Civilutskottets betänkande med anledning av motioner rörande naturvårdslagen (1964:822) (Betänkande 1975:CU22 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 22

CU 1975:22

Nr 22

Civilutskottets betänkande med anledning av motioner rörande naturvårdslagen
(1964:822)

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1975:

301 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att
riksdagen beslutar

d. att hos regeringen hemställa att regeringen innevarande år framlägger

förslag om att återställa den före den 1 januari 1971 gällande rätten

att disponera fastighetsanvändning genom att i naturvårdslagen

återinföra de bestämmelserom rätt till fastighetsanvändning och ersättning
m. m. som gällde i naturvårdslagen före 1971 samt upphäva de

år 1971 och 1972 nyinförda bestämmelserna i dessa hänseenden (hemställan
i övrigt under denna punkt behandlas i betänkandet CU 1975:25), och

1761 av herr Hellström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening uttalar att behandlingen av sådan grustäktansökan som är indelad
i etapper, i och med beslut av länsstyrelse om tillstånd för täkt för ett visst
antal år, dvs. en etapp, skall betraktas som avslutad och att ansökan om
täkt inom senare etapp måste ske med ny ansökan och sålunda ej kan
utgöra grund för ersättningsanspråk.

Yttranden

Yttranden över motionen 1761 har avgetts av statens naturvårdsverk,
statens planverk, statens lantmäteriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala
samt Göteborgs och Bohus län, naturvårdskommittén samt Lantbrukarnas
riksförbund. Yttrandena fogas till detta betänkande som bilaga 2.

Gällande ordning m. m.

Enligt 18 !; första stycket naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1974:1025)
(NVL) gäller att täkt av sten, grus, sand, lera - samt fr. o. m. 1975-01-01
(1974:1025) även jord eller torv - för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov i princip inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Enligt andra stycket i dess lydelse fr. o. m. 1975-01-01 (1974:1025) får
länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan
på naturmiljön begränsas eller motverkas. Dessförinnan gällde att länsstyrelsen
fick meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på land -

1 Riksdagen 1975. 19 sami. Nr 22

CU 1975:22

skapsbilden såvitt möjligt begränsades eller motverkades.

Fr. o. m. 1973-07-01 gäller enligt ett då (1973:311) infört fjärde stycke
att länsstyrelsen kan, sedan tio år förflutit från det tillstånd vunnit laga
kraft, upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena det med ändrade föreskrifter.
Vidare gällde t. o. m. 1974-12-31 att länsstyrelsen även inom tioårsperioden
kunde förena tillståndet med sådana ändrade föreskrifter som
inte kunde anses oskäligt betungande, om det visade sig att föreskrifterna
inte i erforderlig mån begränsade eller motverkade företagets menliga inverkan
på landskapsbilden. Den sistnämnda bestämmelsen innebär fr. o. m.
1975-01-01 (1974:1025) att, under motsvarande förutsättningar beträffande
naturmiljön, länsstyrelsen kan under tioårstiden förena tillståndet med de
ytterligare föreskrifter som behövs.

Enligt övergångsbestämmelsen 2 till 1973 års ändringar gäller i fråga om
täkttillstånd som vunnit laga kraft före ändringarnas ikraftträdande 1973-07-01 att tioårsperioden räknas från nämnda dag.

Till 1974 års ändring av 18 § fjärde stycket knöts inte någon övergångsbestämmelse.

29 i; NVL - upphävd (1973:311) fr. o. m. 1973-07-01 - berättigade marägaren
till ersättning av staten för den skada han lider om han med stöd
av 18 $ vägrats exploatering eller fått tillstånd förenat med sådana föreskrifter
att marken till följd härav kan användas endast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess värde vid NVL:s ikraftträdande 1965-01-01. Vid
upphävandet av 29 § föreskrevs i övergångsbestämmelsen 3 att talan om
ersättning till följd av att tillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter
skulle prövas enligt äldre bestämmelser om ansökan om täkttillstånd inkommit
till länsstyrelsen före utgången av oktober 1972. En därefter inkommen
ansökan kan således inte i något fall leda till ersättningsskyldighet
för staten.

Täktverksamhet som pågick när NVL trädde i kraft utan att tillstånd
erfordrats enligt äldre lag men som kräver tillstånd enligt 18): får enligt
46 5 fortgå till dess länsstyrelsen förordnar annat. För att verksamheten
skall få fortgå efter 1965-06-30 fordras dock att tillstånd sökts dessförinnan.
Om tillstånd vägras eller förenas med föreskrifter och detta medför att nedlagda
kostnader blir onyttiga skall skälig gottgörelse utgå härför om inte
särskilda skäl talar däremot.

I samband med behandlingen av den fysiska riksplaneringen m. m. (prop.
1972:111, CU 35) godtogs principen att ersättning inte skall utgå för värden
som beror enbart på förväntningarom ändring i pågående markanvändning,
därvid uttalades bl. a. att frågan om ersättning vid täktreglering dock borde
behandlas senare och i samband med ställningstagande till grustäktskommitténs
betänkande (SOU 1972:46).

Grustäktskommittén föreslog att förbättrad landskapsvård skulle åstadkommas
genom samfällighetsbildning och nämnde som alternativ att i byggnadslagen
skulle införas ett med rättsverkningar förenat planinstitut för täkt -

CU 1975:22

reglering eller att i fastighetsbildningslagen skulle införas särbestämmelser
för täktsamfälligheter. Kommittén avvisade dock för sin del dessa alternativ.
Kommittén ansåg det inte falla inom utredningsuppdraget att ompröva
ersättningsbestämmelserna i 29 5 NVL.

Inom justitiedepartementet hade upprättats en promemoria (Ds Ju
1972:34) om ersättning enligt NVL vid vägrat tillstånd till täktverksamhet,
vari föreslogs att ersättningsbestämmelserna i 29 § upphävdes 1973-07-01.
1 övergångsbestämmelserna borde enligt promemorian föreskrivas, dels att
mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol skulle prövas och
handläggas enligt äldre bestämmelser, dels att talan som väckts inom ett
år från ikraftträdandet skulle prövas enligt äldre bestämmelser om det ersättningsgrundande
beslutet vunnit laga kraft före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna
borde emellertid enligt promemorian alltid tillämpas, när ansökningen
gjorts efter utgången av oktober 1972.

