgärder för att öka både den privata konsumtionen och investeringarna. Denna inriktning av politiken ligger i linje med den som utskottet förordar. Utskottet konstaterar dock att den ej ligger i linje med den inriktning av politiken som motionärerna de facto genomdrivit genom sina konkreta ställningstaganden i riksdagen.
Även om motionärernas förslag till den allmänna inriktningen av politiken är rimlig gäller detta inte de konkreta åtgärdsförslagen i motionen. Som utskottet ser det bör inte en momssänkning nu genomföras för att stimulera ekonomin. En momssänkning för att öka efterfrågan i ekonomin skulle ha kommit tidigare. Nu är det för sent att utnyttja en sådan åtgärd. Det kan tilläggas att differentierade momssänkningar över huvud taget inte bör utnyttjas som ekonomisk-politiska medel.
I motionen föreslås också att möjligheter skapas för företagen att göra direktavskrivningar på investeringar. Utskottet delar den uppfattningen men vill understryka att en sådan, till skillnad mot vad som föreslås i motionen, bör vara tidsbegränsad.
Med hänsyn till det extremt gynnsamma konkurrensläge som den svenska ekonomin erhållit genom den kraftiga deprecieringen av kronan ser utskottet ingen anledning att biträda motionärernas förslag att öka exportgarantierna.
I avsnittet om arbetsmarknadspolitiken framhåller motionärerna att "det måste löna sig" att söka arbete. "Det får inte löna sig att inte försöka. Om arbetslösa inte aktiveras kan de få arbetslöshet som yrke". Vidare uttalas i motionen "att sätta sin tillit till dagens arbetsmarknadspolitik är att sätta sin tillit till planekonomi".
För att öka incitamenten att söka arbete kräver även motionärerna att arbetsrätten förändras. Utskottet tolkar motionärernas krav så att de eftersträvar en betydande försvagning av löntagarnas rättsliga ställning på arbetsmarknaden.
Utskottet kan inte på någon punkt dela Ny demokratis syn på de arbetslösas situation och ej heller hur arbetsmarknadspolitiken och arbetsrätten bör utformas. Förvisso kan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna göras mer effektiva. Som utskottet tidigare i betänkandet anfört bör i bl.a. detta syfte ytterligare medel tillföras arbetsmarknadspolitiken.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi210 (nyd) yrkandena 1, 2 och 11.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Utskottet ser" och på s. 47 slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:
I motion Fi206 (v) finns förslag som tar sikte på ökat stöd till ROT-åtgärder, investeringsstöd till nyproduktion av bostäder och att ytterligare medel tillförs arbetsmarknadspolitiken. Utskottet har i stort samma uppfattning som motionärerna att sådana åtgärder måste vidtas i det nuvarande svåra arbetsmarknadsläget. Utskottet delar även i flera avseenden den syn på inflationen och utformningen av penningpolitiken som framförs i motionen.
Utskottet kan emellertid på flera punkter inte acceptera motionärernas förslag till den konkreta utformningen av de åtgärder som nu måste vidtas för att föra Sverige ur krisen. Det gäller t.ex. om utformningen av stödet till kommunerna och kravet på sex timmars arbetsdag.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion Fi206 (v) yrkande 1.
Med det anförda tillstyrker utskottet den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i motion Fi208 (s) yrkande 1.
I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar (s) förordas en politik som i huvudsak är densamma som i motion Fi208 (s). För att reducera arbetslösheten föreslår motionären bl.a. följande.
Direktavskrivning för byggnader och maskiner i industrin.
Avskaffa skatteförmånerna i det individuella pensionssparandet.
Ett ROT-program enligt socialdemokratisk modell.
Regeringen bör göra upp med kommuner och landsting om kostnaden för att behålla befintlig personal. En sådan lösning ställer sig billigare för staten och är oerhört mycket bättre för de anställda och för medborgarna.
Utöver dessa förslag föreslås i motionen att Riksbanken åter skall bli ett instrument i den ekonomiska politiken, att kreditmarknaden återigen regleras och att antalet beredskapsarbeten kraftigt utökas.
Utskottet finner att många av förslagen i motion Fi208 (s) är helt i överensstämmelse med den politik som utskottet förordar. Detta gäller emellertid inte penningpolitiken. Utskottet avvisar motionärens förslag att åter införa regleringar på kreditmarknaden.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 1 samt motionerna 1993/94:Fi206 yrkande 1 och 1993/94:Fi210 yrkandena 1, 2 och 11 samt med anledning av motion 1993/94:Fi201 godkänner vad som förordats i motion 1993/94:Fi208 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Ian Wachtmeister (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med rubriken "Inledning" och på s. 40 slutar med rubriken "Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken" bort ha följande lydelse:
Det allt överskuggande problemet för den svenska ekonomin är de närmast ofattbara finansiella obalanserna i den offentliga sektorn.
Den stora offentliga sektorn, de jättelika transfereringssystemen och det skrämmande budgetunderskottet utgör problem som kräver omedelbara åtgärder. Utskottet kan konstatera att efter två och ett halvt år med regeringen Bildt är alla dessa problem kvar. Inget skattesystem i världen klarar offentliga utgifter på nivån 70 % av BNP, och ingenstans har det varit möjligt att kombinera hög ekonomisk tillväxt med högt skattetryck.
Som utskottet ser det vill eller kan inte regeringen ta det ansvar som krävs för att utan dröjsmål sätta in kraftfulla åtgärder för att föra Sverige ur den svåraste kris som vi upplevt sedan 1930-talet. Detta gäller även de socialistiska oppositionspartierna.
Arbetslösheten är högre än någonsin i modern tid. Ungdomsarbetslösheten är skrämmande. Den ligger nu mer än dubbelt så högt som den genomsnittliga arbetslösheten. Det finns ingen anledning att just ungdomarna skall drabbas hårdare än andra. Näringslivet som bokstavligen bär Sverige på sina axlar har under de tre senaste åren förlorat 200 000 arbetstillfällen.
Finansplanen är ett passivt dokument. Utskottet kan inte se att regeringen anvisar några åtgärder som inom rimlig tid bidrar till lösning av här beskrivna problem. De åtgärder som vidtagits inom skatteområdet kan allmänt ge vissa positiva effekter på ekonomins framtida tillväxtförmåga men ger inga synbara effekter på arbetsmarknaden. Detta framgår också av regeringens egna prognoser. Tillväxten ökar men från en låg nivå. Läget på arbetsmarknaden förändras inte nämnvärt.
De åtgärder som regeringen vidtagit inom arbetsrättslagstiftningen stöds av utskottet -- men dessa åtgärder är inte tillräckligt långtgående.
Regeringens uppläggning av penningpolitiken är enligt utskottet obegriplig. I propositionen hävdas att penningpolitiken varit expansiv. Dess främsta uppgift skall enligt regeringen vara att se till att inflationsförväntningarna inte åter växer sig starka. Resultatet har blivit att penningpolitiken inte utnyttjas offensivt i ett läge när inflationen är mycket låg och när utnyttjandet av våra resurser är så dåligt att hundratusentals ungdomar som vill göra en insats i samhällsbyggandet står utanför arbetsmarknaden. Med det låga efterfrågetrycket är risken för inflation liten.
