Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad avser åtgärder inom bostadspolitikens ram för bevarande av kulturhistoriskt och miljömässigt värdefull bebyggelse, jämte motioner (Betänkande 1974:CU13 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 13 år 1974

CU 1974:13

Nr 13

Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad
avser åtgärder inom bostadspolitikens ram för bevarande av kulturhistoriskt
och miljömässigt värdefull bebyggelse, jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Majit har i propositionen 1974:1 bilaga 14 (bostadsdepartementet)
punkterna IV: 11 (delvis) och V:10 (s. 67—138 och 142)
föreslagit riksdagen att

1. medge att av ramarna för beslut om bostadslån till ombyggnad
samt räntebärande förbättringslån om 240 000 000 kr. under vart och ett
av åren 1974 och 1975 högst 10 milj. kr för vart och ett av åren skall
utgöra en särskild ram för beslut om förhöjt låneunderlag för kulturhistoriskt
värdefull bostadsbebyggelse,

2. godkänna i statsrådsprotokollet angivna allmänna riktlinjer i fråga
om urval och planering avseende upprustning och bevarande av kulturhistoriskt
värdefull bostadsbebyggelse,

3. godkänna i statsrådsprotokollet förordade grunder för statligt
lånestöd avseende ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse,

4. medge att beslut om tilläggslån meddelas intill ett belopp av
20 000 000 kr. under vart och ett av åren 1974 och 1975,

5. på kapitalbudgeten under Fonden för låneunderstöd för budgetåret
1974/75 till Tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse
anvisa ett investeringsanslag av 10 000 000 kr.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1974:

5 78 av herr Fälldin m. fl. (c) vari - såvitt nu är i fråga - hemställs att
riksdagen beslutar

(5) att medge att ränte- och amorteringsfria tilläggslån för bevarande
av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse utgår på lika villkor till hus
som bebos av ägaren som till hus där lägenheterna upplåts med hyreseller
bostadsrätt,

914 av herr Turesson (m) vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om förnyad prövning av
lånevillkoren i samband med belåning för upprustning av kulturhistoriskt
värdefull bostadsbebyggelse i syfte att ge ökad klarhet om deras
följdverkningar och att förbättra resurserna för bevarande och iståndsättning
av sådan bebyggelse,

2. att den särskilda ramen för beslut om förhöjt låneunderlag för
kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse utökas i mån av behov.

1 Riksdagen 1974. 19 sami. Nr 13

CU 1974:13

Nuvarande förhållanden m. m.

Riktlinjerna för den vidgade saneringsverksamheten (prop. 1973:21
och 22, CU 19 och 20) utgår bl. a. från uppfattningen att äldre
byggnader av samhällsekonomiska, kulturhistoriska och miljömässiga skäl
samt av hänsyn till de boendes intresse skall bevaras och moderniseras i
den omfattning som det är tekniskt och ekonomiskt möjligt. Bl. a. har
det finansiella stödet till ombyggnad och förbättring förstärkts. Redan
därigenom har även möjligheterna att hävda kulturhistoriska och miljömässiga
intressen vidgats.

I de fall där kostnaderna för upprustning och bevarande inte kan
finansieras enligt de allmänna reglerna för bostadslån till ombyggnad och
kapitalkostnaderna inte kan förräntas inom ramen för fastighetens
avkastning skulle bevarandeintressena få vika om inte särskilda åtgärder
vidtas. De kulturhistoriska intressena tillgodoses nu bl. a. genom den åt
Kungl. Maj:t givna befogenheten att vid ombyggnad av ”kulturhistoriskt
märklig byggnad” fastställa låneunderlaget till högre belopp än som eljest
varit möjligt. T. o. m. år 1973 hade 99 sådana ansökningar gjorts,
avseende 861 lägenheter. Under år 1974 har hittills till Kungl. Maj:t
inkommit två ansökningar, varav en ännu inte avgjorts. Ett direkt stöd
inryms i av riksantikvarieämbetet disponerat anslag för vård och
underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Av
anslaget har budgetåren 1971/72 och 1972/73 359 000 kr. resp. 370 000
kr. avsatts för vård och underhåll av byggnader. Av dessa belopp har
22 000 kr. resp. 37 700 kr. förbrukats för upprustning av bostadshus. Ett
direkt stöd kan också ges av lotterimedel och vissa fondmedel. Vidare
utförs kulturminnesvård som beredskapsarbete för iståndsättande och
vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Enligt nu
gällande praxis förekommer det endast undantagsvis att ny- och
ombyggnad av bostadshus utförs som beredskapsarbete. Statsrådet och
chefen för arbetsmarknadsdepartementet avstyrker (prop. 1974:1, bil.
13, s. 103) att ändring görs i denna praxis.

