Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:76 med förslag till lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. jämte motion (Betänkande 1972:CU26 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 26 år 1972 CU 1972: 26

Nr 26

Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972: 76 med
förslag till lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån
m. m. jämte motion

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 76 under åberopande av bilagt
utdrag ur statsrådsprotokollet över inrikesärenden föreslagit riksdagen
att

1. godkänna vad departementschefen anfört i fråga om det statliga
ansvaret för paritetslånesystemet,

2. antaga vid propositionen fogade förslag till

a. lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.,

b. lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

c. lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar.

Departementschefens uttalande i fråga om det statliga ansvaret för
paritetslånesystemet innebär bl. a. följande.

I den mån hyrespolitiskt utrymme på vissa orter saknas för den
ökning av kapitalkostnaderna som paritetslånesystemet kräver bör i enlighet
med vad som uttalades vid systemets införande i första hand en
förlängning av amorteringstiden för det statliga lånet övervägas och i
ytterlighetsfall statens fordran helt eller delvis efterskänkas. Ett närmare
ställningstagande till frågan för vilken tid förlängning av amorteringstiden
för paritetslån bör kunna komma i fråga bör anstå till dess
resultatet av en aviserad översyn av paritetslånesystemet i dess helhet
föreligger. Skulle det visa sig omöjligt att inom systemets ram avveckla
låneskulden senast vid den tidpunkt då fastigheterna inte längre ger tillräcklig
avkastning är det bäst förenligt med statsmakternas ansvar för
hyresutvecklingen att kvarstående låneskulder till staten skrivs av i den
mån de inte är att hänföra till fastighetsförvaltarens egna åtgöranden.

De framlagda lagförslagen avser lagstiftning om bokföring av skuldökningen
på s. k. paritetslån, dvs. sådana statliga bostadslån som enligt
bostadslånekungörelsen (1967: 552) utlämnas mot återbetalningsskyldighet
enligt paritetslånesystemet och räntelån enligt räntelånekungörelsen
(1967: 553) för vilka återbetalningsskyldigheten är uppbyggd på liknande
sätt. Lagstiftningen har provisorisk karaktär så till vida som bokföringsfrågorna
avses bli föremål för förnyad prövning, sedan frågan om

1 Riksdagen 1972.19 sami. Nr 26

CU 1972: 26

bostadsbyggandets finansiering och formerna för samhällets stöd till
bostadsbyggandet blivit föremål för en grundläggande översyn.

Den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån
m. m. gäller låntagare som är bokföringsskyldig och som har
tillgång i fastighet eller tomträtt för vilken paritetslån har utgått. Dessa
låntagare föreslås bli berättigade att som en särskild aktivpost i balansräkningen
ta upp ett belopp motsvarande den samlade skuldökningen
på lånen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

Statsrådsprotokollet refererar bl. a. även ett departementschefens uttalande,
att han utgått från att bostadsföretagen iakttar den yttersa
restriktivitet i fråga om vinstdispositioner under den tid skuldökning pä
paritetslånen pågår. Uttalandet utgår från den anförda meningen att
det framstår som rimligt att företagen, under den begränsade tid lag
stiftningen avses gälla, inte delar ut vinst som uppkommer till följd av
den föreslagna, på statsgarantin grundade bokföringstekniken.

Lagförslagen fogas som bilagor till detta betänkande.

Motionen

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1972: 1646 av
herrar Adolfsson (m) och Turesson (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar godtaga det i propositionen 1972: 76 framförda
förslaget till Lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till årets riksdag
angående övergångsvisa åtgärder i syfte att jämställa byggherrar
av olika kategorier med avseende på statligt likviditetsengagemang.

Utskottet

Det statliga ansvaret för paritetslånesystemet

Bland de uttalanden vid 1967 års riksdag (prop. 1967: 100, s. 225—
240) som bygger upp paritetslånesystemet bör erinras om följande.

De boende skall i princip betala kostnaderna för fastighetskapitalet
enligt marknadens villkor inbegripet en ränta på statslånet som motsvarar
statens kostnader. Den statliga långivningen skall därmed inte innefatta
några subventioner.

