Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:72 med förslag till riktlinjer för finansiering av lokaler för boendeservice m. m. jämte motioner (Betänkande 1972:CU28 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 28 år 1972

CU 1972: 28

Nr 28

Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 72 med
förslag till riktlinjer för finansiering av lokaler för boendeservice m. m.
jämte motioner

Propositionen m. m.

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 72 under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden föreslagit riksdagen
att

1. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i förordningen
(1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,

2. godkänna i statsrådsprotokollet förordade riktlinjer för en gemensam
ram för bostäder och lokaler som uppförs med statligt stöd,

3. godkänna i statsrådsprotokollet förordad ändring i grunderna för
inräknande av lokaler i låneunderlaget och pantvärdet för bostadslån,

4. godkänna i statsrådsprotokollet förordad utvidgning av bostadslångivningen
för lokaler till att omfatta även skollokaler i integrerade
serviceanläggningar och lokaler i områden där bostäderna inte har finansierats
med statliga lån,

5. besluta att den särskilda långivningen till barnstugor skall upphöra
vid utgången av budgetåret 1972/73.

I propositionen sammanfattas dess huvudsakliga innehåll sålunda.

På grundval av förslag från delegationen för bostadsfinansiering föreslås
i propositionen ett nytt ramsystem för bostadsbyggandet. Systemet
innebär att en gemensam ram för bostäder och servicelokaler införs med
verkan fr. o. m. år 1974. Inom denna ram får kommunerna väga bostadsbyggnadsbehov
och lokalbyggnadsbehov mot varandra. I anslutning
till det nya ramsystemet samt till nyligen företagna ändringar av
prioriteringsreglema för vissa krediter till bostadsbyggandet föreslås delvis
nya regler om vilka lokaler som får ingå i pantvärdet för bostadslån.

Vidare behandlas i propositionen vissa förslag av servicekommittén.
För att underlätta finansieringen av skoldelen i s. k. integrerade serviceanläggningar
föreslås att bostadslångivningen för lokaler den 1 juli
1973 vidgas till att omfatta vissa skollokaler som ingår i sådana anläggningar.
I syfte att främja en förbättring av servicestandarden i äldre
bostadsområden föreslås att vid samma tidpunkt möjligheter öppnas att
bevilja bostadslån för lokaler i bostadsområden där husen har finansie 1

Riksdagen 1972.19 sami. Nr 28

CU 1972: 28 2

rats utan stöd av statliga lån. Den särskilda långivningen till barnstugor
föreslås upphöra vid utgången av budgetåret 1972/73. Därefter skall det
statliga lånestödet lämnas enbart i form av bostadslån.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1972:

1685 av herr Lindkvist (s) vari hemställs att riksdagen uttalar sig
för en samordning av reglerna om bostadslån och om lån från stadshypoteksförening,

1688 av herr Ullsten m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit hemställer att boendeutredningen i tilläggsdirektiv ges
i uppdrag att närmare belysa formerna för ett samordnat finansieringssystem
för bostadsbyggandet, vari även följdinvesteringar inräknas.

Gällande ordning m. m.

Det statliga kreditstödet enligt bostadslånekungörelsen (1967: 552,
ändrad senast 1971: 1182) får uttryck dels genom direkta bostadslån
med 15—30 % av låneunderlaget, beräknat för vissa byggnadskostnader,
dels genom att säkerhet får ställas med förmånsrätt inom 85—100 °/o av
ett pantvärde som kan överstiga låneunderlaget. Pantvärdet beräknas
genom att till låneunderlaget görs vissa tillägg. Lokaler som ingår i ett
byggnadsföretag kan ingå i låneunderlaget om de (19 §) är ”belägna i
ett område med bostäder vilka finansierats med statliga lån, under förutsättning
att lokalerna är avsedda att tillhandahålla dem som bor i
området varor och tjänster av sådan art att behovet därav bör tillgodoses
inom området”. Vidare får i låneunderlaget ingå lokal som är ”av ringa
omfattning”. Andra lokaler får beaktas i pantvärdet genom att (Kungl.
Maj:ts tillämpningsföreskrift till 27 §) tillägg får göras med vissa belopp
”under förutsättning att de ej är förenade med betydande kreditrisk”.

De grundläggande reglerna om låneunderlag och pantvärde har godkänts
av riksdagen (prop. 1967: 100, SU 100). I övrigt beräknas låneunderlag
och pantvärde enligt grunder som Kungl. Majit fastställer.

Sett från låntagarens synpunkt innebär det förhållandet att vissa utrymmen
räknas in i låneunderlaget att han får bostadslån med 15—30 °/o
därav och möjlighet att ta upp bottenlån med i princip 70 °/0. Kan ytterligare
utrymmen beaktas genom pantvärdestillägg ökar inte det statliga
lånet, men utrymmet för bottenlån ökar med motsvarande belopp.

För lokallån tillämpas i princip inte paritetslånereglerna. Detta innebär
att första årets kapitalkostnader för lokaler i låneunderlaget, byggda
för allmännyttigt företag med nuvarande lånevillkor och 60 års
amortering på bottenlånet, kan uppskattas till 8,33 °/o, medan motsva -

CU 1972: 28

rande kapitalkostnad för lokaler endast i pantvärdet motsvarar annuiteten
7,35 °/o.

