Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående fysisk riksplanering, regionplan för Stockholm och rehabilitering av vissa bostadsområden (Betänkande 1972:CU15 Civilutskottet)

CU 1972:15

Nr 15

Civilutskottets betänkande i anledning av motioner angående fysisk
riksplanering, regionplan för Stockholm och rehabilitering av vissa
bostadsområden

Motionerna

Utskottet har behandlat motionerna 1972:

612 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari med hänvisning till
motiveringen i motionen 1972:596 föreslås

1. att riksdagen uttalar sig för att skissen till fysisk riksplan omarbetas
med utgångspunkt i de nya regionpolitiska målen och i miljöpolitiskt och
ekologiskt tillfredsställande grundlinjer,

2. att storstadsregionernas — främst Storstockholms — tillväxt
stoppas,

1424 av fröken Eliasson m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att
Regionplan 70 för Storstockholmsregionen ej må fastställas av Kungl.
Majit utan riksdagens hörande,

2. att riksdagen uttalar sig för en sådan dämpning av tillväxten inom
Storstockholmsregionen att den maximala planeringsnivån ryms inom en
oförändrad andel av landets befolkning,

1450 av herrar Svensson i Malmö (vpk) och Hermansson (vpk) vari
hemställs att riksdagen ger Kungl. Majit i uppdrag att tillsätta en särskild
arbetsgrupp som inom inrikes- och socialdepartementen får utarbeta ett
socialt och miljömässigt rehabiliteringsprogram för de nya bostadsområden
där behov av sådant rehabiliteringsarbete föreligger.

Utskottet

Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat sig för en dämpning av
tillväxten av storstadsområdena och inom regionalpolitikens ram angett
vissa konkreta riktlinjer för länsplaneringen. På skilda områden har även
konkreta beslut fattats om medlen för att nå dessa mål.

Enligt utskottets mening får det allmänna syftet med motionerna
1972:612 och 1424 i denna del anses stå i överensstämmelse med
riksdagens tidigare gjorda uttalanden. De konkreta förslag som framförs
utgår dock från mer specifika överväganden.

Förslaget i motionen 1972:612 synes syfta till att absoluta hinder
skulle skapas för en tillväxt av storstadsområdena. Enligt vad i motionen
anförts skulle den angivna målsättningen utgöra ett led i en helt ny
regionalpolitik, vari ingick åtgärder som delvis inte kan inrymmas i

CU 1972:15

rådande ekonomiska system. Enligt utskottets mening bör riktpunkterna
för åtgärder som syftar till bättre regional balans och ändringar i
samhällsbyggnadslinjerna anges i hittills använda termer.

Utskottet har inte heller funnit anledning uttala sig för en omarbetning
av skissen till fysisk riksplan. Remissbehandlingen därav torde lämna
tillfälle att framföra avvikande meningar även om skissens utgångspunkter.

Det i motionen 1972:1424 föreslagna uttalandet för en oförändrad
befolkningsandel i Storstockholmsregionen synes i mycket utgå från
uppfattningen att en sänkning av planeringsberedskapen på den fysiska
planeringens område skulle vara ett medel att nå det avsedda målet.
Utskottet har i annat sammanhang (CU 1972:9) avvisat tanken på att
sänka bostadsbyggandets regionala ramar så att de inte motsvarade
bostad sbyggnad sbehovet — ett behov som i sin tur beräknas med hänsyn
till bl. a. samhällets regionalpolitiska målsättningar och de konkreta
uttryck de får inom länsplaneringen. En helt annan sak är det obestridda
förhållandet att den fysiska planeringen måste stå i samklang med den
regionalpolitiska och även den ekonomiska planeringen. Exakta befolkningsramar
kan inte ges bindande innebörd utan bör vara ett uttryck för
väl samordnade planeringsöverväganden och sålunda inte axiomatiska
utgångspunkter för dessa. Motionen avstyrks i denna del.

Vad i motionen 1972:1424 föreslås om att Regionplan 1970 för
Stockholmstrakten inte skulle få fastställas av Kungl. Majit utan
riksdagens hörande riktar uppmärksamheten på de samordningsproblem
som uppstår då åtgärder inom det kommunala planmonopolets ram får
effekter för även andra än den egna regionens invånare. Det är då
naturligt att sådana konflikter får lösas i samspel mellan den statliga och
kommunala planeringen. Frågor av denna art kommer att föreläggas
innevarande års riksdag. Då det framställda yrkandet emellertid för att få
avsedd effekt torde förutsätta ändringar i byggnadslagstiftningen, varom
förslag nu inte föreligger, avstyrker utskottet detsamma.

