Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m.
Betänkande 1991/92:FiU20
Finansutskottets betänkande
1991/92:FIU20
Den ekonomiska politiken och budgetregleringen (prop.1991/92:100bil.1)
Innehåll
1991/92
FiU20
Sammanfattning
Den ekonomiska politiken
I betänkandet behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetregleringen.
Den internationella återhämtningen går långsammare än väntat. I Förenta Staterna har bl.a. krisen på kredit- och fastighetsmarknaden hållit tillbaka efterfrågan från både hushåll och företag. Samtidigt minskar tillväxten i Tyskland och Japan. Mot den bakgrunden går det inte att utesluta att återhämtningen i OECD-området ytterligare fördröjs.
Sverige befinner sig i en recession. Även 1992 blir ett år med fallande produktion och en negativ utveckling av investeringarna. Problemen på arbetsmarknaden växer och någon förbättring i det avseendet kan inte förväntas under år 1993. Den mycket svåra situation som den svenska ekonomin befinner sig i är ett resultat av strukturella svagheter i förening med de problem som skapades genom överhettningen i slutet av 1980-talet och den lågkonjunktur som drabbat världsekonomin.
Det ekonomiska läget ställer stora krav på den ekonomiska politiken. De åtgärder som regeringen nu vidtar för att omedelbart förbättra läget på arbetsmarknaden ser utskottet som helt nödvändiga. Utskottet vill dock understryka att den ekonomiska strategi som nu måste följas innebär att kortsiktiga åtgärder motiverade av de problem som lågkonjunkturen skapar skall ligga i linje med en långsiktig strategi. Den centrala uppgiften för den ekonomiska politiken är att åstadkomma en tillväxt som leds av de konkurrensutsatta företagen. En sådan utveckling är nödvändig för att undvika att de nuvarande problemen inte förstärks och permanentas. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.
I motioner från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet föreslås en inriktning av den ekonomiska politiken som inte, enligt utskottets mening, i tillräcklig utsträckning beaktar de strukturella problemen. Framför allt saknas i motionerna insikt om att Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till ekonomins försämrade utvecklingskraft. Utskottet avvisar den i dessa motioner föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken.
I sin partimotion ställer sig Ny demokrati i stort bakom den politik som förordas i finansplanen. Som utskottet ser det föranleder motionen ingen särskild åtgärd från riksdagens sida.
Företrädarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati reserverar sig till förmån för sina resp. förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.
Budgetpolitiken
Trots vidtagna åtgärder sker en viss försvagning av både statens budget och av den offentliga sektorns finanser. Framför allt har detta sin grund i den ekonomiska stagnationen som försvagar statens inkomster. Budgetunderskottet är emellertid också strukturellt betingat och fortsatt stora ansträngningar måste inriktas på att komma till rätta med detta problem. En stram finanspolitik baserad på skattehöjningar är oacceptabel eftersom detta skulle försämra förutsättningarna för tillväxten. Den strama finanspolitiken måste därför bygga på begränsningar i de offentliga utgifterna. Genom utgiftsminskningar kan strukturella obalanser undanröjas och ekonomins funktionssätt förbättras. För att varaktigt säkra en låg inflation måste utgiftspolitiken vara stram. Utgiftsminskningar måste emellertid också komma till stånd för att skapa utrymme för fortsatta skattesänkningar. Utskottet instämmer i regeringens preliminära bedömning att skattesänkningar i storleksordningen 10 miljarder kronor per år bör genomföras fram till mitten av 1990-talet.
Såsom utskottet med riksdagens stöd ovan framhållit bör det fortsatta besparingsarbetet bedrivas enligt en långsiktig utgiftsstrategi. Tre grundläggande principer är vägledande för den strategi som regeringen lagt fast för sitt fortsatta arbete. Utskottet ansluter sig till dessa principer som innebär att:
socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete och sparande stimuleras, åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall prioriteras, dvs. offentliga utgifter för investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättring skall prioriteras, av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning och omsorg prioriteras.
Utskottet tillstyrker finansplanens förslag till inriktning av budgetpolitiken.
Företrädarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati reserverar sig till förmån för sina resp. budgetalternativ.
En meningsyttring från suppleanten från Vänsterpartiet har också fogats till betänkandet.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1991/92:100 (budgetpropositionen), i vad avser bilaga 1 Finansplanen, mom. 1, 2 och 4--12,
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1991/92:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) Privatisering av bostadssektorn 1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) Riktlinjer för den ekonomiska politiken
1991/92:Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m) Kredit- och valutapolitiken
1991/92:Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c) Regional balans inom den ekonomiska politiken
1991/92:Fi206 av Lars Werner m.fl. (v) Nedskärning av statlig verksamhet
1991/92:Fi207 av Hans Lindblad (fp) Utvecklingen i Gävleborgs län
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--4, 7, 8, 10 och 20
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--3, 5, 6, 16 och 19--21
1991/92:Fi504 av Hans Gustafsson m.fl. (s) Utveckling av offentlig sektor, yrkandena 4 och 5
1991/92:Fi702 av Jan-Olof Franzén (m) Användningen av miljöskatterna
1991/92:Fi707 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) Statens rätt att lånefinansiera infrainvesteringar
1991/92:Fi708 av Elving Andersson (c) Uppdelning av statsbudgeten
1991/92:Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c) Samhällets resurser
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) Skattepolitik för arbete och välfärd, yrkande 11
1991/92:Sk352 av Lars Werner m.fl. (v) Skattepolitiken, yrkande 4
1991/92:T226 av Lennart Brunander m.fl. (c) Trafikpolitiken och den regionala utvecklingen, yrkande 2
1991/92:T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s) Posten och televerket, yrkande 3
1991/92:T819 av Bengt Hurtig och Annika Åhnberg (v) Postens verksamhet, yrkande 4
1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) EG och kvinnorna, yrkande 3
1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v) Europa, EES och EG, yrkande 5
Propositionens förslag
I proposition 1991/92:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i bilaga 1 Finansplanen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Anne Wibble --
dels att riksdagen
1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,
2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats i propositionen,
4. godkänner riktlinjerna beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (avsnitt 4.3.1),
5. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1992/93, genom riksgäldskontoret, ta upp lån för investeringar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 990 000 000 kr. (avsnitt 4.3.4),
6. godkänner att regeringen beslutar om avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna (avsnitt 5),
7. godkänner riktlinjerna beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (bilaga 1.5),
dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
8. styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna (avsnitt 4),
9. det statliga betalningssystemet och statliga betalningar, finansinspektionens tillsyn av postgirot och postgirots verksamhetsområde (avsnitt 5),
10. utbetalning av de svenska bidragen till EG (avsnitt 6),
11. statliga garantier (avsnitt 7),
12. lönenivån i anslagsberäkningarna (avsnitt 8).
Motionsyrkandena
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i denna motion, i berörd del,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ekonomisk-politiskt program för arbete och utbildning, som i en första etapp minskar arbetslösheten till cirka 3 %.
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att föra en mycket stram finanspolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skattetrycket måste sänkas med 1--1,5 % per år av BNP,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera i syfte att öka sysselsättningen och därmed tryggad ekonomi för alla,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att privat pensionssparande bör stimuleras.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som i motionen förordas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratisk arbetsorganisation och konkurrenskraft,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om "marknadens" villkor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sparandets uppgift och betydelse,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattepolitikens inriktning,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitikens prioritering av arbete åt alla.
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olämpligheten av interna devalveringar och sänkta arbetsgivaravgifter som ett ekonomiskt-politiskt instrument.
1991/92:Sk352 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under avsnitt 7 om skattekvot och skattetryck.
Kredit- och valutapolitiken
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i denna motion, i berörd del.
1991/92:Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.
Privatisering
1991/92:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avvisar de i motionen berörda privatiseringarna.
Ekonomiska styrmedel i politiken
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen med avslag på punkt 7 i hemställan i prop. 1991/92:100, bilaga 1, godkänner de riktlinjer beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som föreslås i motionen.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillväxt och miljö som utgångspunkt för den ekonomiska politiken.
Regional balans som mål för den ekonomiska politiken
1991/92:Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional balans som ett mål för den ekonomiska politiken.
Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens
1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattetrycket och den offentliga sektorn.
Genomförande av en samhällskalkyl
1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de samhällsekonomiska för- och nackdelarna för Sverige av ett EU-medlemskap.
Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande
1991/92:Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad bedömning över departementsgränserna av de samhällsekonomiska effekterna av olika åtgärder.
Utvecklingen i Gävleborgs län
1991/92:Fi207 av Hans Lindblad (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Gävleborgs län och dess beroende av en ekonomisk politik som befrämjar svensk konkurrenskraft.
Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som föreslås i denna motion.
1991/92:Fi206 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om besparingar inom statlig verksamhet om 1500000000 kr.
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen förordas,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag att från kommunerna för budgetåret 1992/93 dra in 3 750 milj.kr. (7,5 miljarder kronor/år).
Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader
1991/92:Fi504 av Hans Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag beträffande punkt 4 i hemställan i finansplanen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett nytt förslag om utgiftsramar bör läggas fram för riksdagen.
Statliga betalningar och postgirot
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen beslutar att med avslag på punkterna 6 och 8 i hemställan i prop. 1991/92:100 begär att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen avslår propositionens förslag om nytt anslag K 1 Ersättning till postverket för rikstäckande betalnings- och kassaservice.
1991/92:T819 av Bengt Hurtig och Annika Åhnberg (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att postgirot även framgent i huvudsak bör förmedla statens betalningar för att kunna upprätthålla rikstäckande kassa- och bankservice.
Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att investeringar i fungerande kommunikationer bör betraktas just som investeringar och inte som en kostnad över årsbudgeten.
1991/92:Fi707 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lånefinansiering och lönsamhetsbedömning av investeringar i den svenska infrastrukturen.
1991/92:Fi708 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget.
Säkerhet för lån till investeringar i infrastruktur
1991/92:T226 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att finansiera ytterligare investeringar i infrastrukturer genom upplåning i riksgälden med den kommande utförsäljningen av statlig verksamhet som säkerhet.
Omprövning av budgetperioder till kalenderår
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en omprövning av budgetperioder till kalenderår bör övervägas samtidigt som ett långtidsperspektiv på minst tre år införs.
Användningen av miljöskatterna
1991/92:Fi702 av Jan-Olof Franzén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva möjligheterna att avsätta vissa medel, som inflyter genom energibeskattningen, till miljöförbättrande åtgärder.
Propositionen
I propositionen konstateras att den svenska ekonomin för närvarande utvecklas mycket svagt. Efterfrågan viker inom de flesta sektorer och produktionen minskar. Resultatet blir en stigande arbetslöshet. En kombination av konjunkturella och strukturella faktorer ligger bakom nedgången. Någon snabb konjunkturuppgång kan inte skönjas.
Den ekonomiska politiken ställs under de kommande åren inför två huvuduppgifter. Den första är att öka tillväxt- och utvecklingskraften i den svenska ekonomin. Den andra uppgiften är att säkra en varaktigt låg inflationstakt. Denna inriktning bygger på en stram finanspolitik och en fast valutapolitik.
Penningpolitiken har till uppgift att upprätthålla och skapa förtroende för den fasta växelkursen. Det sker genom anpassningar i räntenivån som ger balanserade valutaflöden. Penningpolitiken kan således inte användas för att påverka den inhemska efterfrågan, vilket innebär en skärpning av kraven på finanspolitiken.
Den ekonomiska politiken måste inriktas på att långsiktigt och varaktigt säkra en låg inflation. Bara låga prisökningar i kombination med god produktivitetsökning kan i längden upprätthålla och förbättra näringslivets konkurrenskraft och skapa förutsättningar för en uthållig tillväxt i hela landet.
En rad strukturella förändringar som bidrar till en snabb produktivitetsökning genomförs. Detta är särskilt angeläget inom den offentliga sektorn. En offensiv konkurrenspolitik, avregleringar och slopade monopol, privatiseringar av statliga företag liksom omfattande satsningar på en utbyggd infrastruktur samt utbildning och forskning är centrala inslag i denna politik. I propositionen läggs fram eller aviseras förslag inom alla dessa områden.
Skattepolitiken inriktas på en successiv sänkning av skattetrycket för att gynna sparande, företagande och investeringar. Detta är nödvändigt både för att förbättra ekonomins funktionssätt och för att klara anpassningen till medlemskap i EG och en alltmer integrerad världsekonomi. Mervärdesskatten sänktes den första januari 1992. Beslut har också fattats om att sänka ett antal för företagsamheten strategiska skattesatser. Skattekvoten beräknas 1993 ha sjunkit till drygt 52% av bruttonationalprodukten. Fortsatta skattesänkningar är nödvändiga, och regeringen kommer under våren att redovisa omfattning och inriktning av dessa. Skattesänkningarna måste finansieras. En långsiktig utgiftsstrategi läggs därför fast. Den bygger på en bedömning av de långsiktiga utgiftstrenderna, av utgiftsutrymmet samt en politisk prioritering bland olika utgifter.
De viktigare inslagen i budgetförslagen kan sammanfattas på följande sätt.
Två karensdagar i kombination med högkostnadsskydd införs i sjukpenningförsäkringen från den 1 januari 1993 i stället för de tre första dagarnas reducerade ersättningsregler. Effekten beräknas till drygt 4,5 miljarder kronor på helår eller drygt 2 miljarder kronor budgetåret 1992/93.
Tandvårdsförsäkringens ersättningsbestämmelser förändras. Effekten uppgår till ca 0,6 miljarder kronor på helår liksom på budgetår.
Prissystemet och egenavgifterna för läkemedel ändras så att subventionerna av likvärdiga läkemedel sker med utgångspunkt från det billigaste läkemedlet samt att en viss avgift erläggs för varje läkemedel. Därigenom minskar statens utgifter med ca 0,7 miljarder kronor under budgetåret och ca 0,9 miljarder kronor på helår.
Administrativa förenklingar kommer att föreslås inom föräldraförsäkringen. Utgifterna minskar med ca 0,3 miljarder kronor under budgetåret och ca 0,4 miljarder kronor på helår.
Den s.k. egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen fördubblas från den 1 januari 1992 från 35 till 70% av dagpenningen. Från den 1 januari 1993 sker en ytterligare höjning motsvarande en tredubbling i förhållande till 1992. Avgiften uppgår då till i genomsnitt ca 120 kr. per månad. Därigenom förstärks arbetsmarknadsfonden med sammanlagt ca 2,8 miljarder kronor.
Under våren kommer förslag att läggas fram om att avskaffa möjligheten att få delpension. Möjligheterna att gå i pension före 65 års ålder begränsas då till reglerna för förtidspension av medicinska skäl och till s.k. förtida uttag av folkpension. Redan utgående delpensioner påverkas inte. Utgifterna för delpension kommer därigenom att avta under en femårsperiod för att slutligen ha minskat med nära 2 miljarder kronor per år.
Bostadssubventionerna minskas med ca 2 miljarder kronor från den 1 januari 1993. Effekt på budgetåret 1992/93 är ca 1 miljard kronor.
Under våren kommer förslag att läggas fram som reducerar statsbidragen till kommunerna med 5--10 miljarder kronor från den 1 januari 1993. Beräkningstekniskt har antagits 7,5 miljarder kronor på helår och 3,8 miljarder kronor på budgetåret 1992/93.
Statsbidragen till företagshälsovården avskaffas. Bidragen till fackliga organisationer och studieförbund minskas.
Det selektiva näringspolitiska stödet minskas.
I propositionen framhålls att trots den hårda budgetprövningen har utrymme skapats för förstärkning av handikappolitiken samt insatser för ensamstående föräldrar med barn. Anslagen för infrastruktur, utbildning och miljö höjs. Insatser för fattiga länder, framför allt länderna i Baltikum samt Öst- och Centraleuropa, förstärks. Nedsättningen av socialavgifterna vidgas till fler näringar och större geografiskt område. Regionalpolitiken blir mera generell. Utrymme har avsatts för fortsatta sänkningar av för näringslivet strategiska skattesatser. Det gäller främst sänkningar för mindre och medelstora företag i syfte att underlätta riskkapitalförsörjning och expansion.
Det långsiktiga arbetet med att uppnå strukturella förändringar inom viktiga områden fortsätter. Det gäller både offentliga utgiftssystem och andra områden.
Besparingsförslag hösten 1991 samt i budgetpropositionen 1992 Miljarder kronor
00>64>Budgetåret 1992/93 100>Helår 1993
00>Karensdagar 64>2,3 100>4,7 00>Tandvård 64>0,6 100>0,6 00>Läkemedel 64>0,7 100>0,9 00>Föräldraförsäkringen 64>0,3 100>0,4 00>Minskade statsbidrag till 00>03>organisationer m.m. 64>0,8 100>0,8 00>Minskade bostadssubventioner64>1,0 100>2,0 00>Minskade statsbidrag till 00>03>kommunerna 64>3,8 100>7,5 00>Uppskjuten höjning av barn- 00>03>och studiebidrag 64>1,1 100>- 00>Avskaffande av statsbidrag till 00>03>företagshälsovård 64>0,6 100>1,2 00>Minskat branschstöd 64>0,7 100>1,1 00>Minskat investeringsbidrag 64>0,2 100>4,4 00>Övrigt 64>0,4 100>0,2
00>Summa effekt på statsbudgeten 64>12,5 100>23,8 00>Arbetslöshetsförsäkringen* 64>1,7 100>2,8 00>Delpension* 64>0,0 100>0,3
00>Totalt 64>ca 14 100>ca 27
* Ingår ej i statsbudgeten.
Effekter på den offentliga sektorns finanser
Under förra året ökade de offentliga utgifterna kraftigt. Samtidigt sjönk bruttonationalprodukten, så att utgiftskvoten (utgifterna som andel av BNP) steg med 2,5 procentenheter till närmare 64%. Under 1992 och 1993 ligger utgiftskvoten kvar på denna nivå trots de föreslagna utgiftsbegränsningarna. Betydande förändringar sker emellertid inom ramen för nominellt oförändrade utgifter. Den del av transfereringarna till hushållen som utgörs av arbetslöshetsersättning m.m. ökar kraftigt liksom utgifterna för investeringar i infrastrukturen. Övriga utgifter, med undantag för utgifterna för räntor på statsskulden, minskar således i nominella belopp. Statsbudgetens utgifter, exkl. statsskuldsräntor, beräknas både innevarande budgetår och för budgetåret 1992/93 till knappt 420 miljarder kronor.
Statsbudgetens inkomster beräknas för innevarande budgetår till närmare 435 miljarder kronor. För budgetåret 1992/93 beräknas de minska till knappt 420 miljarder kronor. Orsaken är främst den ekonomiska stagnationen. Exkl. statsskuldsräntor är således statsbudgetens inkomster och utgifter lika stora för budgetåret 1992/93. Statsskuldsräntorna beräknas till ca 70 miljarder kronor. Budgetunderskottet uppgår därmed till 70,8 miljarder kronor.
Motionerna
Socialdemokraternas partimotion Fi202
I motion Fi202 (s) anförs att uppgiften för den ekonomiska politiken nu är att åstadkomma tillväxt, full sysselsättning och rättvis fördelning av inkomster och välfärd mellan medborgarna. Den uppgiften måste lösas på ett sådant sätt att näringslivets internationella konkurrenskraft förstärks och att en exportinriktad expansion säkerställs. Sverige har goda förutsättningar att åstadkomma en sådan utveckling. Kostnadsutvecklingen är under kontroll. Inflationen har knäckts och Sverige har en prisstabilitet på god europeisk nivå. Räntorna har sänkts under det senaste året bortsett från en viss uppgång under hösten. Den låga inflationstakten ger utrymme för en fortsatt sänkning av räntorna. Konkurrenskraften förbättras nu månad för månad. Utrikeshandeln ger ett stort överskott och bytesbalansen utvecklas i rätt riktning. Hushållssparandet har förstärkts kraftigt.
Motionärerna framhåller att de goda förutsättningarna för en period med exportledd tillväxt har åstadkommits genom de politiska beslut som har fattats under den socialdemokratiska regeringsperioden. Som exempel kan nämnas skattereformen, stabiliseringsavtalet, ecu-anslutningen, EES-avtalet, satsningen på infrastruktur och ökningen av yrkesutbildning och högre utbildning. Dessa åtgärder ger full effekt under de närmaste åren.
I sin kritik av finansplanen understryker motionärerna att den politik som den borgerliga regeringen nu har lagt fram för riksdagen motverkar såväl tillväxt som sysselsättning och en rättvis fördelning. Regeringen genomför sålunda en åtstramning av ekonomin, som inte är motiverad. Det leder till en ökning av arbetslösheten i ett läge när alla insatser i stället borde sättas in för att bekämpa arbetslösheten. Det leder till långtidsarbetslöshet med stora sociala skadeverkningar. Ingen svensk regering i modern tid har satsat så mycket pengar på passivt kontantstöd och så låg andel på aktiva åtgärder som den nuvarande borgerliga regeringen. Resultaten av denna politik framgår, sägs det i motionen, av regeringens egna bedömningar. Som en följd av åtgärderna har regeringen tvingats sänka sina tidigare prognoser för tillväxten 1992 och 1993 och höja prognosen för arbetslösheten. Denna politik riskerar att rasera de goda förutsättningar som har skapats under de senaste åren och är inte heller på längre sikt till gagn för landet. De fördelningspolitiska åtgärderna leder till orättvisor och otrygghet. Detta skapar stora problem i form av kompensationskrav inför kommande avtalsrörelser, som riskerar att underminera den ekonomiska balansen och därmed tillväxten.
Regeringens politik innebär också att förväntningarna sänks på vad vi som nation kan åstadkomma. Den försenar på detta sätt den återhämtning som nu kan komma till stånd.
Som alternativ till den politik som presenteras i finansplanen vill motionärerna bedriva en ekonomisk politik som:
förstärker den internationella konkurrenskraften för det svenska näringslivet och bidrar till en exportinriktad expansion,
stimulerar den ekonomiska aktiviteten och tar vara på företagens produktionskapacitet,
bekämpar både inflation och arbetslöshet,
bidrar till en rättvis fördelning och
åstadkommer en uthållig tillväxt genom att säkra balansen mellan ekonomi och ekologi.
Som motionärerna ser det kommer med denna inriktning av den ekonomiska politiken i en första etapp arbetslösheten att pressas ner till 3% i stället för att öka till 4--5%, vilket blir följden av regeringens politik. Därefter måste arbetet fortsätta med att stärka tillväxten och få ned arbetslösheten ytterligare. Genom dessa åtgärder upphör enligt motionärerna fallet i investeringarna 1993. Hushållens köpkraft ökar mer än med regeringens politik. De offentliga utgifterna ökar med ca 1% 1993 inom ramen för en ansvarsfull finansiering och ett minskat budgetunderskott. Inflationen bibehålls på en låg nivå. Tillväxten av nya resurser ökar under både 1992 och 1993.
Den i motionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken skall ses som ett uttryck för högre ambitioner när det gäller tillväxt, sysselsättning och fördelning än vad regeringen ger uttryck för. Sveriges chanser tas enligt motionärernas uppfattning bäst till vara om den ekonomiska politiken vidareutvecklas efter följande handlingslinjer:
Investeringar och underhållsåtgärder i nationell och lokal infrastruktur, dvs. vägar, järnvägar, broar, bör förstärkas kraftigt. Upprustning, ombyggnad och reparation av bostäder, skolor, m.m. bör genomföras nu när det finns ledig kapacitet.
Utbildning och kompetenshöjning bör förstärkas, inte rustas ned. Därför måste den yrkesinriktade utbildningen i gymnasiet byggas ut, företagsutbildningen förstärkas samt vuxenutbildningen och folkbildningen främjas.
Arbetsmarknadspolitiken måste därutöver förstärkas, bl.a. med resurser för otraditionella insatser.
Regionalpolitiken måste inriktas på att skapa arbete och utveckling och resurserna behöver förstärkas.
Ekonomins funktionssätt måste förbättras och produktiviteten i arbetslivet höjas. Utöver insatser för att höja kompetensen i arbetslivet bör en förnyelse av arbetets organisation främjas både i näringslivet och i den offentliga sektorn.
Det tillgängliga riskvilliga kapitalet skall säkerställas för att användas till att utveckla och förstärka näringslivet. Regeringens politik att genom utförsäljning av statliga företag suga upp detta kapital för att finansiera statliga utgifter måste avvisas.
En sjukförsäkring av hög kvalitet måste upprätthållas. Förslagen om att införa två karensdagar och en avveckling av delpensionssystemet måste avvisas.
Skattereformen är till gagn för Sveriges ekonomi, och den balans mellan arbete och kapital som reformen byggde på måste upprätthållas. Skattereformen måste därför i huvudsak återställas och barnbidraget höjas. Förslagen på skatteområdet i motionen beräknas ge en ökning av statens inkomster med drygt 6 miljarder kronor budgetåret 1992/93.
Skillnaderna mellan regeringens budgetförslag och det förslag som redovisas i motionen framgår av följande sammanställning.
Socialdemokraternas budgetförslag, skillnader från regeringens förslag Miljarder kronor
00> 64>Budgetåret 90>Helår 00>64>1992/93 90>1993
00>Inkomstförstärkningar:
00>Skatter 64>6,4 90>8,8 00>Statshypotek 64>5,0 90>0 00>Miljöavgift 64>0,2 90>0,2
00>Summa 64>11,690>9,0
00>Utgiftsförändringar:
00>Arbete och utbildning 64>4,4 90>2,7 00>Bostadsfinansiering* 64>-0,5 90>-3,7 00>Karensdagar 64>2,3 90>4,7 00>Delpension 64>0 90>0 00>Barnbidrag 64>1,1 90>0 00>Övriga utgifter 64>0,1 90>0,1
00>Summa 64>7,4 90>3,9
00>Budgetsaldo 64>4,2 90>5,1
* Räntelån i stället för minskade investeringsbidrag och räntebidrag ger en nettominskning av statens utgifter med 3,7--5,7 miljarder kronor år 1993. Den lägre siffran har använts i tabellen.