Möjligheten att få statligt kreditstöd i form av bostadslån begränsas
vidare av bl. a. förutsättningen (2 §) att huset skall till minst halva våningsytan
innehålla bostäder eller sådana lokaler som kan ingå i låneunderlaget.
Som departementschefen erinrar om har svårigheten att definiera
begreppet hus lett till att skilda huskroppar förenats till en sammanhängande
enhet genom förbindelsegångar m. m. (”lånearkitektur”).

Det för låneunderlagsberäkningen och därmed ofta för lånemöjligheterna
över huvud taget avgörande begreppet bostadsområde har i bostadsstyrelsens
anvisningar ställts i motsats till bl. a. begreppet stadsdel.
Bedömningarna uppges växla även i länsbostadsnämndernas praxis, vilket
torde vara en naturlig följd av lokalt och i tiden växlande stadsplaneprinciper.
Härtill anknytande bedömningar berör också bl. a.
servicekommitténs, glesbygdsutredningens och samlingslokalutredningens
områden och knyter an till vissa överväganden i förslag till ny utformning
av skriften God bostad.

Statsmakternas årliga beslut om bostadsbyggnadsplan för beslutsåret,
garantiramar för bostadslån under en femårsperiod, projektreserv samt
beslutsbemyndiganden i form av medelsram för beslutsåret och anslag
för närmaste budgetår styr omfattningen i första hand av det byggande
som kan ske med stöd av bostadslån. Omfattningen av byggandet utan
statliga lån kan regleras, numera även konjunkturmässigt, enligt lagen
(1971: 1204) om byggnadstillstånd m. m. Departementschefen anmälde
i statsverkspropositionen att frågan om ett tvåårigt planeringsperspektiv
m. m. för det inte statligt belånade byggandet övervägdes inom inrikesdepartementet.

Slutligen får i detta sammanhang noteras den styrning av visst husbyggande
som sker genom särskilda investeringsbemyndiganden i fråga
om statsmedel och mer eller mindre direkt genom bidragsramar m. m.
för vissa områden där staten tagit på sig ett ansvar, som t. ex. i fråga
om skolor, barnstugor och allmänna samlingslokaler m. m.

Omfattningen och fördelningen av byggandet med stöd av bostadslån,
i de avseenden som närmast är aktuella i detta sammanhang, har
redovisats av delegationen för bostadsfinansiering (Ds In 1971: 17).
Vissa sålunda lämnade uppgifter återges i tabellerna 1—3.

CU 1972: 28 4

Tabell 1. Pantvärdesbelopp (PV), våningsytor (vy) och biutrymmesytor (biy) vid (preliminära) beslut om
bostadslån åren 1968—1970

1968			1969			1970
PV	vy	biy	PV	vy	biy	PV	vy biy
1 000	1 000	1 000	1000	1 000	1 000	1000	1 000 1 000
kr.	m*	m*	kr.	m*	m*	kr.	m* m*

Bostäder		7000 8 451	7400	8 667	7560 8 491	, ,
därav
flerfam.hus		4177	• . •	4154		4 328
småhus		2 823	.	3 246	..	3 232	••
Lokaler		478 239 423	473	216 344	691 371	485
därav i
låneunderlag		317	. • •	331	• • • •	447	,,
pantvärdestillägg	161	. .	142	• • « •	244	,,
		(478)		(473)		(691)
därav i
bostadshus		349 »137 i362	370	148 280	477 204	422
lokalhus		•129 102 61	•103	68 64	•214 167	63
		(478) (239) (423)	(473)	(216) (344)	(691) (371)	(485)
Andel lokaler av summa
lokaler och bostäder, %	6,4 2,7	6,0	2,4	8,4 4,2
Andel lokaler av
bostäder, %		6,8 2,8	6,4	2,5	9,1 4,5
Andel lokaler av bostäder
i flerfamiljshus,	0/ /o	11,4		11,4		16,0
1 Fördelning se tabell 2. * Fördelning se tabell 3.
Tabell 2. Fördelningen av lokalytor i flerfamiljshus år 1968 (exkl. lokalhus), m*
	Lokaler klass 1 och 3
	Barn-	Snabb- Biblio- Post	Läkar-	Fritids- Lager	Ospec.	Summa
	stuga	köp tek	Bank	mott.	lokal Hant-		lokaler
	Lek-	Butik Fri-	Försäkr.-	Tandl.-	Studie- verks-
	skola	Bageri kyrka	kassa	mott.	lokal lokal
		Frisör, $ Förs.-	Arbets-	Barna-	Ung- Industri
		Barserv. hem	förmedl.	vårds-	doms- Bensin-
		Kondi-	Kontor	central	gård station
		tori		Apotek	Personal-
					lokal
LU lokaler,	25 035	14 025 126	5152	7 603	7 546 1 505	2100	63 092
PV lokaler,	—	20 849 747	38 427	1 409	7 560 3 490	9 210	81 692
S:a lokaler,	25 035	34 874 873	43 579	9 012	15106 4 995	11310	144 784
	Lokaler klass 3
	Garage	Lager	Slöjdrum	Industri Vicev. exp.	Ospec.	Summa
		Förråd	Hobbyrum	Verkstad Vaktm. exp.		lokaler
		Moped-	Uthymings-	Arkiv
		rum	lokaler
LU lokaler,	279 925	2 324	13 704	3900	2 698	2 492	305 043
PV lokaler,	19 906	11 979	10 095	1078	152	6141	49 351
S:a lokaler,	299 831	14 303	23 749	4 978	2 850	8 633	354 394

CU 1972: 28

Tabell 3. Pantvärden för lokalhus fördelade efter lokaltyp åren 1968—1970
(1 000-tal kr.)

