Civilutskottets betänkande i anledning av propostitionen 1972:94 med förslag till lag om ändring i lagen (1971:418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942:429) om hyresreglering m.m. dels ändring i samma lag, jämte motioner (Betänkande 1972:CU29 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 29 år 1972 CU 1972: 29

Nr 29

Civilutskottets betänkande i anledning av propostitionen 1972: 94 med
förslag till lag om ändring i lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet
av lagen (1942:429) om hyresreglering m.m. dels ändring i samma lag,
jämte motioner

Propositionen m. m.

Kungl. Majit har i propositionen 1972: 94, under åberopande av bilagt
utdrag ur statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslagit riksdagen
att antaga ett i propositionen intaget och som bilaga härtill fogat
förslag till lag om ändring i lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet
av lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m. dels ändring i samma lag.

Genom beslut av statsmakterna våren 1971 avvecklades hyresregleringen
helt för lokaler, dvs. butiker, kontor, verkstäder och över huvud
taget andra lägenheter än bostadslägenheter, med verkan fr. o. m. den
1 oktober 1972.

I propositionen läggs fram förslag till en kompletterande övergångsreglering
i syfte att mildra övergången till marknadsmässiga lokalhyror
på de orter där hyresregleringen fortfarande gäller. Hyresnämnden skall
enligt förslaget, om hyresgästen begär det, kunna besluta om en successiv
upptrappning av hyran under en övergångstid på högst fyra år, räknat
från den 1 oktober 1972, till den nivå som parterna själva har kommit
överens om. De nya övergångsreglerna föreslås gälla också hyresavtal
som redan har ingåtts.

I propositionen 1972:70, vilken hänvisats till lagutskottet, föreslås
vissa ändringar i jordabalkens bestämmelser om hyra av lokal i syfte
att få en lämpligare utformning av den ordning som hyresgästen skall
iaktta, om han vill fordra ersättning för att han måste flytta efter uppsägning.
Enligt förslaget skall hyresgästen i så fall hänskjuta tvisten till
hyresnämnden för medling. Motsvarande ordning föreslås i fråga om
anläggningsarrende. De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den
1 juli 1972. Förslaget behandlas i betänkandet LU 1972: 17.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1972:

1692 av herrar Andersson i Knäred (c) och Ullsten (fp) vari hemställs 1

Riksdagen 1972.19 sami. Nr 29

CU 1972: 29

1. att riksdagen — i syfte att få en avveckling av hyresregleringen
för lokaler samtidigt som för bostäder — med avslag å proposition
1972: 94 beslutar såvitt rör lokaler om fortsatt hyrespriskontroll enligt
den i 6 § hyresregleringslagen uttryckta principen och om bibehållande
av nuvarande direkta besittningsskydd,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till innevarande
års riksdag om sådan ändring av 12 kap. jordabalken (hyreslagen)
som ger lokalhyresgäst ett lika starkt direkt besittningsskydd som
bostadshyresgäst,

1693 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen
med avslag å propositionen 1972: 94 för sin del beslutar anta en lagstiftning
med innebörd att nuvarande hyresreglering för lokaler skall
fortfara att gälla till utgången av år 1974 och med tillämpning även på
ingångna avtal,

1694 av herr Lindkvist m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar
förlänga hyresregleringen för lokaler till utgången av september 1974,

1695 av herr Lundberg (s) vari hemställs att riksdagen måtte besluta

att lokalhyresgästerna tillförsäkras ett direkt besittningsskydd i likhet
med bostadshyresgästen,

att den för bostadshyror gällande hyreslagen jämväl skall gälla för lokalhyresgäster,
samt

att uppdraga åt Kungl. Maj:t att i övrigt vidtaga de åtgärder som erfordras
för att bringa hyreslagstiftningen och tillämpningen i överensstämmelse
med de synpunkter som bl. a. redovisats i motionen.

Gällande ordning

Lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen) innehåller
bestämmelser om hyrespriskontroll för bostadslägenheter och
lokaler samt om direkt besittningsskydd för lokalhyresgäster. Lagen skall
enligt lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942: 429)
om hyresreglering m. m., dels ändring i samma lag (1971 års lag om
ändring i hyresregleringslagen) gälla till utgången av år 1974.

Till och med september 1972 gäller hyresregleringslagen för såväl bostäder
som lokaler. Genom beslut av Kungl. Maj:t gäller den i fråga om
lokaler endast i 16 kommuner eller delar därav och inte i något fall för
garage. Inte heller gäller lagen bl. a. lägenheter i hus eller del av hus
som färdigställts efter år 1968 eller upplåtelse i första hand av lägenheter
i av kommuner och allmännyttiga bostadsföretag m. fl. förvaltade
hus.

Från och med oktober 1972 har från hyresregleringen undantagits
bl. a. lägenheter i hus eller del av hus som färdigställts efter år 1957 och
samtliga lokaler.

CU 1972: 29

I den mån hyresregleringslagen inte är tillämplig gäller reglerna i 12
kap. jordabalken (hyreslagen). Detta innebär i fråga om lokaler att
avtalsfrihet råder beträffande hyrans storlek. Hyresgästens intressen tillgodoses
genom regler om indirekt besittningsskydd, innebärande bl. a.
dels rätt till ersättning för förluster om fordrad men inte godtagen hyra
överstiger marknadshyran, dvs. vad annan är villig att betala, dels rätt
till förlängning av hyresavtalet under skälig tid, högst ett år.

Lagen (1956: 567) med vissa bestämmelser som skola iakttagas sedan
hyresregleringen upphört (övergångslagen) innebär i huvudsak att vad
som före avvecklingen gäller angående ett hyresförhållande skall gälla
också efter avvecklingsdagen, även om hyresavtalet innehåller annat.
Avtalsfrihet råder emellertid i princip efter avvecklingsdagen och det
sagda gäller därför endast om parterna inte överenskommer om annat.
Lagen (1968: 345) om ändring i nyssnämnda lag (1968 års lag om ändring
i övergångslagen) ger Kungl. Maj:t rätt att förordna om viss begränsning
under en övergångstid av det belopp med vilket hyran får
höjas vid förlängning av hyresavtal. Hyresgästen skall sålunda inte vara
skyldig att godta höjning av hyran ”i vidare mån än vad som är skäligt
för att hyran efter en övergångstid skall vara anpassad till hyran
för likvärdiga lägenheter”.