Basannuiteten skall fastställas så att en rimlig hyresnivå erhålls. Paritetstalet
skall ange hur mycket kapitalkostnaderna för förut byggda
hus bör höjas för att dessa kostnader, med hänsyn till lägenheternas
relativa bruksvärde, skall komma i rimligt förhållande till motsvarande
kostnader i ett nybyggt hus.

CU 1972: 26

Om byggnadskostnadema och därmed paritetstalet stiger mindre än
som förutsatts eller om genomsnittsräntan överstiger den antagna blir
statslånets amorteringstid förlängd. En sådan förlängning kan undvikas
genom höjning av basannuiteten.

Riskerna för att skuldökningen kan komma att medföra en alltför stor
belastning på låntagarna — bl. a. så att möjliga hyresdebiteringar inte
räcker för återbetalningen — ansågs inte böra överbetonas. Det förutsattes
att bostadsproducentema vinnläde sig om försiktighet i fråga om
investeringar inom områden där bostadsefterfrågan kan väntas minska.
Det uteslöts dock inte att situationen i vissa områden kunde utveckla
sig så att staten måste vidkännas förluster på långivningen, vilket emellertid
kunde inträffa även i dåvarande lånesystem.

Statsutskottet uttalade (SU 1967: 100, s. 42) att avgörande för byggandet
måste vara det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet och
tilldelningen av lånevolym, vilket inte uteslöt att lån i enskilda fall
måste prövas med hänsyn till kreditriskerna.

Allmängiltiga regler om förlustfördelning mellan staten och kommunerna,
liksom dittills enligt 33 § bostadslånekungörelsen, ansågs (prop.
1967:100, s. 258—260) inte längre motiverade. Om på vissa orter saknades
hyrespolitiskt utrymme för en sådan ökning av kapitalkostnaderna
som det nya lånesystemet förutsätter, skall i stället en viss förlängning
av amorteringstiden för det statliga lånet kunna övervägas och i ytterlighetsfall
statens fordran helt eller delvis kunna efterskänkas. På
motsvarande sätt skall man betrakta frågan om förluster som till följd
av uthyrningssvårigheter i samband med mer omfattande sysselsättningsminskning
kan drabba tidigare belånade hus. Det ansågs inte uteslutet
att staten i enstaka sådana fall kunde behöva ta på sig ett ansvar
som gick utöver vad dåvarande bestämmelser föreskrev. Det underströks
därför att ett upphävande av reglerna om förlustfördelning mellan
stat och kommun inte innebar att staten fritar sig från sitt ansvar för
sådana konsekvenser i fråga om sysselsättningen och bostadsefterfrågan
på en ort som följer av genomgripande förändringar i de näringspolitiska
förutsättningarna. Det var emellertid lämpligare att statens medverkan
i dylika fall fick bestämmas och utformas efter prövning av de
speciella betingelserna i varje särskilt fall. Det förutsattes att i allmänhet
torde beslut av riksdagen därvid fordras. Äldre bestämmelser skulle
givetvis gälla för de lån som beviljats enligt dittillsvarande bestämmelser.

I anslutning till dessa överväganden anfördes att särskilda regler om
fördelning av förlust eller överskott inom allmännyttiga bostadsföretag
eller om ansvar för kommunerna på grund av vårdslöshet eller försummelse
vid förvaltningen inte behövde knytas till lånebestämmelsema.

övervägandena om paritetslånesystemet anslöt till bedömningar som
sedermera kom att inflyta i hyresprövningsreglerna i 12 kap. jordabal -

CU 1972: 26

ken (hyreslagen). Utanför den kostnadsanknutna hyresregleringens
område skulle gälla principiell avtalsfrihet i fråga om hyra, inskränkt
av vissa hyresspärrar. Dessa spärrar avsåg främst att bereda ett skydd
mot att reglerna om besittningsskydd inte sattes ur funktion genom
oskäliga hyreskrav. En hyressättning med hänsyn till en jämförelse av
olika lägenheters bruksvärde skulle öppna möjlighet till den anpassning
av de årliga kapitalutgifterna som är ett av huvudsyftena med paritetslånesystemet
och som bl. a. medför att hyresnivån på längre sikt inte
bestäms av kostnadsnivån då huset byggdes.