Utskottet finner det svårt att förstå regeringens passivitet i den ekonomiska politiken då Sveriges ekonomiska situation kräver att kraftfulla insatser görs. Regeringen tycks sätta all sin tilltro till att exporten, som nu ökar på grund av den kraftiga deprecieringen, skall lösa alla våra problem.
Utskottet kan inte ställa sig bakom den av regeringen valda inriktningen av den ekonomiska politiken. Utskottet avstyrker därför propositionens förslag till riktlinjer.
I motion Fi210 (nyd) understryks vikten av att ekonomin snabbt återvänder till ett högt kapacitetsutnyttjande. Det kan ske bl.a. genom efterfrågestimulerande åtgärder. Ett sådant åtgärdspaket måste ovillkorligen utformas så att de offentliga finanserna inte ytterligare försämras. Samtidigt måste omedelbara insatser göras för att åstadkomma en bättre fungerande arbetsmarknad. Sverige kan inte leva med ett regelverk som sätter upp hinder för främst ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.
Utskottet biträder det förslag till uppläggning av den ekonomiska politiken som föreslås i motion Fi210 (nyd) yrkandena 1, 2 och 11.
Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet förordar är följande.
Sverige måste återindustrialiseras. En given förutsättning är att vi kommer med i EU. Men det behövs också en ny organisation för marknadsföringen av Sverige, dels genom samordning av olika verksamheter på hemmaplan, dels genom Sweden Center-konceptet för maximal slagkraft utomlands.
Exportkreditgarantierna måste utökas och anpassas till den nya verkligheten framför allt i östra Europa. EKN måste marknadsföra sina tjänster, ta risker och delta offensivt i återuppbyggnaden av svensk industri. Även Exportrådet kan göra mycket mer. Vidare måste statens tekniska attachéer utnyttjas bättre. Styrelsen för Sverigebilden skulle kunna göra underverk, men både form och innehåll måste ändras.
Det råder i dag knappast några skiljaktiga meningar om att näringslivet är navet i den svenska ekonomin. Ca 300 000 småföretag, innovationer och nyföretagande skall svara för den tillväxt Sverige behöver.
Trots genomförda skattelättnader, riskkapitalbolag, industri- och nyföretagarfonder m.m. återstår mycket att göra. Uppfinnare och små innovationsföretag behöver, enligt utskottets uppfattning, en garantifond för att få fart på bankernas kreditgivning. Utskottet återkommer senare i betänkandet till inriktningen av penningpolitiken.
Innovatörerna måste ges möjlighet att stanna i Sverige. Utskottet anser därför att skattefrihet för royaltyintäkter och riskkapitalavdrag för satsningar i innovationsobjekt medges.
Om företagen tillåts att göra direkt- eller nuvärdesavskrivningar blir detta ett kraftigt incitament för utländska och svenska företag att investera i Sverige. Utskottet vill understryka att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder för att möjliggöra sådana avskrivningsregler.
Genom att intensifiera ROT-sektorn genomförs nödvändiga ombyggnads- och reparationsarbeten av den skickliga byggarbetskraft som fortfarande finns kvar. Även om ROT-satsningarna kostar så ger de väsentligt fler arbetstillfällen än rena AMS-pengar. Ytterligare medel till ROT-sektorn bör därför anvisas.
En sänkning av tjänstemomsen till 12 % skulle ta bort många av de kraftiga försämringar som följde när momsen för några år sedan höjdes från 0 till 25 %. En sådan åtgärd ger en omedelbar positiv effekt på arbetsmarknaden och bör därför skyndsamt genomföras.
Om Sverige skall gå på offensiven och nå framgång som modernt industriland krävs fri konkurrens. Vårt land kännetecknas dess värre i dag av att monopol, oligopol, karteller och välorganiserade särintressen fått breda ut sig. Utskottet föreslår därför att konkurslagen ses över.
Det är utskottets bestämda uppfattning att moderniseringen av arbetsrätten måste drivas vidare. Då en ny lagstiftning troligen skulle ta lång tid föreslår utskottet en omgående dispens med den innebörden att företag med färre än 25 anställda ställs utanför de känsligaste delarna av arbetsrätten.
Som utskottet ser det är det av yttersta vikt att penningpolitiken utnyttjas för att möjliggöra en utbyggnad av industrisektorn. Det är riktigt som framhålls i finansplanen att marginalräntan nu är lägre än tidigare. Men det innebär inte att utlåningsräntorna är låga. De mindre företagen kan ställas inför utlåningsräntor på 10 % eller högre. Med sådana räntor hjälper inga stödåtgärder av något slag för att öka aktiviteten i de mindre och medelstora företagen.
Det svenska kreditsystemet och bankerna fungerar inte bra. Skattebetalarna har med enorma uppoffringar räddat banksystemet och några ansvariga direktörer har fått schavottera. Men bankkrisen har nu tagit andra former. Det svenska kreditsystemet beter sig som ett oligopol, för att inte säga en kartell, som inte ger krediter på lika villkor. Sålunda erhåller stora företag -- även ganska dåligt skötta sådana -- helt andra kreditvillkor och räntor än välskötta små och medelstora företag. Av detta drar utskottet slutsatsen att Konkurrensverket nu måste undersöka oligopolsituationen inom det svenska banksystemet. Vi måste stimulera en aktivare konkurrens mellan bankerna och en sänkning av räntegapet.
Vad gäller arbetsmarknadspolitiken vill utskottet anföra följande. Ett land som Sverige med en enorm och växande arbetslöshet måste tillgripa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men den offensiva näringspolitiken är viktigare. Arbetsmarknadsverket kommer in som en andra och hjälpande hand.
Arbetsmarknadsverk, länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar är inte dimensionerade för att hantera dagens enorma AMS-verksamhet. Därför bör de enligt utskottets mening omorganiseras, rationaliseras, stramas upp osv. En kompetent arbetsförmedling är en nödvändighet om förmedlingarna verkligen skall kunna hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva till ett jobb.
Ett viktigt exempel på en offensiv åtgärd inom ramen för arbetsmarknadspolitiken är att stimulera ungdomar till studier och yrkesutbildning. Utskottet förordar därför att ett högklassigt lärlingssystem införs där eleverna får en gedigen och modern yrkesutbildning.
I dag är 400 000 svenskar förtidspensionerade. Den genomsnittliga pensionsåldern är 59 år. Förtidspensioneringar av ungdomar ökar nu snabbt. Det leder utskottet till slutsatsen att hårda men realistiska krav måste uppfyllas om förtidspensionering skall beviljas.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Innan utskottet" och på s. 44 slutar med "yrkande 1" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "I motion Fi210" och på s. 46 slutar med "och 11" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med "Utskottet ser" och på s. 47 slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:
Med undantag för förslagen i motion Fi208 (s) att göra direktavskrivningar vid investeringar samt ökade satsningar på ROT-program kan inte utskottet se att förslagen i motionerna Fi208 (s) och Fi206 (v) är så utformade att de kan bidra till att föra Sverige ur krisen. Ett fasthållande vid den traditionella utformningen av arbetsmarknadspolitiken, oviljan att förändra innehållet i arbetsrätten samt en inriktning av skattepolitiken som inte är främst inriktad på att stimulera företagandet, bidrar inte till att öka tillväxten i industrisektorn.
