Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:111 angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten, såvitt propositionen hänvisats till civilutskottet, jämte motioner (Betänkande 1972:CU35 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 35 år 1972 CU 1972:35

Nr 35

Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:111
angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten, såvitt
propositionen hänvisats till civilutskottet, jämte motioner.

PROPOSITIONEN

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972:111
dels föreslagit riksdagen

att godkänna de riktlinjer för regionalpolitiken och för hushållningen
med mark- och vattentillgångarna, för vilka statsministern lämnat en
redogörelse till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972,
dels föreslagit riksdagen

1. att godkänna de förslag till

a. uttalande om de allmänna regionalpolitiska målen,

b. ramar för planeringen av verksamheten i länen och

c. plan för utveckling av den regionala strukturen,

om vilka Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29
september 1972 fattat beslut,

2. att besluta om ett regionalpolitiskt handlingsprogram i enlighet
med det av Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29
september 1972 fattade beslutet,

dels berett riksdagen tillfälle

att avge yttrande över det förslag till riktlinjer för hushållningen med
mark och vatten, om vilket Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet
för den 29 september 1972 fattat beslut,
dels föreslagit riksdagen

att godkänna det förslag till riktlinjer för organisationen för en fysisk
riksplanering, om vilket Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet
för den 29 september 1972 fattat beslut,
dels föreslagit riksdagen

att antaga de på de angivna riktlinjerna grundade lagförslag, om vilka
Kungl. Majit enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för den 20
oktober 1972 fattat beslut,
dels berett riksdagen tillfälle
att avge yttrande över de förslag till

a. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) och

b. kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),
om vilka Kungl. Majit enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för

den 20 oktober 1972 fattat beslut,

Propositionen har hänvisats till inrikesutskottet beträffande regionalpolitiken
och till civilutskottet beträffande den fysiska planeringen.

Civilutskottet har behandlat propositionen såvitt angår första dels -

1 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

satsen i fråga om hushållningen med mark och vattentillgångarna samt de
fyra sista cte/r-satserna. I övrigt har propositionen behandlats av inrikesutskottet
i betänkandet InU 1972:28.

I propositionen läggs fram förslag om ett regionalpolitisk! handlingsprogram
för hela landet och riktlinjer för hushållningen med mark och
vatten.

Det regionalpolitiska handlingsprogrammet grundas på länsprogram
1970, som länsstyrelserna har upprättat i samverkan med kommunerna
och som lades fram i slutlig form vid årsskiftet 1971-1972. Insatserna
för att förverkliga de långsiktiga och ambitiösa mål för regionalpolitiken
som ställdes upp av 1964 och 1970 års riksdagar måste fortsätta för att
de regionala obalansproblemen skall få godtagbara lösningar. Propositionens
utgångspunkt är därför att arbetet på att tillförsäkra människorna
i olika delar av landet så långt möjligt likvärdiga levnadsbetingelser måste
fullföljas med all kraft.

I propositionen preciseras de regionalpolitiska målen mer än som skett
tidigare. Sammanfattningsvis uttalas att våra successivt ökade resurser
målmedvetet skall utnyttjas för att i länen bygga upp orter av olika
karaktär som inbördes kompletterar varandra så att de i möjlig mån kan
ge människorna samtidig tillgång till yrkesarbete, god service och en
positiv yttre miljö. Till ledning för planeringen i länen och för
fördelningen av de samhälleliga resurserna mellan dessa föreslås ramar i
form av befolkningstal för tiden t. o. m. år 1980. Planeringstalen anger
det intervall inom vilket utvecklingen förutsätts ligga. I länen inom det
allmänna stödområdet, vilka nu har uttalade regionala obalansproblem,
bör planeringen grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980.
Utanför stödområdet bör planeringen inriktas på vad en rimlig prognos
för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfrämjande
åtgärder. I fråga om storstadsområdena förutsätts någon dämpning av
tillväxttakten.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslag som lagts fram i
länsprogrammen förordas i propositionen en plan för utveckling av den
regionala strukturen. I denna beskrivs vilka funktioner olika orts- och
regiontyper bör fullgöra i regionala sammanhang. Följande ortstyper
anges: storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra.
Vid sidan av de tre storstadsområdena redovisas 22 primära centra
och ett sjuttiotal regionala centra. Övriga huvudorter i kommunerna
enligt den snart genomförda kommunindelningen betecknas kommuncentra.

Regionalpolitiken arbetar med ett brett register av åtgärder. Åtgärderna
berör många olika former av samhällsaktivitet som har betydelse för
den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning. Regionalpolitiken
arbetar därför inte enbart med medel som direkt syftar till att
påverka den regionala utvecklingen — lokaliseringsstöd — utan i lika hög
grad med effekterna av den offentliga sektorns expansion och regionala
utveckling. En rad konkreta åtgärder inom olika samhällssektorer
förutskickas i propositionen för att förverkliga den förordade regionala

CU 1972:35

strukturen. Åtgärderna berör bl. a. reformerad skatteutjämning, utlokalisering
av statlig verksamhet, industripolitiska åtgärder, åtgärder på
trafikområdet, förbättrat regionalpolitisk! stöd och särskilda åtgärder i
glesbygderna. I fråga om vissa regionala centra och kommuncentra,
främst inom inre stödområdet, förutsätts särskilda åtgärder efter hand bli
nödvändiga för att människorna där skall få tillgång till en tillfredsställande
service.

Övervägandena om hushållningen med mark och vatten innefattar
vissa allmänna riktlinjer för lokal och regional planering i sådana fall då
anspråken på naturresurser från olika verksamhetsområdens sida står i
konflikt med varandra. De verksamheter som behandlas är främst de
areella näringarna, friluftsliv, fritidsbebyggelse, vetenskaplig naturvård,
kulturminnesvård och sådan industri som har särskilda behov av
naturresurser eller förorsakar betydande miljöstörningar. Vidare anges
riktlinjer anknutna till geografiska områden, främst kusterna, fjällen och
älvdalarna. Genom dessa riktlinjer avgränsas för det första områden vilkas
vetenskapliga och rekreativa värde i riksperspektiv bedöms vara sådant att
större miljöstörningar, t. ex. genom lokalisering av miljöstörande industri,
inte bör få komma till stånd. Dessa riktlinjer bör bli långsiktigt
bestämmande för naturresurshushållningen och inte frångås utan att
synnerliga skäl föreligger. För det andra anges vissa riktlinjer för
lokalisering av den behandlade industrin. Dessa riktlinjer måste kunna
revideras bl. a. med hänsyn till den tekniska utvecklingen.

Riktlinjerna skall detaljeras och preciseras i ett fortsatt planeringsarbete
inom län och kommuner. Väsentliga avsteg från riktlinjerna bör inte
kunna göras utan riksdagens hörande. 1 propositionen anges huvuddragen
i organisationen av det fortsatta arbetet med att dels fullfölja planeringsriktlinjerna,
dels vidareutveckla den fysiska riksplaneringen inom ramen
för en mera integrerad samhällsplanering. Ett fortlöpande samarbete
mellan stat och kommun förutsätts.

I propositionen läggs också fram förslag till lagstiftning som skall säkra
att planeringsriktlinjerna fullföljs i den kommunala planeringen och vid
beslut om lokalisering av viss industri. I detta syfte föreslås att regeringen
skall kunna lämna direktiv rörande en kommunal översiktsplanering och
att regeringen skall överta avgörandet i frågor om var sådan industri får
förläggas.

Vidare föreslås lagändringar för att stärka samhällets, i synnerhet
kommunernas, ställning i den lokala planeringen. Enligt förslaget skall i
fortsättningen all bebyggelse föregås av en prövning av var och när den
från allmän synpunkt bör få komma till stånd. För att motverka
markspekulation och opåkallad markvärdestegring föreslås att vid bl. a.
generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning i
framtiden skall utgå för faktiska intrång som kan förorsakas av
planeringen men inte, som f. n. är fallet, för bortfall av förväntningsvärden.

CU 1972:35

MOTIONERNA

Utskottet har i detta sammanhang behandlat

dels den under allmänna motionstiden väckta motionen 1972:

781 av herr Magnusson i Grebbestad m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag som
syftar till att de kommuner vars mark i stor utsträckning skall användas
för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv ges ekonomisk kompensation i
form av årligt tillskott av statliga medel för de extra kostnader detta
medför för kommunerna,

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna 1972:

1775 av herr Johanson i Västervik (s) vari hemställs att riksdagen
beslutar att industri med begränsad nedsmutsningseffekt kan prövas bli
lokaliserad till sådan del av Kalmar läns kustområde som på grund av
oläglighet icke kan beräknas tas i anspråk för bad-eller friluftsverksamhet,

1 782 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) vari hemställs

1. att förslaget om lagstiftning ang. lokalisering av viss industri
(byggnadslagen 136 a § med åtföljande följdändringar i bl. a. miljöskyddslagen)
avslås,

2. att riksdagen, därest yrkandet ovan inte skulle bifallas, beslutar att
ersättning skall utgå när etableringstillstånd vägras inom planlagt område
och hinder mot anläggningen inte föreligger enligt miljöskyddslagens
normala tillåtlighetsregler,

1786 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl. (c, fp, m, vpk) vari hemställs
att riksdagen i sitt yttrande över det av civilministern anmälda förslaget
till riktlinjer för ”Hushållning med mark och vatten” måtte i fråga om
älvdalarna i södra Norrland uttala sig i enlighet med vad i motionen
anförts,

1 788 av herr Hamrin (fp) vari hemställs att riksdagen måtte besluta att
vid utarbetandet av riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet inom län
och kommuner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:1 11
hänsyn skall tagas till i motionen framförda synpunkter rörande
lokalisering av icke miljöstörande industri,

1795 av herr Magnusson i Grebbestad m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla att
Kungl. Maj:t i samverkan med berörda kommuner måtte vidta särskilda
åtgärder för att kompensera uteblivna arbetstillfällen från företag som
haft för avsikt att etablera verksamhet till s. k. bevarandeområden men
som till följd av riksdagens beslut i anledning av proposition 1972:111 ej
kan fullfölja sina planer,

1798 av herr Nordgren (m) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna vad i motionen anförts,

1800 av fru Sundberg (m) vari hemställs att riksdagen vid behandlingen
av proposition 1972:1 1 1 anhåller om utredning i syfte att klargöra

CU 1972:35

hur högproduktiv jordbruksmark för framtiden skall kunna behållas för
jordbruksdrift,

1805 av herrar Karl Bengtsson i Varberg (fp) och Källstad (fp) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger till känna att kommunerna
låter verkställa en översyn av tillgångar på markområden som är lämpliga
för skolornas exkursionsverksamhet och i samband därmed verkar för att
välbelägna och tillräckligt stora naturområden kommer att bevaras för
framtiden med hänsyn till skolornas behov,

1807 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen

1. beslutar om uppskov med behandlingen av propositionen 1972:1 1 1
bilaga 2 och 3 Hushållning med mark och vatten,

2. ger Kungl. Maj:t till känna vad som anförts i motionen under punkt
1 angående riktlinjer rörande hushållning med mark och vatten och under
punkt 2 angående den fortsatta riksplaneringens uppgifter och organisation,

3. avslår de i propositionen föreslagna ändringarna av 18 a, 22, 83,
137-139 och 142 §§ byggnadslagen, 25-28 och 36 §§ naturvårdslagen,
55, 61-62 §§ väglagen, 102 § lagen om enskilda vägar, 2, 6, 9, 14, 33
och 35 §§ miljöskyddslagen, och 5, 7, 11 och 12 §§ byggnadsminneslagen
samt avslår förslaget såvitt avser 136 a § byggnadslagen,

4. beslutar att 11 § första stycket i förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen skall erhålla följande lydelse:

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av
generalplan, där sådan enligt av Konungen meddelad föreskrift skall finnas
eller eljest erfordras, må Konungen förelägga kommunfullmäktige viss tid
inom vilken sådan plan skall vara antagen. Ställa kommunfullmäktige sig ej
föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen efter hörande av kommunfullmäktige
låtapa kommunens bekostnad upprätta generalplan, dock att
kostnaden skall bäras av statsverket, därest generalplan upprättas endast till
främjande avi 10 § första stycket omförmält syfte.

1809 av herr Ekinge (fp) vari hemställs att riksdagen vid avgivandet av
yttrandet till Kungl. Majit över riktlinjerna angående hushållningen med
mark och vatten anför vad i motionen framhållits beträffande etablering
av miljöstörande industrier i Nyköping-Oxelösund samt att beträffande
eventuell ytterligare utbyggnad av Marvikens kraftverk, sådan bör
bedömas som nyetablering,

1812 av herr Fälldin m. fl. (c) vari — såvitt motionen hänvisats till
civilutskottet (yrkandet 2 b) — hemställs att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 111 måtte hemställa hos Kungl. Maj :t om att förslag
till länsdemokratireform snarast möjligt förelägges riksdagen, så att i
motionen föreslaget uttalande av riksdagen om att den regionala
utvecklingsplaneringen skall handhas av länskommunalt organ kan
realiseras,

CU 1972:35

1813 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den fysiska planeringen
som anges i motionen,

2. att riksdagen i sitt yttrande över av civilministern angivna
planeringsriktlinjer m. m. som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad
som anges i motionen beträffande

a. att alla kommuner skall kunna bli föremål för prövning vid val av
lokaliseringsort för den i den fysiska riksplaneringen behandlade industrin,

b. vikten av att i det fortsatta planeringsarbetet för fritids- och
rekreationsområden tillmäta jordbruket större betydelse,

c. angelägenheten av att lokalisera bebyggelse, såväl i form av
fritidsbebyggelse som för fast boende, i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse,

3. att riksdagen för sin del antar förelagda lagförslag och motiveringar
med de ändringar som angivits i motionen beträffande

a. kommunernas ökade roll i det fortsatta planeringsarbetet,

b. kommunernas rätt att själva bedöma vilken omfattning i de olika
fallen generalplanen eller annan översiktlig plan bör ha för att utgöra
tillräcklig grund vid lämplighetsbedömning av bebyggelseutvecklingen,

c. byggnadsnämndernas rätt att bevilja dispens från detaljplanekravet
för viss tätbebyggelse,

d. främjande av bebyggelse under den period som åtgår för kommunerna
att åstadkomma generalplaner eller andra översiktliga planer,

e. beräknande av inlösens- och ersättningsrätt i övergångsbestämmelserna
till byggnadslag och naturvårdslag utifrån 1972 års taxeringsvärde
med avdrag för restvärde i vissa fall,

4. att vederbörande utskott ges i uppdrag att utarbeta erforderlig
författningstext,

1817 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att till grund för den fysiska riksplaneringen
bör ligga de riktlinjer, som anges i motionen, varvid särskilt bör
understrykas

a. att grundläggande för riksplaneringens utformning skall vara ett
ekologiskt betraktelsesätt,

b. att de stora nationella värden som vår fjällvärld representerar blir
föremål för en aktiv planering i bevarande syfte,

c. att vattenkraftsutbyggnad ej bör tillåtas i hittills oexploaterade älvoch
sjösystem,

d. att lokalisering av särskilt miljöfarlig industri på Västkusten bör
tillåtas endast i undantagsfall,

e. att riksplanearbetet i inlandet nu prioriteras,

2. att riksdagen hos Kungl. Majit begär att en parlamentarisk nämnd
tillsätts med uppgift att följa det fortsatta riksplanearbetet och delta i
beredningen av riksplanebeslut i enlighet med vad som anges i motionen,

3. att riksdagen hos Kungl. Majit begär en årlig information om

CU 1972:35

riksplanearbetets fortgång,

4. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

a. att en fortsatt naturvårds- och kulturvårdsinventering genomförs,

b. att landets vattentillgångar inventeras och en plan för vattenhushållningen
upprättas,

c. att landets samlade grustillgångar inventeras och klassificeras samt
att en plan för grusexploateringen upprättas med utgångspunkt i att sten
och berg kan utnyttjas som ersättningsmaterial,

5. att riksdagen uttalar att de ekologiska storprojekten Energiflöde och
dynamik i Östersjöns ekosystem resp. Barrskogslandskapets ekologi, vilka
kan ge kunskapsunderlag av avsevärd betydelse för riksplanearbetet, bör
genomföras,

6. att riksdagen uttalar att prövningen av glesbebyggelse skall ske i
sådana former att den ej blir betungande för den sökande och att
rättssäkerheten garanteras,

7. att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförs om
koncessionprövning av industrilokalisering,

8. att riksdagen beslutar att ersättnings- och inlösenrätten bör anknytas
till hinder i markens tillåtna användning,

9. att riksdagen uttalar att en översyn av taxeringsvärden som är
baserade på förväntningsvärden genomförs,

1818 av herr Helén m. fl. (fp) vari — såvitt motionen hänvisats till
civilutskottet — hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

(14.) att riksdagen uttalar att landstingens förvaltningsutskott får
förstärkt ställning som remissinstans vid fördelningen av resurser inom
länen,

1819 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari — såvitt motionen hänvisats
till civilutskottet - hemställs att riksdagen - i enlighet med vad som anförts
i motionen samt med avslag på proposition 1972:111 i motsvarande delar —
hos regeringen begär förslag till ny region- och planpolitik innefattande
följande principer och förslag:

(7.) en prioritering i det teknologiska utvecklingsprogrammet samt en
skärpning av lagstiftningen i syfte att framtvinga hinder mot miljöskadliga
produktionsmetoder och att skapa förutsättningar för regional
spridning av tunga och hittills miljöfarliga industrier,

(10.) nya huvudprinciper för den fysiska riksplaneringen i enlighet
med vad som anförts i motionen,

1820 av herr Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om påskyndande av pågående utredningar så att riksdagen
snarast möjligt får tillfälle ta ställning till frågan om

1. länsstyrelser helt bestående av lokalt valda förtroendepersoner,

2. län som är rimligt stora och näringspolitiskt anpassade,

1821 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) vari anhålles
att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer att undervisningens behov av
exkursionsområden beaktas från statens sida i det kommande samarbetet

CU 1972:35

mellan stat och kommun när det gäller markplaneringen,

1823 av herr Lundberg (s) vari — såvitt motionen hänvisats till
civilutskottet — hemställs att riksdagen i anslutning till proposition
1972:1 1 1 om regional utveckling och hushållning med mark och vatten
måtte besluta:

1. att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att regeringen snarast
möjligt måtte förelägga riksdagen förslag till att kronan vid bruk som
nedlagts måtte återkräva kronans egendom, och eventuell ersättning för
senare uttagna nyttigheter, på ett liknande sätt som skedde i det av
landshövdingen Curry Treffenberg den 22 april 1873 undertecknade
betänkandet om socialisering av två fastigheter i Norrland, omfattande
ett område om ca ”160 mils längd och 1,5-2,5 mils bredd”,

2. att regering och myndigheter ålägges att bevaka kronans äganderätt
till älvar och vattendrag, som i landslag och grundlag föreskrives, och att
allmogens av ålder gällande urminnesrätt av myndigheter och rättsväsende
uppmärksammas och respekteras, och att bolagens utbyggnad av
vattenfallen i Ljusnan och Dalälven förbjudes, eftersom äganderätten
ligger hos kronan,

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning
och förslag att hindra markvärdestegring för all mark och allt vatten, och,
om sådan sker, markvärdestegringen skall tillfalla kronan och kommunerna,
och att markpriserna åsättes ett grundpris ej överstigande det markpris
som betalas för god jordbruksjord; att beträffande grustäkterna, f. d.
impediment som tillhör kronan, om de från naturvårdssynpunkt skall
fredas, ersättning icke skall utgå, och i övrigt, om ersättning skall utgå,
samma ersättning söm för mark ovan angives utgår,

4. att 1950 års lag om gräns mot vatten, fiskerättslagen, ersättning för
s. k. intrång i fiskerätt revideras, med hänsyn till gamla, allmogen
tillkommande urminnesrätter; och att det undersökes hur miljonrullningen
för s. k. intrång i fiskerätt kunnat utgå, samt om äganderätten till de
överbetalade och till 1950 av kronan ägda vattnen nu är klarlagd och kan
redovisas,

5. att Kungl. Maj:t nu utreder och kommer med förslag om ett
nedläggande av kammarkollegiet och att dess akter överlåtes till annan
museal institution, och att all remissverksamhet upphör,

(7.) att utskottet vid behandlingen av propositionen måtte beakta de i
motionen framförda synpunkterna,

1824 av herrar Mattsson i Skee (c) och Mattsson i Lane-Herrestad (c)
vari hemställs att riksdagen vid behandling av proposition 1972:1 11
bilaga 2 och 3 måtte uttala att planeringsprincipen om ett obrutet
kustområde i norra Bohuslän samt förslaget om att inga nya industriområden
skall öppnas på Västkusten inte utgör hinder för att som
industrimark reserveras ett område vid Idefjorden,

1825 av herr Nilsson i Agnäs (m) vari hemställs att riksdagen vid
behandling av proposition 1972:1 1 1 bilaga 2 och 3 Hushållning med

CU 1972:35

mark och vatten beslutar att odlad jord och god odlingsbar jord icke får
användas så att jordbruksproduktion förhindras samt att vederbörande
utskott utarbetar nödig lagtext,

1830 av herr Oskarson (m) vari — såvitt motionen behandlas av
civilutskottet (yrkandet 3 a) - hemställs att riksdagen som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna att huvudansvaret för den kommunala
planeringen och utvecklingen även i framtiden åvilar kommunens
beslutande organ och att dessa tillförsäkras största möjliga handlingsfrihet,

1832 av herrar Schött (m) och Kronmark (m) vari hemställs att
riksdagen vid utarbetandet av riktlinjer för riksplanearbetet och för
regionalpolitiken tar hänsyn till de särskilda skäl som föreligger för att
vissa områden av Kalmar län behandlas positivt när det gäller stimulans åt
miljövänlig industri m. m.,

1834 av herr Tobé m. fl. (fp, m) vari hemställs att riksdagen för sin del
antar ändringar i byggnadslagen och naturvårdslagen som inte knyter
inlösenskyldighet endast till hel fastighet.

UTSKOTTETS YTTRANDE

1. Behandlingsfråga

I motionen 1972:1807 har hemställts att riksdagen beslutar om
uppskov med behandlingen av propositionen i här förevarande del. Utan
att särskilt yrkande framställts har vidare i motionen 1972:1823 anförts
den åsikten att riksdagen, för att inte handla under trycket av tidsnöd,
bör skjuta upp behandlingen av propositionen till vårriksdagen.

Den principiella utgångspunkten för förslagen i denna del har varit
känd sedan årsskiftet 1971 — 1972 och föremål för en livlig debatt. Vissa
utredningsförslag har varit tillgängliga även dessförinnan. Motionstiden
har förlängts inom de gränser som riksdagsordningen medger. Med hänvisning
till det anförda och efter samråd med inrikesutskottet avstyrker
civilutskottet bifall till motionen i denna del.

2. Allmänna riktlinjer

Kungl. Maj:t har bl. a. föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer
för hushållningen med mark och vatten, för vilka statsministern
redogjort.

Vad sålunda anförts om behovet och angelägenheten av en fysisk
planering i riksperspektiv kan utskottet helt ansluta sig till.

Utskottet kan vidare helt dela den framförda uppfattningen att de
planeringsriktlinjer som nu bör fastställas skall ta sikte på sådana
naturtillgångar där rikssynpunkerna och den stora allmänhetens intressen
har stor tyngd. Detsamma gäller vad som närmare anförts om riktlinjernas
allmänna utformning.

CU 1972:35

Denna begränsning av planeringsriktlinjernas inriktning till områden
och företeelser där konflikter med riksintressen i första hand uppkommer,
får anses helt naturlig i ett i princip decentraliserat ekonomiskt
system. Utskottet avstyrker i detta sammanhang motionen 1972:1819 i
vad avser kravet på en vidgning av planeringen till att avse all disposition
av naturresurser. Motionärernas syften att tillgodose allmänna intressen
uppfylls i de förutsebara konkurrenssituationerna. Det bakomliggande
kravet på ett radikalt förändrat ekonomiskt beslutssystem bör enligt
utskottets mening inte ytterligare behandlas i detta sammanhang.

I fråga om dessa planeringsriktlinjers uttryck och genomslagskraft
ansluter sig utskottet till meningen att de bör bli vägledande för Kungl.
Maj:t och underställda myndigheter och att det får förutsättas att de
beaktas och följs även vid kommunala beslut om markanvändningen. Då
riktlinjerna konkretiserats direkt eller i en fortsatt planering bör
lagstiftning säkra planeringsintentionernas genomförande. Enligt utskottets
mening bör denna praktiskt genomförbara syn tillgodose även de
önskemål som framställts i motionen 1972:1819 om rättsligt bindande
regler. I detta sammanhang får även hänvisas till vad nedan (s. 29) anförts
om bygglagutredningens uppgifter.

Den angivna lagstiftningen utgår bl. a. från den av en riksdagsmajoritet
tidigare godtagna principen att all bebyggelse skall föregås av en prövning
av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. Denna
princip i förening med syftet att även på andra sätt stärka samhällets
ställning i bl. a. miljövårdsplaneringen ansluter till vad som numera synes
ha blivit en allmänt omfattad ståndpunkt.

Vad som anförs i motionen 1972:1807 om att den enskilde
markägarens rätt inte får kränkas — vilket i och för sig är obestritt — har
dock i nämnda motion getts en tolkning i fråga om ersättningar m. m.
som enligt utskottets mening skulle innebära att de nämnda planeringsintentionerna
skulle försvåras, fördröjas eller helt omintetgöras. Utskottet
återkommer nedan (s. 38-39) till denna frågeställning.