Sammanfattningsvis framhålls i motionen att den presenterade politiken för arbete, tillväxt och rättvisa är en ansvarsfull budgetpolitik, som innebär att de offentliga utgifterna ökar med 1% och leder till ett mindre budgetunderskott än enligt regeringens förslag.
Ny demokratis partimotion Fi208
I motion Fi208 (nyd) framhålls att Ny demokrati delar regeringens politiska grundsyn och det systemskifte som den leder till. Regeringen bör dock gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för ytterligare skattesänkningar. Dessa skall då utgöras av tillväxtfrämjande skattesänkningar som t.ex. en ytterligare sänkning av arbetsgivaravgifterna. Det sammanlagda skattetrycket bör sålunda sänkas så snabbt som möjligt. Målet bör vara att komma från 57 % till 47 % av BNP. Motionärerna anser mot denna bakgrund att skattesänkningstakten bör vara 1--1,5 % av BNP per år. För att skapa förutsättningar för tillväxtfrämjande skattesänkningar föreslår motionärerna att hälften av arbetslivsfondens resurser -- 6 miljarder -- används till detta ändamål.
Privatisera stora delar av den statliga verksamheten, lägg ned landstingen och rationalisera kommunerna. Detta måste, enligt motionärerna, vara huvuduppgiften för en omdaning av den offentliga sektorn. I regeringens budgetproposition är det egentligen bara privatiseringen av statlig verksamhet som kommer med. I statsfinanserna måste vi också lära oss att göra skillnad på utgifter i form av investeringar (med lönsamhet) och kostnader (där pengarna försvinner). Till lönsamma investeringar kan man givetvis låna medan lån till konsumtion är ett direkt hot mot statsfinanserna. Att införa balansräkningar och vinst- och förlusträkningar i offentlig verksamhet skulle också ge de verktyg som är en grundförutsättning för att kunna rationalisera och optimalt utnyttja det enorma kapital som i dag är bundet inom den offentliga sektorn.
En nedläggning av landstingen innebär att den byråkratiska delen kan tas bort. Sjukvården, dvs. själva produktionen av sjukvården, bör ges andra huvudmän, nämligen kommuner, stat och i allt snabbare takt kooperativ och privata företag. När sjukvårdshuvudmännen själva får bestämma, får vi, menar motionärerna, en bättre och effektivare sjukvård utan ökade anslag.
Kommunerna kan rationaliseras. All erfarenhet visar att alla stora företag kan rationaliseras kraftigt. Den störste arbetsgivaren i de flesta kommuner är, om inte landstinget ligger där, kommunen själv. Därför bör det utredas vad som inte kan privatiseras och allt övrigt utsättas för konkurrens. Kommuninnevånarna bör därvid engageras. Det är ju ytterst de, som blir berörda av de beslut som skall fattas och där finns mycken kreativitet att ta vara på.
I motionen understryks att monopol -- statliga, kommunala, kooperativa, fackliga och privata -- måste slopas utom de som är absolut nödvändiga i en demokrati. Uppkomsten av karteller och oligopol måste förhindras, då dessa är till stor skada för konsumenterna. Detta gäller i lika hög grad det fria näringslivet. Den fria konkurrensen måste skyddas med effektiva lagar, vilket motionärerna ser som ett av de få områden, som måste stärkas för att upprätthålla en fungerande konkurrens.
I motionen framhålls att den nuvarande lågkonjunkturen sannolikt kommer att pågå under större delen av 1992, varför man borde pröva nya former för arbetsmarknadspolitik. Det är bra att vi har system som till viss del skyddar de arbetslösa ekonomiskt. Men som motionären ser det leder endast i liten utsträckning dessa åtgärder till produktivt arbete. En effektivare arbetsmarknadspolitik, som syftar till att bereda produktivt arbete för tusentals arbetslösa utan ökade kostnader för staten, måste därför komma till stånd. Arbetslösheten måste nu angripas med praktiska åtgärder av typen: tidigareläggning av investeringar i infrastruktur och utbildning, införande av ungdomslöner och förlängd provanställningstid.
Bruttoinvesteringarna är den främsta faktorn bakom nedgången i BNP, varför det är mycket viktigt att stimulera en ökning av investeringarna. Utvecklingen i tillverkningsindustrin pekar mot att det förekommer en betydande avindustrialisering i Sverige. Investeringsincitamenten är små med tanke på den svaga efterfrågan och det fallande kapacitetsutnyttjandet. Realkapitalstocken kommer att fortsätta att minska i Sverige. Investeringarna beräknas minska under perioden 1991--1992 med 30--35% för att hamna på samma nivå som för 20 år sedan. Det finns emellertid en betydande investeringspotential hos många utländska företag och kanske då framför allt japanska. Dessa möjligheter bör Sverige, menar motionärerna, bättre bevaka, då vi med hänsyn till vår höga tekniska standard, vår industrikompetens och vårt förbättrade kostnadsläge borde framstå som ett intressant investeringsalternativ. En bättre och riktad information och lobbyverksamhet bör därför omgående genomföras. Därför bör man t.ex. positivt medverka till att ett Japan-center i Stockholm snarast kommer till stånd, gärna med en eller flera japanska banker.
Den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är, sägs det i motionen, att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera. Detta skulle resultera i ökad sysselsättning och därmed tryggad ekonomi för alla. En viktig del i detta är att ge de små och medelstora företagen tillgång till riskkapital, vilket i dag är en bristvara på grund av affärsbankernas situation. Det är därför viktigt att använda det kapital, som finns tillgängligt -- nämligen det samlade löntagarfondkapitalet -- på rätt sätt. Motionärernas uppfattning är att en väsentlig del av detta kapital bör utnyttjas som egenkapital i en privat investeringsbank. I en särskild motion föreslås att en sådan bank omedelbart inrättas.
Vad gäller fördelningspolitiken uppmärksammas särskilt följande områden:
Regeringsförslaget att förändra medborgarnas ersättningsdel av tandvårdskostnaden måste avvisas.
Arbetsskadeförsäkringen har vuxit på ett orimligt sätt och har i många fall använts på ett icke avsett sätt. En total översyn av försäkringen är nödvändig.
Fattigpensionärernas situation måste förbättras. Det är inte rimligt att de som byggt upp vårt samhälle skall leva sin sista tid på pensioner, som ligger på eller under existensminimum. Vidare måste reglerna för pensionärernas förmögenhetsskatt ses över då de genom diskriminerande avdragsregler betalar mer förmögenhetsskatt än övriga medborgare.
Motionärerna delar regeringens uppfattning att bostadssubventionernas tillväxt måste hejdas. Det är mycket viktigt att man redan nu anger en tillräckligt lång tidsrymd samt takten på en avveckling så att berörda får rimlig tid för en omställning.
De budgetförändringar i relation till budgetpropositionen som föreslås i motionen framgår av följande uppställning.
Ny demokratis förslag till budgetförändringar Milj.kr.
00>Åtgärd 68>Minskning 86>Ökning
00>Sänkt partistöd 68>35 86>- 00>Sänkt alkoholskatt68>- 86>500 00>Slopad begravningsmoms 68>- 86>150 00>Förändrat bistånd 68>2 500 86>- 00>Ökning av pensioner till 00>fattigpensionärer 68>-86>200
00>Effektiviserad sjukvård 00>och tandvård 68>3 000 86>- 00>Minskning av organisationsbidrag 68>2 000 86>- 00>Slopad hemspråksundervisning 68>1 300 86>- 00>Tidigareläggning av snabbtåg 68>- 86>500
00>Slopat bidrag till Gotland 68>140 86>- 00>Minskad inkomstskatt från företagare 68> - 826200 00>Slopade bidrag till vindkraft68>150 86>- 00>Behovsprövat barnbidrag 68>1 200 86>- 00>Minskad energiskatt för företagen 68>- 86>1 300
00>Sänkning av turistmomsen* 68>1 000 86>- 00>Satsning på turism 68>-86>100 00>Återföring av anslag till 00>arbetslivsfonden** 68>6 00086> - 00>Slopande av FAS-90 68>1 00086>- 00>Effektivare flyktingpolitik 68>500 86>-
00>Summa 68>18 825 86>2 950 00> 70>(12 825)
*Ökade skatteintäkter p.g.a. ökad turism orsakad av sänkt turistmoms. **Återförs som budgetförstärkning för arbetsskapande åtgärder.
Avslutningsvis framhålls i motionen att Ny demokratis förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93 innebär en utgiftsnivå som ligger 15,875 (9,875) miljarder kronor lägre än regeringens förslag. Detta trots att man inte har, sägs det i motionen, räknat in några dynamiska effekter som definitivt kommer att uppstå genom den föreslagna politiken.
Vänsterpartiets partimotion Fi209
I motion Fi209 (v) framhålls att risken är stor att den europeiska konjunkturen försvagas ytterligare. Detta innebär att också 1992 kan bli ett år som kännetecknas av lågkonjunktur i åtskilliga länder. För svensk ekonomi innebär detta att draghjälpen utifrån låter vänta på sig. Men problemen för svensk industri förvärras närmast av det nattsvarta läget på hemmamarknaden. Den svaga byggmarknaden i kombination med en omfattande omstrukturering inom industrin gör att orderingången fortsätter att falla. Den låga aktiviteten i ekonomin gör att varslen fortsätter att dugga tätt. Antalet sysselsatta har på ett år minskat med närmare 150000 personer. Kraftigast är nedgången inom industrin, men även inom byggbranschen och den privata tjänstesektorn har sysselsättningen minskat påtagligt. I december var, enligt SCB, sammantaget 159000 personer arbetslösa. Det utgör 3,5% av arbetskraften. För industrins del gör regeringen den bedömningen att för perioden 1989 till 1993 kommer att gälla att 150000 arbetstillfällen har fallit bort. Men regeringen gör också den bedömningen att trots en påtaglig nedgång i industrisysselsättningen kommer nettoexporten att öka påtagligt. Handelsbalansen som andel av BNP beräknas bli 3,3%, den högsta nivån i modern tid. Mot denna bakgrund är det, menar motionärerna, svårt att förstå regeringens ovilja mot en expansion inom de sektorer av ekonomin som inte är utsatta för yttre konkurrens. Regeringen tycks mena att arbetslösa industriarbetare måste vänta på att nya jobb skall uppstå inom industrin. Men det kommer emellertid att ta många år innan 150000 nya industrijobb skapats. Resultatet blir långtidsarbetslöshet och utslagning.
Regeringen försöker ge sken av att man värnar om den fulla sysselsättningen. I praktiken innebär emellertid den väg man slagit in på att arbetslösheten fortsätter att öka för att sedan permanentas på en hög nivå. I motionen avvisas regeringens politik att genom skattesänkningar för kapital få fart på ekonomin. Det är, sägs det i motionen, i mångt och mycket en arbetslöshetsskapande politik.
Man ställer sig även mycket kritisk till fixeringen vid hushållssparandet och dess kopplingar till investeringar och tillväxt. Regeringens syfte är, menar motionärerna, att ersätta den generella välfärdstryggheten med ökat individuellt sparande i pensioner, sjukförsäkringar m.m. I motionen konstateras att vi lever i en tid där nyliberala budskap dominerar. Det är, förvånande nog med tanke på att finansministern kommer från folkpartiet, en politik som har mycket litet gemensamt med gamla tiders liberala idéer -- socialliberalismen.
I motionen avvisas regeringens förslag till försämringar för de arbetande, bl.a. införande av karensdagar, försämringar i tandvårdsförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och vuxenutbildningen. Dessutom avvisas förslaget att avskaffa delpensionen och att dra in 7,5 miljarder kronor från kommunerna.
Som motionärerna ser det kan inte Sveriges konkurrenskraft förbättras genom låga löner och sänkta kapital- och företagsskatter. I stället är det investering i modern teknik, bred kunskap i arbetslivet och en demokratisk arbetsorganisation som kan bli Sveriges trumfkort. Denna inriktning är enligt motionärerna ett "måste" om vi skall hävda oss på en internationell marknad, oavsett svenskt medlemskap i EG eller inte.
De viktigaste inslagen i den ekonomiska politik som nu måste föras sammanfattas av motionärerna på följande sätt:
Att bekämpa arbetslösheten. 18 000 beredskapsarbeten, ungdomsgaranti under 25 år, starkare regionalpolitik, fler utbildningsplatser, nej till besparingar på komvux m.m.
Att öka insatserna för nya jobb. ROT-program för bl.a. nya byggjobb, borttagande av turistmomsen, avslag på indragningen från kommunerna, infrastruktursatsningar, trafiksatsningar m.m.
Att fördela rättvist. Till hushållen: Förlängd föräldraförsäkring till 13 månader, höjt pensionstillskott till låginkomstpensionärerna, barnbidragshöjning från den 1 juli 1992, slopad moms på fjärrvärme, slopad moms på kollektivtrafik, sänkt moms på mat m.m. Från kapital och rika: slopat grundavdrag för höginkomsttagare, höjd marginalskatt för inkomster över 250 000 kr., skärpt kapital- och förmögenhetsskatt och finansskatt m.m.
Vänsterpartiets budgetalternativ skapar, menar motionärerna, utrymme för ökad sysselsättning och en rättvisare fördelningspolitik. Skattekvoten är på samma nivå som före den borgerliga regeringens skattesänkningar. Budgetunderskottet ökar inte, trots omfattande satsningar på bl.a. fler jobb, en effektivare arbetsmarknadspolitik och utökad utbildning.
Vänsterpartiets budgetalternativ sammanfattas i följande sammanställning. Redovisningen ger även en bild av inriktningen av den fördelningspolitik som motionärerna ser som nödvändig att genomföra.
Vänsterpartiets budgetsammanställning. Förändring i relation till förslaget i budgetpropositionen.
00>Utgifter, milj.kr.
00>Avslag på indragningen från kommunerna 82>3 750 00>Avslag på minskade bostadssubventioner 82>1 965 00>Trafik 82>1 506 00>Utbildning82>2 472 00>Arbetsmarknadspolitik 82>1 600
00>Regionalpolitik 82>500 00>Näringspolitik 82>692 00>Höjda barn- och studiebidrag 82>1 100 00>Förlängd föräldraförsäkring82>1 000 00>Höjt pensionstillskott (1/1 1993) 82>1 000
00>Läkemedelsförmåner 82>460 00>Vuxenstudiestöd82>350 00>Tandvårdsförsäkringen 82>580 00>Miljöpolitik82>450 00>Livsmedelspolitik 82>301
00>U-landsbistånd 82>1 446 00>Minskad statlig byråkrati 82>-1 500 00>Sänkt inkomsttak i sjuk- och föräldraförsäkringen82>-1 500 00>Införande av räntelånesystem 82>-1 500 00>Övrigt 82>228
00> 64>Summa 82>14 900
00>Skatteintäkter, milj.kr.
00>Slopat grundavdrag för höginkomsttagare 82>5 000 00>Höjd marginalskatt för inkomster över 250 000 kr. 82>2 500 00>Skärpt kapital- och förmögenhetsskatt 82>3 300 00>Stämpelskatt 82>1 300 00>Energibeskattning 82>7 800
00>Bibehållna särskilda varuskatter, m.m. 82>700 00>Alkohol och tobak 82>1 500 00>Reklamskatt 82>300 00>Finansskatt 82>2 000 00>Slopad turistmoms 82>-2 700
00>Slopad moms på kollektivtrafik 82>-1 500 00>Slopad moms på fjärrvärme (1/1 1993) 82>-1 000 00>Sänkt matmoms till 15% (1/1 1993) 82>-1 500 00>Slopad uttagsskatt på fastighetsarbeten (1/1 1993) 82> - 500 00>Avslag på regeringens förslag om höjda 00>arbetsgivaravgifter 82>-2 300
00> 64>Summa 82>14 900
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Den internationella utvecklingen
Den svenska varuexporten avsätts till helt övervägande del, ca 80%, på de västeuropeiska och nordamerikanska marknaderna. Marknadstillväxten för våra exportvaror var t.o.m. år 1990 5--6,5% per år. År 1991 bromsade den emellertid upp och stannade vid drygt 1%. Detta bidrog till att exporten minskade med nära 2,5%. Det finns flera förklaringar till denna negativa utveckling. Hit hör exempelvis den internationellt sett oförmånliga kostnadsutvecklingen och den svaga produktivitetsutvecklingen i svensk industri. Vidare har under nuvarande lågkonjunktur både produkt- och länderinriktningen varit negativa för vår export. Som framhålls i den preliminära nationalbudgeten har Sverige i jämförelse med konkurrentländerna en större andel produkter från basindustrin i exporten, 23% jämfört med drygt 13% för OECD.
Tabell 1. Den svenska varuexportens ländersammansättning år 1991 Andelar av total varuexport i procent
_______________________________________________________________________
Länderinriktning _______________________________________________________________________
Norden 21,5 EG exkl. Danmark 48,8 Östeuropa 2,2 Nordamerika 9,1 Latinamerika 1,7 DAE:s i Sydostasien 2,6 Japan 2,1 Mellanöstern 3,1 Afrika 1,4 Övriga länder 7,5 _______________________________________________________________________
Anm.: Med Sydostasiatiska DAE:s avses här Hongkong, Singapore, Sydkorea och Taiwan.
Därtill har de växande problemen för den globalt sett överetablerade bilindustrin givetvis också drabbat svenska företag. Länderinriktningen av exporten innebär nackdelar för Sverige i den meningen att drygt 40% av svensk export går till de nordiska länderna, Nordamerika och Storbritannien som samtliga uppvisar en stagnerande eller minskad total produktion.
Regeringens bedömning av den internationella utvecklingen avviker inte i någon större utsträckning från de prognoser som redovisades i oktober 1991 (prop. 38 om inriktningen av den ekonomiska politiken). Det framgår dock av finansplanen att man för år 1992 förutser en något lägre tillväxt för hela OECD-området än tidigare.
Tabell 2. Internationella förutsättningar (finansdep., dec. 1991) Årlig procentuell förändring
1990 1991 1992 1993 ____________________________________________________________________________
BNP Förenta staterna 1,0 -0,8 (-0,5)* 2,0 (2,5) 3,5 (3,3) Japan 5,6 4,5 (4,8) 2,5 (3,0) 2,8 (3,8) Tyskland 4,5 3,3 (3,0) 2,3 (2,3) 2,0 (2,0) Storbritannien 0,8 -2,0 (-1,8) 2,0 (1,5) 3,0 (2,5) Norden** 1,5 0,3 (-0,3) 1,8 (1,3) 2,8 (2,5) OECD-Europa 2,8 1,3 (1,3) 2,0 (2,3) 2,5 (2,5) OECD-totalt 2,5 1,0 (1,0) 2,3 (2,5) 3,0 (3,0)
NYCKELTAL Konsumentpriser OECD-Europa 5,1 4,5 4,0 3,8 OECD-totalt 4,9 4,3 (4,5) 3,5 (4,5) 3,8 (3,8)
Dollarkurs i kr. 5,93 6,07 (6,11) 5,94 (6,18) 5,94 (6,18)
Råoljepris, dollar per fat 23,6 20 (20) 21 (20) 21 (20) ____________________________________________________________________________
* Siffrorna inom parentes anger bedömningar i proposition 1991/92:38 i oktober 1991 ** Exkl. Sverige
Denna neddragning av tillväxten förklaras till mycket stor del av en förväntad sämre utveckling i Förenta staterna. I likhet med många andra OECD-länder var 1991 i Förenta staterna ett år med fallande total produktion. Den privata konsumtionen stagnerade under åren 1990 och 1991, och återhämtningen efter recessionen har gått oväntat långsamt. En förutsättning för att en markant ökning av aktiviteten i den amerikanska ekonomin skall komma till stånd är att den privata konsumtionen åter ökar. Hittills har hindret för en sådan återhämtning främst varit den kris på kredit- och fastighetsmarknaderna som drabbar hushåll och företag. Det tar uppenbarligen längre tid än de flesta konjunkturbedömare hade väntat sig innan hushållen finner att deras skuldsättning har nedbringats så långt att de åter vill öka sin konsumtion.
Till skillnad mot den djupa konjunkturnedgången i början av 1980-talet har tillväxten i Japan och Västtyskland legat kvar på en hygglig nivå. Som framhålls i finansplanen tydde dock under sommarmånaderna och början av hösten 1991 allt fler konjunkturindikatorer på att en avmattning var på väg i Tyskland. Industriproduktionen växte långsammare och den inhemska orderingången dämpades. Enkätundersökningar -- som visar företagens förväntningar om den framtida ekonomiska utvecklingen -- signalerade pessimism. Exporten bromsades upp, framför allt på grund av konjunkturavmattningen i Europa. Under de sista månaderna 1991 ökade emellertid orderingången från utlandet något. Hittills har konjunkturnedgången i Förenta staterna motverkats av en fortsatt tillväxt i Japan och Tyskland. En viss risk föreligger att konjunkturuppgången i Förenta staterna låter vänta på sig samtidigt som den ekonomiska aktiviteten i Japan och Tyskland blir allt lägre. En sådan utveckling skulle kraftigt kunna förstärka de faktorer som hotar att förlänga lågkonjunkturen.
Utformningen av den ekonomiska politiken i de stora industriländerna kan bli avgörande för styrkan i konjunkturuppgången. De relativt kraftiga penningpolitiska stimulansåtgärder som tidigare vidtagits i Förenta staterna och Storbritannien har ännu inte givit några påtagliga effekter. De finanspolitiska insatser som kan väntas i anslutning till den nu påbörjade amerikanska valkampanjen kommer knappast att påverka ekonomin förrän senare i höst. Med hänsyn till de svårigheter som föreligger att minska budgetunderskottet kan budgetstimulanserna inte väntas bli av någon större omfattning. Den mycket expansiva finanspolitik som blev följden av Reaganadministrationens åtgärder i början av 1980-talet och som då på ett avgörande sätt medverkade till att föra världsekonomin ut ur den svåra lågkonjunkturen kan mot denna bakgrund knappast komma att upprepas.
Som framgår av tabell 2 är den ekonomiska aktiviteten i Norden mycket låg. En viss förbättring kan förutses under innevarande år. Arbetslösheten ligger dock kvar på mycket höga nivåer. I Danmark kommer arbetslösheten även fortsättningsvis att överstiga 10%. Även i Finland väntas arbetslösheten nå samma omfattning.
År 1989 steg arbetslösheten i Norge kraftigt. De följande två åren har den legat över 5%. I den senaste prognosen från Statistisk Sentralbyrå i början av februari i år varnas för att över 6% av arbetskraften kan vara utan arbete i slutet av detta år.
Utvecklingen i Sverige
Den svenska ekonomin befinner sig i recession. Som framgår av tabell 3 kommer den samlade produktionen att minska i år även om nedgången inte bedöms bli av samma omfattning som förra året.
Tabell 3. Försörjningsbalans (finansdep., dec. 1991)
_______________________________________________________________________________
Miljarder Procentuell volymförändring kronor ____________________________________________
1990 1990 1991 1992 1993 _______________________________________________________________________________
BNP 1350,1 0,6 -1,3 (-1,0) -0,2 (0,3) 1,3 (1,9) Import 403,3 1,2 -6,0 (-4,6) 1,2 (1,8) 3,0 (3,7)
Privat konsumtion 699,0 -0,2 0,3 (0,0) 0,5 (0,8) 0,7 (1,0) Offentlig konsumtion 366,5 2,1 0,7 (1,0) 0,6 (0,5) -0,1 (0,3) Stat 104,9 3,4 -1,0 (0,5) -1,2 (-0,5) -0,5 (-0,4) Kommuner 261,6 1,6 1,4 (1,2) 1,3 (0,9) 0,0 (0,5)
Bruttoinvesteringar 279,9 -0,9 -8,5 (-7,0) -7,5 (-4,0) -1,6 (2,0)
Lagerinvesteringar -1,2 0,1 -1,2 (-1,0) 0,6 (0,5) 0,7 (0,4)
Export 409,2 2,0 -2,3 (-1,4) 2,0 (2,2) 4,5 (5,2) _______________________________________________________________________________
Anm.: Värden inom parentes anger motsvarande bedömning i okt. 1991 (prop. 38).
Arbetslösheten ökar nu snabbt, och år 1993 beräknas enligt finansplanen 4,5% av arbetskraften stå utan arbete (jfr tabell4) trots att bruttonationalprodukten (BNP) då beräknas öka med nära 1,5%.
Tabell 4. Nyckeltal (finansdep., dec. 1991) Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)
1990 1991 1992 1993 _______________________________________________________________________________
Timlön, kostnad 10,0 5,5 (5,5) 4,5 (5,0) 4,0 (4,5)
KPI, genomsnitt 10,4 9,5 (9,4) 3,2 (3,0) 3,5 (3,6)
Disponibel inkomst 3,2 4,1 (2,9) 2,1 (1,7) 0,5 (0,9)
Sparkvot (nivå, %) -1,1 2,6 (2,8) 4,2 (3,7) 4,0 (3,6)
Produktivitet (industrin) 0,8 1,1 - 3,6 - 4,5 -
Industriproduktion -2,0 5,5 (-5,0) -0,5 (1,0) 3,0 (4,5)
Arbetslöshet (nivå, %) 1,5 2,7 (2,6) 3,8 (3,5) 4,5 (3,7)
Handelsbalans (mdr kr.) 14,8 31,3 (30,2) 37,8 (36,6) 49,3 (42,5)
Bytesbalans (mdr kr.) -35,1 -18,9 (-25,0) -17,5 (-19,9) -9,4 (-17,5) _______________________________________________________________________________
Anm.: Värden inom parentes anger motsvarande bedömning i okt. 1991 (prop. 38).
Av tabell 4 framgår att effekterna av lågkonjunkturen redan nu sätter tydliga spår i pris- och lönebildningen. För åren 1992 och 1993 är det sålunda troligt att inflationen inte bara kommer att ligga under genomsnittet för OECD-länderna utan dessutom, vilket kanske är mer anmärkningsvärt, understiga nivån i Tyskland. Även löneökningarna blir väsentligt lägre. Den årliga löneökningen antas under prognosperioden stanna vid 4--4,5%. Så låga ökningstal för timlönekostnaderna har inte förekommit i Sverige under de senaste två decennierna.