Den strängare hyrespriskontrollen enligt hyresregleringslagen 2—5 §§
innebär för tiden fr. o. m. den 1 oktober 1972 att för i princip alla
lägenheter som omfattas av regleringen skall gälla en bashyra. Som
bashyra avses i regel den hyra som gällde den 30 september 1972 eller
som fastställs särskilt. Bashyran får höjas om det är påkallat med hänsyn
till att lägenhetens värde ökats genom ombyggnad m. m. eller till
att förvaltningskostnaderna ökat. Bashyra fastställs och ändras primärt
genom avtal mellan å ena sidan hyresvärd eller organisation av fastighetsägare,
vari hyresvärden är medlem, och å andra sidan organisation
av hyresgäster

Den mildare hyrespriskontrollen enligt det s. k. 6 §-systemet innebär
att avtalsfrihet i princip råder men att hyresnämnden kan i ett visst hyresförhållande
nedsätta hyra som är ”avsevärt högre än lägenhetens
beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda” till skäligt belopp.

Sådan fråga kan tas upp av hyresnämnden på framställning av hyresgästen
men i princip också utan att sådan framställning gjorts. Med
hänsyn till att någon fixerad hyresnivå sålunda inte anges, finns inte
något straff stadgat för att hyra fordras eller avtalas utöver den som kan
prövas vara skälig. I samband med beslut om nedsättning av hyra kan
nämnden föreskriva att lägenheten, även om det prövade avtalet upphör
att gälla, skall vara underkastad den strängare hyresregleringen, dvs.
gälla även för ett hyresförhållande som ersatt det prövade.

Ett direkt besittningsskydd för bostadshyresgäster finns intaget i hy -

CU 1972: 29

reslagen. Hyresgästen har i princip rätt att vid hyrestidens utgång förlänga
avtalet, en rätt som modifieras av de inskränkningar i besittningsskyddet
som anges i 45 och 46 §§ hyreslagen. Besittningsskyddet
förenas med hyressättningsnormer i 48 § hyreslagen.

7 och 8 a §§ hyresregleringslagen innefattar regler om tvångsförlängning
av hyresavtal, nu gällande endast för lokaler.

Ett indirekt besittningsskydd för lokaler som inte faller under hyresregleringen
stadgas i hyreslagen. Denna form av besittningsskydd avser
att tillgodose hyresgästintresset genom en skadeståndsskyldighet för det
fall att hyresavtalet upphör och hyresvärden som villkor för förlängning
fordrat en hyra som överstiger marknadshyran, dvs. mer än någon annan
vill betala.

Tidigare riksdagsbehandling

Beslut av statsmakterna i syfte att börja en avveckling av hyresregleringen
fattades vid 1956 års riksdag (prop. 1956: 168, 3LU 21 och 14,
SFS 1956: 565). Därvid beslutade ändringar i hyresregleringslagen syftade
bl. a. dels till att ge Kungl. Maj:t rätt att besluta om regional
avveckling, dels till en begränsad kategorimässig avveckling.

De möjligheter till successiv avveckling av hyresregleringen som
sålunda öppnades framkallade behov av att stärka hyresgästernas besittningsskydd.
En provisorisk lösning gavs (prop. 1956: 168, 3LU 21 och
24) genom lagen (1956: 568) om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal (besittningsskyddslagen). Huvudprincipen i denna lag var
att hyresgästen skulle ha rätt till nytt hyresavtal när hyrestiden gick ut.

Är 1956 antogs även lagen (1956: 563) med vissa bestämmelser som
skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört (övergångslagen).

1957 års riksdag antog förslag om lagändringar (prop. 1957: 154,
3LU 20, SFS 1957: 233) som öppnade möjlighet även till samordnad
regional och kategorimässig avveckling av regleringen samt undantag
för vissa upplåtelser.

Ytterligare undantag från hyresregleringen beslutades 1961 (prop.
1961: 128, 3LU 24, SFS 1961: 213).

Sedan Kungl. Maj:t år 1967 lagt fram förslag till ny allmän hyreslag
och upphävande av hyresreglerings- och besittningsskyddslagarna
(prop. 1967: 141, 3LU 58) och propositionen återkallats lades år 1968
fram i huvudsak likalydande förslag till ny hyreslag i förening med
förslag om förlängning av och ändringar i hyresregleringslagen (prop.
1968: 91, 3LU 50).

Förslaget till ny hyreslag utgick från betänkanden från hyreslagskommittén
(SOU 1961:47) och hyreslagstiftningssakkunniga (SOU
1966: 14). Det förra betänkandet innebar att en ny hyreslag skulle förenas
med en fortsatt successiv avveckling av hyresregleringen. Det sena -

CU 1972: 29

re gick ut på att hyresregleringen skulle upphävas och att dess bestämmelser
om hyreskontroll skulle ersättas med bestämmelser i den allmänna
hyreslagen. Det i propositionen år 1968 framförda förslaget till
hyreslag innebar bl. a. att för bostäderna stadgades ett direkt besittningsskydd,
innebärande rätt till förlängning av hyresavtalet utom i vissa
angivna situationer, kompletterat med hyresspärrar. För lokalernas del
föreslogs ett indirekt besittningsskydd i form av rätt till skadestånd och
möjlighet att få visst rådrum med avflyttningen. Departementschefen
(prop. 1967: 141 s. 129) anförde:

Som redan framgått delar jag de sakkunnigas uppfattning att näringsdrivande
hyresgäst kan beredas ett tillfredsställande skydd endast om
hyresvärden i princip är skyldig att utge ersättning för all den skada
som hyresförhållandets upplösning medför. Samtidigt som en sådan ersättningspåföljd
skyddar hyresgästen mot ekonomisk förlust kommer
den att ha en betydande preventiv verkan mot obefogade uppsägningar.
Jag kan sålunda i allt väsentligt ansluta mig till de sakkunnigas förslag
i denna del. Den avsedda omfattningen av ersättningsskyldigheten bör
komma till klart uttryck i lagtexten. Departementsförslaget har utformats
i enlighet härmed.