Det kan knappast ifrågasättas att intressen av rikskaraktär, vilka
godtagits som allmänna, måste hävdas av staten. Därav följer att även
vissa frågor som nu avgörs helt av kommunerna kommer att kräva
avgörande av statliga organ. Statsministern har betonat, att detta inte får
leda till en stel statlig kontroll eller styrning utan bör komma till uttryck
i ett mer utvecklat samarbete mellan stat och kommun. Utskottet
ansluter sig till och stryker för sin del också under denna uppfattning.
Det bör dock också betonas att statens handlande i dessa frågor inte skall
resultera i tillfälliga kompromisslösningar utan bestämmas av de planeringsriktlinjer
som riksdagen kan komma att uttala sig för. Det är enligt
utskottets mening av väsentlig betydelse att klara och godtagna långsiktiga
intressen inte får vika för antagna fördelar på kort sikt. Utskottet har
anledning förutsätta att kommunernas ökade ansvar och vidgade befogenheter
inom den översiktliga planeringen kommer att ytterst garantera en
sådan utveckling och att möjliggöra att denna utveckling får bredaste
möjliga demokratiska förankring. På detta sätt, genom ett vidgat

CU 1972:35

ansvarsområde för både stat och kommun och genom en strävan att
förbättra såväl beslutsunderlag som metodik, kan möjligheter skapas för
att förankra målinriktade synteser i en bred demokratisk opinion.

Utskottet tillstyrker med hänvisning till det här anförda att riksdagen
godkänner de av statsministern angivna riktlinjerna för en fysisk
riksplanering m. m.

3. Riktlinjer för hushållningen med mark och vatten

3.1 Utgångspunkter och mål

3.1.1 Allmänt

Utskottet har ovan uttalat sig om de allmänna riktlinjer för hushållningen
med mark och vatten för vilka statsministern redogjort och som
riksdagen föreslagits godkänna. Riksdagen har vidare beretts tillfälle att
avge yttranden över av civilministern närmare utvecklade planeringsriktlinjer.
Dessa avses även utan uttryckligt stadgande i lagens form bli
vägledande för Kungl. Majit och underställda myndigheter vid alla beslut
om sådan markanvändning som riktlinjerna avser. De förutsätts likaledes
bli vägledande för kommunernas motsvarande beslut. 1 den mån dessa
planeringsriktlinjer utformas som klart uttalade direktiv och då de
preciseras genom fortsatt planeringsarbete avses lagstiftning säkra att de
fullföljs i den kommunala planeringen och vid beslut om lokalisering av
viss industri. Fråga om denna lagstiftning behandlas av utskottet i ett
senare avsnitt.

3.1.2 Behovet av och syftet med en fysisk riksplanering Utskottet

har tidigare anslutit sig till uppfattningen att en fortlöpande
fysisk riksplanering är angelägen för att tillgodose behovet att bättre
överblicka naturresurserna och öka möjligheterna att styra hushållningen
med dessa.

Den fysiska riksplaneringens närmare uppgifter och syfte har preciserats
av civilministern. Efter kartläggningar och analyser skall, i den mån
det är motiverat av riksintressen, allmänna riktlinjer dras upp för
hushållningen med sådana naturtillgångar som är eller kan väntas bli
efterfrågade av skilda intressen eller som är särskilt känsliga för
miljöpåverkan. Dessa planeringsriktlinjer skall dels avse utnyttjandet av
vissa grovt avgränsade geografiska områden, dels vara av mer allmän
karaktär. 1 det senare fallet skall de syfta till att, förutom att utgöra en
utgångspunkt för de nyssnämnda geografiskt inriktade riktlinjerna, tjäna
till ledning för den regionala och lokala planeringen även i andra delar av
landet.

Det bör i detta sammanhang noteras att den planeringsaktivitet som
direkt föranleds av den fysiska riksplaneringen — dvs. här aktuella
planeringsriktlinjer och deras fortsatta konkretisering — tids- och
innehållsmässigt måste samordnas med aktivitet med delvis andra

CU 1972:35 12

utgångspunkter. Sålunda får kommunerna direkta ytterligare uppgifter i
arbetet att lägga fast översiktliga bedömningar av marks lämplighet för
glesbebyggelse. Statens planverk har vidare initierat strävanden att i en
s. k. ”vidgad generalplanering” - dock inte generellt anknuten till BL:s
generalplaneinstitut — få fram en översiktlig fysisk planering i kommunerna,
samordnad med annan planering, inklusive den sociala. Utskottet
berör dessa frågor ytterligare i samband med behandlingen av förslag
angående den fortsatta fysiska riksplaneringens uppgifter, (s. 26—29)

3.1.3 Vissa grundläggande utgångspunkter

Frågorna om på vilket sätt man i planeringen skall beakta bedömningar
av ekologisk art, miljöutvecklingen i stort och önskemålet om
fortsatt ekonomisk tillväxt är, som departementschefen anfört, av
grundläggande betydelse.

Utskottet ansluter sig till meningen att en tillämpning av ett
ekologiskt synsätt får anses innebära att den fysiska planeringen
skall medverka till att samhällsutvecklingen sker inom de ramar
som naturresurserna och naturmiljön anger så att förutsättningar ges för
rika biologiska utvecklingsmöjligheter. Detta innebär bl. a. att ökade krav
ställs på produktionstekniken och att restriktioner måste ställas upp. Om
denna utgångspunkt råder fullständig enighet.

I praktiska planeringsavgöranden uppstår svårigheter i tillämpningen
av den nämnda utgångspunkten: kunskapsunderlaget är ofullständigt,
utvecklingen av en ny teknologi tar avsevärd tid och skilda meningar förs
fram om hur de restriktiva reglerna skall preciseras — särskilt då de i
konkreta situationer ställs mot aktuella bedömningar av en allmän eller
lokal arbetsmarknadssituation.

Departementschefens slutsats i denna del är att det är angeläget att en
ekologisk grundsyn tillämpas på alla samhällsnivåer. Han nödgas dock
konstatera att denna ekologiska grundsyn inte är möjlig att tillämpa fullt
ut i dag på grund av de ovan angivna svårigheterna. Riktigheten av detta
konstaterande kan självfallet inte bestridas. De förslag som lagts fram i
propositionen 1972:1 11 är emellertid ett avgörande steg mot möjligheter
att få en ekologisk grundsyn beaktad i tidigare planeringsavgöranden och
därmed bort från en rovdrift på naturtillgångarna. Inte minst får hänsyn
tas även till att frågeställningen kommit in i övergripande och fastlagda
handlingslinjer för samhällets aktiva agerande.

1 motionen 1972:1817 föreslås riksdagen särskilt stryka under att ett
ekologiskt betraktelsesätt skall vara grundläggande för riksplaneringens
utformning. Vad utskottet har uttalat torde innebära att motionärernas
intresse är tillgodosett.

Bristerna i det grundläggande kunskapsmaterialet bör så långt som
möjligt undanröjas. Enighet råder om att forskning och planering bör
inriktas på att mer välgrundade ekologiska överväganden så snart som
möjligt kan inlemmas i beslutsunderlaget. Utskottet behandlar nedan
(s. 28-29) mer konkreta överväganden i detta syfte. Utskottet vill dock,

CU 1972:35

liksom civilministern, redan i detta sammanhang betona vikten av att
hänsyn tas till nu känt kunskapsmaterial.

Huvudprincipen bör vara att restriktivitet skall iakttas när det gäller
ytterligare påfrestningar på naturmiljön. Restriktioner i fråga om ingrepp
i eller påfrestningar på naturmiljön måste sålunda fortfarande vidmakthållas.
De planeringsriktlinjer som förordas innebär konkretiseringar av
denna princip. Miljölagstiftningen i övrigt får enligt utskottets mening
fortfarande en central roll i detta sammanhang och förutsätts bli föremål
för fortsatt uppmärksamhet, bl. a. genom den år 1971 tillsatta utredningen
rörande kostnaderna för miljövård (Jo 1971:8).

Utvecklingen av den allmänna teknologin och reningstekniken kan
förhoppningsvis ge vidgade handlingsmöjligheter. Det bör dock — även
med konkreta framsteg för ögonen - inte nu dras den slutsatsen av en
framtida utveckling på detta område att miljöeffekterna kan tillmätas
minskande betydelse.

Vad som anförts i motionen 1972:1819 om en prioritering av det
teknologiska utvecklingsprogrammet och skärpt miljölagstiftning m. m.
sammanfaller i princip med tankegångarna i propositionen. Det i
motionen ställda yrkandet är emellertid så allmänt hållet att det inte kan
föranleda till något riksdagens verkställbara ställningstagande i detta
sammanhang.

Utskottet ansluter sig helt till vad civilministern anfört om att en
grundläggande princip också bör vara ökad vaksamhet beträffande
miljöutvecklingen i stort. Utskottet har anledning
att i detta sammanhang särskilt betona vikten av att denna princip
tillämpas för att förebygga sådana allvarliga motsättningar i dessa frågor
mellan tätorter och landsbygd som på andra håll verkat förlamande —
särskilt på den sociala planeringen.

Även om de i propositionen framlagda förslagen utgår från miljöbetonande
principer för hushållningen med naturtillgångarna måste även
avgöranden som formellt och administrativt faller inom den fysiska
planeringen innefatta hänsyn till allmän välfärdspolitik och ekonomisk
utveckling. Beroendet är inte ensidigt utan ömsesidigt. Just i sammanhang
med sådana hänsynstaganden inom den offentliga verksamheten
ställs olika grundläggande principer mot varandra. Planeringsriktlinjerna
innehåller som ett väsentligt moment förslag till lösningar av intressemotsättningar
mellan vissa typiska särintressen.

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att man i strävandena mot en
god långsiktig hushållning med naturresurserna måste väga in även
samhällsekonomiska bedömningar. De avvägningar som sker innebär en
brytning mellan olika intressen och mellan kortsiktiga och långsiktiga
fördelar. Bevakningen av miljön ur ekologiska och allmänt miljömässiga
utgångspunkter innebär kostnadsförskjutningar. Det bör på ett tidigt
stadium göras klart att prioriteringar inte bara kan diskuteras som
fördelar för ett intresse — de innebär också att ett annat sätts i efterhand.
Civilministern anför som exempel att om vår samlade konsumtion av
varor och tjänster belastas i förhållande till deras miljökostnader skulle

CU 1972:35

avsevärda förskjutningar i konsumtions- och produktionsmönstret sannolikt
följa. Detta skulle troligen innebära bl. a. en dämpning av konsumtionsökningen
när det gäller materiella förnödenheter. Konfliktfallen får
dessutom en annan dimension då de konkretiseras. Även allmänt hållna
riktlinjer måste dock ytterst komma till uttryck i ett specifikt planeringsbeslut.
Redan i hittillsvarande debatt har getts exempel på anslutning till
allmänna principer i förening med ett avståndstagande från deras
tillämpning i ett preciserat fall. Denna i och för sig naturliga intressekonflikt
får emellertid inte leda till riktlinjer som är till intet förpliktande.
Det är därför enligt utskottets mening av utomordentligt värde att
riktlinjerna — trots intressekonflikterna - kunnat preciseras så långt som
nu har skett och genom riksdagens hörande få en demokratisk förankring.

I motionen 1972:1807 tas upp konflikter mellan miljömässiga och
regionalpolitiska motiv i de riktlinjer som rör den tunga basindustrins
utbyggnad. Det anförs att de regionalpolitiska motiven inte är övertygande
och att de samhällsekonomiska och företagsekonomiska konsekvenserna
inte klargjorts.

Utskottet kan inte dela den i motionen anförda uppfattningen, som
inte utmynnar i annat än ett krav på förtydligande. Motionen får i denna
del uppfattas som ett betonande av vissa av de intressen som ingått i
avvägningarna och inte föranleda till föreslaget tillkännagivande av dessa
ståndpunkter.

I fråga om avvägningen mellan skilda intressen har i motionen
1972:1819 anförts att skyddsintressena inte tillgodosetts i erforderlig
utsträckning och att regionpolitiska bedömningar fått vika.

Enligt utskottets mening får dessa omdömen anses överdrivna. Det är
uppenbart att i avvägningar av denna typ gränsdragningar mellan
allmänna och enskilda intressen kan bedömas olika. Vad i motionen
anförts i denna del bör inte föranleda till något uttalande från riksdagens
sida.

Vad som anförts i motionen 1972:1813 om vikten av att de fysiska
och ekonomiska övervägandena samordnas och hänsyn tas till sociala
bedömningar får, liksom uttalanden i samma riktning i motionen
1972:1817 anses helt tillgodosedda genom vad civilministern anfört och
utskottet ovan anslutit sig till.

1 den nyssnämnda motionen 1972:1813 tas vidare upp frågan om
inriktningen i stort av miljöinsatserna och anförs att de största insatserna
måste göras där människorna befinner sig. Detta torde vara så invändningsfritt
att ett särskilt understrykande inte behövs. Härav får dock inte
dras den slutsatsen att glesbygds- och vildmarksområdenas miljövård skall
eftersättas.

3.1.4 Samordnad långsiktig samhällsplanering

Vad utskottet närmast här ovan anfört om samordning av intressen vid
beslut om planeringsriktlinjer gäller självfallet i tillämpliga delar även det

CU 1972.35

följande planeringsarbetet. Här knyter sig intresset även till att skapa
förutsättningar för en administrativ beslutssamordning mellan olika
sektorer — i detta sammanhang främst mellan den fysiska riksplaneringen,
den regionalpolitiska planeringen och transportplaneringen. Detta
kommer att beröras i samband med behandlingen av organisationsfrågorna.

Civilministern anger vissa områden där samordningsfrågorna
får särskild betydelse.

Sålunda anges att i nästa etapp av den fysiska riksplaneringen ökad
uppmärksamhet bör ägnas inlandsfrågorna och inlandslokalisering av viss
industri. I denna del anförs att avgörande för valet av vissa bestämda
industrilägen i inlandet — liksom vid kustlokalisering — blir en samlad
bedömning från skilda aspekter där de regionalpolitiska synpunkterna
kommer att väga särskilt tungt.

Vidare erinras om sambandet mellan den fysiska riksplaneringen och
tätortsutvecklingen, ett samband som särskilt knyter an till samordning
av grundläggande regionalpolitiska riktlinjer med i den fysiska planeringen
hävdade miljöaspekter. Frågorna blir i huvudsak behandlade inom
den regionala planeringens ram. Sålunda har inrikesministern i propositionens
förslag till regionalpolitisk! handlingsprogram betonat vikten av
att den regionalpolitiska planeringen får en sådan inriktning att goda förutsättningar
skapas för tätorternas miljöutformning.

Utskottet ansluter sig till vad som anförts i propositionen om
utvecklingen av tätortsmiljön som sådan.

Vidare stryker civilministern under behovet av att successivt, och
särskilt med avseende på den långsiktiga planeringen, mera samordna
transportplanering, fysisk riksplanering och regionalpolitisk planering.
Den väsentliga roll som kommunikationerna spelar för en önskad
översiktlig planering betonas.

För civilutskottets del finns i detta sammanhang inte anledning att —
utöver en hänvisning till vad inrikesministern anfört i denna del (bil. 1, s.
519—523) — betona vikten av den regionala trafikplanering som sker
genom länsstyrelserna.

En integrerad långsiktig och översiktlig samhällsplanering med regional
inriktning föreslås böra leda fram även till en strukturplanering,
vari anges den regionala struktur som man vill se förverkligad och
vissa orters roll i denna struktur. De grundläggande riktlinjerna i denna
del läggs fast inom den regionala utvecklingsplaneringen.

Civilutskottet har inte funnit skäl att för sin del göra annat uttalande,
än att vad civilministern anfört i denna del inte ger anledning till erinran
och ett understrykande av att bedömningar av här aktuell art måste
komma i ett tidigt skede för att samordningen skall kunna bli effektiv.

CU 1972:35

3.2 Planeringsriktlinjer

3.2.1 Planering för vissa verksamheter

3.2.1.1 De areella näringarna

Civilministern anför att det är naturligt att de areella näringarna ges
ett större utrymme i det fortsatta planeringsarbetet med hänsyn till deras
stora samhällsekonomiska betydelse och deras betydelse för miljön. All
möjlig hänsyn bör tas till dessa näringars krav. Restriktioner kan dock
komma i fråga bl. a. med hänsyn till behovet av goda rekreationsmöjligheter
eller till vetenskapliga intressen. Civilministern uttalar sig för att
anspråken — närmast i fråga om jordbruk och skogsbruk — preciseras i
det fortsatta arbetet bl. a. genom en förfinad gradering av jordbruksmark
genom lantbruksstyrelsens försorg, genom en gradering av skogsmark så
att även samhällsekonomiska synpunkter beaktas och genom att jordoch
skogsbrukets företrädare får medverka i planeringsarbetet på ett
tidigt stadium.

1 motionen 1972:1800 föreslås särskild utredning för att få förslag om
hur högproduktiv jordbruksmark skall bevaras. Längre går förslaget i
motionen 1972:1825 om ett direkt riksdagsbeslut om att odlad jord och
även god odlingsbar jord inte får användas så att jordbruksproduktionen
förhindras.

Enligt utskottets mening torde konflikterna i detta hänseende främst
stå mellan jordbruket och tätortsutbyggnaden. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (JoU 1969:21) har jordbruksutskottet uttalat att
högvärdig jordbruksmark inte bör tas i anspråk för tätbebyggelse om
likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. Civilutskottet har
inte anledning att nu inta annan ståndpunkt.

Utskottet finner att det intresse som motionen 1972:1800 företräder
får anses helt tillgodosett vid tillämpning av vad civilministern anfört i
denna del.

Förslaget i motionen 1972:1825 är emellertid så långtgående att den
förordade principen inte kan läggas till grund för ett riksdagens beslut.
Motionen avstyrks sålunda.

Vad civilministern anfört i fråga om fiske och renskötsel kan utskottet
ansluta sig till.

3.2.1.2 Friluftsliv och fritidsbebyggelse

Utskottet delar meningen att kunskapsunderlaget i denna del i många
hänseenden kan behöva kompletteras men att redan föreliggande
redovisningar har ett betydande värde.

Vad som närmast behandlats i förarbetena till den fysiska riksplaneringen
är friluftsverksamheter med speciella eller stora krav på fysiska
resurser. Friluftslivets markanspråk i eller i nära anslutning till tätorterna
har inte behandlats.

Behovet att freda vissa angivna områden behandlas i samband med de

CU 1972:35

geografiskt anknutna planeringsriktlinjerna. Utskottet ansluter sig till de
av civilministern i detta sammanhang sammanfattade utgångspunkterna
för valet av skyddsvårda områden.

Aktuella konfliktfall som kräver snara lösningar förorsakas av den
snabba utvecklingen av fritidsbebyggelsen, vilken till stor del skett utan
föregående planläggning. Utskottet ansluter sig därför till meningen att
det är önskvärt att fritidsbebyggelse i fortsättningen utvecklas mer
planmässigt än hittills och stryker liksom civilministern under att detta
inte behöver innebära minskade möjligheter till enskilt fritidsboende eller
minskad valfrihet för det enskilda hushållet att välja önskad bebyggelsetyp.
Planeringskravet innebär självfallet inte heller att fritidsbebyggelse
endast skall tillåtas i form av stora tätbebyggda fritidsbyar. De olikheter
som föreligger mellan t. ex. vissa delar av Norrlands inland och
tätortsregionerna i fråga om naturtyper och exploateringstryck måste lika
självfallet beaktas vid de planmässiga bedömningarna.

I motionen 1972:1807 har civilministerns sålunda sammanfattade
uttalande uppfattats som en snäv inställning till enskilt fritidsboende och
en favorisering av stora tätbebyggda fritidsbyar. Enligt utskottets mening
saknar denna tolkning all grund. I den mån emellertid som motionen
avses tala för att attraktiv mark för fritidsbebyggelse skall fördelas endast
efter priskonkurrens och utan hänsynstagande till bl. a. det rörliga
friluftslivets och naturvårdens behov tar emellertid utskottet kraftigt
avstånd därifrån. Utskottet ansluter sig till vad civilministern sålunda och

1 övrigt anfört i denna fråga.

De anmärkningar som i motionen 1972:1819 riktas mot att klar
ställning inte tas i konflikter mellan fritidsbebyggelse och rörligt
friluftsliv får anses överdrivna. Skiftande förutsättningar kräver att
konflikterna ytterst löses i det fortsatta arbetet.

I motionen 1972:1813 och den nyssnämnda motionen 1972:1807
tas vidare upp synpunkten att även fritidsbebyggelsens intresse bör vika
för de areella näringarnas klarlagda behov. Detta överensstämmer enligt
utskottets mening med den ställning de areella näringarna getts i nu
behandlade riktlinjer.

Motionen 1972:1813 innehåller även ett förordande av att fritids- och
permanentbostäder bör lokaliseras i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse.
Avgöranden i denna del ligger inom den kommunala planeringens
ram och måste behandlas olika i skilda planeringssammanhang.
Enligt utskottets mening strider en sådan lokalisering inte mot förordade
planeringsprinciper utan är i många fall otvivelaktigt en lösning som
medför ömsesidiga fördelar. På grund av det anförda bör motionerna inte
föranleda något särskilt riksdagens uttalande.

3.2.1.3 Vetenskaplig naturvård m. m.

Utskottet delar uppfattningen att den vetenskapliga naturvårdens och
kulturminnesvårdens intressen bör tillmätas stor tyngd som restriktioner
vid planering av andra verksamheters markanvändning. Detta gäller, som

2 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

utskottet anfört, även vid konflikter med de areella näringarnas behov.
Ett sådant övervägande står i god överensstämmelse med utgångspunkten
att få en ökad vaksamhet beträffande miljöutvecklingen i stort. Utskottet
ansluter sig till vad civilministern anfört i detta sammanhang.

Krav pä beaktande av skolans markbehov för exkursioner förs fram i
motionerna 1972:1805 och 1821 — i den förra motionen riktat till den
kommunala planeringen och i den senare motionen klassat som ett
riksintresse som det skulle åligga staten att bevaka i samarbetet med
kommunerna.

De här aktuella markbehoven sammanfaller ofta med friluftslivets och
naturvårdens intressen, vilka även bör kunna beaktas ur denna synvinkel.
Motionen 1972:1805 skulle därmed kunna anses tillgodosedd. Utskottet
har däremot inte funnit anledning till ett särskilt uttalande i enlighet med
motionen 1972:1821.

Vad som anförts i propositionen angående försvarsaspekterna har inte
gett utskottet anledning till särskilt uttalande.

3.2.1.4 Industri med speciella lokaliseringsönskemål eller betydande
miljöstörningar

I vad gäller avgränsningen av industrityper som bör behandlas i den
fysiska riksplaneringen har i förarbetena två förhållanden varit vägledande:
anläggningens behov av speciella naturresurser och de mer betydande
miljöstörningar de kan orsaka. Detta har lett till att studierna i första
hand inriktats på kraftverk, oljeraffinaderier, tung kemisk industri, vissa
metallverk och skogsindustri. Civilministern stryker under att denna
avgränsning utgår från vissa egenskaper hos industrin och att urvalet
därför kontinuerligt får anpassas till utvecklingen.

Tidigare har anförts att en övergripande målsättning är att utveckla
sådana produktionsprocesser som inte medför skadliga utsläpp och att
restriktionerna i bl. a. den direkta miljölagstiftningen inte kan mildras
endast på grund av förväntningar om en bättre reningsteknik. I detta
sammanhang anför civilministern att även om de kontinuerliga utsläppen
av föroreningar från en viss anläggning begränsas så att de inte medför
negativa effekter kan risk för fel på reningsanordningar m. m. motivera
en prövning av anläggningens lokalisering i den fysiska riksplaneringen.

Utskottet har ingen erinran mot vad civilministern anfört i denna del.

Vad härefter angår lokaliseringsprinciperna har civilministern anslutit
sig till följande utgångspunkter:

— Lokaliseringsplatserna skall helst ha god tillgång på de natur- och
transportförutsättningar som behandlade industrityper kan behöva.

— Lokaliseringsplatserna skall så långt möjligt ligga i anslutning till
områden som redan är påverkade av behandlade typer av industri, och
nya lokaliseringsplatser skall helt undvikas i områden som är särskilt
värdefulla från rekreations- och naturvårdssynpunkter.

— Lokaliseringsplatserna skall så långt möjligt ligga inom bekvämt
pendlingsavstånd från tätort som utpekas som regionalt centrum i ett

CU 1972:35

regionalpolitisk t handlingsprogram.

Det bör noteras, att dessa principer utgår från olika överordnade
målsättningar och kan leda till motstridande slutsatser. Civilministern
förordar att den slutliga sammanvägningen får göras från fall till fall.
Naturlig osäkerhet i bedömningarna skall beaktas så att handlingsutrymmet
bevaras.

Den sålunda förordade principen att samla den behandlade typen
industri till ett begränsat antal lokaliseringsorter får, enligt vad civilministern
anför, inte leda till oacceptabla förhållanden på dessa platser. I
sammanhanget hänvisas till utredningen om utbyggnad av vissa stora
industrianläggningar. Inrikesministern har strukit under angelägenheten
av att till andra delar av landet avleda så stor del som möjligt av de
lokaliseringsönskemål som riktas mot Västkusten.

I motionen 1972:1813 har anförts att det är angeläget att lokaliseringen
av industri inte koncentreras i större utsträckning än vad
bevarandeintressena kräver. Vidare anförs att en anknytning till i
propositionens regionalpolitiska del utpekade regionala centra inte kan
godtas. Alla kommuner bör i princip kunna bli föremål för lokalisering av
sådan industri om det, som det sägs i motionen, inte strider mot
miljökraven.