Lokaltyp	1968	1969	1970
Barnstuga	14 997	13 617	43 109
Centrumanläggning, butikshus	72 098	48 085	136 626
Ungdomsgård, kvartersgård	6 242	—	4149
Garage, P-hus, P-däck	21 392	28 394	20 099
Värmeanläggning	486	375	: 11 L. 3 021
Ospecifierade lokaltyper	13 943	13 023	Ö&. 6887
Samtliga lokalhus	129 158	103 494	213 891

Utöver den direkta prioritering av krediter till vissa byggnadsändamål
som innefattas i bostadslångivningen främjas likartade syften genom
dels särskild kreditgivning för t. ex. barnstugor och allmänna samlingslokaler,
dels regler och överenskommelser om prioritering av byggnadskrediter
och vissa fastighetskrediter.

Ar 1962 genomfördes en kreditpolitisk lagstiftning, som omfattar tre
lagar: likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256), placeringskvotslagen
(1962: 257) och ränteregleringslagen (1962: 258). Gemensamt för dessa
är att de har karaktären av fullmaktslag, vilket i detta fall innebär, att de
kan tillämpas efter förordnande av Kungl. Maj:t sedan fullmäktige i
riksbanken gjort framställning därom. Likviditets- och kassakvotslagen
gör det möjligt att tillämpa likviditetskvoter för bankaktiebolag, sparbanker,
centralkassor för jordbrukskredit och postbanken och att tilllämpa
kassakvoter för bankaktiebolagen och postbanken. Placeringskvotslagen
omfattar försäkringsbolagen, sparbankerna, postbanken och
allmänna pensionsfonden.

Ränteregleringslagen och placeringskvotslagen har hittills inte tilllämpats.
Placeringskvotslagen har emellertid utnyttjats som grund för ett
rapporteringssystem för sparbankerna från ingången av år 1970. Förordnande
med stöd av likviditets- och kassakvotslagen har däremot meddelats
vid tre tillfällen.

Även om den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen inte tillämpats
för andra kreditinstitut än bankaktiebolagen har den tjänat som bakgrund
och mönster för andra kreditpolitiska överenskommelser mellan
riksbanken och kreditinstituten och rekommendationer från riksbankens
sida.

Särskilda sakkunniga har tillkallats (Fi 1972: 51) för att se över den
kreditpolitiska beredskapslagstiftningen.

I fullmäktiges i riksbanken till riksdagen (1972: 6) avgivna förvaltningsberättelse
för år 1971 lämnas en redogörelse för bl. a. behandlingen
av hithörande frågor och redovisas vissa utan direkt tillämpning
av lagstiftningen träffade överenskommelser med bostadsinstituten och
försäkringsbolagen. Bostadsinstituten har medgivits att i de 90 °/o av

CU 1972: 28 6

utlåningen som skall avse prioriterade lån inräknas lån till all byggnadsverksamhet
med statliga bostadslån. Det innebär att bl. a. statsbelånad
ny- och ombyggnad av s. k. lokalhus i fortsättningen får räknas
som prioriterad placering. Motsvarande lättnad har medgivits försäkringsbolagen
vid beräkning av de prioriterade tillgångarna i deras placeringskvot.
Sparbankerna och postbanken, som i ökande omfattning
lämnat byggnadskrediter, får övergå från placeringskvoter till likviditetskvoter.
De blir därigenom, i likhet med affärsbankerna, inte underkastade
särskilda prioriteringsbestämmelser i fråga om denna utlåning
utöver vad som följer av överenskommelser mellan kreditinstituten och
delegationen för bostadsfinansiering. Samstämmighet föreligger därmed
mellan riksbankens prioriteringar och bostadslångivningen.

Redovisningen av den i januari 1972 träffade överenskommelsen mellan
delegationen för bostadsfinansiering och riksbanken, å ena sidan,
samt affärsbankerna, sparbankerna, postbanken och jordbrukskassorna,
å andra sidan, innehåller följande:

Företrädarna för kreditinstituten har gentemot delegationen deklarerat
sin vilja att medverka till att byggnadskrediter under år 1972 säkerställs
för det garanterade nybyggandet av bostäder som ingår i denna
plan samt för statligt belånade ombyggnader av småhus och flerfamiljshus.
Företrädarna för kreditinstituten har härutöver förklarat sig villiga
att medverka till att byggnadskrediter ställs till förfogande även för det
övriga nybyggande som omfattas av planen.

Som fallet varit under senare år kommer bostadsobligationer att tills
vidare få säljas kontinuerligt.

Enighet föreligger också om att kredittillförseln till bostadsbyggandet
bör ske så att en jämn sysselsättning på byggarbetsmarknaden främjas.
Detta innebär en sådan utformning av kreditinstitutens dispositioner att
en övervägande del av byggstarterna kan förläggas till andra och tredje
kvartalen.

Liksom hittills skall bostadsstyrelsen till ledning för kreditgivarna utarbeta
listor över sådana bostadsprojekt, avsedda att finansieras med
statliga lån, som skall komma till stånd enligt de kommunala och statliga
myndigheternas planering. Den av arbetsmarknadsmyndigheterna beräknade
igångsättningstidpunkten anges för varje projekt. Kreditinstituten
har å sin sida åtagit sig att fortlöpande lämna bostadslånemyndighetema
meddelanden om de byggnadskrediter som har beviljats för
nya byggen.

Förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges statshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar begränsar utlåningen till belopp
som motsvarar tre fjärdedelar av fastighets uppskattningsvärden.

Enligt kungörelsen (1957: 318, omtryckt 1962: 479, ändrad senast
1971: 1273) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet
utgår till kommun bidrag för byggande av grundskolor, gymnasieskolor
m. m. som ägs och förvaltas av kommun. Bidragets storlek
relateras till bl. a. lokalernas nettogolvyta och kommunens skatte -

CU 1972: 28

underlag. Frågan om ändrade bestämmelser i ämnet bereds f. n. inom
utbildningsdepartementet. Kungl. Maj:t har i vissa fall gett dispens från
kravet att lokalerna skall ägas och förvaltas av kommun, varigenom
statsbidrag kunnat lämnas för skollokaler vilka ägs och förvaltas av allmännyttigt
bostadsföretag.

Lån till anordnande av barnstugor utgår enligt kungörelsen (1966: 173)
om statsbidrag och lån till barnstugor med högst 4 000 kr. per plats
för nybyggnad, om- eller tillbyggnad eller inköp av byggnad för barnstuga.
Lån utgår till lokaler som anordnas så att de kan användas för
barntillsyn under minst fem timmar per dag, dvs. till daghem, gemensam
barnstugeavdelning och fritidshem. Lån utbetalas sedan byggnadsarbetena
slutförts. Lån kan inte erhållas om statligt bostadslån beviljas.
Av socialstyrelsen beviljat anordningsbidrag skall minska låneunderlaget
vid bostadslån.

Utskottet

Allmänna prioriteringsfrågor

I statsverkspropositionen (prop. 1971: 1, bil. 13, s. 223 ff.) redovisades
servicekommitténs bedömningar av boendeservice såsom vissa funktionsbegrepp,
m. m. Vidare redovisades kommitténs beskrivning av hur
den fysiska avgränsningen av boendeservicebegreppet vidgats från
1950-talets kollektivhus till de nuvarande begreppen bostadsområde eller
närmiljö. I fråga om prioriteringar i skilda beslutssammanhang
gjorde kommittén en indelning av servicefunktionerna i tre ansvarsgrupper.
Departementschefen (s. 250 ff.) anförde bl. a. att han, i likhet med
remissinstanserna, kunde i det väsentliga godta kommitténs prioritering
av samhällets ansvar för olika servicefunktioner. Frågan hur ansvaret
skall fördelas mellan samhällets olika organ, byggherre och andra intressenter
ansågs emellertid ha ett starkt samband med frågan hur kostnaderna
skall fördelas. Underlag för sådana ställningstaganden fanns
ännu inte men förväntades från servicekommitténs fortsatta arbete och
från boendeutredningen.

I yttrande över servicekommitténs förslag ställde sig riksbanksfullmäktige
tveksamma inför den utvidgning av den prioriterade sektorn
som skulle kunna bli följden av att bostadskomplement prioriterades på
samma sätt som bostäder. Departementschefen anslöt sig till fullmäktiges
mening att frågan om vilka former av boendeservice som bör integreras
finansiellt med bostadsbyggandet eller stödjas på annat sätt måste
övervägas mera ingående. Något förslag förelädes därför inte då riksdagen.

De i propositionen 1972: 72 framförda förslagen syftar till en avgränsning
av den prioriterade sektom som koncentrerar prioriteringsbar
del av resurserna till förutom bostadsbyggandet den mest angelägna utbyggnaden
av närservicen.

CU 1972: 28

Kreditstödets avgränsning

Kungl. Maj:ts förslag innebär att pantvärdereglerna — för preliminära
lånebeslut fr. o. m. den 1 juli 1972 med vissa övergångsregler — ändras
så att lokaler som inte har någon till bostadsområdet begränsad servicefunktion
i princip inte skall beaktas vid beräkning av pantvärde. Gränsen
mellan låneunderlags- och pantvärdeslokaler dras så att till låneunderlaget
hänförs, liksom hittills, lokaler som det finns ett klart behov
av inom området. I enbart pantvärdet räknas då in lokaler som kan
anses fylla ett normalt servicebehov men som, även om behovet inte
anses klart uttalat, dock är till påtaglig nytta för de boende inom samma
område. Av ändringen följer att i pantvärdet fortsättningsvis inte kan
räknas in lokaler som i första hand utgör arbetsplatser, t. ex. kontorsoch
industrilokaler, samt sjukvårdsinrättningar för sluten eller halvöppen
vård, vissa kyrkolokaler och större kommersiella anläggningar.

Den nu för bostadslån gällande förutsättningen att huset till minst
halva våningsytan skall innehålla bostäder eller låneunderlagslokaler
föreslås slopad. Lån kan därmed beviljas om huset till någon del innehåller
sådana utrymmen.

Förslaget innebär vidare att kreditstödet fr. o. m. den 1 juli 1973 inte
blir beroende av att bostäderna i området finansierats med statliga lån.
Därmed öppnas möjlighet att med bostadslån främja tillkomsten av servicelokaler
i äldre bostadsområden. Ändringen i denna del anses i viss
mån som en försöksverksamhet.

Från den angivna huvudregeln om vad som kan ingå i låneunderlag
och pantvärde föreslås två undantag.

