Civilutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:109 med förslag till expropriationslag m. m. jämte motioner (Betänkande 1972:CU34 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 34 år 1972

CU 1972:34

Nr 34

Civilutskottets betänkande i anledning av Kungl. Majrts proposition
1972:109 med förslag till expropriationslag m. m. jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972:109 under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden för den 11 augusti
1972 och den 29 september 1972 samt av lagrådets protokoll den 28
september 1972 föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
och i bilaga 1 härtill intagna förslag till

1) expropriationslag,

2) lag om ändring i jordabalken,

3) lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar,

4) lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

5) lag om upphävande av lagen (1947:290) om tvångsinlösen av
vanhävdad jordbruksegendom,

6) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

7) lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

8) lag om ändring i rennäringslagen (1971:437).

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1972:

1761 av herr Karl Bengtsson i Varberg m. fl. (fp, c, m) vari hemställs

att riksdagen för sin del antar det vid propositionen fogade förslaget
till expropriationslag med följande ändringar

1. att 4 kap. 3 § måtte utgå;

2. att tidpunkten mellan expropriationstillståndet och dagen för
anhängiggörandet av talan inför domstol må vara högst ett år;

3. att förslaget om inskränkningar i rätten för enskild person att få
ersättning för processkostnader, som inte följer av domstols
utredningsbeslut, måtte avslås;

4. att tomträttsupplåtelse som självständig expropriationsgrund måtte
avslås;

5. att expropriationsrätt över bebyggda fastigheter måtte begränsas
till fall då en planändring är nära förestående;

6. att expropriation inte får äga rum utan föregående förhandlingar
om frivillig uppgörelse och ej heller mot markägare som är villiga att
utföra bebyggelser på skäliga villkor enligt kommunala bebyggelseplaner;

7. att på lika villkor statlig mark skall kunna bli föremål för
expropriation.

1 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

1762 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen för sin
del måtte besluta

1. beträffande expropriationsgrunderna

a) att tvångsköp (expropriation) av bebyggda fastigheter endast får
ske i nära anslutning till fysiska planeringsåtgärder för angelägen
samhällsombyggnad,

b) att egnahemsfastigheter bara får tas i anspråk när detta är
oundgängligen nödvändigt för att genomföra angelägen samhällsombyggnad
enligt fastställda planer,

c) att expropriation ej skall förekomma mot den, som är villig att
medverka till utveckling av bebyggelse på skäliga villkor,

d) att förslaget om värdestegringsexpropriation i 2 kap. 11 § avslås,

e) att expropriation vid befarad grov vanvård endast skall få ske om
uppenbar risk därför föreligger;

2. beträffande expropriationsvärderingen

att förslaget om användning av upp till 10 till 15 år gamla
fastighetsvärden vid betalning av exproprierad egendom (4 kap. 3 §)
avslås;

3. beträffande uppskov med betalning vid expropriation

att praxis med långvariga expropriationstillstånd helt avskaffas och
att regler införs om rätt för enskilda att kräva betalning inför domstol
senast ett år från beslutet om expropriation;

4. beträffande den enskildes skydd vid rättegången

att nuvarande regler om den enskildes skydd vid rättegång bibehålls
och att förslaget om utredningsbeslut och begränsning av möjligheterna
att få rättegångskostnader ersatta avslås;

5. beträffande övergångsbestämmelser

a) att redan medgivna expropriationstillstånd begränsas enligt den av
oss föreslagna lagstiftningens regler,

b) att befogenheterna till expropriation av bebyggelsefastigheter
regleras enligt de av oss föreslagna reglerna även då det gäller redan
anhängiga ansökningar,

c) att varje verkan av reglerna i 1971 års lag om tillämpning av gamla
fastighetsvärden undanröjs.

1763 av herr Claeson m. fl. (vpk), vari hemställs

att riksdagen i anledning av propositionen 1972:109 måtte besluta att
övergångsbestämmelserna till förslaget till expropriationslag punkten 13
sista meningen, erhåller följande ändrade lydelse: ”Bestämmelserna i 4
kap. 3 § gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av december
1959.”

1764 av herr Ernulf (fp) vari hemställs

1. att riksdagen måtte för sin del besluta att i 4 kap. 3 § andra stycket
i den föreslagna expropriationslagen göra ett tillägg av innehåll, att första
stycket i paragrafen skall beträffande icke planlagd mark tillämpas endast
på värdestegring, som inträffar efter det byggnadslov beviljats;

2. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext.

CU 1972:34

1765 av herr Grebäck m. fl. (c), vari hemställs

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972:109 beslutar

1. att expropriation bör kunna ske också av mark eller särskild rätt
som tillhör staten;

2. att tomträttsexpropriation inte bör utgöra självständig expropriationsgrund; 3.

att uttala att fastighetsdomstolens aktiva processledning inte får
innebära ett försämrat rättsläge för sakägaren;

4. att införa en yttersta gräns om tre år för möjligheterna att hålla
expropriationen öppen i enlighet med vad som anförs i motionen.

1766 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs

att riksdagen måtte vidta de ändringar i propositionens förslag till
expropriationslag som föranleds av följande yrkanden

1. att i 2 kap. 12 § första stycket följande tillägg görs: Expropriation
av småhusfastigheter som används som egnahem eller fritidsbostäder får
endast ske när detta framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkt; 2.

att i 2 kap. 1 § första stycket orden ”eller för att annars i
kommunens ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt” utgår;

3. att regler om återlösen av samma innehåll som i §§ 68 — 70 i nu
gällande expropriationslag intages i den föreslagna expropriationslagen;

4. att 3 kap. 6 § första stycket får följande lydelse: I expropriationstillstånd
skall angivas att saken inom ett år skall fullföljas genom ansökan
till domstol. Föreligger särskilda skäl kan tiden förlängas. Mot fastighetsägarens
bestridande må dock förlängning ej ske med sammanlagt mer än
tre år. Ansökan om förlängning skall göras före utgången av den löpande
tidsfristen. Om fastighetsägaren visar att hans olägenhet av att expropriationsfrågan
hålles öppen har ökat avsevärt, kan på hans begäran den
bestämda tidsfristen förkortas. Beslut om kortare tidsfrist får ej meddelas
förrän ett år förflutit efter det att expropriationstillståndet meddelades;

5. att 4 kap. 3 § första stycket får följande lydelse: Vid bestämmande
av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon
betydelse som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om
expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol,
icke räknas ägaren till godo i den mån det blir utrett, att den beror på
förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Avser
expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu om beräkning av
marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Värderingen
skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan
avgöres eller, om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller övergått på
den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, när tillträdet eller övergången
skedde;

6. att 5 kap. 12 § andra stycket får följande lydelse: Om det finnes
påkallat, äger fastighetsdomstolen genom särskilt beslut meddela parterna
vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet
(utredningsbeslut).

CU 1972:34

176 7 av herr Hyltander m. fl. (fp, m), vari hemställs

att övergångsbestämmelserna utformas så, att enligt ä’dre rätt medgivna
expropriationstillstånd får omprövas.

Arbetet på en ny expropriationslag

Gällande expropriationslag kom till år 1917. Den har därefter ändrats
vid ett flertal tillfällen. Särskilt omfattande ändringar genomfördes år
1949. År 1960 tillkallades expropriationsutredningen för att göra en
allmän översyn av expropriationslagstiftningen. Som resultat av utredningens
arbete genomfördes till en början vissa partiella reformer, bl. a. år
1966. År 1969 lade utredningen fram betänkande med förslag till en ny
allmän expropriationslag. Nyheterna i förslaget avsåg främst expropriationsändamålen
och värderingsreglerna. Däremot saknades i förslaget
bestämmelser om förfarandet. År 1971 lades fram för riksdagen förslag
till partiell reform av bl. a. expropriationslagen och byggnadslagen och
antogs av denna. (Prop. 1971:122, CU 1971:27, rskr 197 1:3 10.) Genom
reformen ändrades reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål
så att de i större utsträckning än tidigare möjliggjorde en aktiv kommunal
markpolitik. Två synpunkter har därvid varit vägledande. Den ena är att
kommun i princip skall ha företrädesrätt till all mark som behövs för
tätbebyggelseåtgärder och den andra att kommunen skall ha möjlighet att
förvärva marken på ett tidigt stadium. Vidare infördes en ny expropriationsgrund,
kallad värdestegringsexpropriation. Bestämmelserna om ersättning
vid expropriation omarbetades i syfte att dämpa markvärdestegringen
och hindra att kommunerna vid expropriation för tätbebyggelseändamål
behöver ersätta värden som har uppstått till följd av förväntningar
om ändring i markens tillåtna användningssätt. Problemet att skilja
den värdestegring som sålunda inte borde ersättas från sådan värdeökning
som har uppstått till följd av förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt löstes genom införandet av en presumtionsregel. För att
säkerställa att ägare av bebyggd fastighet skulle få en ersättning, som
gjorde det möjligt för honom att skaffa sig likvärdig ersättningsfastighet,
infördes en särskild garantiregel.

Arbetet på en översyn av expropriationslagstiftningen har fortsatt
inom justitiedepartementet. I en departementspromemoria (Ds Ju
1971:23) behandlades huvudsakligen de delar av expropriationsrätten
som inte omfattades av expropriationsutredningens betänkande. Promemorieförslaget
tog i första hand sikte på expropriationsförfarandet.
Lagförslaget var i allt väsentligt utformat som ett fullständigande av
utredningens förslag.

Under arbetet med den fysiska riksplaneringen har tagits upp vissa
frågor om ersättning för att mark tas i anspråk och om inlösen av mark
för främst det rörliga friluftslivets behov. 1 en inom civildepartementet
upprättad promemoria (Ds C 1972:1) ”Lagstiftning om fysisk riksplanering”
föreslogs ändringar i framför allt naturvårdslagen och byggnadslagen.
I denna promemoria presenterades också ett inom justitiedeparte -

CU 1972:34

mentet upprättat förslag i fråga om ersättning vid expropriation av mark
för annat ändamål än tätbebyggelse, närmare bestämt om tillämpningen i
sådana fall av presumtionsregeln.

De båda departementspromemoriorna har remissbehandlats.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till ny expropriationslag
jämte förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning. Förslaget
innebär ett fullföljande av den lagreform på expropriationsrättens
område som inleddes med de av riksdagen hösten 1971 beslutade
ändringarna i den nuvarande lagen om expropriation.

I den föreslagna lagen ersätts den nuvarande lagens uppräkning av
ändamål, för vilka expropriation får ske, av mera allmänt hållna
bestämmelser. Vidgade möjligheter till expropriation föreslås för bl. a.
miljöskydd, friluftsliv och näringsverksamhet. I vissa hänseenden medför
förslaget ökade expropriationsbefogenheter för landstingskommun och
kommunalförbund.

Förslaget innebär också en förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna
för enskilda. Som en allmän förutsättning för att expropriationstillstånd
skall få meddelas krävs i en uttrycklig lagregel i förslaget att hänsyn tas
till vissa motstående intressen. Expropriationstillstånd skall sålunda inte
meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om
olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt
överväger de fördelar som kan vinnas genom den.

Liksom hittills skall tillståndsfrågor i princip prövas av Kungl. Majit. I
förslaget öppnas emellertid möjlighet för Kungl. Maj:t att i viss
utsträckning överlämna beslutanderätten till underordnad myndighet,
i första hand länsstyrelse.

Den som har fått tillstånd till expropriation skall liksom hittills
fullfölja saken vid fastighetsdomstol inom den tid som tillståndsmyndigheten
har bestämt. Den bestämda tidsfristen skall liksom f. n. kunna
förlängas. Med hänsyn till de olägenheter som kan uppstå framför allt för
fastighetsägaren, om expropriationsfrågan hålls öppen under alltför lång
tid, krävs emellertid enligt lagförslaget särskilda skäl för att förlängning
skall få ske. Vidare skall enligt förslaget tidsfristen kunna förkortas, om
fastighetsägaren begär det och visar att hans olägenhet av att expropriationsfrågan
hålls öppen avsevärt har ökat.

I ersättningshänseende föreslås att den år 1971 införda presumtionsregeln,
som f. n. främst är tillämplig när kommun exproprierar för
tätbebyggelse, skall tillämpas vid all expropriation.

Åtskilliga bestämmelser som rör domstolsförfarandet i expropriationsmål
föreslås ändrade. En förkortning av handläggningstiden och begränsning
av rättegångskostnaderna eftersträvas. I detta syfte föreslås bl. a. att
fastighetsdomstolen regelmässigt skall besluta om vilken utredning som
parterna enligt domstolens mening bör lägga fram. Förebringar sakägaren
annan utredning, riskerar han att själv få stå för kostnaden.

CU 1972:34

Enligt förslaget skall fastighetsägaren och annan sakägare kunna få
ersättning inte bara för sina rättegångskostnader vid domstolen utan
också för kostnader i tillståndsärendet och i ärendet om fördelning av
expropriationsersättning.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1973.

