Civilutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i expropriations- och förköpslagstiftningen (Betänkande 1974:CU6 Civilutskottet)

CU 1974:6

Nr 6

Civilutskottets betänkande i anledning av motioner om ändring i
expropriations- och förköpslagstiftningen.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1974:

93 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga (yrkandena
a—d), hemställs att riksdagen beslutar

a. upphäva förköpslagen (1967:868),

b. att 2 kap. 1 § expropriationslagen med bestämmelse om tätbebyggelseexpropriation
skall erhålla den ändrade lydelse som i härtill
fogad bilaga anges som motionärernas förslag,

c. upphäva 4 kap. 3 § expropriationslagen,

d. hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag om att återställa den före

den 1 januari 1971 gällande rätten att disponera fastighetsanvänd ning

genom att i byggnadslagen återinföra de bestämmelser

om rätt till bebyggelse, fastighetsanvändning och ersättning m. m. som

gällde i byggnadslagen före 1971 , (såvitt ej gäller lösenregler

i byggnadslagen behandlas yrkandet i betänkandet CU 1974:7)

1582 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga
(yrkandena 2 och 3), föreslås att förköpslagen ändras så att samhället ges
rätt till prövning av det överenskomna markpriset vid övertagna köp,
samt att riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av förslag
härom att föreläggas riksdagen för ställningstagande,

1584 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen — i
syfte att motverka upptrissning av markvärden enligt i motionen anförda
synpunkter - hos regeringen hemställer att förslag skyndsamt föreläggs
riksdagen om ändring av expropriationslagen, såvitt avser 4 kap. 3 §
jämfört med övergångsbestämmelserna punkt 13.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Expropriation för tätbebyggelseändamål m. m.

Expropriationslagen (1972:719) (ExL) innehåller i 2 kap. bestämmelser
om de olika ändamål för vilka mark m. m. får exproprieras. Dessa
regler är utformade relativt allmänt. Det ankommer på tillståndsmyndigheten
att göra en allmän behovs- och lämplighetsprövning vari bl. a.
angelägenheten av att företaget kommer till stånd på den avsedda platsen
vägs mot motstående intressen.

De i 2 kap. 1 § ExL intagna reglerna om expropriation för
tätbebyggelseändamål fick sitt huvudsakliga innehåll vid 1971 års
partiella reform (prop. 1971:122, CU 27) av lagen (1917:189) om
expropriation (LEx) och fördes principiellt över till nuvarande lag vid

CU 1974:6

1972 års sammanfattande reform (prop. 1972:109, CU 1972:34).
Gällande lydelse av bestämmelserna framgår av härvid fogad bilaga.

1971 års reform syftade bl. a. till att ändra reglerna om expropriation
för tätbebyggelseändamål så att de i större utsträckning skulle möjliggöra
en aktiv kommunal markpolitik. Civilutskottet (CU 1971:27 s. 15)
delade och strök under propositionens utgångspunkt att detta syfte leder
till att kommunerna skall ha en obetingad företrädesrätt till mark som
avses för tätbebyggelse såsom detta begrepp preciserats år 1971 (prop.
1971:118, CU 26).

Vid riksdagsbehandlingen år 1971 följde utskottsmajoriteten och
riksdagen i allt väsentligt propositionsförslaget. I reservationer till
utskottets betänkande yrkades dels (m) avslag på hela lagförslaget, dels
(c, fp) uppskov med behandlingen av frågan till 1972 års riksdag.

Vid behandlingen av det sammanfattade förslaget år 1972 följde
riksdagen beträffande huvudregeln om expropriation för tätbebyggelseändamål
en utskottsmajoritet, mot vars bedömning två ledamöter (m)
reserverade sig.

De ifrågavarande gällande reglerna innefattar även stadgandet att
expropriation skall kunna ske för att ”annars i kommunens ägo överföra
mark för upplåtelse med tomträtt”. Regeln innebär att en kommuns
förklaring att mark skall upplåtas med tomträtt utgör tillräcklig bevisning
om markbehovet. Avsedd tomträttsupplåtelse blir därmed en fullt
självständig expropriationsgrund.