I detta sammanhang bör noteras att de allmännyttiga företagens till
självkostnaderna begränsade hyresuttag anknyter till företagets och inte
till den enskilda fastighetens hyror och kostnader. Detta förhållande i
förening med jämförelseprövning av hyror enligt hyreslagen och tilllämpad
förhandlingsordning ger upphov till en hyressättningspraxis som
måste beaktas vid bedömningar av relationerna mellan hyra och kostnad.

Bestämmelser om bl. a. bevakning, avskrivning och eftergift av
vissa statens fordringar — dock ej lånefordringar — har getts i avskrivningskungörelsen
(1965: 921).

1968 års riksdag bemyndigade Kungl. Maj:t att medge anstånd med
och att avskriva eller efterge betalning av ränta och amortering på bostadslån,
såvitt avser uppkommen skuldökning, samt på räntelån, allt
i den mån utvecklingen på ortens hyresmarknad inte tillät erforderliga
hyreshöjningar. Bemyndigandet utgick helt från och avsåg, enligt
civilutskottets mening, inte att utvidga innebörden av vad som sagts i
prop. 1967: 100 om följderna av en dämpad hyresutveckling på vissa
orter och områden eller uthyrningssvårigheter i samband med genomgripande
förändringar i de näringspolitiska förutsättningarna. Vid riksdagsbeslutet
våren 1968 hade det nya paritetslånesystemet nyligen trätt
i kraft, och några principiellt nya grunder för antaganden om utvecklingen
av ränte- och kostnadsnivåerna samt paritetstal och basannuitet
förelåg inte. Den direkta orsaken till att frågan togs upp i utskottet utan
förslag i proposition eller motion var de uppgifter som tillfördes utskottet
beträffande bokföring av skuldökning. Bedömningar av dessa
förhållanden resulterade i det lämnade bemyndigandet, avsett att i förening
med ett Kungl. Maj:ts godtagande därav utgöra ett statsmakternas
beslut. Bemyndigandets innehåll avsågs, efter underhandskontakter
med bl. a. särskild sakkunskap på området, täcka minimikraven på ett
statligt åtagande, vilket kunde utgöra grund för sådana bokföringsåtgärder
— inom oförändrad lagstiftning — som inte medförde krav på
likvidationsbalansräkning enligt aktiebolagslagen eller likvidationsprövning
enligt föreningslagen. Med detta begränsade syfte och angiven
bakgrund fanns inte anledning pröva andra situationer än bristande

CU 1972: 26

möjligheter på vissa orter att infria genom höjning av paritetstal eller
basannuitet ökade krav på betalning av det samlade statslånet. Bemyndigandets
formulering avsåg att påkalla ett enligt regeringsformen § 89
som nödvändigt bedömt godtagande därav från Kungl. Maj:ts sida.

I direktiven till paritetslåneutredningen i februari 1970 uppfattades
1968 års riksdagsbeslut som syftande till ett undantag från bl. a. skyldighet
enligt aktiebolagslagen att efter upprättande av likvidationsbalansräkning
träda i likvidation. En annan sak — sägs det i direktiven —
var om riksdagens beslut kan anses utgöra grund att vidta bokföringsdispositioner
för att balansera skuldökningen. Denna bedömning uppdrogs
åt utredningen, som med hänsyn till då gjorda erfarenheter av
ränte- och kostnadsnivåerna även skulle pröva frågor som anknöt till
att utvecklingen av basannuitet och paritetstal pekade mot generellt förlängda
återbetalningstider.

Utredningen och remissbehandlingen belyser bl. a. två huvudståndpunkter
i den aktuella frågan. Å ena sidan har hävdats att om staten
lämnar en tillräckligt preciserad garanti för att återkrav av skuldökning
inte överstiger vad nettot av möjliga, ökade hyresbetalningar kan täcka,
det inte krävs några ändrade bokföringsregler. En mot skuldökningen
balanserande aktivpost skulle då ha ett materiellt innehåll och sålunda
vara godtagbar redan inom ramen för de redovisningsregler som nu gäller.
Å andra sidan har hävdats att uttryckliga undantag från redovisningsprinciperna
leder till önskat resultat redan genom att ansvaret för
bedömningen i denna del därmed överflyttats från företaget och revisorerna
till statsmakterna.