Utskottet

Inriktning

Kungl. Maj:ts förslag innebär bl. a. dels att möjligheten att öka
låneunderlaget skall kvarstå, dels att räntefria och stående tilläggslån skall
kunna utgå i vissa fall. Stödets inriktning bestäms av de urvalsprinciper
som förordas. I fråga om bostadslån med förhöjt löneunderlag anges att
urvalet av stödvärda fastigheter skall ligga i kommunens hand men vara
underbyggt av antikvarisk expertis. Formerna för detta samråd behandlas
i en aviserad proposition om den statliga kulturpolitiken. Någon mer
preciserad definition förs tills vidare inte fram. Departementschefen
ansluter sig till meningen att tonvikten bör ligga på byggnader och
miljöer av sådan art att de säger något om tidigare samhälleliga eller
estetiska ideal eller ger en bild av de sociala villkoren för olika grupper i

CU 1974:13

äldre tider. En väsentlig nyhet är att stöd kan ges inte endast till
byggnader som i sig är skyddsvärda utan även till närliggande byggnader
av betydelse för miljöbilden.

Utskottet har i denna del ingen erinran.

Tilläggslån föreslås kunna utgå för sådan särskilt värdefull bebyggelse
som enligt propositionen (s. 132) skall kunna förklaras som byggnadsminne
enligt byggnadsminneslagen (1960:690). Urvalet skall här ske på
riksnivå genom riksantikvarieämbetets försorg.

Enligt 1 § byggnadsminneslagen må riksantikvarien förklara för
byggnadsminne ”byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick
eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med
hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig”. I förarbetena (prop.
1960:161, s. 49—50) lämnas inte någon mera detaljerad definition. Det
sägs dock att byggnaden skall ha sådan ålder att ett kulturhistoriskt
perspektiv kan anläggas. Det här framlagda förslaget till inriktningen av
tilläggslångivningen omfattar sålunda de byggnader som kan förklaras
som byggnadsminne och samtidigt kunna räknas in i låneunderlaget för
bostadslån till ombyggnad (s. 134). Närliggande och andra hus av
betydelse för miljöbilden stöds enligt ovan genom bostadslån med förhöjt
låneunderlag.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:t förslag. Riksantikvarieämbetets
kommande urval och de uttryck som ges därför i lånepraxis torde få tas
till utgångspunkt för fortsatta bedömningar av förslagets möjlighet att
inom anvisade ekonomiska ramar tillgodose avsedda syften.

Inom de grupper av fastigheter som sålunda utvalts av kommunerna i
samråd med antikvarisk expertis respektive av riksantikvarieämbetet får
— i den mån ramar eller anslag inte ger erforderligt utrymme — en
prioritering ske.

Vad i propositionen (s. 131) anförts om att hela eller sammanhållna
miljöer därvid bör sättas i första hand torde med hänsyn till urvalsprincipernas
innehåll närmast gälla beslut om förhöjt låneunderlag. Det får
beträffande tilläggslån antas att riksantikvarieämbetets urval i mån av
behov också innefattar en prioritering som tar hänsyn även till
angelägenheten att undvika ökade kostnader genom fortgående förfall.

Planering

En huvudpunkt i förslaget är att kommunerna skall göra ökade
insatser i fråga om planeringen av verksamheten. Departementschefen
anför att de riktlinjer som saneringsutredningen dragit upp är i sina
huvuddrag lämpliga som vägledning för kommunerna. Han anför vidare
att det dock inte finns anledning från statens sida att ställa krav på en
formalisering av verksamheten genom bevaringsprogram och bevaringsområden
även om program med redovisade bevaringsområden torde
kunna vara av värde vid låneprövningen. Sambandet med kommunernas
planering av saneringsverksamheten och bostadsförsörjningen i övrigt har
strukits under av bl. a. bostadsstyrelsen. I detta sammanhang erinras om

1 * Riksdagen 1974. 19 sami. Nr 13

CU 1974:13

att den möjlighet till rivningsreglering som numera provisoriskt gäller
(prop. 1973:196, CU 1973:35) också förutsatt kommunala översiktliga
bedömningar.

