Civilutskottets betänkande i anledning av motion om inrättande av ett planerings- och bostadsdepartement (Betänkande 1972:CU18 Civilutskottet)

CU 1972:18

Nr 18

Civilutskottets betänkande i anledning av motion om inrättande av ett
planerings- och bostadsdepartement

Motionen

I motionen 1972:1430 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs — såvitt här
är i fråga — att förslag bör framläggas om inrättandet av ett planeringsoch
bostadsdepartement på sätt som anförs i motionen.

Gällande ordning m. m.

Enligt regeringsformen § 5 bestäms antalet statsdepartement genom
en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag, medan departementens
benämningar och fördelningen av ärendena departementen
emellan bestäms av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen
kungjord stadga (1963:214, omtryckt efter ändringar 1971:493).

Grundlagberedningen föreslår (SOU 1972:15) att hittillsvarande princip
skall fortfara att gälla och att regeringen skall fördela ärenden mellan
departementen.

Riksdagens revisorer har i februari 1972 hemställt att Kungl. Maj.t
måtte närmare överväga vissa frågor i syfte att nå fram till en organisation
för statens insatser inom samhällsplaneringen, vilken svarar mot det
alltmer framträdande behovet av en effektiv samordning av de många
åtgärder som krävs för att möta hotet mot vår livsmiljö och för att skapa
gemensamma yttre förutsättningar för den fortsatta samhällsutvecklingen.
I remissyttranden över en granskningspromemoria som legat till
grund för remissernas framställning har framhävts behovet av en
omprövning av departementsindelningen. Av de tretton remissinstanser
som gett sin mening till känna i frågan har elva mer eller mindre klart
förordat en departementsreform. Revisorernas framställning fogas som
bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Med hänsyn till gällande ordning skall riksdagen inte fatta beslut i
fråga om fördelningen av ärenden statsdepartementen emellan. Motionsyrkandet,
som syftar till att bostadsärenden överförs från inrikesdepartementet
till civildepartementet avstyrks därför utan prövning av dess
sakliga grund.

Riksdagens uppfattning i fråga om det bakomliggande allmänna
samordningsintresset har fått uttryck i bl. a. riksdagsstadgans regler om
utskottsorganisationen.

CU 1972:18

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:1430 ivad avser inrättandet
av ett planerings- och bostadsdepartement.

Stockholm den 6 april 1972
På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i
Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s),
Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson (s),
Jadestig (s), Strömberg (fp), Åkerfeldt (c), Adolfsson (m) och Werner i
Tyresö (vpk).

CU 1972:18 22

Bilaga

RIKSDAGENS 24.2.1972

REVISORER

Till Konungen

Frågan om den fortsatta samhällsutbyggnaden i vårt land och den
därmed nära sammanhängande frågan om dispositionen av landets
naturtillgångar utgör ett av dagens mest brännande problem. Orsakerna
härtill är flera. Genom den ständigt fortskridande industrialiseringen och
urbaniseringen har skapats ett nytt näringsgeografiskt mönster, som
samtidigt har lett till ett sönderbrytande av traditionella boendeformer
och tillkomsten av en i princip ny typ av orter, kännetecknade av en
stark bebyggelsekoncentration och en rikt differentierad arbetsmarknad.
De omställningssvårigheter som vållats av denna process har framhävts på
ett speciellt sätt genom den regionala obalans som blivit en följd av de
areella näringarnas tillbakagång och glesbygdernas uttunning. Den ökade
fritiden och den större rörligheten bland befolkningen har likaledes
medfört krav på en ändamålsenlig avvägning mellan olika intressen, varvid
inte minst de regionala aspekterna trätt i förgrunden. De faror av olika
slag som den moderna tekniken utsätter vår livsmiljö för har slutligen gett
de nu antydda spörsmålen en ny och vidare dimension, både till rum och
tid. De beslut som måste fattas på förevarande område berör således inte
bara en enstaka ort eller landsända utan är av riksomfattande karaktär.
Deras följder sträcker sig därjämte långt in i framtiden.

Alla dessa omständigheter har medverkat till att det i dag föreligger ett
mycket påtagligt behov av en aktiv samhällsplanering, så utformad att
den ger riktlinjer för en samlad lösning av de många delproblem som har
visat sig vara förknippade med den pågående omdaningsprocessen och
därmed skapar förutsättningar för en styrning av utvecklingen mot i
förväg uppställda mål.