Kungl. Maj:t föreslår genom propositionen att riksdagen dels godkänner
uttalanden som anges innebära att staten går in som garant för
skuldökning enligt paritetslånesystemet, dels antar lagstiftning om undantag
från redovisningsreglerna i bokföringslagen, aktiebolagslagen och
föreningslagen. Det förhållandet att lagförslag läggs fram anges utgå från
att det, i klarhetens intresse och för att underlätta för företag och enskilda
som har ansvar för bokföringen, anses lämpligt att redovisningsmetoderna
kommer till uttryck i författningsbestämmelser. Det statliga
ansvaret anges som tillräckligt preciserat för att ge en post på aktivsidan
i balansräkningen ett materiellt innehåll.

Den förordade garantin för skuldökning synes enligt departementschefsanförandet
och vad utskottet erfarit avse två skilda förhållanden.
Det ena avser att, om utvecklingen av basannuitet och paritetstal av hyrespolitiska
skäl inte lämpligen kan styras så att den samlade statsskulden
kan avvecklas medan fastigheterna ger tillräcklig avkastning, återstoden
skrivs av, vilket här torde avse en eftergift av en fordringsrätt.
Beslut av sådan art blir med nödvändighet generella. Det andra förhållandet
torde avse de lokalt begränsade situationer då låntagaren inte
kan bära återkrav, orsakade av höjt paritetstal eller höjd basannuitet,

CU 1972: 26

som generellt bedömts som tolerabla. Dessa situationer torde närmast
motsvara de som utgjort utgångspunkt för 1967 och 1968 års uttalanden.

De angivna, för stora grupper av fastigheter generella eftergiftsbesluten
kan bli en följd av att den fortfarande gällande huvudprincipen om
att lånen helt skall återbetalas inte skulle kunna låta sig förena med den
samlade verkan av statsmakternas fortlöpande hyrespolitiska bedömningar.
Eftergiftsbeslut av denna art kan sålunda inte göras beroende av prövningar
av viss låntagares förhållanden, av hyror och kostnader för viss
fastighet eller av ackordsbedömningar med hänsyn till säkerhetens förmånsrätt.
Garantins materiella innehåll innebär sålunda att de generella
bedömningarna i fråga om paritetstal och basannuitet förenas med utfästelsen
att ett därav förorsakat eventuellt eftergiftsbehov — bestämt till
restskulden vid en viss framtida tidpunkt — också bedöms utan hänsyn
till låntagarens faktiska betalningsförmåga. Eftersom de grundläggande,
fortlöpande bedömningarna ligger i statens hand, har staten också behållit
möjligheten att kontrollera omfattningen av de eventuella eftergiftsbehoven.

De lokalt bundna eftergiftsbehoven är däremot knutna till individuella
bedömningar. Prövningen avser därvid inte en jämförelse av kostnader
och möjliga intäkter för viss fastighet utan tar sikte på låntagarens
samlade förhållanden, något som står i överensstämmelse med 1967 års
uttalanden. Föremålet för prövningen kan i denna situation inte anges
som restskulden som sådan. Prövningen får i stället avse om hyresmarknaden
i orten ger utrymme för de ytterligare betalningar som krävs då
paritetstal eller basannuitet höjts. Garantins innehåll blir i första hand
att anstånd kan medges tills vidare beträffande viss del av de halvårsvisa
debiteringarna, som sålunda i motsvarande mån läggs till låneskulden.
Frågan om när den slutliga eftergiftsprövningen skall ske har inte
närmare angetts och torde falla under Kungl. Maj:ts bedömande. Det
blir dock naturligt att i vart fall ta upp frågan i samband med ytterligare
höjningar för att därvid konstatera huruvida i propositionen angivet
ytterlighetsfall föreligger.