Vissa övriga förslag

Civilutskottet kommer i sitt betänkande CU 1972:35 att behandla
propositionen 1972:111, i de delar den hänvisats till utskottet, jämte i
anledning därav väckta motioner. I de till utskottet hänvisade avsnitten,
som rör överväganden om hushållningen med mark och vatten, läggs fram
riktlinjer för lokal och regional planering i sådana fall då anspråken på
naturreserser från olika verksamhetsområdens sida står i konflikt med
varandra. Vidare anges riktlinjer anknutna till geografiska områden.

I propositionen läggs också fram förslag till lagstiftning som skall säkra
att planeringsriktlinjerna fullföljs i den kommunala planeringen och vid
beslut om lokalisering av viss industri. I detta syfte föreslås att regeringen
skall kunna lämna direktiv rörande en kommunal översiktsplanering och
att regeringen skall överta avgörandet i frågor om var sådan industri får
förläggas.

Vidare föreslås lagändringar för att stärka samhällets, i synnerhet
kommunernas, ställning i den lokala planeringen. Enligt förslaget skall i
fortsättningen all bebyggelse föregås av en prövning av var och när den
från allmän synpunkt bör få komma till stånd. För att motverka
markspekulation och opåkallad markvärdestegring föreslås att vid bl. a.
generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning i
framtiden skall utgå för faktiska intrång som kan förorsakas av
planeringen men inte, som f. n. är fallet, för bortfall av förväntningsvärden.
Detta sker genom att i byggnadslagen och naturvårdslagen intages
hänvisning till 4 kap. 3 § nya expropriationslagen, vilket stadgande
innehåller den s. k. presumtionsregeln.

Motivering till propositionen och motionerna

I det följande återger utskottet ur propositionen sådana avsnitt som
bedömts vara av särskilt intresse med hänsyn till innehållet i de väckta
motionerna. Vidare redovisas motionärernas huvudsynpunkter samt
lämnas erforderliga hänvisningar och upplysningar i övrigt. Under
rubrikerna har angetts vilken eller vilka motioner som behandlas i
avsnittet.

CU 1972:34

Expropriation av kronojord

(motionerna 1972:1761 yrkandet 7 och 1972:1765 yrkandet 1)

Lagtext: 1 kap. 1 §. Motiv: prop. s. 53-55 (ExU), 55-66 (rem.yttr.) och
188—190 (föredraganden).

Gällande rätt m. m.

Gällande expropriationslag innehåller — frånsett bestämmelsen i första
paragrafen tredje stycket om värdestegringensexpropriation - förbud
mot expropriation av fast egendom som tillhör staten och av särskild rätt
som tillkommer staten. Expropriationsutredningen (ExU) föreslog att de
nu angivna begränsningarna i expropriationsrätten skulle upphöra.
Förslaget fick ett övervägande gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.
Byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen avstyrkte emellertid
den föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten.

Föredragande statsrådet

Statsrådet instämmer med utredningens konstaterande att frågan om
expropriationsrätt till kronojord inte så mycket är en principfråga som
ett praktiskt spörsmål. Vad angår det praktiska behovet får enligt
statsrådet den förhandlingsordning som gällt sedan år 1968 vid kommuns
förvärv av statlig mark för samhällsbyggnadsändamål anses väl tillgodose
detta. Förhandlingsordningen ger kommunerna möjlighet att på ett
smidigt och enkelt sätt förvärva den mark som kommunen har behov av
för att kunna fullgöra de uppgifter som anförtrotts dem. När fråga om
pris och övriga villkor prövas av den statskommunala marknämnden skall
tillses att villkoren bestäms så att kommunen inte åläggs vidare
förpliktelser än sådana spm skulle ha kunnat komma i fråga, om marken i
stället förvärvats genom expropriation. Den utvidgning av expropriationsrätten
som utredningen föreslår skulle enligt statsrådet uppenbarligen
inte få någon nämnvärd praktisk betydelse i de fall som täcks av
förhandlingsordningen. För övriga expropriationsberättigade anser statsrådet
ett upphävande av det nuvarande förbudet mot expropriation av
statlig mark i verkligheten vara av ringa betydelse. Han finner det inte
motiverat att för de undantagsfall där enskild exproprierar upphäva
förbudet mot expropriation av statlig mark. Utredningen visade att ett
upphävande av förbudet mot expropriation av statlig mark skulle ha vissa
praktiska fördelar i fall där äganderättsfrågor är oklara eller inskrivningsförhållandena
besvärliga. Statsrådet delar emellertid den under remissbehandlingen
framförda uppfattningen att det inte är förenligt med de
principer på vilka expropriationslagstiftningen vilar att expropriationsmöjligheter
öppnas enbart för att tillgodose sådana intressen av mera
praktisk betydelse. I de fall som åsyftas får problemen lösas på annat sätt
än genom att fastigheten exproprieras. Statsrådet föreslår därför att
äganderätten till statlig mark inte skall få exproprieras. Någon anledning

CU 1972:34

att i detta sammanhang göra skillnad mellan värdestegringsexpropriation
och expropriation för annat ändamål finner han inte. Utredningens
förslag innebar också att förbudet mot expropriation av särskild rätt som
tillkommer staten skulle upphävas. Vid remissbehandlingen framhölls av
företrädare för kommunala intressen att det skulle vara av praktisk
betydelse för kommunala kommunikations- och ledningsföretag att få
expropriera statlig mark. Statsrådet är emellertid inte övertygad om att så
mycket skulle vinnas med att ändra på vad som gällt hittills. Annan
lagstiftning, t. ex. byggnadslagstiftning och fastighetsbildningslagen
(FBL), öppnar möjlighet för kommunen att genomföra det aktuella
företaget. Förbudet mot expropriation av särskild rätt som tillkommer
staten kan utan olägenhet behållas.

Motionerna

I motionen 1972:1761 yrkas att på lika villkor statlig mark skall
kunna bli föremål för expropriation. Någon närmare motivering till
yrkandet lämnas inte i motionen.

I motionen 1972:1765 framhålls att expropriationslagen till sin
karaktär är sådan att den endast skall tillgripas när andra vägar att nå det
avsedda målet är stängda. Enligt motionärernas mening finns det inga
bärande motiv för att begränsa tillämpningsområdet för en lag som har
karaktären att vara en sista utväg. Någon skillnad i möjligheterna att
expropriera beroende på rådande ägandeförhållanden bör därför inte
finnas.

Allmänna förutsättningar för expropriation

(motionerna 1972:1761 yrkandet 6, 1972:1762 yrkandena 1 b och c
samt 1972:1766 yrkandet 1)

Lagtext: 2 kap. 12 §. Motiv: prop. s. 217—220.

Gällande rätt m. m.

1 gällande expropriationslag ges vissa bestämmelser av allmän natur om
förutsättningarna för att expropriation skall få ske. Enligt 1 § första
stycket krävs att Kungl. Maj:t ”prövar det nödigt” att fastighet
exproprieras. Är mer än ett område tjänligt för det avsedda ändamålet,
får enligt 5 § andra stycket expropriation inte äga rum beträffande
område, vars avstående eller upplåtande medför större olägenhet än vad
som är nödvändigt. Vidare föreskrivs i samma lagrum, att vid tillståndsgivning
skall tillses att ändamålet med expropriationen utan oskälig
kostnad för den exproprierande uppnås med minsta intrång för annan.

CU 1972:34

Expropriationsutredningen

Några motsvarande bestämmelser tas inte upp i utredningens förslag.
Utredningen anser att de angivna principerna är tämligen självklara och
att det knappast finns någon anledning att lagfästa dem.

Föredragande statsrådet

Statsrådet anser att det inte torde sakna betydelse att vissa allmänna
riktlinjer slås fast i lagen i överensstämmelse med vad som redan nu gäller
enligt expropriationslagen och tillämpas i Kungl. Maj:ts praxis. Detta
framstår också som påkallat med hänsyn till att expropriationsändamålen
i förslaget fått en mera generell utformning än i gällande lag och att
rätten att påkalla expropriation utvidgas inom områden där expropriation
endast indirekt är av allmänt intresse. I fråga om rätten att utöva
expropriation konstaterar statsrådet till en början att expropriationsinstitutet
inte är avsett att tillgripas i alla situationer där ett företag som
avses i lagen behövs. Möjligheter till frivilliga uppgörelser bör först
undersökas. Ett sådant krav kan dock inte göras undantagslöst.

Det torde enligt statsrådet vidare kunna krävas att den som begär
expropriation i första hand utnyttjar egen mark som enligt plan eller av
annat skäl är lämplig för ändamålet. Finns det flera alternativ bör det
alternativet väljas som vållar minst skada. Sökanden bör alltså inte ha
något ovillkorligt anspråk på att erhålla just det av honom begärda
området, i fall ett avstående eller upplåtande skulle medföra särskild
olägenhet för ägaren, och ett annat område, som också motsvarar
ändamålet, står till buds. Det måste dock vid bedömningen av dessa
frågor fasthållas, att ansvaret för samhällsutbyggnaden vilar på det
allmänna. Det kan bara i rena undantagsfall komma i fråga att
kommunens planintentioner frångås.

Föredragande statsrådet framhåller därefter att i vissa fall sökandes
intresse av att expropriera viss mark bör få vika och anför följande.

I vissa fall bör expropriationsmöjligheten vara utesluten trots att de
olika rekvisiten för expropriation i och för sig är uppfyllda och den som
vill expropriera behöver just den mark som ansökningen avser samt inte
kan erhålla den på annat sätt. Är nämligen de motstående intressena,
såväl enskilda som allmänna, av större styrka, bör sökandens intresse av
att ta marken i anspråk få vika. Hänsyn bör tas inte bara till ekonomiska
utan också till ideella värden. Som exempel kan nämnas intresset för dem
som bor inom expropriationsområdet att få behålla sina hem, vare sig de
är belägna i hyreshus eller egnahemsfastigheter. Vad angår de senare
framhölls i 1971 års lagstiftningsärende (prop. 1971:122 s. 159, CU
1971:27 s. 16) i fråga om expropriation av tätbebyggd mark, att det är
naturligt att kommunerna liksom tidigare i görligaste mån undviker att ta
i anspråk mark som är bebyggd med egnahemsfastigheter. Den hänsyn
som sålunda enligt statsmakternas ståndpunkt skall tas bör få ett direkt
stöd i lagtexten.

På liknande sätt kan expropriationsanspråk få vägas mot andra
intressen, t. ex. när marken i fråga tillhör ett industriföretag som inköpt
den för att säkra sitt behov av utrymme för väntad framtida utvidgning

CU 1972:34

av företaget. Självfallet måste dock också vid denna bedömning det
allmännas ansvar för samhällsutbyggnaden träda i förgrunden. Bl. a. kan
erinras om att kommunen har företrädesrätt till mark som är avsedd för
tätbebyggelse även om fastighetsägaren själv är beredd att genomföra den
planerade bebyggelsen. Något avsteg från denna genom 1971 års reform
fastlagda princip kan inte komma i fråga.

1971 års riksdag

I anledning av propositionen till 1971 års riksdag med förslag till
ändringar i expropriationslagen väcktes motioner med liknande yrkanden
som de nu förevarande. Civilutskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända betänkande (CU 1971:27) — när det gällde en särregel för
expropriation av småhus för permanentboende och fritid — att en så
utformad regel skulle enligt utskottets mening kunna uppfattas som ett
avsteg från utgångspunkterna i lagförslaget. Motionärernas syfte tillgodosågs
i väsentliga delar redan genom det särskilda aktualitetskravet för
tätbebyggd mark. Som anförts i statsrådsprotokollet var det enligt
utskottet naturligt att kommunerna som dittills i görligaste mån undvek
att ta i anspråk mark som var bebyggd med egnahemsfastigheter.

Beträffande frågan om markägares erbjudna medverkan anförde
utskottet följande.

Av utskottets ställningstagande till utgångspunkterna följer att utskottet
också ansluter sig till uppfattningen att markägares erbjudna
medverkan för att realisera kommunala byggnadsintentioner inte kan få
tillmätas avgörande vikt vid prövningen av expropriationsbefogenheterna.
En kommuns önskan att inte bara tillförsäkra sig byggnadsrätten utan
även den fortsatta äganderätten och kontrollen över marken kan inte få
hindras av ett produktionserbjudande som likaväl kan i fri konkurrens
föras fram till kommunen i egenskap av markägare. Enskild förvaltning av
bebyggelsen kan i vissa fall vara lämplig och kan då göras möjlig genom
tomträttsupplåtelse. Utskottets ställningstagande i denna del torde —
med angiven uppfattning om innehållet i en fri konkurrens - inte på ett
avgörande sätt skilja sig från vad som i detta sammanhang föreslagits i
motionen 1971:1512 eller förordats i motionen 1971:1509.