Enligt utskottets mening torde förslagen i propositionen och motionen
sammanfalla formellt i fråga om koncentrationsgraden. I båda fallen
har hänsyn tagits till att koncentrationen inte får leda till oacceptabla
förhållanden. Skälet till koncentration är just ett skyddsintresse. Endast i
den mån motionen, vilket utskottet inte har anledning att anta, skulle
fästa mindre vikt vid skyddsintressena skulle en reell skillnad uppkomma.

Invändningarna i motionen mot utpekandet av regionala centra som
lokaliseringsalternativ torde få anses vara ett fullföljande av regionalpolitiska
förslag som behandlas i inrikesutskottet och till vars överväganden i
denna del civilutskottet får hänvisa.

Utskottet vill också i detta sammanhang — liksom civilministern —
hänvisa till att i sådana delar av landet där ingen konkurrens föreligger
mellan olika industrier och lokaliseringen inte heller medför konflikt med
speciella miljö- och naturvårdsintressen, den fysiska riksplaneringen som
sådan inte ger motiv för en prioritering av olika orter i här aktuellt
lokaliseringsval.

Utskottet ansluter sig till vad civilministern sålunda och i övrigt anfört
i detta sammanhang och avstyrker motionen 1972:1813 i nu behandlad
del.

3.2.2 Geografiskt orienterade riktlinjer

3.2.2.1 Motiv, underlag och karaktär

Civilministern anför att — även om ytterligare utredningar och
forskningsuppgifter bör utföras för att få ett säkrare beslutsunderlag —

CU 197235

vissa planeringsöverväganden inte kan anstå. Sådana preciseringar bör
kunna göras så att värdefulla naturresurser inte förstörs eller tas i anspråk
på ett sätt som från rikssynpunkt är olämpligt i ett längre tidsperspektiv.
Detta torde enligt utskottets mening följa redan av de allmänna riktlinjer
som riksdagen föreslagits godkänna.

Det föreliggande materialet har på vissa håll ansetts brista i fråga om
beaktande av effekterna från sysselsättnings- och arbetsmarknadssynpunkter.
Denna kritik har närmast gällt förslagen om att till förmån för
friluftsliv och naturvård undanta områden från lokalisering av miljöstörande
industri utan att samtidigt analysera möjligheterna att skapa annan
industrisysselsättning. Civilministerns anförande i propositionen på denna
punkt om att förslaget självfallet inte innebär att näringslivets utveckling
i området skall hindras och hänvisningen till möjligheten att inom ramen
för de regionalpolitiska medlen lämna stöd till utvecklingen i dessa
områden synes ha medfört att kritiken inte upprepas i nu väckta motioner.

I motionerna 1972:1788, 1795, 1813 och 1832 har, om än i skilda
former, förts fram krav som närmast är ett understrykande av vad
civilministern sålunda anfört. Härtill anknyter även förslagen i motionen
1972:1775. Utskottet har inte anledning att förorda någon särskild
prioritering mellan områdena inbördes eller någon riktlinje utöver de som
ingår i de frågor om regional utveckling som inrikesutskottet behandlat.
Motionärernas intressen får anses tillgodosedda.

Motionen 1972:781 utmynnar i en begäran om utredning och förslag
om årliga statsbidrag till kommuner, vilkas mark i stor utsträckning skall
användas för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv.

Frågeställningen anknyter till motionsledes tidigare framförda krav i
fråga om skatteutjämning. Skatteutjämningsrevisionen har (SOU 1972:
44) föreslagit för kommunerna individuellt bestämda procenttal för
skattekraftsgarantin, kompletterade med bl. a. en särregel för sommarstugekommuner
enligt vilken garantibelopp för fritidsfastigheter inte skall
räknas in i kommunens eget skatteunderlag vid bidragets bestämmande.
Proposition i anledning av nämnda förslag avses läggas fram för 1973 års
riksdag. Enligt utskottets mening bör motionärernas intentioner tas upp
till behandling i detta sammanhang.

Utskottet vill i anslutning till de här behandlade frågorna om
kommunernas ställning i områden med restriktioner enligt fysisk
planering hävda att krav på kompensation m. m. självfallet inte kan
grundas på skadeståndssynpunkter och bestämmas som en ersättning för
förlust av mer eller mindre grundade förväntningsvärden. Statsmakternas
ansvar utgår även i dessa områden från den övergripande principen om en
regional utjämning i anslutning till tidigare nämnd strukturplanering.

Tveksamhet har under remissbehandlingen uttryckts om möjligheterna
att med nuvarande kunskapsunderlag göra bedömningar om känsligheten
på olika kuststräckor och i skilda områden.

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att den tveksamhet som
sålunda anförts närmast innebär ett understrykande av osäkerheten i
materialet och inte att felaktigheter påvisas. Denna osäkerhet leder dock

CU 1972:35 21

till att bevarandeaspekten måste betonas särskilt starkt samt att
försiktighet och restriktivitet skall iakttas vid lokalisering av anläggningar
vilkas långtidseffekt inte är känd.

Till vad nu behandlats knyter även an den principiella kritik som i
motionen 1972:1819 riktas mot slutsatserna av bl. a. olika kustvattens
känslighet för skilda föroreningar — en kritik mot den s. k. ”utspädningsfilosofin”.
Med hänsyn emellertid till att motionen inte anvisar alternativa
metoder eller handlingslinjer i denna del — utan snarare tycks ta
avstånd från slutsatserna från regionalpolitisk utgångspunkt — finner
utskottet inte skäl att förorda något särskilt uttalande.

Hänsynstagandet till utvecklingen av tekniska och andra faktorer har
utskottet berört redan i samband med de allmänna riktlinjerna. Anledning
finns dock att liksom civilministern även i detta sammanhang stryka
under att de riktlinjer som nu dras upp måste grundas på föreliggande
tekniska och ekonomiska förutsättningar.

De områdesanknutna övervägandenas karaktär bestäms av syftet att, i
de ytmässigt sett begränsade delar av landet där konkurrens om naturresurserna
finns eller kan väntas bli särskilt framträdande, få fram planeringsriktlinjer
av två slag. Dels avgränsas områden med skyddsvärde ur
vetenskaplig och rekreativ synpunkt, dels ges vissa riktlinjer för lokalisering
av den här behandlade industrin. Utskottet har fått särskild anledning
att betona att dessa senare riktlinjer är av annan karaktär än de
långsiktiga bevaranderiktlinjerna. Lokaliseringsövervägandena måste kunna
revideras med ganska täta mellanrum, bl. a. med hänsyn till den
tekniska utvecklingen.

Riktlinjerna har allmänt åskådliggjorts i bilaga 2. Bilagan är inte att
anse som en del av utskottets beslut.

3.2.2.2 Kusterna, riktlinjer för rekreation och naturvård

I fråga om de obrutna kusterna — norra Bohusläns skärgårdskust från
Brofjorden till norska gränsen, norra Kalmar läns och Östergötlands
skärgårdskust från Simpevarp till Bråvikens mynning och Ångermanlands
brantkust mellan Ångermanälven och Köpmanholmen — ansluter sig
civilministern till vad som förordats i förarbetena. Sålunda bör etablering
av industri av det slag som behandlas i rapporten helt undvikas i dessa
områden. Områdena bör disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för
fritidsändamål blir möjligt. Återhållsamhet bör gälla i fråga om enskild
fritidsbebyggelse i kustlandet. Vissa områden — främst de ytterskärgårdar
som bara är obetydligt påverkade av exploatering — bör med hänsyn till
flora och fauna helt undantas från ytterligare bebyggelse och friluftsliv i
intensivare form. I andra områden bör, efter en omsorgsfull planering,
kunna reserveras åtskillig ytterligare fritidsbebyggelse, som dock bör
förläggas så att stränderna inte tas i anspråk. Planeringen bör inriktas
bl. a. på att bevara landskapets skönhetsvärden.

Mot dessa förslag i bevarandesyfte har inte riktats andra invändningar
än förslagen i motionerna 1972:1824 att som industrimark skall

CU 1972:35 22

reserveras ett område vid Idefjorden samt 1972:1775 att industri med
begränsad nedsmutsningseffekt skall kunna förläggas till sådana olägliga
delar av Kalmar läns kust som inte kan användas för bad eller friluftsliv.

I vad gäller område vid Idefjorden synes motionen inte särskilt ta sikte
på att tillåta miljöstörande industri utan närmast avse ett tillvaratagande
av djuphamnsmöjligheterna vid fjorden. I den mån dessa syften i en
framtid kan kombineras, tillgodoses intresset av att bevara hamnmöjligheterna
som sådana genom civilministerns förslag. Skulle emellertid
kravet avse möjlighet att till ett sådant industriområde förlägga miljöstörande
industri har dock utskottet inte anledning att tillstyrka förslaget.
Lokaliseringen av annan industri till området får som utskottet tidigare
anfört bedömas i den nämnda regionalpolitiska strukturplaneringen med
de begränsningar som den fysiska riksplaneringen här ställer.

Utskottet vill i detta sammanhang starkt betona önskemålet om en
region- och strukturplanering som så långt som möjligt tar hänsyn till
intressen över riksgränserna. Nya former bör sökas och vidareutvecklas
för ett samarbete på ett tidigt planeringsstadium. Ett meningsfullt sådant
samarbete kräver ömsesidiga eftergifter för att kunna fortleva. Det bör
noteras att den norska regeringen framfört önskemål om en annan
lokalisering av ett för Strömstad planerat oljekraftverk — en lokalisering
som efter en samlad värdering av svenska och norska intressen ger mindre
skadeverkningar.

Förslaget i den nämnda motionen 1972:1775 — utan ändring i här
förordade planeringsprincip — torde närmare få prövas inom den lokala
planeringen. Utskottet erinrar om att riktlinjerna inte innebär att
näringslivets utveckling i området skall hindras i vidare mån än den står i
strid med de refererade planeringsintentionerna. I den mån motionen
syftar till att miljöstörande industri skall lokaliseras till området kan
utskottet sålunda inte ansluta sig därtill.

I fråga om de högexploaterade kusterna har inga direkta invändningar
mot föreslagna planeringsprinciper anförts i motionen. Utskottet ansluter
sig till vad som förordats i propositionen. Detta gäller även riktlinjerna
för övriga kuster samt för Öland och Gotland.

3.2.2.3 Kusterna, riktlinjer för lokalisering av viss industri

Civilministern erinrar om att den i förarbetena behandlade industrin
riktar sitt huvudsakliga intresse mot Västkusten. Det har betonats att ett
förverkligande av industrins samlade önskemål i denna del kan få
allvarliga regionalpolitiska och miljömässiga konsekvenser.

I det i propositionen föreslagna regionalpolitiska handlingsprogram
som inrikesutskottet behandlar har betonats angelägenheten från regionalpolitisk
synpunkt att till andra delar av landet avleda så stor del som
möjligt av de lokaliseringsönskemål som riktas mot Västkusten. Civilministern
anför att de miljömässiga och regionalpolitiska bedömningarna
ger klart stöd för en rekommendation att för flertalet av de anläggningar,
som anspråken på Västkustlokalisering gäller, eftersträva förläggning till
andra delar av landet. Målsättningen bör vara att eftersträva en jämnare

CU 1972:35

fördelning av den behandlade industrin inom landet. Civilministerns
förslag sammanfattas så att lokalisering till Västkusten skall tillåtas endast
om starka samhällsekonomiska skäl eller miljövårdsskäl talar för en
sådan lokalisering. Enbart företagsekonomiska argument skall sålunda inte
godtas. Med denna utgångspunkt föreslås att inga nya områden bör
öppnas på Västkusten för lokalisering av den behandlade industrin.

I motionen 1972:1817 uttalas att endast ett mycket begränsat antal
nyetableringar av här aktuell industri bör tillåtas på Västkusten och då
hänvisa till redan öppnade industriområden. I motionen 1972:1819
stryks under att Västkusten inte kan godtas som tyngdpunkt för den
framtida tungindustrin.

Vad i de sistnämnda motionerna sålunda anförts synes endast innebära
anslutning till vad civilministern förordat.

I Lysekil och Värö föreslås att mark reserveras för fortsatt industriutbyggnad.
Ställning tas inte nu till omfattningen och takten av utbyggnaden.

För Stenungsunds del föreslås att tillgänglig mark reserveras för
industriutbyggnad. Civilministern anför att utförda undersökningar visar
att någon ökning av mängden förorenande utsläpp inte bör tillåtas.
Fortsatt utbyggnad är därför beroende av i vilken mån de befintliga
anläggningarnas föroreningsutsläpp kan nedbringas eller förorenande
anläggningsdelar vid utbyggnad kan ersättas av nya enheter med mindre
utsläpp. Utskottet har utgått från att vad sålunda förordats inte avses
innebära avsteg från tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen (ML).

För Göteborgs del föreslås att utbyggnad av behandlad typ av industri
bör begränsas. Som motiv anförs omsorg om närmiljön samt strävanden
att dämpa storstadstillväxten och främja en god differentiering av
arbetsmarknaden. Utskottet har självfallet ingen erinran mot att frågor
om utbyggnad av behandlad industri prövas med beaktande av dessa
motiv.

Utskottet har inte heller anledning till invändning mot vad som
anförts om utbyggnad av handelsstålverket i Halmstad. Inga speciella
restriktioner bör föreligga mot utbyggnad av befintliga industrier utanför
storstadsområdena, så länge expansionen inte kan väntas medföra
allvarliga störningar på särskilt värdefulla naturområden och verksamheten
i övrigt uppfyller de krav på rening som kan komma att ställas av
behöriga myndigheter. Denna slutsats kan i tillämpliga delar och med
beaktande av det regionala perspektivet förenas även med vad utskottet
förutsatt i fråga om utbyggnad i Stenungsund.

I fråga om Kalmarkusten har utskottet inte funnit anledning till annat
än anslutning till vad civilministern anfört.

Vad som anförts i propositionen om Öresundskusten och Karlshamnsområdet
kan utskottet för sin del godta.

Civilministern föreslår, för att tillgodose riksintressen, att lämpliga
markområden för den behandlade industrin reserveras i Norrköping, i
Nyköping-Oxelösund samt i Nynäshamn. Civilministern förklarar sig inte
vara beredd att ta ställning till frågan i vilket av dessa områden olika

CU 1972:35

industrityper bör lokaliseras. I övriga delar av Bråvikenområdet och vid
kuststräckan mellan Oxelösund och Nynäshamn bör nyetablering av
miljöstörande industri inte tillåtas. Vidare utbyggnad av kraftverket i
Marviken bör bedömas restriktivt.

1 motionen 1972:1809 förordas att miljöstörande industri inte
förläggs till Nyköping-Oxelösund och att Marvikens kraftverk tills vidare
inte bör byggas ut.

Enligt vad som i propositionen förordats om skydd för de högexploaterade
kusterna synes bl. a. ha godtagits bedömningar i rapporten att
kusten mellan Oxelösund och Nynäshamn har särskilt rekreativt värde.
Detta torde sålunda särskilt beaktas vid senare ställningstagande i fråga
om val av industrityper. Enligt utskottets mening torde motionens syfte
såväl i denna del som beträffande utbyggnad av Marviken redan vara i
väsentlig grad beaktat. Något uttalande enligt motionen bör därför inte
göras.

I vad gäller norra Svealands- och Norrlandskusten ansluter sig utskottet
till vad civilministern anfört.

I fråga om lokalisering av kärnkraftverk anförs i propositionen att
utbyggnaden tills vidare begränsas till Värö, Barsebäck, Simpevarp och
Forsmark. Riksdagen torde senare få tillfälle att pröva eventuella
ytterligare förslag grundade på fortsatta, omfattande undersökningar.
Utskottet har ingen erinran mot vad civilministern förordat.

3.2.2.4 Fjällen, riktlinjer för rekreation och naturvård

Civilministern stryker under behovet av en fortsatt planering av
fjällvärlden och av att skydda våra sista vildmarker från exploatering.
Planverket och naturvårdsverket bör i samarbete med kommuner och
länsstyrelser fortsätta utredningsarbetet för att klarlägga planeringsförutsättningar
för fjällområdena och bedöma behovet av stöd till fjällkommunernas
generalplanering. Tills vidare bör området Råsto—Tsåkto, Kebnekaiseområdet,
området Sarek—Piteälven, området Tärna—Graddis och
området Sylarna-Helags undantas från all tyngre exploatering, t. ex.
vägar och vattenkraftsutbyggnad. Rogenområdet och Pessinkiområdet
bör dessutom undantas från skogsbruksdrift. Inom de s. k. vildmarkskärnorna
bör ytterligare övernattningsstugor för turism inte uppföras.

Utskottet ansluter sig till vad civilministern anfört och anser att de
krav som ställs i motionen 1972:1817 på en aktiv bevarandeplanering i
fjällvärlden därmed är tillgodosedda.

3.2.2.5 Älvdalarna, vattenkraftsutbyggnad

Civilministern ansluter sig till den allmänna utgångspunkten att
huvudälvar och källflöden som i dag är opåverkade av vattenkraftsutbyggnad
skall bevaras opåverkade. 1 fråga om Kalix älv bör dock ytterligare
överväganden göras. Utbyggnadsplaner för de södra huvudälvarna —
fr. o. m. Indalsälven t. o. m. Dalälven samt Klarälven skall behandlas i en
särskild utredning.

CU 1972:35

Förslaget i motionen 1972:1817 avser bl. a. att riksdagen redan nu
skall ta definitiv ställning mot utbyggnad av Kalix älv.

Enligt utskottets mening kan ett temporärt förbud i avvaktan på
ytterligare överväganden väl tillgodose motionärernas syften. Anledning
finns inte att avstå från möjligheten att grunda ett definitivt beslut på ett
bättre underlag.

Förslag att inte bygga ut Dalälven förs fram i motionen 1972:1823.
Utskottet förordar emellertid att beslut i denna del får anstå till dess
aviserad sakkunnigutredning kan beaktas.

Vidare innehåller motionerna 1972:1786 och 1823 förslag om
uttalanden som i huvudsak avser ett uttalande mot utbyggnad av
Ljusnan. Motionen 1972:1786 omfattar även åt södra Norrlandsälvarna i
övrigt, medan motionen 1972:1817 riktar sig mot utbyggnad av hittills
oexploaterade älv- och sjösystem.

Frågan om utbyggnad av viss del av Ljusnan prövas för närvarande av
vattendomstolen. Det ankommer på domstolen att avgöra om den vid sin
prövning enligt vattenlagen i dess lydelse före den 1 januari 1972 t. ex.
kan avvakta den särskilda utredning som tillsatts. Ett uttalande från
riksdagens sida som skulle innefatta ett föregripande av domen i
tillåtlighetsfrågan är uteslutet med hänsyn till att staten inte är
sökandepart i målet och ett uttalande sålunda inte kan anses vara en
hemställan till Kungl. Maj:t om grundlagsenliga direktiv tillverkställande
myndighet.

Däremot vill utskottet i anslutning till denna fråga anföra följande.
Starka skäl talar för att hushållningen med återstående oexploaterade
huvudälvar och källflöden i södra Norrland och norra Svealand - på sätt
som förutsatts i direktiven för utredningen - prövas i ett sammanhang.
Garanti härför bör skapas. Det kan ske exempelvis på det sättet att
övergångsbestämmelserna till den ändring av vattenlagen som trädde i
kraft den 1 januari 1972 omformuleras därhän att vattendomstols beslut
i tillståndsfrågor skall underställas Kungl. Maj:t. Utskottet förordar att
riksdagen ger Kungl. Maj:t denna mening till känna.

3.2.2.6 Övriga inlandsområden, allmänna synpunkter, planeringsbehov

I propositionen har civilministern pekat på vikten av att de fortsatta
riksplanestudierna kommer att omfatta även inlandet. Ett klart behov
kan redan konstateras i fråga om planering — utifrån de redovisade
riktlinjerna — av de för friluftsliv och fritidsbebyggelse mest attraktiva
områdena.

I motionen 1972:1817 föreslås att det särskilt bör understrykas vikten
av att riksplanearbetet i inlandet nu prioriteras.

Enligt utskottets mening får motionärernas synpunkter anses helt
tillgodosedda.

De planeringsinsatser som gjorts, inom förarbetenas ram och eljest, har
visat på starka skäl för en fortsatt, framför allt översiktlig regional och
kommunal planering. Alla planeringsönskemål kan inte tillgodoses
omedelbart. För länens del ställs högst på listan över angelägna åtgärder

CU 1972:35

en översyn av deras naturvårdsplanering med en prioritering av kusterna,
Öland och Gotland, fjällvärlden samt huvudälvarnas dalgångar m. m. För
kommunernas del bör en översiktlig planering ske vid kusterna, inom
övriga områden där fritidsbebyggelsen är eller väntas bli särskilt omfattande
samt inom områden med speciella resurser för industri.

3.3 Den fortsatta fysiska riksplaneringens uppgifter och organisation

3.3.1 Central, regional och lokal planering

Utskottet har ovan behandlat de planeringsriktlinjer som föreslagits bli
vägledande i det fortsatta arbetet. Dessa riktlinjer för hur riksintressen
skall bevakas inom den fysiska riksplaneringen kommer ytterst till
uttryck i t. ex. markreservationer för friluftsliv och vissa vetenskapliga
intressen, reservationer för industri och särskild planering för vissa
områden.

I enlighet med vad som tidigare angetts begränsas de centrala besluten
till att avse erforderliga preciseringar av frågor som kräver bedömning i
större regional eller i nationell skala. Utskottet har ovan helt anslutit sig
till meningen att riksplaneringen skall fullföljas och vidareutvecklas
genom kommunal planering.

Preciseringen av hur riksintressena skall hävdas föreslås i en första
etapp ske dels genom Kungl. Maj:ts anvisningar till länsstyrelserna, dels
genom överläggningar mellan länsstyrelse och kommun. Den skall syfta
till att få fram program för hur den regionala och lokala planeringen i
länet skall bedrivas för att intentionerna i de här behandlade planeringsriktlinjerna
skall kunna fullföljas.

Utskottet har vidare i samband med lagförslagen behandlat medel för
att åstadkomma en lämplig glesbebyggelseutveckling i huvudsak innebärande
krav på översiktliga kommunala planbedömningar rörande spridd
bebyggelse. I realiteten kan i många fall även dessa kommande beslut
kräva översiktliga ställningstaganden till markanvändningen i stort. De
överläggningar som länsstyrelse och kommun förutsätts ta upp om det
särskilda planeringsbehov som härleds från riksplanebedömningen skulle
därmed i vart fall i ett inledningsskede komma att beröra också vissa
allmänna grunder för glesbebyggelseregleringen.

Bortsett från behovet av översiktliga bedömningar rörande spridd
bebyggelse torde det särskilda planeringsbehov som direkt föranleds av
den fysiska riksplaneringen vara av relativt begränsad omfattning. Det
kan redan nu förutsättas att detta planeringsbehov inte rör alla
kommuner och i regel inte heller de berörda kommunernas hela yta. Som
anförs i motionen 1972:1817 uppstår vissa problem för de kommuner
som färdigbildas först den 1 januari 1974. Det torde böra förutsättas att
kommunens ställningstagande skall förankras genom beslut i den nybildade
kommunens fullmäktige. I dessa fall får sålunda beräknas att
möjligheten att sammanfatta överläggningarnas resultat inte finns förrän
våren 1974.

Härefter skall länsstyrelserna lämna redogörelse för överläggningarna

CU 1972:35

till Kungl. Maj:t, varefter berörda centrala verk förutsätts få tillfälle att
avge yttranden. I de fall där kommun och länsstyrelse är överens om
avgränsning av program för arbetet och kommun förklarar sig ha för
avsikt att bedriva sin planering i enlighet därmed kräver redovisningen i
regel inte någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Har överläggningarna inte lett till
sådant resultat eller om riktlinjerna anses ha åsidosatts har Kungl. Maj:t
att fatta beslut om de utgångspunkter som skall gälla varvid det kan bli
fråga om att ge föreskrifter till kommunen om generalplanering. Kungl.
Maj :ts beslut i detta skede kommer att innebära ett konkret stadfästande
av den fysiska riksplaneringens intentioner av den karaktär att man
åtminstone för vissa delar av landet skulle kunna tala om en fysisk
riksplan.

Sedan ett Kungl. Maj :ts beslut sålunda föreligger kan det i den fysiska
riksplaneringen direkt ingående planeringsarbetet i länen och kommunerna
inledas. Denna senare etapp väntas utförd så att planeringen i
huvudsak är genomförd före den 1 juli 1976. Kungl. Maj:ts ställningstagande
till denna planering sker i form av överväganden i anslutning till
frågor om fastställelse av generalplan m. m.

Statens planverk har i samarbete med Svenska kommunförbundet
verkat och verkar för att det ökande behovet av översiktlig planering även
utanför den fysiska riksplaneringens ram skall tillgodoses. Planverket har
redovisat utgångspunkter för det fortsatta arbetet i syfte att lämna
praktiska anvisningar för översiktlig kommunal samhällsplanering och
vidgad översiktlig planering som på sikt skall avse kommuns hela yta och
vara väl samordnad med kommunens ekonomiska och sociala planering.
Inom statens naturvårdsverk pågår arbete med att utarbeta råd och
anvisningar för naturvårdsinventering och naturvårdsplanering.

Beslutanderätten på central nivå föreslås fortfarande ligga hos Kungl.
Maj:t med en vidgad integration mellan fysisk riksplanering, regionalpolitisk
planering, industripolitisk planering och transportplanering i former
som närmare får övervägas inom Kungl. Maj:ts kansli. Departementschefen
avvisar tanken på ett korporativt organ som skulle delta i beredningsarbetet
men avser däremot att överväga om någon form av mera allmänt
organ bör inrättas för diskussion och meningsutbyte.