Promemorieförslaget fick vid remissbehandling ett blandat mottagande.
Flera remissinstanser godtog i och för sig förslaget att ansökan efter oktober
1972 aldrig kan berättiga till ersättning. Dessa instanser kritiserade emellertid
förslaget att det ersättningsgrundande beslutet måste vinna laga kraft före
1973-07-01 för att äldre regler skulle få åberopas. De ansåg att det blev
godtyckligt vilka ansökningar man hann behandla i tid och att kravet på
laga kraft kunde tvinga en markägare att avstå från sin besvärsrätt. Naturvårdsverket
föreslog att ikraftträdandet skulle uppskjutas till 1974-07-01.
Andra remissinstanser föreslog att äldre bestämmelser skulle gälla oavsett
när det ersättningsgrundande beslutet meddelats eller vunnit laga kraft.

I propositionen 1973:101 lades fram förslag om att upphäva ersättningsrätten
och om omprövning av gällande täkttillstånd — allt med ikraftträdande
1973-07-01.

Förslaget om att upphäva ersättningsrätten lades fram mot bakgrund av
1972 års beslut om ändringar av ersättningsbestämmelser i övrigt i NVL.
Dessa ändringar innebär bl. a. att de begränsningar i markägarnas handlingsfrihet
som beslut om naturreservat eller landskapsskyddsförordnande
innebär skall grunda rätt till ersättning av staten endast om pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Det konstaterades vidare att dåvarande ersättningsregel
kommit att utgöra ett allvarligt hinder för en från naturvårdssynpunkt
riktig tillämpning av täktregleringen och att målsättningen för
hushållningen med mark och vatten inte kunde tillgodoses i avsedd utsträckning
om ersättningsbestämmelserna i 29 § NVL bibehölls. Vidare erinrades
om att 1965 års ersättningsbestämmelser var tänkta att bli en övergångsreglering
med rimliga kostnader för samhället under begränsad tid
medan tillämpningen pekat åt ett annat håll.

I fråga om övergångsbestämmelserna anfördes i statsrådsprotokollet (s.
31) att remisskritiken mot promemorians förslag inte kunde frånkännas betydelse.
Vidare anfördes: "För att syftet med den här föreslagna reformen
skall uppnås i det väsentliga torde det också vara tillräckligt om man drar
gränsen på det sättet att ansökningar som kommit in till länsstyrelsen efter

1 * Riksdagen 1975. 19 sami. Nr 22

CU 1975:22

utgången av oktober 1972 ej i något fall kan föranleda ersättning. Den begränsningen
har accepterats av det helt övervägande antalet remissinstanser.
”

I den nämnda propositionen 1973:101 (s. 29-30) gjordes även vissa uttalanden
om ersättningsrätten för grus enligt annan lagstiftning. Bl. a. anfördes
att om pågående täktverksamhet avsevärt försvåras genom förordnande
om naturreservat eller generalplan skall staten resp. kommunen ersätta
skadan. I pågående markanvändning får inräknas markens användning
enligt täkttillstånd, under förutsättning att ändringen i markens användning
framstår som aktuell. Om tillstånd inte föreligger utgår aldrig ersättning för
förbud mot täktverksamhet i förordnande om naturreservat eller generalplan.
Vid expropriation m. m. av täkttillgång där exploateringstillstånd inte meddelats
utgår ersättning för marknadsvärdet med den inskränkning som följer
av presumtionsregeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen.

Civilutskottets majoritet (s, fp, vpk) (CU 1973:21) tillstyrkte propositionen
med dess förslag om upphävande av 29 § NVL och om övergångsregler.
Reservanter (c, m) hemställde att propositionen skulle avslås och att riksdagen
borde uttala sig för ett system med avgifter till en fond för ersättningar,
vilken skulle ge staten ersättningsresurser ungefär tjugofem gånger större
än dittills. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

Det här behandlade förslaget i motionen 301 (m), yrkandet d delvis, om
återförande av naturvårdslagen till tidigare lydelse torde ha avsetts syfta till
att upphäva 1971-1974 års ändringar i naturvårdslagen. De till stöd för detta
yrkande åberopade motiven innebär i huvudsak ett avståndstagande från
vad som uppfattas som en gradvis allt hårdare offentlig styrning av allt
markägande och markutnyttjande i landet, en styrning som anses leda till
otrygghet i ägandet och ofta till rättsosäkerhet. Yrkandet innebär bl. a. ett
ställningstagande mot principen att ersättning inte bör utgå för att förväntningar
om ändring i markens användningssätt inte har blivit infriade samt
från besluten att upphäva ersättningsrätten vid förlorad rätt till täktverksamhet
och att vidga strandskyddet.

Utskottet tar för sin del kraftigt avstånd från motionsförslaget, vars genomförande
skulle medföra att av en mycket stark opinion hävdade naturvårdsintressen
inte kan skyddas.

I fråga om det i motionen 1761 (s) framförda förslaget beträffande övergångsbestämmelserna
till 1973 åis ändring i NVL har utskottet gjort följande
bedömningar.

Rätten till ersättning av staten vid vägrat eller villkorat tillstånd till grustäkt
upphävdes den 1 juli 1973. Enligt en särskild övergångsbestämmelse
skulle emellertid äldre ersättningsbestämmelser fortfarande gälla, om ansökan
om täkttillstånd hade kommit in till länsstyrelsen före utgången av
oktober 1972. Ansökningar som kom in till länsstyrelsen efter utgången

CU 1975:22

av oktober 1972 skulle följaktligen inte i något fall kunna föranleda ersättning.
Avgörande för om rätt till ersättning kan föreligga i de i motionen
påtalade fallen är alltså om länsstyrelsen kan anses skyldig att utan ny ansökan
ta ställning till om tillstånd till grustäkt skall meddelas eller inte.

Före 1973 års ersättningsreform hade exploatören i princip rätt att få antingen
ett tillstånd till grustäkt eller, om tillstånd vägrades eller villkorades,
ersättning av staten. Den som ville göra anspråk på ersättning var skyldig
att väcka talan mot staten vid domstol inom ett år. Emellertid har avslagsbeslut
i tillståndsärenden av denna typ inte någon rättskraft och exploatören
var följaktligen oförhindrad att genom en ny ansökan om tillstånd
åter aktualisera frågan om ersättning. Frågan om tidpunkten för en ansökan
om täkttillstånd saknade intresse fram till 1973 års ersättningsreform. Övergångsbestämmelserna
till den reformen innebär att en exploatör som tidigare
fått avslag på en ansökan inte kan genom en ny ansökan aktualisera frågan
om ersättning.