Samhällsplaneringen har sedan länge framstått som en i första hand
kommunal angelägenhet. Detta får anses vara naturligt med tanke på att
samhällsbildningsprocessen framför allt har varit bunden till den rent
fysiska dispositionen av mark för olika lokala ändamål. Genom att
problemen fått den ändrade karaktär som berörts i det föregående har
emellertid staten i växande omfattning kommit att ta del i denna
verksamhet, inte bara som lagstiftare utan också som administrativ
huvudman för olika åtgärder av praktisk natur. Det finns grundad
anledning att tro att det ansvar som staten därigenom har tagit på sig
kommer att bli ännu större i fortsättningen. Samtidigt kan konstateras
att antalet centrala statsorgan som på olika sätt medverkar i arbetet med
samhällsplaneringen är förhållandevis stort, vilket gör frågan om samordningen
av de statliga insatserna alltmer aktuell.

CU 1972:18

Riksdagens revisorer har funnit det vara av intresse att låta närmare
granska hithörande förhållanden genom en särskild undersökning. Syftet
därmed har varit att få utrönt om fördelar kan vara att vinna genom att
alla organisationsenheter som på ämbetsverksnivå sysslar med samhällsplanering
hänförs till ett och samma departement. Resultatet av den
sålunda beslutade undersökningen har redovisats i en granskningspromemoria,
som för yttrande har tillställts 20 olika remissinstanser.
Granskningspromemorian, en förteckning över remissinstanserna samt av
dessa instanser avgivna yttranden är som bilagor fogade vid denna
skrivelse. (Här ej medtagna).

Vid undersökningen har gjorts en systematisk genomgång av de
centrala statliga myndigheter som handlägger frågor med anknytning till
den allmänna samhällsplaneringen. Myndigheterna har därvid delats in i
två huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar myndigheter med sådana
arbetsuppgifter, att deras verksamhet antingen helt eller genom någon
klart avgränsad organisationsenhet faller inom samhällsplaneringens
område, medan till den andra gruppen har förts myndigheter som i
växlande omfattning och i skilda former medverkar i planeringen vid
sidan av den egentliga ämbetsutövningen. Promemorian räknar med ett
tiotal myndigheter av vartdera slaget.

Av den redogörelse som lämnas i granskningspromemorian framgår
vidare, att något enhetligt departementalt huvudmannaskap inte föreligger
på hithörande område. Även de myndigheter som sysslar enbart
med frågor om samhällsplanering i vid mening lyder under olika
departement. I en del fall tar dessutom vederbörande departement direkt
befattning med det grundläggande planeringsarbetet. I promemorian har
härutinnan erinrats om att en särskild arbetsgrupp för regional utvecklingsplan
ering är verksam inom inrikesdepartementet, samtidigt som en
annan arbetsgrupp har knutits till civildepartementet för att utforma
metoder för en översiktlig fysisk riksplanering och en speciell miljövårdsberedning
har inrättats inom jordbruksdepartementet.

1 granskningspromemorian hävdas den uppfattningen, att administrationen
av statens insatser på samhällsplaneringens område behöver
samordnas i långt högre grad än nu är fallet. Kritiken mot rådande
organisation grundas framför allt på det förhållandet, ingående belyst i
promemorian, att mellan samhällsplaneringens olika grenar föreligger ett
mycket starkt funktionellt och sakligt samband. För att planeringen skall
bli effektiv och tjäna det avsedda syftet fordras därför en helhetssyn på
problemen, vilken beaktar de inbördes sammanhangen och konsekvenserna
för angränsande förvaltningsavsnitt. Bristen på samordning av de
statliga insatserna kan emellertid enligt promemorian få till följd, att
planeringsfrågorna löses isolerade från varandra.

Det övervägande antalet remissinstanser har gett uttryck åt den
åsikten, att betydande nackdelar är förbundna med nuvarande system,
samtidigt som de vitsordat behovet av en bättre samordning av
planarbetet och de däri på olika nivåer deltagande enheterna. Bland de
myndigheter som har uttalat sig i denna riktning återfinns centralnämn -

CU 1972:18

den för fastighetsdata, statens vägverk, statskontoret, skolöverstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen och
statens planverk. Av särskilt intresse att notera är att flera av de
tillfrågade länsstyrelserna hänvisar till sina egna erfarenheter av de vådor
som bristen på samordning har medfört.

När det gäller sättet att komma till rätta med svagheterna i det
organisationsmönster som kännetecknar de statliga insatserna inom
samhällsplaneringen är samstämmigheten bland de hörda myndigheterna
inte lika stor. I granskningspromemorian har närmast förordats en
lösning, innebärande bildandet av en genom sammanslagning av vissa
ämbetsverk eller delar av ämbetsverk mera allsidigt sammansatt planmyndighet,
samtidigt som behovet av en koncentration även av den
departementala handläggningen av planeringsfrågorna betonats. 1 enlighet
med dessa tankegångar har en särskild utredning om planväsendets
organisation och departementala ställning ansetts vara påkallad. Bara fem
remissinstanser ger detta förslag sitt oreserverade stöd, medan tio intar en
avvisande hållning. Fem myndigheter redovisar inte någon bestämd
mening i frågan.