Bostadssaneringslagen (1973:53) utgår från att ansvaret för planeringen
av saneringsverksamheten vilar på kommunen redan enligt
bostadsförsöijningslagen (1947:523). En verksamhet med bostadssaneringsprogram
har förutsatts utvecklas successivt liksom att hänsyn kan tas
till mellan kommunerna skiftande förhållanden, kommunala resurser
m. m. Civilutskottet förutsatte (CU 1973:20, s. 11) att kommunerna inte
kan finna anledning till annat än att fästa stor vikt vid såväl det
bostadspolitiska som det sysselsättningspolitiska syftet. Anledning finns
därför att även nu, med beaktande även av det kulturhistoriska
bevaringssyftet och en ökad betoning av miljöfrågorna, förutsätta att en
aktivitet snarast initieras så snart formerna för samrådet med de
antikvariska myndigheterna klarlagts. Bygglagutredningens aviserade principförslag
torde även kunna bidra till denna utveckling.

Utskottet ansluter sig helt till meningen att sambandet med kommunernas
bostadspolitiska planering i övrigt får beaktas så att inte en
splittrad bedömning blir följden. Denna ståndpunkt låter sig väl förenas
med ett understrykande av värdet av att tidsanpassade sanerings- och

bevaringsprogram arbetas fram och av vikten av att en samordning sker

med den kommunala fysiska planeringen. Bl. a. de förutsatta helhetsbedömningarna
kan komma att ställa krav på planrevisioner.

Förhöjt låneunderlag

Kungl. Maj:ts förslag innebär bl. a. att det också i fortsättningen skall
finnas möjligheter att bestämma låneunderlaget för bostadslån i här
avsedda fall efter andra grunder än vid ombyggnad i övrigt. Prövningen
skall utmynna i särskilda beslut om förhöjt låneunderlag.

Bostadslånets storlek bestäms i regel som en procentuell andel

(15—30%) av ett låneunderlag som länsbostadsnämnden fastställer.
Pantbrev som säkerhet för bostadslån skall ha förmånsrätt inom

85—100% av ett pantvärde för fastigheten eller huset, vilket likaledes
fastställs av länsbostadsnämnden.

Låneunderlaget beräknas enligt grunder som Kungl. Maj:t bemyndigats
fastställa. Vid nybyggnad tas enligt vissa schabloner därvid hänsyn till
kostnader för mark m. m. och till byggnadskostnader. Byggnadskostnaderna
beaktas som ett grundbelopp för lägenhet med olika tillägg.
Summan av dessa belopp räknas om med en ortskoefficient och en
tidskoefficient. Vissa tillägg får göras, bl. a. för konstnärlig utsmyckning,
lekplatser m. m. och vissa räntekostnader. Vid ombyggnad av bostäder
gäller huvudregeln att låneunderlaget skall motsvara den ombyggnadskostnad
som länsbostadsnämnden godkänner. Låneunderlaget vid ombyggnad
får dock inte överstiga vad som skulle ha beräknats som
låneunderlag för motsvarande nybyggnad och inte heller det beräknade
värdet av huset i ombyggt skick.

De redan gällande möjligheterna att vid ombyggnad av kulturhistoriskt

CU 1974:13

märklig byggnad fastställa låneunderlaget högre än eljest innebär att
skälighetsprövningen av ombyggnadskostnaderna inte baseras på endast
kostnaderna för ombyggnad i allmänhet utan att hänsyn också tas till de
extra kostnader som ett fullföljande av bevaringsintresset för med sig:
ogynnsamma arbetsförhållanden, komplicerad grundförstärkning, bevarande
av byggnadsdetaljer m. m. Möjligheter att gå utöver låneunderlaget för
motsvarande nybyggnad får också anses finnas så att därmed kan beaktas
de svårigheter som t. ex. låga utnyttjandetal och olämpliga planlösningar
för med sig. Begränsningen till husets värde efter ombyggnaden, beräknat
till vad rimliga hyror kan förränta, har däremot stått kvar.

Det förslag som nu läggs fram i propositionen innebär inte någon
principiell förändring i gällande regler. I de fall då ombyggnadskostnaderna
inte bedöms som skäliga i förhållande till ombyggnadskostnaderna
i allmänhet får alltså en särskild skälighetsprövning göras genom en
avvägning mot bevaringsintresset. Med hänsyn emellertid till att urvalet
skall göras av kommunerna torde den avgörande delen av prövningen
komma att knyta an till det beträffande flerfamiljshus föreslagna (s. 133)
villkoret att de kostnader som kan förräntas inom ramen för bruksvärdehyran
skall utgöra en gräns för höjningen av låneunderlaget. Det
föreslagna villkoret torde ha avsetts gälla även småhus som inte bebos av
låntagaren.