Bytesbalansen uppvisade enligt finansplanen för år 1991 ett underskott som var drygt 15 miljarder kronor lägre än underskottet år 1990. Under prognosperioden väntas bytesbalansunderskottet reduceras ytterligare, och det beräknas år 1993 bli mindre än 10 miljarder kronor. Denna betydande minskning av underskottet förklaras av en svag efterfrågan som i sin tur innebär ett kraftigt fall i importen.
Jämförs finansplanens bedömning av den ekonomiska utvecklingen med den prognos som redovisades i oktober i proposition 38 ger finansplanen en mer pessimistisk bild av utvecklingen. Sålunda kommer BNP att minska även år 1992, och tillväxten år 1993 väntas bli något lägre än vad man tidigare förutsett. Den stora skillnaden i bedömningen hänför sig främst till uppskattningen av investeringsutvecklingen. Enligt finansplanen väntas fallet i bruttoinvesteringarna bli nästan lika stort i år som år 1991. Men även om nedgången i investeringarna i år blir så stor som nära 8% kommer sammansättningen att delvis bli en annan. Fallet i industriinvesteringarna dämpas medan övrigt näringsliv, exkl. de expansiva affärsverken, fortsätter att minska i ungefär samma takt. För bostadssektorn blir nedgången mycket kraftig trots att ombyggnadsverksamheten tilltar ytterligare. Sjunkande efterfrågan, pressade priser och förväntade minskade subventioner till bostadssektorn samt ett betydande överskott på bostäder kommer att starkt hålla tillbaka igångsättningen av byggandet av nya bostäder. Den vikande marknaden för bostadsinvesteringar väntas bestå under 1993 medan industriinvesteringarna ökar något. Som framhålls i finansplanen kommer, trots fallande industriinvesteringar tre år i rad, nivån på de totala investeringarna år 1992 att med god marginal överstiga den nivå som investeringarna sjönk till under föregående lågkonjunktur.
I den socialdemokratiska motionen Fi202 (s) riktas invändningar mot finansplanens prognos. Motionen redovisar även en alternativ prognos av utvecklingen fram t.o.m. år 1993.
Motionärerna godtar regeringens bedömning av utvecklingen för innevarande år. För år 1993 görs emellertid en annan bedömning av den privata konsumtionsutvecklingen. Detta betingas av att motionärerna i motsats till regeringen inte tror att hushållens sparkvot kommer att minska år 1993. Det finns, menar motionärerna, flera inslag i regeringens politik som talar för en fortsatt uppgång i hushållens sparande. I motionen nämns att värdet av ränteavdragen kommer att minska som en följd av sänkt kapitalbeskattning, att hushållens totala inkomster minskar med 0,4% år 1993 med hänsyn tagen till återbetalningen av det tillfälliga sparandet år 1992, att realränteläget blir fortsatt högt och att den restriktiva kreditprövningen hos finansinstituten fortsätter efter de senaste årens kreditförluster.
Utifrån dessa överväganden om en högre sparkvot för hushållen drar motionärerna slutsatsen att med regeringens politik kommer den privata konsumtionen att minska med 0,4% år 1993 i stället för att öka med 0,7% som anges i finansplanen. Enligt motionärerna leder detta till att BNP-tillväxten kan beräknas till 0,9% och inte till 1,3% som anges i finansplanen.
I likhet med vad som sägs i finansplanen vill utskottet framhålla att bedömningen av sparkvotens utveckling utgör en av de mest osäkra faktorerna i prognosen över svensk ekonomi för åren 1992 och 1993. Den kraftiga uppgång i hushållssparandet som inträffat under de senaste åren är bl.a. en följd av att skattesystemet har lagts om. Oron på de finansiella marknaderna påverkar också hushållens beteende liksom krympande förmögenheter. Även i år kan därför sparkvoten förväntas stiga. Men det finns faktorer som talar för att uppgången i sparkvoten avstannar nästa år. I takt med att den ekonomiska utvecklingen gradvis blir bättre bör hushållens framtidsförväntningar bli mindre pessimistiska. Detta leder till bedömningen att tillväxttakten i den privata konsumtionen ökar år 1993.
Den alternativa prognos över försörjningsbalansen som redovisas i motion Fi202 (s) utgår ifrån att den ekonomiska politiken ges en annan inriktning. Utskottet återkommer senare i betänkandet till en mer ingående behandling av förslagen i motionen och väljer därför att här endast kommentera själva prognosen. De förslag som direkt påverkar prognosen är dels Socialdemokraternas nej till åtgärder som minskar hushållens inkomster, dvs. införandet av karensdagar, höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och de minskade ränteavdragen och räntebidragen, dels ökade investeringar i infrastrukturen och bostäder samt en ökning av den offentliga konsumtionen. Motionärerna räknar med att BNP-tillväxten år 1993, om deras förslag genomförs, stiger till 1,8%. Den högre tillväxten förklaras främst av uppgången i den privata konsumtionen och i mindre utsträckning av ökad offentlig konsumtion och en bättre investeringsutveckling.
I motion Fi202 (s) hävdas att den politik som motionärerna företräder pressar ned arbetslösheten från de 4,5% som anges i finansplanen till 3% år 1993. Utskottet vill dock redan i detta sammanhang understryka att en sådan betydande neddragning av arbetslösheten inte kan förklaras av den skillnad i BNP-tillväxt som föreligger mellan motionärernas och regeringens prognos.
Den 13 resp. 20 februari redovisade statistiska centralbyrån (SCB) utvecklingen på arbetsmarknaden och konsumentprisutvecklingen under januari 1992.
Arbetslösheten ökar nu snabbt och är till stor del en direkt följd av den politik som fördes under senare delen av 1980-talet. Av SCB:s redovisning framgår att arbetslösheten i januari uppgick till drygt 4% av arbetskraften, vilket motsvarar 181000 personer. Denna utveckling innebär att betydligt fler är arbetslösa i dag än vid lågkonjunkturen i början av 1980-talet då arbetslösheten som mest uppgick till 151000 personer. Ca 30% av de arbetslösa är ungdomar. Samtidigt med den totala arbetslösheten stiger även antalet långtidsarbetslösa. Andelen långtidsarbetslösa är nu drygt 20%. Till detta kommer att avmattningen även har lett till att utbudet av arbetskraft successivt minskar. Jämfört med januari 1991 har sålunda arbetskraftsutbudet minskat med mer än 90000 personer.
Även om januarisiffran har påverkats av säsongmässiga faktorer kan utvecklingen på arbetsmarknaden knappast bedömas bli bättre än som anges i finansplanen.
Enligt SCB:s redovisning den 20 februari av prisutvecklingen från december 1991 till januari 1992 sjönk konsumentpriserna med i genomsnitt 0,1%. Nedgången förklaras av sänkta priser på livsmedel samt på kläder och skor. Samma månad förra året steg konsumentpriserna med 2,6%. Inflationstakten, dvs. konsumentprisernas genomsnittliga uppgång under den senaste tolvmånadersperioden, var i januari 5,3%.
Enligt statens pris- och konkurrensverks (SPK) prognos för prisutvecklingen under år 1992 förutses en höjning av den allmänna konsumentprisnivån med 2,2%. Redan i februari väntas inflationstakten vara lägre än 3%. Denna utveckling ligger i linje med det antagande om prisutvecklingen som görs i finansplanen.
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
Av redovisningen för det ekonomiska läget framgår att Sverige är inne i en recession. Flera omständigheter pekar mot att den ekonomiska aktiviteten blir fortsatt låg under innevarande och nästa år. Den väntade internationella återhämtningen har bromsats upp, och risk föreligger att det kan dra ut på tiden innan tillväxten åter tar fart inom OECD-området. Sveriges stora utrikeshandelsberoende innebär att den internationella konjunkturutvecklingen utövar ett starkt inflytande på ekonomin. I rådande konjunkturläge har detta beroende stärkts på ett för den svenska ekonomin oförmånligt sätt genom att en stor andel av exporten går till länder som i nuvarande lågkonjunktur befinner sig i en lika svag eller ännu sämre ekonomisk situation jämfört med Sverige. Den ekonomiska politiken måste därför utformas under den förutsättningen att någon kraftfull draghjälp utifrån inte kan påräknas. Utskottet vill dock understryka att den svenska ekonomins huvudproblem är av strukturell art. Utvecklingskraften har försvagats under många år med en felaktig politik.
Devalveringarna av den svenska kronan i början av 1980-talet medförde, tillsammans med en ihållande internationell högkonjunktur, tillfälligt en god tillväxt och sysselsättning. Som framhålls i propositionen dolde emellertid devalveringspolitiken de underliggande strukturella problemen och motverkade därmed långsiktigt nödvändiga förändringar. Den konkurrensutsatta sektorn ökade inte tillräckligt för att ge balans i utrikesbetalningarna. Finanspolitiken var inte tillräckligt stram genom att de offentliga utgifterna inte hölls tillbaka. Avregleringen av kreditmarknaden kombinerades inte heller med nödvändiga skattesänkningar för det privata sparandet. Priser och löner ökade bl.a. därför betydligt snabbare än i omvärlden. Den regionala obalansen med överhettning i vissa områden bidrog till att driva upp inflationen och minskade konkurrenskraften. Vid ingången till 1990-talet uteblev tillväxten, och den samlade produktionen av varor och tjänster t.o.m. minskade. De strukturella problemen blev åter fullt synliga.
I propositionen konstateras att problemen har manifesterats under 1990 och 1991 inom alla delar av den svenska ekonomin. Industriproduktionen har under de senaste två åren minskat med omkring 8%, 100000 industrijobb har försvunnit, investeringarna rasar och konkurserna ökar dramatiskt. I likhet med föredraganden vill utskottet framhålla vikten av att den konkurrensutsatta sektorn måste ges tillfälle att expandera. Detta är den enda möjlighet som står till buds för att möta och varaktigt lösa de svåra problem som den nu oacceptabelt höga och växande arbetslösheten medför.
Den ekonomiska strategi som nu måste följas innebär att kortsiktiga åtgärder motiverade av de problem som lågkonjunkturen skapar skall ligga i linje med den långsiktiga strategin. Den centrala uppgiften för den ekonomiska politiken är som utskottet ser det att åstadkomma en tillväxt som leds av de konkurrensutsatta företagen. Detta ställer i sin tur stora krav på den statliga utgiftspolitiken. Utskottet delar till fullo föredragandens uppfattning att den ekonomiska politiken måste präglas av en långsiktig utgiftsstrategi som har följande inriktning:
Direkta politiska beslut krävs för att minska de offentliga utgifterna som andel av BNP. De skatte- och avgiftsfinansierade socialförsäkringssystemen måste reformeras för att stärka individernas motiv för arbete och sparande. Fördelningen av de skattefinansierade offentliga utgifterna måste prioritera investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättrande åtgärder. De offentliga konsumtionsutgifterna måste begränsas och insatser prioriteras till viktiga men utgiftskrävande områden såsom vård, utbildning och omsorg. Verksamheten måste utsättas för konkurrens.
I motion Fi202 (s) yrkandena 1 och 4 framhålls att den socialdemokratiska regeringen har skapat förutsättningar för en god ekonomisk utveckling. I motionen nämns att löneökningarna dämpats genom bl.a. stabiliseringsavtalet, att kronan knutits till ecun, att ingående förberedelser gjorts för ett EES-avtal och att en ansökan om medlemskap i EG har lämnats in. Vidare har arbetsmarknadspolitiken inriktats mot kompetenshöjning, och beslut har tagits om en omfattande utbyggnad av infrastrukturen. Den av den socialdemokratiska regeringen förda politiken har också verksamt bidragit till ett markant trendbrott i inflationen. Enligt motionärernas mening måste den nu förda politiken läggas om för att kraftfullt minska lågkonjunkturens påfrestningar. Åtgärder som ytterligare minskar efterfrågan avvisas, vilket innebär ett nej till de av regeringens förslag som drar ned hushållens disponibla inkomster, dvs. genomförandet av karensdagar, höjning av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen, minskade ränteavdrag och räntebidrag. Statsbidragen till kommunerna bör av samma skäl inte skäras ned i enlighet med regeringens förslag. En ökning av de offentliga utgifterna med 1% innebär, menar motionärerna, i nuvarande konjunkturläge inte någon påfrestning på ekonomin.
I motionen krävs att regeringen senast i kompletteringspropositionen lägger fram ett ekonomiskt-politiskt program för arbete och utbildning för att pressa ned arbetslösheten. Sammantaget hävdar motionärerna att de åtgärder som föreslås i motion Fi202 (s) i en första etapp sänker arbetslösheten till 3%. Detta skall jämföras med regeringens prognos som innebär en arbetslöshet på 4--5%.
Med anledning av den alternativa inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i motion Fi202 (s) vill utskottet anföra följande.
Den argumentation för en alternativ uppläggning av den ekonomiska politiken som förs fram i den socialdemokratiska motionen kan sägas bestå av två delar.
I den första argumentationslinjen understryker motionärerna betydelsen av att strukturomvandlingen av ekonomin inte bromsas upp. Utformningen av den ekonomiska politiken måste stärka förutsättningarna för Sverige att framgångsrikt delta i den internationella integrationen, vilket kräver att politiken medverkar till att hålla nere kostnadsutvecklingen och förbättra konkurrenskraften. Denna inriktning av den ekonomiska politiken är, säger motionärerna, nödvändig om sysselsättning och välfärd skall kunna hävdas. Vidare framhålls vikten av att de offentliga utgifternas andel av BNP successivt sänks och att penning- och valutapolitiken inriktas på att värna kronans värde och upprätthålla balans i valutaflödena.
Denna inriktning av politiken stämmer, även om den i många avseenden är vagt formulerad, väl överens med vad som sägs i finansplanen. Utskottet har heller inga invändningar mot dessa allmänna riktlinjer.
I den andra argumentationslinjen riktas uppmärksamheten mot de kortsiktiga problemen. Utgångspunkten är den svåra situationen på arbetsmarknaden. Denna leder motionärerna fram till att utöver åtgärder som direkt riktas mot arbetsmarknaden föreslå åtgärder som ökar den inhemska efterfrågan. Mot den bakgrunden avvisas förslag som minskar hushållens köpkraft (t.ex. införandet av karensdagar och höjningar av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen) och även förslag som avser att stimulera det privata sparandet. Vidare föreslås åtgärder för att öka bostadsbyggandet och att samtidigt skapa möjligheter för den offentliga konsumtionen att öka med 1% år 1993. Det kan nämnas att i finansplanen anges för år 1993 en minskning av den offentliga konsumtionen med 0,1%, vilket innebär en nolltillväxt för den kommunala konsumtionen.
Som utskottet ser det görs i motion Fi202 (s) knappast några försök att koppla ihop den långsiktiga strukturpolitiken med förslagen till stabiliseringspolitiska åtgärder. En sådan inriktning av politiken kan utskottet inte godta. En av de viktigaste restriktionerna vid utformningen av den ekonomiska politiken måste vara att tillse att kortsiktiga åtgärder inte kommer i konflikt med den långsiktiga strategin. I motionen försöker man klara detta dilemma med att hänvisa till tidigare fattade beslut. Anknytningen av kronan till ecun, EES-avtalet, medlemsansökan till EG, inriktningen av arbetsmarknadspolitiken mot kompetenshöjning och beslut om infrastrukturinvesteringar ses som åtgärder som löser strukturproblemen. Detta är, som utskottet ser det, en både felaktig och farlig slutsats. Om Sverige skall kunna utnyttja tillgången till EG:s inre marknad krävs att vårt näringsliv återfår sin konkurrenskraft. Kortsiktiga åtgärder vilka inte befrämjar strukturomvandlingsprocessen och därigenom försämrar vår konkurrenskraft kan, då integrationen med EG får fullt genomslag, ställa den svenska ekonomin inför allt svårare problem.
I motion Fi202 (s) argumenteras som om regeringens ekonomiska politik givits en sådan inriktning att ambitionerna övergivits att hålla en hög sysselsättning, motverka långtidsarbetslöshet och undvika att det passiva kontantstödet till dem som drabbas av arbetslöshet växer. Utskottet vill understryka att detta är en grov feltolkning av finansplanen. Regeringen prioriterar arbetslinjen före kontantlinjen i arbetsmarknadspolitiken. Men det finns ingen anledning att dölja att de problem som skapades genom överhettningen av ekonomin i slutet av 1980-talet har ställt den ekonomiska politiken inför utomordentligt svåra problem.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att låga pris- och löneökningar är en förutsättning för en positiv ekonomisk utveckling. I såväl finansplanen som i motion Fi202 (s) understryks att inflationsbekämpningen måste ha en överordnad ställning i förhållande till övriga mål för den ekonomiska politiken om en varaktigt hög sysselsättning skall kunna uppnås. Detta ställer långtgående krav på den ekonomiska politiken. Inflationsförväntningarna får inte återigen växa sig starka. Strukturomvandlingen måste komma till stånd samtidigt som kraftiga åtgärder måste vidtas för att lösa de allt svårare problemen på arbetsmarknaden. Det finns här skäl att påpeka att den snabba ökning av arbetslösheten, som nu sker, har sin grund i den tidigare förda politikens oförmåga att angripa de grundläggande strukturproblemen. Dessa måste nu lösas i efterkrigstidens djupaste lågkonjunktur.
I motion Fi202 (s) framhålls att kapacitetsutnyttjandet är så lågt att någon risk för ett inflationstryck inte föreligger. Mot den bakgrunden kan den ekonomiska politiken koncentreras till sysselsättningsskapande åtgärder. De åtgärder som föreslås i den socialdemokratiska motionen för att minska arbetslösheten är en ökad privat konsumtion, en fortsatt ökning av den offentliga konsumtionen och då främst den kommunala och ökade arbetsmarknadspolitiska insatser, samtidigt som det betonas att inga åtgärder bör vidtas för att stimulera det privata sparandet.
Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning att man skall betrakta den för den svenska ekonomin ödesdigra överhettningen i slutet av 1980-talet som en historisk händelse som inte kan komma tillbaka. Det är nödvändigt att också anlägga ett medellångt perspektiv på stabiliseringspolitiken. De flesta av de åtgärder som nu diskuteras kommer att få effekt tidigast om ett år. I överensstämmelse med den bedömning som utskottet tidigare redovisat i betänkandet kommer den svenska ekonomin under år 1993 att påverkas positivt av en uppgång i den internationella ekonomin. Det är därför av stor vikt att i dag utforma de ekonomisk-politiska åtgärderna på ett sådant sätt att de inte bidrar till att en överhettningssituation ånyo uppstår.
Som utskottet tidigare framhållit i betänkandet är det den konkurrensutsatta sektorn som måste ges utrymme för expansion. Det är därför inte möjligt att fortsätta den förra socialdemokratiska regeringens politik och låsa in resurser i bostads- och den kommunala sektorn. Att skjuta upp det påbörjade arbetet med att reformera socialförsäkringssystemet kan utskottet inte ställa sig bakom. Att reformera socialförsäkringssystemet för att uppmuntra arbete och sparande ser utskottet som ett av de viktigare inslagen i strukturpolitiken. En reformering av detta försäkringssystem, som står inför en kostnadsexplosion om inga åtgärder vidtas, är också en del av nödvändiga besparingsåtgärder för att kunna skapa utrymme för att sänka sådana skatter som hindrar en ökad tillväxt. Från dessa utgångspunkter är det oroande att Socialdemokraterna i dagsläget med hänvisning till lågkonjunkturen över huvud taget inte vill medverka till en reformering av socialförsäkringssystemet.
Som framhållits i inledningen av betänkandet har de åtgärder som nu diskuterats endast en marginell effekt på sysselsättningen. Även om här diskuterade förslag i motion Fi202(s) kortsiktigt skulle kunna påverka tillväxten blir den endast obetydligt högre än vad som anges i finansplanen och skulle knappast påverka sysselsättningsläget. Det är därför som en förstärkning av de åtgärder som direkt riktar sig mot arbetsmarknaden nu måste vidtas. Utskottet delar sålunda motionärernas uppfattning att bl.a. de arbetsmarknadspolitiska insatserna måste intensifieras. I motionen föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ekonomisk-politiskt program för arbete och utbildning. Utskottet vill här framhålla att ett intensivt arbete med att sätta in åtgärder mot arbetslösheten pågår inom regeringskansliet och har högsta prioritet. Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten har nyligen presenterats av regeringen. Utskottet vill dock återigen understryka att de åtgärder som nu planeras inom regeringskansliet måste vara utformade med hänsyn till vad som är långsiktigt nödvändigt. Åtgärder får inte vidtas som leder till att arbetskraft låses in i skyddade sektorer.
Med det anförda avstyrks motion Fi202 (s) yrkandena 1 och 4.
I motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 framhålls att Ny demokrati i stort kan ställa sig bakom den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i finansplanen. Motionärerna delar den där uttryckta grundsynen och stöder det systemskifte som den förda politiken avser att åstadkomma. Kritik riktas emellertid mot regeringen för att processen går för långsamt. Man måste gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för skattesänkningar. Skattesänkningstakten bör vara 1--1,5% av BNP per år. Motionärerna understryker att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift måste vara att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera och därigenom kunna öka sysselsättningen och trygga ekonomin för alla. I ett särskilt yrkande förordar motionärerna att ett ökat privat pensionssparande bör stimuleras.
Utskottet noterar att Ny demokrati i allt väsentligt godtar inriktningen av den politik som föreslås i finansplanen. I motionen riktas emellertid kritik mot att regeringens förnyelsearbete går för långsamt. Några konkreta förslag för att driva på förändringsprocessen föreslås dock inte i motionen. Konkreta förslag i motionen föreligger ej heller vad gäller åtgärder för att stimulera pensionssparandet. Utskottet finner inte anledning att avvisa den allmänna inriktning för den ekonomiska politiken som uttalas i motionen men kan inte heller ställa sig bakom inriktningen då den inte närmare konkretiseras. Utskottet anser exempelvis, i likhet med motionärerna, att skattetrycket måste sänkas, men det är också angeläget att ange på vilket sätt det bör ske och hur det kan finansieras. Utskottet återkommer i avsnittet om budgetpolitiken till flera av motionsförslagen. Det är emellertid utskottets uppfattning att förslagen inte innehåller en sådan grad av konkretion att de kan utgöra underlag för ett beslut om inriktningen av den ekonomiska politiken.
Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.
I motion Fi209 (v) yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, motionSk351 (v) yrkande 11 och motion Sk352 (v) yrkande 4 krävs en omläggning av den ekonomiska politiken. Det är motionärernas uppfattning att regeringen genom skattesänkningar för kapital och genom att bl.a. med en sänkning av ränteavdragen stimulera hushållens sparande för en arbetslöshetsskapande politik. Det finns, menar motionärerna, utrymme för en aktiv konjunkturpolitik. Handelsbalansens andel av BNP är den högsta i modern tid, vilket talar för att de sektorer som inte är utsatta för konkurrens kan tillåtas expandera. I motionen framhålls att i en marknadsekonomi måste också konsumenterna genom olika åtgärder kunna styra efterfrågan utifrån jämlika och rättvisa villkor, samtidigt som de anställda i arbetslivet skall ha möjlighet att styra över arbetets uppläggning och resultat. Som motionärerna ser det måste åtgärder som sänker aktiviteten i ekonomin avvisas. Förslagen att dra in medel från kommunerna och reducera investeringsbidraget till bostadsbyggandet ökar arbetslösheten och är därför från både fördelningspolitisk och stabiliseringspolitisk synpunkt en felaktig inriktning av politiken. I motionerna riktas främst från fördelningspolitisk synpunkt stark kritik mot den förda skattepolitiken. I ett särskilt yrkande varnar motionärerna för att genomföra en s.k. intern devalvering, dvs. sänkta arbetsgivaravgifter som finansieras genom besparingar inom den offentliga sektorn. En sådan åtgärd skulle, menar motionärerna, få samma negativa effekter som en devalvering. Avslutningsvis understryks i motion Fi209 (v) att det inte nu räcker med att enbart stimulera efterfrågan för att motverka arbetslösheten. I motionen föreslås därför att ytterligare 2 miljarder kronor avsätts för arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser.
I motion Fi209 (v) koncentreras all uppmärksamhet till de kortsiktiga problemen och de fördelningspolitiska frågorna. Motionärerna ser inga problem när det gäller att avdela allt större resurser till de skyddade sektorerna i ekonomin. Med den, enligt utskottets mening, egendomliga motiveringen att handelsbalansens överskott i dag uppgår till drygt 3% av BNP hävdar motionärerna att det finns utrymme för de skyddade sektorerna att expandera. Utskottet ställer sig mot denna bakgrund frågan: Vilken slutsats drar motionärerna av att bytesbalansen redovisat stora underskott de senaste åren? Det kan i detta sammanhang också påpekas att den gynnsamma utvecklingen av handelsbalansen förklaras av en osedvanligt kraftig nedgång i importen. Av motionen framgår även att Vänsterpartiet inte betraktar kostnadsexplosionen i socialförsäkringssystemet som något allvarligt problem.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört om att hålla tillbaka expansionen i den offentliga sektorn och behovet av strukturella åtgärder vill utskottet bestämt avvisa den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i här aktuella motioner.
Med hänvisning till vad utskottet anfört om den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken tillstyrker utskottet den utformning av densamma som föreslås i finansplanen.
Kredit- och valutapolitiken
Under år 1991 ändrade kapitalflödena till och från landet karaktär i förhållande till de närmast föregående åren. Bytesbalansunderskottet reducerades påtagligt, från 38 miljarder kronor 1990 till 13 miljarder som riksbankens utfall visar år 1991. Räknat som andel av BNP sjönk underskottet till 1 %. Förbättringen sammanhänger till stor del med en motsvarande förbättring av handelsbalansen. Avmattningen i den ekonomiska ekonomin under 1991 resulterade i en minskande import. Minskningen i exporten blev inte lika kraftig, vilket ledde till att överskottet i handelsbalansen ökade.
