Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:185 med förslag till brandlag m. m., jämte motioner (Betänkande 1973:CU30 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 30 ar 1973

CU 1973:30

Nr 30

Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:185 med
förslag till brandlag m. m., jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1973:185 under åberopande av
bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet över civilärenden och lagrådets
protokoll

1. föreslagit riksdagen att antaga förslaget till brandlag,

2. berett riksdagen tillfälle att yttra sig över förslaget till kungörelse
om ändring i brandstadgan (1962:91),

3. föreslagit riksdagen att godkänna att en central myndighet för
räddningstjänst i allmänhet med den organisation och de uppgifter som
förordats i statsrådsprotokollet skall inrättas den 1 juli 1974,

4. föreslagit riksdagen att besluta att statens brandinspektion och
statens brandskola skall upphöra med utgången av juni 1974.

Förslagen i propositionen innebär främst att samhällets ansvar för
räddningstjänsten läggs fast samt att bestämmelser ges om hur verksamheten
skall organiseras och bedrivas. Räddningstjänsten definieras som en
verksamhet som syftar till att vid brand, ras, översvämning, oljeutflöde,
etc. avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i
miljön. Bestämmelserna om räddningstjänsten tas in i en ny brandlag.

Räddningstjänsten skall enligt propositionen i första hand ankomma
på det kommunala brandförsvaret. Kommunernas ansvar vidgas alltså till
att omfatta också annan räddningstjänst än släckning av brand. Bestämmelser
föreslås om den kommunala organisationen, om ledningen av
räddningstjänsten och om befogenhet att vid räddningstjänst företa
ingrepp i annans rätt.

Det förutsätts i propositionen att ansvaret för oljebekämpningen till
havs och i kustvattnen liksom hittills skall ankomma på tullverkets
kustbevakning. Enligt vad som redovisas i propositionen skall tullverkets
ansvar vidgas dels till att omfatta också Vänern och Mälaren, dels till att
omfatta inte bara oljebekämpning utan också åtgärder i nämnda
vattenområden mot löskomna kemikalier m. m.

Tillsyn över kommunernas räddningstjänst skall enligt vad som
föreslås i propositionen utövas dels av länsstyrelserna, dels av en central
myndighet, statens brandnämnd. Brandnämnden bildas genom att statens
brandinspektion och statens brandskola läggs samman. Länsbrandinspektörsorganisationen
avskaffas. Särskilda tjänstemän hos brandnämnden
avses biträda länstyrelserna med teknisk sakkunskap.

Länsstyrelserna får enligt vad som föreslås i propositionen ansvaret för
katastrofberedskapsplanläggningen och för räddningstjänsten vid kata -

1 Riksdagen 1973. 19 sami. Nr 30

CU 1973:30

strofer. Vid katastrof skall länsstyrelsen kunna förordna om tjänsteplikt,
om behovet av arbetskraft för räddningstjänst inte kan tillgodoses på
annat sätt. Länsstyrelsen föreslås vidare få befogenhet att förelägga ägare
eller innehavare av viss anläggning att hålla beredskap med personal och
utrustning. En förutsättning för sådant föreläggande skall vara att det i
samband med verksamheten vid anläggningen föreligger särskild fara för
att utflöde av hälso- och miljöfarlig vara orsakar avsevärd skada på
människor eller i miljön.

I propositionen föreslås också bestämmelser om rätt för kommunerna
till ersättning från staten för kostnader för räddningstjänst och för
sanering av oljeskada.

Med hänsyn till bl. a. det behov av utbildning i räddningstjänst som
förslagen i propositionen medför aviseras en allmän översyn av brandförsvarsutbildningen.
I avvaktan på resultatet av en sådan utredning
föreslås en provisorisk lösning av utbildningsfrågorna.