I motionen 1972:1807 anförs att det inte kan accepteras att dessa
angelägna frågor avgörs inom regeringen och att även i detta led bör
förekomma parlamentarisk insyn och medverkan. Vidare hemställs i
motionen 1972:1817 att en parlamentarisk nämnd tillsätts med uppgift
att följa det fortsatta arbetet och delta i beredningen av riksplanebeslut.
Ytterligare föreslås däri att årlig information lämnas om riksplanearbetets
fortgång.

Mot det förhållande att den centrala beslutanderätten skall ytterst
utövas av Kungl. Maj:t synes ingen invändning ha gjorts enligt de
sistnämnda motionerna. Vad däri anförts torde avse ett vidgat deltagande
i beredningen av hithörande frågor. Dessa synpunkter kan till en del
komma att bli tillgodosedda genom det allmänna organ — av typ
lokaliseringsberedningen — som departementschefen säger sig överväga.
Insyn i det fortsatta arbetet garanteras vidare genom kommunernas

CU 1972:35

deltagande i överläggningar med länsstyrelserna under den första planeringsetappen
samt avsedda remisser till statliga centrala organ med
lekmannastyrelser. Slutligen har angetts att Kungl. Maj:ts samlade beslut i
anledning av länsstyrelsernas redogörelser samt viktigare delar av detta
beslutsunderlag skulle kunna ställas samman och publiceras. En sådan
sammanställning som innehåller även en principiell del med ytterligare
konkretisering av planeringsriktlinjema kan vara av värde för riksdagens
förutsedda fortsatta befattning med dessa riktlinjer. Hinder finns inte att
under allmän motionstid ta upp principfrågorna i riksdagen på grundval
av detta mer konkreta material. Utskottet — som vill stryka under att
konkreta, enskilda avgöranden inte bör tas upp i riksdagen — vill för sin
del förorda att de allmänna principer som riksdagen nu har att yttra sig
över på nytt översiktligt presenteras för riksdagen och relateras till den
prövning som skett hos Kungl. Maj:t. Därigenom skulle alla rimliga
anspråk på parlamentarisk förankring av det fortsatta arbetet samt
information anses vara tillgodosedda.

I motionen 1972:1807 föreslås att den regionala, även fysiska
planeringen förs över till landstingen. Motionen 1972:1812 innehåller
begäran om förslag till en länsdemokratireform. I motionen 1972:1817
anförs att länsstyrelsen måste kvarstå som regionalorgan i avvaktan på
ytterligare utredningar och erfarenheter, medan i motionen 1972:1820
synes förordas att länsberedningens arbete bör påskyndas. Slutligen
föreslås i motionen 1972:1818 ett uttalande för att landstingens
förvaltningsutskott får förstärkt ställning som remissinstans vid fördelningen
av resurser inom länen.

Bedömningar i frågan om det regionala ansvaret för den fysiska
riksplaneringen får utgå från de uppgifter som i detta hänseende läggs på
länsstyrelserna enligt det förslag som utskottet här nedan (s. 29-43)
behandlar. Huvuduppgiften att — utan en egen ny planeringsbefogenhet
— bevaka de av staten företrädda riksintressena i ett ömsesidigt samarbete
med kommunerna kan inte med bibehållen karaktär läggas på landstingen.
En landstingens synbarligen avsedda beslutsbefogenhet skulle
därvid motsvaras av minskningar i den primärkommunala planeringsbefogenheten
och den decentralisering härvicHag som förslagen i propositionen
slår vakt om.

Vad i motionerna anförts om det regionala huvudmannaskapet för den
fysiska riksplaneringen synes mera utgå från tidigare ståndpunkter i
länsdemokratifrågorna i vilka en fysisk riksplanering av här föreslagen
karaktär inte beaktats. Dessa frågor får, efter pågående arbete inom
länsberedningen, behandlas i ett senare sammanhang.

Det sålunda anförda gäller även förslaget om viss möjlighet för

landstingens förvaltningsutskott att avge remissyttranden.

3.3.2 Vidareutveckling av en fortlöpande fysisk
planering

Vad civilministern i denna del anfört har inte gett anledning till

erinran från utskottets sida. Utskottet vill dock stryka under vad

CU 1972:35

civilministern anfört om en fortsatt integration mellan olika planeringsformer
och strävandena att i lämplig utsträckning få till stånd en nordisk
samverkan i utredningsarbetet.

Förslagen i motionerna 1972:1813, 1807 och 1817 står inte i
principiell motsättning till vad som föreslagits i propositionen och
föranleder inte behov av något särskilt uttalande från riksdagens sida.
Detta gäller även vad i den sistnämnda motionen föreslagits om en
fortsatt naturvårds- och kulturvårdsinventering.

I motionen 1972:1817 har vidare begärts målinriktade undersökningar
i fråga om vattentillgångarna och grustillgångarna. Civilministern har i
bl. a. dessa fall ansett att förslagen måste övervägas ytterligare och
angelägenhetsgraderas med hänsyn till andra utredningsbehov.

Utskottet delar meningen att de i motionen föreslagna utredningsområdena,
liksom vissa andra, får anses väsentliga och angelägna. Med
hänsyn till vad civilministern anfört bör dock beslut i dessa frågor anstå.
Utskottet har anledning utgå från att hänsyn tas till det av motionärerna
understrukna behovet.

4. Lagförslagen m. m.

4.1 Allmänt

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd som en ytterligare partiell
reform och skall inte ersätta den mer genomgripande lagstiftning som kan
bli resultatet av närmast bygglagutredningens och naturvårdskommitténs
överväganden. Bygglagutredningen prövar hur man mer generellt skall
kunna förknippa beslut grundade på den fysiska riksplaneringen med
direkta rättsverkningar för kommuner och enskilda. Härav följer att en
utgångspunkt bör vara att så litet som möjligt föregripa kommande
lösningar.

I propositionen anförs att nuvarande lagstiftning i och för sig i stor
utsträckning visserligen ger åsyftade möjligheter att reservera mark, få en
lämplig lokalisering av glesbebyggelsen och styra lokaliseringen av vissa
industrier. Den föreslagna lagstiftningen har emellertid avsetts i väsentliga
avseenden förbättra dessa möjligheter samt att åstadkomma beslut om
markanvändning på ett tidigt stadium.

I motionen 1972:1807 påpekas att det kan göras gällande att den
nuvarande lagstiftningen mycket väl skulle kunna räcka för att tillgodose
riksplaneringens behov, emellertid anser motionärerna att en förstärkt
generalplanering är önskvärd, bl. a. för industrins möjligheter att planera
för framtiden. Någon generell invändning förs därför inte fram.

Vad i motionen 1972:1819 anförts om behovet att redan nu vidga
lagstiftningsdelen så att alla riksplanebeslut skulle få rättslig verkan har
utskottet tidigare yttrat sig över.

Krav på fortsatt utredning av den typ som förespråkades i reservationer
till utskottets betänkande CU 1971:26 av utskottets ledamöter
från centerpartiet och folkpartiet har inte förts fram på nytt.

Utskottet kan konstatera att allmän enighet föreligger om lämpligheten
av denna lagstiftningse tapp även om sålunda vissa röster höjts för att

CU 1972:35

gå vidare redan nu och inte avvakta bygglagutredningens arbete.
Utskottet har förutsatt att denna enighet därmed också får anses omfatta
av 1971 års riksdag antagna förslag till ändringar i byggnadslagstiftningen
m. m.

4.2 Generalplan som medel i den fysiska riksplaneringen

4.2.1 Statligt initiativ

Riktlinjer som dras upp i riksplaneringen får i vissa fall formen av klart
uttalade planeringsdirektiv, som t. ex. kan utpeka områden för exploatering
eller bevarande. Direktiven skall vara vägledande vid överväganden
om förändrad markanvändning även om de som sådana inte medför
direkta rättsverkningar. En precisering av direktiven förutsätter en
fortsatt översiktlig planering på regional och/eller lokal nivå — en
planering som bör kunna förenas med vissa rättsverkningar i fråga om
markanvä nd ningen.

Civilministern finner beträffande val av planmedel — på i
propositionen redovisade skäl — det naturligt att den fysiska riksplaneringen
i första hand vidareutvecklas inom ramen för generalplaneinstitutet
och erinrar om att ett sådant val också ger uttryck för kommunernas
väsentliga roll i detta sammanhang. Det betonas dock att generalplanering
kan bli endast ett av flera medel för genomförande av riksplaneintentioner.

Inga invändningar har förts fram mot denna slutsats i motionerna. I
motionen 1972:1813 uttalas ett uttryckligt stöd för detta övervägande.

Utskottet har inte anledning till annat än att helt ansluta sig till vad
civilministern anfört i denna del.

I propositionen stryks under att generalplaneringen även fortsättningsvis
måste ses främst som ett instrument för att under kommunalt
huvudmannaskap styra den närmare planläggningen. De vägledande
riktlinjer, i vissa fall i form av plandirektiv, som blir uttryck för
den fysiska riksplaneringen måste emellertid få genomslagskraft. För att
garantera detta föreslås ökat statligt inflytande på denna
kommunala planering. De konkreta förslag som framläggs i denna
riktning har med hänsyn till kommunala farhågor om ett åsidosättande av
den kommunala självstyrelsen begränsats till åtgärder som kan anses
oundgängligen nödvändiga för att riksplaneringens intentioner skall
kunna genomföras.

I vid propositionen fogat förslag till lag om ändring av byggnadslagen
har tagits in en ny paragraf, 10 a §, som i första stycket ger Kungl. Maj:t
befogenhet att för tillgodoseende av riksintressen besluta att för visst
område — som Kungl. Maj:t sålunda bestämmer — generalplan skall finnas
och tillgodose i beslutet angivet allmänt intresse — ett riksintresse klarlagt
genom riksplaneringen. Förordnande kan sålunda ges även för område för
vilket generalplan tidigare upprättats. Den fortsatta bearbetningen av
riksplaneringen genom generalplanläggning blir därigenom från början
målinriktad.

Enligt hemställan i motionen 1972:1813 synes ändring föreslås så att
kommunen själv skulle bedöma generalplanens omfattning.

CU 1972:35

Motionens motivdel synes dock närmast innebära en anslutning till
lagförslaget i denna del. Även enligt utskottets mening kan lagförslaget
inte anses innebära annat än att minimivillkoren uppfylls för att staten
skall kunna säkra genomförandet av riksplaneintentioner. Motionsyrkandet
avstyrks därför.

Genom vad i detta sammanhang och i övrigt anförts av utskottet får
även motionen 1972:1830 i denna del anses tillgodosedd.

Nämnda 10 a § BL ger i andra stycket vidare Kungl. Maj:t befogenhet
att föreskriva att en sålunda statligt initierad generalplan skall vara helt
eller delvis fastställd. I en föreslagen ny 14 a § BL bemyndigas Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, länsstyrelsen att till
föreskrift om fastställelse knyta förbud mot nybyggnad intill dess planen
prövats för fastställelse. Förbudet behöver inte meddelas i samband med
föreskrift om fastställelse utan kan ges vid ett senare tillfälle — i sådana
fall i regel dock bara om kommunen tillstyrkt eller begärt det. 14 a § BL
öppnar även dispensmöjligheter.

Befogenheten att föreskriva att planen skall fastställas och därmed
befogenheten att på denna grund meddela byggnadsförbud begränsas i
lagtexten till fall där åtgärden är oundgängligen nödvändig för att det
angivna intresset — klarlagt genom i den fysiska riksplaneringen fastlagda
riktlinjer — skall bli tillgodosett. Departementschefen anger vidare som
ytterligare förutsättning för nämnda åtgärder att behövligt samråd skett
mellan berörda statliga och kommunala organ.

Inte heller dessa förslag har mött invändningar i motioner.

Lagrådet har anmärkt att lagförslaget inte ger Kungl. Maj :t möjlighet
att i alla lägen få till stånd en fastställd generalplan. Fastställelse kan ske
endast på kommunens begäran (10 § BL). Underlåter kommun detta
kommer sålunda fastställd generalplan inte att finnas trots Kungl. Maj:ts
beslut (10 a § BL). Denna ofullständighet synes, enligt också utskottets
mening, ha betingats av hänsyn till kommunens allmänna ställning i
plansammanhang. Utskottet utgår från att kommun inte underlåter att
följa beslut om att fastställd generalplan skall finnas i andra fall än då
kommun utnyttjar sin vetorätt i fråga om beslut enligt 136 a § BL.
Därmed skulle en rätt för Kungl. Maj:t att utan framställning från
kommun fastställa en på dess bekostnad upprättad generalplan inte
behöva aktualiseras. Utskottet tillstyrker sålunda lagförslagen i denna del.

4.2.2 Samordning med annan lagstiftning

Väsentliga bestämmelser i naturvårdslagen (NVL) om bebyggelseförbud
gäller inte inom områden med bl. a. fastställda generalplaner. 1 frågan
om i vilken utsträckning markreservationer för naturvårdsändamål
bör ske genom NVL eller föreslagen generalplanering anför
departementschefen att generalplaneringen fortsättningsvis bör i betydligt
större utsträckning än hittills inriktas på naturvårdsintressen. Tills
vidare och i avvaktan på resultatet av pågående utredningar får frågan
lösas inom ramen för nuvarande reglering och på sådant sätt att den
nuvarande balansen mellan statligt och kommunalt inflytande bibehålls.

CU 1972:35

Lösningarna förutsätts kunna bli resultat av de överläggningar mellan i
första hand berörda länsstyrelser och kommunen. Kungl. Maj:ts befogenhet
att föreskriva upprättande av generalplan för fastställelse är enligt
lagförslaget (10 a § BL) begränsad till fall där fastställelse och därmed
direkt rättsverkan är oundgängligen nödvändig för att i planeringen
fastlagt riksintresse skall bli tillgodosett. Eftersom redan gällande
naturvårdslagstiftning ger tillräckliga rättsliga medel kommer Kungl.
Maj:ts nämnda befogenhet inte till användning. Detta innebär, som
civilministern anför, att, om en kommun finner att fastställd generalplan
inte är ett lämpligt medel för säkerställande av från rikssynpunkt
väsentliga naturvårdsintressen, får sålunda dessa intressen tillgodoses
inom ramen för NVL.

I motionen 1972:1819 anförs att risk finns för att fastställda
generalplaners i huvudsak restriktiva rättsverkningar kan kollidera med
NVL:s möjligheter till även positiva föreskrifter — kommunens valrätt
skulle därmed enligt motionärerna kunna leda till att ”kommersiella
intressen och lokala byråkratier” skulle kunna hindra att NVL tillämpades.
Fortsatt utredning föreslås därför.

Bygglagutredningen och naturvårdskommittén har att mot bakgrund
av de fortsatta erfarenheterna av en fysisk riksplanering göra överväganden
i dessa samordningfrågor. Det ankommer på planverket att efter
samråd med naturvårdsverket utarbeta de närmare anvisningar som kan
behövas i förevarande hänseende. Anledning finns bl. a. på grund därav
inte till något riksdagens initiativ.

För att understryka vikten av att naturvårds- och rekreationsfrågorna
beaktas i generalplaneringen föreslås att till i 9 § BL angivna exempel på
vad generalplan skall ange i fråga om markanvändning även tillfogas
marks användning för friluftsändamål.

Utskottet har ingen erinran mot detta förslag.

Frågor om samordning med övrig planering avses fortlöpande
övervägas i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen. Vad
gäller väglagstiftningen föreslås ändring av 50 § väglagen och 1 § fjärde
stycket lagen om enskilda vägar så att lagarnas bebyggelsereglerande
bestämmelser blir tillämpliga även inom område med fastställd generalplan.

Utskottet har ingen erinran mot vad civilministern anfört och
tillstyrker förevarande lagförslag.

4.2.3 Samråds- och fastställelseförfarande

Anpassningen av den kommunala planeringen till eventuella riksplanebedömningar
och till konkretiserade regionalpolitiska riktlinjer, bör
enligt departementschefen ske i första hand vid generalplanläggningen.
Fn slutlig avstämning kan ske vid planfastställelse men får innan dess och
för de fall då generalplan inte upprättas för fastställelse ske vid ett
samrådsförfarande. Planverkets och länsstyrelsens medverkan däri garanteras
redan nu av regeln i 17 § 3 mom. BS enligt vilken byggnadsnämnden
har att till dessa myndigheter översända avskrifter och kopior av
förslag till generalplan innan förslaget utställs. 1 vid propositionen fogat

CU 1972:35

förslag till ändring av nämnda bestämmelse har - med hänsyn till de
särskilda kraven på samordning med planering enligt naturvårds- och
väglagstiftningen — denna skyldighet utsträckts att gälla översändande
även till naturvårdsverket och vägverket.

Utskottet har ingen invändning mot att föreslagen ändring görs i BS.
Utskottet förutsätter att redan de inledande överläggningarna mellan
länsstyrelser och kommuner leder till så stor klarhet i fråga om
riksplaneintressenas precisering att några principiellt nya anspråk inte
förs fram i detta stadium.

Enligt i propositionen framlagt förslag till ett nytt fjärde stycke i 10 §
BL skall generalplan i regel fastställas av länsstyrelsen i stället för som
hittills uteslutande av Kungl. Majit. Avsikten är att härmed lägga denna
slutliga samstämning på länsnivå, där också tyngdpunkten i den regionalpolitiska
bedömningen ligger, och därmed även i övrigt underlätta
samordningen mellan skilda kommuners planering genom att ställa till
förfogande kunskapskapaciteten hos länsstyrelsernas nya planeringsavdelningar.
Med utgångspunkt i motsvarande regler för stadsplan (26 §
andra stycket BL) föreslås dock att länsstyrelse, om särskild anledning
föreligger, skall underställa planen för Kungl. Maj :ts fastställelse. Av
betydelse är härvid naturligen om generalplanen upprättats i enlighet med
intentioner som lagts fast i den fysiska riksplaneringen. Den avsedda
vidgade tillämpningen av generalplaneinstitutet syftar som anförts bl. a.
till att alternativa lokaliseringsbedömningar av riksintresse skall kunna
göras på centralnivå. Länsstyrelsen skall vidare underställa planen då det i
ärendet uppkommit frågor om avgörande enligt BL som ankommer på
Kungl. Majit. I anslutning därtill föreskrivs i förslaget att planen alltid skall
underställas om den innefattar ställningstagande i lokaliseringsfrågor som
enligt 136 a § BL skall avgöras av Kungl. Majit.

Då generalplanen enligt av Kungl. Majit meddelad föreskrift skall vara
fastställd skall planen utan prövning i länsstyrelsen alltid fastställas av
Kungl. Majit. Förslag därom har tagits in i den nämnda föreslagna nya
10a § BL.

Utskottet har ingen erinran mot vad sålunda föreslagits.

Vidare föreslår departementschefen kompletteringar av bestämmelserna
i 26 och 108 §§ BL om fastställelseprövning av stadsplan resp.
byggnadsplan. Kompletteringarna innebär att detaljplan — således även
byggnadsplan — skall underställas Kungl. Majits prövning dels när planen
inte endast i ringa mån avviker från generalplan som fastställts av Kungl.
Majit enligt den föreslagna 10 a § BL, dels när planen innefattar
ställningstagande i lokaliseringsfråga som skall avgöras av Kungl. Majit
enligt 1 36 a § BL.

Förslagen tillstyrks.

4.2.4 Kostnadsfrågor m. m.

Frågan om kostnadsfördelningar mellan stat och kommun i samband
med generalplanering för tillgodoseende av riksintressen har föranlett
departementschefen att i statsrådsprotokollet uttala sig för att statsmakterna
bör ge ökat direkt stöd till planeringen. Detta stöd skulle avse

3 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

regioner där kommunerna har begränsade planeringsresurser men där
överväganden från rikssynpunkt föranleder omfattande planeringsinsatser
eller sådan verksamhet av utvecklingskaraktär av allmänt intresse för den
översiktliga planeringen förekommer, som Kungl. Maj:t redan nu kan
bidra till med medel från reservationsanslaget till Bidrag till översiktlig
planering m. m. För detta senare ändamål har för innevarande budgetår
beräknats 400 000 kr. Frågan om en successiv vidgning av bidragsgivningen
avses få prövas i det fortlöpande budgetarbetet.

Även om frågan formellt inte torde ha underställts riksdagen föreslår
utskottet att riksdagen för sin del nu ansluter sig till vad sålunda uttalats.
Enligt utskottets mening är ett stöd av denna typ värdefullt för det
fortsatta arbetet.

Under remissbehandlingen har förts fram farhågor dels för att en
vidgad användning av fastställd generalplan som medel att tillgodose
naturvårdsintressen skall medföra en kostnadsövervältring från stat till
kommun, dels att en vidgad användning av fastställd generalplan skall ge
ökade lösen- och ersättningskostnader. Departementschefen har i det
förra fallet pekat på att förordade riktlinjer för samordningen i denna del
torde undanröja dessa farhågor. 1 det senare fallet hänvisas till de förslag i
frågan om ersättning till markägare och inlösen av mark som utskottet
härefter tar upp.

Vad sålunda anförts föranleder ingen erinran. Utskottet hänvisar även
till vad som ovan anförts om sambandet mellan planeringen enligt BL och
enligt NVL.

Vad gäller möjligheterna att planering för tillgodoseende av nationella
bevarandeintressen i vissa fall kan tänkas inverka hämmande på en
kommuns utvecklingsmöjligheter i övrigt hänvisas till det samtidigt
framlagda förslaget till regionalpolitisk! handlingsprogram m. m. och
erinras om att en sådan bevarandeplanering även kan ha positiva effekter
för bygden.

Utskottet har ovan (s. 20) behandlat i motionen 1972:781 väckt fråga
om viss ersättning till kommuner.

I motionen 1972:1807 har föreslagits sådan ändrad lydelse av 11 §
första stycket BL som syftar till att lägga plankostnaderna på statsverket,
då plan upprättas endast för att skydda riksintressen.

Vad civilministern anfört om statligt stöd till planeringen i vissa fall,
och som utskottet anslutit sig till, minskar tyngden i motionsförslaget.
Främst dock med hänsyn till att generalplaneringen liksom hittills blir en
i allt väsentligt kommunal uppgift och till det härav följande behovet av
en klar ansvarsfördelning avstyrker utskottet bifall till motionen i denna
del.

4.3 Medel att åstadkomma en lämplig glesbebyggelseutveckling

4.3.1 Allmänna synpunkter

1971 års riksdag (CU 1971:26) fann att det ökade behov av en
ändamålsenlig hushållning med markresurserna som en fysisk riksplanering
kunde väntas framkalla kunde tillgodoses endast om det slogs fast att

CU 1972:35

utnyttjande av mark för även glesbebyggelse förutsätter planmässiga
överväganden från samhällets sida och att det sålunda tillkommer
samhället att avgöra var och när även glesbebyggelse får ske. Riksdagsmajoriteten
uttalade sig för att en sådan princip bör ligga till grund för den
lagstiftning som bör prövas i samband med att riksdagen tar ställning till
principerna för den fysiska riksplaneringen.

Riksdagsbeslutet innebar bifall till ett utskottsinitiativ, vilket inte
biträddes av utskottets ledamöter från centerpartiet, folkpartiet och
moderata samlingspartiet. Center- och folkpartiledamöterna utgick i
gemensam reservation från den även av majoriteten intagna ståndpunkten
att glesbebyggelse som sådan inte får motverkas och att glesbebyggelse är
och kommer att vara den enda lämpliga byggnadeformen i stora delar av
landet. De utgick liksom majoriteten vidare från behovet av översiktliga
markhushållningsplaner utan någon betungande detaljreglering. De förutsatte
dock att förslag om vidare lagstiftning i denna del skulle behandlas
av riksdagen efter eventuell proposition i anledning av resultatet av det
fortsatta arbetet i bygglagutredningen och naturvårdskommittén, förenat
med erfarenheterna från det fortsatta riksplanearbetet. Utskottets ledamöter
från moderata samlingspartiet uttalade sig inte om den fortsatta
inriktningen av lagstiftningsarbetet och tog avstånd från syftet bakom de
samtidigt framlagda partiella reformförslagen, vilket bl. a. angavs förändra
avvägningen mellan samhälleliga och enskilda intressen i fråga om
fortsatt rådighet över ett i fast egendom omsatt enskilt sparande.

I ett uttalande till statsrådsprotokollet anför civilministern att han, i
likhet med den i det allra närmaste enhälliga remissopinionen, ansluter sig
till de av riksdagen antagna riktlinjerna, nämligen att även glesbebyggelse
skall bedömas planmässigt.

Utskottet konstaterar som här ovan att de utgångspunkter som
civilministern sålunda ansluter sig till numera är allmänt omfattade.

4.3.2 Reformförslag

Departementschefen förordar att den av riksdagen sålunda begärda
lagstiftningen utformas som ett krav att mark som avses för glesbebyggelse
skall ha prövats från allmän synpunkt lämpad härför.

Denna prövning förutsätts föregås av generalplanläggning utan krav på
fastställelse, annan översiktlig planläggning eller översiktliga bedömningar
i någon form av marks lämplighet för glesbebyggelse. De översiktliga
bedömningarna bör ske i enkla och, där de lokala förhållandena
motiverar det, enhetliga former. De bör föregås av samråd och debatt och
förankras i representativa kommunala beslut. Formerna för dessa
bedömningar förutsätts få utveckla sig på fritt sätt, obundna av
föreskrifter från statsmakterna. Planverkets anvisningsverksamhet förutsattes
dock komma att spela en väsentlig roll.