Det första avser skollokaler, främst för låg- och mellanstadieskolan,
vilka i princip utgör låneunderlagslokaler. Sådana skollokaler skall, i avvaktan
på fortsatt utredning inom utbildningsdepartementet, t. v. inte
ingå i låneunderlag eller pantvärde. För det fall emellertid att i huvudsak
grundskolelokaler utgör en integrerad del av en anläggning vars
våningsyta till övervägande del består av lokaler som fyller annan servicefunktion
för de boende, skall dock — efter beslut t. v. av Kungl.
Maj:t — skollokalerna fr. o. m. den 1 juli 1973 få ingå i låneunderlaget.

Det andra undantaget innebär att lokaler som enligt huvudregeln inte
ingår i pantvärdet får räknas in däri om de är av ringa omfattning
eller om det eljest finns särskilda skäl därför.

Kungl. Majit har enligt nu tillämpad beslutsordning att fastställa
närmare grunder för beräkning av låneunderlag och pantvärde. Förslaget
utgår från att Kungl. Majit har att besluta om de ytterligare undantag
från den nämnda huvudregeln som kan visa sig behövliga.

Slutligen föreslås att den särskilda långivningen till barnstugor skall
upphöra vid utgången av budgetåret 1972/73 och att detta kreditbehov
helt skall tillgodoses genom bostadslån.

CU 1972: 28

Saneringsutredningen har föreslagit särskilda åtgärder för att främja
ombyggnad m. m. och därvid bl. a. förordat att anknytningen till statsbelånade
bostäder försöksvis slopas. Bostadsstyreisen har tidigare och
samlingslokalutredningen därefter förordat att denna anknytning upphör.

Förslaget till kreditstödets avgränsning avser bl. a. att prioritera
byggandet av vissa servicelokaler. Det avgörande kriteriet skall vara om
avsedd service bedöms böra tillhandahållas inom bostadsområdet, dvs.
avser att betjäna i allt väsentligt endast bostäder inom normalt gångavstånd
därifrån. Förslaget utgår självfallet inte från bedömningar av
den fysiska belägenhetens lämplighet som sådan utan torde avse att
innefatta en bedömning av servicens angelägenhetsgrad, mätt i utnyttjandefrekvens
och därmed överförd till behovet av närhet till nyttjarna.
Dessa utgångspunkter, som ansluter till servicekommitténs funktionsbegrepp,
bör enligt utskottets mening beaktas vid utformning av
konkreta regler och vid kommande tillämpning. Därvid bör också kunna
övervägas möjligheterna att, med oförändrad målsättning att undanta
vissa centrumlokaler m. m., utforma regler som inte primärt anknyter
till gångavstånd i en utvecklad stadsmiljö utan i stället utgår från
grannskapsenheter i allmänhet.

Det förhållandet att statsmakterna genom en med pantvärdebedömningen
sammanfallande ytram får möjlighet att anpassa kreditvolymen
efter allmänna kreditpolitiska överväganden gör det mindre angeläget
än tidigare att uttömmande reglera låneområdet. Det avgörande måste
vara att den prioriterade kreditvolymen verkligen förbehålls och främjar
de på sikt ur allmän samhällssynpunkt och för de boende mest angelägna
servicebehoven, då i regel sådana som motverkar skillnader i de
boendes förutsättningar och därav följande segregationstendenser.

Utskottet har ingen erinran mot Kungl. Maj:ts förslag i övrigt i
denna del och har utgått från att Kungl. Maj:ts bemyndigande att
fastställa närmare grunder för beräkningen därav kvarstår. Avgränsningsfrågorna
faller därmed fortfarande under riksdagens prövning.

Prioritering av kreditiv och bottenlån m. m.

Som ovan (s. 6) och i propositionen redovisats föreligger numera i
väsentliga delar samstämmighet mellan riksbankens prioriteringar, överenskommelserna
mellan kreditinstituten och delegationen för bostadsfinansiering
samt reglerna för bostadslångivningen. Detta innebär bl. a.
att de servicelokaler för bostadsområdet som kan få kreditstöd genom
att räknas in i pantvärde eller låneunderlag också kan säkrare påräkna
att få kreditiv och avlyft därav. Dock gäller det sagda inte utlåning
genom stadshypoteksinstitutionen, vilken fortfarande begränsas av den
författningsmässigt inskrivna föreskriften att belånad egendom skall
vara bebyggd för att användas huvudsakligen till bostäder eller affärs -

CU 1972: 28

lokaler. Det nu framlagda förslaget till lagändring undanröjer denna
brist på samordning.

Anpassningen av riksbankens prioriteringar genom överenskommelser
kan göras utan riksdagens vidare hörande. Utskottet har utgått från
att avgränsningsövervägandena beaktas även i pågående utredning om
den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen.

Utskottet tillstyrker att riksdagen antar det i propositionen framlagda
lagförslaget.

