Demokratifrågor

Fru talman! Jag tänkte inleda med två övergripande synpunkter i detta viktiga ämne, alltså frågor om demokratin. Den första handlar om det mycket tydliga och uppenbara sambandet mellan rättssamhälle, marknadsekonomi och demokrati. I vår egen historia kan vi se detta mycket tydligt. Vi kan se hur rättsstaten föregår såväl marknadsekonomin som demokratin. Marknadsekonomins genombrott med upphävande av skråförordningar och annat - viktiga milstolpar är här besluten 1846 och 1864 - banar alltså väg för demokratin och välfärdssamhället. Iakttagelsen om dessa tydliga samband är intressant om vi ser på så kallade nya demokratier som har lösgjort sig från realsocialismen. På de håll där det finns en, låt vara undertryckt, rättsstatlig tradition utvecklas ofta både demokratin och marknadsekonomin bättre. Den andra punkten av mer övergripande karaktär är att vi måste vara medvetna om politikens gränser. En i mitt tycke grund demokratiuppfattning är den som säger att demokratin växer i takt med att det politiska beslutsfattandet ökar. En sådan uppfattning bör avvisas. Den välkände forskaren och debattören Hans Zetterberg har uttryckt detta ganska väl. Så här skriver han i en av Demokratiutredningens skrifter: "1900-talets segrande demokrati missade några enkla sanningar om samhället. Man kan uttrycka dessa självklarheter i fyra punkter: I allt väsentligt har affärslivets problem ekonomiska lösningar, kunskapsproblemen har vetenskapliga lösningar, konstens och skönlitteraturens problem har estetiska lösningar och moralfrågor har etiska lösningar. Ibland kan politiken bidra till dessa lösningar, men de ger sällan eller aldrig de väsentliga delarna av lösningen. Politiker är däremot oumbärliga i lagstiftningen om den allmänna ordning som kräver polis, fogde, domare, kriminalvård och försvarsmakt. För dessa kärnområden passar demokratin bäst av alla statsformer och endast här bör den vara helt utslagsgivande." Jag nämnde Demokratiutredningen, alltså SOU 2000:1, En uthållig demokrati , millenniets första SOU. Jag ingick i den utredningen, och jag tyckte att det var några saker som var mycket bra där, framför allt att man vågade inse att en utvecklad demokrati krävde vissa institutionella förändringar, däribland skilda valdagar och en bättre lagprövning. Om man då jämför med den regeringsskrivelse som vi här har att behandla i dag - jag är medveten om att den här jämförelsen kanske inte är helt rättvis - framstår regeringens skrivelse som väldigt tunn. Det är egentligen tre saker man vill där. Man vill att valdeltagandet ska öka, och det arbetar man för. Här har man kanske fått sig en tankeställare på åtskilliga håll nyligen. Man önskar att antalet förtroendevalda ska öka, för då blir det mer demokrati, tycker man. Man har också synpunkter på hur partierna sammanställer sina listor. De bör vara mer representativa än i dag i olika avseenden, tycker man. Vad gäller den senaste synpunkten är det naturligtvis en uppgift för partierna att få goda listor, och alla partier har självfallet ett eget intresse av att locka till sig röster, så det är ingenting som regeringen behöver lägga sig i. Beträffande antalet förtroendevalda är kanske inte det största problemet att vi har för få förtroendeuppdrag i Sverige. Problemet är ju att de som har dessa förtroendeuppdrag ofta finner dem meningslösa. Det visar undersökningar på kommunal nivå. Tycker man inte att man har något inflytande eller några riktiga beslutsbefogenheter i en kommundelsnämnd, ett samrådsorgan eller vad det kan vara, så falnar snart den politiska elden. Det är snarare där problemet ligger. Alla de problem som regeringen tycker sig se vill man egentligen lösa genom informationsinsatser på olika sätt, men för min del tycker jag förstås att det skulle krävas något mera resoluta åtgärder. Jag ska inte gå in i detalj på förslag om skilda valdagar och sådant som vi har diskuterat flera gånger och som dessutom kommer att bli föremål för utredning snart, men jag vill ändå peka på att själva poängen med exempelvis skilda valdagar är just att man skulle kunna öka det lokala ansvarsutkrävandet och därmed förhoppningsvis engagemanget i politiken. Det finns beträffande personval en reservation, en bland många reservationer, som kanske är lite extra intressant mot bakgrund av vad som har hänt precis nyligen. Jag såg att några tidningar kommenterade utgången av valet till Europaparlamentet just med orden att detta innebär ett genombrott för personvalstanken. Nu går det inte att rulla tillbaka den längre, som en del kanske hade velat. De partier - jag syftar här särskilt på ett parti - som försöker ha flera åsikter samtidigt och gå till val på det sättet kan ju mycket snabbt märka att personvalsinstrumentet kan vara mycket mäktigt och leda till förändringar som man inte hade förutsett. Jag kan hänvisa till bland annat en ledare i Dagens Nyheter, för den som vill fördjupa sig. Sedan måste man ju rent allmänt fråga sig varför det just ska vara en spärr på 8 % i riksdagsval, 5 % i Europaparlamentsval och 5 % i kommunalval? Det gäller alltså spärren i fråga om personröster som leder till förändrad sammansättning. Det framstår ju som ganska godtyckligt, och jag tycker att en rimlig linje är att man inför framtiden försöker renodla personvalet. Det innebär ju ändå inte att partierna ger upp sin roll. Det är ju ändå partierna som behärskar nomineringsprocessen. Och i de fall - jag tänker här särskilt på ett fall - då man inte riktigt behärskar nomineringsprocessen så lär man ju snart bli varse vad väljarna tycker, som vi har sett. Låt mig vidare, fru talman, i en lite mer försonlig anda peka på saker där vi är mer eller mindre eniga, som framgår av betänkandet. Vi tar naturligtvis avstånd från hot och våld mot förtroendevalda. Det kan finnas lite nyanseringar i skrivningarna här och var, men i stort sett är vi naturligtvis ense om detta. Vi kan inte acceptera att utomparlamentariska grupper enbart med hänvisning till sitt engagemang begår olagligheter, exempelvis. Slutligen måste jag dock ändå säga att om vi nu kräver mycket av väljarna och världen utanför politiken så måste vi nog också kräva en del av oss själva - nu är jag tillbaka vid den valrörelse vi just avverkat. Det är inte speciellt upplyftande att se rubriker - det är återigen Dagens Nyheter - om att en viss ledamot, som sedan blev invald i Europaparlamentet, har känt sig konstant trakasserad av sitt eget partis ledning och har utsatts för en massa trakasserier liksom också hennes medarbetare. Jag tror att om vi ska få respekt för vårt ställningstagande om ett avståndstagande från våld och trakasserier i politiken så får vi nog också själva föregå med gott exempel. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 23.

Fru talman! Det är mycket bra att betänkandet om demokratifrågor ska debatteras här och nu - inte för att det är dan före dan före avslutningsdan, utan för att det är fyra dagar efter EU-valsdagen. Det senaste valet har verkligen visat att det behövs framåtriktade åtgärder som stimulerar debatt och folkbildning kring EU. Det behövs folkbildande insatser, och det behövs förstärkning inom ramen för grundskolan och gymnasieskolan. I det nu aktuella betänkandet finns en reservation som handlar om just det framåtriktade förslaget avseende debatt och folkbildning kring EU. När vi nu alla vet hur valdeltagandet blev finns det möjlighet att sluta upp bakom den reservationen, nr 29. Jag yrkar bifall till den. Regeringens skrivelse om demokratipolitiken innehåller inte särskilt mycket på det området. Den är faktiskt rätt mager just när det gäller framåtsyftandet. I sanningens namn ska också sägas att där finns en hel del konstateranden om vad som redan gjorts. Utskottsmajoritetens skrivning och motivering till avslag på detta vårt yrkande som jag här resonerat kring är en argumentation om regeringens aviserade åtgärder för att stimulera till ökat valdeltagande i 2004 års val. Med facit i hand måste man säga att det känns ganska malplacerat. Nu krävs verkligen åtgärder med inriktning på framtiden. Hur lågt kommer valdeltagandet annars att sjunka i nästa EU-parlamentsval? Vi var många som trodde, hoppades, att deltagandet inte skulle sjunka lägre den här gången än vid valet 1999. Nu behövs gemensamma kraftansträngningar så att det vi nyss upplevt verkligen blir bottennivån. Ambitionen måste vara att deltagandet framgent ska stiga i alla olika typer av val. Människors känsla av delaktighet och möjlighet att påverka måste helt enkelt öka. Det känns som ett stort misslyckande att valdeltagandet blev så förskräckligt lågt. Vi var ju tidigare så stolta över det höga valdeltagandet i det här landet. När jag kampanjade framhöll jag mycket tydligt att det var angeläget att människor gick och röstade. Det var för mig lika viktigt som att framföra Folkpartiets Europapolitik. Någon har sagt att mediernas bild med hot om lågt valdeltagande blev självuppfyllande. Det är sorgligt att valdeltagandet blev ännu lägre den här gången än i EU-valet för fem år sedan. Det som oroar mig extra mycket är att många människor, särskilt unga, visat sig ha så lite kunskap om EU - vilken typ av beslut som fattas inom ramen för EU, hur EU i praktiken fungerar, vilken organisatorisk uppbyggnad EU har i dag. Man kan förstås inte kräva att människor ska vara insatta i detaljer, men visst är det förvånande och förskräckande att det efter tio års medlemskap inte nått ut till våra ungdomar och slagit rot i deras medvetande. Jag tycker att skolan har ett mycket stort ansvar när det gäller att öka unga människors kunskap om och förståelse för det demokratiska systemet på alla nivåer. Det har verkligen varit trist att möta ungdomar som sagt: Jag tycker att det här med EU är för svårt. Jag struntar i hur det går i valet. Jag bryr mig inte. Jag tänker inte rösta. Det var för all del inte bara ungdomar som gav uttryck för den typen av känslor. Ni som sitter här har säkert liksom jag mött människor som inte tror att det spelar någon roll ifall de röstar eller ej, att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på, att det inte finns politiska kopplingar som gör att det är betydelsefullt vem och vilka från vårt land som sitter i EU-parlamentet. Med tanke på det låga valdeltagandet och de uppfattningar som jag mött kan det vara värt att citera Aristofanes: Den som inte intresserar sig för politik riskerar att styras av dårar. Jag har även stött på andra konstigheter, människor som gett uttryck för att vi skickar ned 19 ambassadörer för att i första hand övervaka vårt lands intressen. Jag har också fått reda ut uppfattningar om varför det inte gått att kryssa Margot Wallström på Socialdemokraternas listor. Det här är verkligen chockerande, tycker jag. Fru talman! Efter valresultatet med det låga valdeltagandet samt de olika reaktioner och uttalanden i frågor som många av oss mött har vi säkert reagerat på olika vis. Min första reaktion var att här krävs stora folkbildningsinsatser och en storsatsning inom grundskolan och gymnasieskolan. Regeringens skrivelse Demokratipolitik innehåller inte särskilt många framtidsförslag. Däremot innehåller den en rad konstateranden. Den är för övrigt ett i raden av dokument om demokrati som producerats de senaste åren. Ett av de senare är departementsskriften Vem röstar och varför? som är en analys av valdeltagandet i 2002 års kommunfullmäktigeval. Den bekräftar egentligen det vi redan kände till, nämligen att hög- och medelinkomsttagare, hög- och medelutbildade, gifta och äldre röstar i högre utsträckning än låginkomsttagare, lågutbildade, yngre och ensamstående. Det behövs djupare analyser av varför det förhåller sig på det viset och vad som kan ändra det mönstret. Det finns behov av konkreta förslag. Om bilden ska kunna ändras krävs en rad insatser av varierande slag. Till exempel behövs ytterligare forskningsinsatser kring vilka omständigheter som påverkar valdeltagandet. Det vore också värdefullt att få belyst i vilken utsträckning större valfrihet av offentliga tjänster och ökat brukarinflytande leder till ett större engagemang och en ökad känsla av egenmakt hos enskilda människor. Vi menar att regeringen bör ta initiativ till ny forskning med den typen av inriktning. Vidare behövs insatser som bidrar till att allmänna handlingar i högre utsträckning än i dag görs tillgängliga via till exempel Internet. Det är både önskvärt och nödvändigt att myndigheterna öppnar sina system så att tillgängligheten för medborgarna ökar. Det är mycket troligt att engagemanget ökar med ökad tillgänglighet. Regeringen har en viktig roll när det gäller att uppmuntra till exempel kommunala initiativ som ökar användningen av Internet i den demokratiska processen. Det finns alltså mycket kvar att göra inom det området. Som jag tidigare sagt har skolan en viktig roll både när det gäller att fostra och - framför allt - när det gäller att förmedla kunskap. En av förutsättningarna är att miljön är sådan att den stimulerar till lärande, och därför är det helt oacceptabelt att elever utsätts för kränkande och diskriminerande behandling i skolan. Det behövs också, som Nils Fredrik Aurelius tidigare nämnde, ett ökat inslag av personval. Ett positivt inslag i det senaste valet var att det blev tydligt vilken betydelse personvalet faktiskt har. På regeringens bord ligger ett par färska tillkännagivanden från riksdagen. Det handlar om extraval i kommuner och om folkinitiativ. Vi förväntar oss initiativ från regeringens sida på det området och kommer att vaka över vad som händer i fortsättningen. Slutligen kan jag konstatera att regeringens demokratiskrivelse redogör för en rad projekt som genomförts inom ramen för Tid för demokrati, där syftet i första hand varit att bidra till ett ökat valdeltagande. Enligt vår uppfattning har uppföljningskraven varit för lågt ställda. Det är mycket oklart vad vissa av projekten lett till. Det övergripande målet med projekten har varit att öka valdeltagandet och deltagandet i den demokratiska processen. Med tanke på de pengar som satsats kan det verkligen ifrågasättas om utvärderingskraven varit tillräckligt högt satta när utvärderingen resulterat i att en del projektledare uppskattat att projekten lett till att deltagarna i större utsträckning deltagit i allmänna val. Kan vi verkligen nöja oss med så lösa uppskattningar? Enligt min mening finns det anledning att förbättra uppföljningen betydligt. I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).