Begreppet bruksvärdehyra återförs till stadgandet i 48 § hyreslagen
om en hyresspärr. Enligt detta stadgande skall den hyra som hyresvärden
fordrar godtas, om den inte är oskälig. Den fordrade hyran är att anse
som oskälig om den väsentligt överstiger hyran för lägenheter som med
hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga. Hyresspärrens syfte är att — vid en i
princip fri hyresprisbildning — sätta en övre gräns för hyreskrav så att
besittningsskyddet inte görs overksamt. Syftet är också att motverka att
en hyresvärd begagnar sig av en hyresgästs naturliga obenägenhet att
flytta för att ta ut en hyra som inte skulle betalas vid nyinflyttning.

I en i huvudsak balanserad hyresmarknad skall hyresvärden kunna
utnyttja lägenhetens marknadsvärde. Detta marknadsvärde konstateras
vid en jämförelseprövning med likvärdiga lägenheter. Den övre gränsen
för hyrans storlek får ligga så mycket över hyresnivån för jämförliga
lägenheter att den inte hindrar de ekonomiska faktorerna att förskjuta
hyresnivån uppåt. En möjlighet till en allmän förskjutning i hyresnivån är
direkt åsyftad.

I en hyresmarknad med en mera påtaglig lägenhetsbrist skall tillämpas
en hyressättningsnorm som i viss utsträckning hindrar hyreshöjningar
som betingas av bristlägen. Jämförelseprövningen innebär här att det sker
en anknytning till hyran i nybyggda hus på sådant sätt att ur
jämförelsematerialet sorteras ut lägenheter som inte har en rimlig hyra.

Vid tillämpning av hyreslagen har fastighets kulturhistoriska värde
ansetts höja lägenheternas marknadsvärde även i en balanserad bostadsmarknad.

Utskottet har förutsatt att bedömningarna i denna del av lånefrågan
som hittills måste få en skönsmässig karaktär. 1 fråga om enfamiljshus
som bebos av låntagaren torde ha avsetts att ett motsvarande förränt -

CU 1974:13

ningskrav skulle ställas såsom en begränsning av låneunderlaget till
fastighetsvärdet.

Pantvärdet bestäms så att det under vissa förutsättningar får överstiga
låneunderlaget med värdet av mark, byggnad eller annat som inte
beaktats vid låneunderlagsberäkningen. Vid ombyggnad gäller att låneunderlaget
inte får överstiga det beräknade värdet av huset eller
fastigheten efter ombyggnaden. Pantvärdet får inte heller överstiga det
pantvärde som skulle ha fastställts för motsvarande nybyggnad. Värdet av
huset eller fastigheten torde bestämmas efter vad som kan förräntas
genom hyrorna. Förräntningskravet kommer här sålunda att omfatta inte
bara låneunderlaget för huset utan också ett eventuellt bestående
ingångsvärde.

I de fall där låneunderlaget bestämts som det högsta belopp som kan
förräntas med hyrorna kan sålunda den situation uppstå att tidigare
krediter eller ett ingångsvärde inte kan täckas inom ett pantvärde,
bestämt enligt nu gällande regler.

Bostadssaneringslagen (1973:531) öppnar möjlighet bl. a. att meddela
upprustningsåläggande intill lägsta godtagbara standard beträffande
hyreshus. Bland förutsättningar för sådant åläggande ingår kravet (5 §)
att fastigheten med hänsyn till kostnaden för avsedd åtgärd kan beräknas
ge skäligt ekonomiskt utbyte. Denna prövning innebär (prop. 1973:22, s.
77, CU 1973:20, s. 12—13) att bruksvärdeshyran skall kunna förränta
upprustningskostnaderna. Kan hyran förränta mer än dessa kostnader är
överskjutande del att anse som förräntning av fastighetens ingångsvärde —
ett värde som nu sålunda skall bestämmas med hänsyn till den belastning
som upprustningsskyldigheten innebär. Om hyran inte förräntar de
beräknade upprustningskostnaderna och fastighetens ingångsvärde sålunda
är negativt kan ett yrkande om upprustningsföreläggande inte bifallas.

Även grunderna för beräkning av pantvärde bestäms av Kungl. Maj:t.
Utskottet har förutsatt att låneunderlags- och pantvärdereglerna samordnas
även i här berört hänseende och att därvid beaktas de principer
för beräkning av fastighetsvärde som riksdagen godtagit i samband med
införandet av bostadssaneringslagen. Tilläggslångivning och t. ex. kommunala
subventioner vidgar möjligheterna att även åtgärder för upprustning
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan beräknas ge skäligt ekonomiskt
utbyte.