Sedan motioner väckts om att lokalhyresgäst skulle få ett lika starkt
besittningsskydd som bostadshyresgäst anförde tredje lagutskottet (3LU
1968: 50 s. 85—86) bl. a. följande:

Skälen för departementschefens val av skyddsform är i huvudsak
följande. När det gäller bostadslägenheter har besittningsskyddet till
uppgift främst att skapa trygghet för den enskilde i besittningen av
hemmet. Endast en lagstadgad rätt till förlängning av hyresförhållandet
är ägnad att skapa denna trygghet. Utanför bostadssektorn kan ett så
betydande ingrepp i avtalsfriheten som ett direkt besittningsskydd inte
anses vara i lika hög grad påkallat. Hyresförhållandet utgör här i de
flesta fall led i en affärsmässigt driven verksamhet, och sociala skäl kan
knappast åberopas till stöd för den ena eller den andra lösningen. Utanför
bostadssektorn kan vidare hyrorna för lägenheter, som till synes är
likvärdiga, ofta variera inom mycket vida gränser. Det är därför i ett
optionssystem svårt att finna godtagbara normer för bedömningen av
olika lokalers marknadsvärde. Även en marknadsmässig anpassning av
hyrorna hindras i ett sådant system genom att det är svårt att bedöma
värdet av ett hyresanbud beträffande en lägenhet som inte är ledig.

Vad departementschefen anfört kan utskottet i allt väsentligt ansluta
sig till. Utskottet vill för sin del ytterligare understryka att de ekonomiska
synpunkterna i allmänhet är helt dominerande vad gäller hyresavtal
beträffande lokaler. Sambandet mellan lokalernas storlek och beskaffenhet
m. m. och hyran är ofta inte särskilt starkt. Inte sällan föreligger
stora skillnader i hyran mellan exempelvis två närbelägna, i och för sig
likvärdiga butikslokaler, varav den ena ligger vid en huvudgata och
den andra vid en sidogata; det mer eller mindre goda affärsläget blir
ofta den helt dominerande faktorn. Ibland är hyran i högre eller lägre
grad satt i relation till omsättningen i den rörelse som drivs i lokalen.
Oavsett hur hyran beräknas torde dock som redan nämnts rent affärsmässiga
avgöranden ligga till grund för parternas ställningstaganden.

CU 1972: 29

Utskottet tillstyrkte propositionens förslag. I reservation (cp, fp) begärdes
förslag till samma års riksdag om ett direkt besittningsskydd även
för lokaler.

De förslag till ändringar i och förlängning av giltighetstiden för hyresregleringen
som förelädes 1971 års riksdag (prop. 1971: 103, CU 18,
SFS 1971: 418) innebar bl. a. att hyresregleringen för lokaler helt skulle
avskaffas med utgången av september 1972. De till jordabalken överförda
reglerna om indirekt besittningsskydd skulle därmed bli tillämpliga.
Departementschefen anförde (prop. 1971: 103 s. 40—41) bl. a.:

I fråga om lokalerna anförde min företrädare i 1968 års lagstiftningsärende
att hyresmarknaden skilde sig väsentligt från vad som gällde bostäder.
Någon påtaglig brist på lokaler kunde inte sägas råda ens i
storstadsområdenas centrala delar. Hyresrådet har nu uttalat samma
uppfattning, och denna får anses ha bekräftats vid remissbehandlingen.
Visserligen har tillämpning av hyresregleringslagens besittningsskyddsregler
påkallats i ett förhållandevis stort antal fall under den senaste
tiden, särskilt i Stockholm och Göteborg. Detta utgör dock inte något
avgörande skäl mot en avveckling, eftersom även den allmänna hyreslagen
erbjuder ett starkt besittningsskydd för lokalhyresgäster.

Köpmannaförbundet har uttryckt farhågor för att en avveckling som
bara gäller lokaler skulle kunna leda till att en större del av hyrorna
i hus, som inrymmer både bostäder och lokaler, övervältras på lokalhyresgästerna.
Förbundet motsätter sig därför att hyresregleringen avvecklas
separat för lokaler. I anledning härav vill jag framhålla att bostadslägenheter
och lokaler bildar två olika marknader, som i princip
är oberoende av varandra. Lokalhyresmarknaden är som jag nyss nämnde
i huvudsak balanserad. Där finns alltså inte något utrymme för
andra hyreshöjningar än sådana som föranleds av anpassning till lokalernas
varierande marknadsvärde, övervältring av det slag som Köpmannaförbundet
åsyftar behöver därför inte befaras vid en separat avveckling
av hyresregleringen för lokaler. Jag förordar att en sådan avveckling
nu sker. Förslaget leder bl. a. till att 7 och 8 a §§, som endast
gäller lokaler, kan upphävas.

I motioner föreslogs fortsatt hyresreglering av nu gällande typ även
för lokaler, m. m.

Civilutskottets majoritet (c, fp, 2 s) (CU 1971: 18 s. 11—12) yttrade
i denna del:

Vad först angår hyrespriskontrollen för lokaler har utskottet funnit
skäl beakta vad i motionerna anförts om att denna hyresmarknad
inte i alla delar kan anses balanserad och att risker sålunda finns för
en övervältring av hyresanspråk om en avveckling inte sker samtidigt
för bostäder och lokaler. Dessa överväganden har lett utskottet till bedömningen
att en hyrespriskontroll bör bibehållas även för lokaler. Lokalhyresmarknaden
är emellertid mycket splittrad. Det är vidare — med
hänsyn bl. a. till farhågorna för övervältringstendenser — tveksamt om
det i propositionen föreslagna förhandlingssystemet utan vidare kan göras
tillämpligt på lokaler. De skiljaktigheter som finns mellan bostadshyresmarknaden
och lokalerna återspeglas bl. a. i reglerna om hyresnämnds

CU 1972: 29

sammansättning. Den ej lagfarne ledamoten som företräder hyresgästerna
skall sålunda vara väl förtrogen med bostadshyresgästers förhållanden
eller, när ärende rör lokaler, med näringsidkande hyresgästers förhållanden.
Mot bakgrund därav anser utskottet att den strängare hyrespriskontrollen
och förhandlingssystemet enligt 3—4 §§ inte bör omfatta
lokaler. Motionärernas syften synes i huvudsak kunna tillgodoses genom
hyrespriskontroll i den form som avses i 6 § hyresregleringslagen. Denna
kräver för sin tillämpning, praktiskt även om inte formellt, ett initiativ
från hyresgästen. Vid hyresnämndens prövning bedöms ett hyreskrav
med hänsyn till samtliga omständigheter i det individuella fallet, såsom
en affärsrörelses allmänna beskaffenhet, kostnader som nedlagts på lokalen
av hyresgästen m. m. Straff finns inte stadgat för att hyran bestäms
över en viss gräns. Ett nedsättningsbeslut enligt 6 § 1 st. äger inte
tillämpning på framtida avtal. Hyresnämnden kan dock enligt 2 st. föreskriva
att lägenheten skall falla under den snävare hyresregleringen. Utskottet
har mot bakgrund av det i motionerna angivna syftet förutsatt
att denna möjlighet kommer att tillvaratas i de fall där skyddssynpunkterna
är markerade.