Fru talman! Det är en allvarsdag i dag, direkt efter det val i historisk tid som har haft lägst valdeltagande i Sverige. Vi har från vart och ett av våra partier anledning att grunna på och utvärdera detta. Låt mig ta mitt eget parti som exempel; det är mest klädsamt så. 250 000 människor i runda tal röstade på Kristdemokraterna i förra valet. Nu var det ca 140 000. Vi kristdemokrater misslyckades med att mobilisera drygt 100 000 av våra sympatisörer. Även om man kan säga att det var ett anständigt val i relativa termer och att vi bara förlorade en av två representanter i EU-parlamentet så måste man säga att sett till den bit av ansvarstagande som vi kristdemokrater har för våra väljare så har vi misslyckats. Det skapar anledning att ordentligt utvärdera hur man når fram och hur man kan vitalisera demokratin. Jag räknar med att övriga partier också har sin läxa att lära. Det som skakade mig mest var när man i valrörelsen stod utanför ICA till exempel och delade ut broschyrer och valmaterial och människor slår ifrån sig och säger: EU - nej inte den skiten! Ursäkta uttrycket, fru talman. Man slår ifrån sig möjligheten att påverka vilka 19 som ska åka ned. Någon sade: Jag ska rösta nej! Det är ju inte alldeles enkelt att göra det när det handlar om att sända 19 personer. Detta tycker jag är oerhört allvarligt, speciellt när man tänker på att demokratin är skör. Så länge har vi inte haft demokrati i Sverige och västvärlden. Sett i ett historiskt perspektiv - som historiker är jag van att se saker så - måste man säga att den här perioden med demokrati är mycket kort bland alla tänkbara regimer och sätt att styra samvaron. Jag vill citera Sir Winston Churchill i ett tal den 11 november 1947, där han sade: "Ingen påstår att demokrati är perfekt eller allvetande. I själva verket har det sagts att demokratin är den sämsta styrelseformen, om man undantar alla andra styrelseformer som prövats tid efter annan." Efter andra världskriget, när Europa låg upprivet av krig och den stora, gigantiska kampen mellan kommunismen, nazismen, fascismen och demokratin hade avslutats i och med freden skrevs det böcker som sedan har varit vägledande för demokratins utveckling. En sådan är skriven av dansken, statsvetaren och teologiprofessorn Hal Koch, som i sin numera klassiska bok Hvad er demokrati 1945 skriver: "Demokratins väsen är bestämt av samtalet, förhandlingen, av den ömsesidiga respekten och förståelsen och av det härav framväxande intresset för helheten." Hal Koch beskriver demokratin som en livsform, och skriver: "Demokratin är inte något i sig själv avslutat. Det är inte en seger som är vunnen, utan en kamp som ständigt pågår. Det är inte ett en gång uppnått resultat, utan en uppgift som ständigt på nytt ska lösas. Framför allt är det inte en lära som man i en handvändning kan tillägna sig eller byta till. Det är ett sätt att tänka, en livsform, som man först tillägnar sig genom att man lever den i det personliga privata livet i förhållande till familjen och grannar, därefter i förhållande till en större krets, i förhållande till landsmän och slutligen i förhållandet till andra nationer." Han avslutar med att säga: "Demokratin är inte självklar. Den måste återerövras av varje generation." Fru talman! Nu är det en ny generation. Nu är det dags att återerövra demokratin, med valresultatet i färskt minne. Därför, fru talman, vill jag med anledning av regeringsskrivelsen och vårt betänkande om demokratifrågor redogöra för hur kristdemokratin ser på den demokratipolitik som är nödvändig. Vi bygger på idén om alla människors lika värde och att deras värdighet inte får kränkas. Den moderna demokratin är, som jag återgav i citaten, den bästa styrelseformen eftersom den utgår från denna värdegrund. Denna värdegrund bör redan prägla beteendet medborgare emellan. Den innebär att medborgarna måste visa tolerans mot varandra och respekt för de människor som man inte är överens med. Värderingen ger skäl för empati och solidaritet, för ett engagemang och ett ansvar som sträcker sig utöver egenintresse, familjeband, kön, etnicitet, religion och så vidare. På denna värdegrund byggs den mellanmänskliga tillit som i sin tur är en förutsättning för att konflikter ska kunna lösas på ett fredligt sätt. Om inte denna värdegrund ständigt poängteras, prövas och vårdas riskerar den att undergrävas och förtvina. Därmed bereds plats för maktmissbruk, elitism och i förlängningen någon form av diktatur. Vi lever i en ofullkomlig värld - en värld där människan ständigt finns i ett spänningsfält mellan ont och gott. Tanken om människans ofullkomlighet pekar därför på något typiskt mänskligt. Alla människor begår misstag. Vi kallar detta för ofullkomlighetstanken. Insikten om människans ofullkomlighet klargör behovet av medborgerlig samverkan och maktdelning och lägger en viktig grund för en utvecklad och realistisk syn på demokratin. Enligt Kristdemokraternas syn saknas denna insikt i regeringens demokratiskrivelse. Jag anser att den kommunala kompetensen bör regleras tydligare än vad som är fallet för att ge kommunerna en vidsträckt bestämmanderätt på sitt kompetensområde och för att stödja och stärka den kommunala självstyrelsen. I linje med detta bör subsidiaritetsprincipen skrivas in i svensk grundlag som riktlinje för den vertikala maktdelningen. Den moraliska grunden för demokratin bildas och formas i de sociala sammanhang som formar ett samhälle. Jag vill peka på hemmet och familjen, skolan, kyrkor, föreningar, organisationer och folkrörelser som viktiga delar i detta. En demokratisk stat är beroende av att det finns ett värdevitalt samhälle med en levande och medvetandegjord moraluppfattning hos enskilda och grupper samt att de moraluppfattningar som finns ger grund och stöd för demokratin. Jag tycker att regeringen förbiser dessa sociala institutioners betydelse för demokratin. Det är av största vikt att uppmuntra och förstärka medborgarnas egna demokratiska ansvarstaganden. Stat och kommun måste främja det engagemang som finns i olika medborgarsammanslutningar. Jag nämnde till exempel föreningar, folkrörelser, kyrkor, samfund, lokala utvecklingsgrupper och nya sociala rörelser. Jag ska gå vidare och bara i all korthet nämna ett antal reservationer som vi kristdemokrater har skrivit. Det finns en stor samsyn i utskottet; det ska sägas först och främst. Men vi kan ju inte vara nöjda. Vi vill gå vidare. Kristdemokraterna vill ge sitt bidrag till att vitalisera demokratin. Därför, fru talman, börjar jag med att yrka bifall till reservation 24. Bland våra reservationer, som jag inte i detalj kommenterar, kan nämnas nr 2. Den handlar om politiskt utanförskap. Där noterar vi att stora grupper av befolkningen i dag inte bara är underrepresenterade i politiska församlingar utan faktiskt mer eller mindre utestängda från att delta i politiskt arbete. Det här måste motverkas. Det förutsätter en rad angreppssätt och en rad innovativa sätt att angripa problematiken på flera politikområden. Där efterlyser vi kristdemokrater en analys av vilka åtgärder som skulle stimulera fler medborgare att delta och åta sig förtroendeuppdrag. När det handlar om deltagande och inflytande mellan valen menar vi kristdemokrater att det är ett hot mot demokratin när en folkopinion har skapats ute i folkhavet som trots den inbyggda tröghet som finns i själva organiserandet av en opinion har lyckats formulera och framföra demokratiska krav som har vunnit stort bifall och den sittande regeringen ändå, gång efter annan, avfärdar den. Om man hanterar det hela på det här sättet, med förakt för folkopinioner, så är det på sikt ett hot mot demokratin. Flera har redan kommenterat kunskapen om den politiska processen. Jag instämmer i synpunkten att många helt enkelt inte visste vad valet handlade om. En del visste inte en vecka innan om att det var val till EU. Detta är ett stort problem i sig. Bara information kan hjälpa mot bristande kunskaper. Förtroendeuppdragets utformning kan vara värt några ord. Vi vet att många, inte minst unga kvinnor och företagare, klagar på det sätt varpå demokratin på ett lokalt plan är utformad. Det är ineffektiv tidsplanering och sammanträden lagda på tider när inte alla kan vara närvarande och engagera sig. Detta är ett problem som vi pekar på i reservation 15. Vi vill också lyfta fram de odemokratiska metoderna och peka på hur oerhört angeläget det är att inte använda våld och olagliga arbetsmetoder för att befrämja demokratin. Det går inte. Det är kontraproduktivt. De mänskliga rättigheterna måste respekteras. I reservation 17 utvecklar vi detta. Vi delar regeringens uppfattning i demokratiskrivelsen om kopplingen mellan demokratipolitiken och mänskliga rättigheter, men tyvärr är innehållet i skrivelsen vagt och saknar konkreta förslag. I reservation 23 nämner Kristdemokraterna vikten av en demokratisk professionalism i förvaltningen. Demokratiutredningen poängterar de offentliga tjänstemännens centrala roll för att värna demokratin. Här finns mer att göra. IT är viktigt. Det är ett nytt arbetsredskap som jag inte utvecklar här, fru talman, men det finns nämnt i den reservation 24 jag yrkade bifall till. Det handlar om den demokratiska infrastrukturen, där man måste minska det geografiska och kulturella avståndet i politiken och den politiska processen. Sist vill jag också nämna reservation 27 om att vi vill lyfta fram den ideella sektorn som är viktig liksom en medborgarbok. Alltsammans är idéer för att vitalisera den svenska demokratin.