Gemensam ram för bostäder och vissa servicelokaler

De nämnda förslagen till kreditstödets avgränsning beträffande lokaler
har bl. a. inneburit en avgränsning av prioriterade servicelokaler
från övriga lokaler. Hittillsvarande ramsystem för bostadslångivningen
innebär en uttrycklig investeringsstyrning endast för bostädernas våningsyta.
Investeringar för bostädernas biutrymmesytor, lokalytor och
bilplatser påverkas endast indirekt genom maximibelopp vid beräkning
av låneunderlag och pantvärde, kreditriskbedömningar samt, formellt,
anslag och beslutsramar för lån. Det i propositionen framlagda förslaget
till ett nytt ramsystem syftar till att föra in även de genom bostadslångivningen
stödda och i fråga om övriga krediter prioriterade
servicelokalerna under den investeringsbedömning som avser att avgränsa
det prioriterade området i statsbudgetens avvägningar. Förslaget
att lägga ut detta kreditområde som en för bostäder och servicelokaler
gemensam ram överflyttar vidare investeringsavvägningarna mellan bostäder
och servicelokaler till kommunernas reella avgörande. Anslutning
vinns därmed till den kommunala beslutskompetensen i fråga om
bl. a. stadsplaner och utvecklingen av kommunala investeringar.

Avgränsningen av den gemensamma ramen innebär att till nuvarande
bostadsram skall läggas integrerade skollokaler, som enligt Kungl.
Maj ris beslut kan få ingå i låneunderlaget, vissa barnstugor och de servicelokaler
i övrigt för statligt belånat eller annat bostadsområde vilka
ingår i låneunderlag eller pantvärde, allt i vad dessa utrymmen upptar
våningsyta. Biutrymmesyta och bilplatser faller sålunda fortfarande utanför
ramen.

Riktlinjerna för avvägningen av ramens storlek har i propositionen
angetts sålunda. Lokalbyggnadsvolymen bör i ett inledningsskede bestämmas
i huvudsak med utgångspunkt i tidigare lokalbyggande. Så
snart vidgade kommunala bostadsbyggnadsprogram enligt vad utskottet
nedan anför gör det möjligt, bör utgångspunkt kunna tas i sålunda
angivet faktiskt bostads- resp. lokalbyggnadsbehov. Avvägningen får
slutligen som alltid ske mot de centrala allmänna konjunktur- och kreditpolitiska
bedömningarna.

Bl. a. Svenska kommunförbundet har som en fördel sett den ökade
frihet och flexibilitet som systemet ger kommunerna i fråga om avväg -

CU 1972: 28

ningen mellan bostads- och lokalbyggandet. Departementschefen har
förutsatt att barnstugornas behandling i ramsystemet ägnas särskild
uppmärksamhet. Sådana behov bör täckas i första hand vid fördelning
på kommuner. Departementschefen har vidare förutsatt att kommunerna
vid sin bedömning av rambehovet och vid fördelningen av dem tilldelade
ramar ger barnstugebyggandet den prioriterade ställning som
motsvarar syftena med riktlinjer för avvägningar av ramens storlek.

Utskottet ansluter sig till de i statsrådsprotokollet redovisade övervägandena
i fråga om en gemensam ram för bostäder och vissa servicelokaler
med vad detta innebär för planeringen. Ett beslut i denna del
får dock självfallet inte anses binda pågående och aviserat utredningsarbete.

Avgöranden om den gemensamma ramens storlek får fattas vid senare
riksdagar på grundval av aktuella bedömningar och konkreta förslag.
Utskottet kan dock nu ansluta sig till vad departementschefen anfört
om att lokalbyggnadsvolymen i dessa sammanhang från början bestäms
i huvudsak med utgångspunkt i tidigare lokalbyggande, vilket enligt
riksbankens prioriteringsbeslut ansetts ge en tolerabel omfattning av
det prioriterade byggandet. Utgångspunkten skulle därmed bli att till
tidigare våningsyta för bostäder skulle läggas dels hittillsvarande våningsyta
för lokaler, för år 1970 ca 4,5 % av bostädernas våningsyta,
dels beräknad våningsyta för vissa skollokaler och för den övervägande
andel av barnstugebyggandet som nu finansieras med särskilda lån.
Som anförts får dessa utgångspunkter slutligen vägas mot aktuella konjunktur-
och kreditmarknadsbedömningar.

Utskottet har i fråga om finansiering av barnstugor under hand samrått
med socialutskottet.

övriga frågor

Vissa farhågor har yppats för att en utsträckt och mer enhetlig lokalbelåning
kan medföra höjning av bostadshyrorna. Departementschefen
har funnit att dessa farhågor inte är befogade.

Avtalsfrihet råder i princip beträffande hyressättningen. De i 12 kap.
jordabalken (hyreslagen) intagna hyresprövningsreglerna innebär en
jämförelseprövning där bostadshyrorna relateras till lägenheter med
motsvarande bruksvärde, i bristorter inom och i relation till den ram
som förstagångshyroma innebär. Vid den tidpunkt då de här föreslagna
lokalbelåningsreglerna får praktisk effekt torde jämförelsenivåerna ha
mer stabilt utvecklats i hyresprövningen, och eventuella tendenser i befarad
riktning neutraliseras därmed. Bostads- och lokalhyrorna representerar
vidare två skilda marknader med olika efterfrågekrets. Sambandet
mellan dessa hyresnivåer torde därför i praktiken komma att
manifesteras mer i allmänna lägesbedömningar än genom förekomsten

CU 1972: 28

av viss lokal service i bostadsområden. Utskottet ansluter sig därför till
departementschefens bedömning.

Utgångspunkten för avvägningar av den gemensamma ramens storlek
avses på sikt vara de faktiska bostads- och lokalbyggnadsbehoven som
de kommer till uttryck i vidgade kommunala bostadsbyggnadsprogram.
Denna vidgning av programmen att avse även servicelokaler i bostadsområden
kan ske fr. o. m. de program som lämnas före den 1 februari
1973 för perioden 1973—1977. Planeringsperspektivet får i början för
lokalernas del blir tvåårigt för att senare vidgas till femårigt.