Den nya brandlagen avses träda i kraft den 1 juli 1974.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1973:

2158 av herrar Stridsman (c) och Johansson i Holmgården (c) vari
hemställs att riksdagen beslutar

1. att avslå de i propositionen 1973:185 föreslagna förändringarna av
ersättning till kommuner för skogsbrandsläckningskostnader,

2. att tröskelbeloppet för ersättning till kommunernas räddningstjänst
i vissa fall sänks till 3 000 kronor i enlighet med vad som anförts i
motionen,

2159 av herr Wennerfors m. fl. (m, s, c, fp) vari hemställs att riksdagen
avslår förslaget om att länsbrandinspektörsorganisationen skall avskaffas.

Utskottet

I propositionen läggs fram förslag till brandlag innebärande att
samhällets ansvar för räddningstjänsten läggs fast. Utskottet finner det
tillfredsställande att samhällets ansvar för räddningstjänsten nu lagfästs
samt att bestämmelser ges för de slag av räddningsingripanden som inte är
reglerade i författning eller på annat sätt. Speciellt viktigt finner
utskottet det vara att räddningsorganen ges skyldighet att ingripa vid
olyckshändelse inte bara för att avvärja och begränsa skada på människor
eller egendom utan även för att avvärja och begränsa skada i miljön. Den
senare typen av ingripanden gäller bl. a. när skadliga vätskor eller gaser
flödar ut. Utskottet har inga invändningar mot att kommunerna ges i
uppdrag att svara för den räddningstjänst som enligt förslaget i
propositionen kommer att omfattas av brandlagen. Inte heller finner
utskottet anledning till erinran mot den uppdelning av räddningstjänsten
på olika samhällsorgan som gjorts i propositionen.

CU 1973:30

1 sina regionala tillsynsuppgifter inom brandförsvaret biträds
länsstyrelserna — utom länsstyrelsen i Gotlands län — av särskilda
experter, länsbrandinspektörer. I 1970 års statsverksproposition (prop.
1970:1, bil. 14, F 1, s. 93—99) föreslog Kungl. Maj:t efter förslag av
brandförsvarsutredningen (stencil C 1969:12) att länsbrandinspektörsorganisationen
skulle ersättas av fyra nya tjänster vid en central enhet vid
statens brandinspektion. De huvudsakliga motiven för förslaget var
önskemålet om större enhetlighet i handläggningen av brandfrågoma
samt önskemålet att undvika de jävsförhållanden som uppstår eftersom
länsbrandinspektören som regel är brandchef i en av länets större
kommuner. Länsbrandinspektören är sålunda bl. a. jävig och förhindrad
att delta i handläggningen hos länsstyrelsen när besvär anförs över ett
brandsyneföreläggande som han i egenskap av brandchef meddelat. Även
i andra fall kan jäv förekomma. På hemställan av statsutskottet (SU
1970:12) avslog riksdagen Kungl. Maj:ts förslag. Statsutskottet framhöll
bl. a. lämpligheten av att pröva Kungl. Maj:ts förslag mot bakgrund av
brandförsvarets anpassning till de då fortgående kommunsammanläggningarna,
räddningstjänstutredningens kommande förslag och möjligheten
att därvid kunna göra ett samlat övervägande.

Räddningstjänstutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU
1971:50) att länsstyrelserna kommer att behöva tillgång till brand- och
räddningsteknisk sakkunskap främst vid prövningen av kommunala
brandordningar, vid handläggningen av vissa besvärsärenden och vid
planläggningen för beredskap vid katastrofer. Utredningen räknade med
att kommunindelningsreformen och en ökad kommunal samverkan
kommer att medföra att flertalet kommuner inom några år har tillgång
till brandteknisk sakkunskap som många kommuner nu saknar samt att
länsbrandinspektörernas rådgivande verksamhet i dessa kommuner därför
kommer att förändras. Länsstyrelsernas tillsynsuppgifter kommer främst
att vara av samordnande karaktär. Slutligen anförde utredningen att
jävsproblemen kommer att bli alltmer påtagliga på grund av den
omfattande kommunala samverkan som förutsätts inom samhällets
räddningstjänst och den i det närmaste genomförda kommunindelningsreformen.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslog utredningen att
länsbrandinspektörsorganisationen skulle ersättas med fyra tjänster vid
den centrala tillsynsmyndigheten. Utredningen fann det inte motiverat
att föreslå särskilda experter för två, eller i flera fall tre eller fyra
länsstyrelser gemensamt.