Den år 1971 godtagna utformningen av den expropriationsgrund som
uttryckligen gäller tätbebyggelseändamål innebar en saklig förändring
jämfört med tidigare gällande ordning. I fråga om tomträttsexpropriation
skiljer sig det gällande stadgandet från det äldre genom att begränsningen
till mark som inte är tätbyggd utgått. Inte heller villkoras sådan
expropriation av att marken skall användas för tätbebyggelseändamål.
Avsikten (prop. 1971:122, s. 263) var däremot att tomträttsexpropriation
skulle få ske på sakligt sett väsentligen oförändrade grunder.
Föredragande statsrådet uttalade i samband med detta konstaterande
bl. a. att frågan om särregelns tekniska utformning hade en viss principiell
men ringa praktisk betydelse, eftersom i praktiken tomträttsupplåtelse
inte lär bli aktuell beträffande annan mark än sådan som behövs för
tätbebyggelseändamål. Med hänsyn emellertid till att särskild bevisning
beträffande markens framtida användning knappast borde behövas, fann
föredraganden den bästa lösningen vara att liksom dittills låta tomträttsupplåtelse
utgöra en fullt självständig expropriationsgrund. Därmed
nåddes också det av expropriationsutredningen angivna syftet att låta
tomträttsinstitutets betydelse komma till uttryck i dessa bestämmelser.

Riksdagens godtagande av det nämnda stadgandet om tomträttsexpropriation
följde såväl 1971 som 1972 utskottsmajoritetens förslag. Vid
1971 års riksdag ställdes utskottsmajoritetens bifallsyrkande mot —
förutom förslag (m) om avslag på hela propositionen — förslag (c, fp) om
uttalande att tomträttsupplåtelse inte skulle vara självständig expropriationsgrund.
Detta motiverades i huvudsak med att huvudregeln redan

CU 1974:6

täckte de praktiskt tänkbara fallen och att regelns formella räckvidd
utanför detta område inte varit avsedd. År 1972 ställdes förslag om
gällande grunder för tomträttsexpropriation mot reservation (c, fp, m)
med uttalande till förmån för att det särskilda stadgandet skulle utgå.

Såväl huvudregeln som den särskilda regeln om tomträttsexpropriation
inskränks av en undantagsbestämmelse i tredje stycket beträffande redan
tätbebyggd mark. Bestämmelsen innebär att en särskild förutsättning för
expropriation i dessa fall är att marken inom överskådlig tid kommer att
beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärder som är av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt eller att det till främjande av planmässigt
byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att
kommunen får rådighet över marken.

Expropriationsersättning

Det som skall ersättas vid expropriation är i princip fastighetens
marknadsvärde, dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle betinga vid en
försäljning på öppna marknaden. Reglerna anger inte närmare hur detta
värde skall bestämmas.

I fråga om bevisbördan i expropriationsmål framhöll expropriationsutredningen
att domstolarna i skadeståndsmål inte längre torde ställa upp
krav på full bevisning för skadans storlek. I brist på tillförlitlig utredning
bestäms ersättningen efter en skälighetsuppskattning. Föredragande
statsrådet uttalade (prop. 1971:122, s. 169) att samma bevisregler bör
gälla i expropriationsmål även utan en uttrycklig bestämmelse härom.
Detta innebär att en viss bevisbörda alltid kommer att ligga på den som
framställer ett yrkande i målet. Hur stark bevisning som skall behövas
beror på olika faktorer. En fråga som härvid får stor betydelse är vilken
av parterna som har de största möjligheterna att förebringa bevisning. Om
utredningen inte leder till ett bestämt värde skall domstolen med stöd av
35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp. I så fall
ställs inte frågan om bevisbördan på sin spets, utan graden av sannolikhet
för respektive påståenden får beaktas vid uppskattningen. Målet bör vara
att nå fram till en ersättning som så nära som möjligt motsvarar den
verkliga ekonomiska förlusten.

En särskild utgångspunkt för bestämmande av ersättning är att den
inte skall omfatta de värdeökningar under en viss period vilka beror på
expropriationsföretaget som ett led i den allmänna samhällsutbyggnaden.
Som grund för uppgiften att i en konstaterad värdestegring skilja ut den
värdestegring som beror på samhällets åtgärder gäller en särskild
bevisbörderegel, den s. k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § ExL. Enligt
denna regel skall analyser av värdestegringens orsaker begränsas till
värdeutvecklingen i princip de tio senaste åren. I den mån värdestegringens
orsaker inte står klara gäller att denna stegring inte skall ersättas
om inte markägaren kan styrka att den beror på annat än förväntningar
om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avsikten var ytterst att

CU 1974:6

denna regel med stöd av kommunernas markpolitik skulle få inflytande
på markprisutvecklingen.

Enligt 1971 års beslut gällde regeln endast vid tätbebyggelseexpropriation
och värdestegringsexpropriation i samband med tätbebyggelse. Dessa
begränsningar slopades genom 1972 års beslut.