Vad därefter angår besittningsskyddet för lokalhyresgäst skulle vid
bifall till vad utskottet ovan förordat kunna hävdas att begreppet skälig
hyra enligt 57 § allmänna hyreslagen blir liktydigt med hyra som hyresnämnd
bestämt enligt 6 § hyresregleringslagen och att därför ersättningsreglerna
skulle få en kraftigare verkan som korrektiv samtidigt
som det mest väsentliga incitamentet till uppsägning — möjligheten att
ta ut högsta erbjudna hyra — bortföll. De utgångspunkter ur vilka hyreslagens
regler är givna är dock av en annan natur, och tillämpningssvårigheter
skulle kunna uppstå även med en ny motivkonstruktion och
eventuella ytterligare föreskrifter. Vidare torde ersättningens storlek enligt
gällande regler emellertid, liksom de i många fall viktiga intressen
som anses skyddade, tala för att det redan tillämpade direkta besittningsskyddet
behålls oförändrat. Utskottet tillstyrker sålunda bifall till
motionerna i denna del.

I en reservation (5 s-f m), på vilken riksdagens beslut grundades, anfördes
(s. 24):

De närmast i motionerna 1971: 1459 och 1461 anförda farhågorna
för en övervältring av hyresanspråk kan utskottet inte dela. Utskottet
ansluter sig i denna fråga till vad departementschefen anfört (s. 40—41).
Vad i motionerna 1971: 1462 och 1463 förts fram om nödvändigheten
att skydda vissa lokalhyresgästers intressen torde få anses ha ett så begränsat
syfte, att det inte kan motivera en fortsatt hyresreglering i vissa
kommuner, där hyresmarknaden obestridligen är mycket splittrad och
någon brist på lokaler i egentlig mening inte råder.

De skäl för en fortsatt hyresreglering för lokaler som hänför sig till
besittningsskyddsformerna kan inte heller anses ha en sådan tyngd att de
leder till ett bifall till motionsyrkandena. Hyreslagens indirekta besittningsskydd
har visat sig ha så goda effekter att motionärernas syften i
denna del borde kunna anses i allt väsentligt tillgodosedda därigenom.
Utskottet yttrar sig nedan om behovet av riksdagsinitiativ för att åstadkomma
en översyn av dessa hyreslagens regler. Med hänsyn till det anförda
avstyrks motionerna och tillstyrks propositionens förslag i denna
del.

CU 1972: 29

I samma ämne anfördes i reservation (vpk) följande (s. 25):

Utskottet kan inte godkänna propositionsförslaget om slopande av
hyresregleringen för lokaler. Dessa är, om de större varuhusen undantas,
i allmänhet belägna i samma fastigheter som bostadslägenheter.
Om hyresregleringen slopas finns goda skäl anta att hyresvärdarna vill
kompensera sig genom att trissa upp hyrorna för lokaler. Hyresgästerna
i de lokaler som främst skulle komma i fråga är i allmänhet mindre
affärsidkare och hantverkare som skulle drabbas av att regleringen
för lokaler slopas. Detta skulle också komma att drabba allmänheten
genom prisstegringar eller sämre service genom att mindre butiker och
hantverk skulle slås ut i än snabbare takt. Hyresregleringens slopande
för lokaler kan inte anses ha positiva konsekvenser för andra än fastighetsägarna.
Dessa skulle kunna hyra ut lokaler till kraftiga överpriser
i fastigheter med goda lägen såväl i storstädernas centrala delar som
i andra områden där lokalerna ligger väl belägna. Utskottet anser att
hyresregleringen för lokaler bör bibehållas oförändrad och tillstyrker
bifall till motionerna 1971: 1461 och 1971: 1463.

Beträffande en i motionen förordad översyn av hyreslagens regler om
indirekt besittningsskydd för lokaler anförde civilutskottets majoritet
(s, m; s. 12—13), vars mening riksdagen godtog, följande:

Motionen 1971: 1459 innefattar vidare hemställan som torde avse att
riksdagen skall begära ett förslag till ändring av hyreslagens regler om
indirekt besittningsskydd för lokalhyresgäster så att dessa får ett lika
starkt direkt besittningsskydd som bostadshyresgästerna.

Valet av skyddsform enligt hyreslagen utgick enligt propositionen
1968: 91 (se prop. 1967: 141, s. 122, 3LU 1968: 50, s. 85—86) från att
hyresförhållandet i de flesta fall utgjorde ett led i en affärsmässigt
driven verksamhet och att sociala skäl knappast kan åberopas för den
ena eller andra lösningen av besittningsskyddsfrågan. Utanför bostadssektorn
kan hyror för lägenheter, som till synes är likvärdiga, ofta variera
inom mycket vida gränser. I propositionen 1968: 91 (s. 58) erinrade
vidare dåvarande chefen för justitiedepartementet om sin ståndpunkt
att hyresregleringens bibehållande skulle vara en förutsättning för det
fortsatta reformarbetet på hyreslagstiftningens område och föreslog med
hänsyn därtill att hyresregleringen, inklusive det direkta besittningsskyddet,
skulle bibehållas i fråga om lokaler på hyresreglerade orter.

Utskottet har inte funnit anledning att gå ifrån tredje lagutskottets
och riksdagens tidigare bedömningar i denna fråga. En förnyad prövning
bör i vart fall inte ske förrän ytterligare underlag getts genom den
inom justitiedepartementet påbörjade översynen och genom ytterligare
erfarenheter av tillämpningen. Enligt vad utskottet erfarit väntas den
nämnda översynen innefatta även en kartläggning av erfarenheterna av
det indirekta besittningsskyddet för lokaler och en värdering av besittningsskyddets
effektivitet mot bakgrund härav. Ett riksdagens initiativ
är därför inte nu påkallat ens ur de synpunkter som motionärerna företräder.

En annan uppfattning hävdades i reservation (c, fp, vpk; s. 26):

Den översyn av hyreslagstiftningen som nu inletts och som avser
bl. a. att värdera effektiviteten av hyreslagens besittningsskydd för lokaler
får i och för sig anses värdefull. Initiativet tyder på att farhågorna

CU 1972:29

för att det indirekta besittningsskyddet inte tillgodoser avsedda syften
beaktats även av departementschefen. De skäl för en målinriktad översyn,
som förts fram bl. a. vid 1968 års riksdagsbehandling av frågan, är
fortfarande giltiga. Enligt utskottets mening bör därför motionsyrkandet
tillgodoses genom att riksdagen begär den föreslagna översynen i syfte
att ge lokalhyresgästema ett lika starkt besittningsskydd som bostadshyresgästerna.