Samlingslokalutredningen, vars betänkande nu remissbehandlas, har
föreslagit att till de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen i vart fall
försöksvis knyts uppgifter för de föreningslivs- eller kommunalägda
samlingslokaler, till vilka ett särskilt statsstöd i någon form påräknas.

Inom försöksverksamheten med kommunal ekonomisk långtidsplanering
(KELP) bearbetas nu en kartläggning av långtidsplanerna för
perioden 1972—1976 (KELP 72—76). Verksamheten omfattar sådant
lokalbyggande som avser traditionellt kommunala uppgifter eller som
sker genom kommunala företag.

Förordad vidgning av bostadsbyggnadsprogrammen torde enligt utskottets
mening med hänsyn till 3 § lagen (1947: 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande helt ligga inom Kungl.
Maj:ts befogenhet.

Utskottet har emellertid funnit det önskvärt att Kungl. Maj:t redan
i samband med i propositionen angivna ändringar av kraven på uppgifter
i de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen prövar möjligheterna
att samtidigt föra in uppgifter om de allmänna samlingslokalerna.
Detta kan ske utan att prövningen i övrigt av deras finansiering föregrips
och skulle snabbare ge ett bättre planeringsunderlag vid fördelning
även av statliga låneramar av nuvarande typ. Vad utskottet sålunda
anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Förslaget i motionen 1972: 1688 angående utredning om ett samordnat
finansieringssystem torde ta sikte på att föra in även följdinvesteringar i
form av vägar och gator, reningsverk m. m. i den prioriterade kreditsektom.

Riksbanksfullmäktige ställde sig i sitt ovan berörda yttrande över servicekommitténs
förslag tveksamma inför den utvidgning av den prioriterade
sektom som skulle kunna bli följden av ett genomförande av
kommitténs långsiktiga mål att bostadskomplement skulle ha samma
betydelse som bostäderna. Motiv skulle kunna finnas för att låta inte
bara boendeservice utan ytterligare en rad, huvudsakligen kommunala,
samhällsfunktioner ingå i prioriteringen. Detta skulle enligt fullmäktige
kunna innebära att möjligheterna att föra en konjunkturstabiliserande
kreditpolitik begränsas.

I finansplanen har förordats ett vidgat kreditutrymme för industrins

CU 1972: 28

investeringar. I reservation till finansutskottets betänkande FiU 1972:1,
vari detta godtogs, har ledamöter i finansutskottet från centern, folkpartiet
och moderata samlingspartiet förordat en investeringsfrämjande
politik som bl. a. innebär ökad tillgång på varor.

Inrikesministern har i statsverkspropositionen (bil. 13 s. 251) i anslutning
till likartade förslag i remissyttranden bl. a. hänvisat till pågående
utredning angående kollektivtrafiken i tätorter. Utredningen
torde komma att behandla också sådana aspekter på kommunikationsfrågorna
som har betydelse för boendeservicen.

Enligt utskottets mening föreligger inte skäl att särskilt utreda frågan
om ytterligare kreditprioriteringar. Erforderligt underlag för av motionärerna
föreslagna bedömningar torde, i den mån det inte finns tillgängligt,
utan något riksdagens initiativ komma att framläggas av pågående
utredningar. De närmare formerna därför får prövas i den mån
ett principbeslut kan fattas. Motionen avstyrks därför.

I bostadslånekungörelsen (25 och 26 §§) ingår regler om fördjupning
av bostadslån att täcka även en del av det säkerhetsläge som normalt
skall täckas med bottenlån. Förutsättning för fördjupning är bl. a. att
sökanden inte i öppna marknaden kan täcka det behov av bottenkrediter
som belöper på låneunderlaget. Fördjupningen får vid nybyggnad av
flerfamiljshus ske med högst 10 °/o av låneunderlaget.

Förslaget i motionen 1972: 1685 syftar till att undvika att det kreditbehov
som faller mellan stadshypoteksinstitutionens lånetak och bostadslånet
skall kunna täckas inom endera av dessa låneformer — för vilka
staten har ett direkt ansvar — utan att en tredje kreditgivare anlitas.
Motsvarande förhållande gäller f. ö. även för kreditaktiebolagen.

Det nya pantvärdebegreppet för lokaler torde allmänt sett begränsa
skillnader mellan låneunderlag och pantvärde. Å andra sidan innebär
50-procentregelns avskaffande att i ett enskilt projekt låneunderlaget och
därmed i motsvarande mån bostadslånet kan utgöra endast en ringa del
av det samlade pantvärdet.