Den allmänna kritik som i dessa motioner riktas mot den förda penningpolitiken kan utskottet dela. Men inte i någon av dessa två motioner finns några konkreta förslag till vilka åtgärder som bör vidtas inom ramen för penningpolitiken.
Utskottet avstyrker det förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som framförs i motionerna Fi208 (s) yrkande 1, Fi201 (s) och Fi206 (v) yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1993/94:Fi201, 1993/94:Fi206 yrkande 1 och 1993/94:Fi208 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion 1993/94:Fi210 yrkandena 1, 2 och 11 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Inrättande av en framtidsfond, m.m. (mom. 3, motiveringen)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med "Med anledning" och slutar med "dessa motionsyrkanden" bort ha följande lydelse:
En av de viktigaste frågorna för främst de mindre företagen är kapitalförsörjningen. Enligt utskottets mening bidrar inte de av Vänsterpartiet i motionerna Fi204 (v), Fi206 (v) yrkande 10 och N281 (v) yrkande 7 framförda fondförslagen till att förbättra kapitalförsörjningen för företagen. Utskottet avstyrker därför här aktuella motionsyrkanden.
4. Kommission om samhällsekonomin (mom. 4)
Ian Wachtmeister (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Utskottet anser" och på s. 50 slutar med "Motionen avstyrks" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med "Med anledning" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Det envisa fasthållandet vid kronkursen var en viktig orsak till att Sverige hamnade i den katastrofala situaton som vi nu befinner oss i. Utskottet tillstyrker kravet i motion Fi210 (nyd) yrkande 7 att en utredning tillsätts för att klargöra de händelser som ledde fram till att regeringens valuta- och räntepolitik totalhavererade den 19 november 1992.
I motionerna Fi209 (nyd) och Fi210 (nyd) yrkande 8 föreslås att landets främsta expertis bör utnyttjas för att utarbeta förslag till hur Sverige skall komma ur den nuvarande krisen. Pressad av det kommande valet har regeringen uppenbarligen inte förmått att fatta de nödvändiga besluten. Utskottet delar denna uppfattning. Särskilt viktigt är det därför att omgående, med Lindbeckkommissionen som förebild, tillsätta en kommission som skall utarbeta förslag till hur arbetslösheten skall bekämpas.
Vad utskottet här anfört om tillsättandet av en kommission för bekämpning av arbetslösheten bör av riksdagen ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande kommission om samhällsekonomin att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Fi210 yrkandena 7 och 8 samt med anledning av motion 1993/94:Fi209 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 8)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 62 slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:
Regeringen har gett upp kampen mot arbetslösheten, och det är nu ett faktum att massarbetslösheten har fått fäste i Sverige. Arbetslösheten är i dag vårt lands utan jämförelse största och allvarligaste problem.
I ett läge då den totala arbetslösheten stiger och tillåts ligga kvar på över 14 % förmår regeringen inte presentera någon politik som skulle kunna vända utvecklingen. Detta är oroande. Arbetslösheten skapar nämligen inte bara många personliga tragedier. Den är också en starkt bidragande orsak till att underskotten i statens finanser nått sådana nivåer att man för tredje året i rad förutser ett statligt upplåningsbehov på över 200 miljarder kronor. Det innebär att statsskulden i slutet av nästa budgetår har mer än fördubblats på tre år.
Sambandet mellan arbetslöshet och underskott i de offentliga finanserna är nämligen mycket påtagligt. Om arbetslösheten ökar med 1 procentenhet kommer, enligt en tumregel, den offentliga sektorns finanser att försämras med 9--10 miljarder kronor.
I stället för att angripa de grundläggande orsakerna till de svaga statsfinanserna är regeringens politik ensidigt inriktad på att åstadkomma balans i statsfinanserna genom nedskurna statsutgifter.
Man gör ett stort nummer av det s.k. saneringsprogrammet och hävdar att man med dess hjälp skall få bort det s.k. strukturella underskottet. Hur det skall ske redovisas inte. Av vad som hittills gjorts har det mest varit fråga om skatte- och avgiftshöjningar, och de få utgiftsnedskärningar som föreslagits har redan intecknats av ökade kostnader för bl.a. vårdnadsbidraget.
Utskottet är inte särskilt överraskat av att regeringen så uppenbart lägger ut dimridåer kring sin budgetpolitik. Regeringens saneringsprogram är i praktiken en omfördelningsplan från löntagare till kapitalägare. Regeringen har nämligen höjt skatten på arbete och konsumtion, sänkt skatten på kapital och förmögenheter och genomfört besparingar som hårdast drabbar de arbetslösa och sjuka.
Den bestående effekten av regeringens budgetpolitik är att klyftorna i samhället ökar -- inte att statsfinanserna förbättras. Statsfinanserna har i stället försämrats under hela mandatperioden.
Enligt utskottets mening måste budgetpolitiken ges en ny inriktning för att man skall komma till rätta med de problem vi står inför. Socialdemokraterna har med sitt budgetalternativ anvisat en lösning.
Det socialdemokratiska budgetalternativet är inriktat på att främja tillväxten, framför allt den investeringsledda tillväxten. Därför föreslår man åtgärder som stimulerar industrins investeringar liksom investeringarna i den sociala infrastrukturen. Socialdemokraterna vill också stimulera byggnads-, kommunikations- och miljöinvesteringar. Sammantaget kommer detta att leda till att 90 000 fler personer kommer att ha ett arbete under nästa år.
Den socialdemokratiska politiken har också en helt annan fördelningspolitisk profil än regeringens. En värnskatt bör införas för höginkomsttagare. Aktieägarskatten återställs till den nivå som Socialdemokraterna och Folkpartiet var överens om i skatteuppgörelsen 1991. En viktig uppgift för riksdagen är att återupprätta medborgarnas förtroende för skattesystemet. Nyckelorden för att åstadkomma detta är desamma som vägledde arbetet med 1991 års skattereform: likvärdig beskattning av arbete och kapital, breda skattebaser, likformiga skatter, låga skattesatser och enkla regler. Partiet presenterar också ett brett program mot den ekonomiska brottsligheten.
Det socialdemokratiska budgetalternativet skiljer sig från regeringens genom att det kombinerar en totalt sett högre efterfrågenivå i ekonomin med en stramare budgetpolitik. Efterfrågeökningen inriktas framför allt på investeringar som skapar produktion och sysselsättning och därmed högre inkomster i framtiden. Den stramare budgetpolitiken tar sig uttryck i att partiet föreslår besparingar på 5,9 miljarder kronor och inkomstförstärkningar på 4,1 miljarder kronor.
Den socialdemokratiska politiken innebär att man tar ett första steg mot att minska statsskuldens andel av BNP. Genom den tillväxtorienterade politiken breddas skattebaserna samtidigt som utgifterna för arbetslösheten minskar. Med den socialdemokratiska politiken minskar utgifterna för kontantstöd till arbetslösa med ca 8 miljarder kronor under budgetåret. Dessutom ökar skatteinkomsterna på grund av ökad sysselsättning med drygt 7 miljarder kronor.
