Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående riktlinjer för fastighetsregisterreformen (Betänkande 1973:CU7 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkanden 7—9 år 1973

CU 1973

7-9

Nr 7

Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående riktlinjer
för fastighetsregisterreformen.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1973:

957 av herr Svanström m. fl. (c, fp, m) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller att ändringar av ortnamn och förändring av
deras användning regelmässigt underställs riksantikvarieämbetets provning,

958 av herr Svanström m. fl. (c, s, fp, m, vpk) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en omprövning av fastighetsregisterreformen
i enlighet med i motionen framförda förslag, såvitt
motionen inte behandlas i utskottets betänkande CU 1973: 8.

Motionen 1973:908 om inrättande av två tjänster som extra antikvarier
vid riksantikvarieämbetet har hänvisats till kulturutskottet och
kommer att behandlas i dess kommande betänkande KrU 1973:12.

Utskottet

Utskottet har i sitt betänkande CU 1972:4 lämnat en redogörelse för
gällande ordning m. m. på området. I betänkandet har utskottet vidare
gjort bedömningar, som påverkat behandlingen av hithörande frågor.

Vid behandlingen av de nu föreliggande motionerna har utskottet
tillförts synpunkter av representanter för justitie- och civildepartementen,
lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet.

Den av statsmakterna år 1968 beslutade fastighetsregisterreformen
innebär bl. a. att kommun i regel skall vara registerområde. Inom det
äldre jordregistret för landsbygden upphör socknen sålunda att vara
registerområde. Fastighets registerbeteckning inom kommunen skall
anges med ett inom kommunen unikt traktnamn kombinerat med ett
blocknummer och ett enhetsnummer. Indelningen i trakter skall leda till
att traktnamnen skall vara lokaliserande och inte för långa och att
trakterna skall vara så stora att de lätt kan redovisas på karta.

De invändningar som — främst ur kulturhistorisk synpunkt — tidigare
rests mot reformen och nu även tas upp i motionen 1973:958 är i
huvudsak följande. Slopandet av jordregistersocknen som registerområde
innebär att denna på obruten tradition grundade och i social gemenskap i
sen tid levande indelning kommer att försvinna. Därmed uppges ett
egenvärde, värt att bevara, och skapas svårigheter för utnyttjande av arkiv

1 Riksdagen 1973. 19 sami. Nr 7-9

CU 1973:7

och register. Slopandet av socknen som registerområde medför i sin tur
att många tidigare bebyggelsenamn, som återfinns i flera socknar inom
kommunen, måste ändras för att registerbeteckningarna skall bli unika.

Den omprövning av fastighetsregisterreformen i fråga om grunderna
för fastighetsbeteckningarna som omfattas av hemställan i motionen
1973:958 begränsar sig enligt sammanfattningen i motionen i detta
hänseende till huvudfrågan om bibehållande av socken
som registerområde såväl i landsbygdskommuner som då
sockenområdet sammanlagts med ett tidigare stadsregisterområde. Utskottet
konstaterar i detta sammanhang att de namnändringar i fastighetsregistret
som föranleds av andra skäl nu inte berörs i något
motionsyrkande.

Den första huvudinvändningen gäller att socknen försvinner som
administrativt territoriellt område. Detta innebär att ett äldre, traditionsmättat
gemenskapsbegrepp också kommer att försvinna. Det innebär
däremot inte, som utskottet här nedan utvecklar, att sockennamnen på
samma sätt försvinner. Motionärerna anför bl. a. att sockenbegreppet
långt in i sen tid haft betydande sociala funktioner men synes närmast
åberopa vikten av att även i fastighetsregistret bevaras ett uttryck för
bebyggelsehistoriskt betingade förhållanden.

Enligt utskottets mening är vad motionärerna anfört självfallet värt
beaktande. Sett ur den vetenskapliga, kulturhistoriska forskningens
synpunkt kommer dock gällande sockenindelning att även i framtiden
kunna beläggas på samma sätt som i dag. Sett ur allmän synpunkt har
givetvis det bebyggelsehistoriska sockenbegreppet ett inte ringa traditionsvärde.
Begreppets sociala funktioner har dock på många håll starkt
avtagit på grund av bl. a. snabb tätortsutveckling och ett förändrat
kontaktmönster. På de flesta håll torde det anses som mest väsentligt att
traditionen får bäras genom en riktig användning av sockennamnet i
enkla eller sammansatta traktnamn.