De översiktliga bedömningarna genom generalplan eller i friare former
avses kompletterade med preciserade ställningstaganden beträffande
lokalisering av enstaka byggnader, något som kan ske i anslutning till den
nu över hela landet obligatoriska byggnadslovsprövningen. En förbättrad

CU 1972:35

översiktlig planering bör, som departementschefen stryker under, ge
väsentligt säkrare lokaliseringsbedömningar och kunna medföra att
dispens ges för enstaka byggnadsföretag som kan innefatta tätbebyggelse
i vissa former där det inte kan ske i dag. En tillräcklig översiktsbedömning
bör alltså leda till att ett strikt hävdande av detaljplanekravet för
enstaka byggnader kan underlåtas.

De förordade principerna föreslås komma till uttryck i byggnadslagstiftningen
genom ändring av 5 § andra stycket BL så att den för
tätbebyggelse gällande principen att marken skall ha prövats från allmän
synpunkt lämpad för ändamålet utvidgas att omfatta även glesbebyggelse
— en prövning som i fråga om glesbebyggelse skall kunna ske i samband
med prövning av byggnadslov, i allmänhet mot bakgrund av översiktlig
planläggning.

Kungl. Majit inhämtar vidare i fråga om synpunkter vid planläggning
riksdagens yttrande över förslag till ändringar i 9 § andra stycket samt
11 § 1 mom. BS. Förslagen innebär att de allmänna bestämmelserna om
vad som skall iakttas för att mark skall få avsättas till tätbebyggelse samt
regler om undersökning vid generalplanering av vilka områden som inte är
lämpade för tätbebyggelse görs tillämpliga på all bebyggelse.

Inte heller mot denna ytterligare konkretisering har några generella
invändningar rests i motionerna.

I motionen 1972:1813 hemställs om ändringar i förslagen beträffande
rätt för kommun att själv bestämma vilken omfattning en översiktlig
planbedömning bör ha. Motsvarande hemställan i fråga om generalplan
har behandlats ovan.

Enligt utskottets mening har kraven på beslutets utformning i
propositionen angetts så generellt att motionärernas intresse får anses
helt tillgodosett. Utskottet har även fått anledning anta att kommande
anvisningar från statens planverk i denna del skall i all rimlig utsträckning
beakta i motionen betonade intressen.

Vad gäller den ytmässiga omfattningen av bedömningarna ligger just i
kravet på översiktlighet att kommunens hela yta beaktas. Kommunen har
knappast något intresse av att få till stånd dellösningar. En helt annan sak
är att vid dessa översiktliga bedömningar möjligen aktualiserade krav på
generalplanering eller detaljplanering avser begränsade områden. Enligt
utskottets mening får motionärernas syften även i denna del anses helt
tillgodosedda.

I detta sammanhang tar utskottet även upp det i motionen 1972:1813
framförda förslaget att övergångsvis krav inte skulle ställas på översiktliga
bedömningar. Avsikten är att med en sådan regel möjliggöra ytterligare
byggande även under den tid som bedömningarna övervägs.

I de flesta kommuner torde byggklar mark stå till förfogande i sådan
utsträckning att byggnadsproduktionen inte påverkas. För vissa initiativ
till glesbebyggelse kan kravet på översiktlig bedömning medföra att
beslut i byggnadslovsärende inte omedelbart kan lämnas. Det är också av
mycket stor vikt att bedömningarna även faktiskt och inte endast
formellt föregås av samråd och debatt innan de förankras i kommunala

CU 1972:35

beslut. Det kan dock förekomma fall där lokaliseringens lämplighet -eller olämplighet - ur allmän synpunkt framstår som så klar att beslut
kan fattas redan före den översiktliga prövningen. Någon särskild
övergångsregel är enligt utskottets mening inte behövlig eller lämplig.

I motionen 1972:1817 föreslås ett uttalande att prövning av glesbebyggelse
skall ske i sådana former att den inte blir betungande för den
sökande samt att rättssäkerheten garanteras.

Vad sålunda anförts i motionen ansluter i allt väsentligt till vad 1971
års riksdag uttalat. Enligt utskottets bedömning uppfyller nu framlagda
förslag också dessa intentioner. Motionen innehåller inte några förslag till
särregler. Vad civilministern anfört och utskottet även i övrigt (s. 35)
uttalat i liknande sammanhang torde medföra att motionärernas syfte är
tillgodosett även utan ett särskilt uttalande.

Bestämmelser som säkerställer att de enskilda byggnaderna får en
lämplig detaljlokalisering finns nu i form av krav på detaljplan som
förutsättning för byggnadslov (56 § 1 mom. BS) samt i form av
utomplansbestämmelser. I 29 § BS finns föreskrifter om utomplansbestämmelsernas
innehåll. Sålunda stadgas i 29 § 1 BS att byggnad inte får
uppföras om inte tomtplatsen kan anses varaktigt lämpad för den
tillämnade bebyggelsen — en bestämmelse vars sakliga innehåll anses
täckas av den enligt ovan föreslagna nya lydelsen av 5 § andra stycket BL
ang. lämplighetsprövning ur allmän synpunkt och därtill anknytande
innehåll i 9 § andra stycket BL.

De ovan nämnda i 9 § andra stycket BL upptagna bestämmelserna —
enligt förslaget tillämpliga även på glesbebyggelse — avser vad som från
allmän synpunkt skall iakttas vid planläggning. I syfte att samma
allmänna krav skall ställas såväl vid översiktlig planläggning eller vid
bedömningar i samband med ansökan om byggnadslov föreslås att bland
förutsättningarna för byggnadslov i 29 § BS tas in likartade regler med
direkt sikte på detaljlokalisering av byggnad.

Utomplansbestämmelser, som reglerar glesbebyggelse och sådan tätbebyggelse
som efter dispensprövning tillåts ske utan detaljplaneläggning,
utfärdas av Kungl. Maj :t enligt 77 § BL för riket i dess helhet eller viss del
och äger tillämpning när i regel på kommunalt initiativ särskilt
förordnande ges därom. Sådana bestämmelser täcker ca 95 % av landets
inte detaljplanelagda område. Befogenheten att utfärda bestämmelser har
utnyttjats genom att sådana tagits in i 29 § BS. I propositionen föreslås
nu sådan ändring i 77 § BL att utomplansbestämmelserna görs generellt
tillämpliga för hela riket. Syftet är att de förordade ändringarna i 29 § BS
skall få genomslagskraft inom alla icke detaljplanelagda områden. Med
den sålunda förordade ändringen i 77 § BL blir även 30 § BS obehövlig
och föreslås upphävd.

Utskottet har i här upptagna delar inte funnit anledning till erinran.

Civilministern erinrar vidare om vikten av att prövningen av byggnads
lokalisering görs redan på grundval av situationsplan och enkel beskrivning
så att inte sökanden åsamkas kostnader för ritningar m. m. som vid
ett avslag enligt 29 § 1 BS skulle bli onyttiga. Tanken fullföljs genom

CU 1972:35 38

förslag till ändring av 55 § 3 mom. BS. Vikten av att byggnadsnämnd
enligt 1 § BS iakttar skyldigheten att lämna allmänheten råd och
upplysningar i fråga av detta slag stryks under.

I förevarande sammanhang erinrar civilministern slutligen om att de
förordade ändringarna i byggnadslagstiftningen får betydelse också för
prövningen av fastighetsbildningsärenden. Det framhålls att höga krav
ställs på samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheter och planmyndigheter
— krav som får ökad räckvidd genom att också frågor om
lokalisering av glesbebyggelse prövas från allmän synpunkt.

Utskottet finner anledning stryka under detta uttalande.

4.4 Ersättning till markägare och inlösen av mark

4.4.1 Ersättning till markägare

Förslagen i propositionen syftar bl. a. till att ge samhället ökade
möjligheter att avsätta mark för det rörliga friluftslivets och naturvårdens
behov och att reservera lämplig mark för industriella och andra ändamål.
Detta kan ske genom att även glesbebyggelse underkastas lämplighetsprövning,
genom generalplan och, när det gäller fritidsliv och naturvård,
genom tillämpning av NVL.

1971 års riksdags nämnda uttalande innebär bl. a. att samhällets
befogenhet att bestämma var och när bebyggelse får ske skall utsträckas
till all bebyggelse. Härav ansågs följa att någon rätt till ersättning i princip
inte heller skall föreligga då av hänsyn till allmänna intressen en
förväntan om annan användning av marken genom bebyggelse än den
pågående faller bort.

Civilministern ställer upp den allmänna principen att vid genomförande
av glesbebyggelseregleringen samt vid tillämpning av generalplaneinstitutet
i BL eller av reglerna i NVL ersättning inte bör utgå för att
förväntningar om ändringar i markens användningssätt inte blivit infriade.
Detta innebär bl. a. att 1971 års till bebyggelse knutna princip utvidgas
att omfatta alla inskränkningar i pågående markanvändning.

I motionen 1972:1807 föreslås riksdagen avslå lagändringar som
innebär ändring av ersättningsbestämmelser.

I principfrågan innebär motionsförslaget att ersättning skulle som
hittills utgå bl. a. om ägaren kan efter beslut enligt NVL eller för
generalplanefallet använda marken endast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till markens värde — en regel som i första hand tar sikte
på inskränkningar i byggnadsrätten. För inskränkning på grund av en
förordad glesbebyggelsereglering föreslås ingen liknande ersättningsregel,
vilket utskottet tolkat så att motionärerna i denna del helt biträder
lagförslaget.

Utskottet kan inte ansluta sig till motionsförslaget i denna del. Denna
slutsats innebär att utskottet ansluter sig till de motiv för förslagen i
ersättningsfrågan som civilministern anfört. Vidare bör strykas under att
ersättningar i enlighet med den allmänna argumentering som förts fram i

CU 1972:35

motionen skulle innebära en fördelningspolitiskt inte godtagbar förmögenhetsöverföring
av en sådan storleksordning att syftet med reformen
möjligen skulle helt omintetgöras — något som utskottet har tagit kraftigt
avstånd från. Ersättningarna skulle dessutom genom sin anknytning till
förväntningsvärden och därmed skapade karaktär av generell vinstgaranti
vid markspekulation strida mot allmän rättsuppfattning.

Vad gäller byggnadsminneslagen innebär lagförslagen att dess ersättningsbestämmelser
ändras på motsvarande sätt som föreslagits beträffande
NVL. I motionen 1972:1807 har i denna del åberopats bl. a. även att
frågorna prövas av bygglagutredningen.

Utskottet åberopar i denna del samma principiella inställning som
ovan redovisats. I fråga om övriga anförda skäl ansluter sig utskottet till
vad civilministern anfört och avstyrker motionen även i denna del.

Den av civilministern uppställda huvudprincipens anknytning av
ersättningsrätten till intrång i pågående markanvändning kritiseras i
motionen 1972:1817. I motionen föreslås att ersättningsrätten skall
knytas till inskränkningar i markens tillåtna användningssätt under
hänvisning bl. a. till att detta begrepp används i expropriationslagens
presumtionsregel.

Civilministern anför att begreppet pågående markanvändning bör ges
en relativt generös tolkning och lämnar också exempel på en sådan
tolkning som skulle beakta vad som vid varje tidpunkt framstår som en
naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Vidare anförs
att i begreppet pågående markanvändning bör räknas in vad fastighetsägaren
enligt detaljplan, byggnadslov eller tillstånd enligt NVL får
använda marken till under förutsättning att en ändring i användningssättet
framstår som aktuell.

Enligt utskottets mening är ett fasthållande vid principen att
ersättning till fastighetsägare som behåller sin fastighet skall knytas till
intrång i den pågående markanvändningen långt mer väsentligt än att få
en anknytning till expropriationslagens presumtionsregel, som föreslås
gälla även vid inlösen enligt NVL och BL. Motionen avstyrks i denna del.

I anslutning till vad civilministern uttalat om skillnaden mellan
ersättning vid intrång och vid inlösen vill även utskottet ifrågasätta om
inte också i inlösenfallen värdering borde ske med hänsyn till endast
pågående markanvändning.

Enligt uttalande i propositionen bör ställning tas till frågan om
ersättning av staten i anledning av täktreglering enligt NVL i samband
med behandlingen av grustäktskommitténs betänkande (SOU 1972:46). I
en departementspromemoria om ersättning enligt naturvårdslagen vid
vägrat tillstånd till täktverksamhet (Ds Ju 1972:34) har lagts fram ett
förslag till ändring av ifrågavarande ersättningsbestämmelser, vilket delvis
ersätter grustäktskommitténs förslag.

Utskottet ansluter sig i övrigt till vad som föreslagits i ersättningsfrågorna.

CU 1972:35

4.4.2 Inlösen av mark

Lagförslaget innebär att för framtiden endast ett kvalificerat intrång i
pågående markanvändning medför inlösenrätt vare sig det gäller naturreservatsförordnande
enligt NVL eller föreskrifter i generalplan enligt BL.
Härmed avses endast intrång i den pågående markanvändningen. Principen
får uttryck i ändring av 22 § tredje stycket BL, varigenom
inlösensrätten knyts till att synnerligt men skall ha uppkommit vid
användningen av fastigheten, samt i den bibehållna anknytningen till
samma krav vid ändringarna av 26 och 27 §§ NVL.

Ersättning för inlöst mark skall enligt förslaget beräknas enligt
expropriationslagens presumtionsregel. Detta innebär bl. a. att vid presumtionstidens
början redan etablerade förväntningsvärden ersätts. Denna
olikhet mellan intrångs- och inlösenfallet motiveras med att i
burängsfallet en möjlighet kvarstår att i framtiden kompensera en
eventuell förlust — en möjlighet som inte föreligger efter inlösen.

Utskottet kan lämna förslagen utan erinran.

Inlösenplikt skall enligt lagförslaget föreligga endast i fråga om hel
fastighet. I motionen 1972:1834 föreslås att inlösen skall kunna ske även
av del av fastighet.

Civilministern har mot liknande invändning under remissbehandlingen
invänt att det inte kan anses rationellt att bilda särskild fastighet endast
för att fastighetsägare skall bli av med den del av fastigheten som lider
intrång. Löses inte fastigheten utgår ersättning för intrånget.

Utskottet ansluter sig på sålunda anförda skäl till propositionens
lagförslag.

4.4.3 Övriga frågor

De övergångsregler som ingår i lagförslaget ansluter i allt väsentligt till
det ståndpunktstagande som gjordes av 1971 års riksdag.

I motionen 1972:1813 har föreslagits att en alternativ inlösens- och
ersättningsmöjlighet skulle öppnas för på drabbad brukningsenhet år
1972 mantalsskrivna ägare av dessa fastigheter och knytas till minskning
av 1972 års taxeringsvärde. Ersättning skulle uppgå till högst 150 000 kr.
Eventuellt konstaterad minskning i ett taxeringsvärde över t. ex. jordbruksvärdet
skulle utgöra ersättningsgrund — detta även om minskningen
berodde på bortfall av glesbebyggelserätt enligt äldre definition.

Utskottet, som inte delar motionärernas uppfattning att den av
civilministern föreslagna regeln är ägnad att gynna markspekulanter, har
vid överväganden i frågan funnit sig inte kunna tillstyrka en föreslagen
utvidgning av ersättningsrätten. Till en början är det uteslutet att för
dessa speciella fall — i strid med intentionerna i nyssnämnda ståndpunktstagande
av 1971 års riksdag — beräkna ersättning för sådan
minskning av förväntningsvärde som orsakas av att tätbebyggelsebegreppets
innebörd förskjutits. Det synes inte heller praktiskt möjligt att med
anknytning till fastighetstaxeringen konstruera en regel som ger rätt till
ersättning vid förlust av glesbebyggelsevärde enligt nu gällande definition.

CU 1972:35

Taxeringsvärdena ger nämligen, enligt vad utskottet inhämtat, ingen
vägledning för att bedöma i vad mån sådant värde över huvud taget
förelegat. En regel i enlighet med motionsförslaget skulle därför kunna få
en helt godtycklig verkan. Utskottet anser vidare att det från allmänna
utgångspunkter inte är acceptabelt att i den markpolitiska lagstiftningen
införa en princip som innebär att konstaterandet av förväntningsvärden
vid taxeringen skulle berättiga fastighetsägaren till kompensation av
allmänna medel om förväntningen inte infrias.

I anslutning härtill kan tas upp det i motionen 1972:1817 framförda
förslaget om en översyn av fastighetstaxeringen. Härtill anknytande
synpunkter förs fram i motionen 1972:1807.

Behovet av en omedelbar omtaxering i anledning av förlust av
förväntningsvärden har behandlats av innevarande års riksdag (prop.
1972:49 s. 76, SkU 23). Därvid har beaktats även effekter som kan
uppstå vid genomförande av de utredningsförslag som nu grundar
lagförslaget. Därvid anfördes bl. a. att lagstiftning om generella inskränkningar
i förfoganderätten endast kunde anses medföra att frågan hölls
svävande tills den avgjorts genom ett konkret beslut i dispositionsfrågan.
Med hänsyn därtill och även till att ny allmän fastighetstaxering övervägs
avstyrker utskottet motionen i denna del.

4.5 Lagstiftning angående lokalisering av viss industri

Kungl. Maj:ts förslag innebär att - som en provisorisk reform —
lokaliseringsprövningar enligt BL och ML samordnas hos Kungl. Maj:t
beträffande industriell eller liknande verksamhet av väsentlig betydelse
för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar.
Prövningen skall kunna avse såväl nylokalisering som utvidgning av
befintlig verksamhet. Den skall kunna omfatta i princip verksamhet som
kan prövas enligt ML, men undantagsvis även annan verksamhet, t. ex. en
större hamn.

Förslaget innebär beträffande koncessionsnämnden att den ges uppgifter
att såsom remissinstans göra utredningar, bereda ärendet i denna del
och avge yttrande i frågorna innan de avgörs och det inte är uppenbart
att en ansökan skall avslås. Syftet med denna nämndens medverkan i
beredningen är att den skall ge en allsidig belysning av miljöaspekterna.
Avsett yttrande bör inriktas på att belysa företagets lokalisering på
platsen med hänsyn till de krav som ställs i ML.

Mot förslaget har ställts motionsyrkanden av i huvudsak tre typer.
Den ena typen företräds av motionen 1972:1807 med dess avslagsyrkande,
i huvudsak motiverat med att avsedda behov kan tillgodoses genom
generalplanering. Den andra typen innefattar motionerna 1972:1817 och
1972:1819. I den förra motionen hemställs att riksdagen uttalar sig för
en vidgning av koncessionsnämndens roll, den andra torde närmast avse
ett inte närmare preciserat ändringsyrkande. 1 båda motionerna grundas
invändningarna på farhågor att regeringen i föreslagen prövning inte
tillräckligt beaktar miljöaspekterna. Den tredje typen slutligen represen -

CU 1972:35

teras av motionen 1972:1782 där huvudinvändningen är att regeringen
får möjlighet att vägra ^byggnadstillstånd av ”politiska” skäl. I första
hand yrkas avslag, i andra hand rätt till ersättning om ett avslag innebär
att enligt miljöskyddslagens normala tillåtlighetsregler godtagbar industri
hindras att etablera sig inom planlagt område.

Utskottet kan inte ansluta sig till avslagsyrkandena i motionerna
1972:1807 och 1782. Behovet av en samordning som möjliggör allsidiga
bedömningar på ett tidigt stadium har praktiskt verifierats. De i
motionen 1972:1782 framförda farhågorna, som kan förefalla innebära
att risk skulle föreligga för att regeringen i sina beslut utgick från annat
än av riksdagen godtagna riktlinjer, förtjänar inte avseende. Bl. a. härav
följer även att andrahandsyrkandet om en närmast skadeståndsliknande
ersättning avstyrks.

Förslagen i motionerna 1972:1817 och 1819 syftar båda till att
ytterligare säkra allmänna intressen av att hävda miljövårdsaspekter.
Däremot ifrågasätts i och för sig inte behovet av samordning — även om
det anses möjligen kunna tillgodoses på annat sätt. Enligt utskottets
mening kan motionärernas intresse dock anses tillgodosett genom
koncessionsnämndens förutsatta medverkan och bevakning av krav inom
ML:s område. Skäl finns därför inte nu för något riksdagens uttalande i
dessa frågor.

4.6 Undantag från planbestämmelser

I propositionen redovisas en översyn av dispensreglerna i byggnadslagstiftningen
och PBL samt samordningen mellan dessa. Förslagen innebär
bl. a. följande. Kungl. Maj:ts befogenhet enligt BL att medge undantag
från fastställd generalplan och stadsplan förs över till länsstyrelsen.
Länsstyrelsens befogenhet att medge undantag från planer bör inte
ytterligare regleras. Byggnadsnämndens dispensbefogenhet blir, efter
delegation från länsstyrelsen, lika vidsträckt som länsstyrelsens och
begränsad endast av kravet på att särskilda skäl skall föreligga. Samordningen
mellan dispensbestämmelser i BL och PBL tillgodoses så att en
vetorätt av samma slag som enligt PBL tillkommer byggnadsnämnd i
frågor om undantag från fastställd generalplan eller stadsplan nu överförs
även i byggnadslagstiftningen.

Vad angår villkoren för att länsstyrelse skall kunna delegera dispensbefogenheter
till byggnadsnämnd anförs att en prövning av nämndens
tillgång till sakkunskap fortfarande skall göras. Länsstyrelse skall därför
som nu kunna föreskriva att dispensbefogenheten skall vara begränsad i
vissa hänseenden.

I motionen 1972:1813 torde yrkas avslag på vissa dispensregler och
föreslås viss förändring av byggnadsnämnds dispensrätt för tätbebyggelse.

Vad i motionen anförts i denna del torde närmast få uppfattas som ett
understrykande av de ökade möjligheter att lämna dispens för viss
tätbebyggelse som följer av att översiktliga kommunala bedömningar
gjorts. Motionärernas syfte torde sålunda kunna anses tillgodosett utan
någon riksdagens åtgärd.

CU 1972:35

Utskottet har ingen erinran mot vad i propositionen föreslagits och
förordats i denna del. Utskott erinrar om vad riksdagen tidigare (GU
1971:29) givit Kungl. Maj :t till känna.

4. 7 Lagförslagen i övrigt m. m.

En närmast redaktionell ändring föreslås av p. 5 i övergångsbestämmelserna
till förslaget till lag om ändring av byggnadslagen.

Utskottet tillstyrker lagförslagen och har ingen invändning mot vad i
övrigt förordats i detta sammanhang.

5. Övriga frågor

Förslaget i motionen 1972:1798 om att riksdagen skall ge Kungl.
Maj:t till känna vad i motionen anförts om vikten av att tillräckligt
beakta lokala önskemål vid kommunsammanläggningarna bör inte föranleda
till någon riksdagens ytterligare åtgärd i detta sammanhang. Den i
motionen anförda ståndpunkten ingår i de allmänna bedömningar som
riksdagen redan gjort.

Vad i motionen 1972:1823 föreslagits och inte ovan behandlats rör
frågor av synnerligen omfattande räckvidd som visserligen knyter an till
förslag i propositionen men inte har ett sådant omedelbart samband
därmed att en sammankoppling av bedömningarna är oundgängligen
nödvändig. Utskottet hänvisar till riksdagens tidigare prövning av
likartade förslag.