Inskränkningen att en betalningsoförmåga som hänför sig till låntagarens
egna åtgöranden inte skall kunna grunda anspråk på anstånd eller
eftergift föranleder ingen erinran från utskottets sida. I detta sammanhang
får dock även hänvisas till vad utskottet nedan (s. 7—9) anför om
vinstutdelningsfrågorna och den därvid gjorda bedömningen att prövningen
får ske med hänsyn till god förvaltnings- och bokföringssed.

Anstånd och eftergifter av närmast här förut nämnd typ torde i den
mån de blir erforderliga ofta anknyta till sådana prövningar av låntagarens
betalningsförmåga som aktualiseras vid betalningsförsummelse.
Regler och anvisningar därom påverkas inte av de här aktuella eftergiftsbedömningarna.

CU 1972: 26

Det bör slutligen erinras om att förlustfördelning enligt 33 § bostadslånekungörelsen
i dess tidigare lydelse kan bli aktuell i fråga om bostadslån
för hus färdigställda 1967 eller tidigare.

Lagförslagen

Propositionen utgår, som nämnts, från att det statliga ansvaret för lånesystemet,
så som det utvecklats av departementschefen, är tillräckligt
preciserat för att ge materiellt innehåll åt en bokföringspost bland tillgångarna
i balansräkningen, svarande mot högst skuldökningen. Lagförslagen
läggs enligt departementschefen fram i klarhetens intresse och
för att underlätta för företag och enskilda som har ansvar för bokföringen.

Antar riksdagen lagförslag av i propositionen framlagd art ligger enligt
utskottets mening däri att statsmakterna bedömt undantag från eljest
lagfästa redovisningsregler försvarliga. Lagförslagens karaktär av
undantagsregler gör det mindre nödvändigt att närmare värdera ansvarets
innehåll i relation till nu gällande regler och praxis i fråga om redovisning.
Det bör i detta sammanhang räcka med konstaterandet att
garantin i vart fall har ett sådant innehåll att lagförslagen inte innebär
ett principiellt avsteg från nu gällande redovisningsgrunder. Den praktiska
verkan av lagstiftningen blir att de som i någon egenskap har ansvar
för bokföringen inte behöver ta personlig ställning till lagenligheten
i bokföringsåtgärder enligt undantagsreglerna. De här nämnda bedömningarna
får anses återspeglade i förhållandet, att bokföringsposten

— i enlighet med förslag från Svenska bankföreningen — skall innehålla
ordet ”Balanspost”.

Lagförslagen bör enligt utskottets mening inte innefatta några andra
rättsföljder än de som ligger i deras karaktär av provisoriska undantag
från nu gällande redovisningsregler och den effekt som de i rättstillämpningen
kan få på konkurslagens obeståndsbegrepp. Den statliga garantins
innehåll påverkas sålunda inte direkt av lagstiftningen. En helt annan
sak är om Kungl. Maj:t i administrativ ordning önskar kräva beslutsunderlag
enligt likartade principer för att underlätta individuella
anstånds- och eftergiftsbedömningar och om detta krav då riktas även
mot inte bokföringsskyldiga låntagare.

Utskottet har ingen erinran mot lagförslagens utformning.

Vinstutdelningsfrågor

Departementschefen har i anslutning till lagförslagen, och sålunda
inte vid behandlingen av statens ansvar, uttalat sig för att låntagare

— här uppenbarligen avseende juridisk person i associations- eller stiftelseform
— iakttar den yttersta restriktivitet i fråga om vinstdispositioner
under den tid som skuldökningen pågår och den provisoriska lag -

CU 1972: 26

stiftningen gäller. Något förslag i detta ämne läggs dock inte fram för
riksdagens prövning.

Utskottet vill i detta sammanhang dock erinra om dess ovan gjorda
bedömningar av det statliga ansvaret såsom omfattande dels ett generellt
åtagande, dels ett åtagande avsett att tillgodose lokalt begränsade anspråk.
I det förstnämnda fallet kan det enligt vad utskottet anfört inte
bli tal om att pröva enskild låntagares förhållanden och handlingssätt
decennier före ett eftergiftsbeslut. I det senare fallet har tagits in en begränsning
av ansvaret att inte avse skulder som är att hänföra till fastighetsförvaltarens
egna åtgöranden. Ett uttalande om vinstutdelning
kan därvid komma att påverka avgöranden även i fråga om garantins
omfattning.