Härmed sammanhänger även de särskilda svårigheter som uppstår när
saneringen förutsätter ett ägarbyte och köpeskillingen beräknas med
hänsyn till nuvarande avkastning och förräntningsvärden. Den prisnivå
som hittills utbildats torde inte ha påverkats av den fr. o. m. år 1974
gällande saneringslagens grunder. Den kommunala prispolitiken får även
här en avgörande betydelse.

Som förutsättning för bostadslån till såväl ny- som ombyggnad gäller
vidare bl. a. att erforderliga hyror m. m. inte får vara så höga att det
föreligger påtaglig förlustrisk vid förvaltningen. En ytterligare låneförutsättning
är att de beräknade kostnaderna för byggnadsföretaget inte
väsentligt överstiger pantvärdet — en förutsättning som i dessa sammanhang
måste få en till syftet anpassad tillämpning.

CU 1974:13

Kungl. Majit föreslår vidare som en försöksverksamhet att vissa lokaler
får räknas in i pantvärdet i samband med lånebeslut som rör här avsedda
ombyggnader. Förslaget omfattar konsthantverkslokaler, försäljningslokaler
till dessa, konstnärsateljéer, mindre kontor m. m. samt ekonomibyggnader.
En förutsättning skall dock vara att lokalerna i den miljö där
de fanns tidigare utgjorde bostadskomplement.

Nu gäller att lokaler kan räknas in i låneunderlag och pantvärde om
däri tillhandahålls varor eller tjänster till påtaglig nytta för att tillgodose
ett normalt servicebehov i huvudsak för de inom området boende.
Möjlighet finns att därutöver räkna in lokaler i endast pantvärdet om
särskilda skäl föreligger.

Förslagets reella innehåll är svårbedömbart. Utskottet har dock
förutsatt att Kungl. Maj:t inom redan givna befogenheter även i detta
hänseende beaktar syftet att ombyggnaderna skall främja uppkomsten av
levande bostadsmiljöer.

Utskottet tillstyrker sålunda — med hänvisning till vad ovan anförts —
Kungl. Maj:ts förslag i vad avser bostadslånets storlek och läge vid
ombyggnad av kulturhistoriskt och miljömässigt värdefull bebyggelse.

Beträffande villkor för återbetalning av bostadslån gäller följande. Lån
till ombyggnad skall enligt gällande huvudregel amorteras såsom annuitetslån
under det antal år som svarar mot bl. a. husets återstående
användningstid, i regel dock högst 30 år. Då det gäller flerfamiljshus får
amorteringstiden bestämmas till högst 40 år om huset i väsentliga
avseenden uppfyller nybyggnadsstandard, det har ett gott läge, den längre
amorteringstiden behövs för att sänka årskostnaderna och en förlängning
inte leder till påtagligt ökad kreditrisk. På begäran får lånet utgå som
paritetslån om huset fyller ett varaktigt behov, då ombyggnaden i
väsentliga avseenden ger god standard och omfördelningen enligt paritetslånesystemet
behövs för att sänka årskostnaderna. Omfördelningen får i
princip avse endast den del av fastighetskapitalet som motsvarar
låneunderlaget för bostaden.

Utredningen har uttryckt uppfattningen att bostadslån som annuitetslån
i här avsedda fall i regel skulle lämnas med 40-årig amortering. Enligt
de ovan refererade reglerna krävs för detta bl. a. att upprustningsstandarden
i väsentliga avseenden ansluter till kraven i God bostad och
att huset har ett gott läge.

Departementschefen anför (s. 133—134) att uttrycket väsentliga
avseenden ger utrymme för en nyanserad bedömning av standardnivån
och att önskemålen om bevarande av värdefull bebyggelse till rimliga
kostnader och hyror bör ges särskild vikt.

Även enligt utskottets mening bör det vara möjligt att återbetala
annuitetslån för flerfamiljshus över 40 år också då nybyggnadsstandard
inte lämpligen kan krävas. De avsedda bevaringsintressena innebär i sig
att åtgärderna får bedömas i ett långt tidsperspektiv. Det får förutsättas
att principen kan beaktas av länsbostadsnämnden redan vid preliminära
lånebeslut.

Kungl. Maj:ts förslag innebär inte någon ändring i nu gällande regler
för valet mellan annuitetslån och paritetslån. Utskottet återkommer
nedan till förslag som rör bostadslån i förening med tilläggslån.