Socialdemokraterna föreslår besparingar på närmare sex miljarder kronor. Besparingarna fördelar sig på följande områden (belopp i mdkr).
Försvaret 1,0 Jordbruksstödet 1,1 Föräldraförsäkringen 0,6 Vårdnadsbidrag 2,3 Husläkarsystemet 0,2 Bidragsförskott 0,2 Utbildning 0,1 Invandrare 0,3 Ekobrott m.m. 0,3
Summa besparingar 5,9 ____________________________________________
Det socialdemokratiska budgetalternativet inrymmer också förslag till vissa nödvändiga utgiftsökningar (belopp i mdkr).
Näringspolitik 0,8 Räntebidrag 0,8 Ekobrott 0,2 Övrigt 0,7
Summa utgiftsökningar 2,4 ____________________________________________
De skattehöjningar som Socialdemokraterna för fram i sitt budgetalternativ är inriktade på följande områden (belopp i mdkr).
Ändrad statsskatt 1,0 Höjd aktieskatt hushåll 3,9 Höjd aktieskatt företag 1,6 Höjd avkastningsskatt 0,6 Bevarad förmögenhetsskatt - Skatt på alla SURV-återföringar 1,1 Höjd bolagsskatt - Breddad reklamskatt 0,1
Summa skattehöjningar 8,3 ____________________________________________
Samtidigt föreslår Socialdemokraterna vissa skattelättnader (belopp i mdkr).
Höjt grundavdrag 3,2 Enhetlig kapitalskatt 1,0 Återinfört utdelningsavdrag -
Summa skattelättnader 4,2 ____________________________________________
I sammandrag ser därmed det socialdemokratiska budgetalternativet för budgetåret 1994/95 ut på följande sätt (belopp i mdkr).
______________________________________________________
Besparingar + 5,9 Inkomstförstärkningar, netto + 4,1 Försäljning av Atle och Bure (engångs) + 1,5 Investeringar (inkl. direktavskr.) - 14,9 Arbetsmarknadspolitik och utbildning - 4,8 Utgiftsökningar, övriga - 2,4 Ökade skatteinkomster p.g.a. ökad sysselsättning + 7,4 Lägre utgifter p.g.a. ökad sysselsättning + 8,4
Saldoeffekt: + 5,2 ______________________________________________________
Utskottet biträder sålunda Socialdemokraternas förslag till inriktning av budgetpolitiken och avstyrker regeringens, Ny demokratis och Vänsterpartiets motsvarande yrkanden. Utskottet tillstyrker alltså motion Fi208 (s) yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 2 och motionerna 1993/94:Fi206 yrkandena 2 och 3 samt 1993/94:Fi210 yrkandena 6, 9 och 10 godkänner vad som förordats i motion 1993/94:Fi208 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 8)
Ian Wachtmeister (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med "Oroande är" och slutar med "efterföljande budgetåren" bort ha utgått,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med rubriken "Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer" och på s. 62 slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:
Proppen har gått ur statsfinanserna! I slutet av nästa budgetår väntas statsskulden uppgå till 1 450 miljarder kronor, och det innebär att den på bara tre år har mer än fördubblats. Varje svensk -- gammal som ung -- har därmed på tre år påtvingats en ökad gemensam skuldbörda motsvarande 85 000 kr per person.
För att finansiera de ständigt återkommande underskotten måste Riksgäldskontoret nu söka sig helt nya vägar. Ingen trodde väl för tio år sedan att Sverige skulle behöva vända sig till Portugal -- ett av Europas fattigaste länder -- för att få hjälp med finansieringen av de usla statsfinanserna
Inte ens med regeringens glädjekalkyler som förutspår 4 % tillväxt per år under perioden 1996--1999 uppnås balans i de svenska statsfinanserna. I ett sådant läge räcker det inte att som regeringen gör föreslå besparingar på bara 3 miljarder kronor. Det motsvarar inte ens räntekostnaderna under tre månader för den ökade upplåning som följer på ett års budgetunderskott. Saken blir inte bättre av att regeringen dessutom lovar bort hela besparingen på nya utgiftsåtaganden, däribland u-hjälp och vårdnadsbidrag.
Det är nu vi måste handla. Görs inget snart kommer utgifterna för statsskuldräntor att skjuta i höjden, och de kommer då med nödvändighet att tränga undan andra angelägna utgifter. När väl snöbollen satts i rullning är det för sent att hejda dess framfart.
I Ny demokratis motion Fi210 anvisas en väg som leder oss bort från detta problem. Enligt motionärerna bör ett handlingsprogram göras upp och det skall innehålla följande punkter:
1. Återställ balansen i statsfinanserna inom en konjunkturcykel.
2. Ompröva alla utgifter utom de för landets fortbestånd allra viktigaste. Om vi kan sänka sjuk- och arbetslöshetsersättningar kan vi givetvis skära i många andra anslag och bidrag. Stora besparingar står att finna i u-hjälpen, organisationsbidrag, kulturanslag, administrationskostnader i offentlig förvaltning m.m. Undantag skall endast göras för försvar, polis och rättsväsende, eftersom det är statens primära åtagande att skydda medborgarna mot yttre och inre fienden. I övrigt får det inte finnas några heliga kor!
3. Ändra ATP och harmonisera samtliga socialförsäkringssystem så att arbitrage (=fusk!) försvåras och administrationen förenklas. Ett golv för grundtrygghet. Ett tak (inte flera tak) på t.ex. 5 1/2 basbelopp. Ett procentuttag däremellan. Samma i alla system. Minska transfereringskostnaderna nu genom att införa 80 % ersättningsnivåer rakt över. Omständigheterna (Världsbanken) kommer med mycket stor sannolikhet annars senare att tvinga fram ytterligare en sänkning till 75 % eller 70 %.
4. Ta så många beslut som möjligt nu, så att de hinner få verka innan det är för sent. Nästa lågkonjunktur kan bli livsfarlig!
5. Skärp det så kallade saneringsprogrammet på 81 miljarder kronor på 5 år. Beloppet räcker inte och programmet är felkomponerat eftersom ca 1/3 består av skattehöjningar som kan försvaga tillväxten.
6. Ge goda förutsättningar för investeringar och förbättra företagarklimatet. Tillåt exempelvis direkt- eller nuvärdesavskrivning, öka exportkreditgarantierna, modernisera arbetsrätten i grunden och sätt lika och logiska villkor för konkurrensen. Det gäller att få svenska företag att investera i Sverige och att övertyga utländska företag om att etablera sig här.
7. Skapa en ny anda inom offentliga sektorn med målet att producera resultat, hushålla med skattebetalarnas pengar och tillfredsställa kunderna.
8. Bekämpa arbetslösheten som är det mest påtagliga symptomet på den svenska krisen. Högsta prioritet måste ges åt de riktiga jobben i de riktiga företagen. Här måste Sverige gå på offensiven! Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste granskas kritiskt så att de inte förstör det fungerande näringslivet och den fungerande arbetsmarknaden. Åtgärdernas nuvarande enorma omfattning ökar skaderisken. Att sätta sin tillit till dagens arbetsmarknadspolitik är att sätta sin tillit till planekonomi. Är det vad vi lärt oss av senare tiders erfarenheter?