Propositionen 1967: 141, vilken sedermera återkallades, innehöll en
övergångsbestämmelse till den föreslagna nya hyreslagen enligt vilken
vid avveckling av hyresregleringen hyresgästen inte var skyldig att i
vissa orter till och med år 1970 och i vissa orter till och med år 1972
vid tillämpning av hyresspärren för bostäder i hyreslagen godta högre
höjning av hyran än som motsvarade skälig andel av skillnaden mellan
utgående hyra och hyran för likvärdiga lägenheter. Andelens storlek
skulle bestämmas så att lägenhetens hyra vid övergångstidens slut var
anpassad till hyran för likvärdiga lägenheter.

I propositionen 1968:91 ersattes den nämnda övergångsregeln av ett
förslag om tillägg av ett tredje stycke till 2 § övergångslagen enligt vilket
Kungl. Maj:t fick befogenhet att i samband med beslut om hyresregleringens
upphörande förordna om begränsning under en övergångstid
av det belopp med vilket hyran får höjas så att hyran vid övergångstidens
slut är anpassad till hyran för likvärdiga lägenheter. Lagrådet
hade noterat att bemyndigandet skulle kunna komma till användning
även vid slutlig avveckling av hyresregleringen och att det därför
borde anknyta till 3 kap. 48 § av den föreslagna hyreslagen. Bortsett
från anknytningen till det för upplåtelse av bostadslägenhet gällande
nämnda lagrummet begränsas övergångslagens tillämplighet inte till
viss typ av lägenheter och avser sålunda även lokaler. Förslaget föranledde
ingen erinran vid utskottsbehandlingen.

I detta sammanhang kan erinras om att hyresrådets skrivelse den
4 december 1970 som bl. a. utgjorde utgångspunkt för bedömningarna i
prop. 1971: 103 innefattade förslag om att Kungl. Maj:t i samband
med hyresregleringens upphörande skulle med stöd av 2 § tredje stycket
övergångslagen förordna om en tvåårig övergångstid.

Utskottet

De till behandling föreliggande huvudförslagen innebär sammanfattningsvis
följande.

Propositionen utgår från att statsmakternas tidigare beslut om att
hyresregleringen för lokaler upphör med utgången av september 1972
skall stå fast. Riksdagen föreslås godta ett förslag till komplettering av
1971 års lag om ändring i hyresregleringslagen, enligt vilket hyresnämnd
på begäran av lokalhyresgäst skall kunna besluta att avtalad hyreshöj -

CU 1972: 29

ning får tas ut endast successivt genom en upptrappning av hyran under
en övergångstid på högst fyra år, dvs. i högst fem etapper.

Förslagen i motionerna 1972: 1692 (c, fp), 1693 (vpk) och 1694 (s)
går ut på att hyresreglering för lokaler i någon form skall gälla även
fr. o. m. den 1 oktober 1972.1 vad gäller formen för denna fortsatta hyresreglering
innebär motionerna 1692 och 1694 förslag om den mildare
hyrespriskontrollen enligt det s k. 6 §-systemet. Detta innebär en individuell
prövning av visst hyresförhållande med möjlighet för hyresnämnd
att nedsätta hyran om den är ”avsevärt högre än lägenhetens
beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda”. Motionen 1693 utmynnar
däremot i förslag om bibehållande av hittillsvarande strängare
system med bashyror även för lokallägenheter. Detta system innebär
efter september 1972 att hyrorna i princip kan ändras endast efter
avtal med hyresgästorganisation. Alla tre motionerna förordar ett direkt
besittningsskydd med tvångsförlängning av hyresavtal enligt 7 och 8 a §§
hyresregleringslagen.

Motionen 1972: 1695 (s) förordar dels en sådan ändring i propositionsförslaget
att upptrappningen av hyror inte endast får innebära en
schablonmässig uppdelning av avtalad hyreshöjning utan skall avse en
granskning av motiven för hyreskraven och en prövning därav med
hänsyn till hyresgästens förhållanden, dels ändringar i hyreslagen så att
lokalhyresgäst då hyresregleringen upphör får samma direkta besittningsskydd
som bostadshyresgäst, förenat med motsvarande hyresspärrar
genom jämförelseprövning.

Såväl propositionen som motionerna utgår från uppfattningen att nu
kända exempel på hyreskrav från vissa fastighetsägare påkallar någon
form av ytterligare ingripande från statsmakternas sida för att förhindra
att hyreshöjningar leder till onödigt svåra påfrestningar på de
utsatta företagen och deras anställda.

Utskottet har i valet mellan fortsatt hyresreglering och övergångsreglering
anslutit sig till denna grunduppfattning. I fråga om frekvensen
och storleken av de hyreskrav som inte kan godtas ur samhällssynpunkt
har utskottet visserligen liksom departementschefen funnit att
hyresbilden är splittrad men även ansett att den utveckling som konstaterats
inte effektivt bryts endast genom de föreslagna fördröjande reglerna.
Det kan till och med finnas risk att en uppdelning av just avtalad
hyra kan få motsatt effekt och öka benägenheten såväl att kräva högre
hyror som att acceptera höga hyreskrav. Utskottet har vidare noterat
departementschefens uppgift att någon utredning för att genomlysa
läget inte kunnat genomföras och hans uppfattning att det ännu är för
tidigt att fälla något slutligt omdöme om genomförandet av en avveckling
av hyresregleringen för lokaler. Det anförda har bekräftat utskottets
i betänkandet CU 1971: 18 framförda uppfattning av innebörd att för -

CU 1972: 29

utsättningar inte föreligger för att tillämpa en fri hyresmarknad för lokaler.
Då departementschefen vidare synes böra få tillfälle att grunda
sina förslag på en utredning som genomlyser läget i stället för på nu
tillgängliga och åberopade ”indikationer om utvecklingen”, har utskottet
stannat för den grundläggande bedömningen att hyresregleringen
för lokaler måste bibehållas med ett direkt besittningsskydd och med
hyrespriskontroll i lämplig form.