Vad slutligen angår i motionen 1972:1450 föreslagen statlig arbetsgrupp
med uppgift att föreslå ändringar i uppbyggnaden av vissa
bostadsområden har utskottet funnit att de frågor som avses bör och kan
lösas inom den kommunala planeringen. Motionen avstyrks.

Utskottet hemställer

1. beträffande storstadsregionernas tillväxt och skiss till fysisk
riksplan att riksdagen avslår motionen 1972:612,

2. beträffande Storstockholmsregionens tillväxt och fastställelse
av regionplan att riksdagen avslår motionen 1972:1424,

CU 1972:15

3. beträffande arbetsgrupp för åtgärder i nya bostadsområden
att riksdagen avslår motionen 1972:1450.

Stockholm den 6 april 1972
På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i
Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s),
Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson (s),
Jadestig (s), Karlsson i Mariefred (c), Strömberg (fp), Adolfsson (m) och
Werner i Tyresö (vpk).

Reservationer

1. beträffande storstadsregionernas tillväxt och skiss till fysisk riksplan
av herr Werner i Tyresö (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Förslaget
i” och på s. 11 slutar med med ”skissens utgångspunkter” bort ha
följande lydelse:

”1 motionen 1972:612 krävs en omarbetning av skissen till fysisk
riksplan enligt nya principer. Utskottet finner i likhet med motionärerna
denna begäran motiverad. Formellt har riksplaneskissen utgetts för och
presenterats som ett program för disposition av vissa delar av landets
mark- och vattenresurser med syfte att avväga mot varandra stridande
anspråk på sådana resurser. Mot riksplaneskissens utformning kan två
huvudanmärkningar riktas.

För det första innebär redan planskissens formella målsättning att
Kungl. Maj:t avvisar såväl de biologisk-naturvetenskapliga kravens som de
folkliga intressenas primat gentemot kapitalet. ’Awägnings’principen
innebär i själva verket att man generellt kompromissar även där de
folkliga intressena och de biologiska kraven i och för sig icke tillåter
kompromisser.

För det andra har tillämpningen av ’avvägnings’principen i realiteten
getts en sådan utformning att 'avvägningen’ inte ens resulterat i reella
kompromisser. Till grund för skissen har legat dels den i sina grunddrag
redan färdiga statliga regionalplaneringen rörande näringsliv och befolkning,
dels kapitalets direkta önskemål och krav rörande mark- och
vattenanspråk de närmast kommande årtiondena. Detta betyder i
praktiken att skissen redan i grunden tagit ställning för den ekonomiskstrukturella
och befolkningsmässiga utveckling, som drivs och önskas av
storkapitalet. Folkliga intressen, kommunernas krav och ekologiska
principer kommer in i 'avvägningen' endast i den mån de icke strider
mot kapitalets intressen. Riksplaneskissen har alltså icke utgått från de

CU 1972:15

intressen som ur demokratisk synpunkt borde getts ett självklart primat
gentemot storkapitalet. Den har dessutom icke uppfyllt vad den formellt
proklamerat i ’awägnings’resonemanget. 'Avvägningen’ sker överallt på
den generella basen, att storkapitalets intentioner får bestämma ramen
för den fysiska, liksom tidigare för den ekonomisk-demografiska planeringen.
Över huvud torde varje awägningsdiskussion vara av ringa värde,
när de avgörande avvägningarna rörande den geografiska fördelningen av
produktionsresurserna icke kan och får tas i sammanhang med planeringens
fysiska sida.”

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. beträffande storstadsregionernas tillväxt och skiss till fysisk
riksplan att riksdagen med bifall till motionen 1972:612 som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

2. beträffande arbetsgrupp för åtgärder i nya bostadsområden av herr
Werner i Tyresö (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Vad
slutligen” och slutar med "Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:
"Frågan om den s. k. nya slummen, bostadssegregationen och den
sociala problematiken i nya förstadsområden har de senaste åren fått
nationell räckvidd. Frågan tränger sig på i alla större städer. Bostadsområden
som präglas av de nämnda problemen blir allt fler. Trots att skarp
kritik i den offentliga debatten riktats mot planpolitiska missgrepp och
förbiseenden när det gäller konkreta bostadsprojekt, har samma typ av
missgrepp återkommit i nyare projekt, ibland t. o. m. i gravare form.
Detta tyder klart på att orsakerna bakom problemen väsentligen är att
söka i själva grundprinciperna för byggnads- och planpolitiken, i den
kommunala planeringsmetodiken och i den samhälleliga makt- och
klasstrukturen. Detta, liksom frågans allmänna ekonomiska och sociala
dimensioner, gör att den måste tas upp på ett nationellt politiskt plan.
Desto nödvändigare är detta som problemen i den s. k. nyslummen
ensidigt drabbar de redan drabbade och diskriminerade i den sociala
hierarkin och har verkningar som sträcker sig långt fram i tiden. Mot
denna bakgrund finner utskottet det angeläget att åtgärder av det slag
som skisseras i motion 1450 snarast kommer till stånd.”