UTSKOTTETS HEMSTÄLLAN

Utskottet hemställer

1. beträffande uppskov med behandling av ärendet att riksdagen
avslår motionen 1972:1807, yrkandet 1,

2. beträffande allmänna riktlinjer för hushållningen med markoch
vattentillgångarna att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen 1972:1819,
yrkandet 10 i denna del, godkänner vad statsministern anfört
till statsrådsprotokollet,

3. beträffande ett ekologiskt synsätt att riksdagen lämnar
motionen 1972:1817, yrkandet 1 a, utan ytterligare åtgärd
och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

4. beträffande prioritering av ett teknologiskt utvecklingsprogram
m. m. att riksdagen med avslag å motionen 1972:1819,
yrkandet 7, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

5. beträffande konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska
motiv att riksdagen med avslag å motionerna

CU 1972:35

1972:1807, yrkandet 2 i denna del, och 1819, yrkandet
10 i denna del, sorn sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

6. beträffande samordning av fysiska och ekonomiska överväganden,
m. m., att riksdagen lämnar motionerna
1972:1813, yrkandet 1 i denna del, och 1817, yrkandet

1 i denna del, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande inriktningen av miljöinsatserna att riksdagen
lämnar motionen 1972:1813, yrkandet 1 i denna del, utan
ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

8. beträffande sambandet med tätortsutvecklingen att riksdagen
lämnar motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, utan
ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

9. beträffande jordbrukets och skogsbrukets intressen att riksdagen
lämnar motionen 1972:1800 utan ytterligare åtgärd
samt med avslag å motionen 1972:1825 som sitt yttrande ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande fritidsboende och rörligt friluftsliv att riksdagen
med avslag å motionerna 1972:1807, yrkandet 2 i denna del,
och 1819, yrkandet 10 i denna del, som sitt yttrande ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande konflikter mellan fritidslivets och de areella
näringarnas intressen att utskottet lämnar motionerna
1972:1807, yrkandet 2 i denna del, och 1813, yrkandet

2 b, utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

12. beträffande lokalisering av visst byggande i anslutning till
jordbruksbebyggelse att riksdagen lämnar motionen
1972:1813, yrkandet 2 c, utan ytterligare åtgärd och som sitt
yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande markbehov för exkursioner att riksdagen med
avslag å motionen 1972:1821 lämnar motionen 1972:1805
utan ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande lokalisering av viss industri till ett begränsat antal
orter, m. m., att riksdagen lämnar motionen 1972:1813,
yrkandet 1 i denna del samt yrkandet 2 a, utan ytterligare
åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

15. beträffande effekter från sysselsättnings- och arbetsmarknadssynpunkt
att riksdagen lämnar motionerna 1972:1775 i
denna del, 1788, 1795, 1813 yrkandet 1 i denna del, och
1832 utan ytterligare åtgärd samt som sitt yttrande ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande vissa statsbidrag till kommuner att riksdagen

CU 1972:35

avslår motionen 1972:781,

17. beträffande olika kustvattens känslighet, m. m., att riksdagen
lämnar motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del, utan
ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

18. beträffande reservation av mark för industri vid Idefjorden
att riksdagen med avslag å motionen 1972:1824 som sitt
yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande lokalisering av viss industri till Kalmar läns kust
att riksdagen avslår motionen 1972:1775 i vad den inte
behandlats under punkten 15,

20. beträffande allmänna riktlinjer för industrilokalisering vid
Västkusten att riksdagen lämnar motionerna 1972:1817,
yrkandet 1 d, och 1819, yrkandet 10 i denna del, utan
ytterligare åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

21. beträffande lokalisering av industri till Nyköping-Oxelösund
samt utbyggnad av Marvikens kraftverk att riksdagen lämnar
motionen 1972:1809 utan ytterligare åtgärd och som sitt
yttrande ger Kungl. Maj.t till känna vad utskottet anfört,

22. beträffande fortsatt planering av fjällvärlden att riksdagen
lämnar motionen 1972:1817, yrkandet 1 b, utan ytterligare
åtgärd och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

23. beträffande utbyggnad av Kalix älv att riksdagen med avslag å
motionen 1972:1817, yrkandet lc i denna del, som sitt
yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

24. beträffande de södra huvudälvarna samt oexploaterade älvoch
sjösystem i övrigt i vad de inte behandlats under 23 ovan
att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1786, 1817
yrkandet 1 c i denna del, och 1823, yrkandet 2 i denna del

a. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört om underställning av vattendomstols beslut i tillståndsfrågor,

b. som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet

1 övrigt anfört,

25. beträffande riksplanearbetet i inlandet att riksdagen lämnar
motionen 1972:1817, yrkandet 1 e, utan ytterligare åtgärd
och som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

26. beträffande parlamentarisk insyn i riksplanearbetet, m. m.,
att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1807, yrkandet

2 i denna del, och 1817, yrkandena 2 och 3, som sitt
yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskoftet anfört,

27. beträffande huvudmannaskapet för planeringen på länsnivå,
m. m., att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1807,
yrkandet 2 i denna del, 1812, yrkandet 2 b, 1817, yrkandet

CU 1972:35

1 i denna del, 1818, yrkandet 14, och 1820 som sitt yttrande
ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört,

28. beträffande vidareutveckling av en fortlöpande fysisk planering
att riksdagen lämnar motionerna 1972:1807, yrkandet 2
i denna del, 1813, yrkandet 1 i denna del, samt 1817,
yrkandena 4 och 5, utan ytterligare åtgärd och som sitt
yttrande ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört,

29. beträffande riktlinjer för hushållningen med mark och vatten
i vad de inte behandlats under 3—25 samt 28 ovan att
riksdagen som sitt yttrande ger Kungl. Majit till känna vad
utskottet anfört,

30. beträffande riktlinjer för organisationen för en fysisk riksplanering
i vad de inte behandlats under 26 och 27 ovan att
riksdagen godkänner vad i statsrådsprotokollet anförts,

31. beträffande den föreslagna lagstiftningens allmänna lämplighet
att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

32. beträffande val av planmedel m. m. att riksdagen lämnar
motionen 1972:1813, yrkandet 3 a och yrkandet 3 b i denna
del samt 1830, yrkandet 3 a utan ytterligare åtgärd,

33. beträffande omfattning av generalplan att riksdagen med
bifall till Kungl. Majits förslag och avslag å motionen
1972:1813, yrkandet 3 b i denna del, godkänner vad utskottet
anfört,

34. beträffande utredning om samordningen mellan byggnadslagstiftningen
och naturvårdslagen att riksdagen avslår motionen
1972:1819, yrkandet 10 i denna del,

35. beträffande bidrag till viss översiktlig planering att riksdagen
som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet
anfört,

36. beträffande kostnader för upprättande av vissa generalplaner
m. m. att riksdagen med avslag å motionen 1972:1807,
yrkandet 4 i denna del, godkänner vad utskottet anfört,

37. beträffande grunderna för reglering av glesbebyggelse att
riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

38. beträffande omfattning av översiktlig planbedömning att
riksdagen lämnar motionen 1972:1813, yrkandet 3 b i denna
del, utan ytterligare åtgärd,

39. beträffande krav på översiktliga bedömningar i ett övergångsskede
att riksdagen avslår motionen 1972:1813, yrkandet
3 d,

40. beträffande formerna för planmässig bedömning av marks
lämplighet för glesbebyggelse att riksdagen lämnar motionen
1972:181 7, yrkandet 6, utan ytterligare åtgärd,

41. beträffande grunderna för ersättningsreglerna att riksdagen
avslår motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del,

42. beträffande anknytning av ersättningsrätt m. m. till intrång i
pågående markanvändning att riksdagen avslår motionen

CU 1972:35

1972:1817, yrkandet 8,

43. beträffande inlösen av del av fastighet att riksdagen med
avslag å motionen 1972:1834 godkänner vad utskottet
anfört,

44. beträffande viss vidgning av ersättningsrätt enligt övergångsbestämmelser
att riksdagen med avslag å motionen
1972:1813, yrkandet 3 e, godkänner vad utskottet anfört,

45. beträffande översyn av fastighetstaxeringen att riksdagen
avslår motionen 1972:1817, yrkandet 9,

46. beträffande lokaliseringsprövning för viss industri m. m. att
riksdagen med avslag å motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i
denna del och yrkandet 2, 1807, yrkandet 3 i denna del,
1817, yrkandet 7, och 1819, yrkandet 10 i denna del,
godkänner vad utskottet anfört,

47. beträffande dispensreglerna att riksdagen med avslag å
motionen 1972:1813, yrkandet 3 c, godkänner vad utskottet
anfört,

48. beträffande uttalande i fråga om kommunsammanläggningar
att riksdagen avslår motionen 1972:1798,

49. beträffande vissa fastighetsfrågor att riksdagen avslår motionen
1972:1823 i vad den inte behandlats under 24 ovan,

50. beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385) i vad det inte behandlas under 51. nedan att
riksdagen med avslag å motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i
denna del, och 1807, yrkandena 3 och 4 i denna del, antar
Kungl. Maj :ts förslag,

51. beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385) i vad avser p. 5 i övergångsbestämmelserna att
riksdagen med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 3 i
denna del, för sin del antar förslaget med visst tillägg enligt i
bilaga härtill som utskottets förslag betecknad lydelse,

52. beträffande förslaget till ändring i naturvårdslagen
(1964:822) att riksdagen med avslag å motionen 1972:1807,
yrkandet 3 i denna del, antar Kungl. Maj.ts förslag,

53. beträffande förslaget till ändring i väglagen (1971:948) att
riksdagen med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 3 i
denna del, antar Kungl. Maj:ts förslag,

54. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608)
om enskilda vägar att riksdagen med avslag å motionen
1972:1807, yrkandet 3 i denna del, antar Kungl. Maj:ts
förslag,

55. beträffande förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387) att riksdagen med avslag å motionen 1972:1782,
yrkandet 1 i denna del, och 1807, yrkandet 3 i denna del,
antar Kungl. Maj:ts förslag,

56. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1960:690)
om byggnadsminnen att riksdagen med avslag å motionen

CU 1972:35

1972:1807, yrkandet 3 i denna del, antar Kungl. Maj:ts förslag,

57. beträffande förslagen till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988) och lag om ändring i lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster antar Kungl. Maj:ts förslag,

58. beträffande förslagen till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
(1959:612) och kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956:617) att riksdagen som sitt yttrande
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 8 december

På civilutskottets vägnar

ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp),
Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i
Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson
(s), fru Olsson i Hölö (c), herrar Högström (s), Wennerfors (m) och
Claeson (vpk).

RESERVATIONER

1. beträffande uppskov med behandling av ärendet

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under
förutsättning av bifall till den vid inrikesutskottets betänkande InU
1972:28 fogade reservationen 1 — anser att utskottet bort hemställa1 :

(1.) beträffande uppskov med behandling av ärendet att riksdagen
med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 1,
beslutar att till 1973 års riksdag uppskjuta slutlig behandling
av propositionen 1972:11 1, motionen 1807, i vad ej avser
uppskovsyrkandet, och övriga i anledning av propositionen
väckta motioner ävensom motionen 1972:781, allt i vad
propositionen och motionerna faller under civilutskottets
beredning,

2. beträffande allmänna riktlinjer i vad avser hemställan

av herr Claeson (vpk) som anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande allmänna riktlinjer för hushållningen med mark
och vattentillgångarna att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1972:1819,
yrkandet 10 i denna del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

1 Om eventuellt yrkande om återremiss inte bifalls får bifall till denna reservation
dock anses innebära att utskottets hemställan och därvid fogade reservationer i
övrigt har förfallit.

CU 1972:35

3. beträffande allmänna riktlinjer i vad avser motiveringen

a. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under
förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 2 — anser att det
stycke i utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Vad som” och
slutar med ”denna frågeställning” bort utgå,

b. av herr Claeson (vpk) som — under förutsättning av bifall till
reservationen 2 — anser att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med ”Kungl. Maj:t” och på s. 11 slutar med ”riksplanering m. m.”
bort ha följande lydelse:

Tanken på en fysisk riksplan, som nu materialiseras i propositionen, är
givetvis en riktig tanke. Det är i högsta grad angeläget att ett
planinstrument av dylik övergripande nationell natur kommer till stånd.
Kommunisterna hävdade denna uppfattning redan i sin motion år 1945.
Regeringens initiativ kommer sent i utvecklingen. Riksplaneringen har
kommit alltför långt efter den kommunala och regionala planeringen.
Speciellt under 1950-talets utbyggnadskonjunktur med dess kraftigt
miljöförstörande verkningar hade det kunnat ligga ett stort värde i att ha
stöd i någon form av fysisk riksplan.

Kan riksplanen och den ändrade lagstiftningen som instrument godtas,
ställer det sig helt annorlunda med riksplanens innehåll i väsentliga
huvudstycken. Här måste enligt utskottets mening mycket allvarlig kritik
framföras.

Riksplanen är, som framgår, inte en allmän nationell plan för
hushållning med mark och vatten. Den utgör ett inventeringsunderlag,
avsett att användas i speciella lägen. Dessa lägen inträffar då konkurrens i
konkreta fall uppstår mellan kapitalintressen och andra intressen. Från
fall till fall fattas då beslut om vilka intressen som skall prioriteras.

Detta är en otillfredsställande uppläggning av hela riksplaneringen. Det
understryker anpassningskaraktären i den statliga planeringen över
huvud. Varje beslut i en dylik konkurrenssituation kommer att fattas på
basis av utvecklingsförutsättningar som bestämts av andra, företrädesvis
det privata storkapitalet. Det blir fråga om efterhandsbeslut, som många
gånger kommer att styras av de intressen som i varje situation kunnat
skaffa sig det bästa utgångsläget och effektivast föregripit utvecklingen.
Detta lämnar mycket stort utrymme åt manövrer från mäktiga finansintressen.

Begränsningen av planen till att avse konkurrenslägen, speciella
områden i landet, begränsningen till enbart viss typ av industri samt dess
icke-rättsliga natur gör att någon verklig helhetssyn inte är möjlig med
planen som utgångspunkt. I vissa avsnitt gör regeringen anspråk på att
företräda vad som kallas en ekologisk grundsyn. Sådana anspråk är helt
ogrundade, eftersom regeringens ställningstaganden i praktiken är uppskjutna
till dess behandlingen av varje detaljerat planärende blir aktuell.
Det finns därför i planen inga överväganden om de ekologiska balansproblemen
för landet som helhet. Någon effektiv sammankoppling av
industripolitik i stort med markhushållning är inte möjlig, eftersom
planens hela konstruktion inte tillåter sådana perspektiv. Detta är en

4 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

allvarlig brist. Man har här försuttit en möjlighet att angripa de stora
miljöproblemen effektivt — tydligen i syfte att inte lägga hämsko på
kapitalets i princip fria etableringsrätt.

Nya riktlinjer för den fysiska riksplanen måste genomdrivas. Riksplanen
skall inte vara ett instrument för specifika, lokala konkurrenssituationer.
Riksplanen skall ha en egen ideologi, och dess principer skall
vara allmänt bindande för den planpolitiska synen. Ett ekologiskt
betraktelsesätt som beaktar det totala trycket på den nationella miljön
skall ligga som grund. Skyddsområdena skall inte vara små undantagsområden,
isolerade och uppsplittrade. Skyddsaspekten skall vara närvarande
över hela landet och få avgöra exploateringsgraden. Inte endast specifika,
särpräglade naturområden är skyddsvärda. Skyddsproblemet är förknippat
med den biologiska balansen över landet som helhet. Riksplanens
miljöeffekt är nära ansluten till dess regionpolitiska verkningar. Planen
måste innefatta avancerade teknologiska krav på produktionen, vilka
möjliggör en relativt obunden geografisk lokalisering av de flesta
industrienheter. Den primitiva ”utspädningsfilosofin” måste utmönstras.
Inom fritidssektorn måste expansionen av privata fritidshus dämpas både
från miljösynpunkt och med hänsyn till angelägnare investeringsbehov.

4. beträffande prioritering av ett teknologiskt utvecklingsprogram m. m.

av herr Claeson (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Vad
som” och slutar med ”detta sammanhang” bort ersättas med text av
följande lydelse:

För att minska påfrestningarna på miljön krävs som anförs i motionen
1972:1819 ett brett upplagt näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram.
Inom ramen för detta program måste utvecklings- och
forskningsarbetet i hela landet samordnas. Man måste tillgodogöra sig och
självständigt behärska så mycket som möjligt att de internationella
teknologiska erfarenheterna. Arbetet måste inriktas på att i landet
framdriva den mest avancerade och framtidsbetonade industrin. Endast
den kan skapa bestående ökningar i sysselsättningen och bryta den
nuvarande nedgången. Utvecklings- och tillverkningsarbete inom den
kollektiva transportsektorn måste få en vida större omfattning. Här
föreligger inte endast möjligheter för expansion utan också för att bygga
upp ett framtida transportväsen, som reducerar hela transportproblemet,
för olika landsdelar närmare varandra och avskaffar avlägsna regioners
handikapp. Utveckling av från miljöskyddssynpunkt avancerade processer
och deras allmänna tillämpning bildar likaledes en framtidssektor av
betydelse. Förutom sin sysselsättningseffekt har den betydelse för att
göra den nu miljöfarliga produktionen mer oberoende av lokaliseringsort
och för att underlätta en jämnare regional fördelning. Av samma typ är
en teknologisk och ekonomisk satsning på miljöförbättrande hjälpmedel
och skyddsanordningar för arbetslivets räkning. Bristsektorernas utbyggnadsproblem
måste angripas. Ett speciellt problem utgör den forskning

CU 1972:35

och teknologi sorn inriktas på besparingar inom energi- och materialförbrukning
och som genom besparingseffekterna ger nya förutsättningar
för tillväxt.

Den stora teknologiska satsningen för att garantera tillväxtmöjligheterna
får inte reserveras åt administrativa och teknokratiska eliter. Folket i
arbetslivet måste utnyttja sina erfarenheter och sin begåvning i utvecklingens
tjänst. Endast detta kan bilda grund för maximalt snabba
framsteg. Men det kräver också att den hittillsvarande maktstrukturen
och maktfördelningen i ekonomin bryts upp.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande prioritering av ett teknologiskt utvecklingsprogram
m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819,
yrkandet 7, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

5. beträffande konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska
motiv

a. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”dessa ståndpunkter” bort utgå,

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med
”Enligt utskottets” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

Som anförs i motionen 1972:1807 har i konkurrensen mellan skilda
intressen de miljömässiga lokaliseringsgrunderna alltför ofta fått vika för
de regionalpolitiska utan närmare redovisning och analys. Å andra sidan
kan en ensidig dominans för miljösynpunkter tvinga statsmakterna att
använda regionalpolitiken som ett instrument för att eliminera negativa
sysselsättningspolitiska följder av den fysiska riksplaneringen. I nu
framlagda riktlinjer är fortfarande de regionalpolitiska motiven oklara
och föga övertygande. Skall en ändamålsenlig avvägning kunna göras,
krävs enligt utskottets mening att innebärden av den önskade samordningen
mellan regionalpolitik och fysisk riksplanering förtydligas. Detta
är en central och mycket angelägen uppgift. Riksdagen bör snarast få
tillfälle att på ett bättre och mer utvecklat underlag få ta ställning till
dessa frågor som inte kan överlåtas till en regeringens prövning utan stöd
i godtagna riktlinjer. Vid denna bedömning kan utskottet inte tillstyrka
motionen 1972:1819 i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska
motiv att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807,
yrkandet 2 i denna del, och med avslag å motionen
1972:1819, yrkandet 10 i denna del, som sitt yttrande ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

CU 1972:35

b. av herr Claeson (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”dessa ståndpunkter” bort utgå,

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med
”Enligt utskottets” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

Utskottet finner - som anförts i motionen 1972:1819 — särskilt den
regionalpolitiska sidan av riksplanen i dess nuvarande utformning vara
bristfällig. Kopplingen med de delar av regeringspropositionen som
behandlar den ekonomiska sidan av regionplaneringen är löslig och
inskränker sig till allmänt hållna önskemål om en jämnare lokalisering.
Detta ter sig förklarligt vid en närmare granskning. Riksplanens lokaliseringsprinciper
för berörda industrier går nämligen i viktiga hänseenden
klart emot kraven på en regionpolitisk utjämning. Att synpunkter av
denna typ får flyta in i något som utger sig för att vara en riksplan är
särskilt allvarligt med hänsyn till beslutens långsiktiga verkningar.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande konflikter mellan miljömässiga och regionalpolitiska
motiv att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819,
yrkandet 10 i denna del, och med avslag å motionen
1972:1807, yrkandet 2 i denna del, som sitt yttrande ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande inriktningen av miljöinsatserna

av herrar Grebäck (c), Andersson i Knäred (c) och fru Olsson i Hölö (c)
som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”1
den” och slutar med ”skall eftersättas” bort ha följande lydelse:

I den nämnda motionen 1972:1813 tas vidare upp frågan om
inriktningen i stort av miljöinsatserna. Denna fråga får med ökande
medvetenhet om dessa insatsers betydelse och om de reella konflikter
som uppstår då skilda intressen skall vägas samman stor betydelse.
Prioriteringar blir nödvändiga i det fortsatta arbetet. Enligt utskottets
mening bör härmed sammanhängande frågor redovisas ytterligare så att
riksdagen i denna del kan ta ställning till riktlinjer som möjliggör att
samhällets och medborgarnas insatser kan få så stor samlad effekt som
möjligt och samtidigt påverka den långsiktiga utvecklingen i önskad
riktning. Det vidgade miljöbegrepp med anknytning til! den sociala
planeringen, som utgör utgångspunkt för den nämnda motionen, bör
därvid leda arbetet i riktning mot en betoning av insatser på miljöpolitikens
område där anspråken har den största tyngden.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande inriktningen av miljöinsatserna att riksdagen med
bifall till motionen 1972:1813, yrkandet 1 i denna del, som
sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

CU 1972:35

7. beträffande sambandet med tätortsutvecklingen i vad avser hemställan

av herr Claeson (vpk) som anser att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:

8. beträffande sambandet med tätortsutvecklingen att riksdagen
med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del,
som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

8. beträffande sambandet med tätortsutvecklingen i vad avser motiveringen a.

av herr Grebäck (c), Andersson i Knäred (c) och fru Olsson i Hölö (c)
som — under förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 8 —
anser att det stycke i utskottets hemställan på s. 15 som börjar med
”Utskottet ansluter” och slutar med ”sorn sådan” bort ha följande
lydelse:

Utskottet kan ansluta sig till vad civilministern anfört i detta
sammanhang. I fråga om den regionalpolitiska planeringen innebär dock
detta inte ett ställningstagande för det av inrikesministern redovisade
handlingsprorammet, som behandlas i inrikesutskottet. Den slutsats som
civilministern kommit till är dock förenlig även med de alternativa
handlingslinjer som föreslagits i motion från centerhåll.

b. av herr Claeson (vpk) som — under förutsättning av bifall till
reservationen 7 — anser att det stycke i utskottets hemställan på s. 15
som börjar med ”Utskottet ansluter” och slutar med ”sorn sådan” bort
ha följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot civilministerns mycket allmänt hållna
synpunkter i denna del. Enligt utskottets mening bör dock övervägandena
konkretiseras genom förslag till lösningar. Som anförs i motionen
1972:1819 behövs en grundläggande sanering av storstäderna planpolitiskt,
miljömässigt och från trafiksynpunkt. Markspekulation i förening
med storkapitalistiska planidéer att i storstadsbebyggelsens centrala delar
skapa reservat för privatkapitalistisk maktutövning och administration
har medfört en utglesning och en överdriven kontorisering av storstadsregionernas
inre delar. Speciellt är detta märkbart i Storstockholm. Detta
har medfört allvarliga kommunalekonomiska problem och ett utflyttningsöverskott
till i första hand regionens utkantsområden. Denna
situation finner utskottet helt ohållbar. Det är ytterst betänkligt att
regeringen i sin ovanligt omfattande proposition inte analyserat faktorerna
i detta problem och än mindre föreslagit några åtgärder.

CU 1972:35

9. beträffande fritidsbebyggelsens karaktär och konflikter med rörligt
friluftsliv

a. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Aktuella
konfliktfall” och slutar med ”fortsätta arbetet” bort ha följande lydelse: I

motionen 1972:1807 har kritik riktats mot civilministerns sålunda
sammanfattade uttalande. Även enligt utskottets mening är denna kritik
befogad. Även om civilministern inte formellt tar ställning för inriktningen
mot ökat byggande av fritidsbyar av tätortskaraktär kan uttalandet
i förening med de praktiska exempel som redan getts på en sådan
inriktning kräva ett klart uttalande från riksdagens sida. Enligt utskottets
mening bör riksdagen slå fast att huvudprincipen i denna del är att
även fritidsboendets karaktär måste få bestämmas av människornas egna
önskemål och inte bli föremål för en centralstyrning och detaljreglering
som är alltför välkänd från bostadsområdet. Detta innebär självfallet inte
ett avståndstagande från att hänsyn till allmänna intressen skall tas i
former som överensstämmer med rådande rättsuppfattning.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande fritidsboende och rörligt friluftsliv att riksdagen
med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 2 i denna del,
och med avslag å motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna
del, som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

b. av herr Claeson (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”1
motionen 1972:1807” och slutar med ”fortsätta arbetet” bort ha
följande lydelse:

Vad anförts i motionen 1972:1807 i denna del är endast ett bland
flera exempel på uppfattningar som alltfort gör sig gällande och som
utgör ett allvarligt hot mot varje tanke på en målinriktad planering där
prövning sker från allmän synpunkt. Vad civilministern anfört kan i och
för sig inte föranleda någon erinran. Även i denna del präglas emellertid
framställningen av brist på konkretion. Som anförs i motionen 1972:
1819 tas bl. a. ingen ställning i konflikten mellan fast och rörligt
friluftsliv. Detta finner utskottet vara en stor brist. I propositionen
konstateras att fritidsbebyggelsen skall expandera efter vissa linjer, men
inga åsikter uttalas om huruvida satsning på kollektivt ägda anläggningar
är att föredra framför individuella, privata fritidshus. Frågan ställs inte
om expansionen av de privata fritidshusen är angelägen från allmän
resursanvändningssynpunkt jämfört med andra behov - bostadssanering,
daghem etc. Den planpolitiska synen är slapp. Detta är en naturlig
konsekvens av att staten förutsätts ha en uppfattning först när en akut
konkurrenssituation föreligger i ett lokalt fall.

CU 1972:35

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande fritidsboende och rörligt friluftsliv att riksdagen
med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del,
och med avslag å motionen 1972:1807, yrkandet 2 i denna
del, som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

10. beträffande effekter från sysselsättnings- och arbetsmarknadssynpunkt av

fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”1
motionerna” och slutar med ”anses tillgodosedda” bort ha följande
lydelse:

Framställningen i propositionen av konflikterna mellan arbetsmarknadsmässiga,
regionpolitiska och miljömässiga synpunkter brister enligt
utskottets mening i önskad klarhet. Dels kommenteras knapphändigt i ett
avsnitt viss remisskritik på denna punkt, dels görs i andra sammanhang
försök till preciseringar av vissa geografiska planeringsriktlinjer som
förefaller att kunna stå i strid med det tidigare anförda. Vad nu anförts i
motionerna 1972:1775, 1788, 1795, 1813 och 1832 i denna del kan
närmast uppfattas som tecken på en sålunda skapad ovisshet. Denna
ovisshet blir allvarlig med tanke på att samtidigt starka beslutsbefogenheter
läggs i samhällsorganens hand och att de därför ofta måste
handla utan stöd av i demokratisk ordning fastlagda riktlinjer. Ingreppen
från närmast statens sida i en fungerande marknadshushållning under
ansvar blir därför slumpartade och kan leda till allvarliga störningar.
Konkreta exempel på riktlinjernas diffusa karaktär ges t. ex. i fråga om
Kalmar läns kust. De särskilda omständigheter som i detta sammanhang
bör vägas in i bilden har inte belysts tillräckligt. Snarare förstärks
intrycket av en skrivbordsplanering som i sin brist på realism skapar
osäkerhet och kan verka förlamande på näringslivets och därmed
sysselsättningsfrågornas utveckling i dessa områden.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande effekter från sysselsättnings- och arbetsmark -nadssynpunkt att riksdagen i anledning av motionerna
1972:1775 i denna del, 1788, 1795, 1813 ivad gäller yrkandet
1 i denna del och 1832 som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,

11. beträffande olika kustvattens känslighet m. m.

av herr Claeson (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Till
vad” och slutar med ”särskilt uttalande” bort ha följande lydelse:

CU 1972:35

Förarbetena grundades på speciella principer för lokalisering av tungindustri.
Man accepterade den av storkapitalet tillämpade produktionstekniken
och ställde inga krav på denna punkt. Den logiska följden blev
en underkastelse under det som kallats ”utspädningsfilosofin”, dvs.
principen att förorenande industrier skall lokaliseras till områden som är
”tåligare” mot utsläpp än andra. Av detta skäl blev Västkusten starkt
prioriterad.