Fru talman! Det är mycket bra att betänkandet om demokratifrågor ska debatteras här och nu - inte för att det är dan före dan före avslutningsdan, utan för att det är fyra dagar efter EU-valsdagen. Det senaste valet har verkligen visat att det behövs framåtriktade åtgärder som stimulerar debatt och folkbildning kring EU. Det behövs folkbildande insatser, och det behövs förstärkning inom ramen för grundskolan och gymnasieskolan. I det nu aktuella betänkandet finns en reservation som handlar om just det framåtriktade förslaget avseende debatt och folkbildning kring EU. När vi nu alla vet hur valdeltagandet blev finns det möjlighet att sluta upp bakom den reservationen, nr 29. Jag yrkar bifall till den. Regeringens skrivelse om demokratipolitiken innehåller inte särskilt mycket på det området. Den är faktiskt rätt mager just när det gäller framåtsyftandet. I sanningens namn ska också sägas att där finns en hel del konstateranden om vad som redan gjorts. Utskottsmajoritetens skrivning och motivering till avslag på detta vårt yrkande som jag här resonerat kring är en argumentation om regeringens aviserade åtgärder för att stimulera till ökat valdeltagande i 2004 års val. Med facit i hand måste man säga att det känns ganska malplacerat. Nu krävs verkligen åtgärder med inriktning på framtiden. Hur lågt kommer valdeltagandet annars att sjunka i nästa EU-parlamentsval? Vi var många som trodde, hoppades, att deltagandet inte skulle sjunka lägre den här gången än vid valet 1999. Nu behövs gemensamma kraftansträngningar så att det vi nyss upplevt verkligen blir bottennivån. Ambitionen måste vara att deltagandet framgent ska stiga i alla olika typer av val. Människors känsla av delaktighet och möjlighet att påverka måste helt enkelt öka. Det känns som ett stort misslyckande att valdeltagandet blev så förskräckligt lågt. Vi var ju tidigare så stolta över det höga valdeltagandet i det här landet. När jag kampanjade framhöll jag mycket tydligt att det var angeläget att människor gick och röstade. Det var för mig lika viktigt som att framföra Folkpartiets Europapolitik. Någon har sagt att mediernas bild med hot om lågt valdeltagande blev självuppfyllande. Det är sorgligt att valdeltagandet blev ännu lägre den här gången än i EU-valet för fem år sedan. Det som oroar mig extra mycket är att många människor, särskilt unga, visat sig ha så lite kunskap om EU - vilken typ av beslut som fattas inom ramen för EU, hur EU i praktiken fungerar, vilken organisatorisk uppbyggnad EU har i dag. Man kan förstås inte kräva att människor ska vara insatta i detaljer, men visst är det förvånande och förskräckande att det efter tio års medlemskap inte nått ut till våra ungdomar och slagit rot i deras medvetande. Jag tycker att skolan har ett mycket stort ansvar när det gäller att öka unga människors kunskap om och förståelse för det demokratiska systemet på alla nivåer. Det har verkligen varit trist att möta ungdomar som sagt: Jag tycker att det här med EU är för svårt. Jag struntar i hur det går i valet. Jag bryr mig inte. Jag tänker inte rösta. Det var för all del inte bara ungdomar som gav uttryck för den typen av känslor. Ni som sitter här har säkert liksom jag mött människor som inte tror att det spelar någon roll ifall de röstar eller ej, att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på, att det inte finns politiska kopplingar som gör att det är betydelsefullt vem och vilka från vårt land som sitter i EU-parlamentet. Med tanke på det låga valdeltagandet och de uppfattningar som jag mött kan det vara värt att citera Aristofanes: Den som inte intresserar sig för politik riskerar att styras av dårar. Jag har även stött på andra konstigheter, människor som gett uttryck för att vi skickar ned 19 ambassadörer för att i första hand övervaka vårt lands intressen. Jag har också fått reda ut uppfattningar om varför det inte gått att kryssa Margot Wallström på Socialdemokraternas listor. Det här är verkligen chockerande, tycker jag. Fru talman! Efter valresultatet med det låga valdeltagandet samt de olika reaktioner och uttalanden i frågor som många av oss mött har vi säkert reagerat på olika vis. Min första reaktion var att här krävs stora folkbildningsinsatser och en storsatsning inom grundskolan och gymnasieskolan. Regeringens skrivelse Demokratipolitik innehåller inte särskilt många framtidsförslag. Däremot innehåller den en rad konstateranden. Den är för övrigt ett i raden av dokument om demokrati som producerats de senaste åren. Ett av de senare är departementsskriften Vem röstar och varför? som är en analys av valdeltagandet i 2002 års kommunfullmäktigeval. Den bekräftar egentligen det vi redan kände till, nämligen att hög- och medelinkomsttagare, hög- och medelutbildade, gifta och äldre röstar i högre utsträckning än låginkomsttagare, lågutbildade, yngre och ensamstående. Det behövs djupare analyser av varför det förhåller sig på det viset och vad som kan ändra det mönstret. Det finns behov av konkreta förslag. Om bilden ska kunna ändras krävs en rad insatser av varierande slag. Till exempel behövs ytterligare forskningsinsatser kring vilka omständigheter som påverkar valdeltagandet. Det vore också värdefullt att få belyst i vilken utsträckning större valfrihet av offentliga tjänster och ökat brukarinflytande leder till ett större engagemang och en ökad känsla av egenmakt hos enskilda människor. Vi menar att regeringen bör ta initiativ till ny forskning med den typen av inriktning. Vidare behövs insatser som bidrar till att allmänna handlingar i högre utsträckning än i dag görs tillgängliga via till exempel Internet. Det är både önskvärt och nödvändigt att myndigheterna öppnar sina system så att tillgängligheten för medborgarna ökar. Det är mycket troligt att engagemanget ökar med ökad tillgänglighet. Regeringen har en viktig roll när det gäller att uppmuntra till exempel kommunala initiativ som ökar användningen av Internet i den demokratiska processen. Det finns alltså mycket kvar att göra inom det området. Som jag tidigare sagt har skolan en viktig roll både när det gäller att fostra och - framför allt - när det gäller att förmedla kunskap. En av förutsättningarna är att miljön är sådan att den stimulerar till lärande, och därför är det helt oacceptabelt att elever utsätts för kränkande och diskriminerande behandling i skolan. Det behövs också, som Nils Fredrik Aurelius tidigare nämnde, ett ökat inslag av personval. Ett positivt inslag i det senaste valet var att det blev tydligt vilken betydelse personvalet faktiskt har. På regeringens bord ligger ett par färska tillkännagivanden från riksdagen. Det handlar om extraval i kommuner och om folkinitiativ. Vi förväntar oss initiativ från regeringens sida på det området och kommer att vaka över vad som händer i fortsättningen. Slutligen kan jag konstatera att regeringens demokratiskrivelse redogör för en rad projekt som genomförts inom ramen för Tid för demokrati, där syftet i första hand varit att bidra till ett ökat valdeltagande. Enligt vår uppfattning har uppföljningskraven varit för lågt ställda. Det är mycket oklart vad vissa av projekten lett till. Det övergripande målet med projekten har varit att öka valdeltagandet och deltagandet i den demokratiska processen. Med tanke på de pengar som satsats kan det verkligen ifrågasättas om utvärderingskraven varit tillräckligt högt satta när utvärderingen resulterat i att en del projektledare uppskattat att projekten lett till att deltagarna i större utsträckning deltagit i allmänna val. Kan vi verkligen nöja oss med så lösa uppskattningar? Enligt min mening finns det anledning att förbättra uppföljningen betydligt. I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).

Fru talman! Demokratidebatten präglas ibland av en viss sockervaddsmässighet i den meningen att det är fluffigt och fint att se på, och smaken är söt och god, men substansen är tämligen minimal. Man kan fundera över vad det beror på. Ett skäl är att vi i grunden är ense om väldigt mycket vad gäller demokratins principer. Det är en bred konsensus i den här riksdagen och i samhället i stort kring demokratins principer. Det gör naturligtvis att debatten något förlorar sin sälta. Vi har också alla, skulle jag vilja påstå, en tendens att tala om demokrati i oerhört abstrakta termer, vilket också tunnar ut och minskar substansen i diskussionen. Å andra sidan förfaller vi ibland till att fastna i mer tekniska och detaljartade frågor, i och för sig intressanta och viktiga men som inte fångar in helheten i demokratidiskussionen. Men visst finns det ideologiska och politiska skillnader i demokratisyn mellan partierna. Nils Fredrik Aurelius var inne på en del av det som jag tror är väsentligt i skillnaderna mellan partierna. Det har bland annat, inte bara, att göra med synen på demokratins räckvidd. Där har, lite förenklat, arbetarrörelsens partier haft den visionen att man vill utvidga demokratins principer till samhällslivets alla områden, uttryckt på lite olika sätt. Den mer borgerligt betonade synen på demokratin vill gärna begränsa demokratins räckvidd till en kärna av huvuduppgifter medan den i samhället i övrigt lämnar mer eller mindre fritt för andra principer för maktens fördelning än de demokratiska. Där finns naturligtvis en ideologisk och politisk skillnad som är intressant att diskutera. Till grund för det här betänkandet ligger bland annat regeringens skrivelse nr 110 om demokratipolitik. Vänsterpartiet har inte väckt någon motion med anledning av den skrivelsen. Det är inte för att vi instämmer i varje enskilt ord eller för att vi anser att allt som bör stå i en sådan skrivelse finns med utan snarare för att vi har konstaterat att detta är regeringens skrivelse där den redovisar sin syn på demokratipolitiken och redovisar vad den har gjort och tänker göra i fortsättningen. Utskottets förslag till beslut är också att lägga skrivelsen till handlingarna. I den meningen är det inget skarpt beslut. Jag kan ändå säga några ord kring den här skrivelsen. Det finns mycket som är bra i den, självfallet. Vi instämmer i mycket av det. Helt klart är det på det sättet. De ambitioner som uttrycks där är bra och viktiga ambitioner. Men även den här skrivelsen präglas lite grann av den anemiska tunnhet som demokratidiskussionen ibland får. Jag tror det hänger samman med att man inte riktigt knyter an demokratifrågorna till det faktiskt existerande samhället, det vill säga man ser medborgaren, väljaren, på ett abstrakt sätt och inte på ett konkret sätt. Man ser de formellt jämlika väljarna och medborgarna, var och en med en röst, vare sig mer eller mindre. Man ser inte de faktiskt existerande människorna, kvinnor och män, som lever i ett klassamhälle, i ett patriarkat, i ett ojämlikt samhälle, där de dagligen och stundligen begränsas i sina möjligheter att utöva sin demokratiska makt. Det är ett samhälle där vi inte är politiskt jämlika i faktiska och praktiska termer. På en punkt har dock regeringen uttryckt en viss insikt. Jag skulle vilja citera det. Man säger att "demokratipolitiken bör inkludera en feministisk analys av demokratins villkor och funktionssätt, vilket innebär att existensen av ett genussystem där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp är en utgångspunkt." Det är utmärkt. Strålande! Det är jättebra att det kommer in och att det förhoppningsvis kommer in på ett mer integrerat sätt i hela demokratipolitiken än vad som hittills har varit fallet. Men man kan också fråga sig: Var finns motsvarande teoretiska och ideologiska insikt när det gäller klassamhället? Det finns inte alls i den här skrivelsen. Man kan tycka att det är något underligt med tanke på att regeringen bärs upp av det enda parti i riksdagen som i sitt namn anger att det är ett klassbaserat parti, nämligen det socialdemokratiska arbetarepartiet. Jag tänkte ägna de återstående minuterna åt en av de reservationer som Vänsterpartiet står bakom. Det är två sådana. Vi har en egen reservation och en reservation tillsammans med Miljöpartiet. Det är den senare jag tänkte säga något om. Det handlar om frågan om folkomröstning om den eventuellt kommande så kallade konstitutionen för Europeiska unionen. Valresultatet i valet till EU-parlamentet måste väl ändå ses som en ganska så kraftfull signal om att man inte kan smita undan frågan om folkomröstning på det sätt som ja-sidan hittills har försökt göra. Man letar, lite desperat måste jag säga, efter argumenten för att undvika denna folkomröstning. Man säger till exempel: Den nya EU-konstitutionen är ju jättebra. Det hörde jag i TV i morse som något slags argument. Det är fullständigt irrelevant. Det kanske den är, tycker en del. Andra tycker att den är dålig. Men det får vi väl då diskutera inför en sådan folkomröstning. Det är hursomhelst inget argument för att inte ha en folkomröstning. Om den nu är så bra, tror ni då inte att ni kan övertyga en majoritet om att den är bra? Det är ett konstigt argument. Det andra argumentet är lite annorlunda. Det säger: Den nya EU-konstitutionen betyder ingen förändring av betydelse över huvud taget. Varför då dessa stora ord? Varför detta konvent? Varför detta understrykande av hur viktigt det är att vi antar den nya konstitutionen så att EU ska kunna fungera nu efter utvidgningen? Om vi inte tar detta blir det total katastrof. Vi har hört federalister och EU-anhängare av lite olika schatteringar understryka hur oerhört viktig den här konstitutionen är och vilket viktigt steg det är framåt. Vår utrikesminister säger: Nej, det betyder ingenting. Vi har olika uppfattningar om det. Jag menar att den föreslagna så kallade konstitutionen såsom den förmodligen kommer att utformas innebär principiella och viktiga steg i riktning mot ytterligare överstatlighet i riktning mot en EU-stat. Man säger att alternativen i en sådan folkomröstning är oklara. Inte alls. Alternativen kommer om riksdagen ska fatta beslut att vara hur tydliga som helst: Framförhandlat nytt fördrag. Ja eller nej till ratificering. Precis samma enkla frågeställning har folket att ta ställning till i en folkomröstning. Man säger att frågan som sådan är för komplicerad. Jämför då med en valrörelse till vanliga riksdagsval! Hur komplicerad är inte den totaliteten av frågor? Men där tillåter vi faktiskt folket att självt bestämma vilka representanter det ska ha, trots att det är en så komplicerad fråga. Min talartid är ute här. Jag ska avrunda för att inte fresta på talmannens tålamod alltför mycket. Jag skulle kunna fortsätta och dra argument mot folkomröstning. Vart och ett av dem faller. Det finns bara ett argument kvar: Man är rädd för att det blir nej i en sådan folkomröstning. Jag tror att man har rätt i det i och för sig. Men säg då det till svenska folket: Vi vill inte att ni ska få bestämma i den här frågan därför att vi tror att ni kommer att rösta fel. Ni kommer att rösta nej. Därför ska vi driva igenom detta i den svenska riksdagen. Gå ut och säg det till svenska folket! Det vore hederligt.

Fru talman! Först vill jag göra en rättelse. Jag följde en tidigare numrering av betänkandet vilket har förskjutit alla siffrorna. Det var alltså inte reservation 24 jag yrkade bifall till utan reservation 23 om demokrati och IT. Sedan skulle jag vilja, eftersom detta är ett utmärkt tillfälle att ta upp den mer allmänna synen på demokrati, fråga Mats Einarsson hur han egentligen ser på det lämpliga i att en dag som denna, när vi talar om demokratin, stryka under klasskampen och könskampen och polarisera. I mitt anförande visade jag att den demokratisyn som vi kristdemokrater vill lyfta fram handlar om samförståndet, om att se till helheten. Mats Einarssons demokratisyn bygger väl ytterst på Hegels dialektik där man polariserar en tes mot en antites. Marx exploaterade de förtryckta klassernas orättvisor för att göra en revolution i samhället. Är det inte så, Mats Einarsson, tvärtom mot vad du sade, att vi måste söka samsyn och samarbete i stället för polarisering?