9. Betona regeringens och riksdagens kontrollerande och uppföljande funktion. Uppföljnings- och utvärderingsarbetet i riksdagen måste ges en mer framträdande plats. Riksdagens budgetarbete måste bedrivas mer samordnat med finansutskottet som sammanhållande kraft.
Om man nöjer sig med åtgärder av den typ som regeringen föreslår i sin proposition kan Sverige snabbt komma att passera den punkt där svensk ekonomi inte längre kan styras från Sverige och där skattepengar går till räntor i stället för till vad som i dag betraktas som ytterst väsentliga sociala ändamål.
Mot bakgrund härav instämmer utskottet i Ny demokratis krav på att regeringen skall åläggas att i kompletteringspropositionen återkomma med förslag till besparingar på ytterligare 30 miljarder kronor. Det är i första hand regeringen som med sina utredningsresurser har möjlighet att utforma ett sådan program. Utskottet vill emellertid som exempel på tänkbara besparingar peka på några av de alternativ som förs fram i Ny demokratis motion. Man bör t.ex. kunna minska anslaget till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, eftersom AMS redan i dag har svårt att hitta svarta hål att hälla pengarna i. Utvecklingsbiståndet bör minskas med netto 6,2 miljarder kronor och omfördelas till förmån för bl.a. de baltiska staterna. Stödet till barnfamiljer bör kunna reduceras med 4,6 miljarder kronor dels genom att barnbidragen behovsprövas och alla former av flerbarnstillägg avskaffas, dels genom att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks till 80 % samtidigt som antalet stödmånader begränsas från 12 till 9. Det är nödvändigt att begränsa flyktingmottagningen, och anslagen inom detta område kan som en följd härav minskas med 2,4 miljarder kronor. Hemspråksundervisningen bör avvecklas helt, vilket innebär att ytterligare 1,0 miljarder kronor kan sparas. Eftersom konjunkturen nu har vänt måste regeringens förslag till infrastrukturinvesteringar anses som alltför långtgående. Den föreslagna medelstilldelningen till sådana investeringar bör därför begränsas med 2 miljarder kronor. Vi måste nu också på allvar ta upp kampen mot den svarta sektorn och bidragsfusket och kan på dessa områden spara betydande belopp. För att förhindra skattefusk genom falsk mantalsskrivning bör också en databank över lägenhetsinnehavare upprättas.
Genomförs utgiftsminskningar av denna omfattning skapas det utrymme för strategiska skattesänkningar. Det är av flera skäl nödvändigt att sänka skattetrycket. Inte minst måste de svenska skatterna anpassas till de europeiska när vi nu är på väg att bli en del av Europa.
På lång sikt bör skattetrycket minska med ca 170 miljarder kronor. Utskottet delar Ny demokratis uppfattning att det inom en tioårsperiod bör ha skett så många skattesänkningar att alla, som har ett arbete, kan leva på sin inkomst utan bidrag.
Sett i detta tidsperspektiv bör skatte- och avgiftssänkningarna genomföras inom följande sju områden:
Arbetsgivaravgifterna bör sänkas från dagens nivå till 16 %, vilket skulle leda till: Sänkta priser på varor och tjänster. Ökad konkurrenskraft inom exportindustrin. Ökad produktion för att klara ökad efterfrågan. Ökat antal arbetstillfällen.
Momsen bör sänkas och tre olika momssatser införas: En allmän momssats på 15--18 %. En mellannivå på 9--12 % för tjänster, mat, böcker, tidningar, vatten, hushållsel och tele. En låg momsnivå på 5--7 % för turism och persontransporter.
Fastighetsskatten bör tas bort, vilket ger lägre boendekostnader för alla.
Kapitalbeskattningen bör sänkas till EU-nivå, dvs. till 15 %, vilket leder till att fler hushåll stimuleras till att spara och investera samt till att finansieringen av näringslivets investeringar underlättas.
Slopa förmögenhetsbeskattningen, vilket leder till att kapital stannar i Sverige.
Slopa beskattningen av pensionssparandet eftersom långsiktigt pensionssparande är positivt och värt att stimulera.
Sänk arvs- och gåvoskatten. Ett generöst fribelopp bör införas och därutöver bör det endast finnas en enda skattesats på 20 %. Enligt utskottets mening bör fribeloppen beräknas enligt följande: bröstarvingar: 40 basbelopp, eller ca 1 400 000 kr andra släktingar: 20 basbelopp, eller ca 700 000 kr övriga: 10 basbelopp, eller ca 350 000 kr
Redan budgetåret 1994/95 bör vissa skattesänkningar genomföras.
En sänkning av tjänstemomsen till 12 % skulle ta bort många av de kraftiga försämringar som följde när momsen för några år sedan höjdes från 0 till 25 %. Det är illa nog med arbetsgivaravgift. Lägg därtill 25 % moms på arbetet (en tjänst består ju mest av arbete) och var och en kan förstå varför den svarta marknaden blomstrar just inom tjänstesektorn.
I likhet med tjänstemomsen bör byggmomsen sänkas till 12 %.
En enhetlig momssats bör tas ut på alla typer av tidningar.
Beslutet om bensinskattehöjningen i slutet av förra året bör rivas upp.
Avveckla förmånsbeskattningen av tjänstebilar och lunchförmåner samt sänk accisen för bilar med airbag och ABS-bromsar.
Läget på byggarbetsmarknaden är ansträngt. Man bör därför i enlighet med Ny demokratis förslag medge avdrag med 50 000 kr mot bruttoinkomsten för reparationer, ombyggnad och underhåll av bostäder.
Genom att intensifiera ROT-sektorn genomförs nödvändiga ombyggnads- och reparationsarbeten av den skickliga byggarbetskraft som fortfarande finns kvar. Även om ROT-satsningarna kostar så smakar de oändligt mycket mer än rena AMS-pengar.
I likhet med Ny demokrati anser utskottet dessutom att nuvarande system med indexerade statliga utgifter skall avskaffas liksom den helt nyligen införda indexeringen av vissa punktskatter. Basbeloppet som styr många av de statliga utgifterna bör dessutom inte bindas för ett helt år. I avvaktan på att nya regler tillkommer, vilket är ofrånkomligt, bör basbeloppet fastställas för ett kvartal i sänder. Dessutom bör justeringar av basbeloppet grundas på såväl bruttonationalinkomst som inflation.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder motion Fi210 (nyd) yrkandena 6, 9 och 10 samt avstyrker regeringens, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag till budgetpolitiska riktlinjer.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1993/94:Fi206 yrkandena 2 och 3 samt 1993/94:Fi208 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motion 1993/94:Fi210 yrkandena 6, 9 och 10 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att regeringen i kompletteringspropositionen skall redovisa ett besparingsprogram på 30 miljarder kronor m.m.,
7. Överkurser vid emissioner av statsobligationer (mom. 9)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Under det senast" och på s. 64 slutar med "avslås av riksdagen" bort ha följande lydelse:
När det statliga upplåningsbehovet varje år ökar med mer än 200 miljarder kronor stiger i princip ränteutgifterna mätt som andel av BNP med ca 1 % per år. Det motsvarar en årlig ökning på ca 15 miljarder kronor.