Motionerna

I motionen 1972:1761 framhålls inledningsvis att det är en överdrift
att framställa de i 2 kap. 12 § upptagna intresseavvägningsprinciperna
som några principiella nyheter. Samma hänsynstagande till motstående
intressen skall nämligen enligt stadgad praxis och lagstiftning ske redan
enligt gällande rätt. Möjligen får intresseavvägningen större betydelse än
tidigare, beroende på att lagen inte på samma sätt som tidigare inskränker
möjligheterna att expropriera fastigheter långt innan någon ändrad
bebyggelse är aktuell. Att lagstiftningen som sådan m. m. inte direkt
reglerar tillståndsgivningen och att Kungl. Maj :t i stället själv godtyckligt
kan bestämma över tvångsrättsutövningen innebär enligt motionärernas
mening knappast någon förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna. När det

CU 1972:34

gäller tolkningen av 12 § framhåller motionärerna att expropriation inte
bör tillåtas mot samarbetsvilliga parter som anpassat sin byggnation till
kommunala bebyggelseplaner. Seriösa förhandlingar mellan de bägge
parterna — markägarna och den exproprierande — bör således föregå en
expropriation.

I motionen 1972:1762 framhålls att när det gäller egnahem bör kraven
för rätten till tvångsövertagande enligt motionärernas mening ytterligare
skärpas, exempelvis så att tvångsförvärv skall få ske endast om detta
framstår som oundgängligt för att genomföra en angelägen samhällsombyggnad.

I motionen riktas vidare skarp kritik mot förslaget att ett tvångsövertagande
också skall få riktas mot den som är villig att använda
fastighetstillgångar för att utveckla bebyggelse på skäliga villkor. Motionärerna
erinrar om att kommunerna redan har ett mycket stort direkt
inflytande över bostadsbebyggelsen. Förslaget om en kommunal företrädesrätt
till all bebyggelsemark leder enligt motionärerna till att kommunerna
får överta rollen som byggherrar också över hela den övriga delen
av bostadsproduktionen. Detta innebär att den privata byggnadsproduktionen
i praktiken kommer att underställas ett kommunalt byggherreskap.
Vilka verkningar ett sådant kommunalt monopol över byggnadsmarknaden
kommer att få visar byggkonkurrensutredningen på ett åskådligt sätt.
Motionärerna menar att för det politiska inflytandet över bostadsproduktionen
räcker den detaljstyrning, som kan utövas inom ramen för det
kommunala planmonopolet och kommunernas ansvar över bostadsförsörjningen.
Enligt motionärernas uppfattning får expropriationsreglerna
inte utformas så att de syftar till ett samhällsövertagande av byggnadsmarken
i framtiden. Det behövs i stället en ordning där det finns ett
balanserat inflytande mellan de olika parterna på marknaden. Enligt
motionärernas synsätt kan någon tvångsrätt sålunda inte godtas mot
parter som är villiga att medverka till samhällsutbyggnaden på skäliga
villkor.

Motionen 1972:1766 hänvisar till statsmakternas uttalande vid behandlingen
av 1971 års proposition i ärendet, att det är naturligt att
kommunerna liksom tidigare i görligaste mån undviker att ta i anspråk
mark som är bebyggd med egnahemsfastigheter, och föredragande
statsrådet uttalade i förevarande proposition att detta bör få ett direkt
stöd i lagtexten. Enligt motionärernas mening är emellertid det i
propositionen föreslagna lagstödet för vagt. Motionärerna anser att det av
lagtexten bör klart framgå att ianspråkstagande med tvångsrätt av
småhusfastigheter som används som egnahem eller fritidsbostäder endast
får ske när detta framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkt.

CU 1972:34

Expropriation för tätbebyggelseändamål

(motionerna 1972:1761 yrkandena 4 och 5, 1972:1762 yrkandet 1 a,
1972:1765 yrkandet 2 och 1972:1766 yrkandet 2)

Lagtext: 2 kap. 1 §. Motiv: prop. s. 195.

Gällande rätt

Allmänna bestämmelser om expropriation för tätbebyggelseändamål
finns intagna i gällande expropriationslag i 1 § första stycket 16 och
lil §. Bestämmelserna fick sin nuvarande lydelse i samband med 1971
års reformarbete. Bestämmelserna ger kommun rätt till expropriation för
att få möjlighet att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida
utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. Regeln gäller såväl obebyggd som redan tätbebyggd mark. För
det senare slaget av mark gäller dock den begränsningen att expropriation
får ske endast om det med skäl kan antas att marken inom överskådlig tid
kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd, som är av
väsentlig betydelse från allmän synpunkt, eller om det till främjande av
planmässigt byggnadsskick eller av annan därmed jämförlig orsak är
angeläget att kommunen får rådighet över marken. För att stryka under
betydelsen av tomträttsinstitutet anges särskilt att expropriation kan ske
för att ge kommun möjlighet att upplåta mark med tomträtt.

1971 års riksdagsbeslut

Vid behandlingen av propositionen med förslag till ändringar i
expropriationslagen år 1971 anförde civilutskottet i anledning av
motioner med liknande yrkanden som de nu förevarande, att den
föreslagna utvidgningen av expropriationsändamålet för tätbebyggelse,
huvudregeln, gav kommunen expropriationsbefogenhet beträffande mark
som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävdes för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordning. Anspråken på den sannolikhetsbevisning
som kommunen hade att prestera fick, liksom vid
tillämpning av förköpslagen, enligt utskottets mening inte sättas alltför
högt vare sig i fråga om behovets exakta omfattning eller i fråga om
tidsperspektivet. En lämplig markhushållning fick skapas genom en
utvecklad och framsynt fysisk planering.

När det gäller frågan om tomträttsexpropriation hade enligt utskottets
mening inte övertygande skäl anförts mot att som dittills låta tomträttsupplåtelse
utgöra en fullt självständig expropriationsgrund och därmed
stryka under tomträttsinstitutets betydelse. Förslaget innebar att en
förutsättning även för tomträttsexpropriation skulle vara att marken med
hänsyn till den framtida utvecklingen behövdes för tätbebyggelse och
därmed sammanhängande anordningar. Bevisning om detta markbehov
kunde dock enligt utskottet beträffande obebyggd och glesbebyggd mark
inskränkas till kommunens uttalade avsikt att upplåta marken till
tomträtt. Utskottet tillstyrkte sålunda lagförslaget.

CU 1972:34

Föredragande statsrådet

Statsrådet konstaterar att det självfallet inte finns anledning att nu
ompröva de grundläggande principerna i 1971 års reform i fråga om
expropriation för tätbebyggelse. De nuvarande reglerna bör därför föras
över till den nya expropriationslagen. Statsrådet hänvisar därefter till
riksdagens uttalande vid 1971 års riksdag att man ytterligare borde pröva
i vilken utsträckning expropriation för bl. a. tätbebyggelseändamål borde
medges för landstingskommun eller vissa kommunalförbund utan att den
principiella ansvarsfördelningen därigenom rubbades. De önskemål som
sålunda framkom anknöts i första hand till de särskilda förhållandena i
Stockholms län. Statsrådet konstaterar därefter att även han anser att
Stockholms läns landstingskommun bör få rätt att expropriera för
tätbebyggelseändamål. En utvidgning av förutsättningar för expropriation
för tätbebyggelse bör därför göras i detta hänseende. Om förhållandet
inom annan landstingskommun eller inom kommunalförbund framdeles
blir likartat med det som nu råder inom Stockholms landstingskommun,
bör expropriationsrätt kunna utan lagändring medges landstingskommunen
resp. kommunalförbundet i fråga. Lagtekniskt torde avgränsningen
enligt statsrådet få anges så, att expropriation får ske till förmån för
landstingskommun eller kommunalförbund som handhar sådana angelägenheter
som avses i bestämmelserna om tätbebyggelseexpropriation.

Motionerna

I motionen 1972:1761 hävdas att tomträttsupplåtelse som självständig
expropriationsgrund bör avvisas. En osäkerhet och otrygghet för bl. a.
egnahem och bebyggda fastigheter skulle nämligen bli följden om en
obegränsad kommunal expropriationsrätt infördes. Vidare bör enligt
motionärerna en expropriationsrätt över bebyggda fastigheter begränsas
till fall då planändring är nära förestående för att därmed skydda bl. a.
egnahem och rörelsefastigheter mot en kanske onödig expropriation långt
i förväg.

De i propositionen föreslagna reglerna leder enligt motionärerna i
motionen 1972:1 762 till sådan otrygghet för den enskilde i besittning till
hus och egendom att förslaget enligt motionärernas mening inte kan
accepteras. Till skillnad från förköpslagens bestämmelser gör dessa
tvångsregler inte heller halt för tvångsövertagande av egnahem. Inga arealeller
värdegränser finns t. ex. som skydd för egnahemsägarnas besittning
av den egna bostaden. Motionärerna framhåller att förslaget, att
bebyggda fastigheter skall få överföras i samhällets ägo för förändringar
av bebyggelsen i en mer eller mindre obestämd framtid, leder till en
allmän osäkerhet och ovisshet i fastighetsförvaltningen. Enligt motionärerna
riskerar man en förslumning och vanskötsel av det äldre fastighetsbeståndet.
När det gäller befogenhet att expropriera för tätbebyggelse
bör särskild aktsamhet iakttas från samhällets sida. Enligt motionärernas
mening bör reglerna i detta fall ge uttryck för att tvångsövertagande bara

skall få förekomma i nära anslutning till planering. Tvångsövertagandet
skall vidare framstå som nödvändigt för att genomföra en angelägen
samhällsombyggnad.

I motionen 1972:1765 framhålls det olämpliga i att i expropriationslagstiftningen
som särskild expropriationsgrund ange en viss upplåtelseform
av marken. Något särskilt motiv för att skilja ut tomträttsexpropriation
från expropriation för tätbebyggelseändamål har motionärerna inte
kunnat finna. Motionärerna anser tomträttsexpropriation vara främmande
för lagsystemet. Enligt motionärerna har det veterligen inte inträffat
något fall där tomträtt varit i fråga utan att annat i lagförslaget upptaget
expropriationsändamål också varit för handen. Motionärerna anser att
tomträtt som sådan i många fall kan vara en lämplig upplåtelseform.
Institutet kan dessutom garantera att inträffad markvärdestegring till en
del tillfaller kommunen. Men om man som villkor för expropriation
fordrar att marken skall upplåtas med tomträtt, binder man enligt
motionärerna samtidigt kommunen för en markanvändning som kanske
inte kommer att vara den mest ändamålsenliga. Tomträttsexpropriation
bör därför enligt motionärernas uppfattning inte utgöra separat expropriationsgrund.
Liknande synpunkter anförs i motionen 1972:1766.
Motionärerna tillägger att en särskild expropriationsgrund för tomrättsupplåtelse
är obehövlig med hänsyn till den omfattande rätt till
expropriation för tätbebyggelseändamål som föreslås i huvudregeln.

Expropriation av vanvårdad egendom
(motion 1972:1762 yrkandet 1 e)

Lagtext: 2 kap. 7 §. Motiv: prop. s. 94—96 (ExU) och s. 208—211 (föredraganden).

Gällande rätt

Enligt gällande rätt kan i viss omfattning vanvård av egendom leda till
expropriation eller inlösen. Beträffande jordbruksegendom ges regler
härom i lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom. I fråga
om skogsmark kan enligt 1 § första stycket 9 ExL expropriation i vissa
fall ske av kalhuggen eller på annat sätt ödelagd mark. I samband med
tillkomsten år 1970 av lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet
infördes i 1 § första stycket 19 ExL möjlighet att i föreliggande eller vid
befarad grov vanvård av byggnad, som till väsentlig del genom uthyrning
används för bostadsändamål, företa expropriation för att försätta eller
hålla byggnaden i tillfredsställande skick.

Expropriationsutredningen

Utredningen föreslog att expropriation skulle få ske beträffande alla
slag av fast egendom i fall av föreliggande eller förväntad grov vanvård för
att bringa egendomen i hävd. Vilken bevisning som borde krävas måste
enligt utredningen bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt

CU 1972:34

utredningen borde det vara en expropriationsgrundande omständighet att
en person underlät att rätta sig efter föreläggandet att hålla sin fastighet i
stånd. Expropriation borde också kunna tillgripas när en person
systematiskt vanvårdade en byggnad. Förutsättningen för att expropriation
skulle tillgripas borde alltså enligt utredningen vara att fastighetsägaren
klart visat brist på intresse eller förmåga att hålla fastigheten i
skick eller sätta den i stånd.

Remissinstanserna var i stort sett positiva till förslaget. Sveriges
fastighetsägareförbund anförde dock att det enligt förbundet inte fanns
någon anledning att såsom expropriationsgrund ta upp någonting så
obestämbart som en förväntan om att vanvård någon gång i framtiden
kunde komma att uppstå i fastigheten. Ville man likväl bibehålla en så
säregen expropriationsgrund borde det enligt förbundet vara ett minimikrav
att det av lagtext och förarbeten klart framgick vad som åsyftades
med en sådan bestämmelse. Förbundet pekade på att rivningsfastigheter
av naturliga skäl inte underhålls på samma sätt som andra. Förbundet
förutsatte att det inte var avsett att dessa rivningsfastigheter skulle gå in
under ifrågavarande expropriationsgrund. Också länsstyrelsen i Stockholms
län påpekade de svårigheter som expropriationsgrunden ”förväntad
grov vanvård” måtte vålla vid tillämpningen.