Fru talman! Först ska jag också förtydliga mina yrkanden. Jag är inte riktigt säker på att jag var så tydlig som jag borde ha varit. Jag yrkade alltså bifall till reservation 30. Jag står självfallet bakom även reservation 4 men yrkar av tidsskäl inte bifall till den. Så var det klart. Tuve Skånberg är inte marxist. Jag har all respekt för det. Jag är nog något slags marxist - jag tror att man skulle komma fram till det om man rannsakade vad jag tycker och tänker om olika saker. Hegel är kanske inte den teoretiker jag främst baserar mig på, men låt oss bortse från det. Klasskampen och könskampen, om man vill använda det uttrycket, är inte riktigt parallella begrepp men är ändå besläktade med varandra. I vilken mån dessa företeelser finns eller inte hänger inte på vad jag säger i talarstolen, vad några partier skriver i sina program, vilken agitation man ägnar sig åt i samhället och så vidare. Om dessa företeelser och dessa motsättningar finns eller inte beror ju på den materiella verkligheten. De försvinner inte för att vi pratar vackert om samförstånd. Det där är ett klassiskt borgerligt missförstånd: Klasskampen uppkommer därför att det finns elaka partier som pratar om klasskamp, och om vi pratade mer om samförstånd skulle detta försvinna. Jag påstår att det inte är så. I den mån det finns en klasskamp, och jag tror att det faktiskt gör det, finns den i objektiv mening i det verkliga samhället, inte beroende på vad vi säger och inte säger i sådana här diskussioner. Att söka samförstånd är alldeles utmärkt, visst! Riksdagen är faktiskt ett exempel på det. Men demokrati är också att uttrycka och vara en röst för olika intressen, ibland motsatta intressen. Om vi försöker tänka bort det gör vi demokratin en otjänst.

Fru talman! Jag tycker att det är konstruktivt att höra Mats Einarsson utveckla den marxistiska synen på klasserna, könen och deras inbördes kamp och därmed ge möjlighet för mig att bli tydlig och säga att detta kan inte en kristdemokrat ställa upp på. Naturligtvis finns det orättvisor, både mellan privilegierade grupper som vi kan kalla för klasser och mellan könen. Vi har till exempel löneskillnader mellan män och kvinnor som är orättfärdiga. Kvinnor går också in på arbetsmarknaden med en strukturell nackdel som var och en ser och som vi kristdemokrater naturligtvis vill motarbeta. Men det gör inte mig till feminist. Det gör inte att jag vill ställa upp i en könskamp, kön mot kön. Tvärtom vill jag arm i arm, eller gärna hand i hand, med kvinnor, till exempel mina egna döttrar eller min fru, motarbeta och undanröja de orättvisor som finns och historiskt har funnits. Det är alltså mer fråga om vilka glasögon man tar på sig och vilket förhållningssätt man har gentemot de orättvisor man ser och som är historiskt givna. Antingen löser vi detta tillsammans, i samförstånd och med hänsynstagande som gör att man inte ställer grupper mot varandra, eller så väljer man att exploatera en motsättning och polarisera. Jag skulle vilja säga att Mats Einarssons parti nu och historiskt har haft sin livsluft just i att polarisera och i att skapa och underblåsa konflikter.

Fru talman! Jag håller också för sannolikt att Tuve Skånberg inte är feminist - dock inte av det skäl som han tror. Det finns ju en vulgärbild av feminism som något slags manshat. Om man ser lite grann bortanför den vulgärbilden ser man ganska snart att feminism inte handlar om detta. Det handlar ungefär om det som Tuve Skånberg själv pratar om, alltså insikten att det finns strukturella - det är viktigt - skillnader och orättvisor mellan kvinnor som grupp och män som grupp. Dessutom får man väl ställa det kravet på en feminist att han eller hon också vill göra någonting åt detta. Vi kan väl fortsätta diskussionen någon annan gång om Tuve Skånbergs ideologiska hemhörighet när det gäller könsaspekterna. Men återigen finns det en skillnad här. Tuve Skånberg argumenterar att jag och mitt parti alltid har exploaterat den här typen av orättvisor, polariserat och så vidare. Det är naturligt att se det så utifrån en borgerligt idealistisk-filosofisk utgångspunkt. Från en materialistisk utgångspunkt blir förhållandet det omvända just därför att det finns faktiska motsättningar i samhället, både könsmässigt och klassmässigt och även etniskt i vissa sammanhang. Just därför att dessa motsättningar finns tar de sig politiska uttryck och utkämpas delvis i politiska former. Det är också en stor vinst att vi kan utkämpa dessa konflikter i politiska, demokratiska och fredliga former. Däri ligger en av demokratins stora förtjänster som gör det extra viktigt för Vänstern och arbetarrörelsen att försvara demokratin också i dess formella politiska - liberala, om man så vill - former.

Fru talman! Att fördjupa och värna den svenska folkstyrelsen är väl något som vi alla i den här kammaren och i många andra kammare är mycket engagerade för och intresserade av. Det handlar om den deltagande demokratin, som riksdagen för något år sedan lade fast var målet för vårt arbete. Det handlar inte om den forna tidens torg i antikens Grekland där de fria männen var de enda som deltog, utan det handlar om medborgarna, alla medborgare, och om samtal - en samtalande och deltagande demokrati, inte en tigande demokrati. Den breda enighet som vi hade 2002 kring detta var naturligtvis välkommen. Men det är viktigt att våga fundera längre än så, fundera kring hur strukturerna ser ut och hur vi kan förtydliga och göra förutsättningarna för den deltagande, samtalande demokratin bättre. KU uttalade då att regeringen borde fördjupa analysen. Så har regeringen också gjort, därav skrivelsen som nu ligger på vårt bord. Det handlar om ökat valdeltagande. Där visar analyserna och forskningen att de konstitutionella ramarna har betydelse för nivån på valdeltagandet. Vi har en bild av vad som har hänt i de senaste valen. Vi såg vad som hände i folkomröstningen och i det nyss avslutade Europaparlamentsvalet. Vi såg ett engagemang hos många väljare i Europaparlamentsvalet för att utnyttja personvalets möjligheter, att kryssa, att vara med och verkligen styra och på så sätt delta och avgöra vilka kandidater som skulle finnas med. Men vi såg också att förskräckande många valde att inte delta i valet. Då kan man återigen fundera över vad som ligger bakom detta. Regeringen har i sin skrivelse i många stycken pekat på informationsinsatser och andra åtgärder som hanteras från ovan till medborgarna. Men har vi bjudit in medborgarna i ett verkligt samtal om vad som är meningen med till exempel den europeiska unionen? Vår bedömning är att den valrörelse som nyss har avslutats kanske var första gången det samtalet verkligen började föras på gator och torg. Det fanns ett stort intresse. Även om många här vittnar om att det var svalt och att det var svårt fanns det också ett stort intresse, en stor nyfikenhet och en stor öppenhet för att få delta i ett sådant samtal. Det är ett samtal som inte minst vi i den här kammaren inte säkerställt medborgarnas möjligheter att delta i därför att vi har stängt dörren. EU har varit utrikespolitik. EU har varit regeringarnas fögderi. EU har varit bilder på kommissionärer, bilder på regeringschefer som samlas för att bestämma. I ett sådant mönster, i en sådan konstitutionell ram är naturligtvis deltagandet inte det mest tydliga. Det är snarare tillbaka till antikens gamla torg som den konstitutionella ramen speglat. Jag tror att det är viktigt att vi vågar analysera och fundera kring de frågorna. Det är angeläget för legitimitetens skull att det finns ett valdeltagande, ett förtroende och ett samtal som grund för det förtroendet, en respekt mellan väljare och valda. Det handlar då inte om att få ett ja eller ett nej i olika sammanhang. Det är inte där det avgörande sker utan i det respektfulla samtalet. Det handlar naturligtvis också om att vi förtroendevalda finns på olika ställen. Vi var överens om fler förtroendevalda, att det var viktigt och angeläget, därför att det då finns fler deltagare i de politiska beslutsfora som vi har i vårt land. Av den skrivelse som ligger på regeringens bord nu kan man bara få ut att om utvecklingen fortsätter så här torde vi när vi når målsnöret 2010 ha minskat antalet förtroendevalda med 10 000 i stället för att öka med den siffran. Utvecklingen pekar i fel riktning. Då måste man också fundera: Finns det ett reellt utrymme att påverka för de förtroendevalda, eller upplever alltfler att de faktiskt är någon form av statliga tjänstemän och då hellre väljer att ta anställning som sådana än att ha ett förtroendeuppdrag med åtföljande ansvar för någonting som man inte kan påverka? Utvecklas en möjlighet att tycka för många, men makt för allt färre till följd av den pågående utvecklingen inom de fält som vi gemensamt sagt ska skötas? Det är frågor som är angelägna att analysera. I reservation 3 under punkt 4 pekar vi tillsammans med Folkpartiet på behovet av en fördjupad analys av politiska utanförskap. Håller samhällskontraktet på att lösas upp? Vad behöver vi i sådant fall göra för att stärka det? Vi behöver också en ökad och starkare forskning kring valdeltagandet. Det pekar vi på i reservation 8. Det finns som sagt var en viktig del som vi måste våga se. Det är det civila samhällets behov av ökad kraft. Vi har de senaste årtiondena sugit ur livsluften, kraften och engagemanget ur det civila samhället, mellan medborgare som lika värda tar ansvar för det gemensamma, som lika värda får möjligheten att växa, som ser att den egna nyttan måste kombineras med den gemensamma nyttan i det lokala samhället. Vi vill underlätta för det civila samhället och pekar på frågor kring detta i reservation 25. Det civila samhället ska då kompletteras med det gemensamma, med marknaden. I det gemensamt styrda rummet, det offentliga rummet, behöver vi tydliga strukturer. Vi har talat om ett smalare men vassare EU, och frågan är om vi inte behöver ha ett smalare men vassare Sverige också i det folkstyrda rummet, på flera nivåer. Här behövs en maktdelning, inte bara en flernivådemokrati till ordet utan en tydlig maktdelning till innehållet mellan flera nivåer för att skapa just tydlighet för medborgarna att delta, påverka och utkräva ansvar - en flernivådemokrati, inte en flernivåstyrning. I det här sammanhanget ser vi möjligheterna att komma vidare i den översyn av regeringsformen som är nödvändig och som är på gång. Här finns frågor att ta upp som vi pekar på i särskilda yttranden om personval, skilda valdagar etcetera, som vi inte följt upp här. Avslutningsvis, fru talman, vill jag också uttala vikten av att verkligen hävda respekten för varandra och de gemensamma reglerna, att vara tydliga och inte acceptera odemokratiska metoder, men samtidigt hävda de mänskliga rättigheterna, något som vi framhåller i reservationerna 15 och 16. Men för sparande av tid kommer jag inte att yrka bifall i några delar.

Fru talman! Först helt kort något om de möjliga orsakerna till det låga valdeltagandet. Det är flera som har varit inne på den saken och fört fram teorin att det skulle bero på okunnighet. Jag tror faktiskt inte att det är på det sättet. Jag skulle misstänka att en undersökning kommer att visa att de som gick och röstade och de som inte gjorde det är ungefär lika kunniga eller lika okunniga om EU. Det kan vara så illa att just därför att folk vet vad EU-systemet innebär har de stannat hemma. Jag tycker att de har dragit fel slutsats, men så kan det faktiskt vara. Till frågan om deltagande, samtal och sådana saker. Inom kort kommer vi kanske att få ta ställning till och börja diskutera en ny EU-konstitution med fortsatt maktöverföring till EU:s institutioner, mer av överstatlighet etcetera. Vi, alltså ledamöterna i riksdagen, förväntas lämna vidare en del av den makt som vi har fått till låns av våra väljare 2002. En del av den makten förväntas vi nu lämna vidare till EU:s institutioner. Vore det då inte rimligt att vi först frågade dem av vilka vi har fått denna makt om vi får tillåtelse att lämna den vidare på detta sätt? Är det inte rimligt, trots allt, att ha en folkomröstning om den kommande EU-konstitutionen? Eller tänker Centern vidhålla sitt nej och gå ut till folket och säga: Det blir ingen folkomröstning för vi är rädda att ni kommer att rösta fel, att ni kommer att rösta nej.