I statsbudgeten har emellertid inte medelsbehovet för ränteutgifter ökat i denna omfattning, vilket beror på att även andra faktorer har påverkat utvecklingen. Dessa faktorer har verkat i både höjande och sänkande riktning.
Sålunda har den successivt sjunkande räntenivån bidragit till att upplåningskostnaderna generellt sett minskat. Den lägre räntenivån har också bidragit till att hålla nere upplåningskostnaderna genom att Riksgäldskontoret då kan göra betydande vinster när benchmarklånen emitteras till överkurs. Föregående budgetår gav dessa överkursvinster 6,0 miljarder kronor netto, och Riksgäldskontoret räknar med att de under innevarande budgetår skall öka till netto 14 miljarder kronor.
Medan sjunkande räntenivåer för närvarande bidrar till att begränsa utgifterna för statsskuldräntor verkar de kursförluster som Riksgäldskontoret gör på sin utlandsupplåning i motsatt riktning. Kursförlusterna på utlandslånen väntas under innevarande budgetår uppgå till 19 miljarder kronor, men detta framgår inte av redovisningen eftersom förlusten döljs bakom överkursvinsterna.
För nästa budgetår räknar Riksgäldskontoret med kraftigt minskade kursförluster men alltjämt stora överkursvinster. Som en följd härav väntas det samlade medelsbehovet under anslaget för statsskuldräntor minska från 91 miljarder kronor under innevarande budgetår till 85 miljarder kronor under nästa.
Liksom motionären anser finansutskottet att det är angeläget att riksdagen erhåller ett korrekt och väl genomlyst underlag för sina ställningstaganden. Den redovisning som lämnas i budgetpropositionen över statsskuldräntornas utveckling tillgodoser inte ens mycket lågt ställda krav i detta avseende. Detta är enligt utskottets mening helt oacceptabelt, eftersom utgifterna för statsskuldräntor inte bara är den största enskilda posten i budgeten utan också den post som kan väntas växa snabbast under kommande år. Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser det som självklart att regeringen klart och tydligt skall redovisa de bakomliggande förhållandena hur obekväma de än kan te sig vara.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi606 (s) bör riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande överkurser vid emissioner av statsobligationer att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Fi606 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om bättre redovisning av utgifterna för statsskuldräntor,
8. Statliga myndigheters internationalisering (mom. 12)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 69 som börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Det är av stor vikt att Sverige lever upp till sina åtaganden med anledning av EES-avtalet. Som anförs i motion L608 (s) vilar ett betydande ansvar för genomförandet på de statliga myndigheterna. Det ankommer givetvis på regeringen som förvaltningsledande organ att se till att myndigheterna fullgör sina uppgifter. Samtidigt är det väsentligt att riksdagen fortlöpande av regeringen informeras om EES-avtalets fullföljande. Utskottet tillstyrker med det anförda motionärernas krav på att en avrapportering och utvärdering till riksdagen av myndigheternas arbete bör ske.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande statliga myndigheters internationalisering att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L608 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Miljömålen för den ekonomiska politiken (mom. 5)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anför:
I bilaga 1.4 till finansplanen ges en redogörelse för hur olika styrmedel i miljöpolitiken utnyttjas för att förbättra miljön. Bilagan kan ses som en redovisning om det pågående arbetet inom detta område. Några nya förslag till åtgärder finns inte i denna bilaga.
I likhet med vad som anförs i motion Jo690 (s) anser vi att det är positivt att regeringen ser över regelsystem, institutioner, författningar m.m. för att bedöma behovet av miljöanpassning. Men vi är, som även framhålls i motionen, av den uppfattningen att ambitionsnivån måste ligga högre. Regeringen bör gå vidare och utarbeta förslag till hur miljöregler skall inlemmas och utformas i olika verksamheter.
Meningsyttring av suppleant Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Den ekonomiska utvecklingen och regeringens ekonomiska politik
Vissa delar av den svenska ekonomin har nu lämnat botten av lågkonjunkturen. Exportindustrin är på väg mot nya rekordvinster. Höginkomsttagarna har betalt av på sina privata skulder samtidigt som de kan tjäna grova pengar på värdestegring och statsskuld. Denna utveckling har emellertid inneburit att mer än en miljon människor som är arbetslösa, förtidsdpensionerade, handikappade, pensionärer utan ATP och långtidssjuka har hamnat i en allt svårare ekonomisk situation. Klassamhället har blivit mycket tydligt.
I finansplanen försöker man skapa ett intryck av att en positiv förändring av samhället nu är på väg. Dess politik är i själva verket djupt konservativ. Genom att sänka skatten för de rika, spara i offentlig sektor och minska fackföreningarnas makt skall vinsterna öka, det internationella kapitalet lockas hit och industriexporten leda oss ut ur krisen. Regeringen driver i själva verket 80-talets politik i repris, men nu utifrån högre nivåer på arbetslöshet och statsskuld. Den strävar efter att förklä sin högerideologi till vetenskap.
Det som hände i USA och Europa på 1970- och 1980-talen visar att man ingenstans kunde ta sig ur massarbetslösheten när den en gång kommit. Erfarenheten är också att "tvåtredjedelssamhället" -- ett samhälle där en stor minoritet av befolkningen ställs utanför produktion och rimlig välfärd -- är ekonomiskt improduktivt. Kriminalitet och våld ökar och "ärvs" mellan generationerna, det skapar osäkerhet, omoral, ansvarslöshet och ineffektivitet.
Internationaliseringen av kapitalet är i stadigt växande. Det internationella, lättrörliga kapitalets makt är i dag demokratins grundläggande problem. Om inte demokratiskt valda politiker upplevs kunna påverka sysselsättning och välfärd tappar väljarna förtroendet för det parlamentariska systemet. Demokratiska motkrafter till kapitalmakten måste formas på nationell, europeisk och global nivå.
Det är min bestämda uppfattning att utskottet borde kräva att en alternativ ekonomisk politik utarbetas med sikte på att Sverige skall stå utanför den Europeiska unionen. Det finns all anledning att kritisera EES-avtalets konstruktion. Detta avtal skall nu prövas och värderas. Allmänt kan sägas att avtalet ändå är bättre än ett medlemskap. Det bör i detta sammanhang understrykas att penningpolitiken inte bör underordnas i ett kommande svenskt EU-medlemskap på det sätt regeringen anger i finansplanen.
Vänsterpartiets förslag till inriktning av stabiliseringspolitiken
En snabb minskning av arbetslösheten måste överordnas alla andra mål för den ekonomiska politiken. Generella efterfrågestimulanser är nu inte längre möjliga. Däremot krävs en kraftfull omfördelning av konsumtionsutrymmet från hög- till låginkomsttagare. De stora offentliga underskotten och räntebördan är allvarliga hot mot sysselsättningen. Därför måste den ekonomiska politiken ta sikte på en omfördelning från exportföretag och höginkomsttagare med övervinster resp. överskottssparande till förmån för dem som har svårt att få pengarna att räcka till investering och konsumtion.