I motionen berörda förhållanden illustrerar svårigheten att förena
generella krav från obligationsupplåningens säkerhetssynpunkter med
krav på att begränsa det låneutrymme som belastar stadsbudgeten. Den
bakom propositionen liggande avsikten att bl. a. samordna prioriteringsreglerna
och bidra till en friktionsfri finansiering inom den prioriterade
sektorn talar dock för att svårigheter även i denna del undanröjs så
långt som möjligt. Med hänsyn till de totalt sett relativt begränsade belopp
som kan bli aktuella torde det också vara möjligt att överbrygga
dessa svårigheter i den mån kompletterande långivning i enskilda fall
skulle ur administrativ eller annan synpunkt inte anses önskvärd. Utskottet
tillstyrker därför att riksdagen bifaller motionen genom att ge
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

CU 1972: 28

Utskottet hemställer

1. att riksdagen

a. godkänner i statsrådsprotokollet förordad ändring i grunderna
för inräknande av lokaler i låneunderlaget och pantvärdet
för bostadslån samt som sin mening ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört därom,

b. godkänner i statsrådsprotokollet förordad utvidgning av
bostadslångivningen för lokaler till att omfatta även skollokaler
i integrerade serviceanläggningar och lokaler i områden
där bostäderna inte har finansierats med statliga lån,

c. beslutar att den särskilda långivningen till barnstugor skall
upphöra vid utgången av budgetåret 1972/73,

2. att riksdagen antager vid propositionen och detta betänkande
fogat förslag till lag om ändring i förordningen (1968: 576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

3. att riksdagen godkänner i statsrådsprotokollet förordade riktlinjer
för en gemensam ram för bostäder och lokaler som uppförs
med statligt stöd,

4. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om en vidgning av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen,

5. att riksdagen avslår motionen 1972: 1688,

6. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1685 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 maj 1972

På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp),
Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson
i Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Wennerfors
(m), Jadestig (s), Åkerfeldt (c), Persson i Karlstad (s) och Werner
i Tyresö (vpk).

Reservation

beträffande utredning om ett samordnat finansieringssystem av herrar
Tobé (fp) och Ullsten (fp) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Riksbanksfullmäktige
ställde” och på s. 13 slutar med ”avstyrks därför” bort
ha följande lydelse:

CU 1972: 28

”De samordningsfrågor som tas upp i motionen är enligt utskottets
mening av central betydelse för samhällsbyggandet. De aktualiserar överväganden
om dels metoderna för en förbättrad samordning av investeringsplaneringen
på alla nivåer, dels metoderna för budgetbehandling
och administrativ verkställighet i fråga om statligt finansierat stöd samt
kreditramar i övrigt. Frågorna anknyter vidare till överväganden av den
typ som tagits upp i de till finansutskottet hänvisade motionerna 1972:
399, 401, 812 och 813.

Kommunernas uppgift att bringa samhällsplaneringen till verkställighet
är i och för sig komplicerad. Ett villkor för att dessa åtgärder skall
ge största möjliga effekt till minsta möjliga kostnad är att kommunen
vid sin beslutsplanering kan utgå från någorluda preciserade utfästelser
i fråga om statens medverkan. Den statliga sektorsplaneringen har visserligen
börjat få ett något längre tidsperspektiv men någon egentlig
administrativ projektsamordning föreligger inte mellan olika statliga
myndigheter. En första uppgift borde därmed vara att kartlägga beslutsmönstren
i fråga om de olika förutsättningar som bestämmer samhällsbyggandets
innehåll och takt. Därvid bör man söka anvisa administrativa
medel för samordning av de statsbudgetmässigt och med hänsyn till
departements- och myndighetsindelning skilda beslut som rör i vart fall
finansieringsfrågor. Ett andra led skulle vara att med hänsyn till sålunda
inom även vid konjunkturförändringar tolerabla basramar kunna anknyta
kommunernas ambitioner i fråga om långtidsplanering även till
den fysiska planeringen och ytterst till de inom länsplaneringen uppsatta
målen. Utöver sådana basramar, inom en prioriteringsnivå som även tillgodoser
det obestridda behovet av utrymmen för kreditpolitiska åtgärder,
bör en vidgad och konkretiserad beredskapsplanering kunna undersökas
i syfte att bibehålla samordningen även vid ökande tillgång på
krediter eller anslag på tilläggsstat m. m. Det grundläggande för en utredning
i ämnet är självfallet att samordna de investeringar som mäts ut
genom riksdagsbeslut och sålunda redan därmed blir prioriterade och
skilda från kreditmarknaden i övrigt. Samordningsåtgärder av denna
art torde vidare kräva inte blott central utan även regional medverkan.

Enligt utskottets mening bör i anledning av förslaget i motionen en
särskild parlamentarisk utredning tillkallas och få uppgifter i huvudsak
enligt det anförda.”

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

”5. att riksdagen i anledning av motionen 1972: 1688 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
utredning om ett samordnat finansieringssystem,”

CU 1972: 28

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 20 § förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall
ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §i

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

Konungen bestämmer förenings
verksamhetsområde. Inom detta
får förening i område där hälsovårdsstadgans
särskilda bestämmelser
för hälsovårdstätort gäller
utöva låneverksamhet avseende
fast egendom eller med tomträtt
upplåten fastighet som bebyggs för
att användas huvudsakligen till bostäder
eller affärslokaler. Verksamhet
får utövas även i annat tätare
bebyggt område i den mån
Konungen bestämmer.

Konungen bestämmer förenings
verksamhetsområde. Inom detta
får förening i område där hälsovårdsstadgans
särskilda bestämmelser
för hälsovårdstätort gäller
utöva låneverksamhet avseende
fast egendom eller med tomträtt
upplåten fastighet som bebyggs för
att användas huvudsakligen till bostäder
eller affärslokaler. Långivningen
får avse även annan bebyggelse,
om den finansieras med
stöd av statligt bostadslån.

Verksamhet får utövas även i
annat tätare bebyggt område i den
mån Konungen bestämmer.

Förening får ej börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält
sig vilja erhålla lån till ett minimibelopp som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

1 Senaste lydelse 1970: 66.

MA&CUS BOKTR. STHLM 1971 71005*