Föredragande statsrådet

Statsrådet godtar förslaget om införande av en generell bestämmelse
om expropriation vid grov vanvård av fastighet. Med anledning av
fastighetsägareförbundets kritik mot bestämmelsen framhåller departementschefen
att det torde vara många gånger angeläget, inte minst i fråga
om vanvård av byggnad, att ingripandet kan ske på ett tidigt stadium.
Statsrådet anser därför att rätt till expropriation, i likhet med vad
utredningen föreslagit och som redan genomförts beträffande expropriation
av bostadsfastighet, bör finnas inte bara när vanvård faktiskt
föreligger utan också när grov vanvård med skäl kan befaras uppkomma.
Vilken bevisning som skall krävas måste uppenbarligen bli beroende
på omständigheterna i det särskilda fallet. I likhet med vad chefen för
justitiedepartementet anförde i samband med tillkomsten av 1 § första
stycket 19 i gällande expropriationslag anser statsrådet skäl för expropriation
i allmänhet föreligga, om ägaren flera gånger underlåtit att rätta
sig efter förelägganden att hålla fastigheten i stånd eller då det otvetydigt
kan visas att ägaren systematiskt vanvårdar fastigheten. Statsrådet
understryker att förutsättningen för att expropriation skall få ske alltså
bör vara att fastighetsägaren klart visat brist på intresse eller förmåga att
hålla fastigheten i skick.

Motionen 1972:1 762

Motionärerna har i och för sig inget att invända mot att en
bestämmelse av förevarande innehåll införs i lagen. För att i lagtexten ge

CU 1972:34

klart uttryck åt de principer föredragande statsrådet ovan anfört föreslår
motionärerna att orden ”eller kan befaras uppkomma” utbytes mot
orden ”eller risk därför uppenbarligen föreligger”.

Värdestegringsexpropriation

(motionen 1972:1762 yrkandet 1 d)

Lagtext: 2 kap. 11 §. Motiv: prop. 1971:122 s. 162—165.

Gällande rätt

Genom 1971 års reform infördes en ny expropriationsgrund, värdestegringsexpropriation.
I fall då staten eller kommun avser att inom visst
område vidta sådana byggnads- eller anläggningsåtgärder som kan
föranleda expropriation enligt expropriationslagen skall egendomen i
områdets omedelbara närhet kunna exproprieras. En förutsättning härför
är att de planerade byggnads- eller anläggningsåtgärderna medför väsentligt
ökat värde för egendomen i fråga eller annars avsevärt ökar
möjligheterna att utnyttja egendomen.

1 samband med behandlingen av propositionen hade i en motion
framförts viss kritik mot regeln. Civilutskottet framhöll med anledning
därav att de i föreslagen form sammanfattade reglerna om värdestegringsexpropriation
enligt utskottets mening var av stort principiellt värde.
Enligt utskottet gav det även ett klart uttryck för den grundläggande
principen att den värdestegring som beror på samhällsutbyggnaden bör
tillgodoföras det allmänna.

Motionen 1972:1762

Motionärerna hänvisar till att man kritiserade värdestegringsexpropriationen
mycket bestämt redan år 1971 och föreslår nu att bestämmelsen
utgår ur expropriationslagen. Värdestegring som expropriationsgrund kan
motionärerna inte acceptera, ej heller lagstiftning som på så oklara
grunder möjliggör inlösen av enskild mark.

Återlösen av exproprierad egendom

(motionen 1972:1766 yrkandet 3)

Lagen saknar bestämmelser om återlösen av exproprierad egendom.
Motiv: prop. s. 128 (ExU) och s. 224-226 (föredraganden).

Gällande rätt

Enligt gällande bestämmelser föreligger i vissa fall rätt till återlösen av
exproprierad egendom. Återlösningsrätt kan sålunda enligt 68 § ExL göras
gällande, om egendomen inte har kommit till användning eller inte längre
används för det avsedda ändamålet och detta ändamål är att anse som

CU 1972:34

övergivet. Vidare föreligger återlösningsrätt, om egendomen i väsentlig
omfattning används för annat ändamål än det avsedda. Talan om
återlösen skall väckas inom 20 år från det att expropriationen
fullbordats. Värdet av egendomen får inte sättas högre än den expropriationsersättning
som har utgivits. Särskilda regler finns för de fall att den
exproprierande har uppfört byggnad eller annars lagt ner kostnad på
fastigheten.

Expropriationsutredningen

Utredningen konstaterade att reglerna om återlösningsrätt inte har
tillämpats i nämnvärd utsträckning. Utredningen ansåg det tveksamt om
det fanns behov av en så ovillkorlig återlösningsregel som den nuvarande.
En sådan måste enligt utredningens mening otvivelaktigt förses med flera
undantag, om man försökte att i nuvarande skick överföra den till en ny
expropriationslag, uppbyggd efter de principer som utredningen tänkte
sig. Utredningen ansåg för sin del att reglerna om återlösen hade ett visst
värde som medel att säkerställa att den exproprierade egendomen
användes för sitt ändamål. Emellertid borde enligt utredningen den
nuvarande obligatoriska återlösningsrätten utmönstras och ersättas med
en rätt för Kungl. Majit att i förekommande fall förordna om rätt till
återlösen inom viss tid och på vissa villkor.

Utredningens förslag lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser.
Svea hovrätt ifrågasatte emellertid om det var riktigt att minska
återlösningsrätten i så hög grad som föreslagits. Exempel på fall då det
enligt hovrättens mening var rimligt att bibehålla återlösningsrätten var
expropriation för enskild verksamhet, delexpropriation och upplåtelse av
nyttjande- eller servitutsrätt genom expropriation. Länsstyrelsen i Stockholms
län ansåg att bestämmelserna hade betydelse när det gäller
tomträttsexpropriation. Gavs tillstånd till sådan expropriation, borde det
enligt länsstyrelsens mening regelmässigt föreskrivas rätt till återlösen för
de fall att marken inte hade upplåtits med tomträtt inom viss tid.

Justitiedepartementets promemoria

I promemorian hänvisades till utredningens uttalande om att reglerna
om återlösningsrätt inte torde ha tillämpats i nämnvärd utsträckning.
Enligt promemorian var det tveksamt om återlösningsrätten hade sådan
betydelse att det fanns anledning att bibehålla den ens i den modifierade
utformning som utredningen hade föreslagit. Det framhölls emellertid att
man först vid behandlingen av kvarstående delar av utredningens förslag
borde ta ståndpunkt till frågan huruvida institutet borde behållas. I viss
utsträckning, påpekades det i promemorian, hängde frågan om återlösningsrätten
samman med spörsmålet om i vad mån expropriation skulle
medges till förmån för enskilda.

2 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

Föredragande statsrådet

Statsrådet finner till en början uppenbart att den nya expropriationslagen
inte bör innehålla en så ovillkorlig återlösningsregel som den
nuvarande. Bland annat torde regeln svårligen kunna tillämpas när det
gäller ett av de viktigaste expropriationsfallen, nämligen expropriation
för tätbebyggelse. Vid sådan expropriation kan det förflyta lång tid efter
expropriationens fullbordande innan det blir klart hur marken skall
användas. Ibland kan utnyttjandet t. o. m. dröja längre än den tid av 20
år inom vilken talan om återlösen skall väckas.

Statsrådet finner även att flera invändningar kan resas mot
återlösningsinstitutet även i den modifierade form som utredningen
föreslagit. Sålunda blir det enligt statsrådet liksom för närvarande
nödvändigt med ersättningsregler som måste bli ganska komplicerade, om
tillbörlig hänsyn skall tas till båda parters intressen. Ett komplicerat
regelsystem kan naturligtvis få accepteras, om det ger ett institut som
fyller ett angeläget behov. Statsrådet pekar emellertid på att det mycket
sällan torde föreligga några önskemål om återlösen från expropriatens
sida när det gått längre tid, utan han torde i allmänhet acceptera
expropriationen som slutgiltig. Inte heller torde enligt statsrådet från
allmän synpunkt normalt finnas något intresse av att exproprierad fastighet
eller del av fastighet återlöses. Skulle det ändamål för vilket expropriationen
skett fortfarande behöva tillgodoses, kan expropriationstillstånd
ges åt annan sökande. Att för övriga fall ha kvar återlösningsinstitutet
enbart som en sanktion för att egendomen inte används för avsett
ändamål kan enligt statsrådet inte vara motiverat. När det gäller
upplåtelse av särskild rätt genom expropriation kunde det naturligtvis
finnas skäl att låta ägaren av den besvärade fastigheten ha en
återlösningsrätt. Statsrådet pekar emellertid på att i fråga om servitut kan
åtgärder i vissa fall vidtas enligt fastighetsbildningslagen. 1 andra fall torde
i regel en återlösning komma till stånd på frivillig väg.

Sammanfattningsvis anser statsrådet att det praktiska behovet av ett
återlösningsinstitut är så ringa att det, med tanke på det komplicerade
regelsystem som skulle behövas, inte är motiverat att behålla institutet i
den nya expropriationslagen. Däremot bör det liksom för närvarande
finnas möjlighet för tillståndsmyndigheten att meddela särskilda bestämmelser
i anslutning till expropriationstillståndet, om det behövs för att
trygga att den exproprierade egendomen används för det avsedda
ändamålet. Arten och omfattningen av de bestämmelser som sålunda kan
komma att meddelas får bli beroende av omständigheterna i det särskilda
fallet.

Motionen 1972:1766

I motionen hänvisas till att expropriationsutredningen ansett att
reglerna om återlösen har ett visst värde som medel att säkerställa att den
exproprierade egendomen används för sitt ändamål. Även om den

CU 1972:34

prövning sorn sker, när sökanden är enskilt rättsobjekt, ger vissa garantier
för att expropriationstillstånd meddelas endast om det är fullt klarlagt att
sökanden avser att använda egendomen för det uppgivna ändamålet kan
återlösningsinstitutet enligt motionärerna behövas som sanktionsform för
att säkerställa att egendomen verkligen kommer till avsedd användning
efter expropriationen. Motionärerna framhåller även att frivilliga överenskommelser
torde underlättas av förekomsten av en lagregel om återlösen.

Expropriationstillstånds giltighet

(motionerna 1972:1761 yrkandet 2, 1972:1762 yrkandet 3, 1972:1765
yrkandet 4 samt 1972:1766 yrkandet 4)

Lagtext: 3 kap. 6 §. Motiv: prop. s. 131 (ExU) och s. 226—230 (föredraganden).

Gällande rätt

Då tillstånd till expropriation beviljats, skall Kungl. Maj :t enligt 5 §
fjärde stycket ExL bestämma den dag när saken sist skall ha fullföljts
genom ansökan om stämning till domstol. Vanligen utsätts därvid en
ettårsfrist. Har talan inte väckts inom den bestämda tiden, förfaller
frågan om expropriation. I praxis har Kungl. Maj:t emellertid ansetts
oförhindrad att förlänga meddelade tidsfrister. I flera fall har tidrymden
mellan expropriationstillståndet och dagen för anhängiggörandet av
expropriationsmålet blivit betydande. Förhållandet har kritiserats vid
upprepade tillfällen.

Expropriationsutredningen

Expropriationsutredningen framhöll att det otvivelaktigt var av stort
intresse att den tid som förflöt mellan expropriationstillståndet och
dagen för anhängiggörandet av expropriationsmålet hölls så kort som
möjligt. Utsikterna att effektivt kunna påverka detta lagstiftningsvägen
var emellertid enligt utredningen ganska små. Även om en viss maximitid
skulle lagfästas, eventuellt i kombination med förbud för Kungl. Maj:t att
förlänga denna i annat fall än då synnerligen starka skäl gjorde en
förlängning motiverad, torde man näppeligen knappast kunna hindra
sökanden att sedan tiden gått till ända göra en ny ansökan om
expropriation. Visserligen skulle detta medföra vissa olägenheter för
sökanden men dessa skulle knappast svara mot några motsvarande
fördelar för fastighetsägaren. Utredningen ansåg därför att man knappast
kunde effektivt tillgodose fastighetsägarnas intressen på denna punkt i
vidare mån än som var fallet i gällande rätt. Utredningen föreslog dock
att Kungl. Maj:ts rätt att medge förlängning av tiden för anhängiggörande
av talan borde lagfästas.

Endast ett fåtal remissinstanser yttrade sig över vad utredningen

CU 1972:34

anfört i fråga om expropriationstillståndets giltighet. Svea hovrätt och
Folksam ansåg det dock angeläget att expropriationstillståndets giltighet
blev så kort som möjlighet. Näringslivets byggnadsdelegation riktade
stark kritik mot nuvarande praxis med långvariga expropriationstillstånd.
Denna praxis hade enligt delegationens mening orsakat missförhållanden
som var mycket kännbara och väl dokumenterade. För att komma till
rätta med dessa problem förordade delegationen bl. a. att tiden mellan
expropriationstillstånd och stämning till domstol fick utsträckas till
sammanlagt högst fem år, att förfallet expropriationstillstånd normalt ej
fick förnyas inom loppet av en tioårig karenstid samt att karenstiden fick
brytas endast av väsentligt ändrade omständigheter som ej kunnat
förutses.

1 detta sammanhang bör nämnas att Sveriges fastighetsägareförbund i
skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 3 juli 1970
tagit upp frågan om de långvariga expropriationstillstånd som meddelas
speciellt i Stockholm. Förbundet har i skrivelsen bl. a. framhållit att det
uppkommit allvarliga olägenheter vid dessa tillstånd och att det var
angeläget att de rådande missförhållandena undanröjdes.