Efter att i frågan ha redovisat ställningstaganden från en i hög grad
splittrad remissopinion stannar departementschefen nu (prop. 1973:185,
s. 150—152) inför följande förslag. Med hänsyn till föreliggande
jävsproblem — problem som väntas öka på grund av kommunindelningsreformen
— och då det kan befaras att brandcheferna i de större
kommunerna kommer att sakna möjlighet att ägna tillräcklig tid åt
uppdraget som länsbrandinspektör finner departementschefen att man
bör söka åstadkomma en annan lösning än den nuvarande. Departementschefen
instämmer i räddningstjänstutredningens bedömningar att läns -

CU 1973:30

styrelsernas uppgifter inom räddningstjänsten inte kommer att bli så
omfattande att de motiverar särskilda experttjänster ens för två eller flera
länsstyrelser gemensamt. Vidare anser departementschefen utredningens
lösning ha påtagliga fördelar genom att den bl. a. möjliggör uppbyggandet
av en slagkraftig expertorganisation. Länsstyrelsernas behov av brandteknisk
expertis bör därför lösas i enlighet med räddningstjänstutredningens
förslag.

I motionen 1973:2159 hemställs att riksdagen avslår förslaget om
länsbrandinspektörsorganisationens avskaffande bl. a. därför att avskaffandet
enligt motionärerna innebär en betydande grad av centralisering
samtidigt som omorganisationen inte är sakligt motiverad och blir mer
kostnadskrävande. Behovet av lokalt och regionalt placerade experter på
det brandtekniska området blir än mer framträdande genom tillkomsten
av den nya räddningstjänstorganisationen. De i propositionen framförda
nackdelarna av att jäv inträffar finner motionärerna vidare inte vara av
den tyngd att de kan ligga till grund för de föreslagna förändringarna av
länsbrandinspektörsorganisationen.

Utskottet vill för egen del anföra följande om länsbrandinspektörsorganisationen.
I propositionen läggs fram förslag om att statens
brandskola skall inordnas i statens brandinspektion. Den nya myndigheten
— enligt departementschefens förslag benämnd statens brandnämnd
- avses få i uppdrag att vara central tillsynsmyndighet för den
räddningstjänst som ankommer på kommunerna. Vidare skall myndigheten
enligt förslaget i propositionen meddela anvisningar rörande
uppbyggnaden av kommunernas utrustning för räddningstjänst och om
standardisering av sådan utrustning. Som tidigare anförts föreslås
länsbrandinspektörsorganisationen ersättas med fyra tjänster hos den
centrala myndigheten. Kommunindelningsreformen kommer att minska
länsstyrelsens befattning med räddningstjänsten och det förebyggande
brandförsvaret. Därigenom kommer behovet av regionala experter att bli
mindre. Tjänstemännen vid brandnämnden kommer genom sin placering
att på ett annat sätt än vad som är möjligt inom en regional organisation
bidra till att ärenden om räddningstjänst och förebyggande brandförsvar i
skilda sammanhang får enhetliga lösningar. Med den i statsrådsprotokollet
föreslagna organisationen undkommer man dessutom de olägenheter
som uppkommer genom att länsbrandinspektören — om han
samtidigt är brandchef i en av kommunerna i länet — råkar i jäv. Att den
ordning som departementschefen förordar kan ge upphov till nya
jävsproblem vid handläggning av ärenden vid centrala myndigheten bör
utan större svårigheter kunna undvikas.

Den lokala förankring som onekligen blir mindre genom den av
departementschefen föreslagna och av utskottet godtagna ordningen
torde kunna tillgodoses t. ex. genom att en brandchef i någon av länets
kommuner kommer att ingå i den ledningsgrupp som enligt propositionen
(s. 149 och 151) bör organiseras vid varje länsstyrelse och som
avses fä till uppgift att tillföra länsstyrelsen den sakkunskap som behövs
för olika ledningsuppgifter. Vidare bör i sammanhanget erinras om det

CU 1973:30

arbete på regional och lokal nivå som bedrivs inom de s. k. branddelegationerna
vid Svenska kommunförbundets länsavdelningar.