CU 1974:13

Tilläggslån

Som ovan angetts föreslås ränte- och amorteringsfria tilläggslån utgå
för byggnader som av riksantikvarieämbetet bedömts kunna förklaras
som byggnadsminnen enligt byggnadsminneslagen. Dessa tilläggslån skall
bidra till att finansiera sådana kostnader som inte kan förräntas av
bruksvärdehyrorna eller rimligen inte nu bör belasta låntagaren för
småhus som bebos av honom.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall tilläggslån få lämnas endast när
bostadslånet utgår som annuitetslån. Detta grundas på att tilläggslånen,
som nedan närmare anges, skall kunna sägas upp till förräntning och
amortering om hyrorna — eller bostadsvärdet — ger utrymme därtill och
att dessa möjligheter skulle minska om kostnaderna för underliggande lån
steg i enlighet med paritetslånesystemets avsedda syfte att utjämna
kostnaderna över tiden.

Utgångspunkten för de samlade åtgärderna är syftet att dels tillhandahålla
bostadslån så långt de kan förräntas, dels att, i de fall där
bevaringsintressena har en särskild tyngd, därutöver tillhandahålla stående
kapital. Det ligger i sakens natur att detta kapital skall återbetalas om
och när utrymme därtill ges. Paritetslånesystemet innebär att kostnaderna
för det reguljära fastighetskapitalet utjämnas i tiden så att ett lägre
uttag i början av lånetiden skall kompenseras av senare högre uttag. Därav
följer - som departementschefen anfört — att stigande lånekostnader för
ett paritetslån skulle minska möjligheterna till framtida återbetalningar av
ett tilläggslån. Om paritetslån väljs blir emellertid också följden att den
lägre kapitaliseringsprocenten kan öka möjligheterna att lämna ut lån
inom ett låneunderlag som begränsas av förräntningsmöjligheterna. En
ökning av bostadslånet medför i sin tur en minskning av behovet av
tilläggslån. Jämförelser visar att de ökade möjligheter som paritetslånet
ger då det gäller att förränta ett fastighetskapital i många fall skulle
motsvara tilläggslån intill ca 40 % av låneunderlaget.

Valet av tilläggslån som stödform i nu föreslagen utsträckning synes
bl. a. (s. 135) ha motiverats av erfarenheten att de ofta centralt belägna
kulturhistoriska byggnaderna skulle efter upprustning få en snabbare
värdestegring än övriga fastigheter — dvs. en särskilt utbildad hyresnivå
inom ramen för systemet med bruksvärdeshyror. Ett sådant antagande
skulle kunna tala för att tilläggslån och paritetslån kunde kombineras.

Paritetslånesystemet omprövas f. n. Riksdagen torde senare få behandla
förslag om sättet för återbetalningen av statliga bostadslån. Med
hänsyn därtill och till att det nu framförda förslaget väl tjänar stödets
huvudsyfte har utskottet nu inte någon erinran. Den förskjutning i
medelsbehovet från bostadslån med förhöjt låneunderlag mot tilläggslån
som följer härav torde ha beaktats i beräkningarna av ramar och anslag.
Den begränsning som föreslås av möjligheterna att kräva återbetalning
kan i många fall antas ge lägre kapitalkostnader än vid paritetslån med ca
3 % årlig höjning av kapitalkostnaderna.

CU 1974:13

Departementschefen anför att det f. n. saknas underlag för att
bestämma en gräns för tilläggslånets storlek. Som en riktpunkt vid
handläggningen av låneärendena föreslås gälla att lånet i allmänhet inte
utgår med högre belopp än som motsvarar 40 % av låneunderlaget före
höjningen. Möjlighet att gå längre skall dock finnas om det finns särskilda
skäl därför.

Med föreslagna urvalsmetoder torde en översiktlig vägning av bevaringsintresset
mot beräknade kostnader komma att göras på ett tidigt
stadium. Å andra sidan torde i många fall vissa särskilda kostnader, som
inte direkt ger utslag i ett ökat bruksvärde, kunna bli avsevärda. Kungl.
Maj:ts förslag öppnar möjlighet till en nyanserad bedömning även i denna
del. Låneobjektens karaktär av riksintressen gör en individuell prövning
nödvändig. Denna karaktär av riksintressen utesluter emellertid inte att
byggnaderna har ett betydande intresse även från allmän miljösynpunkt
och att därför ett lokalt engagemang är naturligt. Kommande erfarenheter
av långivningen torde få beaktas vid framtida beslut om låneramar.