Den andra huvudinvändningen gäller de namnändringar som direkt
eller indirekt betingas av att by- och kommunnamn är lika i flera socknar
och därför måste särskiljas inom kommunen som registerområde.
Motionärerna har utgått från en redovisning av de preliminära förslag som
inkommit från överlantmätarna. De har dock noterat, att lantmäteristyrelsens
beslut respektive för allmänheten utställda förslag inte har samma
genomgripande karaktär.

Civilutskottet har inte anledning frångå den ståndpunkt som tredje
lagutskottet (3 LU 1968:5) tidigare intagit, nämligen att alla möjligheter
bör tillvaratas för att bevara de gamla gårds- och sockennamnen. Vid
behandlingen i civilutskottet år 1972 (CU 1972:4) noterades bl. a. att i
fastighetsregistret antecknas även församling och kyrkobokföringsdistrikt.
Eftersom på landsbygden indelningen i socknar ofta sammanfaller
med församlingsindelningen bevaras i många fall sockennamnen nu också
utanför registerbeteckningens ram. Utskottet noterade vidare att möjlighet
fanns att inom riktlinjernas ram tillgodose bevarandesyftet genom att

CU 1973:7

i fastighetsregistret vid sidan av registerbeteckningen anteckna särskilt
namn på fastighet. Det anfördes i betänkandet att namntraditionens
bevarande inte endast — och kanske inte ens huvudsakligen — var
beroende av fastighetsregistret. Den faktiska användningen av ett
ortnamn beror i allt väsentligt på behovet av att därmed lokalisera en
plats och på i vilka andra levande namnsammansättningar det kommit att
ingå. Namnredovisningen på den ekonomiska kartan är i sin tur beroende
av att namnet används i orten som lokaliserande. Det torde vara möjligt
att låta socknar utgöra trakter med socknens namn och i andra fall
använda gällande traktnamn i förening med sockennamnet.

Lantmäteristyrelsen som beslutsmyndighet samarbetar i dessa frågor
med bl. a. riksantikvarieämbetet och ortnamnsarkivet i Uppsala. Riksantikvarieämbetets
medverkan har efter uttalanden i betänkandet CU
1972:4 utvecklat sig till en fortlöpande kulturhistorisk granskning av
föreliggande förslag till traktnamn och traktindelning. Ämbetet har för
att belysa bl. a. skillnaderna mellan överlantmätarnas förslag och de
förslag som slutligen lämnats lantmäteristyrelsen gett följande uppgifter
— utan anspråk på fullständig exakthet — från Uppsala län.

Kommunblock	Antal socknar	Överlant- mätarna Antal trakt- namn		Riksantikvarieämbetet
Antal trakt- namn	Därav dubbel- namn	Ökning av traktnamn i%	Särskilt namn
Enköping	35	237	503	73	112	166
Håbo	5	16	47	0	193	43
Uppsala	38	262	689	128	163	285
Tierp	8	205	279	6	36	74
Östhammar	12	165	239	8	45	40
Älvkarleby	1	17	27	0	59	6
Summa	99	902	1 784	215	97,7	614

Lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet och ortnamnsarkivet i
Uppsala har genom inbördes samverkan skapat förutsättningar för att
bevaka de kulturhistoriska intressena enligt riksdagens intentioner.
Behovet av ytterligare åtgärder får sålunda inte bedömas mot bakgrund
endast av i motionen 1973:958 redovisade uppgifter om tidigare
preliminära förslag.

Genom utformningen av den nämnda motionen riktas intresset särskilt
mot de namn som måste ändras för att bli unika inom en kommun.
Riksantikvarieämbetet har ansett att den lämpligaste metoden är att
kombinera dessa namn med sockennamn. Som framgår av den ovan
återgivna tabellen har sådana skäl varit framträdande t. ex. i Uppsala
kommun.

Lantmäteristyrelsen har bl. a. påpekat möjligheten att ge enbart
sockennamnet åt fastigheter med namn som Prästbolet, Kyrkbyn o. d.