Departementschefens uttalande utgår från det bokföringsmässiga vinstbegrepp
som omfattar även förräntning av eget kapital och de dispositioner
därav som får direkta uttryck i boksluten. Uttalandet synes också
utgå från att anspråk på utdelningsbegränsning inte möts av anspråk på
sänkning av hyror och att en inte utdelad vinst sålunda balanseras i ny
räkning och kvarstår i företaget. Uttalandets bakgrund i utredningens
överväganden ger anledning anta att vinstbegreppet i viss mån knutits
till bedömningar som hänför olika delar av vinsten till skilda individuella
fastigheter.

Ansvarsfrågornas anknytning till paritetslånesystemet, dvs. till omfördelningen
i tiden av kostnaderna för den del av fastighetskapitalet som
motsvarar låneunderlaget för bostäder, bör enligt utskottets mening betonas.
Det blir därmed i princip fråga om bedömningar av bostadslån
och underliggande kredit samt det egna eller upplånade kapital med förmånsrätt
efter statslånets som täcker skillnaden mellan låneunderlaget
och därpå fallande övriga krediter. Förräntningen av detta egna eller
upplånade kapital bedömdes redan 1967, och utskottet behandlar nedan
härtill anknytande frågor ytterligare. Förräntningen av sådant eget kapital
som faller utanför låneunderlaget och omfördelningen — t. ex.
grundkapital i allmännyttiga företag — berörs sålunda inte primärt av
lånesystemet.

Uttalandet om vinstbegränsning synes därför syfta till att från allmänna
statsfinansiella utgångspunkter minska omfattningen av statens
eventuella ekonomiska ansvar.

Förräntningen av grundkapital i allmännyttiga företag bestäms redan
nu efter samhällsöverväganden inom kommunerna varvid hänsyn självfallet
tas till av bostadsstyrelsen utfärdade anvisningar till 16 § bostadslånekungörelsen,
enligt vilka detta kapital skall vara placerat betryggande
och så att det alltid är disponibelt.

Förräntningen av låneunderlagsdelen av privat kapital har år 1967 inte
ansetts kräva annat uttalande än en hänvisning till att den egna insatsens
förräntning är bl. a. en fråga om normer för hyressättning och hyres -

CU 1972: 26

kontroll. Enligt utskottets mening finns inte anledning till annat bedömande
i fråga om övrigt enskilt tillskjutet kapital. Ett avstående från
uttalanden om begränsningar i denna form även för enskilt ägda företag
torde praktiskt spela en underordnad roll även med hänsyn till
legala möjligheter att överföra överskottsmedel utan att ta upp dem
som i huvudföretaget beskattningsbar vinst.

Övervägande skäl talar sålunda för att statsmakterna inte gör något
uttalande om vinstutdelning.

Frågan om när ett anstånds- eller eftergiftsbehov föranleds av låntagarens
egna åtgöranden får därmed bedömas med hänsyn till god
förvaltnings- och bokföringssed.

Enskild byggherres likviditet, m. m.

I motionen 1972: 1646 har föreslagits att riksdagen begär sådana
förslag till årets riksdag som överbryggar likviditetssvårigheter för enskild
låntagare, föranledda av att eget kapital avsetts förräntat på samma
sätt som bostadslån i motsvarande förmånsläge.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) har i inkommen
skrivelse tillfört utskottet synpunkter på denna fråga och förslag till
provisoriska lösningar för enskilda och kooperativa företag.

Omfördelningen av kostnader för låneunderlagskapitalet innebär att
av de totala kapitalkostnaderna endast basräntebeloppet skulle erläggas.
Detta belopp skall i första hand användas till betalning av kostnaderna
för underliggande kredit. Om något därefter återstår skall det
användas till betalning av i första hand räntor och i andra hand amortering
på kredit i förmånsrättsläget 70—100 %. Vid t. ex. 85-procentig
belåning får sålunda statslånet och eget kapital samma förräntning,
en förräntning som för såväl statslånet som det egna kapitalet kan vara
negativ. Under vissa förhållanden räcker basräntebeloppet inte till att
täcka kapitalkostnaderna för underliggande kredit. Vid 100-procentig
belåning sker då utjämningen genom att staten lägger sin fordran på
amortering och ränta för bostadslånet till tidigare skuld och kontant
utbetalar vad som felas för att täcka kostnader för underliggande kredit.
Vid 85-procentig belåning lägger staten till sin fordran ett endast hälften
så stort belopp och utbetalar också ett hälften så stort belopp som i det
förstnämnda fallet.