Fru talman! Att fördjupa och värna den svenska folkstyrelsen är väl något som vi alla i den här kammaren och i många andra kammare är mycket engagerade för och intresserade av. Det handlar om den deltagande demokratin, som riksdagen för något år sedan lade fast var målet för vårt arbete. Det handlar inte om den forna tidens torg i antikens Grekland där de fria männen var de enda som deltog, utan det handlar om medborgarna, alla medborgare, och om samtal - en samtalande och deltagande demokrati, inte en tigande demokrati. Den breda enighet som vi hade 2002 kring detta var naturligtvis välkommen. Men det är viktigt att våga fundera längre än så, fundera kring hur strukturerna ser ut och hur vi kan förtydliga och göra förutsättningarna för den deltagande, samtalande demokratin bättre. KU uttalade då att regeringen borde fördjupa analysen. Så har regeringen också gjort, därav skrivelsen som nu ligger på vårt bord. Det handlar om ökat valdeltagande. Där visar analyserna och forskningen att de konstitutionella ramarna har betydelse för nivån på valdeltagandet. Vi har en bild av vad som har hänt i de senaste valen. Vi såg vad som hände i folkomröstningen och i det nyss avslutade Europaparlamentsvalet. Vi såg ett engagemang hos många väljare i Europaparlamentsvalet för att utnyttja personvalets möjligheter, att kryssa, att vara med och verkligen styra och på så sätt delta och avgöra vilka kandidater som skulle finnas med. Men vi såg också att förskräckande många valde att inte delta i valet. Då kan man återigen fundera över vad som ligger bakom detta. Regeringen har i sin skrivelse i många stycken pekat på informationsinsatser och andra åtgärder som hanteras från ovan till medborgarna. Men har vi bjudit in medborgarna i ett verkligt samtal om vad som är meningen med till exempel den europeiska unionen? Vår bedömning är att den valrörelse som nyss har avslutats kanske var första gången det samtalet verkligen började föras på gator och torg. Det fanns ett stort intresse. Även om många här vittnar om att det var svalt och att det var svårt fanns det också ett stort intresse, en stor nyfikenhet och en stor öppenhet för att få delta i ett sådant samtal. Det är ett samtal som inte minst vi i den här kammaren inte säkerställt medborgarnas möjligheter att delta i därför att vi har stängt dörren. EU har varit utrikespolitik. EU har varit regeringarnas fögderi. EU har varit bilder på kommissionärer, bilder på regeringschefer som samlas för att bestämma. I ett sådant mönster, i en sådan konstitutionell ram är naturligtvis deltagandet inte det mest tydliga. Det är snarare tillbaka till antikens gamla torg som den konstitutionella ramen speglat. Jag tror att det är viktigt att vi vågar analysera och fundera kring de frågorna. Det är angeläget för legitimitetens skull att det finns ett valdeltagande, ett förtroende och ett samtal som grund för det förtroendet, en respekt mellan väljare och valda. Det handlar då inte om att få ett ja eller ett nej i olika sammanhang. Det är inte där det avgörande sker utan i det respektfulla samtalet. Det handlar naturligtvis också om att vi förtroendevalda finns på olika ställen. Vi var överens om fler förtroendevalda, att det var viktigt och angeläget, därför att det då finns fler deltagare i de politiska beslutsfora som vi har i vårt land. Av den skrivelse som ligger på regeringens bord nu kan man bara få ut att om utvecklingen fortsätter så här torde vi när vi når målsnöret 2010 ha minskat antalet förtroendevalda med 10 000 i stället för att öka med den siffran. Utvecklingen pekar i fel riktning. Då måste man också fundera: Finns det ett reellt utrymme att påverka för de förtroendevalda, eller upplever alltfler att de faktiskt är någon form av statliga tjänstemän och då hellre väljer att ta anställning som sådana än att ha ett förtroendeuppdrag med åtföljande ansvar för någonting som man inte kan påverka? Utvecklas en möjlighet att tycka för många, men makt för allt färre till följd av den pågående utvecklingen inom de fält som vi gemensamt sagt ska skötas? Det är frågor som är angelägna att analysera. I reservation 3 under punkt 4 pekar vi tillsammans med Folkpartiet på behovet av en fördjupad analys av politiska utanförskap. Håller samhällskontraktet på att lösas upp? Vad behöver vi i sådant fall göra för att stärka det? Vi behöver också en ökad och starkare forskning kring valdeltagandet. Det pekar vi på i reservation 8. Det finns som sagt var en viktig del som vi måste våga se. Det är det civila samhällets behov av ökad kraft. Vi har de senaste årtiondena sugit ur livsluften, kraften och engagemanget ur det civila samhället, mellan medborgare som lika värda tar ansvar för det gemensamma, som lika värda får möjligheten att växa, som ser att den egna nyttan måste kombineras med den gemensamma nyttan i det lokala samhället. Vi vill underlätta för det civila samhället och pekar på frågor kring detta i reservation 25. Det civila samhället ska då kompletteras med det gemensamma, med marknaden. I det gemensamt styrda rummet, det offentliga rummet, behöver vi tydliga strukturer. Vi har talat om ett smalare men vassare EU, och frågan är om vi inte behöver ha ett smalare men vassare Sverige också i det folkstyrda rummet, på flera nivåer. Här behövs en maktdelning, inte bara en flernivådemokrati till ordet utan en tydlig maktdelning till innehållet mellan flera nivåer för att skapa just tydlighet för medborgarna att delta, påverka och utkräva ansvar - en flernivådemokrati, inte en flernivåstyrning. I det här sammanhanget ser vi möjligheterna att komma vidare i den översyn av regeringsformen som är nödvändig och som är på gång. Här finns frågor att ta upp som vi pekar på i särskilda yttranden om personval, skilda valdagar etcetera, som vi inte följt upp här. Avslutningsvis, fru talman, vill jag också uttala vikten av att verkligen hävda respekten för varandra och de gemensamma reglerna, att vara tydliga och inte acceptera odemokratiska metoder, men samtidigt hävda de mänskliga rättigheterna, något som vi framhåller i reservationerna 15 och 16. Men för sparande av tid kommer jag inte att yrka bifall i några delar.

Fru talman! Tack, Mats, för frågorna. Jag hoppas att du inte har kunnat höra från min mun att medborgarna har varit okunniga i valet. Det är inte den tolkning som jag har gjort, och det är inte den tolkning som jag har förfäktat tidigare. Det vore mig främmande. Däremot säger jag att en bild som jag ser är att vi inte har bjudit in till samtal. EU-frågorna har varit förbehållna regeringar och statschefer. De har handlat om utrikespolitik. Och det är samma brister som vi ser när vi utvärderar riksdagens arbete. Många i den här kammaren, som jag absolut inte skulle kalla för okunniga heller, anser att man inte får möjlighet att delta på det sätt som man skulle önska. Det är naturligtvis viktigt att kunna föra ett samtal under hela resan och att skapa strukturer som gör detta möjligt. När det så gäller frågan om folkomröstning vill jag säga att jag absolut inte är rädd för folkomröstningar. Vi brukar snarare hävda behovet av folkomröstningar. Men det är viktigt att vårda och värna folkomröstningarna som institution och använda rådfrågandet, för det är ju ett rådfrågande som det skulle handla om, på ett sätt som gör att vi i den här kammaren också kan ta fullt ansvar för de råd som väljarna ger. Jag hörde Mats Einarsson tidigare prata om en bra eller dålig konstitution. Det är möjligt att Mats Einarsson vill fråga medborgarna i en folkomröstning om det är en bra eller dålig konstitution. Det är knappast en bra grund för samtal. Vi säger ja till ökad överstatlighet på de områden vi anser att EU behövs för att klara de uppgifter som vi inte kan sköta själva, till exempel den gränsöverskridande brottsligheten. Vi talade om den i den senaste valrörelsen. Där behövs det ökad överstatlighet. Då måste kammaren ge EU muskler. Om detta handlade hela vår valrörelse: smalare men vassare.

Fru talman! Det är mycket möjligt att det är en delförklaring till det låga valdeltagandet att människor inte känner sig delaktiga i EU-systemet. Det är mycket troligt att det är så. Jag tror dock inte att det problemet löses genom mer av samtal eller bättre arbete hos partierna. Det problemet ligger institutionellt i EU sådant det nu är uppbyggt. Så illa tror jag att det är. Jag går över till frågan om folkomröstning. Jag blir inte riktigt klar över varför Centern inte vill ha en folkomröstning om ett nytt fördrag. Kerstin Lundgren säger att vi måste vårda folkomröstninginstitutet, och vi som riksdagsledamöter måste kunna ta fullt ansvar för det råd som väljarna ger oss. Jag är helt ense om det. Det är ett argument som kan användas mot folkomröstningar i en mängd olika frågor där helhetsperspektivet riskerar att gå förlorat. Jag tillhör inte dem som tror att demokratin blir automatiskt bättre med fler folkomröstningar. Men i den här frågan? Det är en enkel fråga i den meningen att den är digital, ett eller noll, ja eller nej: Är framförhandlat fördrag bättre eller inte? Ja eller nej. Vi kommer att få rösta ja eller nej. Den frågan kan naturligtvis också ställas till svenska folket. Varför då inte göra det?

Fru talman! Det finns många enkla frågor. Har Mats Einarsson slutat slå sin fru? Det är också en enkel fråga som kan besvaras med ja eller nej. Det är en klassiker man brukar nämna för hur komplext det kan vara. Jag har viljan att folkomrösta, men jag har inte hört någon argumentation som tydligt har visat att det går att ställa en enkel fråga och få ett enkelt svar som går att hantera. Från vår sida kan vi aldrig utesluta att vi när vi ser det slutliga fördraget kan se att det finns saker i detta som skulle kunna motivera att vi känner oss i behov av medborgarnas råd. Men vi har hitintills inte sett detta. Vi kan inte heller så långt vi har kunnat överblicka det nu se att den frågan finns. Vi vill ha ett smalare men vassare EU. Vi säger ja till ökad överstatlighet på ett antal områden därför att vi tror att EU behövs för att vi ska klara de gemensamma uppgifterna, det vill säga bygga en hållbar värld lokalt och globalt. EU är ett redskap. Men då måste vi våga använda redskapet. Det har vi drivit i vår valrörelse, det vill säga smalare men vassare EU. Nu vill vi gå vidare, det vill säga smalare men vassare också på andra nivåer i vårt gemensamma rum.