Tabell 5. Betalningsbalans (riksbanken, febr. 1992) Miljarder kronor
00>64>1989 82>1990 100>1991
00>Bytesbalans64>-21 82>-38 100>-13
00>Direkta investeringar 00>03>i utlandet 64>-62 82>-84 100>-58 00>03>i Sverige 64>10 82>14 100>42 00>Handel med aktier 00>03>svenska aktier 64>-2 82>1 100>11 00>03>utländska aktier 64>-28 82>-20 100>-14 00>Lån/obl. i svenska kronor 64>38 82>70 100>54 00>Lån/obl. i utländsk valuta 64>111 82>112 100>-4 00>Övrigt inkl. restpost 64>-24 82>2 100>-2
00>Kapitalbalans exkl. staten 64>43 82>95 100>29
00>Valutaflöde 64>22 82>57 100>15
00>Statens upplåning 00>03>i utländsk valuta 64>-1482>-13100>-18
Även flödena till följd av direktinvesteringar och aktieförsäljningar ändrade karaktär. De svenska företagens direktinvesteringar i utlandet minskade påtagligt i omfattning 1991. De finansiella svårigheterna i Sverige liksom ansökan om medlemskap i EG bidrog sannolikt till detta. Svenska köp av utländska aktier minskade samtidigt som intresset i utlandet för svenska aktier ökade. Som framgår av tabell 5 minskade underskottet i aktiehandeln från 19 miljarder kronor 1990 till 3 miljarder kronor 1991. Av tabellen framgår också att de svenska företagens stora intresse för att låna utomlands avtagit under 1991, vilket sammanhänger med den sjunkande räntedifferensen gentemot utlandet bl.a. till följd av ecu-anknytningen i maj 1991. Från att under åren 1989 och 1990 ha lånat drygt 110 miljarder kronor utomlands vände strömmen så att nettot blev att 4 miljarder återbetalades 1991. Även intresset för kronobligationer minskade något. Valutainflödet blev för helåret 13 miljarder kronor, vilket inte helt täckte de amorteringar som gjordes på de statliga utlandslånen. Valutareserven minskade därmed med 3 miljarder kronor.
I finansplanen ges en kortfattad beskrivning av penningpolitiken. Som konstateras i motion Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m) är detta helt som sig bör, eftersom riksbanken är ett riksdagens verk och som sådant inte bör ta direktiv av regeringen. Motionärerna framhåller att det är angeläget att riksbankens oberoende stärks. Jämförelser mellan olika länder tyder på ett klart samband mellan en självständig ställning för centralbanken och en låg inflationstakt.
Alltsedan sin tillkomst har riksbanken varit underställd riksdagen. Riksdagen utser fullmäktige i riksbanken och utövar kontroll över verksamheten. Efter tillkomsten av den nya regeringsformen år 1974 beslutar riksdagen ensam om samtliga bestämmelser som rör riksbanken och har ensam direktivrätt över banken. Riksbanken har en informations- och samrådsskyldighet gentemot såväl regeringen som riksdagen.
Det är således rimligt, som framhålls i motion Fi203 (m), att riksdagen i samband med ställningstaganden till den ekonomiska politiken i stort gör principuttalanden angående kredit- och valutapolitiken under den närmast framförliggande perioden.
Utskottet konstaterar att det såväl i finansplanen som i motionerna Fi202 (s) och Fi203 (m) råder stor samstämmighet om att en fast växelkurs är en av hörnstenarna för den ekonomiska politiken. Därmed är förutsättningarna för penningpolitiken givna. Penningpolitikens, och därmed riksbankens, viktigaste uppgift är att upprätthålla och bidra till att skapa förtroende för den fasta växelkursen. Inriktningen är därvid att balansera valutaflödena genom anpassningar av den inhemska räntenivån. I finansplanen dras därav slutsatsen att penningpolitiken inte kan användas för att påverka den inhemska efterfrågan. Finans- och strukturpolitiken bär huvudansvaret för att skapa förutsättningar för låg inflation och stabil tillväxt.
Möjligheterna att upprätthålla en stabil växelkurs underlättas om finanspolitiken ges en stram inriktning. Vid flera tillfällen de senaste åren har finanspolitiken måst skärpas för att understödja penningpolitiken i dess uppgift att upprätthålla den fasta växelkursen. Utskottet vill därför understryka betydelsen av att finanspolitiken hålls stram och att riksdagen har en viktig uppgift därvidlag.
I finansplanen anförs att normen att staten inte skall nettolåna utomlands ligger fast. Detta är angeläget, framhålls det i motion Fi203 (m), men det kan ifrågasättas om riksbanken vid ett valutainflöde orsakat av ett högt ränteläge skall kunna framtvinga att riksgäldskontoret amorterar på sin utlandsskuld. Konsekvensen blir att statens upplåningskostnader stiger, samtidigt som enskilda "låneförmedlare" tillgodogör sig en betydande ränteskillnad. Utskottet delar denna uppfattning. I och med att den svenska kreditmarknaden numera är nästan helt integrerad med omvärlden torde de negativa likviditetseffekter vid ett valutainflöde som utskottet tidigare framhållit nu vara betydligt mindre. Utskottet delar uppfattningen att staten inte bör nettolåna utomlands och att förtida amorteringar på statsskulden inte bör ske om de inte ingår som en del av en aktiv skuldförvaltning.
Knytningen av den svenska kronan till ecun i maj 1991 ledde till att räntemarginalen mot utlandet kunde minskas väsentligt. Efter Sveriges ansökan om medlemskap i EG är det enligt utskottet angeläget att riksbanken underlättar en anpassning till utvecklingen mot en europeisk monetär union (EMU). Samarbetet med EG bör därför vidareutvecklas. Det är dock angeläget att de problem som är förknippade med ett vidgat valutasamarbete närmare analyseras. I de tilläggsdirektiv till riksbanksutredningen som regeringen beslutat om betonas vikten av att riksbankslagen anpassas till vad som krävs vid en framtida ekonomisk och monetär union.
Vad utskottet anfört med anledning av vad som anförs i finansplanen och motionerna Fi203 (m) och Fi202 (s) bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.
Privatisering
I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) kritiseras regeringens planer på att privatisera statliga tillgångar som SSAB, televerket, Vattenfall och de statsägda skogsföretagen. Enligt motionärerna kan inte någon nytta påvisas av en privatisering ur vare sig effektivitets- eller konkurrenssynpunkt. Det finns tvärtom en stor risk att de svenska hushållen kommer att drabbas av prishöjningar och förlorade arbetstillfällen.
Principiellt finns det enligt utskottets mening inte några goda skäl till att staten skall bedriva verksamhet i konkurrens med privata företag, även om undantag kan behöva göras utifrån sociala och regionalpolitiska hänsynstaganden. Att staten uppträder både som ägare och som utformare av de regler som skall gälla för företagssektorn skapar intressekonflikter, vilket kan skapa en osund konkurrens. Staten bör stå neutral mellan olika företag. Självfallet åligger det statsmakterna att tillse att konkurrensen upprätthålls på de marknader där staten avvecklar sitt ägarengagemang. Det bör dock ske med hjälp av lagstiftning och inte genom att staten äger företagen. Utskottet delar således inte motionärernas uppfattning och avstyrker motion Fi201 (s).
Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
I bilaga 1.5 till finansplanen redovisar regeringen vissa grundläggande principer för användningen av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och begär riksdagens godkännande av i bilagan presenterade riktlinjer på området. Enligt propositionen avser regeringen att återkomma i 1992 års kompletteringsproposition med en mer preciserad helhetsstrategi.
Regeringen framhåller att miljöpolitiken är en av de fyra stora uppgifterna för regeringsarbetet under mandatperioden. En av utgångspunkterna för den miljöpolitiska strategin är att ekonomiska styrmedel skall användas för att driva på utvecklingen till ett bärkraftigt samhälle. Sverige skall också i internationella fora verka för en ökad användning och samordning av ekonomiska styrmedel.
Det understryks att en långsiktigt hållbar utveckling är ett viktigt mål för regeringens politik. Miljöhänsyn måste prägla samhällets utveckling. Samtidigt är det nödvändigt att avväga miljöpolitikens faktiska inriktning och åtgärdernas utformning mot andra politiska mål. En politik som gör det möjligt att nå miljömålen på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt eftersträvas.
Regeringen anger några grundläggande principer för användningen av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken samt redovisar ett antal konkreta åtgärder som man redan på kort sikt avser att vidta. De grundläggande principerna är:
Den konkreta tillämpningen av miljöpolitiken och åtgärderna skall regelbundet utvärderas och omprövas utifrån förbättrad kunskap om bl.a. sambanden mellan miljö och ekonomi.
I den utsträckning som miljöskatter medför ökade inkomster till staten skall detta ske inom ramen för ett sänkt skattetryck.
Sverige bör engagera sig aktivt i det internationella miljösamarbetet och fortsätta att vara pådrivande vad gäller införandet av effektiva styrmedel i syfte att motverka utsläpp som leder till globala och regionala miljöproblem. Sverige bör vidare verka för att de internationella avtalen ges en sådan utformning att åtgärder genomförs där de är mest kostnadseffektiva.
I motion Fi202 (s) yrkas avslag på de av regeringen i finansplanen föreslagna riktlinjerna för användningen av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. I motionen begärs också att riksdagen skall godkänna de alternativa riktlinjer på området som presenteras i motion Jo612 (s) om en god livsmiljö för hållbar utveckling. I den ekonomisk-politiska motionen hänvisas till denna motion.
I 1991 års miljöproposition angavs enligt motion Jo612 hur de olika styrmedlen borde utvecklas. Sedan 1988 har metoderna för att i ökad utsträckning använda ekonomiska styrmedel, främst miljöavgifter och skatter, utvecklats. Sverige är redan nu världsledande när det gäller införande av ekonomiska styrmedel. Arbetet med att utveckla metodiken hölls samman inom miljöavgiftsutredningen. Några nya studier för att kartlägga principerna behöver därför inte göras, framhålls det.
Den fortsatta utvecklingen av styrmedlen på detta område sammanfattas i motionen i fem punkter. För det första bör skattesystemet ges en ännu skarpare miljöprofil och ses över med denna utgångspunkt. För det andra bör tillämpningen av ekonomiska styrmedel breddas, t.ex. när det gäller överlåtelsebara utsläppsrättigheter. För det tredje bör miljöstyrande taxor införas inom fler områden än avfallshanteringen, t.ex. också på avloppsområdet.
För det fjärde bör enligt motionen kommunernas översiktsplaner gås igenom, och som en följd därav behöver naturresurslagen och plan- och bygglagen ses över. Den kommunala översiktsplaneringen måste således få större betydelse för att nå miljö- och naturvårdsmål. Vidare måste för det femte arbetet med att utveckla miljöfrågorna i läroplansarbetet startas på nytt.
I motion Fi209 (v) uppmärksammas också att regeringen i finansplanen infört en särskild bilaga inriktad på miljöpolitiken. Motionärerna välkomnar detta men konstaterar samtidigt att innehållet i sak är synnerligen tunt.
Det är enligt motionärerna glädjande att miljöpolitiken i regeringsförklaringen utpekats som ett av fyra prioriterade områden. Dock betonas ständigt när det gäller den ekonomiska politiken behovet av tillväxt, men ingenting sägs om nödvändigheten att denna tillväxt måste ligga inom de ekologiska ramarna. Inga förslag redovisas som kommer att styra den ekonomiska tillväxten i sådana banor. I budgetpropositionen och finansplanen skjuts miljöfrågorna ännu en gång upp.
Motionärerna menar att regeringens miljöpolitik hittills är en stor besvikelse. De åtgärder som redovisas i budgeten är sådana som redan beslutades under den förra mandatperioden. Efter att i regeringsförklaringen ha aviserat höga ambitioner måste regeringen avkrävas en redogörelse för på vilket sätt dessa förverkligats. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen i en särskild redovisning före riksmötets avslutande i juni 1992 återkommer med en redogörelse för vilka beslut man fattat med anledning av deklarationen om miljöpolitik i regeringsförklaringen.
Utskottet konstaterar för sin del att redovisningen i miljöbilagan till finansplanen är principiell och översiktlig till sin natur. Utskottet delar helt vad som anförs om att ett viktigt krav på den ekonomiska politiken är att den skall leda till en långsiktigt hållbar utveckling och att det ekonomiska och sociala systemet måste byggas så att det är förenligt med grundläggande ekologiska och naturvetenskapliga principer.
En preciserad strategi för användningen av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken skall enligt planerna presenteras redan i den reviderade finansplanen i april månad. Utskottet avstår därför från att i det här aktuella sammanhanget kommentera de konkreta förslag till åtgärder som läggs fram i motion Fi202 (s). Utskottet vill samtidigt peka på att dessa förslag återfinns i Socialdemokraternas miljöpolitiska motion och således kommer att sakbehandlas i samband med att denna motion behandlas i jordbruksutskottet.
I motion Fi209 (v) ställs krav på en redogörelse till riksdagen under innevarande riksmöte av fattade beslut på miljöpolitikens område. Utskottet vill peka på att en samlad redovisning av regeringens miljöpolitiska strategi presenterats i miljö- och naturresursdepartementets bilaga till årets budgetproposition. När det gäller användningen av ekonomiska styrmedel återkommer regeringen som tidigare framhållits med konkreta förslag i den reviderade finansplanen. Utskottet ser för sin del inget behov av ytterligare samlade redovisningar under detta riksmöte.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi202 (s) yrkande 5 och Fi209 (v) yrkande 20.
Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden
I motion Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c) anförs att det är angeläget att statsmakterna medverkar till ökade förutsättningar för bättre livskvalitet, samhällsekonomiska vinster och en mer balanserad befolkningsutveckling i hela landet. Staten måste stödja denna utveckling -- inte minst genom en ambitiös regionalpolitik med tonvikt på generella satsningar på utbildning, annan infrastruktur och goda villkor för företagande i hela landet. Inom den ekonomiska politiken måste målet om regional balans inte bara erkännas utan även på ett helt annat sätt än tidigare genomsyra statens ekonomisk-politiska överväganden.
Regional balans ingår sedan många år tillbaka som ett av de övergripande målen för den ekonomiska politiken. Som utskottet ser det har de delar av den ekonomiska politiken som innebär satsningar på utbildning, infrastruktur och bättre villkor för företagande i hela landet just den inriktning som motionärerna efterlyser.
Utskottet avstyrker mot den bakgrunden motion Fi205 (c).
I motion U532 yrkande 3 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framhålls att det inte finns något fastställt samband mellan högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens. Det vore enligt motionärerna en förolämpning mot kvinnor att hävda att deltagande på arbetsmarknaden vore beroende av skattefinansiering och en stor offentlig sektor. Ett ökat privat inslag i vårdsektorn skulle t.ex. ge kvinnorna större valfrihet att starta eget, pröva nya idéer och välja andra arbetsgivare. Kvinnors arbetsmarknad skulle sannolikt komma att öka.
Sambandet mellan skattetryck och kvinnlig förvärvsfrekvens är inte till fullo klarlagt. Vissa forskningsansatser på detta område har initierats av bl.a. OECD och redovisas i en bilaga till 1990 års långtidsutredning. I detta sammanhang torde vara tillräckligt att konstatera att motionärernas slutsatser, så långt de gäller behovet av ytterligare skattesänkningar och en fortsatt avreglering av den sociala tjänstesektorn, ligger i linje med såväl utskottets uppfattning som den förda politiken. Något behov av en särskild meningsyttring från riksdagens sida föreligger därför inte. Mot den bakgrunden avstyrks motion U532 yrkande 3.
I motion U534 yrkande 5 av Lars Werner m.fl. (v) hävdas att ett genomförande av en samhällskalkyl är nödvändigt för att belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna av ett svenskt medlemskap. En uppföljning bör göras av den bilaga i 1990 års långtidsutredning som behandlade ekonomiska konsekvenser för Sverige av EG:s inre marknad.
Utskottet har från finansdepartementet erfarit att man i 1992 års långtidsutredning kommer att behandla de ämnesområden som efterlyses i motionen. Som exempel kan nämnas att man bl.a. ur ett EG-perspektiv i olika bilagor kommer att ta upp sådana frågor som skatter och internationalisering, näringslivets och utrikeshandelns utveckling och den regionala utvecklingen. Långtidsutredningen kommer att presentera sitt material i mitten av mars månad.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionärernas yrkande är tillgodosett och avstyrker därför motion U534 (v) yrkande 5.
I motion Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c) framhålls att en ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande bör gälla i budgetarbetet. Exempelvis kan det inte, sägs det i motionen, vara ett samhällsekonomiskt intresse att göra en kortsiktig besparing inom komvux eller folkbildning för att sedan tvingas till mer kostsamma insatser via arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Enligt motionärernas mening bör riksdagen göra ett tillkännagivande med den innebörden att regeringen vid varje tillfälle bör söka den lösning som vid en samlad bedömning över departementsgränserna ger det optimala utbytet sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att det i budgetarbetet är viktigt att motverka ett sektorstänkande. Det är angeläget att förslagens olika effekter såväl på statsbudgeten som på samhällsekonomin analyseras noggrant. Utskottet förutsätter att regeringen i det löpande arbetet beaktar detta.
Med det anförda avstyrks motion Fi710 (c).
I motion Fi207 av Hans Lindblad (fp) framhåller motionären att "överbryggningspolitiken" i mitten av 1970-talet och "den tredje vägens politik" på 1980-talet fick mycket negativa följder för Gävleborgs län. Länet är ett mycket utpräglat exportlän. Regionalpolitiska insatser kan aldrig, menar motionären, motverka de negativa effekter som blir följden av en misslyckad ekonomisk politik. Enligt motionären är det därför av stor vikt att den inriktning av den ekonomiska politiken som redovisas i finansplanen fullföljs. Motionären vill göra ett tillkännagivande till regeringen med innebörden att utvecklingen i Gävleborgs län är starkt beroende av en ekonomisk politik som befrämjar svensk konkurrenskraft.
Utskottet delar uppfattningen att utvecklingen såväl i Sverige som i Gävleborgs län är starkt beroende av en ekonomisk politik som befrämjar svensk konkurrenskraft. Som utskottet ser det föranleder motionen ingen särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker sålunda motion Fi207 (fp).
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen 1989/90--1992/93
Med lågkonjunkturen har statens finanser snabbt försämrats. Utebliven tillväxt medför att statens inkomster försvagas samtidigt som utgifterna ökar för bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshetsunderstöd.
När riksdagen i juni 1991 fastställde statsbudgeten för innevarande budgetår angavs underskottet till 5,5 miljarder kronor. Detta underskott har under hösten successivt reviderats och är i finansplanen upptaget till 47,7 miljarder kronor. Även för budgetåret 1992/93 förutses en fortsatt försämring. Man räknar med att underskottet då skall ha ökat till 70,8 miljarder kronor.
Tabell 6. Budgetsaldo för budgetåren 1989/90--1992/93 Miljarder kronor resp. procentandelar av BNP
00>46>1989/9064>1990/9182>1991/92100>1992/93
00>Inkomster46>401,6 64>403,5 82>433,5 100>418,7 00>Andel av BNP (%)46>31,264>28,882>29,6100>27,5
00>Utgifter exkl. 00>03>statsskuldräntor46>334,464>377,082>419,3 100>419,5 00>Andel av BNP (%)46>26,064>26,982>28,7100>27,6
00>Statsskuldräntor46>63,7 64>61,0 82>61,9 100>70,0
00>Redovisat budgetsaldo46>3,4 64>-34,5 82>-47,7 100>-70,8 00>Andel av BNP (%) 46>0,364>-2,582>-3,3100> -4,7
00>Underliggande budgetsaldo64>-33,282>-65,2100>-93,6 00>Andel av BNP (%) 64>-2,4 82>-4,5 100>-6,2
Försämringen är egentligen mer långtgående än vad som framkommer av det redovisade budgetsaldot. Under såväl budgetåret 1991/92 som 1992/93 bärs nämligen saldot till en del upp av tillfälliga budgetförstärkningar och andra engångsvisa effekter som skymmer den mer varaktiga budgetutvecklingen. Så t.ex. bidrar extraordinära inkomstförstärkningar från sjukförsäkringsfonden, delpensionsfonden och affärsverk till att budgetsaldot övergångsvis förbättras. Å andra sidan påverkas bedömningen också av extraordinära utgifter som kapitaltillskottet till Nordbanken på 3,6 miljarder kronor under hösten 1991.
För att underlätta jämförelser över tiden brukar regeringen redovisa ett s.k. underliggande budgetsaldo rensat från engångsvisa effekter av detta slag. Enligt årets redovisning försämras det underliggande saldot med 60 miljarder kronor på två år för att nästa budgetår uppgå till 93,6 miljarder kronor. Nominellt sett är det underliggande underskottet därmed större än det underskott som redovisades för 1982/83 och som uppgick till 86,6 miljarder kronor. Även om detta självklart inger betänkligheter bör man ha i minnet att budgetunderskottet då motsvarade 13,1% av BNP medan det underliggande saldot för nästa budgetår begränsas till 6,2% av BNP.
Av tabellen framgår också att statens utgifter exkl. statsskuldräntor inte ökar mellan budgetåren 1991/92 och 1992/93. Att det redovisade budgetunderskottet trots det växer med 23 miljarder kronor förklaras av att utgifterna för statsskuldräntor väntas stiga med 8 miljarder kronor samtidigt som statens inkomster minskar med 15 miljarder kronor. Inkomstbortfallet är en följd av den ekonomiska stagnationen men har till en del också sin förklaring i genomförda skattesänkningar. En annan viktig orsak är utbetalningen av kommunalskattemedel som görs från inkomstskattetiteln och som sker med två års eftersläpning. De utbetalningar som kommer att göras under budgetåret 1992/93 hänför sig därmed till en period med hög löneökningstakt medan den samtida preliminära uppbörden baseras på mer måttliga löneökningar. Det förtjänar att uppmärksammas att för budgetåret 1992/93 är inkomsttiteln för fysiska personers inkomstskatt uppförd med ett negativt nettobelopp, dvs. inkomsttiteln väntas ge ett underskott på inte mindre än 4,7 miljarder kronor.
Samtidigt som den statliga utgiftsökningen bromsas upp sker en förskjutning i utgifternas sammansättning från konsumtion mot investeringar. Under åren 1992 och 1993 ökar sålunda de statliga myndigheternas och affärsverkens investeringar realt med 15,9 resp. 8,5 % medan volymtillväxten i den statliga konsumtionen under samma period begränsas till -1,2 resp. 0,5 %. Den statliga investeringstillväxten blir än mer påtaglig om man också beaktar att utförsäljningen av statliga företag till en del skall användas för att finansiera ytterligare infrastrukturinvesteringar.
Även inom socialförsäkringssektorn mattas det finansiella sparandet av. Under år 1991 minskade statens och socialförsäkringssektorns konsoliderade finansiella sparande med drygt 75 miljarder kronor. Enligt den preliminära nationalbudgeten beror ungefär hälften av försämringen på den ekonomiska stagnationen. Nedgången i ekonomin utgör också den klart viktigaste förklaringen till att statens och socialförsäkringssektorns finansiella sparande fortsätter att försämras under åren 1992 och 1993, om än inte i samma omfattning som tidigare.
De olika budgetalternativen
Huvudmålet för regeringens ekonomiska politik under de kommande åren är att bryta den ekonomiska stagnationen, pressa ned arbetslösheten och återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark växande ekonomi.
Den ekonomiska politiken skall bidra till den omställning från skyddad till utlandskonkurrerande sektor som måste komma till stånd. Produktionen i den offentliga sektorn måste därför hållas tillbaka.
Redan tidigare har regeringen slagit fast att skattepolitiken måste inriktas på att sänka det totala skattetrycket. Skattesänkningarna skall genomföras på ett sådant sätt att ekonomins utvecklingskraft och konkurrenskraft stärks. De mest skadliga skatterna skall sänkas först. Ett första steg i denna riktning togs hösten 1991. När Sverige blir medlem i EG kommer den svenska mervärdesskatten samt en lång rad indirekta skatter inte att kunna avvika alltför mycket från nivåerna i andra EG-länder.
Enligt vad som sägs i finansplanen tyder preliminära bedömningar på ett skattesänkningsbehov av i storleksordningen 10 miljarder kronor per år fram till mitten av 1990-talet.
För att varaktigt säkra en låg inflation måste utgiftspolitiken vara stram. Utgifterna måste sänkas samtidigt med skatterna. Regeringen anger som norm för den ekonomiska politiken att underskott i de offentliga finanserna inte skall få sträcka sig över en längre period än en konjunkturcykel. Stor kraft skall därför inriktas på att avskaffa det strukturella underskottet, framhåller föredragande statsrådet.
I enlighet med detta synsätt skall sänkningar av skattetrycket finansieras med minskade utgifter. Tre grundläggande principer är vägledande för regeringens långsiktiga utgiftsstrategi. 1. Socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete och sparande stimuleras. 2. Åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall prioriteras. Det innebär att offentliga utgifter för investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättring prioriteras. 3. Av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning och omsorg prioriteras.
Regeringen har tidigare under hösten 1991 redovisat och lägger nu i budgetpropositionen fram ytterligare förslag till strukturella utgiftsbegränsningar vilka tillsammans ger en budgetförstärkning på 14 miljarder kronor under budgetåret 1992/93. Enligt den sammanställning som återfinns i finansplanen fördelar sig dessa åtgärder enligt följande.
Tabell 7. Åtgärder hösten 1991 samt i budgetpropositionen 1992 Miljarder kronor 00>64>Budgetåret 1992/93 100>Helår 1993
00>Karensdagar 64>2,3 100>4,7 00>Tandvård 64>0,6 100>0,6 00>Läkemedel 64>0,7 100>0,9 00>Föräldraförsäkringen 64>0,3 100>0,4 00>Minskade statsbidrag till 00>03>organisationer m.m. 64>0,8 100>0,8 00>Minskade bostadssubventioner64>1,0 100>2,0 00>Minskade statsbidrag till 00>03>kommunerna 64>3,8 100>7,5 00>Uppskjuten höjning av barn- 00>03>och studiebidrag 64>1,1 100>- 00>Avskaffande av statsbidrag till 00>03>företagshälsovård 64>0,6 100>1,2 00>Minskat branschstöd 64>0,7 100>1,1 00>Minskat investeringsbidrag 64>0,2 100>4,4 00>Övrigt 64>0,4 100>0,2
00>Summa effekt på statsbudgeten 64>12,5 100>23,8 00>Arbetslöshetsförsäkringen* 64>1,7 100>2,8 00>Delpension* 64>0,0 100>0,3
00>Totalt 64>ca 14 100>ca 27
* Ingår ej i statsbudgeten.