Industrikonjunkturen går nu starkt uppåt, men stora investeringar är nödvändiga för att flaskhalsar skall undvikas. Också den privata tjänstesektorn vänder nu snabbt uppåt. Det är främst tre krisbranscher som står utanför den pågående konjunkturuppgången: byggandet, sjukvården och utbildningen. Åtgärder måste vidtas som bryter nedgången också i dessa sektorer. Därför bör ROT-programmen för byggsektorn utvidgas och Vänsterpartiets förslag om en kommunakut genomföras.
Det passiva arbetslöshetsunderstödet och sysselsättningsterapi av den typ som ALU och ungdomspraktik ofta innebär ökar med regeringens politik. Det passiva stödet måste dirigeras om så att pengarna omvandlas till stöd för nya hållbara jobb och utbildning. Arbetsmarknadspolitiken måste tillföras ytterligare medel.
Arbetslösheten måste också bekämpas genom fördelningspolitik. Högre skatter för höginkomsttagare är därför ett krav. Med dessa pengar finansieras bl.a. höjt vuxenstudiestöd samt höjt pensionstillskott. En återgång till 90 % ersättningsnivå för de arbetslösa finansieras genom höjd arbetsmarknadsavgift på 0,7 procentenheter. Genom dessa fördelningspolitiska åtgärder ökar den effektiva efterfrågan, eftersom höginkomsttagarna använder en högre andel av sina inkomster till sparande och en lägre andel till konsumtion jämfört med låginkomsttagarna.
Här beskrivna åtgärder bör kompletteras med en aktiv näringspolitik. Småföretagspolitiken är en viktig del i näringspolitiken. Småföretagens stora antal och flexibilitet gör att de måste ges en central roll i näringslivet. Vänsterpartiet anser därför att följande åtgärder utan dröjsmål bör vidtas.
Regeringen måste agera starkare mot bankerna och som bankägare för att åstadkomma en normal kreditsituation för småföretagen.
AP-fonderna bör få en viktig positiv roll som finansieringskälla för små och medelstora företag. Placeringsbestämmelserna bör ändras så att de kan placera ytterligare 10 miljarder i aktier, företrädesvis i sådana företag.
Åtgärder för att på längre sikt uppnå en hållbar utveckling
Skall det på längre sikt vara möjligt med en återgång till den fulla sysselsättningen krävs ett radikalt nytänkande på främst tre områden: Förståelsen för omställningen av ekonomin till en hållbar utveckling, synen på användningen av den nya informationsteknologin och utbildningens betydelse samt insikten om nödvändigheten av en omfördelning av arbetstiden med sikte på sex timmars arbetsdag.
Framtidens jobb måste för det första vara hållbara. Om miljön inte tål dem kommer naturen själv att slå tillbaka i allians med alltmer miljömedvetna konsumenter. Miljön blir viktigare för var människor vill bo, men naturtillgångarna minskar i betydelse som råvara. Förnybara energikällor, ombyggnad av hus med dålig ventilation, utbyggd kollektivtrafik är inte bara bra för miljön -- de ger också hållbara jobb.
För det andra måste den ekonomiska politiken utgå ifrån att vi nu är på väg in i ett samhälle med radikalt nya produktivkrafter. Så t.ex. fortsätter datorer och industrirobotar att breda ut sig i produktionen.
Produktionens förnyelse kräver således hög nivå på offentlig utbildning och på kulturlivet. När man jämför ekonomisk utveckling i olika länder så finner man att utbildningsnivån är den viktigaste faktorn. Informationsteknologi och språkkunskaper kommer att bli långt viktigare för ekonomin än motorvägar och en Öresundsbro. Våra traditionella basindustrier och verkstadsindustrin dominerar fortfarande exporten. Men utbildning, kultur och sjukvårdsorganisation kan bli framtidens exportprodukter.
Mot denna bakgrund borde utskottet yrka bifall till Vänsterpartiets förslag om att en särskild framtidsfond skapas för produktionens förnyelse. Den finansieras kortsiktigt genom arbetsgivaravgifter och långsiktigt genom en vinstdelningsskatt. Det tredje området för nytänkande är arbetstiderna. Det är möjligt att både öka den sammantaget arbetade tiden i förvärvsarbete och samtidigt omfördela arbetet. Övertidsarbetet måste ersättas med nya jobb. En särkild fond bör inrättas för försöksverksamhet med sextimmarsdag.
Även de mindre och medelstora företagen bör stödjas för att de skall kunna medverka till en uthållig utveckling.
Underleverantörer och små och medelstora företag inom verkstadsindustrin bör få ett anslag på 50 000 000 kr att användas med den framgångsrika Verkstadstekniska delegationen som förebild.
100 000 000 kr mer än vad regeringen anvisar bör anslås till NUTEK för att främja utvecklingen av småföretag inom områden som innovationsverksamhet; kvinnligt företagande och ökad kompetens.
Teknisk forskning och utveckling är grundläggande för omställning av produktionen i den riktning som tidigare redovisats. Mot den bakgrunden bör därför 250 000 000 kr mer än regeringen anvisat anslås till NUTEK för i huvudsak sådan forskning. 50 000 000 kr av dessa skall gå till en satsning på ett nytt program för FoU och produktutveckling inom livsmedelsindustrin.
Framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
I motion Fi207 (s) och Fi202 (s) uttrycks stor oro för att vi genom bl.a. privatiseringar av stora delar av den offentliga sektorn och genom en kraftig expansion av den privata tjänstesektorn får ett låglönekollektiv som tvingas leva på existensminimum. Amerikanska erfarenheter av en kraftig expansion i tjänstesektorerna i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet förskräcker. Med undantag för det stöd som motionärerna ger till ett medlemskap i EU borde riksdagen stödja förslaget att en parlamentariskt sammansatt grupp för frågor om ekonomi och arbetsmarknad tillsätts. Inrättande av en framtidsfond m.m.
Utvärderingar som gjorts av den ekonomiska utvecklingen i bl.a. USA, Tyskland och Japan har visat att ekonomisk demokrati är samhällsekonomiskt lönsamt. När de anställda har litet att säga till om så är produktiviteten lägre. När arbetsgivarna dikterar villkoren och inkomstskillnaderna är stora så ökar motsättningarna i samhället och därmed de sociala kostnaderna.
Utskottet borde mot bakgrund av vad som anförts yrka bifall till Vänsterpartiets förslag att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda och lägga förslag om införandet av företagsanknutna löntagarfonder, att ge AP-fonderna vidgad placeringsrätt och att ge löntagarna förköpsrätt till företag som skall byta huvudägare eller som skall likvideras.
Det internationella betalningssystemet
Det är uppenbart att en stor del av de valutatransaktioner som skett de senaste åren har gjorts i syfte att göra kortsiktiga spekulationsvinster. Dessa transaktioner har verkat destabiliserande på valutamarknaderna. Olika valutor har utsatts för kurspåverkan med allvarliga konsekvenser som följd. Myndigheter och centralbanker har uttryckt oro för nya kriser om inte något görs för att minska spekulationen. Tyska Bundesbank föreslog nyligen skärpta redovisningskrav för bankernas handel med s.k. derivatinstrument.
Ett annat och mer generellt verkande sätt att bromsa och stabilisera valutaflödena är att belägga transaktionerna med skatt. Sverige bör enligt Vänsterpartiets mening inom IMF och andra lämpliga instanser verka för att en sådan internationell "omsättningsskatt" införs.