För att denna värderingsregel inte skall få retroaktiv verkan gäller
övergångsbestämmelsen i p. 13, att bestämmelserna i 4 kap. 3 § inte
gäller värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.

Lagrådet anförde (prop. 1971:122, s. 256—257) i anslutning till 1971
års förslag bl. a. att markägaren naturligtvis fick vara beredd att prestera
utredning beträffande åtgärder han själv vidtagit. I andra fall kan det vara
svårt att förebringa bevisning, och i fråga om inverkan av en viss faktor på
värdet kommer merendels osäkerhet att råda. Det ansågs därför av vikt,
att inte alltför stora krav ställdes på den bevisning som markägaren har
att tillhandahålla. Beträffande vissa förhållanden kan över huvud fullständig
utredning inte vinnas. Vid värdeuppskattning i allmänhet måste man i
viss mån nöja sig med sannolikhetsöverväganden. Vidare påpekades att
presumtionsregeln f. ö. inte helt fritar den exproprierande från bevisskyldighet
i värderingsfrågan. Presumtionen avser endast orsaken till en
konstaterad värdeökning och alltså inte att en höjning över huvud taget
inträffat. Den exproprierande måste alltså mot ett markägarens bestridande
visa att en värdeökning ägt rum och även hur stor denna är.

Härtill har föredragande statsrådet (prop. 1971:122, s. 264) konstaterat
att majoriteten av lagrådets ledamöter inte fört fram kritik mot
presumtionsregelns grundläggande konstruktion från rättsliga eller värderingstekniska
synpunkter. Vidare anförs i statsrådsprotokollet att det i
och för sig är obestridligen riktigt — och också självklart — att
beviskraven i viss utsträckning måste anpassas till svårigheterna att
prestera en fullt tillförlitlig bevisning.

Vid riksdagsbehandlingen år 1971 ställdes utskottsmajoritetens förslag
att godta presumtionsregeln mot - förutom det allmänna avslagsyrkandet
(m) — ett reservationsyrkande (c, fp) om avslag på den särskilda regeln.

År 1972 ställdes det av riksdagen antagna majoritetsförslaget om att
överföra regeln till den nya lagstiftningen och vidga dess tillämpningsområde
mot dels en reservation (m) för ståndpunkten att regeln borde utgå,
dels en reservation (c, fp) till förmån för att den exproprierande borde ha
bevisskyldighet för att viss värdeökning beror på förväntningar om
ändring i markanvändningen. Bevisbördan borde sålunda kastas om.
Denna ståndpunkt motiverades i huvudsak med svårigheterna att bestämma
ingångsvärdet och därmed omfattningen av den värdeökning vars
orsaker skall utredas.

En reservant (vpk) hävdade vid såväl 1971 som 1972 års beslut att den
tioåriga bedömningstiden borde ersättas med en fast anknytning till
värdet den 1 januari 1960 och att detta skulle gälla utan särskild
övergångsbestämmelse.

CU 1974:6

Förköpslagen

Den kommunala förköpsrätten enligt förköpslagen (1967:868) avser
att tjäna som medel för kommunerna att på ett tidigt stadium på enkelt
sätt förvärva sådan mark som behövs för samhällsutvecklingen. Förköpsrätt
föreligger i huvudsak i fråga om obebyggd eller glesbebyggd mark i
anslutning till expanderande tätorter samt beträffande saneringsområden
där behov att modernisera bebyggelsen gör sig gällande.

Civilutskottet har anfört (CU 1973:18 s. 5) att även i fråga om
förköpslagen får kommunens obetingade företrädesrätt till mark som
avses för ny eller förändrad tätbebyggelse tas till utgångspunkt för den
fortsatta prövningen. Ur samordningssynpunkt och för att denna princip
skulle få ett klart uttryck i lagstiftningen var enligt utskottets mening en
översyn av förutsättningarna för tillämpning av främst förköpslagen
befogad.

Riksdagen gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i denna del.
Därmed lämnades utan bifall en reservation (m) till förmån för en
översyn i syfte att minska eller avskaffa samhällsingripanden på detta
område.

Enligt vad utskottet erfarit sker den sålunda förordade översynen
inom justitiedepartementet. En promemoria i ämnet torde föreligga
senare under detta år.

Utskottet

Expropriation för tätbebyggelseändamål m. m.

Motionen 1974:93 (m), yrkandena b och d (delvis), innebär att 2 kap.