Utskottet har vid sin bedömning i detta sammanhang inte kunnat

CU 1973:7

finna att några principiellt nya argument anförts för att socknen skall
behållas som registerområde. Snarare torde vissa av argumenten för detta
ha förlorat i tyngd genom den av motionärerna i huvudsak obeaktade
praxis i namnfrågorna som nu kan skönjas. Denna praxis innebär bl. a. att
kulturhistoriskt intressanta by- och kommunnamn kan bevaras i sammansättning
med ett sockennamn. Inte heller har vad ytterligare anförts om
den kulturhistoriska vetenskapens behov såvitt avser namnfrågorna
föranlett ett ändrat bedömande. Samtliga gällande fastighetsnamn redovisas.
Den nuvarande by- och gårdsindelningen redovisas på den ekonomiska
kartan. Även om sålunda utskottet kan — som tidigare — ansluta
sig till syftet att främja de kulturhistoriska intressena leder bedömningen
dock inte till en tillstyrkan av motionsförslaget.

Den i motionen 1973:958 förordade omprövningen anges även böra
syfta till att vidga allmänhetens medverkan, genom att
intresserade kan få större möjligheter att ge sin mening till känna på ett
tidigt planeringsstadium. Motionärerna anför att det är angeläget att
berörda personer får möjlighet att medverka vid det preliminära
förslagets upprättande.

Allmänhetens medverkan påkallas genom att lantmäteristyrelsens
förslag utställs för allmänheten, som dessförinnan genom tidningar eller
andra organ bör ha fått information om arbetet och hur förslagen
kommer att vidare beredas. Berörda fastighetsägare skall genom kungörelser
i tidning eller på annat lämpligt sätt beredas tillfälle att ta del av
förslagen. Kommunerna medverkar i många fall genom underhandskontakter
före utställandet. Sedan förslagen utställts skall de föreläggas
kommunernas fullmäktige eller samarbetsnämnd för yttrande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att allmänhetens möjlighet
till medverkan är väsentlig i även dessa sammanhang. Utskottet har dock
inte övertygats om att utställandet av mer eller mindre preliminära
förslag skulle tjäna det avsedda syftet och kan därför inte biträda
förslaget.

Slutligen föreslås i motionen 1973:957 att förslag om ändringar av
ortnamn m. m. regelmässigt underställs riksantikvarieämbetets
prövning.

Förslaget torde syfta till att säkra riksantikvarieämbetets fortsatta
medverkan i beteckningsreformen efter i stort sett de grunder som
överenskommits mellan ämbetet och lantmäteristyrelsen. Denna medverkan
motsvaras emellertid inte av ett formellt uppdrag. Enligt
styrelsens uppgifter har det visat sig föreligga risk för att ämbetets
knappa resurser lägger hinder i vägen för reformens genomförande i en
takt som är anpassad för fastighetsregisterreformen i övrigt. Med hänsyn
till vad ovan anförts om värdet av en fortlöpande kulturhistorisk
granskning bör enligt civilutskottets mening skapas formella och reella
förutsättningar för att beteckningsreformen kan genomföras på önskat
sätt. Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

CU 1973:7

Utskottet hemställer

1. beträffande socken som registerområde att riksdagen avslår
motionen 1973:958 i motsvarande del,

2. beträffande allmänhetens medverkan i beteckningsreformen
att riksdagen avslår motionen 1973:958 i motsvarande del,

3. beträffande riksantikvarieämbetets medverkan i beteckningsreformen
att riksdagen i anledning av motionen 1973:957
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 6 mars 1973

På civilutskottets vägnar

ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Almgren (s), Tobé (fp), Kristiansson i
Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s),
Lindkvist (s), Henrikson (s), fru Olsson i Hölö (c), herrar Claeson (vpk),
Jadestig (s), Åkerfeldt (c), Franzén (s), Annerås (fp) och Adolfsson (m).

Särskilt yttrande

av herr Åkerfeldt (c):

För att ytterligare utöver vad utskottet anfört tillgodose de väsentliga
intressen som förespråkats i motionen bör, enligt min mening, övervägas
att ställa upp en generell huvudregel för de fall där samma by- och
hemmansnamn förekommer i flera socknar inom en kommun. 1 dessa fall
bör namnet, om inte alldeles särskilda språkliga hinder möter, konstrueras
som ett dubbelnamn, på lämpligt sätt sammansatt av sockennamnet
och by- eller hemmansnamnet. Härmed skulle ges en garanti för att
namnskicket såväl bevarar kulturhistorisk tradition som fyller en lokaliserande
uppgift. Om en sådan huvudregel införs ges därmed också en
garanti för att en väsentlig intressetyp alltid tillgodoses trots att talan inte
får föras mot lantmäteristyrelsens beslut och trots att praktiska hänsyn
inte alltid medger en så god kontakt med allmänheten i dessa frågor som i
och för sig är önskvärd.