Förutsatt att denna bedömning godtas av riksdagen återstår valet
mellan den strängare och den mildare hyrespriskontrollen enligt hyresregleringslagen.
I detta val får beaktas bl. a. följande. Målet att avveckla
hyresregleringslagens priskontrollbestämmelser kvarstår. Krav på
samhällsingripanden kan inte anses föreligga inom hela den nu hyresreglerade
sektorn utan endast där efterfrågetrycket är stort och hyresmarknadens
partsorganisationer inte kunnat fullfölja sina intentioner.
Det som krävs är sålunda en reglering som genom möjligheten att med
hyresnedsättning i förening med tvångsförlängning ingripa mot oskäliga
hyresanspråk dels kan ge direkt rättelse, dels dämpar överdrivna förväntningar
på den framtida avkastningen. En sådan situation inträder
om hyresregleringen bibehålls genom hyrespriskontroll enligt det s. k.
6 §-systemet i förening med ett direkt besittningsskydd enligt hyresregleringslagens
bestämmelse om tvångsförlängning.

En hyrespriskontroll med stöd av bashyror för alla lokaler inom hyresregleringslagens
tillämpningsområde skulle kräva en inte förberedd
utvidgning av förhandlingssystemet med de därmed förenade svårigheter
som utvecklats i utskottets betänkande CU 1971: 18.

För att hyrespriskontrollens effektivitet skall säkras bör lagstiftningen
i fråga om skälighetsprövningen hänvisa till utgångspunkter såväl i fastighetskostnaderna
som i en beräknad marknadsnivå.

Lagstiftning i övergångsfrågor torde föreslås av Kungl. Maj:t.

Vad slutligen angår i motionerna 1972: 1692 och 1695 framförda
förslag rörande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), m. m., har
utskottet funnit att tillräckliga skäl inte föreligger för att genom direkta
lagförslag ta ställning till hyreslagsreglerna enligt vad som föreslås i
motionen 1972: 1695. I fråga om en framställning till Kungl. Maj:t enligt
förslagen i motionerna 1972: 1692 och 1695 har utskottet som tidigare
förutsatt att Kungl. Maj:t fortlöpande följer erfarenheterna och
tar erforderliga initiativ utan någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande fortsatt hyresreglering elier övergångsreglering för
lokaler att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om fortsatt
hyresreglering,

2. beträffande lagstiftningen om hyresreglering att riksdagen med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1972: 1693 och
1695 samt med bifall till motionerna 1972: 1692 och 1694,

CU 1972: 29

motionerna 1972: 1692 och 1695 såvitt nu är i fråga, för sin
del antar utskottets i bilaga 2 härtill intagna förslag till lag
om ändring i lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m.,

3. beträffande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen),
m. m., att riksdagen avslår motionerna 1972: 1692 och 1695,
båda såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 16 maj 1972

På civilutskottets vägnar

ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson
i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s),
Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson (s), fru
Olsson i Hölö (c), herrar Högström (s), Wennerfors (m), Engström (vpk)
och Ångström (fp).

Reservationer

1. beträffande fortsatt hyresreglering eller övergångsreglering för lokaler
av herrar Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i örkelljunga
(s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Högström (s)
och Wennerfors (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 11 slutar med ”lämplig form” bort ha följande lydelse:

”Utskottet har vid bedömningen av de föreliggande förslagen anslutit
sig till den angivna grunduppfattningen. Vad i propositionen redovisats
och utskottet i övrigt erfarit har visat att avvecklingen av hyresregleringen
för lokaler på de flesta håll gått och väntas gå lugnt. De ur samhällssynpunkt
inte acceptabla hyreskraven synes kunna härledas till en i stort
begränsad grupp av enskilda fastighetsförvaltare främst i Stockholms
innerstad, hos vilka hyresmarknadens partsorganisationer inte kunnat
göra sina intentioner gällande. I många fall är sålunda framförda hyreskrav
sådana att däri liggande överdrivna förväntningar inte kommer
att infrias om hyresgästparten kan förhandla utan den ekonomiska
press som ligger i att redan från oktober 1972 omedelbart anpassa sig
till en högre hyresnivå. Förslaget i propositionen uppfyller kraven på
att skapa en bättre förhandlingssituation. De förslag som aviserats till
1973 års vårriksdag och som gör hyresgästen delaktig i hyreslagens indirekta
besittningsskydd inte bara då han sägs upp utan också vid en av

CU 1972: 29

hyresgästen påkallad prövning av hyran i relation till ett framtida lägre
marknadsvärde — medför ytterligare en dämpning av hyresvärdssidans
förväntningar. Utskottet kan därför ansluta sig till bedömningen att de
i vissa fall yppade övergångsproblemen får en tillfredsställande lösning
genom upptrappningsregler av i propositionen föreslagen typ.”
dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. beträffande fortsatt hyresreglering för lokaler att riksdagen
godkänner vad utskottet anfört om en kompletterande övergångsreglering,
”

2. beträffande lagstiftningen om hyresreglering

a. av herrar Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i Örkelljunga (s),
fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Högström (s) och
Wennerfors (m) som — vid bifall till reservationen 1 — anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Förutsatt
att” och slutar med ”av Kungl. Maj:t” bort ha följande lydelse:
”Vid denna bedömning återstår att pröva den föreslagna lagstiftningens
lämplighet för sitt syfte. Utskottet har för sin del inte funnit anledning
till erinran mot lagförslaget. Utskottet stryker under att det får
ankomma på hyresnämnderna själva att utforma de lämpliga schablonerna
med utgångspunkt i lagstiftningens syfte att undanröja onödigt
svåra påfrestningar vid övergången till marknadshyra.”
dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. beträffande lagstiftningen om hyresreglering att riksdagen med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1972: 1692, 1693, 1694 och 1695, den förstnämnda och den
sistnämnda motionen såvitt nu är i fråga, för sin del antar vid
propositionen fogat och i bilaga 1 härtill intaget förslag till lag
om ändring i lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet av lagen
(1942: 429) om hyresreglering m. m. dels ändring i samma
lag,”

b. av herr Engström (vpk) som — vid bifall till utskottets hemställan
under 1 — anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Förutsatt
att” och slutar med ”beräknad marknadsnivå” bort ha följande ly”Valet
av administrativ form för den fortsatta hyresregleringen för
lokaler är av sekundär betydelse — huvudsaken är att effektiva medel
skapas som ger möjlighet att hindra oskäliga hyreskrav. Sådana möjligheter
ges säkrast och enklast genom att en hyresreglering av nuvarande
typ får fortsätta att gälla. En hyresreglering som binder hyrorna vid
skäliga kostnader gagnar också bäst syftet att undvika att mindre affärsidkare
och hantverkare drabbas av oblyga hyreskrav som rubbar förutsättningarna
för deras fortsatta existens. Under alla förhållanden skulle
en hyrespriskontroll av annan typ med nuvarande förväntningar med -