Fru talman! Jag kommer att ta upp fem saker. Först inleder jag med ett citat som jag hoppas att ni ska njuta av. Genom en decentralisering av makten vill vi stärka människors möjlighet till delaktighet. Vi vill ha ett samhälle där makten utgår från folket och där fler kan bli direkt delaktiga i de beslut som fattas. När människor ges mer inflytande och ansvar över sina liv och samhället föds lusten att engagera sig. Grunden för en deltagande demokrati är människors engagemang och en fungerande rättsstat. För att skapa engagemang och delaktighet krävs att samhället uppmuntrar kritiskt tänkande och ifrågasättande. Människors förmåga att tänka annorlunda och bryta idéer mot varandra i ett fritt och jämlikt samspel är centralt i en deltagande demokrati. Så här skriver vi miljöpartister i vårt nyligen antagna grundvärderingskapitel i vårt nya och visionära partiprogram som blir färdigt om ett år. Den deltagande demokratin är således den första och den främsta av de grundläggande idéer som bär upp vårt parti. När vi läser regeringens demokratiskrivelse är det lätt för oss att känna oss besvikna och konstatera att avståndet mellan regeringspartiet och den gröna demokratisynen är avsevärt. Medan regeringen avgränsar demokratin till det representativa styrelsesättet ser vi gröna det direkta deltagandet som folkstyrets kännetecken. Medan regeringen bygger vidare på de byråkratiska konstruktionerna som ska överbrygga klyftorna i demokratin tror vi på engagemanget och ansvarstagandet. Med sorg måste vi konstatera att vårt medborgarinitiativ avstyrks. Den andra saken är en något undanskymd fråga i konstitutionsutskottets betänkande, men den förtjänar att lyftas fram i ljuset. Det är det som diskuteras i reservation 23 om IT och demokrati. Informationstekniken, Internet och det samspel som människans nya hjälpmedel skapar ger stora möjligheter att utveckla, eller kanske uppgradera, demokratin. I Kalix, där Miljöpartiet har kommunalrådsposten, har man provat digitala rådslag i frågor om till exempel den kommunala skattesatsen och den lokala översiktsplanen. Det här är en viktig nyckel, och att hämta in medborgarnas åsikter går lätt med hjälp av IT. Den globala solidaritetsrörelsen, som i dag utgör ett alltmer kraftfullt och allvarligt alternativ till globaliseringens avigsidor, möjliggörs ofta i sitt arbete genom att verka digitalt med hjälp av informationsteknik. Sverige behöver en samlad utredning som ser över hur reglerna kan ändras och program skapas för att uppmuntra ett ökat IT-användande i demokratins tjänst. Det är innebörden av reservation 23, som jag yrkar bifall till. Min tredje punkt handlar om frågan om rösträtten, som tas upp i betänkandet. Det pågår en process som syftar till att ge fler möjligheten att avge en röst. Flera kommuner med den så kallade ungdomskommunen Robertsfors i spetsen har ansökt hos regeringen om att få bli försökskommuner i en verksamhet där man röstar från 16 år. Så sent som i söndags genomfördes en folkomröstning i två Jämtlandskommuner där 16- och 17-åringar fick rösta. Svenska kyrkan har sänkt sin rösträttsålder till 16 år. Ändå vill inte KU uttala att dessa frågor bör lyftas fram i den kommande författningsutredningen. Det här är ett gammalt viktigt krav från Miljöpartiet, och skälen består. Vi har utvecklat mycket av detta, och det har sagts här från talarstolen: I huvudsak handlar det om att stärka de ungas möjligheter att påverka i politiken, inte bara önska att de ska göra det. Vi vill få - och det står i betänkandet - fler unga människor engagerade och öka valdeltagandet. Varför inte låta 16-åringarna rösta? De längre mandatperioderna innebar en höjning av den reella medelrösträttsåldern till 20 år. Men sänker man gränsen till 16 skulle medelåldern för att rösta första gången hamna på 18. I det här sammanhanget vill vi återigen understryka erfarenheterna från de delstater i Tyskland - jag har nämnt det tidigare från talarstolen - där rösträttsåldern har sänkts. Det visade sig att ingen av de farhågor som fanns besannades. Tvärtom ledde sänkningen till att unga och politiker tvingades att mötas på ett fruktbart sätt som de tidigare inte hade gjort. De äldre politikerna tvingades se de unga människornas verklighet och faktiskt ge löften om förbättringar inom skol- och ungdomsverksamhet - och sedan följa upp dem. Det vore en positiv utveckling i Sverige, där de unga alltför länge har fått snedfördelade resurser. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 7. Det är ett fortsatt mycket viktigt krav från Miljöpartiet. Fru talman! Min fjärde punkt handlar om folkomröstning om EU-konstitutionen. Jag har inget i sak bättre eller nyare att säga än de mycket välformulerade ord Mats Einarsson har fört fram. Låt mig bara sammanfatta genom att undra vilken annan fråga de senaste 100 åren, utom möjligtvis medlemskapet i EU, som har haft en sådan tyngd och behov av förankring som den om vi ska uppgå i en annan statsbildning, med en egen flagga, egen nationaldag, egen nationalsång och en egen konstitution. Alla element är på plats. Om detta vill inte majoriteten låta svenska folket ha en åsikt. Det är oförklarligt. - Nej, det är inte oförklarligt, utan det är som Mats Einarsson säger: Man är helt enkelt rädd för förlust. Men betänk då: Vill man verkligen få människor att sluta strunta i EU, som den gnälliga parollen har lytt, ska vi naturligtvis folkomrösta! Se med vilken enorm kompetens människor lärde sig det mesta om handelspolitik, valutor, finansiell och internationell politik när vi hade EMU-omröstningen! Det är en självklarhet att vi ska låta svenska folket folkomrösta om denna århundradets största fråga. Det innebär bifall till reservation 30. Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga någonting om de motionsyrkanden som behandlas i betänkandet och som gäller frågan om medborgarkontrakt. Miljöpartiet är i grunden positivt till att medborgaren får stärkta möjligheter att utkräva sin rätt gentemot det allmänna. Ett sätt skulle kunna vara att det upprättades medborgarkontrakt. Just nu bedriver vi ett arbete tillsammans med Folkpartiet i en arbetsgrupp för att titta närmare på hur sådana här system konkret skulle kunna utformas. Jag vill bara tala om att vi beräknar att vara färdiga med det här arbetet i höst och ber att få återkomma med förslag till den allmänna motionstiden. Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande är det som sagt var tre som jag yrkar bifall till, nr 7, nr 23 och nr 30.

Fru talman! Jag tänkte bara säga några få ord om den nya informationstekniken och demokratin. I reservation 23 står det bland annat: "Regeringen bör utreda Internets användning i demokratiska beslutsprocesser och förekomsten av eventuella rättsliga och tekniska hinder därvidlag." Jag vill bara understryka att utskottsmajoriteten inte har någon annan uppfattning om detta. Vad vi pekar på är att detta sker i lite olika former. En av de utredningar som nu arbetar är Vallagskommittén, 2003 års vallagskommitté, där jag har förmånen att delta och där vi har utrett vilka möjligheter det finns att använda ny teknik vad gäller röstningsförfarandet. Vårt betänkande är inte klart, men så småningom kommer man att få läsa det där. Jag kan ändå säga att vår erfarenhet är att ju fler vi har talat med, ju mer vi har läst, ju fler internationella försök vi har tagit del av, desto svårare och mer komplicerat blir detta med användande av så kallad e-demokrati, i alla fall när det handlar om röstningsförfarandet. Jag tror att det successivt växer fram dels insikten om att Internet inte är lösningen på demokratins problem, vilket man kan få intryck av ibland - det har vi nog börjat förstå - dels insikten om vad IT, Internet etcetera är bra till och vad det inte är bra till. Det är bra till vissa saker, och där ska det utvecklas. Men det är inte lösningen på demokratins problem, och det kommer inte att innebära något revolutionerande nytt när det gäller själva demokratins funktionssätt. Regeringen följer detta, har vi konstaterat, och därför har vi inte sett anledning att göra det tillkännagivande som reservanterna föreslår.

Fru talman! Jag tror säkert också att det snarare är en gradskillnad än en artskillnad. Men för oss är det väldigt viktigt, särskilt just med tanke på viljan att få med unga människor och att kunna arbeta globalt. Det är de stora saker som har hänt i demokratins värld, nämligen att det inte går att bedriva politik hemma med stängd dörr mot omvärlden. Vi lever i en globaliserad värld. Det är de unga människorna som kan och som har tagit till sig det här verktyget, och det är där som de och deras engagemang finns. Att biträda reservation 23 är att inse och förstå att IT är ett oerhört kraftfullt verktyg. Det ska naturligtvis utformas, utprovas och utvärderas. Vi måste ge oss ut på det havet, därför att det kommer att kunna bidra, inte som en ersättning för traditionella eller fysiska mötesformer, utan som ett komplement, med diskussionsforum, anslagstavlor och mejlinglistor. Jag har inget annat i sak att säga.

Fru talman! Jag bara konstaterar igen: I sak förefaller det inte finnas någon som helst skillnad mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.

Fru talman! Men ibland är politiken fråga om att vilja mer.

Fru talman! Han stod där utanför vallokalen i sin fotsida, långa klädnad, ljust gul som sanden och som ökensolen, i vacker brodyr i rött och guld. Längs kinderna rann tårar. Det var 1996, det första palestinska valet och den här mannens, beduinens, första erfarenhet av att någon hade frågat honom om hans mening. Han var lycklig. Jag tänker alltid på honom som jag mötte där utanför Hebron när vi talar om demokrati. Han illustrerar ganska mycket av det, också det problem som vi bara har snuddat lite vid i dag, nämligen demokratins två sidor. Den ena rör deltagandet också i val och röstandet. Den andra handlar om politikens möjligheter, möjligheten att leverera, att åstadkomma något. Han var lycklig över att ha fått delta och rösta. Jag är övertygad om att han, om han fortfarande lever, undrar vart rösten tog vägen, vad det blev av det som han då hoppades skulle innebära en skillnad. Vi ska inte diskutera den palestinska situationen, även om den intresserar mig, utan vi ska snarare diskutera just det demokratiska sammanhanget. Det är intressant - många har nämnt det - därför att 60 % och fler än det lät bli att göra som den gamle nomaden. Jag är inte säker på att så många av dem gråter över sin missade chans i söndags, de som lät oss andra bestämma. Jag tycker att det är allvarligt. Men jag tycker inte att vi ska överdriva situationen. Jag tror att de som försöker göra det här till en entydig bild av ointresset för Europa är helt fel ute. När vi folkomröstade i höstas samlade det en stor del av befolkningen. Vi har i de nya, moderna och växande demokratierna i öst sett att EU-parlamentsvalet inte heller där lockar alla ut ur husen. Vi ska vara försiktiga med att dra slutsatser av något annat slag än att vi ännu inte riktigt har sett hur Europeiska unionen är en del av vår vardag och att det därför är ett viktigt val. Jag tycker därför, fru talman, att regeringens skrivelse är bra. Där slås fast ett antal viktiga och grundläggande perspektiv på demokratin. Men de som trodde att skrivelsen skulle lösa demokratins problem, nu och kanske för alltid, är naturligtvis besvikna. Men det är nog inte på regeringen de ska känna sig besvikna utan på sina egna förväntningar. Jag yrkar bifall till förslagen i KU:s betänkande i dess helhet, som är ett slags kontinuerligt samtal om demokratin. Det är också viktigt att fastslå att de som äger demokratin väl måste anses vara medborgarna. Det är vi tillsammans som väljare som värnar vårt demokratiska system. Men det här systemet måste underhållas, av till exempel folkrörelser, grupperingar av människor av gammalt slag och av nyare slag. När Lotta N Hedström försöker göra väsen av att de gröna har ett annat grundperspektiv på demokratin kan det hända att det är sant, men inte från den här utgångspunkten. Om det är någon som vet att demokratin börjar där på fabriksgolvet, i förmågan att organisera människor för en gemensam kamp för en bättre värld, är det vi i arbetarrörelsen, och särskilt socialdemokratin. Det handlar därför om att vi som partiföreträdare och som partier förvaltar den här demokratin. Vi gör det genom att agera under politiska spelregler, och vi har ett oerhört stort ansvar. Medborgarna äger frågan och har därför ett ansvar. Partierna och de förtroendevalda har ett stort ansvar att förvalta det. Jag har tidigare sagt från den här talarstolen att jag ser de förtroendevalda som demokratins tjänare. Därför har vi ett särskilt ansvar, fast jag tycker inte att vi riktigt har anledning att den här veckan klä oss i säck och aska. Vi har ju gjort, i varje fall nödtorftigt, en del av vårt jobb, men vi mötte inte riktigt responsen från medborgarna. Vi kan ha synpunkter på det. Kanske är det så att det är omöjligt att ha ett val i juni och att den diskussionen är viktig. När jag jobbade i kyrkan sade vi alltid att det är ingen idé att göra någon stor satsning efter påsk för då kommer inte folk. Lite av det gäller också i det här sammanhanget. Jag tror att samspelet mellan väljare och valda är det som vi alltid måste utmanas av för att utvecklas. Och vi kan fundera över en del av de problem som vi har. Röstar vi för ofta eller för sällan? Nu har vi faktiskt utmanat våra väljare att gå till val varje år. Är det bra? Är det enigheten som skapar den stabila grunden och förtroendet för demokratin, eller är det polariseringen? Vi hade den debatten för en stund sedan mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Jag tror att den senaste valrörelsen snarare talar för att det är brist på polarisering, som därför inte vitaliserar väljarna, än ger en bild av en stor enighet. Så kan man också tolka det när ett parti valde att sno våra valsedlar och sätta sin partibeteckning under. Det kan möjligen vara en kvalitetsbedömning av våra valsedlar, men det kan lika gärna vara det av det parti som inte hade egen kreativitet utan valde vår text. Jag tror därför att vi, när vi för de här diskussionerna, inte ska göra det enkelt för oss. Jag tycker kanske inte riktigt att regeringen har det stora ansvar som en del av motionerna faktiskt resulterar i. Jag tror nämligen inte att det är regeringen som i alla sammanhang ska skapa mötesplatser för demokratin och det ena och det andra. Det handlar om ett mycket bredare ansvar hos folket och hos oss som politiker och förtroendevalda. Jag tycker att det här betänkandet, herr talman, är ett bra exempel på en fortsatt process. Regeringen löste inte alla problem. Det gjorde inte heller vi i KU. Men jag tror att den här formen för just den här typen av frågor är alldeles rätt, att regeringen presenterar en skrivelse, lyfter upp den aktuella diskussionen och gör det baserat på en hel del forskningsunderlag. Möjligen skulle vi här i riksdagen med vår ännu bredare bas i sju olika partier svara mot en sådan regeringsskrivelse med ett mera utförligt material, kanske flera seminarier och sedan en sådan här avstämmande, ganska regelbunden debatt i kammaren. Jag tycker därför att det är angeläget, inte minst den här veckan, att vi nu säger till alla de drygt 60 % som lät bli att visa upp sin vilja i söndagens val. Kanske skulle vi kunna presentera dem för min herde, beduinen där utanför Hebron, som grät av lycka över att ha fått vara med och lägga sin röst.

Herr talman! Låt mig också bidra till samtalet här. Jag ska börja med att faktiskt hålla med Pär Axel Sahlberg; jag tror inte att man entydigt kan tolka valutslaget som ett ointresse för Europa. Det finns mycket annat som också spelar roll. Naturligtvis ligger i botten att det inte handlar om att stödja eller avsätta en regering utan om att välja personliga representanter. Det blir något svagare så. SOM-institutet i Göteborg har gjort en klassning av vilka faktorer som bidrar till högt valdeltagande. Det är framför allt tio stycken, varav nio normalt uppfylls i Sverige. En är vårval. Det var kanske något på gränsen här. Det är möjligt att valet låg något för sent. En viktig faktor som bidrar till högt valdeltagande är givetvis poströstningen. Den faktor som vi inte har i Sverige är att man får böta om man låter bli att rösta. Så vill vi väl inte ha det. Om man då ser hur mycket som gynnar ett högt valdeltagande och sedan ser detta trots allt torftiga utfall, det måste vi ändå säga, blir man något undrande när det gäller regeringens i denna skrivelse framförda väldiga ambition just att tala om valdeltagandet som den stora demokratifrågan. Borde inte denna regering vara lite orolig? Det är kanske andra viktiga demokratifrågor som vi också borde lyfta fram. Delar inte Pär Axel Sahlberg den åsikten?