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. beträffande arbetsgrupp för åtgärder i nya bostadsområden
att riksdagen bifaller motionen 1972:1450.”

Särskilt yttrande

beträffande Storstockholmsregionens tillväxt och fastställelse av regionplan
av herrar Grebäck (c), Andersson i Knäred (c) och Karlsson i
Mariefred (c) som anför:

"Utskottet har inte ansett att riksdagen nu skall ta initiativ i anledning
av yrkanden om att all planering för Storstockholmsregionen skulle ske

CU 1972:15

för invånartal som motsvarar oförändrad andel av landets befolkning
samt att riksdagen skulle höras före fastställelseprövning av Regionplan
1970 för Stockholmstrakten. Avstyrkandet har i det förra fallet grundats
på att målsättningarna i fråga om befolkningsfördelningen för alla län bör
utgå från den regionala planeringen och fa uttryck i statsmakternas beslut
angående en sammanjämkning av de skilda målsättningarna. Statsmakternas
beslut härvidlag skall enligt vår mening innefatta en befolkningsmässig
målsättning, som skall syfta till ett decentraliserat samhälle. Det
erfordras en befolkningsmässig målsättning som utgår från att varje
region i landet skall ha ett med hänsyn till sociala krav, miljö och
naturresurser lämpligt befolkningsunderlag och erforderliga arbetstillfällen.
För varje region skall finnas en befolkningsmässig målsättning. För
Storstockholmsområdet anser vi det rimligt att ha en befolkningsram som
innebär maximalt en oförändrad andel av landets befolkning. Denna kan
med hänsyn till prognoserna för hela landet beräknas uppgå till ca
1 650 000 invånare år 1985. Detta tal ligger 300 000 under regionplaneförslagets
tal och 200 000 under länsstyrelsens prognos för regionen år
1985.

En effektiv dämpning av expansionen i Storstockholm är en förutsättning
för att regionens invånare skall kunna få goda miljöförhållanden i
olika avseenden och för att en positiv befolkningsutveckling i landet i
övrigt skall kunna ske. Verksamma medel som anvisats av centerpartiet i
annat sammanhang måste sättas in för att åstadkomma denna dämpning.

Enligt vår uppfattning bör den fysiska planeringen och sålunda även
den kommunala regionplaneringen självklart inriktas på en nivå som
ansluter sig till de befolkningsramar som i enlighet med regionalpolitiska
mål anges av statsmakterna. Denna nivå bör för Storstockholm således i
enlighet med vad vi ovan anfört vara maximalt en oförändrad andel av
landets befolkning. Detta är helt i överensstämmelse med den inriktning
som centern har i regionplanearbetet i Storstockholmsregionen. I detta
sammanhang har centerpartiet kraftigt hävdat de bedömningar som ligger
till grund för och som återges i motionen 1972:1424. Riksdagen torde
senare i år få tillfälle att ta ställning till de regionala målsättningarna i
samband med att länsplaneringens resultat sammanfattas och presenteras.
Det är av största vikt att decentraliseringsmålsättningarna hävdas i dessa
sammanhang i såväl regionala som centrala avgöranden. Kan önskade
beslut därvid uppnås och godtagbara, effektiva medel ställas till förfogande
för att underlätta sådana intentioners genomförande bör det därefter
framstå som en självklarhet att övrig planering, inklusive den fysiska, har
att rätta sig därefter. Det borde vara lika självklart att det förhållandet att
regionplanearbetet initierats vid en tidpunkt då länsplaneringen inte
funnit sin form inte får innebära att tekniska skäl skall åberopas för att
bibehålla en högre planeringsnivå än som är önskvärd ur rikssynpunkt.
Det får också förutsättas att Kungl. Maj:t i sin fastställelseprövning av
regionplaner har att kontrollera att planeringsnivån inte överskrids och
sålunda inte fastställa en regionplan som inte i övrigt kan beräknas bli
fullföljd genom investeringar.”