CU 1972: 29

föra att allmänheten drabbas genom prisstegringar eller sämre service
då mindre butiker och hantverkslokaler slås ut i än snabbare takt. En
sådan utveckling står i direkt strid mot de syften som utskottet (CU
1972: 28) anslutit sig till i fråga om bostadslån för servicelokaler.”
dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. beträffande lagstiftningen om hyresreglering att riksdagen med
bifall till motionen 1972: 1693 och med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1972: 1692, 1694 och 1695, motionerna
1972: 1692 och 1695 såvitt nu är i fråga, för sin del antar
reservanternas i bilaga 2 härtill intagna förslag till lag om ändring
i lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m.,

3. beträffande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), m. m.,
av herrar Grebäck (c), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson
i Hölö (c), herrar Engström (vpk) och Ångström (fp) som anser att
dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Vad
slutligen” och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:
”Vad slutligen angår i motionerna 1972: 1692 och 1695 framförda
förslag rörande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), m. m.,
har utskottet anslutit sig till uppfattningen att ett upphävande av hyresregleringslagens
regler om tvångsförlängning av hyresavtal för lokaler
kräver att motsvarande bestämmelser om ett direkt besittningsskydd tas
in i hyreslagen. Nuvarande lagstiftning på denna punkt grundas på
accepterandet (3LU 1968: 50) av att ekonomiska synpunkter och affärsmässiga
avgöranden får ge direkta utslag på lokalhyrorna. Det vore
inkonsekvent att i ett sammanhang (CU 1972: 28) fatta beslut om ett
förbättrat kreditstöd för servicelokaler i äldre områden för att därefter
godta däremot stridande tendenser inom hyreslagstiftningen.

1971 års riksdag (CU 1971: 18, s. 12) knöt vissa förhoppningar till
att en av Kungl. Maj:t initierad översyn enligt ett uttalande av departementschefen
skulle innefatta även en kartläggning av erfarenheterna av
det indirekta besittningsskyddet för lokaler och en värdering av besittningsskyddets
effektivitet mot bakgrund härav. Nu tillgänglig redovisning
därav visar att förhoppningarna på denna kartläggning och värdering
inte infriats.

Utskottet tillstyrker förslaget i motionen 1972: 1692 i denna del,
varigenom syftet med motionen 1972: 1695 i motsvarande del tillgodoses.
”

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. beträffande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen),
m. m., att riksdagen med bifall till motionen 1972:1692 och
i anledning av motionen 1972: 1695, båda motionerna såvitt

CU 1972: 29

nu är i fråga, hos Kungl. Majit hemställer om förslag till innevarande
års höstriksdag som ger lokalhyresgäst ett lika starkt
direkt besittningsskydd som bostadshyresgäst.”

Särskilda yttranden

1. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anfört:

”Den av Kungl. Majit föreslagna lagstiftningen ansluter i sina huvuddrag
till den typ av övergångsreglering som 1968 års riksdag godtagit i
samband med ändring av övergångslagen. En avgörande skillnad ligger
dock i att tidigare accepterade övergångsförordnanden förutsattes bli
kända redan i samband med ett avvecklingsbeslut och sålunda kunna
tas i beaktande vid nya avtal. Kungl. Majits nu föreliggande förslag innebär
en retroaktiv lagtillämpning på redan ingångna avtal som i princip
måste anses som ett avsteg från gällande rättsuppfattning. Det förhållandet
att Kungl. Majits förslag i detta läge torde innebära den enda tillgängliga
parlamentariska lösningen får inte tas till intäkt för att principen
som sådan accepterats.”

2. av herr Engström (vpk) som anfört:

”Riksdagen har i tidigare sammanhang haft möjlighet att tillgodose
även de här aktuella intressena genom generella lösningar. Ytterst
kvarstår frågorna om att avskaffa privata fastighetsägarintressen genom
ett successivt överförande av flerfamiljshusen i samhällelig eller bostadskooperativ
ago och att i avvaktan därpå genom en radikal omarbetning
av hyreslagen införa även kostnadsanknutna hyresspärrar och
ett direkt besittningsskydd. Förslag i sådan riktning har vid upprepade
tillfällen framförts av vänsterpartiet kommunisterna.”

CU 1972: 29

Bilaga 1

Kungl. Maj:ts enligt reservationen 2 a tillstyrkta
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:418) om dels fortsatt giltighet av lagen
(1942: 429) om hyresreglering m. m. dels ändring i samma lag

Härigenom förordnas, att i övergångsbestämmelserna till lagen (1971:
418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942: 429) om hyresreglering
m. m. dels ändring i samma lag skall införas en ny punkt, 6 a, av nedan
angivna lydelse.

6 a. Äger vid utgången av september 1972 lagen om hyresreglering
m. m. tillämpning på hyresförhållande som avser annan lägenhet än bostadslägenhet,
får hyresnämnden på begäran av hyresgästen besluta att
hyra, som avtalats för tid därefter, får uttagas endast till viss del, om
den nya hyran i betydande grad överstiger den som har utgått tidigare
och det även i övrigt är skäligt. Beslut om sådan nedsättning av hyran
får ej avse längre tid än till utgången av september 1976. Skall nedsättning
gälla för längre tid än ett år, bestämmes nedsättningen så, att
hyran stiger till det avtalade beloppet genom årliga höjningar.

Begäres ej nedsättning inom ett år efter det att den nya hyran började
utgå, är rätten till nedsättning förlorad. Begäres nedsättning efter det att
den nya hyran började utgå, gäller beslut om nedsättning från och med
månaden efter den då prövningen påkallades.

I fråga om förfarandet i ärende som avses i första stycket äger lagen
om hyresreglering m. m. motsvarande tillämpning. Mot hyresnämndens
beslut i saken får talan dock ej föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå med
delad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2 Riksdagen 1972.19 sami. Nr 29

CU 1972: 29

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m.

T. o. m september 1972 Fr. o. m. oktober 1972

gällande lydelse gällande lydelse

2 §

För lägenhet, som är avsedd att
helt eller till väsentlig del nyttjas
till bostad och ej uthyres i möblerat
skick, regleras hyran enligt
bestämmelserna i 3—5 §§. Samma
lag vare beträffande lägenhet, som
icke är avsedd att helt eller till väsentlig
del nyttjas till bostad, såframt
ej hyran den 1 januari 1942
var fastställd att utgå med växlande
belopp för skilda tider.

För bostadslägenhet regleras hyran
enligt bestämmelserna i 3—
4 §§, om ej lägenheten

1. uthyres i möblerat skick,

2. är belägen i en- eller tvåfamiljshus,

3. av upplåtaren innehas med
bostadsrätt eller

4. är upplåten i andra hand och
belägen i hus, som avses i 26 §
första stycket 4.