I princip gällde som redan konstaterats att exploatören hade rätt till antingen
tillstånd eller ersättning. I praktiken torde det emellertid i viss utsträckning
ha förekommit att länsstyrelsen inte tog ställning till ansökan
i dess helhet. Länsstyrelsen meddelade ett tillstånd som inte fullt ut motsvarade
ansökan. I övrigt innebar länsstyrelsens beslut inte ett avslag som
kunde grunda rätt till ersättning utan bara att länsstyrelsen sköt frågan om
tillstånd på framtiden. En förklaring härtill kan vara att det inte fanns något
aktuellt behov av tillstånd i den delen om grusbrytningen skulle ske i enlighet
med täktplanen. Det är också möjligt att länsstyrelsen och exploatören var
överens om att skjuta på frågan. Exploatören var emellertid oförhindrad
att tvinga fram ett ställningstagande. Frågan om detta behövde ske genom
en ny ansökan eller inte saknade rättslig betydelse före 1973 års ersättningsreform.
Det torde för alla berörda ha varit naturligt att länsstyrelsen
betraktade ansökningsärendet som slutbehandlat och att exploatören i sinom
tid fick komma in med en ny ansökan.

Lydelsen av övergångsbestämmelsen till 1973 års ersättningsreform ger,
som anförs i motionen, inte otvetydig ledning vid rättstillämpningen. Syftet
med reformen har dock fått så klara uttryck i propositionen, att det enligt
utskottets mening inte kan råda tvekan om att avsikten varit att upphäva
den tidigare ersättningsrätten även för inte aktuella delar av äldre ansökningar.
Ersättningsrätten skulle således vara bibehållen endast till den del
ansökan om tillstånd var under länsstyrelsens faktiska prövning vid utgången
av oktober 1972. Därmed måste också jämställas de fall där länsstyrelsen
i ett tidigare tillståndsbeslut uttryckligen förklarat att frågan om ytterligare
tillstånd skulle tas upp till prövning utan ny ansökan eller där en ansökan
inte till någon del hunnit behandlas vid nämnda tid. Denna bedömning
ansluter till vad naturvårdskommittén anfört i sitt yttrande över motionen.

Utskottets ovan anförda mening bör, för att undanröja tillämpningskonflikter,
knytas till ett förtydligande av den åsyftade övergångsbestämmelsen.
Denna ändring bör uformas enligt härvid fogat lagförslag.

CU 1975:22

Utskottet hemställer

1. beträffande återinförande av äldre regler i naturvårdslagen
(1964:822) att riksdagen avslår motionen 1975:301, yrkandet
d i motsvarande del,

2. beträffande övergångsvis ersättningsrätt vid vägrat tillstånd till
täktverksamhet, m. m., att riksdagen med anledning av motionen
1975:1761 antar härvid som bilaga 1 fogat förslag till
lag om ändring i lagen (1973:311) om ändring i naturvårdslagen
(1964:822).

Stockholm den 22 april 1975

På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson
i Nybro2 (s), Wennerfors2 (m), Lindkvist (s). Åkerfeldt (c), Henrikson (s),
Mattsson i Skee (c), Adolfsson (m), Häll (s), Claeson (vpk), fru Landberg
(s), fru Ingvar-Svensson (c), herrar Persson i Karlstad (s). Danell1 (m), Ullsten
(fp), Andersson i Gamleby' (s), fru Diesen (m), herr Jönsson i Malmö
(s), fru Andersson i Hjärtum (c), herrar Werner i Tyresö (vpk) och Henmark
(fp).

1 punkten I

2 punkten 2

Reservation*

beträffande återinförande av äldre regler i naturvårdslagen m. m. av herrar
Adolfsson (m) och Danell (m) som anser att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

Vikten av ett effektivt skydd för naturvårdsintressena kan inte ifrågasättas.
Därav följer dock inte att de instrument som samhället har i sin hand för
att hävda dessa intressen får utformas så att de kränker legat tillskapade
intressen. Det här behandlade förslaget i motionen 301 (m) om att tidigare
gällande regler i naturvårdslagen (NVL) återställs skulle enligt utskottets
mening kunna tillgodose såväl naturvårdens som enskilda intressen i skälig
omfattning. Det nu gällande systemet innebär bl. a. att kostnaderna, genom
delvis konfiskatoriska ersättningsregler, får slumpvis bäras av vissa fastighetsägare
i stället för att fördelas efter rättvisa grunder. Ses dessa regler

* Vid bifall till reservationen förfaller utskottets hemställan under 2.

CU 1975:22

i samband med övriga ändringar i marklagstiftningen under de senaste åren
förstärks intrycket att motiven för ändringarna i mycket kan återföras till
doktrinära föreställningar om samhällsägandets och -inflytandets antagna
fördelar. Motionsförslaget tillstyrks. Riksdagen bör sålunda påkalla förslag
till ändringar i NVL genom att som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet anfört.

Med denna bedömning bortfaller behovet att ytterligare pröva förslaget
i motionen 1761.

Utskottet hemställer
att riksdagen

a. med bifall till motionen 1975:301, yrkandet d i motsvarande
del, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

b. avslår motionen 1975:1761.

Särskilt yttrande

beträffande övergångsvis ersätlningsrätt vid vägrat tillstånd till täktverksamhet,
m. m. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anför:

Vi har i reservation hävdat att äldre ersättningsregler, bl. a. 29 § NVL,
bör återinföras och konstaterat att i sådant fall det i motionen 1761 framställda
förslaget saknar aktualitet.

För det fall att 1973 och 1974 års ändringar i NVL kommer att fortfarande
gälla anser vi att gällande övergångsbestämmelser bör tillämpas efter sin
av riksdagen antagna ordalydelse.

CU 1975:22

Bilaga I

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:311) om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrives att punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1973:311) om ändring i naturvårdslagen (1964:822)' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

3. Talan om ersättning till följd av
att tillstånd som avses i 18 5 vägrats
eller förenats med föreskrifter prövas
enligt äldre bestämmelser, om ansökan
om täkttillstånd har inkommit till
länsstyrelsen/öre utgången av oktober
1972.

Föreslagen lydelse

3. Talan om ersättning till följd av
att tillstånd som avses i 18 § vägrats
eller förenats med föreskrifter prövas
enligt äldre bestämmelser till den del
ansökan om täkttillstånd varit under
länsstyrelsens prövning vid utgången
av oktober 1972.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

'Naturvårdslagen omtryckt 1974:1025.