Mot denna inriktning av den tyngre industrin riktas i motionen
1972:1819 två allvarliga anmärkningar. I motionen anförs att lokaliseringsinriktningen
dels är oförenlig med varje strävan att mildra den
regionala obalansen, dels innebär en helt ansvarslös miljösyn, grundad på
den närmast groteska föreställningen att föroreningarna är mindre farliga
om de hamnar i ett hav som ännu inte är lika hårt belastat som Östersjön.
Utskottet instämmer med motionärerna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande olika kustvattens känslighet m. m. att riksdagen
med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i denna del,
som sitt yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

12. beträffande reservation av mark för industri vid Idefjorden

av herr Grebäck (c), fröken Ljungberg (m), herr Andersson i Knäred (c),
fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”1
vad” och slutar med ”här ställer” bort ha följande lydelse:

I vad gäller området vid Idefjorden finner utskottet att planeringsprincipen
om ett obrutet kustområde i norra Bohuslän inte kan sägas utgöra
ett hinder för att som industrimark reservera ett område vid Idefjorden,
då detta område ligger i omedelbar anslutning till ett starkt expanderande
industriområde i Norge. Redan enligt civilministerns uttalanden syftar
områdesangivelserna endast till en grov avgränsning. Utskottet finner det
vara speciellt angeläget att de goda djuphamnsmöjligheterna i området
tillvaratas. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen med bifall till
motionen 1972:1824 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan
anfört,

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande reservation av mark för industri vid Idefjorden
att riksdagen med bifall till motionen 1972:1824 som sitt
yttrande ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande utbyggnad av Kalix älv

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson
i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m)
som anser

CU 1972:35

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 25 som börjar med
”Enligt utskottets” och slutar med ”bättre underlag” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att Kalix älv ej bör
byggas ut för kraftproduktion. Vad utskottet här anfört bör ges Kungl.
Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande utbyggnad av Kalix älv att riksdagen med bifall
till motionen 1972:1817, yrkandet 1 c i denna del, som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande utbyggnad av de södra huvudälvarna m. m. i vad avser
hemställan

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson
i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m)
som anser

att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande de södra huvudälvarna samt oexploaterade älvoch
sjösystem i övrigt i vad de inte behandlats under 23 ovan
att riksdagen i anledning av motionerna 1972:1786, 1817,
yrkandet 1 c i denna del, och 1823, yrkandet 2 i denna del,
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att som riktlinje
för planeringsarbetet bör gälla att vattenkraftutbyggnad
inte bör tillåtas i hittills oexploaterade älv- och sjösystem,

15. beträffande utbyggnad av de södra huvudälvarna m. m. i vad avser
motiveringen

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar
Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr
Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 14
— anser att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med
”Förslag att” och slutar med ”till känna” bort ersättas med text av
följande lydelse:

I motionen 1972:1817 diskuteras den fortsatta kraftverksutbyggnaden.
Där yrkas att vattenkraftutbyggnad ej bör tillåtas i hittills
oexploaterade älv- och sjösystem. Preciserade synpunkter beträffande viss
vattenkraftutbyggnad framförs även i motionerna 1972:1786 och 1823.

Starka skäl talar enligt utskottets mening för att hittills oexploaterade
älv- och sjösystem bör bevaras. Utskottet vill därför understryka att de
hittills oexploaterade huvudälvarna bör undantas från kraf t verksut byggnad.
Med oexploaterade älv- och sjösystem bör därutöver innefattas
outbyggda källflöden till huvudälvar, outbyggda biflöden och längre
sammanhängande outbyggda delar av i övrigt utbyggda älvar. Denna
princip bör gälla som riktlinje för det fortsatta riksplaneringsarbetet. Vad
utskottet här anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

CU 1972:35

Frågan om utbyggnad av viss del av Ljusnan prövas för närvarande av
vattendomstolen. Det ankommer på domstolen att avgöra om den vid sin
prövning enligt vattenlagen i dess lydelse före den 1 januari 1972 skall
avvakta t. ex. den särskilda utredning som aviserats. Utskottet har inte
anledning att utgå från annat än att de synpunkter som framförs i
motionerna också tas upp till bedömande i vattenmålet. Ett direkt
uttalande från riksdagens sida, som skulle innebära ett föregripande av
domen i tillåtlighetsfrågan, torde strida mot grundlagens anda beträffande
kompetensfördelningen mellan lagstiftande och dömande instans.
Det torde heller inte vara förenligt med godtagen praxis att genom
lagstiftning med retroaktiv verkan förändra formerna för handläggning av
redan anhängiggjort ärende. Vad utskottet sålunda anfört borges Kungl.
Maj :t till känna.

b. av herr Claeson (vpk) som — under förutsättning av bifall till
utskottets hemställan under 24 — anser att efter det stycke på s. 25 som
börjar med ”Däremot vill” och slutar med ”till känna” bort tilläggas text
av följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att bedöma den erforderliga
elproduktionen och vattenkraftens möjliga roll på längre sikt. En
utbyggnad av ännu opåverkade källflöden och längre outbyggda älvsträckor
ger ett ringa bidrag till kraftförsörjningen. Produktionskapaciteten
hos vattenkraften beräknas kunna ge ytterligare 10 miljarder kilowattimmar
per år vid pågående och möjliga utbyggnader. Detta krafttillskott bör
ställas i relation till att vart och ett av de fyra aggregaten hos det
projekterade kärnkraftverket i Forsmark får en effekt av inte mindre än
800 megawatt och beräknas svara för en total elproduktion av 5,2 miljarder
kilowattimmar per år. Vid full drift kommer alltså enbart detta kärnkraftverk
att ge 20 miljarder kilowattimmar per år.

Mot bakgrunden av sådana fakta måste här berörda möjligheter prövas
och en nationell försörjningsplan i fråga om energin snarast upprättas. En
sådan plan måste också sikta till att slå vakt om starka skyddsintressen
och att skydda den biologiska miljön. Som princip bör gälla att återstående
orörda älvar inte får byggas ut i de fall då detta innebär ingrepp som
inte kan anses obetydliga.

16. beträffande parlamentarisk insyn i riksplanearbetet m. m.

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson
i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m)
som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Mot
det” och på s. 28 slutar med ”vara tillgodosedda” bort ha följande
lydelse:

Förberedelserna för den fysiska riksplaneringen har hela tiden pågått

CU 1972:35

utan parlamentarisk insyn ända fram till propositionens avlämnande i
november detta år. Så länge det gällde tekniska metodfrågor kunde ett
sådant tillvägagångssätt försvaras, men då det gällde att genom lagstiftning
förankra riksplaneavgöranden i den demokratiska beslutsprocessen
på kommunal och regional nivå borde, som brukligt är i sådana fall, en
parlamentarisk beredning ha föregått förslagen. Genom en intensiv
bevakning från remissorganen har en del oformligheter i civildepartementets
lagstiftningspromemoria då det gäller kommunernas förhållande till
riksplaneringen i den nu föreliggande propositionen arbetats bort.

Då det emellertid gäller parlamentarisk insyn på riksplanet finns
endast vaga antydanden om att vid behov vidga insynen genom något av
regeringen tillsatt informationsorgan av typen lokaliseringsberedningen
eller näringspolitiska rådet. Detta är enligt utskottets mening inte till
fyllest. Detta innebär inte att riksdagen skall besluta i konkreta
planärenden. Däremot är det angeläget att - sedan riksdagen beslutat om
riktlinjerna för fortsatt riksplanering — ett parlamentariskt organ ges
tillfälle att deltaga i de avgöranden som gäller utvecklingen enligt
riktlinjerna.

Utskottet ansluter sig på anförda skäl till motionerna 1972:1807 och
1817 i denna del.

dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:

26. beträffande parlamentarisk insyn i riksplanearbetet, m. m.,
att riksdagen med bifall till motionerna 1972:1807, yrkandet
2 i denna del, och 1817, yrkandena 2 och 3, som sitt
yttrande ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

17. beträffande huvudmannaskapet för planeringen på länsnivå, m. m.

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson
i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m)
som anser

dels att den del i utskottets yttrande på s. 28 som börjar med
”Bedömningar i” och slutar med ”avge remissyttranden” bort ha följande
lydelse:

Samtliga motioner utgår från en strävan att genom beslut i folkvalda
organ direkt på länsplanet förankra beslut inom såväl den fysiska
planeringen som den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen nyligen uttalat att
länsberedningen bör ges tilläggsdirektiv för att även kunna ta upp frågan
om länsdemokrati.

Det är enligt utskottets mening viktigt att länsberedningens arbete i
det avseendet sker skyndsamt för att förslag om länsdemokrati snarast
skall kunna föreläggas riksdagen. Speciellt när det gäller den regionalpolitiska
utvecklingsplaneringen anser utskottet det vara synnerligen angeläget
att folkvalda länsorgan får det avgörande inflytandet när det gäller
att fördela samhällsresurser inom länen och forma en för länen i alla

CU 1972:35

avseenden god utveckling.

Utskottet är väl medvetet om att införande av länsdemokrati inte kan
ske så att nästa länsplaneringsomgång ställs under folkvalda organ på
länsnivå. Det bör emellertid förutsättas att länsstyrelserna får genomföra
denna planeringsomgång med större självständighet än den tidigare. Med
den förankring som länsstyrelserna nu har i den kommunala demokratin
är detta en möjlig utväg under ett övergångsskede.

Utskottet bedömer den demokratiska förankringen av planeringsbesluten
vara så viktig att även i avvaktan på en länsdemokratireform bör
åtgärder vidtas i syfte att stärka det folkvalda länsorganets inflytande
över planeringsfrågorna. Ett lämpligt förfarande under denna övergångstid
synes vara att landstingens förvaltningsutskott får en starkare ställning
som remissinstans vid fördelning av resurser inom länen och vid olika
planeringsfrågor.

Vad utskottet ovan anfört i anledning av motionerna 1972:1807,
1812, 1817, 1818, och 1820 bör riksdagen som sitt yttrande ge Kungl.
Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande huvudmannaskapet för planeringen på länsnivå,
m. m., att riksdagen i anledning av motionerna 1972:1807
yrkandet 2 i denna del, 1812, yrkandet 2 b, 1817, yrkandet
1 i denna del, 1818, yrkandet 14, och 1820 som sitt yttrande
ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

18. beträffande kostnader för upprättande av vissa generalplaner m. m.

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Vad
civilministern” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun kommer att prövas i
ett annat sammanhang. Under denna tid införda nya krav på kommunernas
medverkan måste emellertid i kostnadshänseende prövas från fall till
fall. En grundläggande faktor i en sådan prövning måste vara intressesynpunkten.
Det förefaller utskottet orimligt att utan egentliga skäl frångå
denna princip i fråga om kostnader för att genom generalplan hävda ett
riksintresse - kanske i strid mot kommunens egna önskemål. Utskottet
förordar därför att staten i enlighet med förslag i motionen 1972:1807
påtar sig kostnadsansvaret även för detta led i hävdandet av statliga
intressen.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:

36. beträffande kostnader för upprättande av vissa generalplaner
m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807,
yrkandet 4 i denna del, godkänner vad utskottet anfört,

CU 1972:35

19. beträffande krav på översiktliga bedömningar i ett övergångsskede

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson
i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m)
som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”1
de” och på s. 37 slutar med ”eller lämplig” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att byggande
inte hindras under den tid som åtgår för planering. Ett strikt hävdande av
kravet på översiktlig planering för bebyggelse skulle på ett olyckligt sätt
under en övergångstid stoppa visst byggande i kommuner med låg
planeringsberedskap. Enligt utskottets mening måste byggnadslovsprövningen
i byggnadsnämnderna under denna övergångstid anses vara
tillräcklig för att hindra bebyggelse som binder framtida planering.
Utskottet tillstyrker att riksdagen med bifall till motionen 1972:1813 i
denna del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:

39. beträffande krav på översiktliga bedömningar i ett övergångsskede
att riksdagen med bifall till motionen 1972:1813,
yrkandet 3 d, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

20. beträffande formerna för planmässig bedömning av marks lämplighet
för glesbebyggelse

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson
i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors
(m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Vad
sålunda” och slutar med ”särskilt uttalande” bort ha följande lydelse:
Prövning av glesbebyggelse bör ske i sådana former att den inte blir
betungande för den sökande och medför risker från rättssäkerhetssynpunkt.
Utskottet vill för sin del ytterligare understryka vikten av ett
enkelt prövningsförfarande. Vad utskottet i anledning av motionen
1972:1817 i denna del anfört bör riksdagen ge Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:

40. beträffande formerna för planmässig bedömning av marks
lämplighet för glesbebyggelse att riksdagen i anledning av
motionen 1972:1817, yrkandet 6, som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

21. beträffande grunderna för ersättningsreglerna

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med
”Utskottet kan” och på s. 39 slutar med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

CU 1972:35

Utskottet ansluter sig till den mening som anförts i motionen
1972:1807. De nu framlagda förslagen kommer i en tid då enskilt ägande
mer än förut framstår som den bästa garantin inte bara för personligt
oberoende i allmänhet utan även för en bibehållen materiell levnadsstandard.
Förslagens yttersta syfte är utan tvivel att med ytterligare ett steg
närma sig en total socialisering av all mark i vårt land. Genom successiva
lagändringar under det gångna kvartsseklet har innehållet i den enskildes
äganderätt undergrävts. De nu aktuella förslagen innebär inte bara att
äganderätten ytterligare urholkas utan också att ett stort mått av
rättsotrygghet kommer att vidlåda innehavet av mark och vatten. En
sådan otrygghet innebär ett främmande element i ett rättssamhälle. 1
framtidsperspektivet framträder risken allt tydligare att äganderätten
slutgiltigt degraderas till något slag av förfoganderätt och fastighetsägaren
till en förvaltare av socialiserad egendom. Med hänsyn härtill bör nu
gällande regler tills vidare bestå. Kungl. Maj:t bör snarast förelägga
riksdagen förslag till de ändringar i lagstiftningen som kan behövas för
nödvändig formell anpassning till övriga regler.

dels att utskottets hemställan under 41 bort ha följande lydelse:

41. beträffande grunderna för ersättningsreglerna att riksdagen
med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i denna del,
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

22. beträffande anknytning av ersättningsrätt m. m. till intrång i
pågående markanvändning

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp)
och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 39 som börjar med
”Enligt utskottets” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att grunda ersättningsbedömningen
på tillåten markanvändning. Därmed vinner man också den
fördelen att nå överensstämmelse med det förslag till expropriationslag
som framlagts för riksdagen genom proposition 1972:109. Det där
använda uttrycket ”förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt”
bör därför användas vid beräkning av ersättning för intrång
och vid inlösen enligt förslagen till ändring av BL och NVL.

Utskottet ansluter sig på anförda skäl till motionen 1972:1817 i denna
del. Förslag i ämnet bör läggas fram.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande lydelse:

42. beträffande anknytning av ersättningsrätt m. m. till intrång i
pågående markanvändning att riksdagen med bifall till
motionen 1972:1817, yrkandet 8, godkänner vad utskottet
anfört,

CU 1972:35

23. beträffande inlösen av del av fastighet

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson
i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Wennerfors (m)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med
”Civilministern har” och slutar med ”propositionens lagförslag” bort ha
följande lydelse:

Enligt gällande rätt, BL och i vissa avseenden NVL, kan inlösen
påfordras av markägaren för del av fastighet. Om visst markområde lider
så starkt intrång att synnerligt men uppkommer, bör kommunen ha
inlösenskyldighet oberoende av om markområdet utgör särskild fastighet
— som kan ingå i en större brukningsenhet — eller om området utgör
del av en fastighet. Några betänkligheter från fastighetsbildningssynpunkt
föreligger inte för en sådan lösning av inlösenskyldigheten enligt BL och
NVL. Förslag härom bör läggas fram.

Utskottet ansluter sig på anförda skäl till motionen 1972:1834.

dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande lydelse:

43. beträffande inlösen av del av fastighet att riksdagen med
bifall till motionen 1972:1834 som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

24. beträffande viss vidgning av övergångsvis ersättningsrätt

av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp)
och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 40 som börjar med
”Utskottet som” och som på s. 41 slutar med ”inte infrias” bort ha
följande lydelse:

Utskottet har vid överväganden i frågan funnit, att en på föreslaget
sätt endast till ortsboende knuten ersättningsrätt, vilken har sitt ursprung
i ett av samhället tidigare - i fastighetstaxeringen — accepterat
förväntningsvärde, är välmotiverad. Denna kompletterande ersättningsregel
skulle öppna en möjlighet för fastighetsägare, vilka inte vidtagit
påtagliga åtgärder för markens bebyggande och därmed inte kvalificerat sig
för ersättning enligt propositionens förslag, att få viss ersättning. Särskilt
angelägen är en sådan ersättningsmöjlighet i de fall en alternativ
byggnadsplats inte kan anvisas på fastigheten. En sådan ersättningsrätt
kan motiveras inte minst utifrån sociala skäl. Denna kompletterande
ersättningsregels inriktning bör enligt utskottet på sätt som förordas i
motion 1972:1813 innehålla en uttrycklig bestämmelse om ett högsta
ersättningsbelopp om 150 000 kronor. En sådan ersättningsrätt torde
främst bli tillämplig för ägare av mindre jordbruk men inte för exploatörer,
vilka innehar marken endast i spekulationsintresse.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall
till motionen 1972:1813 i denna del hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag
till en kompletterande ersättningsbestämmelse.

CU 1972:35

dels att utskottets hemställan under 44 bort ha följande lydelse:

44. beträffande viss vidgning av ersättningsrätt enligt övergångsbestämmelser
att riksdagen i anledning av motionen
1972:1813, yrkandet 3e i denna del, som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

25. beträffande lokaliseringsprövning av viss industri

a. av herrar Tobé (fp) och Ullsten (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”dessa frågor” bort ha följande lydelse:

Motionen 1972:1817 syftar till att ytterligare hävda miljöintressena. I
motionen framhålls att koncessionsnämnden även fortsättningsvis måste
spela en betydande roll vid prövning av här ifrågavarande lokaliseringsärenden.
Vid nämndens prövning ingår bl. a. besök på lokaliseringsplatsen
med förhandlingar vid vilka olika intressenter kommer till tals. Denna
ordning utgör enligt utskottets mening ett stort värde och bör ytterligare
utvidgas, så att fler människor, grupper och sammanslutningar ges
möjlighet att påverka besluten.

Utskottet vill vidare ansluta sig till vad som i motionen anförs om
principerna för koncessionsprövning. Koncessionsnämnden bör således ha
möjlighet att vid industrilokalisering av riksplaneringsintresse kunna
pröva alternativa lokaliseringsorter och ange de restriktioner, som skall
uppställas för dessa. Konsekvenserna för miljön vid olika lokaliseringar
skulle därigenom öppet anges.

Vidare bör en sådan ordning åstadkommas att koncessionsnämnden
kan pröva ett enskilt projekt i dess regionala plansammanhang. Härigenom
skulle en från allmänna synpunkter önskvärd fördelning av
recipientutrymme komma till stånd och lokaliseringsönskemål kunna
samordnas.

Utskottet vill slutligen med instämmande i vad som anges i motionen
understryka att koncessionsnämndens och naturvårdsverkets arbete i
första hand bör inriktas på att bedöma miljökonsekvenserna av en
lokalisering. De samhällsekonomiska avvägningarna bör i första hand
ankomma på andra organ. Vad utskottet anfört angående en reformerad
prövning av miljöskyddsärenden bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet tillstyrker alltså bifall till motionen 1972:1817 och yrkar
avslag på motionerna 1972:1782, 1807 och 1819 alla, motionerna i motsvarande
delar.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande lokaliseringsprövning av viss industri m. m. att
riksdagen med bifall till motionen 1972:1817, yrkandet 7,
samt med avslag å motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i
denna del och yrkandet 2, 1807 yrkandet 3 i denna del och
1819 yrkandet 10 i denna del, som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

CU 1972:35

b. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”dessa frågor” bort ha följande lydelse:

Även om önskemålen om samordning m. m. inte kan avvisas utgör de
enligt utskottets mening inte grund för att införa en ordning som i sig
innesluter än större olägenheter. Som anförs i motionen 1972:1807 blir
regeringens prövning av allt att döma en politisk prövning. Även om
regeringen söker följa riktlinjer av den typ som nu läggs fram är deras
natur sådan att man i förväg inte kan bilda sig en uppfattning om vilka
förutsättningar regeringen kommer att beakta. Man är därmed farligt nära
en partiell etableringskontroll, där miljövårdsintressen ingalunda blir
tillbörligt beaktade. Med hänsyn härtill nödgas utskottet avstyrka den
föreslagna provisoriska reformen. Utskottet förutsätter att förslag som
möjligen kan leda till en enklare administrativ samordning kommer att
övervägas.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande lokaliseringsprövning för viss industri m. m. att
riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i
denna del, i anledning av motionen 1972:1782, yrkandet 1 i
denna del och yrkandet 2, samt med avslag å motionerna
1972:1817, yrkandet 7, och 1819, yrkandet 10 i denna del,
godkänner vad utskottet anfört,

c. av herr Claeson (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”dessa frågor” bort ha följande lydelse:

Förslaget om Kungl. Maj:ts förhandsprövning enligt miljöskyddslagen
av lokaliseringsärenden som rör miljöstörande industri kan inte godtas som
lösning. Det är riktigt att det i vissa fall administrativt kan vara en fördel
att regeringen ger bindande anvisning om att en viss lokalisering inte är
godtagbar från miljösynpunkt. Men det innebär också en risk. För det
första kan regeringen genom förhandsbeslut också ge tillstånd till en miljöfarlig
lokalisering och därmed föregripa andra instansers berättigade kritik.
För det andra innebär förhandsbeskedet att den offentliga diskussionen
hämmas och att möjligheterna för opinioner både utanför de officiella
apparaterna och i fullmäktigeförsamlingarna helt utestängs. Ett förslag
som tillgodoser dessa intentioner bör snarast läggas fram.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande lydelse:

46. beträffande lokaliseringsprövning för viss industri m. m. att
riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, yrkandet 10 i
denna del, samt med avslag å motionerna 1972:1782,
yrkandet 1 i denna del och yrkandet 2, 1807, yrkandet 3 i
denna del, och 1817, yrkandet 7, som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

5 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 35

CU 1972:35

26. beträffande ändring i byggnadslagen utom i vad avser p. 5 i
övergångsbestämmelserna

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under

förutsättning av bifall till reservationerna 18, 21 och 25 — anser att

utskottets hemställan under 50 bort ha följande lydelse:

50. beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen i vad
det inte behandlas under 51 nedan att riksdagen med bifall

till motionerna 1972:1782, yrkandet 1 i denna del, och

1807, yrkandena 3 och 4 i denna del,

a. ej antar förslaget såvitt avser 18 a, 22, 83, 136 a, 137—139
och 142 §§,

b. för sin del antar 11 § första stycket, ingress och övergångsbestämmelser
till lagförslaget med i bilaga härtill som reservanternas
förslag betecknad lydelse,

c. hos Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam översyn av
härtill anknytande lagstiftning,

27. beträffande ändring i byggnadslagen såvitt avser p. 5 i övergångsbestämmelserna av

fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under
förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets
hemställan under 51 bort ha följande lydelse:

51. beträffande förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385) i vad avser p. 5 i övergångsbestämmelserna att
riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i
denna del, ej antar förslaget,

28. beträffande ändring i naturvårdslagen

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under
förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets
hemställan under 52 bort ha följande lydelse:

52. beträffande förslaget till ändring i naturvårdslagen (1964:
822) att riksdagen med bifall till motionen 1972:1807,
yrkandet 3 i denna del,

a. ej antar förslaget såvitt avser 25—28 och 36 §§,

b. för sin del antar ingress och övergångsbestämmelser till
lagförslaget med i bilaga härtill som reservanternas förslag
betecknad lydelse,

29. beträffande ändring i väglagen

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under
förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets
hemställan under 53 bort ha följande lydelse:

53. beträffande förslaget till ändring i väglagen (1971:948) att
riksdagen med bifall till motionen 1972:1807, yrkandet 3 i
denna del,

CU 1972:35

a. ej antar förslaget såvitt avser 55, 61—62 §§,

b. för sin del antar ingress och övergångsbestämmelser till
lagförslaget med i bilaga härtill som reservanternas förslag
betecknad lydelse,

30. beträffande ändring i lagen om enskilda vägar

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under
förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets

hemställan under 54 bort ha följande lydelse:

54. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608)
om enskilda vägar att riksdagen med bifall till motionen
1972:1807, yrkandet 3 i denna del,

a. ej antar förslaget såvitt avser 102 §,

b. för sin del antar ingress till lagförslaget med i bilaga härtill
som reservanternas förslag betecknad lydelse,

31. beträffande ändring i miljöskyddslagen

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under

förutsättning av bifall till reservationerna 21 och 25 — anser att

utskottets hemställan under 55 bort ha följande lydelse:

55. beträffande förslaget till lag om ändring av miljöskyddslagen
(1969:387) att riksdagen i anledning av motionerna
1972:1782, yrkandet 1 i denna del, och 1807, yrkandet 3 i
denna del, ej antar lagförslaget,

32. beträffande ändring i byggnadsminneslagen

av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under

förutsättning av bifall till reservationen 21 — anser att utskottets
hemställan under 56 bort ha följande lydelse:

56. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1960:690)
om byggnadsminnen att riksdagen med bifall till motionen
1972:1807, yrkandet 3 i denna del,

a. ej antar 5, 7, 11 och 12 §§,

b. för sin del antar ingress till lagförslaget med i bilaga härtill
som reservanternas förslag betecknad lydelse,

SÄRSKILDA YTTRANDEN

1. beträffande den föreslagna lagstiftningens allmänna lämplighet (hemställan
under 31) av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som
anfört:

CU 1972:35

I moderata samlingspartiets partimotion 1972:1807 har inte framförts
ett generellt avståndstagande till hela den nu föreslagna lagstiftningsetappen.
Detta innebär emellertid inte ett godtagande av förslagets huvudlinjer.
Det allmännas intressen måste alltid få vägas mot enskilda intressen
och — om de allmänna intressena i en objektiv prövning enligt klara
riktlinjer funnits böra överväga och annan lösning inte finns — kunna leda
till ingrepp i en bestående äganderätt. För detta fall bör full ersättning
utgå. Det är emellertid fråga om något helt annat då privat egendom
genom en förskjutning av vissa begrepp, genom planeringsprinciper,
konfiskatoriska ersättningsregler och retroaktiv lagstiftning överförs till
staten i en antagen fullföljd av oklara s. k. fördelningspolitiska syften.
Den bristande omsorg om grundläggande principer i fråga om rättstrygghet
som på flera håll kan märkas måste även i fortsättningen bevakas.
Moderata samlingspartiets inställning i denna del är oförändrat fast.