Budgetpolitiken
Budgeten bör utformas så att man får till stånd en radikal omfördelning av inkomster. Det sker genom att höjda skatter och avgifter kombineras med förbättrade sociala förmåner.
Beskattningen av höginkomsttagare skall skärpas. Dessutom skall beskattningen av kapitalinkomster återställas till de nivåer som gällde fram till utgången av år 1993. Detsamma gäller för bolagsbeskattningen. Fastighetsskatten på kommersiella lokaler bör återinföras och på sikt utvidgas till att omfatta också industrifastigheter. Den progressiva förmögenhetsskatten skall återinföras, och stämpelskatten höjas. Industrins energibeskattning skall skärpas med ca 3 miljarder kronor och arbetsgivaravgifterna generellt höjas med 1,3 procentenheter. Det senare förslaget väntas tillföra statskassan drygt 8 miljarder kronor.
Med höjda arbetsgivaravgifter blir det möjligt att återställa ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 90 % av inkomsten. Dessutom skall pensionstillskottet ökas i två steg till 65 % av basbeloppet. Ersättningsnivån för långtidssjuka skall generellt höjas från 70 till 80 % samtidigt som utgående förmåner inom föräldraförsäkringen inte får försämras. Alla tankar på ett vårdnadsbidrag avvisas.
Även inom andra områden lägger Vänsterpartiet fram förslag till utgiftsökningar. Den biståndspolitiska ramen skall utökas med 0,9 miljarder kronor. En kraftig satsning görs på järnvägstrafik samtidigt som väganslagen begränsas lika mycket. En särskild kommunakut skall inrättas med uppgift att ge subventionerade krediter till vissa kommuner. Motionärerna vill också riva upp riksdagens tidigare beslut om att minska bostadssubventionerna med 3 miljarder kronor under åren 1994--1996. Byggnadsarbeten skall främjas med investeringsstöd till nyproduktion av bostäder och olika typer av ROT-åtgärder. Utbildningsinsatserna skall förstärkas, framför allt inom högskolan där 10 000 nya utbildningsplatser och 1 000 doktorandtjänster skall inrättas. Betydande extra resurser skall tillföras arbetsmarknadsutbildning, utbildningsbidrag, beredskapsarbeten, ungdomsprojekt och AMS. Dessutom skall utslagningen inom kommunsektorn förhindras. En framtidsfond skall inrättas för förnyelse och kompetensutveckling och en annan fond med 1,0 miljarder kronor i grundkapital skall bildas för att främja försöksverksamhet med kortare arbetsdag. Vänsterpartiet anser också att ökat stöd skall lämnas till utbyggnaden av biobränsleanläggningar, vindkraftverk och mindre vattenkraftverk.
De utgiftsbegränsningar som Vänsterpartiet vill få till stånd avser bl.a. försvarsanslaget, som skall minskas med 3,7 miljarder kronor, samt sjukförsäkringen, där taket för den ersättningsberättigade inkomsten skall sänkas från 7,5 till 6,5 basbelopp. Flyktingverksamheten skall rationaliseras, bl.a. genom att ansvaret för förläggningsverksamheten förs över på kommunerna, och motionärerna räknar med att härigenom kunna spara 0,25 miljarder kronor. En lika stor besparing skall göras på länsstyrelsernas och Socialstyrelsens anslag.
De angivna förslagen till utgiftsökningar finansieras av besparingarna samt av skatte- och avgiftshöjningarna. Vänsterpartiets budgetalternativ är därmed saldomässigt neutralt.
Med hänvisning till vad jag här har redovisat anser jag att utskottets hemställan borde ha haft följande lydelse under mom. 1, 2, 3, 7 och 8:
Den ekonomiska politiken
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1993/94:Fi201, 1993/94:Fi208 yrkande 1 och 1993/94:Fi210 yrkandena 1, 2 och 11 godkänner vad som förordats i motion 1993/94:Fi206 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen detta till känna,
2. beträffande framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Fi202 och 1993/94:Fi207 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i det ovanstående,
3. beträffande inrättande av en framtidsfond, m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Fi204, 1993/94:Fi206 yrkande 10 och 1993/94:N281 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i det ovanstående,
7. beträffande det internationella betalningssystemet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Fi203 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i det ovanstående,
Budgetpolitiken
8. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1993/94:Fi208 yrkande 2 och 1993/94:Fi210 yrkandena 6, 9 och 10 godkänner vad som förordats i motion 1993/94:Fi206 yrkandena 2 och 3 samt som sin mening ger regeringen detta till känna,
Innehåll
Sammanfattning1 Inledning7 Propositionens förslag7 Motionsyrkandena8 Propositionen10 Motionerna13 Socialdemokraternas partimotion Fi20813 Ny demokratis partimotion Fi21017 Vänsterpartiets partimotion Fi20621 Utskottet24 Den ekonomiska politiken24 Internationell utveckling24 Den svenska ekonomins utrikeshandelsstruktur24 Utvecklingen i OECD-området25 Det ekonomiska läget i Tyskland27 Norden29 Sydostasien30 Internationella prognosförutsättningar för en bedömning av den svenska ekonomins utveckling31 Utvecklingen i Sverige31 Den privata konsumtionen33 Investeringsutvecklingen35 Inflationsutvecklingen37 Arbetsmarknadsläget38 Inriktningen av den ekonomiska politiken39 Inledning39 Den ekonomiska politiken40 Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken40 Framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad47 Inrättande av en framtidsfond, m.m.48 Kommission om samhällsekonomin49 Miljömålen för den ekonomiska politiken50 Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen51 Det internationella betalningssystemet51 Budgetpolitiken52 Budgetutvecklingen52 Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer54 Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer55 Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer61 Överkurser vid emissioner av statsobligationer62 En bofond för finansiering av räntebidragen64 Särskilda frågor65 Statliga kreditgarantier65 Styrning av statlig verksamhet och RRV:s redovisning av det ekonomiadministrativa läget och revisionens resultat 199366 Statliga myndigheters internationalisering68 Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsmyndigheters investeringar69 Budgetering av anslag för budgetåret 1994/9570 Hemställan71
Reservationer 1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (s)74 2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (nyd)82 3. Inrättande av en framtidsfond, m.m. (mom. 3, motiveringen) (s)86 4. Kommission om samhällsekonomin (mom. 4) (nyd)86 5. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 8) (s)87 6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 8) (nyd)90 7. Överkurser vid emissioner av statsobligationer (mom. 9) (s)94 8. Statliga myndigheters internationalisering (mom. 12) (s)95
Särskilt yttrande Miljömålen för den ekonomiska politiken (mom. 5) (s)96
Meningsyttring av suppleant (v) (mom. 1, 2, 3, 7 och 8)97
Tabeller
1. Sveriges utrikeshandel åren 1990, 1992 och 199324
2. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-
länder25
3. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder26
4. Prognosförutsättningar31
5. Försörjningsbalans32
6. Nyckeltal32
7. Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och
sparande35
8. Bruttoinvesteringar efter näringsgren35
9. Byggnadsverksamhet36
10. "Underliggande" inflationstakt37
11. Budgetsaldo och upplåningsbehov för budgetåren
1991/92--1994/9554