Tilläggslånen skall lämnas ut som ränte- och amorteringsfria under tio
år. Efter denna tid skall återbetalning prövas med hänsyn till då
föreliggande hyrespolitiska förutsättningar. Kungl. Maj:ts förslag innebär
att som huvudregel skall gälla att lånet skall återbetalas efter tio år. I
undantagsfall kan ränte- och amorteringsfriheten förlängas i ytterligare
tio år. Eftergift kan medges endast om det föreligger synnerliga skäl
därför. För att undanröja en bedömd risk att vid försäljning av småhus
som bebos av ägaren värdet av tilläggslånet omsätts i pengar föreslås att
tilläggslånet i sådana fall obligatoriskt återkrävs efter tio år. I motionen
1974:578 (c), yrkandet 5, föreslås att de allmänna återkravsvillkoren får
gälla också småhus som bebos av ägaren.

Kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 %, av en räntefri fordran om 100
kr. är 61:35 kr. om den förfaller efter tio år och 37:69 kr. om den
förfaller efter tjugo år.

Utskottet har ingen erinran mot principerna för Kungl. Maj:ts förslag,
vilka ansluter sig till vad som gäller på andra tillämpningsområden. Som
förut berörts torde reglerna syfta till att ge uttryck för den allmänna
principen att det särskilda stödet skall återbetalas om och när möjligheter
finns att göra detta inom avkastningens eller fastighetsvärdets ram.

Beträffande småhus som bebos av låntagaren skall en motsvarande
prövning av förräntningsmöjligheterna göras. Med hänsyn till att
säkerhet ställs och till att i en sådan prövning anledning saknas att ta
hänsyn till eventuellt överpris vid en mellankommande försäljning finns
inte heller anledning att tillämpa särskilda återbetalningsregler för dessa
tilläggslån. Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1974:578, yrkandet 5.

Inteckningssäkerhet för tilläggslån föreslås placeras med nedre gränsen
vid 100 % av pantvärdet för att möjliggöra belåning i förekommande fall
av säkerheten i förmånsrättsläget 85 — 100 %.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget, som inte får anses hindra
lämpliga bestämmelser om säkerhet i övrigt i anslutning till vad som gäller
för bostadslån och förbättringslån.

CU 1974:13

Förfarandet

I fråga om förfarandet föreslås gälla att beslutanderätten såväl i
ärenden om höjning av låneunderlaget som beträffande tilläggslån tills
vidare skall ligga hos Kungl. Maj:t. Kungl. Majit föreslås 'vidare få
bestämma villkoren för betalning av ränta och amortering på uppsagda
tilläggslån på grundval av då gällande regler för bostadslån.

Ett beslut om förhöjt låneunderlag blir i regel beroende av bedömningen
såväl av vilka hyror som kan antas godtas enligt 48 § hyreslagen,
dels av den årliga kapitalkostnaden. Utskottet har utgått från att
lånefrågor som kan lösas inom ramen för de allmänna låneunderlagsreglerna
skall behandlas av länsbostadsnämnd även om byggnaden ingår i
ett kommunalt urval av bevaringsobjekt. Det har vidare förutsatts att
utflyttning av beslutanderätten om förhöjt låneunderlag kan prövas även
om skäl kvarstår för att bibehålla en tilläggslångivning i Kungl. Maj:ts
hand. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet har förutsatt att Kungl. Majit beaktar antikvariska intressen
inte endast i urvalsfrågorna utan även vid utformning av villkor för
utförande och skydd av byggnader och miljöer — allt i den mån det kan
anses motiverat att komplettera kommunernas nuvarande eller senare
befogenheter enligt byggnadslagstiftningen.

Övergångsbestämmelser

Föreslagna övergångsbestämmelser innebär att de nya och ändrade
lånereglerna vilka träder i kraft den 1 juli 1974 får, på sökandens
begäran, tillämpas även i ärende där preliminärt men inte slutligt beslut
meddelats tidigare.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Stödets omfattning

Det statliga stödets omfattning föreslås bestämt genom ramar för åren
1974 och 1975, dels för beslut om förhöjt låneunderlag om 10 milj. kr.
för år, dels för beslut om tilläggslån om 20 milj. kr. för år. Beslutsramarna
för förhöjt låneunderlag anges utgöra en maximerad delram inom
ramen för beslut om bostadslån för ombyggnad och räntebärande
tilläggslån.

Ramarna för tilläggslån möter i och för sig inte någon erinran.

Utskottet har ingen erinran mot stödnivån. Ramar för beslut om
förhöjt låneunderlag bör dock få ett fristående uttryck. Det förhållande
att lånebesluten skall avräknas på gällande medelsram följer redan av
allmänna regler.

De hänsyn som tagits i fråga om ramarna för bostadslån till
ombyggnad m. m., räntefria förbättringslån samt anordnings- och inventariebidrag
till allmänna samlingslokaler talar, liksom den osäkerhet om
lånebehoven som råder i ett inledningsskede, för att de för år 1974
förordade ramarna får överskridas om det behövs av sysselsättningsskäl.