1 § expropriationslagen (1972:719)(ExL) skulle få motsvarande innehåll
som stadgandena i 1 § första stycket punkt 16 i den numera upphävda
lagen (1917:189) om expropriation (LEx) i deras fram t. o. m. den 31
december 1971 gällande lydelse. Dessa äldre bestämmelser omfattade
dels expropriation för tätbebyggelseändamål i vad avsåg syftet att
åstadkomma en fri tomtmarknad, dels tomträttsexpropriation av inte
tätbebyggd mark i syfte att möjliggöra för kommun att göra tomträttsupplåtelser.
Nu gällande bestämmelser omfattar dessutom regler som
ersätter de fr. o. m. den 1 januari 1972 upphävda reglerna om zonexpropriation
och tomtexpropriation i 44 resp. 45 §§ byggnadslagen (BL). 1
fråga om expropriation för tätbebyggelseändamål avser de nya reglerna
en vidgning, vilken möjliggör fullföljd av utgångspunkten att kommun i
princip skall ha företrädesrätt till all mark som krävs för tätbebyggelse. I
vad gäller tomträttsexpropriation torde stadgandet i dess nya lydelse inte
avsetts innebära någon praktisk vidgning av tidigare befogenheter, även
om stadgandets formella omfattning kan tyda därpå. Den i motionen
sålunda föreslagna ändringen innebär vidare att expropriation inte skulle
kunna ske till förmån för vissa landstingskommuner och kommunalförbund.

Utskottet kan inte heller nu ansluta sig till det bakom motionsyrkan -

CU 1974:6

det liggande allmänna syftet att bryta principen om kommuns obetingade
företrädesrätt till mark som avses för tätbebyggelse eller därmed
sammanhängande anordning. Utskottet vidhåller sålunda de bedömningar
i denna del som fått uttryck i betänkandet CU 1971:27.

I fråga om tomträttsexpropriation torde motionsyrkandet inte tillgodose
vare sig något praktiskt behov eller synpunkter av den art som
senast fördes fram i reservation 3 (c, fp, m) till utskottets betänkande CU
1972:34.

Vidare torde få anses gälla att även vid anslutning till motionärernas
huvudsyfte detta inte kan nås på föreslaget sätt utan dels en viss
justering, dels även ändringar i BL.

Utskottet avstyrker motionen i här behandlad del.

Vad i motionen 1974:93 (s. 8) anförts om att reglerna om
värdestegringsexpropriation (2 kap. 11 § ExL) bör utgå har inte fullföljts
i något motionsyrkande och föranleder sålunda inte något utskottets
uttalande.

Expropriationsersättning

Yrkandet c i motionen 1974:93 (m) innebär att de särskilda
bevisbördereglerna i 4 kap. 3 § ExL skulle upphävas utan att ersättas med
annat stadgande. Yrkandet motiveras (s. 8) med att regelns prissänkande
effekt drabbar endast tvångslösen medan frivilliga köp alltjämt baseras på
marknadens prissättning. Enligt motionärernas mening står detta i strid
med rättsstatens principer.

I anslutning till de i motionen anförda argumenten för yrkandet får
utskottet framhålla följande. Presumtionsregeln utgår från syftet att den
exproprierande — kommun, stat eller enskild — inte skall ersätta sådan
värdestegring på mark som beror av nya förväntningar om ändring i
markanvändningen och sålunda på expropriationsändamålet som ett led i
samhällsutvecklingen. Detta återförs till det bakomliggande syftet att
dämpa markprisutvecklingen inte endast i tvångslösenfallen utan även
allmänt. Detta vidare syfte torde kunna nås genom att kommunerna i sin
aktiva markpolitik i prissättningen utgår från expropriationslagens
grunder, däri stödda av de förenklade handläggningsreglerna m. m. för
expropriationsmål. En fortsatt aktiv kommunal markpolitik, stödd av
statliga åtgärder, torde sålunda på sikt kunna leda till att motionärernas
farhågor för att dubbla prisnivåer etableras kan minska eller upphöra.

De motiv i övrigt som kan ligga bakom motinsyrkandet torde ha
behandlats vid 1971 och 1972 års riksdagar. Utskottet har inte genom
motionen eller eljest föranletts till någon ändrad uppfattning i principfrågan.

Utskottet har inte funnit anledning till att inom motionsyrkandets
ram och i detta sammanhang ta upp en närmare prövning av presumtionsregelns
praktiska tillämpning eller av bevisreglerna i allmänhet.

Utskottet avstyrker sålunda motionen 1974:93 också i denna del.

CU 1974:6

Motionen 1974:1584 (vpk) innebär ett upprepande av tidigare
framställda krav på att prövningen och avskiljandet av nya förväntningsvärden
som inte ersättningsbara skulle vidgas från att avse marknadsprishöjningar
inom i princip en tioårsperiod till sådana höjningar som ägt och
äger rum efter utgången av år 1959.