Mot bakgrund av de bedömningar som utskottet ovan redovisat anser
utskottet, i likhet med vad som i propositionen förordats, att länsbrandinspektörsorganisationen
bör avskaffas varför yrkandet i motionen
1973:2159 avstyrks.

Utskottet anser därutöver att de fyra centralt placerade tjänstemännen
inte bör fast knytas som sakkunniga åt vissa bestämda länsstyrelser utan
att tjänstemännen bör stå till förfogande för samtliga länsstyrelser.
Uppdelningen mellan de olika tjänstemännens arbetsområden bör göras
så att möjligheter till specialisering inom räddningstjänstverksamhetens
olika delar tillgodoses i så hög grad som möjligt. Om därutöver — vid det
praktiska arbetet — det skulle visa sig lämpligt att inom myndigheten
fördela vissa arbetsuppgifter regionalt torde detta falla inom myndighetens
bedömning. 1 övrigt har utskottet ingen erinran mot den
föreslagna organisationen. Vad utskottet ovan anfört om inriktningen av
vissa arbetsuppgifter bör riksdagen som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna.

I motionen 1973:2158 yrkas att riksdagen avslår förslagen i propositionen
om förändringar av grunderna för ersättning till kommuner för
kostnader i samband med släckning av skogsbrand. F. n. gäller enligt
kungörelsen om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning
m. m. (SFS 1962:607, ändrad senast 1970:351) att ersättning av
statsmedel utgår till huvudman för brandkår eller brandvärn som utövat
verksamhet för släckning av skogsbrand. Ersättning enligt kungörelsen
utgår enligt schablontaxa som fastställs av statens brandinspektion.
Ersättning utgår inte om kostnaderna är av ringa omfattning. Den
kostnadsgräns som f. n. gäller har av brandinspektionen fastställts till 500
kr. Gränsen har gällt sedan år 1961. Med hänsyn till penningvärdets
förändringar anser departementschefen denna gräns för låg och han
anmäler att han i annat sammanhang ämnar föreslå Kungl. Maj:t att
ersättning skall utgå endast för den del av kostnaden som överstiger
3 000 kronor. Även om det — som anförs i motionen — finns kommuner
med stora skogsarealer finner utskottet den kostnadsgräns som departementschefen
angivit väl avvägd inte minst mot bakgrund av att
kommunerna fått större ekonomisk bärkraft genom de genomförda
kommunsammanläggningarna och skatteutjämningsbidragen. Motionsyrkandet
avstyrks.

I propositionen föreslås även att kommunerna skall ha möjlighet att
om räddningsingripanden — utom skogsbrandsläckning och oljebekämpning
till havs m. m. — medfört särskilt höga kostnader, få ersättning
därför av statsmedel. Avgörande för om ersättningen skall utgå bör vara
dels kostnaden i absoluta tal, dels kostnadens storlek i förhållande till
kommunens ekonomiska förutsättningar. Frågan om ersättning avses bli
prövad från fall till fall. Som allmän princip föreslås dock gälla att de
allra största kommunerna skall få ersättning för räddningsingripande som

CU 1973:30

kostat minst 100 000 kr. medan motsvarande gräns för de ekonomiskt
svagaste sätts vid omkring 10 000 kr.

Med tanke på främst insatser inom fjällräddningen föreslås i motionen
1973:2158 att gränsen för de betalningssvagaste kommunernas möjligheter
att få statsbidrag sänks till 3 000 kr. Enligt förslag till brandlag är
lagen ej tillämplig på fjällräddning. Sådan räddningstjänst handhas av
polisen varför några kostnader för dessa ingripanden inte faller på
kommunerna. Motionsyrkandet avstyrks.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits har inte gett utskottet
anledning till erinran.