Herr talman! Det är Nils Fredrik Aurelius karakteristik av den här regeringsskrivelsen som resulterar i de här tre i hans mening lite tunna förslagen från regeringen. Jag menar att hela anslaget med skrivelsen är mycket bredare och svarar mot många fler behov i den här komplicerade frågan som handlar om samspelet mellan väljare och valda och de valda demokratiska systemen och för all del den principiellt oerhört viktiga frågan om politikens räckvidd. Hur formar vi ett samhälle tillsammans på bästa sätt? Jag tycker därför att valdeltagandet är ett mycket bra mått på den demokratiska kvaliteten men naturligtvis inte det enda måttet. De som nu försöker dra slutsatsen av att det 37-procentiga röstdeltagandet i valet till Europaparlamentet borde resultera i att vi flyttar valet hit är naturligtvis ute på hal is eller längs ett sluttande plan. Om vi skulle sätta upp sådana gränser för ett legitimt val kan vi mycket väl tänka oss en situation, även om vi inte önskar den, där också valdeltagandet till riksdagen går ned och skulle passera en sådan legitimitetsgräns. Hur ska vi då hantera de här tillsättningsfrågorna? Demokratin förutsätter ett högt valdeltagande. Vår samhällsmodell förutsätter i ännu högre grad att många känner sig delaktiga. Det lite gammalmodiga som jag tycker är så fint, att jag får ta på mig mina finaste kläder och gå till vallokalen och avlägga min röst, är naturligtvis någonting som vi också måste sprida kunskap om och känsla för. Det kanske inte räcker med en hederlig demokratisyn. Det kanske ska vara en cirkus utanför vallokalen - vad vet jag? Men då får vi diskutera det också.

Herr talman! Även jag kände mig rörd när jag som valobservatör i Albanien såg hur folk röstade. För säkerhets skull hade de samlats klockan sju på morgonen för att inte gå miste om möjligheten att rösta. Nu var i och för sig bakgrunden att de var tvungna att rösta under den gamla störtade kommunistregimen också, fast då fanns det inga alternativ. Men visst kan något ha gått förlorat när vi uppfattar en massa saker som självklara här. Jag har bara en fråga. Det gäller ett ämne som Pär Axel Sahlberg något berörde och som jag tog upp i mitt inledningsanförande. Kan det bristande engagemanget hos många för de politiska frågorna bero på att politikerna lägger sig i för många saker och löser för få saker bra? Vi kan tillämpa det här välkända resonemanget om smalare och vassare igen. Är det inte så att förtroendet för politiken kanske skulle bli bättre om vi politiker koncentrerade oss på de genuint politiska frågorna?

Herr talman! Nu har Centerpartiets representant gått härifrån. Jag har sagt under hela den här valrörelsen att jag uppfattar det här med smalare och vassare snarare som en bantningskur som är mer lämpad för mig än för Europeiska unionen eller för all del Sverige. Jag är nämligen inte säker på att det är mindre politik som skapar större intresse för demokratin. Däremot håller jag gärna med om att vi ständigt måste diskutera demokratins, i det här fallet, räckvidd i det samhälleliga livet. Här kan jag mycket väl se att det finns en konflikt, och den har berörts i debatten tidigare, mellan individuella friheter och det som mer kanske skulle kunna uppfattas som kollektiva rättigheter eller någon sorts bild av ett rättfärdigt samhälle som räcker till för alla. Jag tror att samspelet mellan de här två viktiga principerna, rättvisa och frihet, är oerhört angeläget, men jag är inte riktigt klar över om det finns någon enkel modell för att lösa det här. Jag tror heller inte att Nils Fredrik Aurelius har rätt när han säger att det är ett bristande engagemang som gör att människor inte går och röstar. Det finns sådant också, men jag tror att en del faktiskt låter bli att gå och rösta för att de tycker att det är svårt. Det är svårt att välja mellan alternativen. Det är svårt att köpa hela paket, och man är mer inställd på att få göra sina egna val. Det är lång rad olika frågor. Men att mindre politik skulle skapa större intresse tror jag är alldeles fel. Å andra sidan är det inte säkert att tvärtom är rätt heller, nämligen att om politiken bestämmer allt skulle det göra att fler går och röstar. Det gäller att hela tiden göra avvägningar.

Herr talman! Tjänstgörande talman hörde kanske inte Pär Axels inledning. När jag lyssnade undrade jag om det var Jesus eller Aristoteles som stod där utanför vallokalen. Att det inte var Churchill var ju uppenbart. Det var alltså den där palestiniern. Jag tycker att det var alldeles utmärkt av Pär Axel att påminna om vilken vikt valhandlingen har, eller borde ha. Pär Axel hade en formulering som var ungefär så här: Ännu har vi inte insett hur EU är en del av vår vardag. Det skulle vara ett slags förklaring till det låga valdeltagandet. Då borde ju rimligen valdeltagandet i den europeiska unionen öka med tiden. Det är faktiskt på motsatt sätt. I samtliga EU-länder, med något undantag i något val, sjunker valdeltagandet. Hur lågt kan valdeltagandet bli innan Europaparlamentet inte längre har det minimum av demokratisk legitimitet som vi ändå måste kräva? 40 %, 30 %, 20 %, 10 %, 5 % eller 2 % - var går gränsen, och vad gör vi? Jag ska ställa samma fråga till Pär Axel som jag ställde till Kerstin Lundgren. Om vi nu, inom kort eller längre tid, som riksdagsledamöter kommer att uppmanas att lämna ifrån oss ytterligare en liten bit av den makt som vi har lånat från våra väljare i det senaste valet, är det då inte rimligt att vi frågar dem, varifrån vi har fått vår makt, om lov innan vi gör detta? Alltså: Är det ändå inte rimligt att ha en folkomröstning om den kommande så kallade EU-konstitutionen?

Herr talman! På ett sätt tror jag att det finns en gräns under vilken vi får stora problem med en vald församling som bara representerar ett fåtal. Amerikanerna har tydligen inte nått den gränsen än när det gäller sitt presidentval. Där väljer ju till slut en ganska liten del av befolkningen president. Går det inte med val kan det gå via domstolen, som vi såg i förra valet. Jag är dock orolig för att sätta en gräns. Kallar jag i min förening till ett årsmöte och har uppfyllt stadgarnas krav på hur den kallelsen ser ut har jag ett årsmöte även om det bara är några få som kommer. Det ingår i spelreglerna. Ur den synpunkten bygger själva legitimiteten i huvudsak på att man följer spelreglerna, tror jag. Det innebär inte att jag bortser från det problem som det rymmer om det blir för få som går och röstar. Men någon gräns skulle jag inte vilja sätta. Så till frågan om folkomröstning. Det är ganska intressant att det här i kammaren finns två partier som vill folkomrösta om EU:s nya grundlag. De två partierna skulle ha varit ytterst trovärdiga om det samtidigt var de två partierna som ställde upp på resultaten från de folkomröstningar som vi har gjort. Det är de två partier, som underkänner resultatet av en folkomröstning när det gäller EU-medlemskapet, som nu kräver en ny folkomröstning. Jag tror inte ett ögonblick på att du värnar folkomröstningsinstitutet, Mats Einarsson. Du är angelägen att hitta en form för att Sverige ska säga nej till den nya gemensamma grundlagen. Det är ditt legitimitetsproblem. Jag debatterar gärna innehållet i såväl folkomröstning som EU i den här frågan. Men det är du och ditt parti som ställer till bekymmer för mig i min egen argumentering i mitt parti i fråga om folkomröstningen.

Herr talman! Jag måste först rätta Pär Axel Sahlberg. Vi har inte vid något tillfälle, i något sammanhang, ifrågasatt legitimiteten i resultaten av de folkomröstningar som vi har genomfört. Vänsterpartiet som var aktivt för ett nej till medlemskap 1994 röstade i riksdagen - efter att det hade blivit ja i folkomröstningen - ja till medlemskapet av respekt för folkomröstningsresulatet. Det är en sak. En helt annan sak är när man kräver av oss att vi också ska byta åsikt och säga att vi hade fel. Det gör vi inte förrän vi har goda sakskäl för det. Vi har inte sett de goda sakskälen. Vi ser ingen anledning att ändra åsikt i denna fråga, lika lite som till exempel Socialdemokraterna eller Moderaterna har anledning att ändra åsikt i sak om anslutningen till EMU. Vi underkänner inga folkomröstningsresultat. Det taktiska argumentet kan ju användas både mot ja-sidan och mot nej-sidan, alltså både mot dem som är kritiska till den förmodligen kommande konstitutionen och mot dem som är positiva till den. De två taktiska argumenten tar ju ut varandra. Jag återkommer till grundfrågan. Är inte detta en speciell fråga, när vi nu ska lämna ifrån oss makt från riksdagen? Bör vi inte av principiella skäl fråga dem, från vilka vi har fått denna makt, om lov innan vi gör detta? Varför inte, i så fall?

Herr talman! Mats Einarssons argumentering går nu ut på att skälet till en folkomröstning, som han säger inte ger honom skäl att byta åsikt, är att vi lämnar ifrån oss makt. Det är det som ni redan har bestämt. Det finns egentligen inte något förslag att folkomrösta om. Enligt många av oss är det det liggande förslaget. Vi får se om man löser det i slutet av veckan eller om det senare kommer fram en ny gemensam framförhandlad ståndpunkt och om det i realiteten kommer att innebära en sådan förändring. Vår argumentering bygger på att det inte gör det. Den maktöverlåtelse vi har gjort gjorde vi 1994 när vi folkomröstade inför EU-valet - ett val som jag menar att ni underkänner eftersom ni inte respekterar det. Du har själv varit med i ditt partis programskrivningskommitté och är ansvarig för den och har alltså fortsatt att framföra en ståndpunkt som är tvärtemot den som folkviljan visade i folkomröstningen. Ni har alltså använt folkomröstningen för en argumentering kring en fråga. När ni får stryk passar det inte. När ni vinner i folkomröstningen är det det yttersta uttrycket för den folkliga viljan. Jag menar därför att om ni skulle göra en folkomröstningsfråga om en ny konstitution rättvisa skulle ni behöva vara de första som säger: Vi respekterar utfallet. Vi inser att när det väl har kommit ska vi inte vara de som kräver en ny folkomröstning för att ändra resultatet. Det är ert stora problem. Men, tyvärr, Mats Einarsson, är det inte bara ert problem. Det är också mitt problem när jag vill argumentera om demokratifrågan i det här avseendet.

Herr talman! Pär Axel Sahlberg säger att han inte är särskilt oroad över det låga valdeltagandet och menar att skälet kan vara att vi inte riktigt har hunnit förstå vad vi kan göra med EU-samarbetet och att människor i allmänhet inte har hunnit förstå vad man kan göra i samverkan med EU. Jag är jätteoroad. Den här gången sjönk deltagarantalet under nivån 1999, som vi trodde var något slags bottennivå som vi aldrig skulle kunna komma under. I det betänkande som vi debatterar i dag har vi därför föreslagit, med anledning av det förra resultatet, mer framåtriktade insatser för att öka människors kunskap om EU. Vi föreslår ett folkbildningsinitiativ, att fler beslut ska lyftas fram av regeringen och så vidare. Vi har också föreslagit i ett elvapunktsprogram för gymnasieskolan att man inom ramen för samhällskunskapen och historieundervisningen ska öka och vidga ungdomars kunskap. Nu har jag presenterat mina recept. Vilka recept har Pär Axel Sahlberg för att öka kunskapen hos unga människor och människor i allmänhet?

Herr talman! Det var inte min avsikt att säga att jag inte är oroad. Jag tycker bara att vi inte ska överdriva detta. Efter det förra valet 1999 sade vi att den stora faran med detta är att det smittar på valdeltagandet i övrigt. Det finns ingen som direkt kan peka på en sådan effekt. Folkomröstningen i höstas visade att även en folkomröstning som har att göra med EU-relaterade frågor kan samla ganska mycket folk. Jag skulle därför vilja mana till en viss försiktighet med att måla hela bilden av detta svart. Men det är definitivt en utmaning när så många väljer att inte välja. Det är naturligtvis ett problem. Jag kan möjligen vara oroad över en annan sak, nämligen att Liselott Hagberg menar att det är regeringen som ska lösa detta. Jag tycker att regeringen och vi socialdemokrater har ett oerhört stort ansvar. Men det kan inte ligga på bara oss, utan här är vi kamrater, eller om vi nu vill använda ett annat uttryck så är vi medarbetare i samma gemensamma uppdrag att värna demokratin. Och vi gör det både i vår egenskap av väljare och medborgare och politiker och förtroendevalda. Och jag tror inte att det är de stora metoderna eller de stora kampanjerna som löser frågorna. Det som verkligen oroar mig är att det som vi kanske ser ut att ha förlorat, nämligen det breda basarbetet i folkrörelsebaserade organisationer, har problem i dag. Det gäller kyrkor och många andra organisationer, och det gäller i hög grad politiska partier. Det är ett problem att partiet i vårt fall inte längre räcker till att på samma sätt nå så många människor. Och här har vi ett gemensamt ansvar. Jag tror inte att det är regeringen som ska ordna mötesplatser och så vidare. Jag tror att regeringen också ska göra insatser. Men det är Liselott Hagberg och jag och tusentals andra förtroendevalda som ytterst har ansvaret för att intresset för demokratin kan växa.