Att det nyssnämnda förslaget inte har vunnit större anslutning kan
synas överraskande med hänsyn till den uppfattning om önskvärdheten
av en bättre samordning inom den samhällsplanerande verksamheten som
kommit till uttryck i det stora flertalet remissyttranden. Denna motsättning
är dock bara skenbar. En närmare analys av själva grundsynen i de
avgivna yttrandena ger sålunda vid handen, att endast fem remissinstanser
— nämligen socialstyrelsen, kammarkollegiet, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och rikets allmänna kartverk - kan sägas vara i princip
negativa till tanken på en förändring av rådande organisatoriska förhållanden.
Med undantag av statistiska centralbyrån, som inte tar någon direkt
ställning, anser övriga femton remissinstanser reformer påkallade, om ock
i annan ordning än den som förutsatts i granskningspromemorian.

Vad som på denna punkt skiljer promemorian från de i sak positiva
remissyttrandena är att de senare starkare framhäver behovet av en
omprövning av departementsindelningen, medan lämpligheten av ett
organisatoriskt samgående mellan nu självständiga ämbetsverk sätts i
fråga, även om tanken på vissa jämkningar i ansvarsområden och
arbetsuppgifter inte utesluts. Statens vägverk uttalar sålunda, för att
nämna ett enda exempel, att samordningen på departemental nivå av
samhällsplaneringsfrågoma framstår som mera betydelsefull i nuläget än
genomgripande organisatoriska förändringar på ämbetsverksnivå. Av de
tretton remissinstanser som gett sin mening till känna i detta spörsmål
har inte mindre än elva mer eller mindre klart förordat en departementsreform.
Värt att notera i sammanhanget är att statens planverk säger sig
ha gjort den erfarenheten, att de hittillsvarande strävandena att med hjälp
av departementala beredningar försöka åstadkomma bättre samordning
av planärendenas handläggning inom Kungl. Maj:ts kansli har visat sig
vara otillräckliga. Planverket har vidare framhållit, att även på det
departementala planet torde gälla vad chefen för civildepartementet vid

CU 1972:18

anmälan av propositionen 1970:103 har uttalat i fråga om samordningen
på regional nivå, nämligen att enbart ett vidgat samrådsförfarande inte
ger tillräckliga garantier för att de för samhällsplaneringen avgörande
besluten blir samstämda.

Revisorerna är för sin del av den uppfattningen, att de sålunda
avhandlade frågorna är av den räckvidd och betydelse, att de snarast bör
bli föremål för närmare övervägande. Därvid bör prövas olika vägar i syfte
att nå fram till en organisation för statens insatser på förevarande
område, vilken svarar mot det alltmer framträdande behovet av en
effektiv samordning av de många åtgärder som krävs för att möta hotet
mot vår livsmiljö och för att skapa gynnsamma yttre förutsättningar för
den fortsatta samhällsutvecklingen. Uppbyggnaden av det administrativa
system som i dag utgör den organisatoriska grunden för nyssnämnda
insatser är till stor del historiskt betingad och har inte i alla avseenden
kunnat anpassas efter de nya behov som vuxit fram efter hand. Detta är i
och för sig föga förvånande, särskilt med tanke på snabbheten i de
förändringar som inträtt.

En prövning av förevarande organisationsspörsmål aktualiserar en rad
inbördes sammanhängande delproblem. Hit hör i första hand frågan om
fördelningen mellan departementen av de ärenden som kan hänföras till
samhällsplaneringen i vid mening. Av speciellt intresse därvidlag är
förhållandet mellan yttre miljövård och fysisk riksplanering liksom
mellan fysisk och ekonomisk planering samt de konsekvenser som
sambandet mellan dessa olika former för övergripande planering kan få
för den departementala organisationen. Även om en ändrad organisation
skulle komma till stånd, innebärande en större koncentration av nu
avsedda ärenden till ett och samma departement, torde dock åtskilliga
myndigheter med arbetsuppgifter som berör samhällsplaneringen komma
att kvarstå inom respektive fackdepartements ämbetsområden. Frågan
om hur dessa myndigheter i sin sektoriella planering skall bringas att följa
den allmänna samhällsplaneringens principer tarvar därför särskild uppmärksamhet.
Om jämkningar kan vara påkallade också i de hithörande
ämbetsverkens organisation synes likaledes böra undersökas. De principer
som bör tillämpas vid fördelningen av ansvar och arbetsuppgifter på
förevarande område mellan departement, ämbetsverk och länsstyrelser
torde slutligen behöva klarläggas.

Revisorerna får hemställa att Kungl. Maj:t måtte närmare överväga nu
berörda spörsmål.

Med undersåtlig vördnad

På riksdagens revisorers vägnar:

NANCY ERIKSSON

Per Dahlberg

PPÄ