Justitiedepartementets promemoria

I promemorian föreslogs inte någon saklig ändring i de nuvarande
reglerna om expropriationstillståndens giltighet och rätten att väcka
talan.

Vid remissbehandlingen av promemorian tryckte Sveriges advokatsamfund,
Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges villaägareförbund
hårt på de olägenheter som uppstod när det förflöt lång tid mellan
expropriationstillståndet och tidpunkten för talans väckande. Bland
annat försattes, framhöll samfundet, sakägaren inte sällan i en bekymmersam
situation när det gällde att fatta beslut rörande fastighetens
förvaltning och de kostnader som borde läggas ner på fastigheten.
Advokatsamfundet och Fastighetsägareförbundet ansåg därför att det
borde införas en bestämmelse om rätt för sakägare att inom viss
begränsad tid väcka talan oavsett om egendomen hade tillträtts av den
exproprierande eller ej. Även Svea hovrätt ansåg att det borde övervägas
att ge sakägare viss möjlighet att väcka talan även om tillträde inte skett.
Villaägareförbundet uttalade mera allmänt att det i en ny expropriationslag
borde ingå en bestämmelse som tillgodosåg den enskilde sakägarens
anspråk på ett rimligt rättsskydd.

1971 års riksdag

I samband med behandlingen av propositionen 1971:122 med förslag
till ändringar i expropriationslagen prövades bl. a. ett motionsförslag att
fastighetsägare skulle få rätt att hos domstol begära prövning av
ersättningsfrågan senast ett år efter det att expropriationstillstånd
beviljats. Gvilutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande

CU 1972:34

att problem som hänger samman med långvariga expropriationstillstånd
hade uppmärksammats av expropriationsutredningen. Frågor härom
torde därför enligt utskottets mening komma till särskilt bedömande i
samband med den fullständiga revisionen av expropriationslagstiftningen.

Föredragande statsrådet

Statsrådet anför i dessa frågor bl. a. följande.

Det kan inte förnekas att det rådande systemet i vissa avseenden
innebär olägenheter för fastighetsägaren. Redan beviljandet av expropriation
medför naturligtvis ofta en osäkerhet för honom. I praktiken blir
hans möjligheter att råda över sin egendom genom försäljning, nyttjanderättsupplåtelse
eller bebyggande avsevärt inskränkta. Han kan också
komma i en bekymmersam situation när det gäller att avgöra vilka
underhålls- och förbättringskostnader som bör läggas ner på fastigheten.
De olägenheter som uppstår genom expropriationstillståndet accentueras
naturligtvis, om det förflyter lång tid fram till väckandet av talan.
Eftersätts i sådant fall underhållet av fastigheten, kan skadeverkningar
uppstå även för tredje man, t. ex. hyresgäster och panträttshavare.

Det bör emellertid påpekas att fastighetsägarens handlingsfrihet är
beskuren även genom många andra faktorer än formligt beslut om
expropriation. Framför allt är naturligtvis planlagstiftningen av betydelse.
Men redan i och med att en kommun bekantgör sina avsikter om hur
marken inom kommunen skall användas begränsas i praktiken fastighetsägarens
möjligheter att använda sin egendom. Utsikterna att inom
expropriationslagstiftningens ram tillgodose fastighetsägarens och andra
sakägares intresse av att få väckt fråga om tvångsförvärv av mark avgjord
så snart som möjligt är därför begränsade. Detta hindrar inte att de
möjligheter som finns att tillvarata sakägarnas intresse på denna punkt
bör beaktas.

Vad jag tidigare har sagt om expropriationstillståndets verkningar talar
utan tvivel för att tiden mellan tillståndet och anhängiggörandet av talan
hålls så kort som möjligt. Å andra sidan har naturligtvis den exproprierande
behov av en viss handlingsfrihet. Förutsättningarna för att utnyttja
mark som omfattas av expropriationstillstånd kan snabbt förändras, och
det kan många gånger bli svårt att ta ställning till frågan huruvida
tillståndet bör begagnas. Den exproprierande måste därför även i
fortsättningen ha möjlighet att under en tid hålla frågan om expropriation
öppen, sedan tillstånd meddelats. Av hänsyn till fastighetsägaren och
andra intressenter är det emellertid befogat att införa vissa begränsningar
i den rätt som sålunda bör tillkomma den exproprierande.

Vad först gäller tillståndsbesluten bör de liksom hittills innehålla en
bestämmelse om sista dag för väckande av talan vid domstol. Frågan om
tidsfristens längd bör inte regleras i lag utan får överlämnas åt
rättstillämpningen. I de flesta fall torde det vara lämpligt att sätta
tidsfristen till ett år. Vid större expropriationer kan det dock undantagsvis
vara befogat med en längre tidsfrist. Beslutet om tidsfrist bör
emellertid i varje ärende grundas på en noggrann prövning av alla berörda
parters intressen. Påföljden för underlåtenhet att väcka talan inom den
angivna tiden bör liksom f. n. vara att expropriationstillståndet är
förfallet.

Med hänsyn till vad som tidigare har sagts om den ex proprie ra ndes
intressen bör han även i fortsättningen ha möjlighet att få ett
expropriationstillstånd förlängt. En förutsättning för förlängning bör

CU 1972:34

emellertid vara att det föreligger särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl
kan vara att det krävs en mera omfattande planering än som förutsatts
från början för att den exproprierande skall kunna säkert bedöma om
tillståndet bör utnyttjas. Även oförutsedda förändringar i den exproprierandes
ekonomiska situation bör i viss utsträckning kunna beaktas.
Någon yttersta gräns för förlängning av expropriationstillstånd torde inte
böra införas. Det ligger dock i sakens natur att kraven på förebringande
av särskilda skäl kommer att skärpas, ju längre tid som förflutit sedan det
ursprungliga tillståndet meddelades. Givetvis måste också, varje gång
förlängning begärs, hänsyn tas till vad som anförs av fastighetsägaren och
andra berörda parter.

För att ett expropriationstillstånd skall bli förlängt bör det inte krävas
att beslut härom fattas före utgången av den löpande tidsfristen. Däremot
måste givetvis den exproprierande ansöka om förlängning innan tidsfristen
har gått ut.

Genom de nu förordade begränsningarna i den exproprierandes rätt
att hålla expropriationsfrågan öppen torde fastighetsägarens och andra
berörda parters intressen i stor utsträckning bli tillgodosedda. Emellertid
kan det under en löpande tidsfrist inträffa omständigheter som inte har
förutsetts i tillstånds- eller förlängningsärendet och som avsevärt ökar
fastighetsägarens olägenhet av att expropriationsfrågan inte är avgjord.
Det kan t. ex. visa sig behövligt att tidigare än beräknat vidta omfattande
underhålls- eller förbättringsarbeten på fastigheten. I sådana och liknande
fall är det befogat att ge fastighetsägaren möjlighet att påskynda
avgörandet av expropriationsfrågan.

Motionerna

Motionen 1972:1761 hänvisar till statsrådets uttalanden om olägenheterna
med de nuvarande förhållandena. Motionärerna framhåller
därefter att det praktiska värdet av den i propositionen föreslagna
reformen torde vara tvivelaktigt eftersom lagen inte uppställer någon
tidsgräns för uppskovsmöjligheterna. Enligt motionärernas uppfattning är
det oacceptabelt att en domstolsprövning av ett expropriationsärende
kan uppskjutas på obegränsad tid. Den enskilde bör enligt motionärerna
själv få möjlighet att begära domstolsprövning ett år efter det att
expropriationstillstånd givits. Motionärerna framhåller att samhället alltså
inte bör få disponera över fastighetstillgångar med långtgående tvångsingrepp
utan betalning. Motionärerna hänvisar till förköpsrättslagstiftningens
regler och hävdar att den enskilde inte bör bli sämre utsatt vid
expropriation än vad som gäller enligt lagen om förköpsrätt.

Även i motionen 1972:1762 riktas skarp kritik mot den föreslagna
ordningen. Enligt motionärernas mening innehåller förslaget alltjämt
alldeles för stora möjligheter till en obillig behandling av enskilda. De
långvariga expropriationstillstånden utgör enligt motionärerna ett exempel
på att lagen kommer att lämna utrymme för myndigheterna att
behandla enskilda olika. Somliga kommer nämligen att genast få betalt
medan andra får betalt först efter mycket lång tid. Även i denna motion
hänvisas till reglerna i förköpslagen. Motionärerna pekar på att expropriation
utgör ett hårdare tvång än förköp, eftersom man här inte avvaktar en

CU 1972: 34

frivillig förändring på marknaden. Att just i dessa hårdare tvångssituationer
medge myndigheterna ett förfarande, som innebär att enskilda utsätts
för en form av tvångskredit, är enligt motionärernas mening oförsvarligt.
Motionärerna anser att den enskildes trygghet bäst tillgodoses, om
expropriationslagstiftningen ger enskilda parter möjlighet att senast ett år
efter expropriationen påkalla expropriationsvärdering och betalning hos
domstol.

I motionen 1972:1765 hävdas att det i propositionen föreslagna
systemet, i likhet med det nuvarande, har vissa nackdelar för fastighetsägaren.
Redan beviljandet av ett expropriationstillstånd inskränker
avsevärt fastighetsägarens möjligheter att råda över sin egendom. Det är
därför angeläget, framhåller motionärerna, att expropriationstillståndet
inte kan hållas öppet under hur lång tid som helst. Den i propositionen
föreslagna skyddsregeln för fastighetsägaren är därvidlag enligt motionärerna
otillräcklig. Enligt motionärernas mening är det befogat med en
uttrycklig yttersta tidsgräns i lagen. En lämplig tid förefaller motionärerna
därvid vara tre år. Motionärerna understryker emellertid att
tidsfristen i normalfallet bör sättas till ett år och att denna yttersta
tidsgräns om tre år enbart omfattar möjligheterna till förlängning.

Även i motionen 1972:1766 understryks att de långvariga expropriationstillstånden
innebär en allvarlig olägenhet. Fastigheternas kreditvärde
reduceras, den enskildes möjligheter att underhålla fastigheten är
begränsade och hans möjligheter att disponera sin egendom inskränks.
Att någon prövning hos domstol inte kan uppnås av ersättningsfrågan och
av ersättningens skälighet är mot denna bakgrund enligt motionärernas
mening otillfredsställande. Motionärerna anser att det av hänsyn till
fastighetsägarna och andra intressenter är befogat att införa begränsningar
i den rätt som tillkommer den exproprierande. Vad först gäller
tillståndsbesluten bör de liksom hittills innehålla en bestämmelse om sista
dag för talans väckande. Nuvarande praxis i fråga om tidsfristens längd
bör enligt motionärernas mening regleras i lag. Möjligheterna att få
tidsfristen förlängd bör begränsas till tre år, om den sker mot
fastighetsägarens bestridande.

Expropriationsersättningen

(motionerna 1972:1761 yrkandet 1, 1972:1762 yrkandet 2, 1972:1763,
1972:1764 och 1972:1766 yrkandet 5)

Lagtext: 4 kap. 3 §. Motiv: prop. s. 136—139 (Civ.prom.) och s.
230-238 (föredraganden).

Motionerna — med undantag av 1972:1764 — syftar till upphävande
av eller ändring i presumtionsregeln i 4 kap. 3 §. I motionen 1972:1764
åsyftas ett tillägg till andra stycket i förevarande stadgande föranlett av
de i propositionen 1972:11 1 föreslagna, ovan redovisade ändringarna i
byggnadslagen.

CU 1972: 34

Gällande rätt

På grund av beslut vid 1971 års riksdag gäller fr. o. m. den 1 januari
1972 nya bestämmelser om ersättning vid expropriation. Dessa bestämmelser
har utformats i syfte att dämpa markvärdestegringen och hindra
att samhället vid expropriation för tätbebyggelseändamål skall behöva
ersätta vissa värden som har uppstått till följd av samhällets egna insatser
och som har samband med tätbebyggelseutvecklingen. Som utgångspunkt
gäller att fastighetens marknadsvärde - dvs. det pris fastigheten sannolikt
skulle betinga vid försäljning på öppna marknaden - skall vara avgörande
för expropriationsersättningen.

Vissa avvikelser gäller dock från principen om ersättning efter
marknadsvärde. Sålunda skall i viss överensstämmelse med vad som gällt
redan förut expropriationsföretagets inverkan på marknadsvärdet inte
beaktas. Om det företag, för vars genomförande fastighet exproprieras,
medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde,
skall ersättningen i regel bestämmas på grundval av det marknadsvärde
fastigheten skulle ha haft utan sådan inverkan.

Den s. k. presumtionsregeln utgör ett ytterligare principiellt och
praktiskt betydelsefullt undantag från marknadsvärdesprincipen. Presumtionsregeln
gäller vid tätbebyggelseexpropriation samt värdestegringsexpropriation
i samband med tätbebyggelse. Regeln innebär att sådan
ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum
under tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år
före talans väckande vid domstol och enligt en särskild övergångsbestämmelse
inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 — räknas ägaren till
godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än
förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Det gäller
således en presumtion för att en värdeökning beror på förväntningar om
ändring i markens tillåtna användningssätt. Endast i den mån presumtionen
motbevisas utgår ersättning för den markvärdestegring som inträffat.