CU 1975:22

Bilaga 2

Remissyttranden
Statens naturvårdsverk:

Statens naturvårdsverk anser, i likhet med motionärerna, att det bör klarläggas
hur ansökningar, där tillstånd till täkt inom en etapp givits, skall
betraktas med hänsyn till bevarad ersättningsskyldighet om ytterligare tillstånd
vägras. Verket föreslår därför att ett tillägg görs till övergångsbestämmelserna
till SFS 1973:311 p 3. Tillägget bör enligt verkets mening ha den
innebörden att vägran att medge sådant ytterligare tillstånd, som ovan
nämnts, inte skall föranleda ersättningsskyldighet för staten.

Statens planverk:

De förutvarande ersättningsreglerna vid vägrat tillstånd till täktverksamhet
ledde till att länsstyrelserna inte kunde visa den återhållsamhet vid
tillståndsprövningen som täktbestämmelserna syftade till.

Genom de lagändringar ifråga om ersättningsregler m. m. som trädde
i kraft den 1 juli 1973 gavs bättre möjligheter att värna om väsentliga miljövärden.

Den tolkning av övergångsbestämmelserna till dessa lagändringar som
enligt motionärerna hävdats från vissa täktsökandes sida är ägnad att förta
effekten av ändringarna.

Planverket delar därför motionärernas uppfattning att ett förtydligande
av lagens intentioner bör ske.

Enligt planverkets mening bör ett sådant förtydligande komma till uttryck
i själva lagtexten. Med tanke på de olika fall och skilda beslutsformuleringar
som kan antas förekomma när det gäller täktärenden ifrågasätter dock planverket
om en sådan lagändring kan ske utan närmare utredning.

Statens lantmäteriverk:

Motionen avser tolkningen av en av övergångsbestämmelserna till ändringarna
år 1973 i naturvårdslagens regler om täkt av grus m. m. Lagändringarna
nämnda år innebar i huvudsak att rätten till ersättning för vägrat
täkttillstånd togs bort. Enligt den nu aktuella övergångsbestämmelsen gäller
emellertid äldre bestämmelser om ersättning för vägrat täkttillstånd i fall
då tillståndet har sökts före utgången av oktober 1972. De äldre bestämmelserna
ger sökanden i princip rätt till ersättning i fall då täkttillstånd
har vägrats eller förenats med föreskrifter som begränsar rätten till täkt.
Frågan huruvida ansökningen har kommit in före eller efter utgången av
oktober 1972 har alltså stor betydelse. I de fall som diskuteras i motionen
har ansökan gjorts före den nämnda tidpunkten och täkttillstånd meddelats
på grundval av ansökningen, men det hävdas av sökanden att den ursprung -

CU 1975:22

liga ansökningen avsåg en större mängd grus än den som inrymdes i tillståndet
och att ansökningen därför till viss del står kvar oavgjord. Till denna
del skulle ansökningen därför eventuellt vara att anse som en sådan äldre
ansökan som kan ligga till grund för yrkande om ersättning i fall att beslut
innebärande avslag framdeles meddelas.

Den uppkomna diskussionen får ses mot bakgrund av att det inte torde
ha varit ovanligt att ansökan om täkttillstånd anknutit till täktplan som
avsett grusbrytning i flera etapper, varvid täkttillstånd kan ha lämnats för
t. ex. en av dessa etapper samtidigt som uttryckligt beslut angivande att
övriga etapper i planen vägrats inte har meddelats. Förutom att täkttillstånd
kan ha lämnats för tidsmässigt avgränsade etapper, normalt tio år, kan täkttillstånd
ha lämnats där en etappindelning i sektioner - med eller utan
tidsbegränsning - gjorts på marken. Motivet för det sistnämnda slaget av
indelning kan ha varit att man avsett att få en så god terrängsanpassning
som möjligt om exploateringen av någon anledning skulle avslutas efter
en etapp. I de fall ett täkttillstånd avgränsats såväl i tid som sektionsvis
torde ha eftersträvats att de båda etappindelningarna skulle korrespondera
med varandra. En brist i överensstämmelsen kan emellertid ha uppstått
så att exempelvis brytbara mängder till vilka täkttillstånd erhållits återstår
när tillståndstiden går ut. 1 samtliga nu angivna fall kan det eventuellt
komma i fråga att hävda att viss del av ansökningen står kvar oavgjord.

Om med hänsyn till vad som förekommit i tillståndsärendet överensstämmelse
kan anses föreligga mellan ansökningens omfattning och omfattningen
av det meddelade täkttillståndet föreligger inte något problem
i det avseende som aktualiseras i motionen. Någon oavgjord del av ansökningen
kvarstår nämligen då inte.

1 det fallet att ett täkttillstånd inte fullt har utnyttjats med avseende
på medgiven volym när tillståndstiden utlöpt synes man få anse att tillståndet
i princip är förbrukat i och med att tiden gått ut. Om täktinnehavaren inte
brutit den medgivna volymen under tillståndstiden saknas anledning att
inte låta honom själv få bära konsekvenserna av detta. En eventuell ny
ansökan efter tillståndstidens utgång att få ta ut den volym som inte brutits
bör bedömas som en helt ny ansökan från ersättningssynpunkt.

I fall då en ansökning har beviljats bara delvis men något uttryckligt
ställningstagande till återstoden inte redovisats är det tveksamt hur man
skall bedöma den uppkomna situationen. Det kan synas naturligt att man
i sådant fall anser att täkttillstånd vägrats till den del tillstånd inte meddelats.
Ett sådant synsätt synes leda till att rätt till ersättning enligt de äldre bestämmelserna
föreligger, varvid självfallet den för ersättningsyrkande föreskrivna
tidsfristen, ett år från den tidpunkt då beslutet innebärande vägrad
täkt vann laga kraft, skall iakttas. I praxis torde man emellertid inte ha
ansett att bestämmelserna har en sådan innebörd. Mot denna bakgrund
kan det knappast komma i fråga att nu tolka ersättningsbestämmelserna
på det sättet att de ges denna innebörd.

CU 1975:22

Om man inte anser ansökningen som vägrad till den del den inte beviljats
kan hävdas att ansökningen formellt står kvar. Om då ansökningen fullföljs
och tillstånd slutligt vägras kan den förut berörda övergångsbestämmelsen
möjligen anses leda till att rätt till ersättning enligt de äldre bestämmelserna
uppkommer. En dylik effekt torde emellertid inte ligga inom ramen för
vad som åsyftades med övergångsbestämmelserna 1973. Den diskussion
som redovisas i förarbetena synes ge stöd för detta antagande. Det kan
emellertid inte uteslutas att en motsatt tolkning ändå måste göras vid tilllämpningen
av övergångsbestämmelsen. En sådan tolkning kan leda till
att betydande ersättningsanspråk uppkommer successivt under lång tid. Omfattningen
av sådana anspråk beror självfallet på i vilken utsträckning det
förekommer partiellt oavgjorda täktansökningar av det slag som åsyftas här.
Vidare bör framhållas att förutsättningarna för ersättning på sikt begränsas
till följd av att ersättningsbestämmelserna i princip bara avser att bereda
skydd för värden som förelåg när naturvårdslagen trädde i kraft år 1965.