Motionen har inte tillfört frågan några nya synpunkter på ämnet.
Utskottet har inte heller i övrigt funnit anledning frångå tidigare
bedömningar. Utskottet hänvisade (CU 1971:27, s. 23) till förslagets
konfiskatoriska verkningar och därav föranledda återverkningar på
fastighetskrediterna och till de svårigheter som är förenade med att
fastställa ingångsvärden som ligger mer än 15 år tillbaka i tiden. Utskottet
avstyrker motionen.

Förköpslagen

Förslaget i motionen 1974:93 (m), yrkandet a, om att förköpslagen
skulle upphävas motiveras i första hand av grundinställningen att
omfattande kommunala markförvärv inte är en nödvändig förutsättning
för att kommunerna skall kunna fullgöra sina mark- och bostadspolitiska
uppgifter, vilka främst bör inriktas på planläggningsarbetet. Vidare anförs
bl. a. att lagen kan drabba skilda medborgare mycket olika och därmed
åsidosätter rättssäkerhetskravet. Härtill kommer att lagen kan få en
prisuppdrivande verkan. Slutligen anförs särskilda erinringar mot att
lagen tillämpats vid förvärv av saneringsfastigheter, industri- och fritidsmark.

En mycket stark riksdagsmajoritet har (CU 1973:18, s. 5) godtagit
ståndpunkten att även i fråga om förköpslagen får kommuns obetingade
företrädesrätt till mark som avses för ny eller förbättrad tätbebyggelse tas
till utgångspunkt för den fortsatta prövningen. Denna ståndpunkt är
ytterst grundad på den mot motionärernas uppfattning stridande
meningen att de kommunala insatserna på mark- och bostadsområdet
inte kan begränsas till ett passivt planarbete. Utskottet har inte heller i
detta sammanhang funnit anledning att gå ifrån dessa utgångspunkter.
Motionsyrkandet avstyrks därför redan på denna grund.

Vad i motionen anförts om att lagens förköpsrätt utnyttjas olika och
om att lagen kan få en prisuppdrivande verkan ger emellertid utskottet
anledning till följande bedömanden. Man kan inte helt se bort från
möjligheten att det i företett köpeavtal angivna priset vid vissa
försäljningar påverkats av förköpsmöjligheterna. Detta kan ha samband
med en kvardröjande obenägenhet hos kommunerna att använda sig av
expropriationslagens prisprövningsmöjligheter när det avtalade priset
bedöms som högt. Den nya expropriationslagstiftningens regler om
domstolsförfarandet i expropriationsmål syftar bl. a. till att förkorta
handläggningstidema och begränsa rättegångskostnaderna. Vidare bör
erinras om grunderna för upprustningsåläggande enligt 5 § bostadssaneringslagen.
Kravet på att åläggande förutsätter ett skäligt ekonomiskt
utbyte innebär bl. a. att fastighetens ingångsvärde bestäms med hänsyn

CU 1974:6

till den belastning som upprustningsskyldigheten innebär. Med hänsyn
närmast till de nämnda faktorerna torde en kommuns beredvillighet till
eftergifter i fråga om bedömningar av prisets skälighet vid frivilliga eller
övertagna köp komma att minska och då även påverka den allmänna
markprisnivån.

I motionen 1974:1582 (vpk) yrkandena 2 och 3, föreslås att en
prisprövningsmöjlighet skall föras in i förköpslagen.

Motionen torde i väsentliga delar utgå från den ovan berörda
meningen att prisnivån kan påverkas då kommunerna utnyttjar förköpslagens
enkla åtkomstmöjligheter. Utskottet får emellertid framhålla att
förköpslagen som sådan endast har det begränsade syftet att möjliggöra
enkla förvärv i de fall där markägarens försäljningsvilja kommit till
uttryck och det betingade priset kan godtas. I de fall där det betingade
priset anses för högt får sålunda expropriation tillämpas. Därmed finns
inte anledning att avstå från förköpslagens enkla övertagandemöjligheter i
de fall där priset kan accepteras.

Den av riksdagen (CU 1973:18) begärda översynen av förutsättningarna
för tillämpning av främst förköpslagen syftar till att samordna dessa
med de allmänna förutsättningarna för tätbebyggelseexpropriation.

Motionsyrkandet avstyrks sålunda.