2. beträffande omfattning av generalplan (hemställan under 33) av herr
Grebäck (c), Andersson i Knäred (c) och fru Olsson i Hölö (c) som
anfört:

Utskottets uttalande (s. 30—31) angående omfattning av generalplan
m. m. får tolkas som en anslutning till i motionen 1972:1813 hävdade
grundläggande principer om en betoning av kommunernas ansvar i
planfrågorna. Skilda uppfattningar i fråga om hur ett angivet riksintresse
skall konkretiseras skall enligt riktlinjerna förenas i ett regeringsbeslut. Vi
har förutsatt att därvid, i fråga om generalplans omfattning m, m.,
kommunens önskemål beaktas i den utsträckning som är möjlig. Vi har
också förutsatt att kommunens önskemål och bedömningar får bilda
utgångspunkt för de överläggningar som avses föras mellan länsstyrelserna
och kommunerna.

3. beträffande utredning om samordningen mellan byggnadslagstiftningen
och naturvårdslagen (hemställan under 34) av herr Claeson (vpk)
som anfört:

Ett ytterligare problem på lagstiftningssidan, som kräver uppmärksamhet,
är förknippat med den av regeringen föreslagna vidgade användningen
av generalplaneinstitutet, dvs. fastställda generalplaner. Dessa
planers rättsverkningar kan kollidera med exempelvis naturvårdslagen.
Givetvis kan skyddsintressen tillgodoses såväl genom generalplan som
genom skydd enligt naturvårdslagen. Men det finns en viss risk att
tillämpningen av naturvårdslagen kan hindras genom dispositionerna i en
fastställd plan. Det är angeläget att skyddsintressen, som från folklig och
samhällelig synpunkt är betydelsefulla, tillgodoses maximalt. Generalplaneinstitutet
kan i princip hindra detta. Kommersiella intressen och
lokala byråkratier kan alltså på vissa punkter formellt utestänga den
samhälleliga prövningen enligt naturvårdslagen. Visserligen skall även en
generalplan fastställas av statliga myndigheter. Denna fastställelse fungerar
dock i praktiken mycket formellt på grund av principen om det

CU 1972:35

kommunala planmonopolet. Fråga är om inte en nationell lag bör kunna
vara överordnad en generalplan, ifall lagen önskar skydda sådant som inte
skyddas i planen. Problemet bör utredas vidare.

4. beträffande viss vidgning av ersättningsrätt enligt övergångsbestämmelser
(hemställan under 44) av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors
(m) som anfört:

Enligt synpunkter som vidareförts i reservationen 24 har föreslagits
visst tillägg till de övergångsvisa ersättningsreglerna. Ett bifall till
motionen 1972:1807 i fråga om huvudregler angående ersättning skulle
göra liknande detaljjusteringar onödiga. Även om varje förbättring av
propositionens förslag givetvis är av godo har vi dock ansett oss inte
kunna biträda de inledningsvis anförda synpunkterna. Huvudskälet till
detta är att de begränsningar som föreslås för regelns tillämpning, t. ex. i
fråga om högsta ersättningsbelopp, skulle kunna uppfattas som en
anslutning till motiv som är främmande för gällande rättsuppfattning och
som ett godtagande av konfiskatoriska inslag.

5. beträffande översyn av fastighetstaxeringen (hemställan under 45) av
herrar Tobé (fp) och Ullsten (fp) som anfört:

Riksdagens bifall till proposition 1972:49 innebär inte att lagstiftning
om fysisk riksplanering som sådan kan uppfattas som ändring av
dispositionsrätten och därmed ge grund för en ändring av taxeringsvärdet
före nästa allmänna fastighetstaxering. I stället bör enligt departementschefen
dispositionsrätten anses som svävande intill dess frågan avgjorts
för taxeringsenheten genom konkret beslut i dispositionsfrågan. Om
sådant beslut inte aktualiseras kommer ett på numera orealistiskt
förväntningsvärde baserat taxeringsvärde sålunda inte att kunna omprövas.
Vi anser att i fall där taxeringsvärdet är uppenbart för högt med
hänsyn till tillåten markanvändning vidgad möjlighet till omedelbar omtaxering
bör införas även om inte konkret beslut i dispositionsfrågan
föreligger.

CU 1972:35

Utdrag ur
1 Förslag till

Lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385)

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta
förslag

Härigenom förordnas i fråga
om byggnadslagen (1947:385)'
dels att 21, 76, 80, 88-90,
93-97, 105, 106, 119, 121, 122,
145 och 157 §§ skall upphöra att
gälla,

dels att rubrikerna närmast före
76, 88, 96, 105, 119, 121 och
122 §§ skall utgå,

dels att i 18, 19, 20, 24, 27,
32, 41-43, 47-50, 52, 54, 56-59, 61-64, 70, 73, 75, 156, 163
och 164 §§ ordet ”stad” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot
”kommun” i motsvarande form,
dels att i 27 och 68 §§ ordet
”stadsfullmäktige” skall bytas ut
mot ”kommunfullmäktige”,
dels att 1—3, 5, 9—17, 18 a,
22, 23, 26, 34, 35,37, 38, 53, 55,
65, 67, 69, 71, 74, 77, 79, 83-85,
108-110, 113-116, 126, 128,
130, 137, 138, 140-144, 146,
147 och 149-151 §§ samt rubrikerna
närmast före 9, 24, 77, 81,
86, 107, 126, 136, 137, 147 och
152 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i lagen skall införas
fyra nya paragrafer, 10 a, 14 a,
136 a och 139 §§, av nedan angivna
lydelse.

Bilaga 1

Reservanternas

förslag

Härigenom förordnas i fråga
om byggnadslagen (1947:385)'
dels att 21, 76, 80, 88-90,
93-97, 105, 106, 119, 121, 122,
145 och 157 §§ skall upphöra att
gälla,

dels att rubrikerna närmast före
76, 88, 96, 105, 119, 121 och
122 §§ skall utgå,

dels att i 18, 19, 20, 24, 27,
32, 41-43, 47-50, 52, 54, 56-59, 61-64, 70, 73, 75, 156, 163
och 164 §§ ordet ”stad” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot
”kommun” i motsvarande form,
dels att i 27 och 68 §§ ordet
”stadsfullmäktige” skall bytas ut
mot ”kommunfullmäktige”,
dels att 1-3, 5, 9-17, 23, 26,
34, 35, 37, 38, 53, 55, 65, 67, 69,
71, 74, 77, 79, 84, 85, 108-1 10,
113-116, 126, 128, 130, 140,
141, 143, 144, 146, 147 och
149—151 §§ samt rubrikerna närmast
före 9, 24, 77, 81, 86, 107,
126, 136, 137, 147 och 152 §§
skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två
nya paragrafer, 10 a och 14 a §§,
av nedan angivna lydelse.

1 Lagen omtryckt 1972:1088.

CU 1972:35

11 §

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta
förslag

Underlåter kommun att vidtaga
erforderliga åtgärder för upprättande
av generalplan, där sådan
enligt av Konungen meddelad föreskrift
skall finnas eller eljest
erfordras, må Konungen förelägga
kommunfullmäktige viss tid inom
vilken sådan plan skall vara antagen.
Ställa kommunfullmäktige sig
ej föreläggandet till efterrättelse,
äger Konungen efter hörande av
kommunfullmäktige låta på kommunens
bekostnad upprätta generalplan.

Reservanternas
förslag

Underlåter kommun att vidtaga
erforderliga åtgärder för upprättande
av generalplan, där sådan
enligt av Konungen meddelad föreskrift
skall finnas eller eljest
erfordras, må Konungen förelägga
kommunfullmäktige viss tid inom
vilken sådan plan skall vara antagen.
Ställa kommunfullmäktige sig
ej föreläggandet till efterrättelse,
äger Konungen efter hörande av
kommunfullmäktige låta på kommunens
bekostnad upprätta generalplan,
dock att kostnaden skall
bäras av statsverket, därest generalplan
upprättas endast till främjande
av i 10 § första stycket
om förmält syfte.

Finnes generalplan men prövas den uppenbarligen icke fylla de krav
som med hänsyn till kommunens utveckling skäligen böra ställas på
densamma, skall i fråga om ändring av planen vad i första stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts av utskottet med
visst tillägg tillstyrkta förslag

1. Denna lag träder i kraft den
1 januari 1973.

2. Mål som före ikraftträdandet
anhängiggjorts hos domstol
prövas och handlägges enligt äldre
bestämmelser. I fråga om betalning
av ersättning och löseskilling
som fastställts i sådant mål gäller
också äldre bestämmelser.

3. Har generalplan fastställts
genom beslut sorri vunnit laga
kraft före lagens ikraftträdande,
skall 21 § alltjämt tillämpas och

Reservanternas förslag

1. Denna lag träder i kraft den
1 januari 1973.

3. Har generalplan fastställts
genom beslut som vunnit laga
kraft före lagens ikraftträdande,
skall 21 § alltjämt tillämpas.

CU 1972:35

Kungl. Maj:ts av utskottet med
visst tillägg tillstyrkta förslag

22 § tillämpas i sin äldre lydelse,
om talan väckes före utgången av
år 1973.

4. Om lösenplikt eller ersättningsrätt
enligt 83 § förelåg vid
lagens ikraftträdande, skall äldre
lydelse av 83 § tillämpas, om talan
väckes före utgången av år 1973.

5. Ägare av fastighet som före
den 1 september 1972 har vidtagit
påtagliga åtgärder för att få till
stånd sådan glesbebyggelse på fastigheten
som anges i 6 § i lydelse
enligt lagen (1971:1088) om ändring
i byggnadslagen är berättigad
till ersättning av kommunen för
den skada han lider, om bebyggelsen
vägras på grund av de nya
bestämmelserna i 5 § eller icke får
äga rum på grund av bestämmelse
i fastställd generalplan. Ersättningen
skall beräknas med hänsyn till
förhållandena vid lagens ikraftträdande.
Uppkommer synnerligt
men vid användningen av fastigheten,
är kommunen skyldig att
lösa denna. Frågan om sådan skyldighet
föreligger skall bedömas
efter den fastighetsindelning som
gällde vid tiden för lagens ikraftträdande.
Bestämmelserna om rätt
till ersättning och skyldighet att
lösa fastighet gäller dock endast
om talan väckes före utgången av
år 1977 eller, i fall som avses med
de nya bestämmelserna i 5 §, ansökan
om byggnadslov göres före
samma tidpunkt och talan väckes
inom ett år efter det att frågan om
byggnadslov slutligen prövats. /
mål om ersättning äger bestämmelserna
i 137 § första stycket
och 139 § motsvarande tillämpning.

Reservanternas

förslag

CU 1972:35

Kungl. Maj.ts av utskottet med
visst tillägg tillstyrkta förslag

6. Bestämmelserna i 142 § i
dess nya lydelse gäller ej värdeökning
som ägt rum före utgången av
juni 1971.

Utdrag ur

(3) Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822)

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag

Härigenom förordnas i fråga
om naturvårdslagen (1964:822)
dels att 30 § skall upphöra att
gälla,

dels att nuvarande 31 § skall
betecknas 30 §,

dels att 25-28, 33, 34, 36, 46
och 48 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i lagen skall införas en
ny paragraf, 31 §, av nedan angivna
lydelse.

Reservanternas

förslag

Reservanternas

förslag

Härigenom förordnas i fråga
om naturvårdslagen (1964:822)
dels att 30 § skall upphöra att
gälla,

dels att nuvarande 31 § skall
betecknas 30 §,

dels att 33, 34, 46 och 48 §§
skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en
ny paragraf, 31 §, av nedan angivna
lydelse.

1. Denna lag träder i kraft den
1 januari 1973.

3. Talan som väckes före utgången
av år 1973 prövas enligt
äldre bestämmelser om ersättning
och inlösen, om det beslut varpå
anspråket grundas har vunnit laga
kraft före ikraftträdandet av denna
lag.

1. Denna lag träder i kraft den
1 januari 1973.

CU 1972:35

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta
förslag

4. Även om det beslut varpå
anspråket grundas har vunnit laga
kraft efter ikraftträdandet av denna
lag, gäller fortfarande äldre
bestämmelser angående ersättning
såsom följd av att enligt 8, 9, 15,
16 eller 19 § föreskrifter har meddelats
eller tillstånd till viss åtgärd
vägrats eller förentas med villkor,
om den som kräver ersättning har
före den 1 september 1972 i den
del kravet avser vidtagit påtagliga
åtgärder för att få till stånd ändring
i pågående markanvändning.
Oavsett om sådana åtgärder vidtagits,
skall äldre bestämmelser också
gälla, om föreskrifter enligt 8
eller 9 § har föregåtts av förbud
enligt 11 § och förbudet meddelats
före ikraftträdandet. Ersättningen
skall bestämmas utan hänsyn
till förväntningar om sådan
ändrad användning av marken som
innebär tätbebyggelse eller till värdestegring
som efter lagens ikraftträdande
uppkommit på grund av
förväntningar om annan ändring i
pågående markanvändning. Äldre
bestämmelser får tillämpas endast
om talan om ersättning väckes
före utgången av år 1977 eller, om
talan grundas på att tillstånd till
viss åtgärd vägrats eller förenats
med särskilda villkor, tillstånd
sökts före samma tidpunkt och
talan väckes inom ett år efter det
att frågan om tillstånd slutligen
prövats.

5. Bestämmelsen i 25 § andra
stycket om tillämpning av 4 kap.
3 § expropriationslagen ( )
gäller ej i fråga om värdeökning
som ägt rum före utgången av juni
1971.

Reservanternas

förslag

CU 1972:35

Utdrag ur

(4) Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:
948)

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag

Härigenom förordnas, att 50,
55, 56, 61, 62 och 67-69 §§
väglagen (1971:948) skall ha nedan
angivna lydelse.

Reservanternas

förslag

Härigenom förordnas, att 50,
56 och 67—69 §§ väglagen (1971:
948) skall ha nedan angivna lydelse.

1. Denna lag träder i kraft den
1 januari 1973.

3. Bestämmelserna i 55 § andra
stycket och 69 § andra stycket
om tillämpning av 4 kap. 3 §
expropriationslagen ( ) gäller

ej i fråga om värdeökning som ägt
rum före utgången av juni 1971.

4. Har tillstånd enligt 47 §
första stycket vägrats genom beslut
som vunnit laga kraft före
utgången av år 1972, skall äldre
bestämmelser om ersättning och
inlösen gälla, om talan väckes före
utgången av år 1973.

Utdrag ur

(5) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939:
608) om enskilda vägar

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta
förslag

Härigenom förordnas, att 1,
102, 103 och 105 §§ lagen (1939
:608) om enskilda vägar skall ha
nedan angivna lydelse.

1. Denna lag träder i kraft den
1 januari 1973.

3. Bestämmelserna i 69 § andra
stycket om tillämpning av 4
kap. 3 § expropriationslagen (

) gäller ej i fråga om värdeökning
som ägt rum före utgången av
juni 1971.

Reservanternas

förslag

Härigenom förordnas, att 1,
103 och 105 §§ lagen (1939:608)
om enskilda vägar skall ha nedan
angivna lydelse.

CU 1972:35

Bilaga 2

Huvuddragen i riktlinjerna för naturresursernas utnyttjande

De obrutna kusterna bör helt undantas från lokalisering av behandlade typer av
industri. De bör vidare disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamål
blir möjligt och så att bl.a. vetenskapliga naturvärden skyddas.

Vid de högexploaterade kusterna bör etablering av miljöstörande industri inte
tillåtas annat än i anslutning till områden där sådan industri redan förekommer.
Tillgängligheten till attraktiva strandområden bör ökas och tillräckliga arealer
reservsras för anordningar för turism och friluftsliv.

■ Hark för behandlade tvoer av industri bör vid de högexploaterade kusterna reser veras

i anslutning till Lysekil, Stenungsund, Värö, Karlshamn, Norrköping, Nyköpl'
ng-Oxelösund och Nynäshamn. I dessa områden bör också kompletterande recipientundersökningar
utföras. Lokalisering till de utpekade orterna på västkusten skall
dock tillåtas bara om starka samhällsekonomiska skäl eller miljövårdsskäl talar
för en sådan lokalisering.

;XvXvX;> Industrilokalisering till övriga kustområden sammanfaller med strävandena till re gional

balans i den industriella utvecklingen och torde på många ställen kunna ske

utan större konflikter med naturvårds- och rekreationsintressen. Längs k_a|markus_ten
saknas emellertid vissa av de efterfrågade naturförutsättningarna och när det gäller
no£ra_ syeal_ands^och_norrlandskjjsteji erfordras bl.a. samhällsekonomiska bedömningar
för ett närmare urval av lämpliga lokal i seringsplatser. Längs dessa kuster är det
vidare angeläget att skydda de relativt fåtaliga områden som har särskilt stora naturvärden.

^ Utbyggnaden av kärnkraftverk bör i avvaktan på resultaten av pågående utrednings arbete

beträffande kärnkraftverkens lokalisering medges bara i anslutning till redan
befintliga eller beslutade anläggningar i Värö, Barsebäck, Simpevarp och Forsmark.

Väglösa vildmarksomräden i fjällvärlden bör undantas från all tyngre exploatering
som t.ex. vägbyggnad och vattenkraftutbyggnad och i iörekommande fall även från
skogsbruk. (Preliminär områdesavgränsning.)

Vildmarkskärnor. större områden som nu inte är utrustade med leder och övernattni
ngsanordningar för turism, bör inte heller fortsättningsvis förses med anordningar
som medger en intensivare fjällturism. (Preliminär områdesavgränsning.)

Vissa huvudälvar och källflöden i norra Sverige är ännu opåverkade av vattenkraftutbyggnad.
När det gäller deövrejiorrlandsälvarna (Angermanälven-Torne älv) bör
opåverkade huvudälvar och källflöden bevaras outbyggda, dock erfordras i fråga om
Kalix älv ytterligare överväganden om älven bör bevaras i sin helhet eller om någon
utbyggnad bör få komma till stånd. Beträffande de nedjre_huvudälvarna (Klarälven-lndalsälven)
med biflöden utreds f.n. frågan om avvägningen mellan fortsatt
utbyggnad resp. bevarande.

(Älvarna: 1. Klarälven, 2. Dalälven, 3. Ljusnan, k. Ljungan, 5. Indalsälven,

6. Ångermanälvan, 7. Umeälven, 8. Vindelälven, 9. Skellefte älv, 10. Pite älv,

11. Lula älv, 12. Kalix älv, 13, Torne älv.)

Planering särskilt angelägen på Öland och Gotland.

CU 1972:35

Forsmark

...Nyköpl ng
^ • Dxelösund^^pNYnäshamri
Norrköpi ngÄ^g®f

Lysekil /

BrS teming sund !jy

Simpevarp

Karlshamn

barsebäck ^

CU 1972:35

MOTIONSYRKANDENAS BEHANDLING

Bilaga 3

		Utskottets	Utskottets
Motion		yttrande	hemställan	Reservation
(nr)	Yrkande	(s.)	(punkt)	(nr)
781		20	16
1775		20, 21-22	15, 19	10
1782	1	41-42	46,50	25, 26
1782	2	41-42	46	25
1786		25	24	14, 15
1788		20	15	10
1795		20	15	10
1798		43	48
1800		16	9
1805		18	13
1807	1	9	1	1
1807	2	10, 14, 17	5, 10, 11	3a, 5, 9,
		27-29	26-28	16, 17
1807	3	38-39,41-42	41,46,50-56	21,25-32
1807	4	34	36,50	18, 26
1809		23-24	21
1812	2b	28	27	17
1813	1	14, 19,20,29	6,7, 14, 15,	6,8a, 10
			28
1813	2a	19	14
1813	2b	17	11
1813	2c	17	12
1813	3a	30	32
1813	3b	30, 36	32, 33, 38
1813	3c	42	47
1813	3d	36-37	39	19
1813	3e	40-41	44	24
1817	1	14, 28	6, 27	17
1817	la	12	3
1817	lb	24	22
1817	lc	24-25	23, 24	13,14,15
1817	ld	23	20
1817	le	25	25
1817	2	27-28	26	16
1817	3	27-28	26	16
1817	4	29	28
1817	5	29	28
1817	6	37	40	20
1817	7	41-42	46	25
1817	8	39	42	22
1817	9	41	45
1818	14	28	27	17
1819	7	13	4	4
1819	10	10, 14,17,21,	2,5, 10, 17,	2, 3b, 4,5
		23, 32,41-42	20, 34,46	7,8b, 9, 1
1820		28	27	17
1821		18	13
1823	2	25	24
1823	1-5,7	43	49	14, 15
1824		21-22	18	12
1825		16	9
1830	3a	30	32
1832		20	15	10
1834		40	43	23

Särskilt

yttrande

(nr)

,25

CU 1972:35

INNEHÅLL

Propositionen 1

Motionerna 4

Utskottets yttrande 9

1 Behandlingsfråga 9

2 Allmänna riktlinjer 9

3 Riktlinjer för hushållning med mark och vatten 11

3.1 Utgångspunkter och mål 11

3.1.1 Allmänt 11

3.1.2 Behovet av och syftet med en fysisk riksplanering ...11

3.1.3 Vissa grundläggande utgångspunkter 12

3.1.4 Samordnad långsiktig samhällsplanering 14

3.2 Planeringsriktlinjer 16

3.2.1 Planering för vissa verksamheter 16

3.2.1.1 De areella näringarna 16

3.2.1.2 Friluftsliv och fritidsbebyggelse 16

3.2.1.3 Vetenskaplig naturvård m. m 17

3.2.1.4 Industri med speciella lokaliseringsönskemål
eller betydande miljöstörningar 18

3.2.2 Geografiskt orienterade riktlinjer 19

3.2.2.1 Motiv, underlag och karaktär 19

3.2.2.2 Kusterna, riktlinjer för rekreation och naturvård
21

3.2.2.3 Kusterna, riktlinjer för lokalisering av viss
industri 22

3.2.2.4 Fjällen, riktlinjer för rekreation och naturvård 24

3.2.2.5 Älvdalarna, vattenkraftsutbyggnad 24

3.2.2.6 Övriga inlandsområden, allmänna synpunkter,
planeringsbehov 25

3.3 Den fortsatta fysiska riksplaneringens uppgifter och organisation
26

3.3.1 Central, regional och lokal planering 26

3.3.2 Vidareutveckling av en fortlöpande fysisk riksplanering
28

4 Lagförslagen 29

4.1 Allmänt 29

4.2 Generalplan som medel i den fysiska riksplaneringen 30

4.2.1 Statligt initiativ 30

4.2.2 Samordning med annan lagstiftning 31

4.2.3 Samråds-och fast ställelseförfarande 32

4.2.4 Kostnadsfrågor m. m 33

4.3 Medel att åstadkomma en lämplig glesbebyggelseutveckling . 34

4.3.1 Allmänna synpunkter 34

4.3.2 Reformförslag 35

4.4 Ersättning till markägare och inlösen av mark 38

4.4.1 Ersättning till markägare 38

CU 1972:35

4.4.2 Inlösen av mark 40

4.4.3 Övriga frågor 40

4.5 Lagstiftning angående lokalisering av viss industri 41

4.6 Undantag från planbestämmelser 42

4.7 Lagförslagen i övrigt m. m 43

5 Övriga frågor 43

Utskottets hemställan 43

Reservationer 48

Särskilda yttranden 67

Bilaga 1. Utdrag ur lagförslagen 70

Bilaga 2. Karta 76

Bilaga 3. Motionsyrkandenas behandling 78

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1936 S Stockholm 1972

■ ■ ■ . '

•v

	MiBfc

■■■! yfc»

	\.v ■ ■
	'• ;or


IKi	äll

i v--:; :• ;t T-: .