Om den aktuella övergångsbestämmelsen har den innebörden att de äldre
ersättningsbestämmelserna blir tillämpliga i här åsyftade fall synes ersättningens
storlek numera böra beräknas under beaktande av den år 1973 införda
regel som ger möjlighet att efter tio år upphäva ett meddelat täkttillstånd
(18 i; 4 st NVL). Sådant upphävande är inte förbundet med rätt
till ersättning. Värdet av vägrat täkttillstånd kan alltså inte i något fall uppskattas
till högre belopp än som motsvarar tio års brytning.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte en ersättning baserad på tio års
beräknat uttag är alltför generös. Täktinnehavaren skulle nämligen vid en
sådan ersättningsberäkning komma i en bättre ställning än om han före
den 1 juli 1973 hade fått det tillstånd vilket nu förutsätts vägras honom.
I tillståndsfallet har nämligen länsstyrelsen möjlighet att med stöd av 18 $
4 st NVL upphäva tillståndet den 1 juli 1983 utan att ersättningsskyldighet
uppkommer.

En rimligare tolkning av övergångsbestämmelsen synes därför vara att
täktinnehavaren vid vägrat tillstånd till fortsatt brytning är berättigad till
ersättning motsvarande värdet på tio års beräknat uttag fr. o. m. den 1 juli
1973 minskat med den volym som han enligt det tidigare meddelade täkttillståndet
har haft möjlighet att ta ut under samma tioårsperiod.

Om övergångsbestämmelsen i sin nuvarande lydelse är att tolka så att
den leder till ersättningsrätt i de aktuella fallen finns det enligt lantmäteriverkets
mening skäl att i överensstämmelse med grunderna för 1973
års lagstiftning ändra lagen i syfte att skära av möjligheten till ersättning.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

I beslut om täkttillstånd kan länsstyrelsen begränsa tillståndet till viss
tid. Har ej sådan begränsning skett kunde, före lagändringen 1973, ett täkt -

CU 1975:22

tillstånd normalt ej återkallas. Numera gäller enligt 18 § fjärde stycket naturvårdslagen
följande.

Ha tio år förflutit från det täkttillstånd vunnit laga kraft, kan länsstyrelsen
upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade
föreskrifter. Visar det sig att meddelade föreskrifter ej i erforderlig mån
begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på naturmiljön, kan
länsstyrelsen före utgången av angivna tid förena tillståndet med de ytterligare
föreskrifter som behövas.

Möjligheten att ompröva täkttillstånd tillkom genom den ändring av naturvårdslagen
som trädde i kraft 1 juli 1973 och där bl. a. ersättningsbestämmelsen
i 29 § upphävdes. I övergångsbestämmelserna sägs bl. a.

I fråga om täkttillstånd som vunnit laga kraft före denna lags ikraftträdande
räknas i 18 § fjärde stycket angiven tid från lagens ikraftträdande.

Talan om ersättning till följd av att tillstånd som avses i 18 § vägrats
eller förenats med föreskrifter prövas enligt äldre bestämmelser, om ansökan
om täkttillstånd har inkommit till länsstyrelsen före utgången av oktober
1972.

Som angetts i motionen har många av de grustäktsplaner som ingetts
till länsstyrelserna avsett brytning under lång tid och inom mycket stora
områden. Vid handläggningen av sådana ärenden har länsstyrelsen i Stockholms
län funnit det lämpligt att indela täktplanen i etapper d v s i sak
endast prövat täktverksamheten inom del av det område som totalt omfattas
av täktplanen. I tillståndet har därvid i regel föreskrivits att brytning inom
denna etapp skall vara avslutad före visst datum samt att ny ansökan erfordras
för ytterligare etapper. I enstaka fall har tillstånd omfattat flera etapper.
Tidsperioden för en etapp har vanligtvis bestämts till tio år.

I Stockholms län förekommer ett relativt stort antal täkter baserade på
etappindelade grustäktsplaner och där brytning för närvarande pågår inom
en första etapp. Då flertalet av dessa planer grundar sig på minst tre tioårsetapper
är de områden som totalt omfattas av planerna mycket stora.

En ansökan som inkommit före utgången av oktober 1972 kan således
avse täkt under mycket lång tid. Som tidigare nämnts har länsstyrelsen
numera möjlighet att ompröva tillståndsbeslut efter tio år. Bestämmelsen
om omprövning av meddelade tillstånd tillkom efter påpekanden från vissa
remissinstanser varav en ansåg att pågående täktverksamhet borde kunna
bringas att upphöra utan att ersättning utgick. Av departementschefens uttalande
i prop. 1973:101 framgår dock ej klart huruvida omprövningsregeln
också innebär att staten befrias från ersättningsskyldighet vid upphävande
av eller inskränkningar i tidigare meddelade tillstånd. Länsstyrelsen utgår
emellertid från att så måste vara fallet.

Om länsstyrelsen under beaktande av tidigare ersättningsregler gjort/gör
den bedömningen att ett avslag helt eller delvis av en täktansökan skulle

CU 1975:22

föranleda så stora kostnader att tillstånd måste ges i enlighet med ansökan,
kan länsstyrelsen med ovannämnda tolkning, utan ersättningsrätt för sökanden,
upphäva tillståndet efter tio år. Har däremot länsstyrelsen endast
givit tillstånd till en första etapp och i beslutet ej klart angett att ansökan
avslagits i övrigt torde med viss rätt kunna göras gällande att beslutet är
att anse som ett delbeslut samt att ansökan i övrigt alltjämt är att betrakta
som anhängig. Detta skulle medföra att länsstyrelsen vid ansökan om tillstånd
till ytterligare etapper ej kunde avslå ansökan utan risk för ersättningskrav
eftersom ettårstiden för talans väckande enligt 33 § naturvårdslagen
då måste räknas från tidpunkten för det senare beslutet.

Länsstyrelsen finner det synnerligen angeläget att ovan påtalade oklarheter
i ersättningsfrågorna undanröjes samt vill understryka vikten och betydelsen
av ett klarläggande på sätt åsyftas i motionen.