CU 1974:13

Härmed tillgodoses delvis även förslaget i motionen 1974:914, yrkandet
2.

Förnyad prövning

I motionen 1974:914, yrkandet 1, föreslås riksdagen att hos Kungl.
Maj:t anhålla om förnyad prövning av lånevillkoren.

Utskottet utgår från att de bostadspolitiska förslag som aviserats till
årets höstriksdag även innefattar åtgärder för att samordna förslagen med
eljest gällande regler. Även i övrigt har utskottet förutsatt att Kungl.
Maj:t och berörda myndigheter följer utvecklingen och initierar de förslag
som utvecklingen kan påkalla. Motionärernas syfte får anses kunna
tillgodoses utan någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen godkänner i statsrådsprotokollet angivna allmänna
riktlinjer i fråga om urval och planering avseende
upprustning och bevarande av kulturhistoriskt och miljömässigt
värdefull bostadsbebyggelse,

2. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen 1974:578, yrkandet 5, som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
återbetalning av tilläggslån för småhus som bebos av låntagaren,

3. att riksdagen godkänner i statsrådsprokokollet förordade
grunder för statligt lånestöd avseende ombyggnad av kulturhistoriskt
och miljömässigt värdefull bebyggelse, allt i vad de
inte behandlats under 2 ovan,

4. att riksdagen

a. medger att beslut om förhöjt låneunderlag under vart och
ett av åren 1974 och 1975 meddelas intill ett belopp av
10 000 000 kr.,

b. i anledning av motionen 1974:914, yrkandet 2, beslutar
att den under a angivna ramen för år 1974 får överskridas om
det behövs av sysselsättningsskäl,

5. att riksdagen

a. medger att beslut om tilläggslån meddelas intill ett belopp
av 20 000 000 kr. under vart och ett av åren 1974 och 1975,

b. beslutar att den under a angivna ramen för år 1974 får
överskridas om det behövs av sysselsättningsskäl,

c. på kapitalbudgeten under Fonden för låneunderstöd för
budgetåret 1974/75 till Tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull
bostadsbebyggelse anvisar ett investeringsanslag av
10 000 000 kr.,

CU 1974:13 12

6. att riksdagen avslår motionen 1974:914, yrkandet 1.

Stockholm den 19 mars 1974

På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Petersson i Nybro (s),
Wennerfors1 (m), Lindkvist (s), Åkerfeldt (c), Högström (s), Mattsson i
Skee (c), Jadestig (s), Adolfsson (m), Häll (s), Olof Johansson i
Stockholm (c), Claeson (vpk), fru Landberg (s), herrar Håkansson i
Trelleborg (s) och Strömberg i Botkyrka1 (fp).

1 Betr. p. 2-5.

Särskilt yttrande

av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anför:

Utskottet har (s. 6) i samband med bedömningar av möjligheten att
förränta ett fastighetens värde före sanering bl. a. hänvisat till saneringslagens
grunder. Detta innebär ett förordande av att hänsyn inte tas till
fastighetens faktiska marknadsvärde i icke ombyggt skick i den mån det
inte kan förräntas inom avkastningen av den ombyggda fastigheten. En
ombyggnad som konserverar ingångsvärdet kan framtvingas. Syftet är
uppenbart att påverka priserna på saneringsfastigheter i sänkande riktning
genom en värderingsregel som ligger mycket nära konfiskation under hot
om tvångsinlösen. Nya pantvärdesregler har ännu inte utformats av
Kungl. Maj:t. Saneringslagens principer synes inte ha vunnit insteg i den
kommunala prispolitiken. Vi vill emellertid i detta sammanhang bekräfta
vår grundinställning att artificiellt politiska avsteg från marknadsprincipen
endast hindrar fastighetsomsättningen och därmed ofta även en
sanering i privat regi.

Utskottet har vidare (s. 9) behandlat frågorna om återbetalning av
tilläggslån. Utskottet har därvid lagt fast den grundläggande principen att
återbetalning skall ske om och när möjligheter finns att göra detta inom
avkastningens eller fastighetsvärdets ram. Utskottet har emellertid tillstyrkt
Kungl. Maj:ts snävt formulerade förslag. Det bör därför ytterligare
betonas att prövningen efter 10 resp. 20 år bör vara förutsättningslös.
Återbetalning och förräntning skall sålunda endast beslutas om och i den
mån avkastningen vid prövningstillfället lämnar utrymme därför.

GOTAB 74 7196 S Stockholm 1974