Regeringens tidigare uppställda sparmål för budgetåret 1992/93 var 10--15 miljarder kronor räknat på helår. De redovisade åtgärderna svarar således väl upp mot detta mål. Det är regeringens bedömning att det under resten av mandatperioden kommer att krävas fortlöpande beslut om utgiftsminskningar av samma omfattning.
Enligt den socialdemokratiska motionen Fi202 bör finanspolitiken i första hand utformas så att den leder till en rimlig balans i statens finanser på längre sikt. Stora och permanenta underskott i statens budget bör undvikas eftersom de driver upp räntorna och sänker tillväxten.
Utgiftspolitiken bör på längre sikt inriktas på att successivt sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär, anför motionärerna, att en stram utgiftspolitik måste bibehållas. Utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket begränsat.
I nuvarande läge är det enligt deras mening dock ofrånkomligt med ett visst underskott i statens budget. Ett betydande underskott i statsbudgeten 1992/93 är som de ser det inte skäl nog att bedriva en hårdhänt åtstramningspolitik.
Mot denna bakgrund föreslår motionärerna att följande riktlinjer skall gälla för budgetpolitiken under kommande budgetår:
Åtgärder som stramar åt ekonomin bör undvikas i nuvarande läge när konjunkturen är svag. Av denna anledning vänder sig motionärerna bl.a. mot att stödet till bostadsbyggandet begränsas, mot de som man ser det kraftiga försämringarna för hushållen och mot indragningarna från kommunerna. Åtgärder som höjer prisnivån bör undvikas. Härmed åsyftar motionärerna främst vissa av regeringen föreslagna åtgärder som höjer hyrorna och de kommunala avgifterna. Budgetunderskottet bör inte öka mer än enligt regeringens förslag. Statens inkomster bör öka mer än enligt regeringens förslag. Motionärerna vill ompröva de som man ser det stora skattelättnader för de välbeställda som regeringen på senare tid har föreslagit och i vissa fall också genomdrivit. Statens totala utgifter bör inte skäras ned i den omfattning som regeringen har förslagit. Den offentliga sektorns utgifter bör tillåtas öka med ca 8 miljarder kronor mer år 1993 än enligt regeringens förslag.
Motionärerna finner det rimligt att låta de offentliga utgifterna öka med ca 1 % i reala termer under 1993. En sådan ökningstakt torde enligt deras mening inte medföra några märkbart negativa konsekvenser för vare sig inflation eller bytesbalans. Däremot bidrar den till återhämtningen i konjunkturen och till en högre produktion och sysselsättning. Med hänsyn till konjunkturläget finns det enligt motionärerna i och för sig utrymme för en ännu kraftigare ökning. Behovet av återhållsamhet med offentliga utgiftsökningar under kommande år medför dock att de förordar att ökningen hålls inom den angivna ramen.
I enlighet med detta synsätt förordar de socialdemokratiska motionärerna en ökad satsning på arbete och utbildning. Sammanlagt 4,4 miljarder kronor sätts av för dessa ändamål. Man motsätter sig regeringens planer på att minska investerings- och räntebidragen till bostadsbyggandet och vill som ett alternativt finansieringssystem införa räntelånesystemet som uppges minska statens utgifter under kommande år med mycket betydande belopp. Motionärerna går också emot de av regeringen aviserade indragningarna från kommunerna liksom planerna på att införa karensdagar i sjukförsäkringen och att avskaffa delpensionssystemet. Den uppskjutna barnbidragshöjningen bör enligt deras mening också tidigareläggas ett halvt år.
De ökade utgifterna skall i första hand finansieras genom höjda skatter. Motionärerna vill sålunda återta flera av de skattesänkningar som tillkom under hösten 1991. Samtidigt vill man återinföra den avskaffade skattereduktionen för fackföreningsavgifter. En engångsvis förstärkning av betydande omfattning uppnås också under budgetåret 1992/93 genom att Stadshypotekskassan ombildas och den uppkomna behållningen på 5 miljarder kronor förutsätts bli indragen till statsbudgeten.
Enligt motionärernas egen bedömning är deras budgetalternativ 4,2 miljarder kronor starkare än regeringens för budgetåret 1992/93 och 5,1 miljarder kronor för helåret 1993.
Utskottet får för egen del anföra följande med anledning av det socialdemokratiska budgetalternativet.
Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till ekonomins försämrade utvecklingskraft. Motionärerna är medvetna om detta problem och om att ett medlemskap i EG torde komma att kräva en anpassning nedåt av vissa skatter. De är också inställda på att sänka skattetrycket, men först på sikt och först efter det att man åter fått höja vissa skatter. Skattehöjningar är dock som utskottet ser det inte längre en framkomlig väg, eftersom de försämrar förutsättningarna för tillväxten.
Motionärerna är på motsvarande sätt medvetna om att utgiftspolitiken måste inriktas på att sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Man kritiserar dock regeringen för att föra en hårdhänt åtstramningspolitik men bortser från att det redovisade budgetunderskottet vuxit mycket snabbt och nu faktiskt överstiger 70 miljarder kronor. Själva redovisar motionärerna visserligen ett bokföringsmässigt något starkare budgetalternativ än regeringen men har då inte beaktat sina ställningstaganden till vissa aviserade men ännu inte slutligt redovisade regeringsförslag, däribland indragningarna från kommunerna och avvecklingen av rederistödet.
Till saken hör emellertid också att för 1992/93 bärs en betydande del av motionärernas budgetalternativ upp av en tillfällig förstärkning från Stadshypotekskassan. Av kassans behållning skall 5 miljarder kronor då dras in till statsbudgeten. Denna överföring ger visserligen ett bättre redovisat budgetsaldo men är samhällsekonomiskt sett endast en bokföringsmässig förändring utan realekonomisk betydelse.
Motionärerna vill stimulera den inhemska efterfrågan genom att öka de offentliga utgifterna. Risken med en sådan politik är, enligt utskottets mening, att man i dess förlängning lätt kan hamna i en överhettad situation med snabba prisökningar och urholkad konkurrenskraft som följd. Det är nödvändigt att skapa utrymme för en fortsatt utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn. Det kan ske bara om återhållsamhet visas med de offentliga utgifterna.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi202 (s) yrkande 2.
Ny demokrati framhåller i motion Fi208 att partiet i stort delar regeringens politik men att man vill driva den med än större kraft. För att skapa utrymme för skattesänkningar föreslås en rad utgiftsbegränsningar.
Sålunda bör enligt Ny demokrati u-hjälpen kraftigt begränsas och hemspråksundervisningen avvecklas. Stora nedskärningar förordas också i det statliga stödet till organisationer, politiska partier, Nordiska rådet, sjukvård, dagstidningar samt flyktingmottagning. Besparingar skall också uppnås genom att sjukpenningen sänks för långtidssjukskrivna och genom att barnbidragen behovsprövas. Försäkringskassornas nya registersystem, FAS 90, skall inte fullföljas och bidragen till vindkraft avvecklas.
Av arbetslivsfondens tillgångar skall 6 miljarder kronor användas för att finansiera sänkta arbetsgivaravgifter.
Motionärerna vill dessutom öka stödet till Baltikum, till Östersjöns miljö och till de sämst ställda pensionärerna i Sverige. Antalet ålderdomshem skall omgående byggas ut och järnvägsinvesteringar skall genomföras i en omfattning som vida överstiger de belopp som föreslås i budgetpropositionen. Dessutom skall riksdagsledamöternas löner höjas.
På skatteområdet föreslås bl.a. sänkt turistmoms, lindrad alkoholbeskattning för restauranger, minskad energibeskattning för företag och sänkt kilometerskatt. Momsen på begravningstjänster skall helt avskaffas och beskattningen av företag och företagare lindras.
Ny demokratis budgetalternativ ger enligt en i motion Fi208 redovisad sammanställning ett budgetsaldo som för budgetåret 1992/93 sägs vara närmare 16 miljarder kronor starkare än regeringens.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Ny demokrati delar i stort regeringens politik men vill få till stånd mer långtgående besparingar och skattesänkningar.
De kompletterande åtgärder som motionärerna förespråkar är emellertid i många fall allmänt hållna och kan mer liknas vid politiska viljeyttringar än konkret framförda förslag. Möjligheterna att analysera de effekter som motionärernas samlade budgetalternativ ger upphov till försvåras därmed. Till detta bidrar också den omständigheten att motionärerna i sin översiktliga presentation av budgetalternativet har förbisett flera av partiets egna motionsförslag. Det gäller inte bara förslag till skattesänkningar och nya utgiftsåtaganden utan också besparingar.
Utskottet vill också sätta i fråga vissa av de förslag motionärerna för fram. Så t.ex. vill motionärerna att det allmänna barnbidraget skall inkomstprövas. Inkomstprövningen förutsätter emellertid registrering och kontroll av helt annan omfattning än dagens generella barnbidragssystem. Den ger också upphov till marginaleffekter när bidragen trappas av mot inkomsterna. En allmän strävan i samhället har varit att minska på myndigheternas verksamhet och kontroll. Man har också försökt få bort olika marginaleffekter som kan verka hämmande på arbetsviljan. Motionärernas förslag går stick i stäv mot dessa strävanden. Som utskottet ser det bör ambitionen vara att åstadkomma besparingar genom i första hand förenklingar och avregleringar och inte genom att bygga upp byråkratiska kontroller.
Ett åtminstone beloppsmässigt betydelsefullt inslag i finansieringen av motionärernas budgetalternativ är arbetslivsfonden, vars tillgångar skall användas för att bl.a. finansiera sänkta arbetsgivaravgifter. Vilka arbetsgivaravgifter det är fråga om anges inte. Som utskottet uppfattar det vill emellertid motionärerna använda sig av en tillfällig förstärkning av statsbudgeten för att finansiera bestående skattesänkningar på 6 miljarder kronor. Utskottet utgår nämligen ifrån att det inte är motionärernas avsikt att den tilltänkta sänkningen av arbetsgivaravgifter endast skall vara temporär.
Motionärerna föreslår också att turistmomsen skall sänkas och tillgodoräknar sig en budgetförstärkning på 1 miljard kronor för detta förslag. Enligt motionärerna leder momssänkningen till ökad turism och därmed också ökade skatteintäkter av denna omfattning.
Det är som utskottet ser det självklart angeläget att man på olika sätt främjar turismen i landet. Regeringen har föreslagit att de sociala avgifterna för bl.a. turistföretag i stödområdet sänks fr.o.m. den 1 juli 1992. Eftersom turistföretagen uteslutande är småföretag gynnas de även av de förslag som regeringen lagt fram för att främja småföretagen. Turistmomsen har också sänkts helt nyligen. Dessa åtgärder ger självfallet dynamiska effekter, men att en momssänkning, som motionärerna föreslår och som i sig minskar statens inkomster med uppskattningsvis 3 miljarder kronor, samtidigt skulle kunna ge upphov till så starka dynamiska effekter att andra statliga skatter och avgifter ökar med 3+1 miljard kronor redan under budgetåret 1992/93 framstår dock som mindre troligt.
Slutligen vill utskottet i detta sammanhang nämna att motionärerna vill minska inkomstskatten för företagare och att man av denna anledning har belastat sitt budgetalternativ med 200 milj.kr. Vilket eller vilka förslag som åsyftas är oklart. Ny demokrati för emellertid fram flera förslag till lindrad beskattning av småföretagare. Dessa förslag ger enligt utskottets bedömning övergångsvis upphov till ett betydligt större skattebortfall, vilket kan uppskattas till drygt 4 miljarder kronor. I ett längre tidsperspektiv blir bortfallet dock väsentligt mindre.
I likhet med Ny demokrati anser utskottet att arbetet med att sänka skattetrycket måste drivas vidare med kraft. De åtgärder som vidtas måste därvid vara förenliga med samhällsekonomisk balans. De skall också vara fördelningspolitiskt väl avvägda. Skattesänkningar måste således finansieras genom att statens utgiftsåtaganden inom olika områden begränsas. Flera av Ny demokratis förslag är alltför oprecisa för att kunna ligga till grund för budgetpolitiska riktlinjer.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi208 (nyd) yrkande 2.
Vänsterpartiet vill med sitt i motion Fi209 (yrkande 2) redovisade budgetalternativ skapa utrymme för ökad sysselsättning och en rättvisare fördelningspolitik. Utgångspunkten för budgetalternativet har varit att återställa det skattetryck som rådde år 1991 för att på så sätt skapa utrymme för nya utgiftsåtaganden. De skattehöjningar som föreslås uppgår enligt motionärernas egna uppskattningar till netto 15 miljarder kronor och de nya utgiftsåtagandena uppskattas till samma nettobelopp. Saldomässigt skulle således förslaget vara neutralt.
Vänsterpartiet upprepar sina tidigare framförda krav på att skattesystemets inkomstfördelande roll skall återställas och förordar i enlighet härmed skärpt inkomstbeskattning genom höjd skattesats för inkomsttagare med inkomster överstigande 250000kr., avskaffat grundavdrag i inkomstlägen överstigande brytpunkten, dvs. 186 600 kr. samt helt slopad avdragsrätt för ränteutgifter överstigande 100000 kr. Beskattningen av kapitalinkomster skall återföras till de regler som gällde fram till hösten 1991. Vissa indirekta skatter bör enligt motionärernas mening höjas eller utökas. Det gäller bl.a. de särskilda råvaruskatterna, vissa miljöavgifter, bensinskatten, skatten på elektrisk kraft, stämpelskatten, tobaks- och alkoholskatterna samt reklamskatten. Å andra sidan vill de sänka matmomsen till 15% samt helt avskaffa momsen på kollektivtrafik, hotell- och restaurangtjänster samt fjärrvärme.
De ökade inkomsterna skall användas till att höja biståndsanslagen med 10%, tidigarelägga den uppskjutna barnbidragshöjningen och bygga ut föräldraförsäkringen samt i huvudsak återställa tidigare regler för sjukförsäkringen. Pensionärernas situation skall förbättras genom att pensionstillskottet höjs från 54 till 70% av basbeloppet. Motionärerna tillbakavisar regeringens förslag att avskaffa de s.k. MBL-medlen och vill dessutom avdela ytterligare resurser för olika typer av utbildning. Anslagen till regionalpolitiska infrastrukturåtgärder och beredskapsarbeten skall ökas liksom satsningen på väg- och järnvägsutbyggnad. För att ge televerket möjlighet att uppfylla sina sociala och regionalpolitiska åtaganden vill motionärerna sänka verkets avkastningskrav.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också två motionsyrkanden med förslag som ingår som viktiga beståndsdelar i Vänsterpartiets budgetalternativ. I motion Fi209 (yrkande 16) avvisas regeringens förslag att under nästa budgetår dra in 3,8 miljarder kronor (7,5 miljarder kronor på årsbasis) från kommunsektorn. Dessa medel behövs, anser motionärerna, bl.a. för att bekämpa arbetslösheten bland ungdom och för att bygga ut äldreomsorgen. I motion Fi206 föreslår Vänsterpartiet att riksdagen hos regeringen begär förslag om besparingar inom statlig verksamhet på 1,5 miljarder kronor.
Utskottet vill med anledning av det sistnämnda yrkandet erinra om att regeringen inför budgetåret 1992/93 har lagt fram förslag om besparingar på i runt tal 14 miljarder kronor och även förklarat att utgiftsminskningar av ungefär samma omfattning kommer att krävas under följande år. Många av dessa förslag har Vänsterpartiet gått emot. Det finns dock som utskottet ser det goda skäl att anta att motionärernas nu framförda önskemål om besparingsförslag på 1,5 miljarder kronor kommer att bli väl tillgodosett under kommande år utan att riksdagen uttalar sig i frågan. Utskottet avstyrker därför motionen.
Under åren 1992 och 1993 väntas den kommunala sektorn redovisa betydande finansiella överskott. För att tillväxten skall kunna öka måste de reala resurserna i första hand tillföras den konkurrensutsatta sektorn. Regeringen har mot denna bakgrund funnit att den kommunala sektorn inte kan tillåtas expandera och planerar därför att dra in 5--10 miljarder kronor från kommunerna under 1993. Vänsterpartiet inte bara motsätter sig detta förslag utan lägger dessutom fram förslag som på annat sätt tillför kommunerna mycket betydande inkomster. Den mest långtgående åtgärden i det avseendet är förslaget att avskaffa grundavdraget vid inkomstbeskattningen för inkomster överstigande ca 187 000 kr. och att avtrappa avdraget i inkomstlägena mellan 150 000 kr. och upp till denna nivå. Som en följd härav kan skatteinkomsterna väntas öka med ca 10 miljarder kronor räknat på helår, varav drygt 7 miljarder kronor utgör kommunalskattemedel. Att på detta sätt bana väg för en kommunal expansion till förfång för den utlandskonkurrerande sektorn bidrar enligt utskottets mening inte till att lösa de tillväxtproblem Sverige står inför.
Landets tillväxtmöjligheter främjas knappast heller om man, som motionärerna förordar, i nuvarande situation återgår till tidigare regler för sjukförsäkringen, behåller delpensionssystemet, förlänger föräldraförsäkringen och under en treårsperiod fördubblar pensionstillskottet.
Motionärernas budgetalternativ torde för övrigt vara mer expansivt än vad som framgår av den översikt som lämnas i motionen. Så t.ex. har kostnaderna för vissa nya utgiftsåtaganden underskattats, bl.a. den föreslagna höjningen av pensionstillskottet. Vidare bortser man i några fall från de budgeteffekter som framkommer av att partiet antingen avvisar olika regeringsförslag eller för fram egna förslag till utgiftsåtaganden. Så t.ex. har partiet inte beaktat att man går emot regeringen i fråga om den treåriga gymnasieskolan och avvecklingen av MBL-medel. Genom att motionärerna motsätter sig att delpensioneringen avskaffas går de också emot en förstärkning av statsbudgeten med 7 miljarder kronor.
Motionärernas förslag leder till ett väsentligt högre skatte- och utgiftstryck. Med hänvisning härtill kan utskottet inte ställa sig bakom de budgetpolitiska riktlinjer som motionärerna förespråkar. Utskottet avstyrker således motion Fi206 (v) och Fi209 (v) yrkandena 2 och 16.
Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.
Trots vidtagna åtgärder sker en viss försvagning av både statens budget och av den offentliga sektorns finanser. Framför allt har detta sin grund i den ekonomiska stagnationen som försvagar statens inkomster. Budgetunderskottet är emellertid också strukturellt betingat och fortsatt stora ansträngningar måste inriktas på att komma till rätta med detta problem.
En stram finanspolitik baserad på skattehöjningar är oacceptabel eftersom detta skulle försämra förutsättningarna för tillväxten. Den strama finanspolitiken måste därför bygga på begränsningar i de offentliga utgifterna. Genom utgiftsminskningar kan strukturella obalanser undanröjas och ekonomins funktionssätt förbättras. För att varaktigt säkra en låg inflation måste utgiftspolitiken vara stram.
Utgiftsminskningar måste emellertid också komma till stånd för att skapa utrymme för fortsatta skattesänkningar. Utskottet instämmer i regeringens preliminära bedömning att skattesänkningar i storleksordningen 10 miljarder kronor per år bör genomföras fram till mitten av 1990-talet. Skattesänkningarnas omfattning får givetvis hela tiden avvägas mot bl.a. den aktuella ekonomiska situationen.
Såsom utskottet med riksdagens stöd tidigare framhållit (1991/92:FiU10, rskr. 108) bör det fortsatta besparingsarbetet bedrivas enligt en långsiktig utgiftsstrategi. Tre grundläggande principer är vägledande för den strategi som regeringen lagt fast för sitt fortsatta arbete. Utskottet ansluter sig till dessa principer som innebär att:
socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete och sparande stimuleras, åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall prioriteras, dvs. offentliga utgifter för investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättring skall prioriteras, av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning och omsorg prioriteras.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet moment 2 i finansplanen.
Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader
I finansplanen (avsnitt 4.3.1) begär regeringen riksdagens godkännande av att ett system med ramar för myndigheternas förvaltningskostnader införs fr.o.m. budgetåret 1993/94. Systemet skall i en första etapp främst avse budgetering av myndigheternas ramanslag.
Det föreslagna systemet innebär att myndigheterna tilldelas ett ramanslag som skall inrymma såväl lönekostnader som lokalkostnader och övriga förvaltningskostnader. Förväntade prisökningar skall beaktas då anslaget fastställs. Anslagsnivån skall ses som ett uttryck för det likviditetsutrymme som myndigheterna har tillgång till under det löpande verksamhetsåret.
Merutgifter eller överskridanden för löneökningar kommer inte att medges under budgetåret. För att kunna täcka denna typ av merkostnader under verksamhetsåret kan myndigheterna i stället utnyttja den möjlighet till anslagssparande eller anslagskredit som ramanslaget medger. Något särskilt utrymme på anslaget för täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. (anslaget F 7 under sjunde huvudtiteln i årets budgetproposition) kommer således inte att behöva beräknas för dessa ändamål fr.o.m. budgetåret 1993/94. Motsvarande utrymme kommer i stället att beräknas inom resp. myndighets ramanslag. Anslaget har för nästa budgetår upptagits till 1 200 milj.kr.
I det föreslagna systemet med utgiftsramar kommer frågan om eventuell korrigering för olika typer av kostnadsökningar som inträffat under ett visst budgetår att prövas först vid efterföljande budgetreglering. Regeringen anmäler att den avser att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå hur en sådan korrigering tekniskt skall gå till. Utredaren skall också överväga införandet av motsvarande system för den avgiftsfinansierade verksamheten.
I motion Fi504 (s) om utveckling av offentlig sektor yrkas avslag på förslaget till utgiftsramar. Enligt motionärerna är konsekvenserna för myndigheterna av det föreslagna systemet inte klarlagda. Man pekar bl.a. på myndigheternas behov av långsiktighet i planeringen och svårigheterna att snabbt avveckla personal. Det finns också enligt motionärerna ett samband mellan förslaget till utgiftsramar och den översyn som skall göras av den statliga arbetsgivarorganisationen. Regeringen bör därför återkomma med ett samlat förslag senast till höstriksdagen 1992.
Utskottet vill för sin del anföra följande. Det av regeringen föreslagna systemet med utgiftsramar uppfyller enligt utskottets bedömning i princip de krav på ett sådant system som riksdagen ställde i samband med att ett förslag i 1989 års finansplan om utgiftsram för lönekostnadsökningar behandlades. Finansutskottet anförde med riksdagens stöd bl.a. att ett nytt system borde utvecklas som innebär att en ram för myndigheternas samlade förvaltningsutgifter och inte endast för ett resursslag läggs fast (1988/89:FiU20). Frågan har därefter anmälts i såväl 1990 som 1991 års budgetpropositioner.
Enligt utskottets mening innebär det i finansplanen nu angivna systemet en förbättrad styrning av myndigheternas totala förvaltningsutgifter. Olägenheterna i det nuvarande systemet med automatisk kompensation i efterhand för inträffade lönekostnadsökningar undviks samtidigt. Utskottet vill i sammanhanget understryka att riksdagens och regeringens ansvar för att ange verksamhetsmål och verksamhetsinriktning kvarstår ograverat i ett system med ekonomisk ramstyrning. Förslaget är också enligt utskottets uppfattning så utformat att man undviker riskerna för en inkomstpolitik från statsmakternas sida via budgetpolitiken.
Av det ovan anförda framgår att konsekvenserna av förslaget enligt utskottets mening i allt väsentligt är väl belysta i regeringens förslag. Utskottet delar således inte vad som på denna punkt framförs i motion Fi504.
Utskottet anser för sin del att ekonomisk ramstyrning enligt den föreslagna modellen tillsammans med de nya formerna för den statliga budgetprocessen ger större förutsättningar för de statliga myndigheterna att arbeta långsiktigt. Utskottet delar därför inte de farhågor som framförs i motion Fi504. När det gäller den statliga arbetsgivarfunktionen vill utskottet understryka att statens arbetsgivarverk även i det föreslagna systemet skall ha kvar sin rätt att sluta kollektivavtal på statens vägnar.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi504 (s) yrkandena 4 och 5.
Statliga betalningar och postgirot
Finansutskottet har vid ett flertal tillfällen de senaste åren behandlat frågor om postgirots ställning avseende de statliga betalningarna, senast våren 1991 (1990/91:FiU34). Utskottet har därvid framhållit att strävan bör vara att utforma det statliga betalningssystemet så att betalningar till och från staten kan ske på ett för allmänheten och näringslivet rationellt sätt. Utskottet framhöll dock att större förändringar i det statliga betalningssystemet inte kan företas förrän frågan om ersättningsformerna till postverket för att tillhandahålla en rikstäckande kassaservice har utretts närmare.
Staten ersätter postgirot dels för skötseln av statens betalningar, dels för upprätthållandet, tillsammans med postverket, av en rikstäckande och daglig betalnings- och kassaservice. För närvarande utgår ersättning genom direkt float, indirekt float och statliga anslag. Med float avses att betalningsförmedlaren kan tillgodogöra sig ränta på betalningsmedlen under viss tid.
För den omfattning som kontorsnätet har är postverket mycket beroende av postgirots lönsamhet. Postgirot svarar för en tredjedel av finansieringen.
Riksrevisionsverket (RRV) har haft i uppdrag att utreda frågan om alternativa former för ersättning till postgirot för förmedlingen av statliga betalningar. RRV beräknar att postgirots inkomster för förmedlingsuppdraget uppgick till ca 1,5 miljarder kronor för budgetåret 1990/91 vid en räntenivå på 13 %. Inkomsterna fördelar sig på ca 900 milj.kr. i direkt float och ca 300 milj.kr. i olika avgifter samt ca 300 milj.kr. i indirekt float genom att gireringar sker till olika postgirokonton utanför det statliga koncernredovisningssystemet. Om floattiden för inbetalningar reduceras till det normala, som är en arbetsdag i stället för drygt två, beräknar RRV att ersättningen för budgetåret 1990/91 skulle ha uppgått till ca 1,0 miljarder kronor, dvs. ca 500 milj.kr. lägre.