Herr talman! Jag kan instämma i det som Pär Axel Sahlberg sade om att det är vi tillsammans som ska hjälpas åt för att öka människors kunskap om EU. Den uppfattningen delar jag helt, och det hade jag kanske kunnat uttrycka på ett tydligare sätt. Pär Axel Sahlberg fick tidigare möjlighet att svara på en fråga som Mats Einarsson ställde. Den handlade om hur låg nivå på valdeltagandet som vi kan acceptera. Jag tycker egentligen att vi hade nått bottennoteringen redan vid det förra tillfället. Jag måste också passa på att fråga Pär Axel Sahlberg om han verkligen tycker att vi kan nöja oss med att säga att de insatser som regeringen har gjort inte räckte. Egentligen är det detta som utskottet säger i motiveringen till vår reservation när vi vill ha fler folkbildningsinsatser och fler initiativ för att lyfta fram EU-frågorna. Då nöjer sig utskottsmajoriteten med att argumentera om att regeringen har tagit initiativ för att öka valdeltagandet i 2004 års val. Vi har ju sett hur det gick. Menar verkligen Pär Axel Sahlberg att det är en argumentation som håller nu när vi har facit i hand?

Herr talman! Jag tror att jag svarade på detta och sade att jag inte skulle vilja sätta en nedre lägre gräns. Jag tror att det i sig skapar stora bekymmer. I formell mening skulle jag kunna tänka mig att gå så långt som att säga att det inte finns någon nedre gräns, om valet är sjyst skött och alla har fått möjlighet att rösta. Men i någon sorts moralisk mening finns det naturligtvis en gräns som inte skulle kunna gå att sätta i procenttal, men som skapar bekymmer för oss. Det var då som jag hänvisade till det amerikanska presidentvalet som, enligt många av oss, har passerat en gräns där för få är engagerade i ett så viktigt val. Sedan återkommer Liselott Hagberg till frågan om regeringen. Det är klart att det är oppositionens uppdrag att ställa frågan om vad regeringen gör. Men när det gäller demokratifrågan finns det nog inte någon mamma eller pappa att gå och fråga, utan här har vi tillsammans ansvaret. Och jag erkänner gärna att jag anser att mitt parti tillsammans med alla de andra partierna har varit för dåliga på att ge människor en bild av till exempel det samarbete som vi har i Europeiska unionen. Egentligen kan jag inte förstå att medborgarna skickar i väg så mycket av sina pengar och inflytande över sin vardag i kommuner, landsting, nation och Europeiska unionen utan att vara lite mer angelägna om att ha kontroll. Detta är vårt medborgerliga ansvar som vi bär tillsammans.

Herr talman! Den mest kvalificerade majoritet som vi känner här i riksdagen är den absoluta majoriteten - två tredjedelar. När valdeltagandet i det senaste valet innebar att nära nog en absolut majoritet av väljarna valde att inte gå och rösta är det nära skammens gräns och vad vi kan acceptera. Även med den nyansering som Pär Axel Sahlberg har gjort i replikskiftena är jag lite oroad över den ton som han använde i sitt huvudanförande när han talade om de få deltagande i ett årsmöte som ändå avhålls. Man har följt spelreglerna, det har utgått en kallelse, och det kom två personer. Man håller ett årsmöte, och så är det bra med det. Det är faktiskt så skakande att även om man följer reglerna är det inte tillräckligt. Låt mig göra en liknelse. Låt oss anta att vi är på en stor fjällvandring, och regeringen har i uppdrag att leda fjällvandringen. Alla ska göras nöjda. Det ska vara kortare och längre turer, de starka ska kunna klättra upp på berget, men vi ska hålla ihop gruppen och ta oss framåt dag för dag. Regeringen har brustit i sitt ledarskap. Man har inte hållit ihop gruppen. Man har fått nära nog två tredjedelar att inte följa med. Därför utkräver vi ett ansvar från regeringen. Sedan har vi i KU en del av ansvaret. Jag ska fortsätta med liknelserna. Om det här hade varit ett konfliktspel av typen Monopol hade vi suttit med regelboken och banken och hållit reda på reglerna. Vi har brustit i att hålla i gång det demokratiska samtalet. Vi har inte fått igenom det som vi ville i våra reservationer och motioner. Vi får också ta på oss en del av skulden. Men det är ett problem med ledarskapet när två tredjedelar inte följer med.

Herr talman! I dessa dagar är väl liknelsen med fjällvandringen inte så enkel eftersom vår statsminister har legat på operationsbordet. Men nu har vi börjat på ny kula och får se vad som händer. Jag tycker annars att det är klädsamt att få den här beskrivningen av att det är ett delat ansvar. Jag tycker verkligen det. Men det är naturligtvis alldeles överdrivet att påstå att en absolut majoritet inte har röstat. Att vi här har vissa kvalificeringsregler kan möjligen förklaras av att vi har rätt så bra betalt för att gå hit och trycka på knappen. Om väljarna också skulle få det kanske vi skulle få ett större valdeltagande, eller om vi skulle införa det belgiska systemet med röstplikt. Men jag menar inte att det inte är oroväckande att valdeltagandet i Sverige och i andra länder ser ut att sjunka när det gäller val till Europaparlamentet. Det är djupt oroande. Men jag tycker att det är angeläget att vi inte nu klär oss i säck och aska och är redo att ge upp demokratin eller slopa ett sådant val till ett representativt system utan att vi snarare ser det som en utmaning till oss alla att utöka detta ansvar. Det är onekligen så att det också ingår i demokratin som en medborgerlig rättighet att inte rösta. Däremot tror jag att vi nu gör oss själva en liten otjänst som talar om vad de som valde att inte rösta egentligen anser. Det vet vi faktiskt inte alls. Vad vi däremot vet är att intresset inte var tillräckligt stort för att gå till Svensk Kassaservice eller till vallokalen i söndags och avge sin röst. Där är vi utmanade av att se till att vi får fler människor med oss. Om detta visar sig omöjligt i juni, då borde det vara ett enkelt problem att lösa. Men låt oss fortsätta den diskussionen. Hitintills kan man väl säga att den tendens som vi har sett är att när folket får gå till vallokalen den tredje söndagen i september går man i något större omfattning utom möjligen när det gäller att utse sina ledare i kyrkan. Men det är möjligen en annan fråga, inte minst nu.

Herr talman! Jag ser med tillfredsställelse på att Pär Axel Sahlberg mer och mer nyanserar sin inställning, det lite mer formalistiska att man har hållit sig till spelreglerna och att vi är nöjda. Jag välkomnar det. Vi är naturligtvis inte redo att ge upp demokratin därför att vi nu helt naturligt debatterar ett historiskt bottenrekord när det gäller valdeltagande. Något annat än att göra det vore omöjligt. Jag vill gå vidare och ta upp en tråd i Sahlbergs anförande, nämligen polariseringen som livsluft. Vi vet ju att Socialdemokraterna prövade det här med höger-vänster-val, och Vänsterpartiet hörde vi tidigare tala om klasskamp. Könskampen låg också nära. Jag skulle i stället vilja säga att livsluften för demokratin inte är polariseringen - inte de och vi, inte att ställa människor mot varandra - utan att skapa en förståelse för att det här gör vi tillsammans. Ordet "samhälle" går ju tillbaka till ett ord som talar om gemenskap, om att vi har en gemensam uppgift och hör samman. Jag skulle välkomna att Pär Axel Sahlberg nyanserade sig där och sade: Ja, det primära är att vi gör det här ihop, inte att ställa människor mot varandra.

Herr talman! Då får jag nog göra Tuve Skånberg besviken. Jag tror nämligen att förutsättningen för demokratin och politiken just är att det finns olika uppfattningar. Där finns naturligtvis ett problem för Tuve Skånberg, som ju i det europeiska parlamentet delar partigrupp med ett annat parti men ändå inte kan se att det är dags att göra en gemensam valrörelse. Jag medger gärna att vi har samma problem. I den här valrörelsen hade jag velat se, liksom jag vill se om fem år, att det är det europeiska socialdemokratiska partiet som i huvudsak för valkampen. Därigenom skulle vi kunna skapa den europeiska bilden av en gemensam demokratisk plattform. Då tror jag att förutsättningen just är att vi talar om olika bilder av vårt samhälle. Men det innebär inte att vi ska slåss eller att vi på varje punkt ska ha olika uppfattningar. Vi ser ju här i kammaren att en majoritet av besluten är gemensamma för oss - de bara rasslar igenom och märks inte en gång. Men det som väcker uppmärksamhet och det som skapar själva dynamiken för den demokratiska processen är att vi i grunden har olika uppfattningar om vad samhället är. Jag tror att det här vänskapstalet egentligen är någonting farligt, för en sådan konsensus i en gemenskap av människor finns inte. Däremot har vi lärt oss att hantera såväl polariseringen och konflikten som samarbetet. Också där tror jag att vi har en del att redovisa för våra väljare och medborgare, nämligen att vi klarar av både att vara oeniga i sak och att ändå kunna hantera saker och ting tillsammans som människor och vänner.

Herr talman! Att diskutera demokrati och ökad delaktighet är viktigt. Egentligen borde fler vara med i den här debatten. Ett av skälen till det dåliga valdeltagandet, som det talats mycket om här i dag, är att avståndet mellan politiker och medborgare har ökat. Det finns många orsaker. Jag instämmer i vad min partikollega Liselott Hagberg tidigare sagt. Men jag vill också påtala att även medierna faktiskt har en viktig roll. Det är viktigt att man även beskriver förtroendevaldas vardag och inte bara skriver när någon har missbrukat sitt förtroende. Hur ofta visas på TV en fritidspolitikers slit med att försöka kombinera politiskt arbete och sitt vanliga arbete som man måste ha för sin försörjning? Även heltidspolitikers dag är kantad av slit och hårt arbete. Jag anser att det är viktigt att man försöker bryta trenden och skapa nytt förtroende för de folkvalda. Herr talman! Jag har ett förslag som jag har lämnat i en motion, och det är att man ska införa medborgarkontrakt - något som Lotta N Hedström tidigare talade om. Jag tror att misstro många gånger beror just på att den service som kommunen eller staten erbjuder medborgaren inte stämmer överens med den service som medborgaren förväntar sig. Det här uppstår särskilt i tider när resurserna är knappa. Herr talman! Ett kontrakt är inte detsamma som en garanti. Ett kontrakt kräver att två parter kommer överens om hur man ska förhålla sig gentemot varandra - med rättigheter och skyldigheter för båda parter. Med andra ord handlar det om att man får klara spelregler. I min hemstad Borås håller man just nu på med att genomföra medborgarkontrakt inom olika förvaltningar. Utformningen har gjorts i dialog med medborgarna. I det här fallet är det en kommunal angelägenhet. Det är kommunen som beslutar om man vill ha kontrakt eller ej. Men kontrakt borde kunna införas även på landstingsnivå och statlig nivå. Herr talman! Exempel på där man kan använda sådana här typer av kontrakt kan gälla allt från utbetalningar av studiemedel, hur de ska ske, till vad som händer inom kommunen om matutdelningen till äldre uteblir. I det ömsesidiga kontraktet ska det således också finnas med vad som gäller om kontraktet inte uppfylls. Herr talman! I betänkandet anför utskottet som grund för sitt avstyrkande av min motion att det pågår en försöksverksamhet med servicedeklarationer och servicedialoger. Detta är en form av garanti, och dialogen innebär insyn och inflytande för medborgaren. Detta är självklart bra och ett steg i rätt riktning. Men ett kontrakt går, som jag tidigare sagt, så mycket längre. Det är ömsesidigt och klargör spelreglerna - vad som händer om någon av de två parterna, samhället och medborgaren, inte följer spelreglerna. Herr talman! Jag har inget yrkande. Men Folkpartiets ståndpunkt framgår av ett särskilda yttrande i betänkandet, som Lotta N Hedström förut nämnde om. Slutligen, herr talman, vill jag säga att vi måste göra allt för att återskapa förtroendet mellan medborgare och förtroendevalda. Vad jag nämnt i dag är ett litet exempel på hur man kan gå till väga. Mycket mer måste göras, och mycket har nämnts här i dag om hur man åter kan få ett ökat valdeltagande, en utökad delaktighet i samhället i övrigt och en riktig demokrati.