Om stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsetts för
enskilt bebyggande, har fastställts före ansökningen om expropriation,
skall presumtionsregeln tillämpas endast på värdestegring som inträffar
efter det att planen fastställdes.

Gvildepartementets promemoria

I promemorian föreslogs att presumtionsregeln skulle tillämpas, när
staten eller kommun exproprierade, oavsett för vilket ändamål detta
skedde. Som skäl för den föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln
anfördes i promemorian huvudsakligen följande. Värdestegring på grund
av förväntningar om ändring i markanvändningen var ett problem även
när mark togs i anspråk för annat ändamål än tätbebyggelse. Också i
sådana fall kunde tidigare uppkomna förväntningar på att tätbebyggelse
skulle komma till stånd ha medfört en ökning av fastighetens marknadsvärde.
Det var sådana förväntningsvärden som samhället enligt presum -

CU 1972:34

tionsregeln i princip inte skulle ersätta, eftersom de hade sin grund i
insatser som samhället väntades göra. När sådana förväntningar inte
ersattes i de fall tätbebyggelse kommit till stånd och förväntningarna
sålunda faktiskt slagit in, fanns enligt promemorian så mycket mindre
skäl att samhället skulle behöva ersätta dem när de inte infriades. I
promemorian anfördes vidare att vad som sålunda sagts om värdestegring
på grund av förväntningar om tätbebyggelse hade motsvarande tillämpning
i fråga om värdestegring som uppkommit på grund av förväntningar
om kommande glesbebyggelse eller andra förväntningar om ändrad
markanvändning.

Vidare föreslogs att den i 1971 års expropriationslagstiftning övergångsvis
införda presumtionstidpunkten, den 1 juli 1971, skulle gälla
även vid tillämpning av den utvidgade presumtionsregeln.

Den föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln tillstyrktes eller
lämnades utan erinran av det stora flertalet remissinstanser som särskilt
yttrat sig i denna del. Några remissinstanser avstyrkte emellertid
förslaget. Den kritik som från vissa håll riktades mot den föreslagna
utvidgningen av presumtionsregeln kan i sina huvuddrag sammanfattas så
att redan gällande presumtionsregel åsidosätter markägarens berättigade
intressen och leder till ett alltför komplicerat värderingsförfarande,
medan mot den utvidgade presumtionsregeln dessutom åberopas att
presumtion saknas för att förväntningsvärdena tillförts marken genom
den exproprierandes egna insatser eller ens genom samhälleliga insatser.

Föredragande statsrådet

Inledningsvis konstaterar statsrådet att inget har framkommit i
lagstiftningsärendet som ger honom anledning att ompröva presumtionsregeln
som sådan. Den allmänt hållna kritik som en del remissinstanser
riktat mot regeln finner statsrådet inte underbyggd. Det torde enligt
statsrådet inte heller vara möjligt att finna någon bättre lösning på
problemet att skilja den värdestegring som inte bör ersättas från sådan
värdestegring som inte bygger på förväntningar om ändrad markanvändning.
I varje fall anser han att remissbehandlingen inte givit uppslag till
något annat alternativ.

När det gäller frågan om en utvidgning av presumtionsregeln instämmer
statsrådet helt i promemorians uttalande att, när förväntningarna om
framtida tätbebyggelse inte skall ersättas då de faktiskt har slagit in, det
finns så mycket mindre skäl att samhället skall behöva ersätta dem när de
inte infrias. Värden på grund av förväntningar om annan ändring i
markens tillåtna användningssätt än som hänger samman med tätbebyggelseutvecklingen
är regelmässigt av underordnad betydelse. Men också
sådana värden beror enligt statsrådet mera på samhällsutvecklingen i stort
än på fastighetsägarens insatser. Statsrådet anger att det därför inte
föreligger skäl att behandla dessa förväntningsvärden på särskilt sätt även
om presumtionsregeln utvidgas att omfatta andra expropriationsändamål
än tätbebyggelse. De invändningar av bevisteknisk art, som vissa

CU 1972:34

remissinstanser anfört mot en utsträckt tillämpning av presumtionsregeln,
avvisas av statsrådet.

Sammanfattningsvis anser statsrådet att promemorians förslag om en
utvidgad tillämpning är lämpligt och att det bör genomföras. Regeln
innebär dels en presumtion för att all värdeökning beror på förväntningar
om ändring i markens tillåtna användningssätt, dels att värdestegring på
grund av sådana förväntningar inte skall ersättas. Ersättning utgår enligt
statsrådet således för tillåten markanvändning men inte för förväntningar
om ändring i tillåten markanvändning genom bebyggelse eller annan
åtgärd som är tillståndskrävande. Detta följer redan av gällande presumtionsregel.
I den mån kravet på byggnadslov för glesbebyggelse får en ny
innebörd i enlighet med förslaget i prop. 1972:111 kommer presumtionsregeln
enligt statsrådet att omfatta även förväntningar om glesbebyggelse.
Under denna förutsättning skall sålunda värden som framdeles uppkommer
på grund av förväntningar om sådan glesbebyggelse som nu är tillåten
inte ersättas, när presumtionsregeln är tillämplig.

Den särskilda utgångspunkten för presumtionsregeln vid fastställd
byggnadsplan och stadsplan bör gälla också om regelns tillämpning
utvidgas. Vidare bör enligt statsrådet till den nya expropriationslagen
överföras den särskilda garantin för fastighet som innehas i huvudsakligt
syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående.

Statsrådet delar den i promemorian uttryckta uppfattningen att den i
1971 års expropriationslagstiftning övergångsvis införda presumtionstidpunkten,
den 1 juli 1971, skall gälla även vid tillämpning av den
utvidgade presumtionsregeln. Den nya regeln bör dock enligt statsrådet
av hänsyn till rättssäkerhetsintressena inte göras tillämplig i expropriationsmål
som anhängiggjorts före ikraftträdandet.

Lagrådet

Lagrådet anför beträffande den föreslagna utvidgningen följande.

En av de principiella nyheterna i förslaget är att presumtionsregeln om
orsaken till viss värdestegring i ExL utvidgas till att gälla vid all
expropriation oberoende av ändamålet. Regeln har störst betydelse för de
fall för vilka den nu gäller dvs. vid tätbebyggelseexpropriation och
värdestegringsexpropriation i samband med tätbebyggelse. Förutsättningen
för att sträcka ut presumtionsregeln måste rimligtvis vara att
sannolikheten är betydande för att det inom det nya området verkligen
förhåller sig så som regeln säger. Göres regeln generellt tillämplig,
kommer den otvivelaktigt att avse även fall i vilka grund för dess riktighet
saknas. Detta inger betänkligheter. Å andra sidan är tydligt, att många
prisstegringsfall finns i vilka presumtionsregeln slår väl in alldeles
oberoende av det ändamål för vilket expropriationen sker. Något
klarläggande av frekvensen av de skilda typerna av situationer har ej
förebragts i lagstiftningsärendet. Från rent allmän erfarenhet torde dock
kunna sägas att antalet fall då presumtionsregeln svarar mot verkligheten
är betydande. Den föreslagna utvidgningen av presumtionsregelns tillämpningsområde
får därför, trots de betänkligheter utsträckningen inger,
anses försvarlig. Åberopas presumtionsregeln i situationer för vilka enligt
allmänt bedömande antagandet bakom regeln framstår som osannolikt,

CU 1972:34

skall domstolen självfallet icke kräva mera omfattande bevisning för att
anse presumtionen vederlagd.

Beträffande den praktiska tillämpningen av presumtionsregeln har
föredragande statsrådet i remissprotokollet till en början hänvisat till vad
han anförde i 1971 års lagstiftningsärende, då presumtionsregeln infördes.
Såsom framgår av vad lagrådet i dåvarande sammansättning anförde i
detta ärende torde vissa svårigheter visa sig vid tillämpningen. Genom den
föreslagna utvidgningen av presumtionsregelns tillämpning kan uppkomma
ytterligare komplikationer. Det må emellertid framhållas att det är
mycket svårt att, innan presumtionsregeln ens hunnit tillämpas i någon
omfattning, vid vidgning av dess tillämpningsområde motivledes ge klara
och entydiga anvisningar om hur en så allmänt hållen regel skall tillämpas
i de olika fall som kan uppstå i praktiken. Det får överlämnas åt
rättstillämpningen att i varje enskilt fall söka träffa avgörandet med
ledning av de principer på vilka presumtionsregeln och övriga ersättningsregler
vilar.

Motionerna

1 motionen 1972:1761 anförs bl. a. att den utvidgade tillämpningen av
presumtionsregeln innebär en skärpning av 1971 års lagstiftning, som
enligt motionärerna med all rätt kritiserades för att full ersättning inte
utgår när någon under tvång måste avstå från sin egendom. Motionärerna
finner anledning att upprepa kritiken. Motionärerna finner det således
orimligt att den part som tvingas avstå sin egendom inte erhåller full
ersättning för densamma. Motionärerna framhåller vidare det oskäliga i
att en prisreglering drabbar vissa enskilda, som utsätts för tvångsavhändelse,
medan andra fastighetsägare, som undgår expropriation, kan sälja
sina fastigheter till marknadspris.

Även i motionen 1972:1762 omnämns den olikhet i behandlingen av
olika medborgare som förslaget innebär och som enligt motionärerna står
i strid med de grundläggande principerna i en rättsstat. Den som blir
föremål för tvångsköp skall inte behöva bli sämre behandlad än andra.
Att bevisbördan vänds emot honom, så att gängse marknadspriser inte
döms ut, är en orättfärdighet mot vissa enskilda, som får göra
uppoffringar för det gemensamma bästa. Att hart när oöverkomliga
bevissvårigheter uppstår för den enskilde, för att denne skall få full
ersättning, är enligt motionärernas uppfattning oförsvarligt. Förslaget i
4 kap. 3 § bör därför avslås. Lagstiftningen måste i stället ge uttryck för
att alla tvångsförvärv skall ske mot ersättning från samhällets sida efter
gängse marknadspriser.

I motionen 1972:1766 framhålls att presumtionsregeln redan i sin
ursprungliga utformning enligt motionärernas mening är ytterst svår att
tillämpa på ett sätt som inte sätter rättssäkerheten i fara. Den föreslagna
presumtionsregeln förutsätter att fastighetsägaren kan prestera en nöjaktig
utredning om ingångsvärdet som kan ligga mer än 15 år tillbaka i
tiden. Särskilt när det gäller värdering av byggnader föreligger enligt
motionärerna stora svårigheter att utreda värdet vid en så avlägsen

CU 1972:34

tidpunkt. Motionärerna föreslår därför att bevisbördan i stället läggs på
den exproprierande.

I motionen 1972:1763 understryks att den värdestegring på mark,
som är ofrånkomlig i det kapitalistiska systemet, måste dras in till det
allmänna. För att ersättningar i expropriationsmål inte skall kunna
innefatta förväntningsvärden, som grundar sig på den allmänna samhällsutbyggnaden,
bör enligt motionärerna presumtionstiden vara fast till en
viss tidpunkt för att prisnivån inte skall höjas ytterligare. Den bör inte,
såsom föreslagits i propositionen, på sikt kunna skjutas framåt i tiden.
Motionärerna upprepar därför förslaget från 1971 års riksdag att
presumtionstiden inte bör sättas senare än till ingången av år 1960. En
ändring av detta slag bör sålunda ske i nu föreliggande förslag.

I motionen 1972:1764 understryks att presumtionsregeln inte gäller
förväntningsvärden, som beror på faktiskt medgiven markanvändning.
Motionären hänvisar därvid till den i andra stycket till 4 kap. 3 § intagna
bestämmelsen om tillämpningen av presumtionsregeln när stadsplan eller
byggnadsplan fastställts. Med den nu föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln
kan enligt motionären samma problem uppkomma även inom
områden där varken stadsplan eller byggnadsplan finns. Motionären
hänvisar därvid till det i propositionen 1972:1 1 1 framlagda förslaget om
att rätt till glesbebyggelse skall prövas vid beviljande av byggnadslov.
Motionären menar att fastighetsvärdet före denna prövning till stor del är
ett förväntningsvärde, men sedan byggnadslov beviljats har detta värde
enligt motionären övergått till att vara ett reellt värde på grund av den
medgivna byggnadsrätten. Enligt den motivering som ligger till grund för
presumtionsregeln borde enligt motionären bestämmelsen i andra stycket
gälla även för dessa fall. Motionären anser att för klarhetens skull bör
andra stycket i paragrafen förses med ett tillägg av innehåll, att
presumtionsregeln skall för icke planlagd mark gälla endast värdestegring,
som inträffar efter det byggnadslov beviljats.

Processledning och rättegångskostnader

(motionerna 1972:1761 yrkandet 2, 1972:1762 yrkandet 4, 1972:1765
yrkandet 3 och 1972:1766 yrkandet 6)

Lagtext: 5 kap. 12 §, 7 kap. 1 § andra stycket. Motiv: prop. s. 150—152
(Ju. prom.), s. 152—155 (remissyttr.) och s. 240-246 (föredraganden).