Länsstyrelsen i Uppsala län:

Länsstyrelsen anser sig inledningsvis böra ifrågasätta värdet av det av
motionärerna önskade uttalandet från riksdagen. Enligt länsstyrelsens uppfattning
ankommer det på domstol att pröva övergångsbestämmelsernas
innebörd i berört hänseende och ett uttalande av riksdagen torde på nuvarande
stadium knappast kunna tilläggas någon juridisk relevans. För att
uppnå det av motionärerna åsyftade resultatet torde en ändring av övergångsbestämmelserna
i förtydligande syfte erfordras.

Exploatering av sten, grus, sand och lera är sedan naturvårdslagens (NVL)
tillkomst reglerad i dess 18 §. Enligt 29 § NVL, i dess lydelse före 1973-07-01,
är markägare berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider,
om han med stöd av 18§ vägrats exploatering eller meddelats tillstånd,
som förenats med sådana föreskrifter, att marken till följd härav kan användas
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde
vid lagens ikraftträdande.

I linje med den principiella inställningen att vägrad exploateringsrätt inte
skall innebära ersättningsskyldighet från det allmänna upphörde 29 § NVL
att gälla vid nämnda tidpunkt (SFS 1973:311). Samtidigt genomfördes vissa
ändringar i 18 5 NVL. Bl. a. infördes möjligheten att helt eller delvis upphäva
tillståndet tio år efter det beslutet vunnit laga kraft.

Som framgår av rubricerade motion har en ”lucka” uppstått i lagens övergångsbestämmelser.
Enligt dessa bestämmelser skall ansökan som inkommit
till länsstyrelsen före 1972-11-01 prövas enligt äldre bestämmelser (§29
NVL).

Sådana ansökningar kan teoretiskt indelas i tre grupper:

1. Tillstånd beviljas (har beviljats) inom hela det ansökta området.

2. Tillstånd beviljas inte (har inte beviljats) för någon del inom ansökt område.
Ersättning till markägaren aktualiseras.

CU 1975:22

3. Tillstånd meddelas (har meddelats) fördel av det ansökta området (etapp
1) varvid

a Länsstyrelsen i beslutet inte tar ställning till övriga etapper inom ansökt
område.

b Länsstyrelsen i beslutet i princip tar ställning till övriga etapper men
förklarar sig f. n. inte vara beredd att ta slutlig ställning i dessa delar.

Sökande som från början på något vis styrkt ett behov av tillstånd inom
hela den ansökta fyndigheten har meddelats tillstånd enligt alt. 1. Härvid
visar erfarenheten att exploateringen ofta drar längre ut på tiden än vad
ursprungligen uppgetts. Beslutet är i allmänhet begränsat till maximalt 10
år, men förlängning av exploateringstiden medges i allmänhet vid ansökan
härom.

Beslut enligt alt. 2 innebär att ersättning utgår för hela det ansökta uttaget,
om villkoren härför är uppfyllda i övrigt.

Alt. 3 utgör den av motionärerna uppmärksammade situationen. När exploateringen
av etapp 1 är i slutskedet aktualiseras brytning inom återstående
delar av fyndigheten. Härvid kan länsstyrelsen i flertalet fall förväntas meddela
tillstånd för ytterligare uttag. Skulle däremot länsstyrelsen, av hänsyn
till naturmiljön, avslå ansökan i återstående delar av fyndigheten, uppkommer
frågan hurvida den ursprungliga ansökan kan anses slutligt prövad.
Om så inte är fallet uppkommer ersättningssituationen enligt 29 § NVL.

Motionärerna hemställer att riksdagen uttalar, att när nyssnämnda situation
uppkommer skall den ursprungliga (före 1972-11-01 inkomna) ansökan
anses slutligt prövad i och med tillståndet till den första etappen
och en senare aktualisering av andra etappen skall bedömas som en helt
ny ansökan.

I sådant fall kommer dessa exploatörer uppenbarligen i ett sämre läge
än de som handlagts enligt alt. 1 och 2 ovan.

I alt. 3 b finns två olika utgångslägen vid vägrad fortsatt exploatering.

I. Länsstyrelsen har i princip godkänt täktplanen men inte tagit ställning
till den i alla delar.

II. Länsstyrelsen har meddelat tillstånd för etapp 1 men samtidigt gjort
uttalanden som antyder att ett utvidgat täkttillstånd inte är att vänta.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör ingen ersättning utgå i alt. 3 b II.
Exploatören hade ursprungligen bort uppfatta beslutet som ett avslag
för etapp 2 m. fl. I konsekvens härmed hade han i första hand bort
besvära sig över beslutet eller i andra hand föra sin talan hos domstol.

Vad gäller alt. 3 b I anser länsstyrelsen däremot att det skulle kunna
vara obilligt att vid vägrad täkt inom etapp 2 m. fl. frånta sökanden rätt
till ersättning om det av det ursprungliga tillståndet framgår att länsstyrelsen
ställt sig positiv till en utvidgad exploatering.

CU 1975:22

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Den fråga som motionärerna aktualiserat är betydelsefull för länsstyrelsernas
fortsatta handläggning av täktärenden. Länsstyrelsen kan bekräfta
att det i motionen beskrivna förfarandet att etappindela täkter är vanligt
i fråga om sådana större fyndigheter, som inte kan väntas bli helt utbrutna
under närmast förestående 5-10-årsperiod. För att inte större område än
nödvändigt "öppnas” för täktverksamhet brukar länsstyrelsen - för att begränsa
skadan på landskapsbilden - tillse att brytningen sker i etapper och
att området iordningställes successivt.

För att kunna bedöma den ersättningsfråga som behandlas i motionen
är det nödvändigt att något närmare klarlägga de förutsättningar från vilka
man har att utgå i här avsedda fall. En omständighet av väsentlig betydelse
för ersättningsfrågan är nämligen enligt länsstyrelsens mening huruvida ansökan,
varigenom ärendet anhängiggjorts hos länsstyrelsen, omfattat hela
täktområdet eller endast en etapp därav.

Avsåg ansökan endast en etapp av området, inom vilken tillstånd till
brytning lämnats, erfordras givetvis ny ansökan och nytt tillstånd för att
brytning skall få fortsätta inom en andra etapp av täktområdet. Inkom denna
nya ansökan efter 1972-10-31 till länsstyrelsen kan - om ansökan avslås
-enligt 3 i övergångsbestämmelserna till 1973 års ändringar i naturvårdslagen
(1973:311) ersättningskrav mot staten ej resas. Avsåg den första ansökan
endast en etapp, innebar givetvis länsstyrelsens tillstånd till täkt inom denna
etapp inte något ställningstagande till de ytterligare etapper som täktplanen
kan ha utvisat. Länsstyrelsen saknar för övrigt möjlighet att med rättsverkan
ta ställning till täktplaner på annat sätt än genom att meddela tillståndseller
avslagsbeslut enligt 18 S naturvårdslagen och därvid har länsstyrelsen
givetvis inte anledning att ta ställning till något som går utöver vad själva
ansökan om täkttillstånd avser.