I finansplanen redovisar finansministern regeringens avsikt att avveckla postgirots kvarvarande ensamrätt till de statliga betalningarna. För detta begärs i finansplanen riksdagens godkännande. För att möjliggöra konkurrens om den statliga betalningsförmedlingen föreslås ett antal åtgärder. RRV skall få i uppdrag att utreda hur det statliga betalningssystemet bör vara utformat enligt de nya förutsättningarna. Vidare föreslås att RRV får i uppdrag att teckna ett tidsbegränsat, marknadsmässigt avtal med postgirot för hanteringen av de statliga betalningarna. En förutsättning skall därvid vara att fördröjningen av statliga betalningar genom systemet skall förkortas till högst en arbetsdag. Postverket föreslås i stället få ersättning för upprätthållande av rikstäckande betalnings- och kassaservice genom ett anslag på statsbudgeten på 300milj.kr. Postgirot förutsätts bli bolagiserat och därefter ställas under tillsyn av finansinspektionen. Finansministern avser att återkomma till regeringen om vilka förutsättningar som säkerställer postgirots möjligheter att konkurrera på betalningsmarknaden. Det kommer emellertid inte att bli aktuellt att postgirot skall fungera som en bank i ordets mer breda och allmängiltiga betydelse.
I motion Fi202 (s) ansluter man sig i huvudsak till de generella krav som regeringen redovisar. Motionärerna framhåller emellertid att om de kvarvarande monopolrättigheterna avvecklas är det väsentligt att postgirot ges reella möjligheter att konkurrera på likvärdiga villkor som andra betalningsförmedlare. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag till hur sådana villkor kan utformas.
I motionerna T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s) och T819 av Bengt Hurtig och Annika Åhnberg (v) yrkas avslag på propositionens förslag att upphäva postgirots ställning för de statliga betalningarna och att anvisa ersättning till postverket för en rikstäckande betalnings- och kassaservice över ett anslag. Motionärerna anser att förslaget innebär en ökad risk för att postverket inte längre skall kunna upprätthålla sin rikstäckande betalnings- och kassaservice. Förslaget ökar rundgången i den statliga budgeten framhålls det i motion T810(s). Om förslaget i propositionen skulle genomföras måste enligt motion T819 (v) postgirot ges rätt att agera på samma villkor som bankerna och fritt bestämma över räntor och ge krediter.
Utskottet anser att förekomsten av två konkurrerande betalningssystem, postgirot och bankerna/bankgirot, har bidragit till att det svenska betalningssystemet är mycket effektivt med internationella mått mätt. I likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet att det är angeläget att denna konkurrens främjar utvecklingen av det svenska betalningssystemet även i framtiden. Postgirots konkurrensförutsättningar är därför av stor betydelse. Som framhålls både i propositionen och i motion Fi202 (s) bör en avreglering av postgirots kvarvarande ensamrätt på statliga betalningar därför göras på ett sätt som säkerställer en sådan konkurrens. Utskottet avstyrker därmed motion T819 (v) yrkande4.
Utskottet ser till skillnad från motionärerna i Fi202 (s) inte någon anledning för regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om hur detta bör gå till i detalj såvida det inte kräver lagändringar. Motion Fi202 (s) yrkande 3 avstyrks därför av utskottet.
Utskottet har ingen erinran mot att ett avtal sluts mellan RRV och postgirot med den inriktning som anges i propositionen. Ersättningen till postverket för upprätthållandet av en rikstäckande betalnings- och kassaservice bör ske över anslag på statsbudgeten. Därmed kommer kostnaderna för denna service att framgå på ett tydligare sätt än för närvarande över statsbudgeten. Det ankommer i riksdagen närmast på trafikutskottet att pröva storleken på denna ersättning i samband med beredningen av anslagen på sjätte huvudtiteln. Finansutskottet avstyrker med det anförda motion T810 (s) yrkande 3.
Övriga budgetfrågor
Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget
I fyra motioner tas frågan om finansieringen av investeringsutgifter i statsbudgeten upp. I motion Fi708 av Elving Andersson (c) kritiseras att utgifter för investeringar blandas samman med utgifter för drift i den nuvarande statsbudgeten. I och med att dessa utgifter finansieras på samma sätt finns risk för att man vid prioriteringar mellan å ena sidan investeringar i kommunikationer och å andra sidan löpande utgifter för t.ex. pensioner och barnbidrag skjuter samhällsekonomiskt räntabla projekt på framtiden på grund av ett kortsiktigt kärvt budgetläge. Regeringen bör därför enligt motionären ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för att dela upp budgeten i en drift- och en kapitalbudget.
I motionerna Fi208 och Fi707, båda av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), tas samma fråga upp, främst utifrån behovet att lånefinansiera infrastrukturinvesteringar. Motionärerna hävdar att man i de svenska statsfinanserna inte gör någon skillnad på investeringar och kostnader. Inte heller finns det någon balansräkning för de svenska statsfinanserna.
Utskottet behandlade i maj 1991 motionsyrkanden med liknande innebörd (1990/91:FiU30). Utskottet konstaterade då att en återgång till en uppdelning av budgeten i en drift- och en kapitalbudget inte skulle lösa de problem som påtalas i motionerna. Den kritik -- bl.a. för svåröverskådlighet och ofullständighet -- som ledde till att kapitalbudgeten avskaffades var befogad. På kapitalbudgeten togs endast investeringar upp som kunde förväntas ge monetär avkastning. Till dessa investeringar hörde inte väginvesteringar. Investeringar i järnvägar togs endast upp till den del som motsvarade en bedömd avkastningsnivå. En återgång till en särskild kapitalbudget skulle således inte lösa problemet med finansieringen av infrastrukturinvesteringarna. Utskottet ansåg att andra metoder borde övervägas för att komma till rätta med de problem som motionärerna påtalade. Utskottet föreslog därför att den s.k. riksdagsutredningen (RDU), som talmanskonferensen beslutade om med anledning av utskottets betänkande 1989/90:FiU39 Riksdagens roll i budgetprocessen, skulle ges i uppdrag att närmare utreda dessa frågor. Riksdagen ställde sig bakom detta förslag och frågan bereds för närvarande inom utredningen.
Ett sätt att lösa de påtalade problemen är, som föreslagits av riksgäldskontoret, att fortsätta att utveckla statsbudgeten mot en driftbudget och finansiera investeringar genom lån vid sidan av statsbudgeten. Kostnaderna i form av räntor och amorteringar kommer därvid att belasta myndigheternas förvaltningsanslag. Riksdagens behov av styrning och information kan utvecklas via de investeringsbemyndiganden/låneramar som riksdagen lämnar till regeringen. En förbättrad redovisning av statens tillgångar för att belysa förändringar i nettoförmögenheten kan tillgodoses genom en utveckling av årsbokslutet för staten.
Utskottet återkommer i det följande till frågan om finansieringen av förvaltningsmyndigheternas anläggningstillgångar. Redan i detta sammanhang bör det emellertid uppmärksammas att regeringen planerar att låta i princip samtliga förvaltningsmyndigheter lånefinansiera sina investeringar för förvaltningsändamål.
Utskottet anser det mot denna bakgrund inte påkallat med någon ytterligare åtgärd med anledning av de nu aktuella yrkandena. Motionerna Fi208 yrkande 7, Fi707 och Fi708 avstyrks därför av utskottet.
Säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar
I motion T226 av Lennart Brunander m.fl. (c) föreslås att regeringen, för att snabbt kunna komma i gång med angelägna infrastrukturprojekt, skall överväga möjligheten att finansiera dessa investeringar med den kommande utförsäljningen av statlig verksamhet som säkerhet.
Som framgått av vad utskottet anfört ovan finansieras uppkommande budgetunderskott med upplåning genom riksgäldskontorets försorg oavsett om underskottet uppkommit på grund av ökade utgifter för investeringar eller för driftutgifter. Staten har på grund av beskattningsrätten och de omfattande tillgångarna redan den högsta kreditvärdigheten av alla låntagare på marknaden. Denna skulle således inte påverkas av om utförsäljningar av statlig verksamhet ställdes som säkerhet.
Motion T226 yrkande 2 avstyrks därför av utskottet.
Omprövning av budgetperioder till kalenderår
I motion Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) sägs att en omprövning av budgetperioder till kalenderår bör övervägas samtidigt som ett långtidsperspektiv på minst tre år bör införas.
Inom EG används kalenderår som budgetår. Flertalet medlemsländer har anpassat sig till detta. Även i våra nordiska grannländer överensstämmer det statliga budgetåret med kalenderåret. Detta innebär att budgetarbetet i parlamenten bedrivs på hösten. Det genomförs under betydligt kortare tid och med andra förutsättningar än i Sverige. Frågan om att förändra budgetåret till kalenderår och vilka konsekvenser detta skulle få för budgetarbetet i riksdagen övervägs för närvarande inom den s.k. riksdagsutredningen.
I det pågående reformarbetet med den statliga budgetprocessen har ökad långsiktighet i planeringen utgjort ett centralt inslag. Myndigheterna kommer successivt att få en treårsram fastställd i samband med att en fördjupad prövning sker av verksamheten. Myndigheterna har fördelats efter ämnesområden i tre budgetcykler innebärande att varje myndighet genomgår en fördjupad prövning en gång under en mandatperiod. Sålunda har ett antal myndigheter fr.o.m. innevarande budgetår fått ett s.k. treårsbeslut. Ytterligare ett antal myndigheter kommer att få det från nästa budgetår.
I årets finansplan konstateras att erfarenheterna från arbetet med den nya budgetprocessen visar att cykelindelningen på sikt bör göras mer flexibel. Det är de verksamhetsmässiga förutsättningarna som bör vara avgörande för den planeringsperiod som myndigheterna skall verka inom. Enligt föredragande statsrådet har inriktningen varit alltför starkt fokuserad på treårsindelningen.
Vid de tillfällen då dessa frågor anmälts av regeringen, har riksdagen framhållit att det måste stå varje riksdag fritt att ompröva tidigare beslut oavsett indelningen i treårscykler. Detta gäller inte minst efter ett regeringsskifte eller då förutsättningarna för verksamheten påtagligt förändrats. Utskottet delar därför föredragandens uppfattning att indelningen måste göras mer flexibel. Det visar också erfarenheterna av de två första åren med treårsbeslut. I endast ungefär hälften av de fall där myndigheten har lagt fram förslag om en treårsbudget har regeringen funnit skäl att föreslå en sådan för riksdagen. Skälen härför framgår av finansplanen. Mot bakgrund av vad som redovisats finns det enligt utskottet inte anledning att vidta några ytterligare åtgärder med anledning av vad som anförs i motion Fi208 yrkande 10. Den avstyrks därför av utskottet.
Användningen av miljöskatterna
I motion Fi702 av Jan-Olof Franzén (m) behandlas hur olika miljöskatter skulle kunna användas för att förbättra miljön. Det är enligt motionären principiellt fel att miljöskatter skall användas till andra utgifter än miljöförbättrande åtgärder. Motionären anser att energiskatterna bör öronmärkas för miljöåtgärder samt för insatser som kan gynna näringslivet och exporten av miljöutrustning.
Det ankommer i riksdagen inte på finansutskottet att bedöma vilka åtgärder som bäst kan främja en god miljö. Motionären nämner flera sådana åtgärder. Utskottet avstår således från att försöka bedöma dessa åtgärders effekter. Utskottet behandlar här endast den principiella frågan om användningen av miljöskatter och miljöavgifter.
I någon mån berör motionärens frågeställning skillnaden mellan avgifter och skatter. En avgift i statsrättslig mening föreligger i princip endast i de fall det utgår en motprestation för det erlagda penningvederlaget. Avgifter benämns även sådana vederlag som tas ut i näringsreglerande syfte och tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler. Som exempel brukar nämnas prisregleringsavgifter inom jordbruket och fisket. Ett annat exempel är den nyligen införda kväveoxidavgiften för större förbränningsanläggningar som motionären själv för på tal. För att markera att det är fråga om en avgift med ett speciellt användningsområde har naturvårdsverket i detta fall ålagts att uppbära och administrera avgiften.
Det förekommer att beteckningen avgift används om penningpålagor som rätteligen är skatt, t.ex. i fråga om vissa arbetsgivaravgifter inom socialförsäkringsområdet. När nya pålagor införs, säger föredragande statsrådet i finansplanen, skall dock den statsrättsligt korrekta beteckningen användas.
Öronmärkning av inkomster för särskilda ändamål kan således förekomma för pålagor som i statsrättslig mening kan hänföras till avgifter. En bärande tanke bakom statsbudgetens uppbyggnad är annars att man inte skall använda sig av specialdestination, eftersom det ger låsningar som minskar statsmakternas handlingsfrihet. Fördelningen av tillgängliga resurser kan inte göras på ett rationellt och ändamålsenligt sätt i och med att utgifterna inte prioriteras inbördes utan styrs av inkomsttillströmningen. En specialdestinering av inkomster till vissa utgifter förhindrar således en prioritering på rationella grunder.
Ett viktigt inslag i regeringens ekonomisk-politiska strategi är att gradvis sänka skattetrycket. I likhet med vad regeringen anför i finansplanen (bilaga 1.5) anser utskottet att inkomster från miljöskatter skall användas för att minska skatteuttaget inom de områden där lägre skatter leder till ett bättre samhällsekonomiskt resursutnyttjande.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi702 (m).
Lån för investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar
Regeringen tar i finansplanen upp frågan om lån för investeringar för förvaltningsändamål och begär riksdagens bemyndigande att för budgetåret 1992/93 uppta lån för detta ändamål intill ett sammanlagt belopp på 990 milj.kr. samt att inom denna ram besluta om rätt för myndigheter att ta upp lån i riksgäldskontoret.
Vissa myndigheter har på försök fått ta upp lån direkt i riksgäldskontoret för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning. Försöksverksamheten inleddes budgetåret 1990/91 med fem myndigheter och utökades 1991/92 med ytterligare två myndigheter.
Föredraganden anför att lån för investeringar för förvaltningsändamål i princip bör kunna tillämpas på samtliga förvaltningsmyndigheter. Tiden är dock ännu inte mogen för att införa en sådan ordning fullt ut för samtliga typer av anläggningsinvesteringar. För att tillgodose myndigheternas och regeringens behov av uppföljning och prövning av investeringsverksamheten bör det krävas att myndigheterna upprättar en fullständig tillgångsredovisning och upprättar bokslut enligt bokföringsförordningen i dess senaste lydelse. Samtliga förvaltningsmyndigheter uppfyller emellertid inte detta krav i dagsläget.
Fr.o.m. budgetåret 1992/93 skall dock lånefinansiering generellt tillämpas för samtliga myndigheters investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning. Det innebär att inga nya medel kommer att påföras anslaget för anskaffning av ADB-utrustning fr.o.m. den 1 juli 1992.
Vidare skall den pågående försöksverksamheten utvidgas till åtta myndigheter och avse samtliga investeringar i anläggningstillgångar av icke-infrastrukturell art. Försöksverksamheten skall visa hur en generell lånemodell bör vara utformad. Regeringen avser att i 1993 års budgetproposition lägga fram ett förslag till sådan generell lånemodell.
Några motioner har inte väckts i frågan. Utskottet som för egen del inte har något att erinra mot regeringens förslag tillstyrker att riksdagen lämnar det begärda bemyndigandet om lån för investeringar för förvaltningsändamål (mom. 5).
Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna, m.m.
I finansplanen lämnas en redogörelse för det pågående arbetet med att presentera en strategi för regeringens styrning av de verksamheter som skall fortsätta att bedrivas under statligt huvudmannaskap.
Vad föredraganden anfört om styrningen av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna föranleder ingen erinran från utskottets sida. Redogörelsen i finansplanen för statliga garantier föranleder inte heller något uttalande från utskottets sida.
I propositionen lämnas en redogörelse för de budgetmässiga konsekvenserna budgetåret 1992/93 av det EES-avtal mellan EFTA-länderna och EG som framförhandlades den 22 oktober 1991. När den judiciella frågan lösts avser regeringen att vända sig till riksdagen i fråga om avtalet. Redogörelsen föranleder inte något uttalande från utskottets sida i detta skede.
Redovisningen i propositionen av lönenivån i anslagsberäkningarna föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
Den ekonomiska politiken
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4, 1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4,8 och20, 1991/92:Fi209 yrkandena1, 3, 5, 6, 19 och21, 1991/92:Sk351 yrkande11 och 1991/92:Sk352 yrkande4 godkänner vad som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 1 (s) res. 2 (nyd) men. (v) - delvis
2. beträffande kredit- och valutapolitiken att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och 1991/92:Fi203 som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande privatisering att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi201, men. (v) - delvis
4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 5 och 1991/92:Fi209 yrkande 20 godkänner de riktlinjer beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande7 (bilaga 1.5), res. 3 (s) men. (v) - delvis
5. beträffande målet om regional balans att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi205,
6. beträffande högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens att riksdagen avslår motion 1991/92:U532 yrkande 3, res. 4 (s) - motiv.
7. beträffande genomförande av en samhällskalkyl att riksdagen avslår motion 1991/92:U534 yrkande 5, men. (v) - delvis
8. beträffande ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi710, res. 5 (s)
9. beträffande utvecklingen i Gävleborgs län att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi207,
Budgetpolitiken
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 2, 1991/92:Fi206, 1991/92:Fi208 yrkande 2 och 1991/92:Fi209 yrkandena2 och 16 godkänner vad som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 6 (s) res. 7 (nyd) men. (v) - delvis
11. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Fi504 yrkandena 4 och 5 godkänner de riktlinjer som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 4 (avsnitt 4.3.1), res. 8 (s)
12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del och 1991/92:T819 yrkande4 godkänner att regeringen beslutar om avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna, res. 9 (s) - delvis men. (v) - delvis
13. beträffande det statliga betalningssystemet, postgirots verksamhetsområde m.m. att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 9 till handlingarna, res. 9 (s) - delvis
14. beträffande postverkets ersättning för service i glesbygd att riksdagen avslår motion 1991/92:T810 yrkande 3, res. 9 (s) - delvis men. (v) - delvis
15. beträffande uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi208 yrkande 7, 1991/92:Fi707 och 1991/92:Fi708,
16. beträffande säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar att riksdagen avslår motion 1991/92:T226 yrkande 2,
17. beträffande omprövning av budgetperioder till kalenderår att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi208 yrkande 10,
18. beträffande användningen av miljöskatterna att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi702,
19. beträffande lån för investeringar för förvaltningsändamål att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 5 bemyndigar regeringen att för budgetåret 1992/93, genom riksgäldskontoret, ta upp lån för investeringar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 990000000 kr.,
20. beträffande styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 8 till handlingarna,
21. beträffande statliga garantier att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 11 till handlingarna,
22. beträffande de budgetmässiga konsekvenserna av ett EES-avtal att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 10 till handlingarna,
23. beträffande lönenivån i anslagsberäkningarna att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 12 till handlingarna.
Stockholm den 27 februari 1992
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Hans Gustafsson (s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s), Tom Heyman (m), Lisbet Calner (s), Stefan Attefall (kds), Bo G Jenevall (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s), Alf Egnerfors (s) och Leif Marklund (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Lars-Ove Hagberg (v) närvarit vid den slutliga handlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.25 börjar med "I likhet" och på s.33 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Regeringen har nu lagt om den ekonomiska politiken i åtstramande riktning, vilket dämpar produktion och sysselsättning och ökar arbetslösheten. Effekterna av regeringens politik redovisas på ett tydligt och enligt utskottets bedömning i huvudsak korrekt sätt i den preliminära nationalbudgeten. Utskottet delar emellertid den uppfattning som framförs i motion Fi202 (s) att det finns flera skäl som talar för en fortsatt uppgång i hushållssparandet. Bland de viktigaste kan nämnas det minskade värdet av ränteavdragen som följer av att sänka kapitalbeskattningen från 30% till 25%, att hushållens totala inkomster även med hänsyn tagen till återbetalningen år 1992 av det tillfälliga sparandet minskar med 0,4% 1993, ett fortsatt högt realränteläge och en restriktiv kreditprövning hos finansinstituten efter de senaste årens stora kreditförluster. Det leder till den lägre tillväxt i BNP år 1992 som angivits ovan.
Den alternativa prognos över försörjningsbalansen som redovisas i motion Fi202 (s) utgår ifrån att den ekonomiska politiken ges en annan inriktning. Utskottet återkommer senare i betänkandet till en mer ingående behandling av förslagen i motionen och väljer därför att här endast kommentera själva prognosen. De förslag som direkt påverkar försörjningsbalansprognosen är dels socialdemokraternas nej till åtgärder som minskar hushållens inkomster, dvs. införandet av karensdagar, höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och de minskade ränteavdragen och räntebidragen, dels ökade investeringar i infrastrukturen och bostäder samt en viss ökning av den offentliga konsumtionen. Utöver detta förordar motionärerna en satsning på ett program för arbete och utbildning som innebär vidgade utbildningsmöjligheter samt en mer aktiv arbetsmarknads- och regionalpolitik. Skillnaden i bedömningarna sammanfattas i följande tabell.
Tabell 1. Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige. Procentuell förändring (om inte annat anges)
_______________________________________________________________________ Med regeringens Med social- (finansplanen) demokraternas politik* (motion Fi202) politik
1991 1992 1993 1992 1993 _______________________________________________________________________
Privat konsumtion 0,3 0,5 -0,4 0,9 1,0
Offentlig konsumtion 0,7 0,6 -0,1 0,8 0,9 -Statlig -1,0 -1,2 -0,5 -0,5 1,1 -Kommunal 1,4 1,3 0,0 1,4 0,8
Bruttoinvesteringar -8,5 -7,5 -1,6 -7,0 0,0
Lagerinvesteringar** -1,2 0,6 0,7 0,6 0,7
Export -2,3 2,0 4,5 2,0 4,5 Import -6,0 1,2 2,6 1,5 3,5
BNP -1,3 -0,2 0,9 0,1 1,8
Konsumentpriser 9,5 3,2 3,5 3,2 3,5
Real disponibel ink. 4,1 2,1 0,4 2,5 1,3
Sparkvot, % nivå 2,6 4,2 5,0 4,2 4,5
Arbetslöshet, % nivå 2,7 3,8 4,6 3,6 3,3
Bytesbalans, % av BNP -1,3 -1,2 -0,5 -1,2 -0,7 _______________________________________________________________________
* Utvecklingen med regeringens politik baseras på finansplanens pro- gnoser. Dock har en annan bedömning gjorts när det gäller sparkvoten och följdändringar av BNP, import, bytesbalans och arbetslöshet. ** Lagersving i % av BNP föregående år.
Som utskottet ser det leder denna alternativa utformning av den ekonomiska politiken till en väsentligt mer positiv ekonomisk utveckling. Konsekvenserna blir sålunda en bättre utveckling av inhemsk efterfrågan. Den privata konsumtionen kommer att öka mer än med regeringens förslag. Till detta bidrar både ökade inkomster, ökad sysselsättning och en inte lika markerad uppgång i hushållssparandet. Det senare är en följd bl.a. av att motionärerna avvisar minskningen av ränteavdragen och sänkningen av förmögenhetsskatten.
Vidare dämpas nedgången i investeringarna redan i år och upphör år 1993. Detta är främst en effekt av de åtgärder motionärerna föreslår på bostadsområdet samt av de föreslagna investeringarna i vägar och förbättrad skolmiljö.
Även den offentliga konsumtionen blir större med det socialdemokratiska förslaget än med regeringens politik. Det beror främst på att arbetslösheten i detta alternativ bekämpas med aktiva åtgärder i stället för genom kontantstöd. Genomförandet av utbyggnaden av gymnasieskolans tredje år samt den fortsatta satsningen på komvux bidrar till en bättre kommunal konsumtionsutveckling. Med den socialdemokratiska politiken ökar tillväxten till nära 2% år 1993. Antalet sysselsatta blir över 30000 fler år 1993 än med regeringens politik och fler bereds tillfälle till utbildning. Arbetslösheten kan pressas ned till 3% mot slutet av år 1993 i stället för att enligt regeringens beräkningar stiga till 4--5%.
Den alternativa prognos som utskottet här redovisat för år 1993 utgår från den bedömning av utvecklingen för år 1992 som följer av regeringens politik (jfr tabell 1). Som utskottet redovisat i avsnittet om den internationella utvecklingen finns det risk för att uppgången i den internationella konjunkturen fördröjs ytterligare. Sker detta, samtidigt som krisen på bygg- och fastighetsmarknaden fördjupas, ter sig den utveckling som beskrivs av Handelsbankens konjunkturprognos, som presenterades den 20 februari, inte helt osannolik. Denna bedömning innebär en mycket kraftig minskning i BNP. Nedgången med 2% är främst ett resultat av ett antagande att bruttoinvesteringar faller med inte mindre än 12%. Denna utveckling ger en arbetslöshet på 5% redan under innevarande år och en ytterligare ökning till nära 6% år 1993.
En sådan försämring under år 1992 får självfallet till följd att de ekonomisk-politiska insatserna måste bli väsentligt kraftigare än vad som föreslagits i motion Fi202 (s), om arbetslösheten skall kunna pressas tillbaka i den omfattning som är absolut nödvändig.
Den 13 resp. 20 februari redovisade statistiska centralbyrån utvecklingen på arbetsmarknaden och konsumentprisutvecklingen under januari 1992.
Arbetslösheten ökar nu snabbt. Av SCBs redovisning framgår att arbetslösheten i januari uppgick till drygt 4% av arbetskraften, vilket motsvarar 181000 personer. Denna utveckling innebär att betydligt fler är arbetslösa i dag än vid lågkonjunkturen i början av 1980-talet då arbetslösheten som mest uppgick till 151000 personer. Ca 30% av de arbetslösa är ungdomar. Samtidigt med att den totala arbetslösheten ökar stiger även antalet långtidsarbetslösa. Andelen långtidsarbetslösa är nu drygt 20%. Utskottet vill här framhålla att de angivna arbetslöshetssiffrorna är en underskattning av problemen på arbetsmarknaden i den meningen att situationen på arbetsmarknaden även har inneburit att utbudet av arbetskraft successivt minskar. Jämfört med januari 1991 har sålunda arbetskraftsutbudet minskat med mer än 90000 personer.