I propositionen 1967: 100 erinrades om att omfördelningen endast
syftade till att bestämma vad låntagaren årligen skall betala för det statliga
lånet. Den verkliga avkastningen på egen insats bestäms, enligt vad
som anfördes, inte av denna beräkning utan av skillnaden mellan å ena
sidan faktiska hyresintäkter och å andra sidan kostnaderna för upplånat
kapital och för fastighetsförvaltningen. Betalningsförmågan är
givetvis knuten till företaget i dess helhet och inte till kostnader och
intäkter för varje enskild fastighet.

CU 1972: 26

I motionen utvecklas inte närmare de angivna likviditetssvårigheternas
omfattning, men den torde utgå från att omedelbara åtgärder är
nödvändiga närmast därför att — enligt motionärernas uppfattning — kapitalet
i säkerhetsläget 85—100 % regelmässigt är upplånat främmande
kapital och att en spärrad eller eljest begränsad hyresnivå inte tillåter
att detta kapital förräntas. Växande anspråk på nya krediter eller tillskott
blir följden.

Utskottet har utgått från att den aviserade genomgripande översynen
av bostadsfinansieringen kommer att ytterligare belysa avkastningen på
egen insats i byggnadsföretagen och därmed sammanhängande likviditetsfrågor.
Behovet av provisoriska lösningar får därvid bedömas på
vanligt sätt. Något riksdagens initiativ blir därmed inte erforderligt.
Utskottet hemställer

1. beträffande det statliga ansvaret för paritetslånesystemet att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag godkänner vad
utskottet anfört,

2. beträffande lagförslagen att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 1972: 1646 såvitt nu är i fråga
för sin del antar förslagen till

a. lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån
m. m.,

b. lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

c. lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

3. beträffande enskild byggherres likviditet, m. m., att riksdagen
avslår motionen 1972: 1646 såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 27 april 1972

På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson
i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s),
Lindkvist (s), Jadestig (s), Karlsson i Mariefred (c), Franzén (s), Strömberg
(fp), Åkerfeldt (c), Ångström (fp), Adolfsson (m) och Wemer i Tyresö
(vpk).

Reservation

beträffande enskild byggherres likviditet, m. m., av fröken Ljungberg
(m) och herr Adolfsson (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”1 propositionen”
och på s. 10 slutar med ”inte erforderligt” bort ha följande lydelse: -

CU 1972: 26

”Den hänvisning som gjordes i propositionen 1967:100 till att avkastningen
på egen insats ytterst bestämdes av den verkliga hyresnivån
— underförstått en hyresnivå som ligger över den beräknade — var
redan år 1967 vilseledande. Sambandet mellan hyresnivåerna i hus
byggda i allmännyttig respektive enskild regi medför att t. ex. enskild
byggherre med 85-procentig belåning får ta på sig samma ekonomiska
ansvar för paritetslånesystemet som staten. Detta ansvar innebär inte
endast, som ursprungligen förutsattes, en under 4—8 år lägre förräntning
än normalt utan får till följd att hyresuttag som motsvarar baskostnaderna
inte ens täcker kapitalkostnader på bottenkreditema. Låntagaren
måste då från annan källa löpande ta fram likvida medel för att
täcka hälften av restkostnadema på bottenkrediterna och hela kostnaden
för överliggande kredit.

Det angivna förhållandet kan illustreras genom följande exempel som
anger de resultatmässiga skillnaderna mellan hus i enskilda och kommunala
företag. Exemplet utgår från en produktionskostnad av 1 000 kr./m2
lägenhetsyta (ly) och även i övrigt, bortsett från långivningen, lika
förutsättningar.