Gällande rätt

I princip är rättegångsbalken (RB) tillämplig också i expropriationsprocessen.
Regler om materiell processledning finns i 42 och 43 kap. RB.
Enligt där intagna regler har domstolen att under förberedelsen i målet
ägna uppmärksamhet åt frågan om inriktningen och omfattningen av den
utredning som behövs för att bestämma värdet av den egendom som skall

CU 1972:34

exproprieras. Överflödig utredning kan avvisas med stöd av 35 kap. 7 §
RB. Domstolen kan vidare enligt 18 kap. 6 och 8 §§ RB förordna att
sakägare skall ersätta kostnad som vållats genom försumlig processföring
och att han inte skall få ersättning för kostnad som inte skäligen varit
påkallad. Dessa bestämmelser tillämpas i praxis restriktivt. Det torde
sålunda sällan förekomma att domstolarna avvisar bevisning eller förordnar
att ersättning för utredningskostnad skall utgå med lägre belopp än
som yrkas.

Justitiedepartementets promemoria

I promemorian framhölls att expropriationsmålen ofta rörde betydande
ekonomiska värden och att det många gånger var fullt förståeligt att
parterna för att tillvarataga sin rätt önskade undersökningar, som kunde
bli både tidsödande och kostsamma. Emellertid hade det enligt promemorian
ofta ansetts att sakägarna utförde omfattande undersökningar
som hade ringa eller intet värde för prövningen men som medförde att
målen drog långt ut på tiden och att rättegångskostnaderna blev
oproportionerligt höga. Med hänsyn till den restriktiva tillämpningen av
18 kap. 6 och 8 §§ RB fanns enligt promemorian skäl att införa
kompletterande bestämmelser som gav domstolarna stöd för en aktiv
materiell processledning och skärpte sakägarnas ansvar för rättegångskostnaden.

I promemorian föreslogs att domstolen till en böljan skulle söka att
diskussionsvis åstadkomma enighet i fråga om inriktningen och omfattningen
av den utredning som skulle förebringas i målet. Lyckades inte
det, skulle domstolen besluta om riktlinjer i dessa hänseenden, varvid
hänsyn borde tas bl. a. till det värde egendomen preliminärt kunde
beräknas ha och till skillnaden mellan erbjuden och yrkad ersättning.
Utredningskostnaderna borde stå i rimlig proportion härtill. De riktlinjer
som domstolen sålunda beslutade skulle enligt promemorieförslaget inte
vara bindande på det sättet att sakägaren skulle vara förhindrad att
förebringa utredning som föll utanför riktlinjerna. Visade det sig
emellertid att utredningen, såsom domstolen utgått från, blev utan
egentlig betydelse för prövningen, borde sakägaren själv få stå för
kostnaderna för den.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan underströk behovet av
en aktiv processledning i expropriationsmål. Vad som föreslagits i
promemorian angående domstolens riktlinjer för utredningsarbetet godtogs
av åtskilliga remissinstanser. Från flera håll, framför allt från
domstolshåll, framfördes emellertid kritiska synpunkter. Sålunda ansåg
Svea hovrätt att det måste fordras mycket starka skäl för att beträffande
expropriationsmålen ge regler om materiell processledning som gick
längre än vad som gällde för dispositiva tvistemål vid allmän domstol.

CU 1972:34

Gällande regler gav enligt hovrättens mening domstolen erforderliga
möjligheter att leda förberedelsearbetet på ett så effektivt sätt som kunde
begäras utan uppgivande av förhandlingsprincipen. Vissa remissinstanser
såsom Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
industriförbund framhöll att det var principiellt oriktigt att införa regler
som tvingade domstolen att på ett tidigt stadium i viss mån ta ställning
till bevisningen i målet, något som medförde risk för att domstolen
handlade i en förhandsinställning till bevisläget redan innan bevisningen
förebragts. Stockholms tingsrätt vände sig till en början mot uttalandena
i promemorian om att sakägarna ofta utförde omfattande och dyrbara
utredningar av ringa eller intet värde för prövningen i målet och att detta
skulle vara huvudanledningen till lång handläggningstid och höga rättegångskostnader.
Dessa uttalanden överensstämde inte med tingsrättens
erfarenhet. Enligt tingsrättens mening kunde det bli svårt att redan på ett
tidigt stadium av förberedelserna dra upp riktlinjerna på ett riktigt sätt.
Ibland kunde det därför visa sig nödvändigt att under processens gång
ändra riktlinjerna, något som inte var ägnat att korta processen eller
minska rättegångskostnaderna. Även Göteborgs tingsrätt, Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare och hovrätten för Västra Sverige kritiserade
förslaget. En av hovrättens ledamöter var dock skiljaktig och ansåg att
det i många fall torde vara värdefullt om domstolen gav sin syn på
utredningsarbetet inte bara informellt utan i ett formligt beslut. Mest
kritiska mot promemorians förslag om processledningen var Sveriges
advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Även förslaget om begränsning i sakägarnas rätt att erhålla ersättning
för utredningskostnader utsattes för kritik under remissbehandlingen.
Flera remissinstanser framhöll att de nuvarande reglerna i RB gav
domstolarna tillräckliga möjligheter att vägra att döma ut kostnadsersättning.

Föredragande statsrådet

Statsrådet framhåller bl. a. att domstolens processledande verksamhet
bör rikta sig inte bara till sakägarna utan också till de exproprierande.
Statsrådet understryker vidare att det också är av största vikt att
domstolen inte handlar så, att den kan ge intryck av att på förhand ha
tagit ställning för en av parterna. Enligt statsrådets uppfattning finns
det starka skäl som talar för att man inför en uttrycklig regel som
inskärper vikten av en aktiv materiell processledning. Inte minst är en
sådan regel behövlig med hänsyn till att det råder skilda meningar om i
vilken omfattning domstolen bör vara aktiv under förberedelsen. Statsrådet
framhåller vidare att det otvivelaktigt är av stor betydelse för att
handläggningen skall bli så effektiv som möjligt att det på ett tidigt
stadium blir klarlagt vilken utredning som bör förebringas i målet. Det
bör enligt statsrådet därför åligga den exproprierande att i stämningsansökningen
dels ange grunderna för sin talan och för sitt erbjudande om
ersättning, dels så långt möjligt uppge de skriftliga bevis som man

CU 1972:34

åberopar. Vid ett inledande förberedelsesammanträde är det enligt
statsrådet naturligt att domstolen diskuterar utredningsfrågorna med
parterna. Domstolen bör härvid enligt statsrådet söka åstadkomma
enighet i fråga om utgångspunkterna för bestämmandet av ersättning,
t. ex. val av värderingsmetod och bestämmande av vissa värdefaktorer.
Domstolen bör självmant kunna föreslå utredningar på sådana punkter
där parterna inte är eniga. Statsrådet anser att det måste vara av stort
värde för den fortsatta handläggningen att, så snart denna inledande
diskussion har avslutats, domstolen ger besked om sin syn på vilket
utredningsarbete som bör utföras. För att beskedet skall kunna få
rättsverkningar bör det ges formen av ett uttryckligt beslut. Med hänsyn
till det sagda anser statsrådet att man i den nya expropriationslagen bör
införa en bestämmelse om skyldighet för fastighetsdomstol att under
förberedelsen meddela beslut i fråga om utredningsarbetet. I beslutet,
som lämpligen kan kallas utredningsbeslut, bör det anges vilken utredning
som enligt domstolens mening bör förebringas i målet. Beträffande
utredningsbeslutet anför statsrådet följande.

När domstolen meddelar utredningsbeslut bör den ta viss hänsyn bl. a.
till det värde som egendomen preliminärt kan beräknas ha och till
skillnaden mellan erbjuden och yrkad ersättning. Som riktpunkt bör gälla
att utredningskostnaderna står i rimlig proportion till de angivna värdena.
Givetvis kan det emellertid i det enskilda fallet vara motiverat att lägga
ner förhållandevis stora kostnader på utredningsarbete, fastän tvisten
gäller ett begränsat belopp, om exempelvis avgörandet får anses ha
prejudicerande betydelse.

Självfallet kan det, som också har framhållits vid remissbehandlingen, i
mera komplicerade mål vara svårt för domstolen att på ett tidigt stadium
fatta beslut i fråga om utredningsarbetet, åtminstone om beslutet skall ha
ett konkret och meningsfullt innehåll. I sådana mål kan det därför ibland
finnas anledning att dröja med beslutet till en något senare tidpunkt
under förberedelsen. Målets svårhetsgrad bör emellertid inte avhålla
domstolen från att meddela beslut så snart det med någon säkerhet kan
bedömas vilken utredning som är av betydelse och vilken utredning som
får anses överflödig. Det är naturligtvis också i de större och mer
komplicerade målen som det är särskilt viktigt med en aktiv processledning
så att man undviker en onödigt omständlig handläggning och
begränsar kostnaderna.

Givetvis kan det förekomma mål, där det är självklart vilken utredning
som bör förebringas och där det framstår som uppenbart obehövligt med
ett formligt utredningsbeslut. I sådana fall bör domstolen kunna
underlåta att meddela sådant beslut. Jag vill emellertid understryka att
det även i enkla mål bör vara regel att utredningsbeslut meddelas.

Det kan naturligtvis förekomma att part, efter det att utredningsbeslut
har meddelats, uppger sig vilja förebringa utredning som inte förut har
varit uppe till diskussion vid domstolen. Domstolen bör då i ett nytt
utredningsbeslut kunna ta upp den nya utredningen och ange om den bör
förebringas i målet. Ett nytt utredningsbeslut bör också kunna innefatta
ändring av ett tidigare beslut, om domstolen under förberedelsen får
ändrad uppfattning i fråga om betydelsen av en viss tilltänkt utredning.
Det torde emellertid i allmänhet vara olämpligt att frågan om utredningsarbetets
inriktning och omfattning prövas flera gånger under målets
handläggning. För att nytt utredningsbeslut skall få meddelas bör det

CU 1972:34

därför föreligga särskilda skäl.

Statsrådet konstaterar vidare att domstolarna i praktiken är mycket
restriktiva när det gäller att tillämpa bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§
RB. Enligt statsrådets mening är denna restriktivitet inte alltid motiverad.
Statsrådet anser att det finns skäl att i den nya expropriationslagen ha en
särskild regel som inskränker sakägarnas rätt att få ersättning för
utredningskostnader. Denna regel bör enligt statsrådet knytas till
utredningsbeslutet på så sätt att kostnaden för utredning som förebringats
i strid mot sådant beslut ersätts endast i den mån utredningen
haft betydelse för målets utgång.

Lagrådet

Lagrådet framhåller att den föreslagna regeln ger domstolen möjlighet
att på ett vida mer aktivt sätt än vad eljest gäller beträffande frågor av
viss positiv natur söka styra parterna. Vidare innebär den föreslagna
ordningen enligt lagrådet att styrningen väsentligen skall rikta sig mot
parterna på ena sidan, sakägarna, låt vara att detta är betingat av
innehållet i den grundläggande rättegångskostnadsregeln. Det avsteg från
eljest gällande grundregler om domstols handlande som förslaget sålunda
innefattar inger enligt lagrådet viss tveksamhet. Härtill kommer att, om
utredningsbeslutet såsom avsikten är skall meddelas på ett tidigt stadium
under förberedelsen, domstolarna ofta kan ha svårt att överblicka hur
utredningsarbetet bör inriktas. Det kan vidare tänkas att domstolen
omedvetet blir bunden av ett på tidigt stadium meddelat utredningsbeslut,
ehuru det senare visar sig att innehållet i beslutet ej är helt
välgrundat. Även om sålunda den föreslagna ordningen icke kan anses
helt invändningsfri, kan det enligt lagrådet ej bestridas att behov kan
föreligga att kunna ingripa mot avarter som den grundläggande rättegångskostnadsregeln
möjliggör. För ett sådant ändamål får anordningen
anses i och för sig väl lämpad. Lagrådet anser därför att den bör
godtagas och kan införlivas med expropriationslagstiftningen. Med
hänsyn till de vanskligheter som på sätt förut antytts måste anses
förenade med de nu berörda reglernas tillämpning kan man räkna med att
domstolarna kommer att iakttaga betydande försiktighet. Lagrådet
framhåller vidare att det ligger i sakens natur att, sedan den exproprierande
framlagt utredning i visst hänseende, exempelvis angående ortspriset,
domstolen icke får utforma utredningsbeslutet så att det ej avser
ortspriset och därigenom betar sakägaren möjlighet att på den exproprierandes
bekostnad förebringa motbevisning rörande detta. Vidare framhåller
lagrådet att, om i målet görs gällande att den s. k. presumtionsregeln
skall vinna tillämpning i värderingen och att följaktligen bevisbördan
rörande orsaken till viss prisstegring ligger på sakägaren, domstolen
självfallet ej skall ge sådan anvisning om utredningen att bevisning om
nämnda orsak utesluts. Att närmare än som nu gjorts exemplifiera
situationer där återhållsamhet från domstolens sida krävs synes lagrådet
ej påkallat.