Av resultaten från januarimätningarna framgår klart att prognosen i finansplanen har underskattat den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden.
SCB:s redovisning den 20 februari av prisutvecklingen visar att från december 1991 till januari 1992 sjönk konsumentpriserna med i genomsnitt 0,1%. Nedgången förklaras av sänkta priser på livsmedel samt på kläder och skor. Samma månad förra året steg konsumentpriserna med 2,6%. Inflationstakten, dvs. konsumentprisernas uppgång under den senaste tolvmånadersperioden, var i januari 5,3%.
Enligt statens pris- och konkurrensverks (SPK) prognos för prisutvecklingen under år 1992 förutses en höjning av den allmänna konsumentprisnivån med 2,2%. Redan i februari väntas 12-månaderstalen vara lägre än 3%.
Konsekvenser av regeringens politik
Konsekvenserna av den nu förda politiken framgår av regeringens egna prognoser. Prognosen för tillväxten har sänkts och arbetslösheten räknas nu upp jämfört med regeringens föregående prognos i oktober. I allt väsentligt är den lägre tillväxten en konsekvens av svagare inhemsk efterfrågan. Privat konsumtion har reviderats ned med 0,6 procentenheter, offentlig konsumtion med 0,5 procentenheter och investeringarna med hela 7,1 procentenheter för åren 1992 och 1993 sammantagna. En svagare internationell utveckling och därmed sammanhängande svagare exportutveckling kan bara förklara mellan 0,1 och 0,2 procentenheter av regeringens nedrevidering av BNP-prognosen med 1,1 % för de båda åren sammantagna. Regeringens åtstramning berör i första hand tre områden-- bostadsinvesteringarna, den privata konsumtionen och kommunerna. Tillsammans svarar dessa för mer än två tredjedelar av den samlade imhemska efterfrågan och BNP.
Regeringen har genomfört en rad förändringar som pressar ned bostadsbyggandet i ett skede när byggandet ändå avtar. Räntelånesystemet, som skulle ha införts vid årsskiftet, har stoppats. Total osäkerhet råder om finansieringsvillkoren i framtiden. Investeringsbidraget har sänkts i ett första steg från 9,3% till 3,1% av byggkostnaden. Ränteavdragens värde minskar från 30% till 25% år 1993 och räntebidragen reduceras. Osäkerhet råder också om reavinstskatten på villor och bostadsrätter. Som en följd av denna politik har regeringen nu fått räkna ned prognosen för bostadsbyggandet år 1993, vilket innebär att nybyggnadsinvesteringarna halveras mellan åren 1991 och 1993.
Även när det gäller den privata konsumtionen innebär regeringens åtstramningspolitik en försvagning. Som en konsekvens av regeringens åtgärder reduceras hushållens inkomster. De tyngsta orsakerna är karensdagarna, höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och de minskade ränteavdragen och räntebidragen. Utskottets bedömning är att den privata konsumtionen kommer att minska år 1993 om regeringens förslag genomförs.
De negativa konsekvenserna för den kommunala sektorn av regeringens åtgärder kommer att bli betydande. Den generella indragningen av statsbidrag år 1993 på mellan 5 och 10 miljarder kronor och minskade statsbidrag kommer att medföra allvarliga konsekvenser för sysselsättningen samtidigt som kommunernas och landstingens möjligheter att erbjuda vård, omsorg, utbildning etc. minskar. Regeringen har i konsekvens med den förda politiken dragit ned prognosen för den kommunala konsumtionen år 1993.
Utskottet ser det som mycket märkligt att regeringen gör anspråk på att bedriva en politik för tillväxt när det verkliga förhållandet är det motsatta. Någon stimulanseffekt av regeringens politik kan inte spåras på vare sig BNP, export eller investeringar i regeringens prognoser. Det är inte heller förvånande. Utskottets uppfattning är att de tillväxtfrämjande effekterna av de kraftiga skattesänkningarna på förmögenheter, aktiehandel och annat som regeringen driver igenom är begränsade på både kort och lång sikt. De kan inte mäta sig med de tillväxthämmande effekterna av den åtstramning skattesänkningarna framtvingar. Regeringens politik leder inte till ökad tillväxt utan till minskad tillväxt och högre arbetslöshet.
Även när det gäller fördelningsfrågorna och statsfinansernas utveckling inger den förda politiken oro. Utskottet återkommer till dessa frågor i avsnittet om budgetpolitiken.
Sverige befinner sig nu i en desinflationsprocess. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är nödvändigt att pressa ned inflationen till den nivå som råder i våra viktigaste konkurrentländer. Såvitt utskottet förstår är det rädsla för att ekonomin ånyo hamnar i en överhettningssituation som styr regeringens passiva ekonomiska politik för att möta lågkonjunkturens problem. Självfallet skall den ekonomiska politiken utformas så att riskerna för en överhettning minimeras. Men utskottet vill kraftigt understryka att en okontrollerad desinflationsprocess i en lågkonjunktur kan få minst samma negativa konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen som en överhettning av ekonomin. Detta framgår också med all önskvärd tydlighet av följande citat från finansplanens preliminära nationalbudget:
Desinflationsprocessen ger upphov till en mängd effekter på den reala ekonomin. Under nedväxlingsfasen förutses höga realräntor, vilket skärper avkastningskraven. Oförändrade eller fallande priser på reala tillgångar, t.ex. kommersiella fastigheter, har orsakat kreditförluster vilket i sin tur leder till att kreditmarknaden stramas åt ytterligare. Lägre priser på t.ex. fastigheter medför också att kostnadsgapet mellan att köpa en befintlig anläggning och nyinvestering krymper. Tillsammans leder detta till att investeringsutvecklingen hämmas och därmed också den samlade tillväxten, åtminstone på kort sikt. De reala kostnaderna för att hålla t.ex. lager ökar också. Effekten av detta blir en svagare produktion. Ett mera utbrett prisfall kan förstärka effekterna på samhällsekonomin. Konsumtionsinköp och investeringar skjuts på framtiden i avvaktan på lägre priser. Den dämpade efterfrågan tenderar sedan i sig att förstärka ett eventuellt prisfall.
Utskottet finner det svårförståeligt att regeringen mot denna bakgrund väljer en passiv inriktning av den ekonomiska politiken i stället för att vidta kraftfulla åtgärder för att motverka en arbetslöshet som närmar sig en omfattning som saknar motstycke under efterkrigstiden.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört om förväntade effekter av den politik som presenteras i finansplanen vill utskottet bestämt avvisa regeringens inriktning av den ekonomiska politiken.
En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken
Målen för den ekonomiska politiken--full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och god miljö får under inga omständigheter överges. Mot bakgrund av dessa mål, det ekonomiska läget och utsikterna för de närmaste åren, anser utskottet att följande riktlinjer bör gälla för den ekonomiska politiken.
Den ekonomiska politiken skall stärka förutsättningarna för Sverige att aktivt och framgångsrikt delta i den internationella integrationen.
Den ekonomiska politiken skall medverka till att hålla nere kostnadsutvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda sysselsättningen och välfärden.
Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att främja sparande, investeringar och produktivitet. Finans-och budgetpolitiken får inte utformas så att den blir ett hinder för en återhämtning i ekonomin.
Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkoren och skapa en starkare bas för välfärden.
Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig utveckling. Produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen mellan ekonomi och ekologi säkras.
När det gäller att genomföra strukturella förändringar måste det arbete som inleddes av den socialdemokratiska regeringen och som gör att ekonomin fungerar bättre fortsätta. Skattepolitiken måste inriktas på att befästa och i vissa fall återställa de framsteg som har uppnåtts genom skattereformen. Insatserna för att förbättra infrastrukturen och höja kompetensen hos arbetskraften måste förstärkas ytterligare, produktiviteten måste förbättras, förnyelsen av den offentliga sektorn måste drivas vidare, konkurrenspolitiken måste förstärkas etc.
Förutsättningarna är nu goda för en gynnsam utveckling på längre sikt. De beslut som har tagits under den socialdemokratiska regeringsperioden har lagt en god grund för tillväxt och ökat välstånd under 1990-talet. Det är nu väsentligt att dessa möjligheter till en god utveckling inte omintetgörs av en felaktig åtstramningspolitik.
Högsta prioritet måste nu ges åt en ekonomisk politik som är inriktad på att bryta den nuvarande lågkonjunkturen och understödja en återhämtning i ekonomin. Arbetsmarknadspolitiken måste utnyttjas för att ge de arbetssökande trygghet och möjlighet att så snabbt som möjligt finna nya anställningar. Regionalpolitiken måste vara kraftfull och offensiv för att ta tillvara resurser och förbättra förutsättningarna för näringslivets utveckling i hela landet. En bestående krympning av vår industrisektor orsakad av en passiv ekonomisk politik får inte ske.
Möjligheterna att använda finanspolitiken för att utjämna konjunktursvängningar är starkt begränsade av vår ofullständiga kunskap om den framtida ekonomiska utvecklingen och fördröjningar i politikens verkningar. Dessa begränsningar får dock inte hindra att finanspolitiken utformas även med hänsyn till konjunkturläget. Trots att stora och permanenta underskott i statsbudgeten inte bör tillåtas, så både kan och bör tillfälliga underskott accepteras i en långkonjunktur.
I nuvarande läge är det ofrånkomligt med ett visst underskott i statens budget. Ett betydande underskott i statsbudgeten budgetåret 1992/93 är inte skäl nog att bedriva en hårdhänt åtstramningspolitik. Denna slutsats bekräftas också av beräkningar i budgetpropositionen.
I rådande svaga konjunkturläge, med dålig tillväxt och stigande arbetslöshet, finns det inga stabiliseringspolitiska skäl att ytterligare strama åt ekonomin. Regeringens förslag att genomföra en ytterligare åtstramning av efterfrågan leder bara till ännu lägre produktion de närmaste åren och ännu högre arbetslöshet.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på risken för att regeringens politik även leder till att finanskrisen förvärras. De problem som kreditmarknaden nu upplever som en följd av det sena 80-talets överdrifter har fördjupats sedan finansplanen lades fram i januari. Kreditförlusterna leder till försvagad kapitalbas och ökad försiktighet hos kreditinstituten. En besvärande kreditåtstramning försvårar framför allt de mindre och medelstora företagens finansiering med en ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen som ofrånkomligt resultat.
I detta läge föreslår regeringen åtgärder som ytterligare förvärrar situationen. Åtstramningen leder till fler konkurser och ytterligare kreditförluster. Den ensidiga begränsningen av ränteavdragen som avses genomföras vid årsskiftet kommer att sänka priserna på villa och bostadsrätter och öka risken att kreditförlusterna växer också i denna sektor. Därmed kan kreditåtstramningen komma att skärpas.
Därutöver vill regeringen för egen del ta i anspråk mycket stora beloppp ur det knappa utrymmet genom att sälja ut statliga aktier och fastigheter, varigenom näringslivet trängs ut i motsvarande mån. Även genom sina verkningar i det finansiella systemet innebär således regeringens politik en fördjupning av lågkonjunkturen och en fördröjning av återhämtningen. I stället för stabiliseringspolitik förordar regeringen en politik som förstärker svängningarna i ekonomin.
Inte heller finns det skäl att på grund av hög inflation eller stora underskott i bytesbalansen ytterligare strama åt ekonomin. Inflationen är nu nere på europeisk nivå och något nämnvärt inflationstryck förväntas inte de närmaste två åren. Det föreligger uppenbarligen nu inte någon risk för upprepning av det sena 1980-talets överhettning i den svenska ekonomin. Kapacitetsutnyttjandet är lågt och det försvagas ytterligare. Den konjunkturuppgång som kan förutses kommer troligen att bli relativt svag. Det är därför osannolikt att arbetskrafts-och kapacitetsbrist på nytt skall leda till ökad löneglidning och inflation.
Mot denna bakgrund avvisar utskottet de förslag till åtstramningar som minskar hushållens disponibla inkomster, dvs. införandet av karensdagar, höjningar av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen, minskade ränteavdrag och räntebidrag.
Vidare torde en ökning av de offentliga utgifterna år 1993 med ca 1% i reala termer vara rimlig. En sådan ökningstakt bör inte medföra några märkbara negativa konsekvenser för inflationen eller bytesbalansen. Däremot bidrar den till återhämtningen i konjunkturen och därmed till en högre produktion och sysselsättning. Med hänsyn till konjunkturläget finns det egentligen utrymme för en ännu kraftigare ökning, men med hänsyn till behovet av återhållsamhet när det gäller de offentliga utgifternas utveckling på längre sikt, bör utgiftsökningen hållas inom denna ram.
Arbetslösheten ökar nu snabbt samtidigt som kostnaderna för kontantstöd kan beräknas till minst 23 miljarder kronor under det kommande budgetåret. Denna utveckling är helt oacceptabel och måste brytas. Utskottet föreslår därför att regeringen, senast i kompletteringspropositionen, lägger fram ett ekonomisk-politiskt program som har till syfte att i en första etapp pressa ned arbetslösheten till 3 % i stället för att låta den öka till 4--5 % som regeringen beräknar. Detta övergripande mål kan bara nås genom en stark samordning av insatserna på en rad politikområden. Handlingsprogrammet måste innehålla åtgärder över ett brett fält som omfattar betydande satsningar på byggsektorn, infrastrukturen, arbetsmarknads-och regionalpolitiken samt utbildningsområdet.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi202 (s) yrkandena 1 i denna del och 4.
I motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 framhålls att Ny demokrati i stort kan ställa sig bakom den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i finansplanen. Motionärerna delar den grundsyn och det systemskifte som den förda politiken avser att åstadkomma. Kritik riktas emellertid mot regeringen för att processen går för långsamt. Man måste gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för skattesänkningar. Skattesänkningstakten bör vara 1--1,5% av BNP per år.
Utskottet noterar att Ny demokrati i allt väsentligt godtar inriktningen av den politik som förordas i finansplanen. Utskottet har tidigare i betänkandet avvisat denna inriktning av den ekonomiska politiken. Ny demokrati vill därutöver gå längre än regeringen vad gäller skattesänkningstakten. Som utskottet ser det innebär detta oundvikligen en successiv mycket kraftig neddragning av den offentliga sektorn och nedrustning av vår välfärd.
Utskottet vill bestämt avvisa den politik som förordas av Ny demokrati och avstyrker därför motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.
I motion Fi209 (v) yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, motionSk351 (v) yrkande 11 och motion Sk352 (v) yrkande 4 krävs en omläggning av den ekonomiska politiken. Det är motionärernas uppfattning att regeringen genom skattesänkningar för kapital och genom att bl.a. med en sänkning av ränteavdragen stimulera hushållens sparande för en arbetslöshetsskapande politik. Det finns, menar motionärerna, utrymme för en aktiv konjunkturpolitik. Handelsbalansens andel av BNP är den högsta i modern tid, vilket talar för att de sektorer som inte är utsatta för konkurrens kan tillåtas expandera. I motionen framhålls att i en marknadsekonomi måste också konsumenterna genom olika åtgärder kunna styra efterfrågan utifrån jämlika och rättvisa villkor, samtidigt som de anställda i arbetslivet skall ha möjlighet att styra över arbetets uppläggning och resultat. Som motionärerna ser det måste åtgärder som sänker aktiviteten i ekonomin avvisas. Förslagen att dra in medel från kommunerna och reducera investeringsbidraget till bostadsbyggandet ökar arbetslösheten och är därför från både fördelningspolitisk och stabiliseringspolitisk synpunkt en felaktig inriktning av politiken. I motionerna riktas främst från fördelningspolitisk synpunkt stark kritik mot den förda skattepolitiken. Avslutningsvis understryks i motion Fi209 (v) att det inte nu räcker med att enbart stimulera efterfrågan för att motverka arbetslösheten. I motionen föreslås därför att ytterligare 2 miljarder kronor avsätts för arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser.
Som framgått av den kritik som utskottet riktat mot den inriktning av politiken som redovisas i finansplanen föreslår utskottet i likhet med Vänsterpartiet att regeringens förslag till åtstramningsåtgärder skall avvisas av riksdagen. Utskottet kan också i långa stycken dela de synpunkter på regeringens fördelningspolitik som framförs i här aktuella motioner. Utskottet kan emellertid inte ställa sig bakom Vänsterpartiets uppfattning att ett utrymme också i längre perspektiv föreligger för en betydande expansion av de s.k. skyddade sektorerna.
Utgiftspolitiken måste på längre sikt inriktas på att successivt sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär att en stram utgiftspolitik måste bibehållas. Utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket begränsat. De konkurrensutsatta delarna av vår ekonomi och då främst industrisektorn måste ges tillfälle till expansion när industriinvesteringarna återigen börjar öka. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks här aktuella motioner.
dels att uttskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20, 1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, 1991/92:Sk351 yrkande 11 samt motion 1991/92:Sk352 yrkande 4 godkänner vad som förordas i motion 1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Utskottet noterar" och på s. 32 slutar med "och 20" bort ha följande lydelse:
Med hänvisning till vad utskottet här redovisat om inriktningen av den ekonomiska politiken finner utskottet att det råder stor samstämmighet mellan finansplanen och Ny demokratis inriktning av politiken. På några viktiga punkter finns dock skillnader. I motion Fi208 riktas kritik mot att regeringens förnyelsearbete går för långsamt. Utskottet delar den uppfattningen. Man måste gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för ytterligare skattesänkningar. Skall effekterna på tillväxten bli märkbara och komma inom rimlig tid måste skattesänkningstakten öka och ligga på 1--1,5% av BNP per år.
För att dämpa pris- och kostnadsökningar måste det föras en stram finanspolitik. Detta är även nödvändigt för att inte valuta- och penningpolitiken skall ta över och korrigera obalanser i ekonomin med höga räntor. Det är viktigt att de därmed frigjorda resurserna används på ett tillväxtfrämjande sätt och kommer alla till del. Utskottet vill framhålla vikten av ett ökat sparande. Genom successivt minskade skatter skapas förutsättning för ett sådant sparande.
En betydelsefull form av sparandet är sparande till egen bostad, som måste främjas genom att successivt slopa fastighets- och förmögenhetsskatten. Ett annat mål för ett ökat sparande bör vara att skapa förutsättningar för privatpersoner att köpa nyemitterade aktier och på så sätt öka det privata ägandet i svenskt näringsliv och ge företagen ökad tillgång till riskkapital. Det förutsätter dock att dubbelbeskattningen av aktieutdelningar avvecklas samt att reavinstbeskattningen lindras. Att samtidigt ge möjlighet för privatpersoner att kunna dra av förluster i rörelse mot inkomst av tjänst skulle kraftigt öka tillgången på riskkapital till våra små och medelstora företag. Ett ökat privat pensionssparande bör stimuleras.
Som utskottet tidigare i betänkandet framhållit kommer sannolikt den nuvarande lågkonjunkturen att pågå under större delen av år 1992. Mot den bakgrunden bör nya former för arbetsmarknadspolitik prövas. Det nuvarande systemet som till viss del skyddar de arbetslösa ekonomiskt leder i alltför liten utsträckning till produktivt arbete. Det är utskottets uppfattning att en effektivare arbetsmarknadspolitik, som syftar till att bereda produktivt arbete för tusentals arbetslösa utan ökade kostnader för staten, snarast måste komma till stånd. Den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är, som utskottet ser det, att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera, vilket innebär ökad sysselsättning och därmed tryggad ekonomi för alla.
Det innebär bl.a. att de konkurrensutsatta delarna av näringslivet måste ges utrymme på bekostnad av ekonomins skyddade sektor. Detta kräver i sin tur att strukturomvandlingen i den offentliga sektorn måste påskyndas. Den offentliga sektorns monopol måste brytas ner i sin helhet, landstingen bör läggas ner och kommunerna rationaliseras i en väsentligt större omfattning än vad som nu sker.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört tillstyrker utskottet motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.
dels att utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Med hänvisning" och slutar med "i finansplanen." bort utgå,
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4, 1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, 1991/92:Sk351 yrkande 11 och 1991/92:Sk352 yrkande 4 godkänner vad som förordas i motion 1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (mom. 4)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 38 slutar med "yrkande 20" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör ekonomiska styrmedel i ökad utsträckning komma till användning för att påverka produktion och konsumtion i miljövänlig riktning. Samtidigt kan konstateras att Sverige redan i dag är ett av de internationellt ledande länderna på området. I flertalet fall har ekonomiska styrinstrument introducerats efter initiativ från socialdemokratiskt håll. I samband med skatteomläggningen infördes t.ex. vissa nya miljöskatter som koldioxidskatt, svavelskatt och en differentiering av oljeskatten. De riktlinjer för ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som presenteras i finansplanen präglas emellertid av en hög grad av passivitet och allmänt hållna resonemang.
Utskottet delar den syn på miljöpolitiken och den strategi för en miljöanpassad utveckling som redovisas i motion Fi202. Nya styrmedel kan införas när så bedöms lämpligt. Ytterligare kartläggningar av metoder och principer behöver inte avvaktas. Vid användningen av ekonomiska styrmedel i form av t.ex skatter eller avgifter måste emellertid alltid en avvägning göras mot andra tänkbara metoder. Det väsentligaste är att styrmedlen utformas på ett rationellt och kostnadseffektivt sätt samtidigt som ett ur miljösynpunkt tillfredsställande resultat uppnås. Enligt utskottets mening bör de ekonomiska styrmedlen i miljöpolitiken utvecklas enligt de riktlinjer som anges i motion Fi202.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motion Fi202(s) yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 7 och motion 1991/92:Fi209 yrkande 20 godkänner vad som förordas i motion 1991/92:Fi202 yrkande 5 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens (mom. 6, motiveringen)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Sambandet mellan" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Andelen sysselsatta kvinnor i vårdsektorn är traditionellt hög. Vårdsektorn tar också i anspråk en betydande del av den offentliga sektorns resurser. Detta gäller för Sverige liksom för många andra länder. Att därav dra slutsatsen att en hög kvinnlig förvärvsfrekvens kräver ett högt skattetryck är, som motionärerna påpekar, inte rimligt. Däremot föreligger en risk att regeringens besparingspolitik mot den offentliga sektorn också leder till en krympning av vårdsektorn totalt. I rådande konjunkturläge kan detta för många kvinnor innebära att arbetsmarknadssituationen ytterligare förvärras.
5. Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande (mom. 8)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med "Utskottet är" och slutar med "motion Fi710 (c)" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ser det tar motionärerna upp en mycket viktig fråga som berör budgetarbetet. Det är inte meningsfullt att, som regeringen föreslår, genomföra omfattande besparingar som drabbar den kommunala vuxenutbildningen och fortbildningen för att sedan tvingas till mer kostsamma insatser via arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som framhålls i motionen finns det i rådande arbetsmarknadssituation ett stort behov av utbildning som vänder sig till vuxna som riskerar att förlora eller har förlorat sin anställning. Varje dag kommer nu budskap om varsel som leder till att allt fler kan slås ut från arbetsmarknaden.
Det är mot denna bakgrund angeläget, vilket är särskilt viktigt i nuvarande konjunkturläge, att regeringen följer principen att ett besparingsförslags olika effekter såväl på statsbudgeten som på samhällsekonomin analyseras noggrant.
Vad utskottet har anfört om budgetarbetet och besparingsförslags effekter på samhällsekonomin bör av riksdagen ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi710 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetarbetet och besparingsförslags effekter på samhällsekonomin,
6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med rubriken "Budgetutvecklingen 1989/90--1992/93" och på s. 50 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör finanspolitiken i första hand utformas så att den leder till en rimlig balans i statens finanser på längre sikt. Stora och permanenta underskott i statens budget bör undvikas eftersom de driver upp räntorna och minskar tillväxten.
Utgiftspolitiken bör på längre sikt inriktas på att successivt sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. En stram utgiftspolitik måste alltså behållas och utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket begränsat.
Även om detta måste vara det överordnade målet för en långsiktigt inriktad budgetpolitik är det dock i nuvarande läge ofrånkomligt med ett visst underskott i statens finanser. Ett betydande underskott i statsbudgeten 1992/93 är som utskottet ser det inte skäl nog att bedriva en hårdhänt åtstramningspolitik av det slag regeringen ger exempel på.
Finanspolitiken får emellertid inte bli så expansiv att den leder till en uppgång i inflationen. En rimlig avvägning torde vara att låta de offentliga utgifterna öka med ca 1% i reala termer under år 1993. En sådan ökningstakt torde inte medföra några märkbart negativa konsekvenser för vare sig inflation eller bytesbalans. Däremot bidrar den till återhämtningen i konjunkturen och till en högre produktion och sysselsättning.
En budgetpolitik utformad på detta sätt förordas av socialdemokraterna i motion Fi202 (s). I enlighet med det synsätt som kommer till uttryck i motionen anser utskottet att en ökad satsning på arbete och utbildning måste komma till stånd. Motionärernas förslag om ökade satsningar motsvarande 4,4 miljarder kronor inom dessa områden finner utskottet väl avvägt. Regeringens planer på att minska investerings- och räntebidragen till bostadsbyggandet måste avvisas. Bostadsfinansieringen bör lösas genom en snabb övergång till räntelånesystemet som kan minska statens utgifter under kommande år med mycket betydande belopp. Utskottet avvisar regeringens planer på att dra in 5--10 miljarder kronor från kommunsektorn under år 1993. Dessa medel kan bättre utnyttjas till exempelvis förbättringar i den lokala infrastrukturen. Utskottet avvisar också planerna på att införa karensdagar i sjukförsäkringen och på att avskaffa delpensionssystemet. Nedskärningarna i stödet till komvux och folkbildningen bör inte komma till stånd. Höjningen av barnbidraget bör enligt utskottets mening tidigareläggas till den 1 juli 1992.