Kommunalt Enskilt

Avkastning och likviditet	(100%)	(85 %)
Kapitalkostnadsandel i hyran 5,1 %	51:00	51:00
Enhetslån 700: — å 7,55 %	./. 52:85	./. 52:85
Underskott	1:85	1:85
”Täckes” av staten	1:85	0:92
Underskott	0	0:93
Topplån 150: — å 9,0 % (ant. 30 års amort.)	—	18:50
Totalt underskott år 1	0	19:43
Skuldökning till staten
”Underskott”	1:85	0:92
Ränta bostadslån	21:75	10: 87
Total skuld år 1	23:60	11:74

Ett enskilt företag har sålunda redan första året ett likviditetsunderskott
på närmare 20 kr./m2 ly som måste täckas. Det är enligt utskottets
mening orealistiskt att skjuta detta problem ifrån sig med hänvisning
till förmodanden att hyrorna för huset eller för företaget som helhet
realiter ger utrymme att betala högre kapitalkostnader än 5,1 %>. Det bör
i detta sammanhang noteras att hyresutvecklingen i bristorterna, där
efterfrågetrycket skulle kunna verka i sådan riktning, fortfarande i stora
delar faller under hyresregleringslagen och i övrigt binds av hyreslagens
prövning som beträffande förstagångshyror i praktiken är kostnadsanknuten.

Angivna förhållanden är inte endast beräkningsmässiga utan har gett
upphov till konkreta likviditetskriser som kan tvinga företag i likvidation.

De nämnda följderna av paritetslånesystemets tillämpning på före -

CU 1972: 26

tagarkategorier med olika lånemöjligheter i fråga om bostadslån leder i
andra hand till att enskilda fastighetsförvaltare tvingas bort från marknaden.
Detta ger de allmännyttiga företagen en monopolsituation som
inte förutsatts av statsmakterna och inte heller kan försvaras från konkurrens-
och konsumentsynpunkt. Utskottet har förutsatt att även denna
brist i lånesystemet undanröjs genom aviserad ny utredning. Ett riksdagens
beslut om lånesystemet kan dock dröja flera år. Det är därför nödvändigt
att redan årets riksdag får möjlighet att besluta om övergångsvisa
åtgärder för att undanröja likviditetssvårigheterna för enskilda och
kooperativa företag. Kungl. Maj:t bör snarast lägga fram förslag med
sådant syfte.”

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. beträffande enskild byggherres likviditet, m. m., att riksdagen
med bifall till motionen 1972: 1646 såvitt nu är i fråga som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.”

CU 1972: 26

Bilaga

1 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Den som är bokföringsskyldig och har tillgång i fastighet eller tomträtt,
för vilken beviljats bostadslån enligt bostadslånekungörelsen
(1967: 552) eller räntelån enligt räntelånekungörelsen (1967: 553), får
som en särskild post bland tillgångarna i balansräkningen upptaga ett
belopp som motsvarar högst den samlade skuldökningen av bostadslån
enligt 33 § bostadslånekungörelsen (1967: 552) och räntelån enligt 16 §
räntelånekungörelsen (1967:553). Posten skall betecknas Balanspost
enligt lagen med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.
Avser posten mer än ett låneobjekt, skall av bokföringen framgå hur
posten fördelar sig på objekten.

Upptages tillgångspost enligt första stycket i balansräkningen, skall
av vinst- och förlusträkningen framgå hur posten påverkat resultatet för
räkenskapsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

CU 1972: 26

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att i lagen (1944: 705) om aktiebolag skall införas
en ny paragraf, 104 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

104 a §

I fråga om redovisning av vissa
statliga bostadslån och räntelån
finns bestämmelser i lagen
(1972: 000) med vissa bestämmelser
om bokföring av bostadslån
m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

CU 1972: 26

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
skall införas en ny paragraf, 43 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 a §

I fråga om redovisning av vissa
statliga bostadslån och räntelån

finns bestämmelser i lagen

(1972: 000) med vissa bestämmelser
om bokföring av bostadslån
m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

MARCUS BOKTR. STHLM 1»72 72005»

§fp**