Utskottet hemställer

1. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål m. m.
att riksdagen avslår motionen 1974:93, yrkandet b samt
yrkandet d i här behandlad del,

2. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning
att riksdagen avslår motionerna 1974:93, yrkandet c,
och 1584,

3. beträffande förköpslagen att riksdagen avslår motionerna
1974:93, yrkandet a, och 1582, yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 26 februari 1974

På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Närvarande: se under betänkandet CU 1974:5.

1 ** Riksdagen 1974. 19 sami. Nr 5-10

CU 1974:6

Reservationer

1. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål m. m. av
herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Utskottet
kan” och på s. 9 slutar med ”utskottets uttalande” bort ha följande
lydelse:

De skärpningar och vidgningar av reglerna om förutsättningarna för
expropriation för tätbebyggelseändamål m. m. som beslutats vid 1971
och 1972 års riksdagar syftar till att ge kommun en obetingad
företrädesrätt till mark som behövs för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar. De utgår från tesen att samhället inte kan
fullgöra sina uppgifter på mark- och bostadspolitikens område utan ett
kommunalt markmonopol. Denna tes kan inte anses till någon del belagd
genom gjorda hänvisningar till att samhällsorganen har bättre förmåga än
den enskilde att i alla lägen fatta riktiga beslut. Tesens sålunda helt
dogmatiska innehåll får närmast ses som ett utflöde av dunkla fördelningspolitiska
motiv vilka till övervägande del har socialistiskt ideologisk
karaktär. Tesens fullföljd genom bl. a. angivelsen av expropriationsändamålen
i 2 kap. 1 § ExL innebär ett avståndstagande från den
enskilda äganderätten som genom sin bristande kontakt med grundläggande
rättssäkerhetskrav möjliggör allvarliga och ibland godtyckliga
ingrepp i legalt förvärvade rättigheter. De före år 1971 gällande reglerna
om expropriation för att bryta enskilda ägarmonopol samt om lösensrätt
enligt BL tillgodoser alla rimliga krav på samhällsingripanden inom detta
område. Dessa regler bör därför återinföras.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål m. m.
att riksdagen i anledning av motionen 1974:93, yrkandet b
samt yrkandet d i här behandlad del, hos Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till ändrad lagstiftning enligt vad
utskottet anfört,

2. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning
(presum tionsregeln)

a. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Yrkandet
c” och på s. 10 slutar med ”avstyrker motionen” bort ha följande lydelse:

Motionen 1974:93 (m) innefattar vidare förslaget att den s. k.
presum tionsregeln skall utgå ur lagstiftningen. Regelns reella och direkta
syfte är att i vissa fall förhindra att ersättning för exproprierad egendom
utgår med egendomens marknadsvärde. Att detta syfte formulerats som
en bevisbörderegel med svårtolkad och svårtillämpbar innebörd förändrar
inte bilden. Det konfiskatoriska inslaget kvarstår och innebär att ett
befintligt ekonomiskt värde, som ibland t. o. m. godtagits av samhället
som grund för skatteuttag, ersätts endast delvis. Detta konfiskatoriska
inslag kan inte förenas med de grundläggande rättsbegrepp som fortfarande
omfattas av majoriteten bland medborgarna. Det förefaller närmast

CU 1974:6

självklart att målet för all expropriationsvärdering måste vara att sätta
markägaren i samma ekonomiska läge som före åtgärden. En annan
ordning kan också medföra att även samhällets obestridda rätt att i vissa
undantagssituationer hävda intressen i strid mot den enskildes kan
komma att omfattas med misstro i fråga om antagna syften.

Med hänsyn till det anförda bör stadgandet i 4 kap. 3 § ExL utgå och
därav följande ändring i annan härpå grundad lagstiftning göras.

Av detta ståndspunktstagande följer vidare att motionen 1974:1584
(vpk) avstyrks helt.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning
att riksdagen i anledning av motionen 1974:93,
yrkandet c, och med avslag på motionen 1974:1584 hos
Kungl. Maj:t hemställer om förslag till ändrad lagstiftning
enligt vad utskottet anfört,

b. av herr Claeson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Motionen
har” och slutar med ”avstyrker motionen” bort ha följande lydelse:

Den metod för att dämpa en oförtjänt markvärdestegring som
presumtionsregeln hänvisar till är som tidigare anförts en möjlig väg att
gå. En förutsättning för att denna metod att skilja mellan värdestegringarnas
orsaker skall få någon praktisk betydelse för framtiden är dock att
ingångsvärdet låses vid en fast tidpunkt. De utredningssvårigheter som
kan följa därav bör inte överdrivas. Redan enligt gällande ordning kan
utredning krävas om upp till 15 år gamla värden. En lagändring nu som
knyter ingångsvärdet till läget den 1 januari 1960 får förutsättas medföra
att tillgängligt utredningsmaterial tillvaratas av markägare m. fl. Bevisskyldigheten
för att en värdeökning uppkommit och för dess storlek
åvilar vid bifall till motionsyrkandet f. ö. fortfarande den exproprierande.
Med hänsyn emellertid till att en presumtionstidpunkt som sätts till den
1 januari 1960 kan ha återverkningar på fastighetskrediterna som även ur
den enskildes synpunkt i vissa fall kan bli inte godtagbara bör en
lagändring på denna punkt förenas med ändrade övergångsbestämmelser
även i övrigt. Motionen tillstyrks sålunda.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning
att riksdagen med avslag på motionen 1974:93, yrkandet
c, bifaller motionen 1974:1584,

3. beträffande förköpslagen av

a. herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”En
mycket” och på s. 11 slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande
lydelse:

Som närmare utvecklats i motionen är även förköpslagen ett uttryck
för strävanden att på doktrinära grunder skapa ett kommunalt mark -

CU 1974:6

monopol. Tendensen att vidga förköpslagens tillämpningsområde är djupt
oroande. Det som med hänsyn till allmänt omfattade rättsbegrepp nu
måste anses som mest väsentligt på markpolitikens område är att med
klara beslut skapa en distinkt boskillnad mellan samhällets och den
markägandes förfogande möjligheter. Utgångspunkten måste vara att
legalt skapade intressen skall kunna kräva ett legalt skydd och att
nödvändiga inskränkningar i enskilds rätt skall kunna göras endast efter
domstolsprövning i enlighet med före år 1971 gällande expropriationsregler.
Med hänsyn härtill bör förköpslagen med därtill knutna bestämmelser
helt upphävas.

Vid detta bedömande blir en närmare prövning av motionen
1974:1582, yrkandena 2 och 3, inte aktuell.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande förköpslagen (1967:868) att riksdagen i anledning
av motionen 1974:93, yrkandet a, och med avslag på
motionen 1974:1582, yrkandena 2 och 3, hos Kungl. Maj:t
hemställer om förslag omfattande ett upphävande av lagen.

b. av herr Claeson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Motionen
torde” och slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Vad i motionen anförts leder fram till ståndpunkten att en enkel
markprisprövning vid förköpsärenden är lämplig — vare sig prövningen
tekniskt knyts an till förköpslagen eller till expropriationslagen. Motionens
syfte bör därför tillgodoses så att riksdagen begär att den pågående
översynen av förköpslagen m. m. vidgas att avse även metoderna för
prisprövning då förköpslagens inlösenförutsättningar uppfyllts.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande förköpslagen att riksdagen i anledning av motionen
1974:1582, yrkandena 2 och 3, samt med avslag på
motionen 1974:93, yrkandet a, som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

av fru Olsson i Hölö (c), herrar Åkerfeldt (c), Mattsson i Skee (c), Olof
Johansson i Stockholm (c) och Strömberg i Botkyrka (fp), som anför:

Tom trättsexpropriation

Det i motionen 1974:93 (m) framställda yrkandet b berör frågan om
tomträttsexpropriation som expropriationsgrund. Ett bifall till motionsyrkandet
i denna del skulle medföra en förbättring av stadgandets
tekniska utformning men bibehålla institutet som sådant. Det bör därför
i detta sammanhang klargöras, att enligt vår mening denna självständiga
expropriationsgrund bör utgå ur lagstiftningen. Alla praktiska önskemål
om förvärv enligt principen om kommuns obetingade företrädesrätt till
viss mark kan och bör tillgodoses utan att upplåtelseformen aktualiseras.

CU 1974:6

Med hänsyn till att statsmakterna vid flera tillfällen anslutit sig till
meningen att valet av upplåtelseform bör ligga hos kommunerna är det
principiellt oriktigt att foga in formuleringar i annat syfte i en av riksdag
och Kungl. Maj:t antagen lag. Vidare är — även om en praktisk
tillämpning därav inte avsetts — möjligheten att enligt stadgandets
utformning lösa mark för annat än tätbebyggelseändamål ägnad att skapa
oklarhet. Vi anser sålunda fortfarande att avsedd tomträttsupplåtelse inte
skall utgöra en självständig expropriationsgrund och att bestämmelsen
därom bör vid lämpligt tillfälle utmönstras.