De ökade utgifterna bör i första hand finansieras med vissa skattehöjningar. Skattepolitiken bör därvid inriktas på att befästa de framsteg som uppnåtts genom skattereformen. Utskottet förordar således att skattereformen i huvudsak återställs. Den avskaffade skattereduktionen för fackföreningsavgifter bör samtidigt återinföras. Förmögenhetsbeskattningen bör reformeras i överensstämmelse med de principer som gäller för övriga delar av skattesystemet, nämligen breddad skattebas och sänkta skattesatser. Såsom förordas i motion Fi202 (s) bör dessutom Stadshypotekskassan ombildas och den uppkomna behållningen på 5 miljarder kronor föras över till statsbudgeten.
Regeringens ekonomisk-politiska strategi går ut på att varje år sänka skatterna med 10 miljarder kronor per år och att finansiera detta med minskade utgifter av samma omfattning. Detta är, som utskottet ser det, en långsiktig strategi för nedrustning av välfärden som kommer att leda till ökade orättvisor i det svenska samhället.
Besparingarna slår i ett första steg hårt mot grundläggande trygghetssystem som sjukförsäkringen och delpensioneringen. De drabbar boendet och hyrorna. De slår mot barnfamiljer, utbildning och kommunal service.
Dessa långtgående försämringar drabbar hårdast de svaga och mest utsatta grupperna i samhället. Mot försämringarna kan ställas de omfattande skattesänkningar som den borgerliga regeringen drivit igenom och som i första hand tillfaller de redan välbeställda.
Utskottet biträder med det anförda det förslag till budgetpolitiska riktlinjer som Socialdemokraterna redovisar i motion Fi202 (s) yrkande 2. Vad utskottet här anfört innebär vidare att utskottet avstyrker bifall till de budgetpolitiska riktlinjer som förordas av regeringen i finansplanen (mom. 2) samt av Ny demokrati i motion Fi208 yrkande 2 och av Vänsterpartiet i motion Fi209 yrkande 2.
Utskottet vill sammanfatta sin syn på budgetpolitiken med att ange följande riktlinjer för budgetregleringen: Åtgärder som stramar åt ekonomin nu när konjunkturen är svag bör undvikas. Det gäller bl.a. de åtgärder regeringen har föreslagit och som berör bostadsbyggandet, kraftiga försämringar för hushållen och indragningar från kommunerna. Åtgärder som höjer prisnivån bör undvikas. Det gäller främst de åtgärder som regeringen har föreslagit och som höjer hyrorna och de kommunala avgifterna. Budgetunderskottet bör inte öka mer än enligt regeringens förslag. Statens inkomster bör öka mer än enligt regeringens förslag. De stora skattelättnader för de välbeställda som regeringen på senare tid har föreslagit och i vissa fall genomdrivit bör omprövas. Statens totala utgifter bör inte skäras ned i den omfattning som regeringen har förslagit. Den offentliga sektorns utgifter bör tillåtas öka med ca 8 miljarder kronor mer 1993 än enligt regeringens förslag.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi202 yrkande 2 samt med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2 och motionerna 1991/92:Fi206, 1991/92:Fi208 yrkande 2 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetpolitikens utformning,
7. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Ny demokrati" och på s. 47 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Ny demokrati framhåller i motion Fi208 att partiet i stort delar regeringens politik men att man vill driva den med än större kraft. För att skapa utrymme för skattesänkningar föreslås en rad utgiftsbegränsningar.
Sålunda bör enligt Ny demokrati u-hjälpen kraftigt begränsas och hemspråksundervisningen avvecklas. Stora nedskärningar förordas också i det statliga stödet till organisationer, politiska partier, Nordiska rådet, sjukvård, dagstidningar samt flyktingmottagning. Besparingar skall också uppnås genom att sjukpenningen sänks för långtidssjukskrivna och genom att barnbidragen behovsprövas. Försäkringskassornas nya registersystem, FAS 90, skall inte fullföljas och bidragen till vindkraft avvecklas.
Arbetslivsfondens tillgångar skall användas för arbetsskapande åtgärder. En ny utvecklings- och investeringsbank bör också inrättas med syfte att främja nyföretagande. Den bör finansieras med medel från löntagarfonderna och snarast privatiseras genom emittering av aktier till allmänheten. Motionärerna vill dessutom öka stödet till Baltikum, till Östersjöns miljö och till de sämst ställda pensionärerna i Sverige. Antalet ålderdomshem skall byggas ut och satsningen på järnvägsinvesteringar skall utökas.
På skatteområdet föreslås bl.a. sänkt turistmoms, lindrad alkoholbeskattning för restauranger, minskad energibeskattning för företag och sänkt kilometerskatt. Momsen på begravningstjänster skall helt avskaffas och beskattningen av företag och företagare lindras.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. I likhet med Ny demokrati anser utskottet att den borgerliga regeringen för en i grunden riktig politik men att de förslag till besparingar och skattesänkningar som redovisas inte är tillräckligt långtgående.
Under de närmaste åren krävs en mycket stram utgiftspolitik. Det är också viktigt att de resurser som frigörs används på ett arbetsskapande och tillväxtbefrämjande sätt. Det kan ske t.ex. genom en ytterligare sänkning av arbetsgivaravgifter och energiskatter.
De svenska skatterna måste så fort som möjligt anpassas till övriga Europa. Medan skatternas andel av BNP i Sverige utgör ca 53% ligger genomsnittet för EG-länderna strax över 40%. Skattetrycket i Sverige måste sänkas till Europanivå, och enligt utskottets mening bör skattesänkningarna motsvara 1--1,5% av BNP per år.
För att skapa utrymme för skattesänkningarna måste en lång rad utgifter omprövas. I likhet med vad som förordas i motion Fi208 (nyd) anser utskottet att u-hjälpen måste ses över och effektiviseras. Biståndsbehoven är omättliga men det torde vara mer meningsfullt att kunna ge hjälp till våra grannländer i Baltikum än förhandla om hur hjälp skall sippra ned till befolkningen i avlägsna enpartistater. Givetvis måste Sverige ha hög beredskap att bistå vid katastrofer. Ett intressant uppslag i det sammanhanget förs fram av motionärerna som vill sätta upp en särskild katastrofbrigad.
Sverige måste öppna sig för omvärldens turister. En aktiv och professionell marknadsföring av landet samt inte minst sänkt turistmoms kan få turismen att växa snabbt, vilket ger förbättrad sysselsättning och växande skatteintäkter. Erfarenheter från Irland visar klart att en aktiv satsning på turism med sänkta turistskatter betalar sig själv.
Socialpolitiken är en viktig del i den svenska välfärden. Den är också den minst konkurrensutsatta samhällssektorn, där sjukvården intar en särställning med många drag gemensamma med en planekonomi. Som utskottet ser det finns här betydande möjligheter till besparingar genom konkurrens och privatisering. Dagmarreformen bör enligt utskottets mening upphävas och överföringarna till landstingen begränsas med 3 miljarder kronor. Stora besparingar kan också göras på barnbidraget som är ett tydligt exempel på den orimliga rundgången av skatter och bidrag. Eftersom höginkomsttagarna knappast har något direkt behov av barnbidraget bör bidraget till det första barnet inkomstprövas och endast utgå till de familjer som förslagsvis tjänar mindre än 300000 kr. per år.
Däremot motsätter sig utskottet de av regeringen aviserade försämringarna av tandvårdsförsäkringen. Medborgarnas ersättningsdel bör inte ändras.
Utbyggnad, modernisering och underhåll av infrastrukturen är mycket viktig för att få till stånd en ökad tillväxt och produktivitet inför 2000-talet. Snabbtågsutbyggnaden bör påskyndas.
Satsningarna på utbildning bör inriktas på kvalitet, kunskaper och effektivisering. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att hemspråksundervisningen inte skall betalas med skattemedel. Därmed kan bidraget till driften av det kommunala skolväsendet begränsas med 1,3 miljarder kronor.
Bostadssubventionerna bör avvecklas. Det kan ske på så sätt att man förslagsvis år 1995 börjar avtrappa de nuvarande subventionerna under en 10--15 år lång period. Det ger medborgarna en rimlig tid att tänka över sin bostadssituation och anpassa sin ekonomi därefter.
Med det anförda biträder utskottet de budgetpolitiska riktlinjer som Ny demokrati förespråkar. Utskottet avstyrker därmed samtidigt bifall till de riktlinjer regeringen lägger fram i finansplanen.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med rubriken "Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken" och på s. 50 slutar med "i finansplanen" bort utgå,
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi208 yrkande 2 samt med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2 och motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 2, 1991/92:Fi206 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetpolitikens utformning,
8. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom. 11)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkandena 4 och 5" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör ett system med finansiell ramstyrning för de statliga myndigheterna införas. Ramen bör omfatta myndigheternas samlade förvaltningsuppgifter. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till vad utskottet anförde i samband med att ett förslag i 1989 års finansplan om utgiftsram för lönekostnadsökningar behandlades (1988/89:FiU20). Det är således enligt utskottet angeläget att myndigheterna ges incitament till att begränsa den totala kostnadsutvecklingen. Ett system med utgiftsramar ligger också väl i linje med övergången till ett resultatorienterat budgetarbete och med införandet av den nya anslagsformen ramanslag.
Utskottet anser emellertid att konsekvenserna av det förslag som redovisas i finansplanen ej är analyserade på det sätt som man rimligen kan begära. Exempelvis framgår det inte hur korrigeringarna i efterhand för kostnadsökningar skall ske i förhållande till den ekonomiska utvecklingen eller till löneutvecklingen på arbetsmarknaden i övrigt. Regeringen bör därför återkomma med ett preciserat förslag och därvid göra bedömningar av vilka konsekvenser förslaget får för de olika myndigheterna.
Utskottet anser därutöver att det även i ett system med utgiftsramar måste vara arbetsgivarverket som svarar för det statliga arbetsgivaransvaret på central nivå. Frågan om införandet av ett system med ramanslag för förvaltningskostnader har enligt utskottet sammanhang med den av regeringen aviserade översynen av den statliga arbetsgivarorganisationen. Ett samlat förslag med angiven inriktning bör enligt utskottets bedömning kunna redovisas för riksdagen i sådan tid att ett nytt system för finansiell styrning av myndigheterna kan införas fr.o.m. budgetåret 1993/94. Riksdagen behöver ett bättre underlag för sitt beslut. Någon tidsförskjutning i förhållande till regeringens förslag skall därför inte behöva ske.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet propositionens förslag och tillstyrker motion Fi504 (s) yrkandena 4 och 5.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 4 godkänner vad som förordas i motion 1991/92:Fi504 yrkandena 4 och 5 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Statliga betalningar och postgirot (mom.12--14)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med "Utskottet ser" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Som redovisats avser regeringen att ytterligare bereda frågan om vilka förutsättningar som säkerställer postgirots möjligheter att konkurrera på betalningsmarknaden. Frågan kommer senare att bli föremål för en samlad prövning. Utskottet förutsätter att regeringen därefter redovisar resultatet av denna prövning och att förslagen med anledning därav föreläggs riksdagen. Detta bör riksdagen i enlighet med vad som anförs i motion Fi202 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
Med de förslag som redovisas i propositionen förlorar postgirot floatintäkter motsvarande 500 milj.kr. samtidigt som postverket föreslås bli kompenserat med ett statsbidrag på 300 milj.kr. Det finns som utskottet ser det risk att detta inkomstbortfall för postgirot/postverket på 200 milj.kr. som blir följden kommer att minska postverkets möjligheter att upprätthålla en rikstäckande kassa- och betalningsservice. Det är därför nödvändigt att postgirots möjligheter att konkurrera på lika villkor som bankgirot/bankerna förbättras. Innan förslag härom har lagts fram för riksdagen bör inte åtgärder som försämrar postgirots ekonomiska förutsättningar vidtas. Utskottet motsätter sig således att avtalet mellan RRV och postgirot utformas i enlighet med de förutsättningar som anges i propositionen och att postverket ersätts via ett anslag på statsbudgeten. Vad utskottet anfört innebär att utskottet tillstyrker motion T810 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 12, 13 och 14 bort ha följande lydelse:
12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del och med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6 och motion 1991/92:T819 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. beträffande det statliga betalningssystemet, postgirots verksamhetsområde m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:F202 yrkande 3 i denna del och med anledning av vad som anförs i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. beträffande postverkets ersättning för service i glesbygd att riksdagen med bifall till motion 1991/92:T810 yrkande 3 avslår propositionens förslag om ett nytt anslag för Ersättning till postverket för rikstäckande betalnings- och kassaservice,
Meningsyttring av suppleant Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Vid behandlingen av regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken har Vänsterpartiet anmält att man inte kan godta den förda politiken. Vänsterpartiets syn på de frågor som finansutskottet tar upp i sitt betänkande kan sammanfattas på följande sätt.
Bedömning av den ekonomiska utvecklingen
I finansplanen redovisas en bedömning av den internationella utvecklingen som är mer pessimistisk än den man redovisade i höstas. Mycket talar dess värre för att finansplanens prognos är alltför optimistisk. Det går inte i dag att spåra någon vilja hos de stora industriländerna och då främst Förenta staterna att genom expansiva åtgärder komma loss ur lågkonjunkturen. Uppsvinget i den internationella ekonomin ser ut att ytterligare fördröjas. Trots att BNP-tillväxten i Tyskland väntas ligga kvar på 2% ökar arbetslösheten. Inom EG är i dag över 16 miljoner arbetslösa varav hälften kan betraktas som långtidsarbetslösa. Enligt OECD närmar sig arbetslösheten i Europa återigen 10-procentsnivån och för kvinnor och ungdomar är situationen än värre.
För den svenska ekonomin gäller sålunda att draghjälpen utifrån låter vänta på sig. Därtill kommer att problemen för svensk industri förvärras av det närmast nattsvarta läget på hemmamarknaden. Den svaga byggmarknaden i kombination med en omfattande omstrukturering inom industrin gör att orderingången fortsätter att falla. Den svaga aktiviteten i ekonomin får till följd att varslen fortsätter att dugga tätt. Av statistiska centralbyråns redovisning av läget på arbetsmarknaden framgår att arbetslösheten nu är över 4%, och den kommer med nuvarande politik att fortsätta att öka. Det innebär en omfattning av arbetslösheten som saknar motstycke i Sverige under efterkrigstiden.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Regeringen för en politik som man själv karakteriserar som en strukturpolitik. För första gången presenteras mitt i en svår lågkonjunktur en finansplan för Sveriges riksdag där stabiliseringspolitiska överväganden praktiskt taget helt lyser med sin frånvaro. Det är uppenbart att de s.k. marknadskrafterna skall få slå igenom i ekonomin oavsett vilka negativa effekter det ger för hushåll och företag. Regeringens politik överensstämmer med den som fördes i Europa under andra hälften av 1970-talet och går ut på att pressa ned inflationen trots att den redan ligger under såväl OECD-genomsnittet som nivån i Tyskland. Arbetslösheten tillåts stiga och kommer med nuvarande politik att på samma sätt som i EG permanentas på en hög nivå. Även den tidigare socialdemokratiska regeringen har bidragit till att det nu blivit svårare att föra en effektiv stabiliseringspolitik.
Den arbetslöshetsskapande politik som regeringen nu för måste brytas. Åtgärder för att stimulera det privata sparandet måste avvisas, eftersom de ytterligare trycker tillbaka den redan låga inhemska efterfrågan. Det gäller även sådana åtgärder som indragning av medel från kommunerna, neddragning av hushållens köpkraft genom försämringar i socialförsäkringssystemet och minskade subventioner till bostadsbyggandet. Ytterligare 1,5 miljarder kronor måste avsättas i budgeten för omedelbara arbetsmarknadspolitiska åtgärder mot arbetslösheten.
Inriktningen av den ekonomiska politik som Vänsterpartiet vill förorda framgår av s. 18--19 i detta betänkande där vår motion återges i sammandrag.
Dessa riktlinjer innebär att de mer utsatta grupperna i samhället inte ensamma skall behöva stå för alla uppoffringar som krävs för att ekonomins utvecklingskraft skall förbättras.
Enligt Vänsterpartiet är det i rådande ekonomiska läge nödvändigt att ta fram medel för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik och angelägna satsningar på infrastrukturen. Insatserna för arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande åtgärder måste ges en betydligt högre prioritet än vad som nu blivit fallet. I rådande konjunkturläge måste regeringen undvika att vidta åtgärder som försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att dessa sektorer stimuleras.
Kredit- och valutapolitik
I finansplanen sägs med instämmande i den moderata motionen att normen att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta ligger fast. I den moderata motionen ifrågasätts dock om riksbanken vid ett valutainflöde orsakat av högt ränteläge skall kunna framtvinga att riksgäldskontoret amorterar på sin utlandsskuld. Konsekvensen blir att statens upplåningskostnader stiger, samtidigt som enskilda låneförmedlare tillgodogör sig en betydande ränteskillnad.
Betydande besparingar skulle kunna göras på räntekostnaderna om staten lånade utomlands där räntan är lägre. Det finns mot denna bakgrund inte anledning att göra några amorteringar på statens utlandsskuld. Det finns tvärtom goda skäl för att styra över den statliga upplåningen från den inhemska till den utländska lånemarknaden. Därigenom minskar statens räntekostnader, och möjligheterna att hålla en lägre räntenivå i Sverige skulle underlättas. Samtidigt skulle en stor del av det lättrörliga valutaflödet stabiliseras. Det finns således rationella skäl för varför normen att staten inte skall nettolåna utomlands bör mjukas upp. En följd härav skulle kunna bli en lägre räntenivå i Sverige vilket skulle stimulera investeringsverksamheten och bidra till att hålla prisutvecklingen på en låg nivå.
Privatisering
I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) tas några av de mest oroande inslagen i regeringens politik upp, nämligen den urskillningslösa utförsäljningen av de statliga företagen. Det finns visserligen i den statliga företagsgruppen flera företag som staten inte har anledning att engagera sig i. Det är t.ex. svårt att förstå varför staten skall driva hamburgerrestauranger eller tillverka godis och läskedrycker. Däremot är det angeläget att staten utövar ett avgörande inflytande på utnyttjandet av våra gemensamma naturtillgångar som vattenkraften, skogen och malmen. Det är också nödvändigt att staten av regionalpolitiska och sociala skäl äger och driver företag. Som påtalas i motionen har inga som helst fördelar ur effektivitets- eller konkurrenssynpunkt kunnat påvisas för en privatisering av televerket, Vattenfall eller domänverkets skogar.
Viss verksamhet är så kapitalkrävande att den sannolikt inte kan drivas uthålligt av andra än staten. Att t.ex. sälja ut Domnarvets järnverk till privata intressen inom eller utom landet skulle som sägs i motionen sannolikt leda till en successiv utarmning av verksamheten så att den så småningom läggs ned. Det finns inga privata intressenter som skulle ha kunnat satsa det kaptial som varit nödvändigt i Domnarvet. Jag delar därför motionärernas uppfattning att regeringens privatiseringsplaner innebär en cynisk hantering av människors arbete och trygghet.
I likhet med motionärerna anser jag att de berörda privatiseringarna bör avvisas. Motion Fi201 (s) bör således bifallas av riksdagen.
Budgetpolitiken
Vänsterpartiets budgetförslag innebär att resurser omfördelas: från kapital till arbete, från högavlönad till lågavlönad, från privat till offentlig konsumtion, från spekulation och förmögenhet till investeringar, från arbetslöshet till arbete, från miljöförstöring och resursslöseri till ekologisk balans.
Ett högt skattetryck har självfallet inget egenvärde. Stat och kommun måste emellertid ha tillräckliga resurser för att kunna förverkliga högt ställda ambitioner på utbildningens, infrastrukturens och välfärdens område.
Utgångspunkten för Vänsterpartiets budgetalternativ för 1992/93 har varit att behålla det skattetryck som rådde 1991 men att i övrigt inte försvaga budgeten. Jämfört med regeringens förslag ligger således budgetens inkomster och utgifter på en ca 15 miljarder kronor högre nivå. Skattekvoten kommer därmed att ligga kvar på nivån 53,5%.
Skattesystemets inkomstfördelande roll måste återställas och beskattningen av höginkomsttagare skärpas. Även beskattningen av kapitalinkomster måste skärpas liksom bl.a. skatten på elektrisk kraft samt alkohol- och tobaksbeskattningen.
Å andra sidan vill Vänsterpartiet sänka momsen på livsmedel och helt avskaffa momsen på kollektivtrafik, hotell- och restaurangtjänster samt fjärrvärme.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag till försämringar för de arbetande. Bl.a. går vi emot införandet av karensdagar samt försämringar i tandvårdsförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och vuxenutbildningen. Även avskaffandet av delpensioneringen och indragningarna från kommunerna på 7,5 miljarder kronor är enligt vår mening oacceptabla liksom raserandet av stödet till bostadsbyggandet. Bostadsstödet bör i stället ha formen av ett räntelånesystem.
Vi vill dessutom höja biståndsanslagen med 10%, tidigarelägga barnbidragshöjningen och bygga ut föräldraförsäkringen samt i huvudsak återställa tidigare regler för sjukförsäkringen. Pensionärernas situation skall förbättras genom att pensionstillskottet höjs från 54 till 70% av basbeloppet. Vi tillbakavisar också regeringens förslag att avskaffa de s.k. MBL-medlen och vill dessutom avdela ytterligare resurser för olika typer av utbildning. Anslagen till regionalpolitiska infrastrukturåtgärder och beredskapsarbeten skall ökas liksom satsningen på väg- och järnvägsutbyggnad.
Statliga betalningar och postgirot
Med det förslag som redvisas i propositionen finns det en uppenbar risk att postverkets möjligheter att upprätthålla en rikstäckande kassa- och betalningsservice försämras. Postgirot förlorar ränteinkomster motsvarande ca 500 milj.kr. och postverket kompenseras med ett bidrag på 300 milj.kr. Postgirot/postverket förlorar således 200 milj.kr. samtidigt som postgirots möjligheter att konkurrera på lika villkor som bankgirot/bankerna inte förbättras. Tvärtom säger regeringen i propositionen att postgirot inte skall få möjligheter att erbjuda samma tjänster som bankerna.
Postgirot bör få behålla rättigheterna att förmedla statliga betalningar på samma sätt som för närvarande. Motionerna T819 (v) yrkande 4 och T810 (s) yrkande 3 bör därför bifallas av riksdagen. Därmed tillgodoses yrkandet i motion Fi202 (s) yrkande 3.
Med hänvisning till vad jag här har redovisat anser jag
dels att utskottets hemställan borde ha haft följande lydelse under mom.1, 3, 4, 7, 10 och 12:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4 och 1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 godkänner vad som förordas i motionerna 1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, 1991/92:Sk351 yrkande 11 och 1991/92:Sk352 yrkande 4 om inriktningen av den ekonomiska politiken samt som sin mening ger regeringen detta till känna,
3. beträffande privatisering att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi201 som sin mening ger regeringen till känna att någon privatisering inte skall genomföras av vare sig bostäder eller televerket, SSAB, Vattenfall och domänverket,
4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi209 yrkande 20 och med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 7 (bilaga 1.5) och motion 1991/92:Fi202 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna att regeringen före riksmötets slut bör återkomma med en redogörelse över de beslut som fattats med anledning av den i regeringsförklaringen intagna deklarationen om miljöpolitik,
7. beträffande genomförande av en samhällskalkyl att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U534 yrkande 5 uppdrar åt regeringen att låta utreda de samhällsekonomiska för- och nackdelarna av ett EU-medlemskap,
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 2 och 1991/92:Fi208 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motionerna 1991/92:Fi206 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och 16 och som sin mening ger regeringen detta till känna,
12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna att riksdagen med bifall till motion 1991/92:T819 yrkande 4 och med anledning av motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del avslår proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6 samt som sin mening ger regeringen till känna att postens ensamrätt till statliga utbetalningar via postgirot bör bibehållas som en inkomstkälla för att klara nödvändig service,
dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort vara likalydande med den i Socialdemokraternas reservation nr 9.
Särskilt yttrande
Privatisering (mom. 3)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anför:
Vi delar i huvudsak motionärernas uppfattning. I en avvikande mening till finansutskottets yttrande (1991/92:FiU2y) till näringsutskottet över propositionen om privatisering av statligt ägda företag m.m. (1991/92:69) har vi utvecklat vår syn på dessa frågor. Vi vill i detta sammanhang hänvisa till denna.
Innehåll
Sammanfattning1 Inledning3 Propositionens förslag4 Motionsyrkandena5 Propositionen9 Motionerna12 Socialdemokraternas partimotion Fi20212 Ny demokratis partimotion Fi20815 Vänsterpartiets partimotion Fi20918
Utskottet21 Den ekonomiska politiken21 Den internationella utvecklingen21 Utvecklingen i Sverige23 Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken27 Kredit- och valutapolitiken33 Privatisering35 Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken35 Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden38 Målet om regional balans38 Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens38 Genomförande av en samhällskalkyl38 Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande39 Utvecklingen i Gävleborgs län39
Budgetpolitiken40 Budgetutvecklingen 1989/90--1992/9340 De olika budgetalternativen 41 Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken49 Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader50 Statliga betalningar och postgirot51 Övriga budgetfrågor53 Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget53 Säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar54 Omprövning av budgetperioder till kalenderår55 Användningen av miljöskatterna56 Lån för investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar57 Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna, m.m.57 Statliga garantier57 De budgetmässiga konsekvenserna budgetåret 1992/93 av ett EES-avtal57 Lönenivån i anslagsberäkningarna58
Hemställan58
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (s)61 2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (nyd)69 3. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (mom.4) (s)71 4. Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens (mom.6, motiveringen) (s)71 5. Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande (mom.8) (s)72 6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10) (s)73 7. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10) (nyd)75 8. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom.11) (s)77 9. Statliga betalningar och postgirot (mom.12--14) (s)78
Meningsyttring från suppleant (v) (mom. 1, 3, 4, 7, 10, 12 och 14)80
Särskilt yttrande Privatisering (mom.3) (s)85
Tabeller
Tabell 1. Den svenska varuexportens ländersammansättning år 199121 Tabell 2. Internationella förutsättningar22 Tabell 3. Försörjningsbalans23 Tabell 4. Nyckeltal24 Tabell 5. Betalningsbalans33 Tabell 6. Budgetsaldo för budgetåren 1989/90--1992/9340 Tabell 7. Åtgärder hösten 1991 samt i budgetpropositionen 199243