Med bostadslägenhet avses i
denna lag lägenhet som upplåtits
för att helt eller till icke oväsentlig
del användas såsom bostad.

6 §

Är lägenhet, som icke enligt 2 §
är underkastad hyresreglering, uthyrd
mot en hyra, som är avsevärt
högre än lägenhetens beskaffenhet
och övriga omständigheter föranleda,
äger hyresnämnden nedsätta
hyran efter vad som finnes skäligt.
I fråga om ersättning för lägenhetens
uppvärmning eller förseende
med varmvatten skall vad i
4 § andra och tredje styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Är bostadslägenhet, som icke
enligt 2 § är underkastad hyresreglering,
uthyrd mot en hyra, som
är avsevärt högre än lägenhetens
beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleda, äger hyresnämnden
nedsätta hyran efter vad
som finnes skäligt. I fråga om ersättning
för lägenhetens uppvärmning
eller förseende med varmvatten
skall vad i 4 § andra och tredje
styckena stadgas äga motsvarande
tillämpning.

CU 1972: 29

Bilaga 2

Utskottets förslag Förslag enligt reservation 2 b

Kungl. Maj:t har funnit gott att i fråga om lagen (1942: 429) om

hyresreglering m. m. förordna

dels att 6 § skall ha nedan an- dels att 2 § skall ha nedan angivna
lydelse, givna lydelse,

dels att i lagen åter skall införas 7 och 8 a §§ samt närmast före 7 §

en rubrik, allt av nedan angivna lydelse.

2 §

För bostadslägenhet

stycket 4.

Med bostadslägenhet

såsom bostad.

För annan lägenhet än bostadslägenhet
regleras hyran enligt bestämmelserna
i 3—4 §§ om ej hyran
den 1 januari 1942 var fastställd
att utgå med växlande belopp
för skilda tider.

Är bostadslägenhet — — —
(fr. o. m. oktober 1972 gällande

lydelse) motsvarande till lämpning.

CU 1972: 29

T. o. m. september 1972
gällande lydelse

Vid meddelande av beslut om
nedsättning av hyran enligt första
stycket äger nämnden föreskriva,
att lägenheten skall vara underkastad
bestämmelserna i 3—5 §§.
Därvid skall såsom lägenhetens
bashyra gälla det belopp, till vilket
hyran blivit nedsatt, eller, om beslut
enligt 5 § meddelats, det lägre
belopp, som nämnden med hänsyn
därtill fastställer.

Fr. o. m. oktober 1972
gällande lydelse

Vid meddelande av beslut om
nedsättning av hyran enligt första
stycket äger nämnden föreskriva,
att lägenheten skall vara underkastad
bestämmelserna i 3—4 §§.
Därvid skall såsom lägenhetens
bashyra gälla det belopp, som
nämnden fastställer.

Om förlängning av hyresavtal m. m.

7 §

Har hyresvärd, utan att hyresrätten
är förverkad, uppsagt hyresavtal
angående annan lägenhet
än sådan som upplåtits för att
helt eller till icke oväsentlig del
användas såsom bostad, äger hyresnämnden
på framställning av
hyresgästen förklara uppsägningen
ogiltig, om den finnes strida
mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obillig. Nämnden
må ock, om hyresgästen samtycker
därtill, förlänga hyresförhållandet
mot den hyra, som hyresvärden
enligt vad ovan sägs äger
betinga sig, och på de villkor i övrigt,
som finnas skäliga.

CU 1972: 29

Utskottets förslag Förslag enligt reservation 2 b

Vid meddelande — — —

(fr. o. m. oktober 1972 gällande lydelse)
nämnden faststäl ler.

Vad i första och andra stycket
stadgats skall gälla även annan lägenhet
än bostadslägenhet. Hyresnämnden
äger därvid nedsätta hyran
efter vad som finns skäligt
med hänsyn till det hyresbelopp,
som enligt denna lag eller myndighets
beslut gällde för lägenheten
den 30 september 1972, samt
till lägenhetens beskaffenhet och
övriga omständigheter.

Om förlängning av hyresavtal m. m.

7§

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal
angående annan lägenhet än bostadslägenhet, äger hyresnämnden på
framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den finnes
strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Nämnden
må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet
mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga sig,
och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Föreligger tvist om fortsatt förhyrning enligt första stycket, åligger
det hyresvärden att skriftligen meddela hyresgästen att denne, om han
icke går med på att flytta, har att senast tre veckor efter det att han fått
del av meddelandet göra framställning som avses i första stycket. Meddelandet
skall lämnas i den ordning som enligt 12 kap. 8 § jordabalken
gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 § tredje stycket tredje punkten

CU 1972: 29

T. o. m. september 1972
gällande lydelse

Fr. o. m. oktober 1972
gällande lydelse

att han fått del av meddelandet
göra framställning som avses i
första stycket. Meddelandet skall
lämnas i den ordning som enligt
3 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom gäller för uppsägning.
Bestämmelsen i 8 § tredje
stycket tredje punkten gäller dock
ej. Om hyresvärden har fullgjort
vad som sagts nu, skall hyresgästens
framställning göras inom den
nyss angivna tiden.

Skall hyresförhållande beträffande
lägenhet, som avses i 7 § och
som förhyrts av två eller flera
gemensamt, upphöra på grund av
åtgärd eller underlåtenhet av någon
av dem, och vägrar hyresvärden
annan, som har del i hyresrätten,
att övertaga lägenheten, äger
hyresnämnden på framställning av
den senare förordna därom, såframt
hyresvärdens vägran finnes
vara obillig.

I fråga om hyresvillkoren vid
övertagande av lägenhet enligt bestämmelserna
här ovan skall vad
i 7 § stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Föreligger tvist om övertagande
av lägenhet enligt första stycket,
äger 7 § andra stycket motsvarande
tillämpning. Vad som där sägs
om hyresgäst gäller därvid den
som vägras övertaga lägenheten.

8a §

CU 1972: 29

Utskottets förslag Förslag enligt reservation 2 b

gäller dock ej. Om hyresvärden har fullgjort vad som sagts nu, skall hyresgästens
framställning göras inom den nyss angivna tiden.

8a §

Skall hyresförhållande (t. o. m. september 1972 gällande lydelse)
övertaga lägenheten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1972.

2. Ytterligare föreskrifter för ikraftträdandet av denna lag meddelas
av Konungen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 7200S9