Om emellertid den första ansökan avsåg tillstånd till brytning inom hela
täktområdet, vilket är vanligt, är situationen helt annorlunda. Haren sådan
ansökan föranlett länsstyrelsen att meddela tillstånd för endast en del eller
en etapp av hela täktområdet, uppkommer frågan om länsstyrelsens beslut
skall uppfattas som ett avslag med avseende på återstoden av täktområdet.
Motionärerna har hemställt att riksdagen som sin mening uttalar att sådan
ansökan i och med beslutet om tillstånd för täkt för en etapp skall betraktas
som avslutad. Följden av ett sådant betraktelsesätt blir dock att länsstyrelsens
beslut måste anses innebära ett avslag med avseende på täkt inom återstående
del av området. Länsstyrelsen får nämligen inte avsluta ett ansökningsärende
utan att ta ställning till vad som begäres i ansökan. Länsstyrelsen har att
välja mellan att helt eller delvis bifalla, avslå eller vilandeförklara ansökningar
av detta slag. Någon vilandeförklaring har regelmässigt ej skett i
samband med att tillstånd lämnats till en första etapp utan ärendet har
avslutats och avförts ur diariet. Konsekvensen av det sagda blir att sökanden,

CU 1975:22

under förutsättning att ansökan ingavs till länsstyrelsen före 1972-11-01
kan väcka ersättningstalan mot staten på grund av att hans ansökan delvis
avslagits. Enligt 33 § naturvårdslagen - i lydelse före 1973-07-01 - skall
sådan ersättningstalan väckas senast inom ett år från det länsstyrelsens beslut
vann laga kraft.

I motionen har anförts att länsstyrelsen då den medgivit brytning inom
en etapp inte tagit ställning till övriga etapper. Under förutsättning att ansökan
avsåg hela täktområdet kan länsstyrelsen, såsom framhållits ovan,
inte utan att förfara oriktigt avsluta ärendet utan att ta ställning till ansökan
i dess helhet. Emellertid vill länsstyrelsen hålla för sannolikt att så likväl
skett i flertalet här aktuella fall. Även om en länsstyrelse sålunda avslutat
ett ärende med ett tillståndsbeslut avseende en etapp och beslutet, enligt
vad som anförts, formellt kommit att framstå såsom delvis innefattande
ett avslag, har länsstyrelsen sannolikt inte åsyftat en sådan innebörd av
beslutet. Detta framgår bl. a. därav att ett sådan beslut, som ju kan föranleda
ersättningsskyldighet för staten, enligt 16 § i förutvarande naturvårdskungörelsen
(1964:825) skulle ha föregåtts av samråd med naturvårdsverket och
att sådant samråd regelmässigt ej ägt rum. En sådan invändning i en process
vid fastighetsdomstol torde emellertid inte frita staten från ersättningsansvar.
Staten riskerar således att i här avsedda fall få utge mycket betydande ersättningsbelopp.
För att undvika att så sker och då det i regel inte varit
länsstyrelsens mening att i här avsedda fall framdeles vägra tillstånd för
täkt inom senare brytningsetapper, anser länsstyrelsen, med hänsyn till att
ärendena inte bort avslutas på sätt som skett, att dessa ärenden bör upptas
till handläggning i de delar som länsstyrelsen egentligen inte avsett att avgöra
genom sitt tillstånd till brytning inom en etapp. Överväger länsstyrelsen
att i något fall vägra täkttillstånd och kan härav föranledas ersättningsskyldighet
för staten, bör givetvis samråd ske med naturvårdsverket i enlighet
med bestämmelsen i 22 si naturvårdskungörelsen (1974:1028).

Övergångsbestämmelserna till de ändringar (1973:311) i naturvårdslagen,
som innebar att ersättningsreglerna vid vägrad täkt upphävdes, synes ha
utformats i överensstämmelse med de principer som tillämpades då de nya
ersättningsreglerna infördes i bl. a. byggnads- och naturvårdslagstiftningen
(Se prop. 1972:111 bil. 2 och 3). Enligt dessa principer skulle äldre ersättningsregler
alltjämt gälla om någon inom viss tid före de nya reglernas
ikraftträdande vidtagit "påtagliga åtgärder” för att få till stånd en ändrad
markanvändning. Till sådana "påtagliga åtgärder” räknades bl. a. ansökan
om tillstånd för att åstadkomma den ändrade markanvändningen. I 3. i
övergångsbestämmelserna till de ändrade täktreglerna (1973:311) har i enlighet
härmed föreskrivits att äldre ersättningsbestämmelser skall tillämpas,
om ansökan om täkttillstånd inkommit till länsstyrelsen före utgången av
oktober 1972. Länsstyrelsen anser att de ersättningsfrågor som kan uppkomma
genom ovan förordat handläggningssätt ej motiverar att avsteg göres
från dessa ersättningsprinciper, allra minst genom en så drastisk åtgärd som

CU 1975:22

en ändring av redan utfärdade övergångsbestämmelser.

Då länsstyrelsen till skillnad från motionärerna menar att täktärenden
i här senare diskuterade fall inte bör betraktas som avslutade utan istället
bör upptas till handläggning, anser länsstyrelsen att motionärernas hemställan
inte bör bifallas.

Naturvårdskommittén:

Genom ikraftträdandet av naturvårdslagen (NVL) den 1 januari 1965 infördes
ett allmänt tillståndstvång för täkt av sten, grus, sand och lera. Bestämmelserna
om tillståndstvång upptas i 18 S NVL och gäller efter ändringar
som trätt i kraft den 1 januari 1975 också för "jord, torv eller andra jordarter”.
Länsstyrelse är tillståndsmyndighet. Prövningen grundas på ett ansökningsförfarande.
Ansökan skall allt efter omständigheterna i det särskilda fallet
vara åtföljd av karta eller skiss och den ytterligare utredning som behövs
för bedömningen (18 ii första stycket naturvårdskungörelsen). Täktplan krävs
regelmässigt och i samband med tillstånd meddelas erforderliga begränsningar
och föreskrifter (18 § andra stycket NVL). Beslutet i tillståndsfrågan
är avgörande för rätten att bedriva verksamheten och bestämmer rättsverkningarna
av ansökan i skilda hänseenden. Vill sökanden vinna ändring i
ett avgörande som gått honom emot har han att föra talan mot beslutet
som vinner laga kraft enligt allmänna regler. För verksamhet som kräver
nytt tillstånd genom ansökan bildar avgörandet av denna ansökan på motsvarande
sätt utgångspunkt för bedömningen.