Förslaget till kungörelse om ändring i brandstadgan har inte gett
anledning till erinran.

Utskottet hemställer

1. beträffande brandlag att riksdagen för sin del antar Kungl.
Maj:ts förslag,

2. beträffande kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91)
att riksdagen som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

3. beträffande en central myndighet för räddningstjänst i
allmänhet att riksdagen

a. med avslag på motionen 1973:2159 godkänner att en
sådan myndighet med den organisation och de uppgifter som
Kungl. Maj:t föreslagit inrättas från den 1 juli 1974,

b. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört om fördelningen av vissa arbetsuppgifter,

4. beträffande statens brandinspektion och statens brandskola
att riksdagen godkänner Kungl. Maj:ts förslag,

5. beträffande ersättning vid släckning av skogsbrand att riksdagen
avslår motionen 1973:2158, yrkandet 1,

6. beträffande ersättning vid vissa räddningsingripanden att
riksdagen avslår motionen 1973:2158, yrkandet 2.

Stockholm den 27 november 1973

På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp),
Kristiansson i Örkelljunga (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s),
Henrikson (s), fru Olsson i Hölö (c), herrar Claeson (vpk), Jadestig (s),
Annerås (fp), Persson i Karlstad (s) och Adolfsson (m).

CU 1973:30

Reservation

av herrar Tobé (fp), Annerås (fp) och Adolfsson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med
”Utskottet vill” och på s. 5 slutar med ”till känna” bort ha följande
lydelse:

Motionärerna anser att förslaget om avskaffande av länsbrandinspektörsorganisationen
bör avslås av riksdagen nu likaväl som motsvarande
förslag avslogs år 1970. Enligt utskottets mening har inga nya omständigheter
tillkommit eller skäl framförts som föranleder att riksdagen
frånträder sin tidigare grunduppfattning. Betydelsen av det av departementschefen
framförda huvudargumentet att jävsförhållandena är av den
arten att länsbrandinspektörsorganisationen bör avskaffas finner utskottet
överdriven. Enligt av utskottet inhämtade uppgifter från fem
länsstyrelser framgår att inte mer än 10 % av antalet handlagda
brandärenden i de undersökta styrelserna tillsammans kommit från den
kommun i länet i vilken länsbrandinspektören är brandchef och att jäv på
denna grund kunnat uppkomma. Nämnas bör att länsbrandinspektören
inte behöver vara jävig i alla ärenden som kommer från den kommun där
han är kommunal tjänsteman och att procenttalet ovan därför torde vara
att anse som ett maximum. De uppkommande relativt fåtaliga jävsfrågorna
torde även i fortsättningen kunna lösas som hittills, dvs. genom att
länsstyrelsen i regel vänder sig till statens brandinspektion. Utskottet
finner dessutom att utvidgningen av kommunernas ansvar till att omfatta
även andra räddningsingripanden än bränder gör det än viktigare med
regionalt placerade experter. Enligt departementschefens förslag skall den
centrala myndigheten bl. a. utfärda centrala anvisningar rörande räddningstjänsten.
Härvid bör det även med bibehållande av länsbrandinspektörerna
vara möjligt att få till stånd den eftersträvade enhetligheten vid
handläggningen av räddningsärendena på regional nivå. I detta sammanhang
bör vidare erinras att 19 länsstyrelser, nio länsbrandinspektörer och
Sveriges industriförbund av olika anledningar avstyrker förslaget om
centralt placerade experter.

Mot bakgrund av vad som i utskottets yttrande och i motionen
1973:2159 anförts finner utskottet sig böra tillstyrka motionärernas
förslag om bibehållande av länsbrandinspektörsorganisationen. Härvid
bör organisationen av den centrala tillsynsmyndigheten bli föremål för
nya överväganden. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels utskottets hemställan under 3. bort ha följande lydelse:

3. beträffande en central myndighet för räddningstjänst i
allmänhet att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen 1973:2159 som sin mening ger
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 73 5505 S Stockholm 1973