Presumtionsregeln

Någon befogad invändning torde inte kunna göras mot syftet att i
samverkan med den kommunala markpolitiken påverka markprisutvecklingen
genom att inte ersätta värdeökning som beror på förväntningar om
ändrad markanvändning. Den s. k. presumtionsregeln innebär till sin
lydelse att bevisbördan beträffande värdestegringens orsaker lagts på
markägaren. De erkända utredningssvårigheter som kan förenas med
försök att uppfylla en sådan bevisskyldighet har lett till utbredda
farhågor om att regeln inte blott skulle fylla sitt avsedda syfte utan också
medföra en inte avsedd rättsförlust för markägaren. Det bör därför
tillföras en regel om att kraven på bevisskyldighetens omfattning också i
denna del måste ställas enligt allmänna grunder. Sålunda måste hänsyn
tas till vem som har de största förutsättningarna att förebringa relevant
bevisning. Det bör också övervägas om särskild motsvarighet till den för
värdering av skada gällande regeln i 35 kap. 5 § rättegångsbalken bör
föras in beträffande orsaksbedömningarna och om i samband därmed
eller eljest det kan bli nödvändigt att återgå till de allmänna reglerna om
bevisskyldighet i expropriationsmål även för här aktuella fall.

CU 1974:6

Utdrag ur

Expropriationslag (1972:719)

2 kap. Expropriationsändamålen

Nuvarande lydelse

1 § Expropriation får ske för
att ge kommun möjlighet att förfoga
över mark som med hänsyn
till den framtida utvecklingen kräves
för tätbebyggelse eller därmed
sammanhängande anordning eller
för att annars i kommunens ägo
överföra mark för upplåtelse med
tomträtt.

Expropriation för ändamål som
anges i första stycket får avse
endast mark som är belägen inom
kommunens eget område eller
inom området för det kommunblock
som kommunen eller dess
huvuddel tillhör.

Inom tätbebyggt område får
expropriation ske endast om det
med skäl kan antagas att marken
inom överskådlig tid kommer att
beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd,
som är av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt,
eller om det till främjande av
planmässigt byggnadsskick eller av
annan därmed jämförlig orsak är
angeläget att kommunen får rådighet
över marken.

Med motsvarande tillämpning
av första—tredje styckena får expropriation
ske till förmån för
landstingskommun eller kommunalförbund,
som handhar sådan
angelägenhet som första stycket
avser att främja.

Bilaga

Förslag i mot. 1974:93

1 § Expropriation får ske för
att säkerställa att mark på skäliga
villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar eller för att eljest
i kommuns ägo överföra
mark, som icke är tätbebyggd, för
upplåtelse med tomträtt.

CU 1974:6

4 kap. Expropriationsersättning

3 § Vid bestämmande av löseskilling
skall sådan ökning av fastighetens
marknadsvärde av någon
betydelse som ägt rum under tiden
från dagen tio år före ansökningen
om expropriation, dock
högst femton år före talans väckande
vid domstol, räknas ägaren
till godo endast i den mån det blir
utrett, att den beror på annat än
förväntningar om ändring i markens
tillåtna användningssätt. Avser
expropriationen del av fastighet,
skall vad som sagts nu om
beräkning av marknadsvärde
tillämpas i fråga om värdet före
expropriationen. Värderingen
skall ske med hänsyn till fastighetens
skick när ersättningsfrågan
avgöres eller, om fastigheten dessförinnan
har tillträtts eller övergått
på den exproprierande enligt
6 kap. 10 §, när tillträdet eller
övergången skedde.

Har stadsplan eller byggnadsplan,
enligt vilken marken avsetts
för enskilt bebyggande, fastställts
före ansökningen om expropriation,
skall första stycket tillämpas
endast på värdestegring som inträffat
efter det att planen fastställdes.

Avser expropriationen bebyggd
fastighet som innehas i huvudsakligt
syfte att bereda bostad åt
ägaren och honom närstående, gäller
den begränsningen för tillämpningen
av första stycket att löseskillingen
ej i något fall får bestämmas
till lägre belopp än som
fordras för anskaffning av annan
likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att
värdestegringen utan att ha sam -

CU 1974:6

band med förväntningar om ändring
i markens tillåtna användningssätt
beror på inverkan av det
företag för vars genomförande expropriation
äger rum, gäller 2 §.

Övergångsbestäm melser

13. I fråga om grunderna för
bestämmande av expropriationsersättning
gäller äldre bestämmelser,
om talan vid domstol väckts före
ikraftträdandet. Bestämmelserna i
4 kap. 3 § gäller ej värdeökning
som inträffat före utgången av
juni 1971.