Enligt NVL i dess ursprungliga lydelse hade den som ville göra anspråk
på ersättning av det allmänna i anledning av att ansökan om täkttillstånd
vägrats eller förenats med föreskrifter ”att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen
inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut
varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.”
(33 §). Ersättningsrätten preskriberades sålunda efter utgången av nämnda
tidsperiod. Genom lagändring 1973 (SFS 1973:311, prop. 1973:101, CU
1973:21, rskr 1973:219) upphävdes rätten till ersättning av det allmänna
till följd av att tillstånd till täkt vägrats eller förenats med föreskrifter (29 S).
Samtidigt infördes möjlighet att utan rätt till ersättning upphäva täkttillstånd
eller förena det med ändrade föreskrifter sedan tio år förflutit från det tillståndet
vunnit laga kraft och att dessförinnan - under vissa förutsättningar
- förena tillstånd med sådana ändrade föreskrifter som ej kunde anses oskäligt
betungande (18 8 fjärde stycket). Enligt övergångsbestämmelser som
meddelats i anslutning till ändringen skall tioårstiden räknas från lagens
ikraftträdande i fråga om täkttillstånd som vunnit laga kraft dessförinnan
och talan om ersättning till följd av att tillstånd vägrats eller förenats med
föreskrifter prövas enligt äldre bestämmelser om ansökan om täkttillstånd
kommit in till länsstyrelsen före utgången av oktober 1972.

CU 1975:22

18 § fjärde stycket NVL har sedermera i samband med andra omfattande
ändringar i lagen erhållit delvis ny lydelse från den 1 januari 1975 (SFS
1974:1025, prop. 1974:166, JoU 1974:52, rskr 1974:405). Länsstyrelsen kan
sålunda numera utan rätt till ersättning förena tillstånd med de ytterligare
föreskrifter som behövs - oavsett att tio år inte förflutit från det tillståndet
meddelas-om föreskrifterna inte i erforderlig mån begränsar eller motverkar
företagets menliga inverkan på naturmiljön. Någon övergångsbestämmelse
har såvitt här är fråga inte meddelats i anslutning till ändringen.

Rätt till ersättning vid omprövning av täkttillstånd enligt de nämnda
bestämmelserna föreligger som nämnts inte. Detta gäller även tillstånd enligt
äldre bestämmelser som t. ex. meddelats för obegränsad tid eller gällt flera
etapper. Det betraktelsesätt som enligt motionen hävdats i vissa fall skulle
leda till en ersättningsrätt som går utöver vad som gäller för sådana enligt
äldre bestämmelser meddelade och lagakraftvunna tillstånd. För detta saknas
grund. Betraktelsesättet har inte heller stöd i NVL och står i klar strid
mot 1973 års lagstiftning. Enligt naturvårdskommitténs mening föreligger
därför inte något behov av lagändring för att syftet med motionen skall
tillgodoses.

Lantbrukarnas riksförbund:

Sedan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) beretts tillfälle att avge yttrande
över motion 1975:1761 om ersättningsanspråk vid förlorad rätt till grustäkt,
får LRF härmed anföra.

Genom lag om ändring i naturvårdslagen den 25 maj 1973, vilken ändring
trätt i kraft den 1 juli 1973 (SFS 1973:311) upphävdes 29 S i naturvårdslagen.
Därmed bortföll ersättningsrätten vid vägrat tillstånd till bl. a. grustäkt. Enligt
punkt 3 i övergångsbestämmelserna gäller att talan om ersättning till
följd av vägrat tillstånd skall prövas enligt äldre bestämmelser- medförande
rätt till ersättning - om ansökan om täkttillstånd inkommit till länsstyrelsen
före utgången av oktober 1972. Vad motionärerna anfört i denna del är
således riktigt, bortsett från den felskrivning som tydligen ägt rum genom
formuleringen "att undersökningar om exploateringstillstånd osv.”.

Bakgrunden till övergångsbestämmelsen var den att täktinnehavare, som
före utgången av oktober 1972 hade vidtagit en sådan påtaglig åtgärd att
han till länsstyrelsen ingivit ansökan, skulle bibehållas vid sin rätt till ersättning
om hans ansökan avslogs. Man ville därmed markera att lagändringen
ej skulle få full retroaktiv verkan. Regeln har motsvarighet i övergångsbestämmelserna
till lag om ändringar i naturvårdslagen (1972:779),
där föreskrifter lämnats om att vissa åtgärder, företagna före den 1 september
1972, skulle medföra rätt till ersättning.

Motionärerna gör nu gällande att om täktansökan bifallits till viss del
- uttagen har tänkts uppdelade i etapper - den ursprungliga ansökan, som

CU 1975:22

således avser större uttag, ej skall få åberopas. Varje ny etapp skall därmed
föregås av i princip en ny ansökan. Följden blir då den att regeln i övergångsbestämmelserna,
punkt 3 (1973:311), ej blir tillämplig på den del av
ansökan som av en eller annan anledning ej blivit behandlad. Därav följer
då också direkt att ersättningsrätten upphör. Detta kan ej anses överensstämma
med de principer som hittills tillämpats vid ändringar i naturvårdslagen.

Skulle motionärernas förslag vinna bifall, innebär detta att retroaktivitet
uppkommer, något som strider mot principerna för lagstiftning. Det förefaller
nämligen klart att en täktinnehavare, som t. ex. 1970 ingivit en ansökan,
omfattande en stor fyndighet, men på grund av olika skäl tills vidare nöjt
sig med ett begränsat tillstånd - meddelat t. ex. 1971 - inte skulle ha förfarit
på sätt han gjort om han haft anledning räkna med en sådan tillämpning
av lagen som förordas i motionen. Han skulle självfallet ha påfordrat en
prövning av ansökan i hela dess vidd och - om ansökan bifallits endast
till viss del - ha väckt talan om ersättning och därvid också tillerkänts
sådan enligt den dåvarande lydelsen av 29 § naturvårdslagen.

Det nu påtalade förhållandet torde vara tillräckligt för att belysa följderna
av motionen i retroaktivavseende. Varken ur lagstiftnings- eller rättvisesynpunkt
bör därför motionärernas framställning vinna bifall.

LRF avstyrker på grund av det anförda motionen.

>7 S Stockholm 1975