CU 1972:34

Föredragande statsrådet (slutprotokollet)

Föredragande statsrådet finner lagrådets exempel på fall när fastighetsdomstolen
bör iakttaga försiktighet vid tillämpningen av förevarande
stadgande ganska självfallna. Vad lagrådet i den delen har anfört
föranleder därför ingen erinran från statsrådets sida.

Motionerna

I motionen 1972:1761 hävdas att den enskilde bör få utnyttja alla de
processuella möjligheter som inte utgör rättegångsmissbruk enligt RB.
Risken är nämligen enligt motionärernas uppfattning stor att domstolarnas
utredningsbeslut inte blir tillräckligt förutseende, beroende på att de
träffas i målens begynnelseskede. Förslaget om inskränkningar i rätten
för enskild person att få ersättning för processkostnader bör därför
avslås.

Motionen 1972:1762 hänvisar till att förslaget om utredningsbeslut
kritiserats vid remissbehandlingen från domstolarnas sida. Också enligt
motionärernas uppfattning är förslaget klart olämpligt. Missbruk av
rättegångsförfarandet kan redan beivras enligt RB. Enligt förslaget måste
domstolarna ta ställning till de enskildas processföring på ett så tidigt
stadium, att enligt motionärerna risken för felbedömning är stor.
Motionärerna menar att domstolen lätt kan få ett slags partställning,
ägnad att äventyra tilltron till domstolarnas opartiskhet, vilket skulle vara
särskilt olyckligt i mål där samhället framför tvångsanspråk mot den
enskilde. Med tanke på att propositionen dessutom innehåller bevisbörderegler,
som både komplicerar utredningen och försämrar den enskildes
bevisbördeläge, är förslaget om ett försämrat skydd vid rättegången enligt
motionärerna särskilt stötande. Motionärerna föreslår därför att den
enskildes nuvarande skydd vid rättegången bibehålls och att förslaget om
utredningsbeslut och inskränkningar i rätten att få kostnader i målet
ersatta avslås.

I motionen 19 72:1765 understryks att det är angeläget att domstolarna
ges möjlighet till en aktiv processledning. De bestämmelser som
föreslås i propositionen finner motionärerna vara ändamålsenliga för att
stärka processledningen. Genom dessa kan utredningsarbetet begränsas
och rättegångskostnaderna hållas nere. Enligt motionärernas mening är
det emellertid från rättssäkerhetssynpunkt befogat att fastighetsdomstolens
beslut grundar sig på ingående diskussioner och förhandlingar med
berörda parter. Motionärerna vill understryka att den aktiva processledningen
inte får innebära att sakägarnas rättsläge försämras. Vad motionärerna
nu sagt bör riksdagen ge Kungl. Maj:t till känna.

Även motionärerna i motionen 1972:1766 delar uppfattningen att det
behövs en aktiv processledning i expropriationsmål. Motionärerna anser
det emellertid kunna ifrågasättas om domstolen behöver bindas i sitt
agerande på det sätt som föreslås i propositionen. Det torde enligt

3 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

motionärerna ofta vara mycket svårt att i konkreta termer ange den
utredning som bör förebringas och särskilt omfattningen därav. Det synes
motionärerna emellertid lämpligt att det föreslagna institutet utredningsbeslut
får prövas, men dock endast i de fall då detta av domstolen
befinnes ändamålsenligt. Lagtexten bör därför ändras i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelser

(motionerna 1972:1762 punkterna 5a—c och 1972:1767)

Enligt punkten 11 i övergångsbestämmelserna prövas frågan om
tillstånd till expropriation och handläggs ärendet därom enligt äldre
bestämmelser, när ansökan om expropriation gjorts före nya lagens
ikraftträdande.

Lagrådet påpekar att i de fall som här avses kommer vad nya lagen
stadgar i 3 kap. 6 § om förlängning och förkortning av tid för ansökan
om stämning och i 7 kap. 1 § första stycket om kostnader i tillståndsärenden
icke att vara tillämpligt.

Motionerna

I motionen 1972:1762 framhålls att det bör slås fast, att missbruket
med långvariga expropriationstillstånd inte får fortgå. Den nya lagen bör
därför tillämpas också på äldre expropriationstillstånd.

Motionärerna hävdar vidare att redan nu ingivna ansökningar om
expropriation bör prövas enligt de av motionärerna föreslagna reglerna
beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål, så att de enskilda
får en tillräcklig trygghet vid prövningen av expropriationstillstånd.
Motionärerna anser vidare, att övergångsreglerna bör undanröja varje
verkan av de regler om tillämpningen av gamla fastighetsvärden, som
infördes i 1971 års lag och vars obillighet motionärerna kritiserar.

I motionen 1972:1767 framhålls att den enligt expropriationslagen
föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att ompröva långvariga expropriationstillstånd
egendomligt nog inte skall få utnyttjas till förmån för de
parter som redan blivit lidande av det uppskovsförfarande som utvecklats.
Motionärerna hänvisar härvid till lagrådets tolkning av övergångsbestämmelserna.
En sådan behandling av de långvariga expropriationstillstånden
är enligt motionärerna obillig.

CU 1972:34

Utskottets yttrande

Gällande expropriationslag (ExL) kom till år 1917. Den har därefter
ändrats vid ett flertal tillfällen. Genom tillkallandet av expropriationsutredningen
år 1960 påböljades en allmän översyn av expropriationslagstiftningen.
Utredningens arbete har lett fram till vissa partiella reformer.
Senast vid 1971 års höstriksdag genomfördes ändringar i ExL av
betydande vikt. Sålunda ändrades reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål
så att de i större utsträckning än tidigare underlättar en
aktiv kommunal markpolitik. Vidare infördes en ny expropriationsgrund,
kallad värdestegringsexpropriation. Bestämmelserna om ersättning vid
expropriation omarbetades i syfte att dämpa markvärdestegringen. En
särskild presumtionsregel infördes i syfte att hindra att kommunerna vid
expropriation för tätbebyggelseändamål behövde ersätta värden som
uppstått till följd av förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt.

Arbetet med en reform av expropriationslagstiftningen har nu
fullföljts genom att i propositionen läggs fram förslag till en helt ny
expropriationslag. I förslaget har de tidigare vidtagna reformerna genomgående
upptagits. Förslaget innehåller emellertid också flera betydelsefulla
nyheter. Sålunda må nämnas en omgestaltning av expropriationsändamålen,
ändring av ersättningsreglerna, varigenom bl. a. den år 1971
införda presumtionsregeln utsträcks att gälla vid expropriation även för
andra ändamål än tätbebyggelse, samt flera reformer beträffande förfarandet.
Till den nya lagen har vidare överförts vissa regler om
tvångsinlösen i andra lagar. Utskottet kommer att närmare behandla
förslagets enskildheter nedan under rubriker motsvarande kapitelrubrikerna
i lagförslaget.

I detta sammanhang vill utskottet notera att det ännu återstår vissa
frågor att lösa. Sålunda har slutlig ställning inte tagits till bl. a.
expropriationsutredningens förslag om införande av ett värdeutjämningsinstitut.
I 1971 års lagstiftningsärende anförde föredragande statsrådet
att mycket talade för att ett sådant institut behövdes i samband med
planläggning men att frågan krävde ytterligare utredning (prop. 1971:122
s. 198). Statsrådet hänvisade även till att frågan hade nära samband med
de frågor som prövas av bygglagutredningen. Utskottet utgår från att
frågan tas upp till prövning i lämpligt sammanhang.

Inledande bestämmelser (1 kap.)

Expropriation av kronojord {1 §)

Enligt gällande lag får fastighet som tillhör staten och särskild rätt som
tillkommer staten inte exproprieras. För att lösa de problem som uppstår
vid kommunala förvärv av statlig mark, när oenighet råder mellan
parterna om pris och övriga villkor vid överlåtelsen, inrättades den 1
januari 1968 en statskommunal marknämnd. Kan kommunen och den
statliga myndigheten inte enas i nämnda frågor äger endera av dem att

CU 1972:34

hänskjuta ärendet till nämnden. I instruktion för nämnden anges att
denna skall tillse att priset och övriga villkor bestäms så att kommunen
inte åläggs vidare förpliktelser än sådana som skulle ha kommit i fråga om
marken i stället förvärvats genom expropriation. Marknämndens beslut är
bindande för staten.

Erfarenheterna visar att denna förhandlingsordning gett kommunerna
möjlighet att på ett smidigt och enkelt sätt förvärva den mark
kommunerna har behov av. Tillvägagångssättet ter sig enligt utskottets
mening både snabbare och enklare än expropriationsförfarandet. Utskottet
vill i detta sammanhang även peka på det förhållandet att något
förbud mot inlösen av kronojord inte finns i byggnadslagen (BL). Om
t. ex. mark lagts ut till gata eller annan trafikled i stadsplan eller fastställd
generalplan kan kommunen begära inlösen av marken enligt bestämmelser
i BL. När det gäller kommunala ledningsföretag öppnar, såsom
framhålls i statsrådsprotokollet, även bestämmelser i fastighetsbildningslagen
(FBL) möjlighet för kommunen att genomföra det aktuella
företaget. Med hänsyn till det anförda delar utskottet föredragande
statsrådets uppfattning att den utvidgning av expropriationsrätten till att
avse även statlig mark, som expropriationsutredningen föreslog, uppenbarligen
inte skulle få någon praktisk betydelse när kommun eller
landstingskommun vill förvärva kronomark. För de undantagsfall där
enskild skall expropriera finner utskottet i likhet med föredragande
statsrådet inte motiverat att upphäva det nuvarande förbudet mot att
expropriera statlig mark. Utskottet förutsätter att de frågor som uppstår
vid enskilds förvärv av statlig mark löses på annat lämpligt sätt.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen bifaller
propositionens förslag om bibehållande av förbudet mot att expropriera
kronojord och avslår yrkandena i motionerna 1972:1761 och 1972:1765
om att expropriation bör kunna ske också av mark eller särskild rätt som
tillhör staten.

Övriga inledande bestämmelser

Utskottet har inget att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Expropriationsändamålen (2 kap.)

Expropriation för tätbebyggelseändamål (1 §)

I samband med 1971 års reformarbete fick bestämmelserna om
expropriation för tätbebyggelse sin nuvarande lydelse. Huvudregeln
ger kommun expropriationsbefogenhet beträffande mark som
med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller
därmed sammanhängande anordning. För att understryka betydelsen av
tomträttsinstitutet anges särskilt att expropriation kan ske
för att ge kommun möjlighet att upplåta mark med tomträtt. Inom
tätbebyggt område begränsas expropriationsmöjligheterna dock i fråga
om såväl tidsperspektivet som behovets art. Begränsningen gäller både
huvudregeln och regeln om tomträttsexpropriation. Den särskilda förut -

CU 197234

sättningen innebär att marken inom överskådlig tid kommer att beröras
av byggnads- eller anläggningsåtgärder som är av väsentlig betydelse från
allmän synpunkt eller att det till främjande av planmässigt byggnadsskick
eller annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen får
rådighet över marken.

Nämnda bestämmelser har med visst tillägg, som berörs nedan,
överförts till det nya lagförslaget.

I motionerna 1972:1761 och 1972:1762 yrkas att vissa ytterligare
begränsningar måtte göras i kommunernas rätt att expropriera mark för
tätbebyggelse.

Utskottet finner inte att anledning föreligger att nu ompröva den
grundläggande huvudregeln i 1971 års reform beträffande expropriation
för tätbebyggelse. Utskottet tillstyrker således lagförslaget och
avstyrker motionerna 1972:1761 och 1972:1762 i denna del.

I motionen 1972:1761 föreslås vidare att avsedd upplåtelse med
tomträtt inte skall utgöra självständig expropriationsgrund. Samma
mening framförs i motionerna 1972:1765 och 1972:1766. Förslagen i
denna del grundas främst på invändningen att redan huvudregeln tillgodoser
de krav som kommunen kan ställa. Vidare anförs att kommunen
genom att åberopa tomträttsupplåtelse som expropriationsgrund binder
sig för en markanvändning som kanske inte kommer att vara den mest
ändamålsenliga.

Vid 1971 års riksdag uttalade utskottet i anledning av motioner med
liknande yrkanden att det enligt utskottets mening inte hade anförts
övertygande skäl mot att som dittills låta tomträttsupplåtelse utgöra en
fullt självständig expropriationsgrund och därmed stryka under tomträttsinstitutets
betydelse. I förevarande lagstiftningsärende har inte
förekommit något som föranleder utskottet att frångå denna ståndpunkt.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionerna 1972:1761,
1972:1765 och 1972:1766 i denna del.

Utskottet hemställde vid behandlingen av 1971 års lagförslag i sitt
betänkande att riksdagen som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna
att man ytterligare borde pröva i vilken utsträckning expropriation för
bl. a. tätbebyggelseändamål borde medges för landstingskommun
eller vissa kommunalförbund utan att den principiella
ansvarsfördelningen därigenom rubbades. Till grund för utskottets
uttalanden låg de särskilda förhållandena i Stockholms län. Utskottsbetänkande!
godkändes av riksdagen.

I det nya lagförslaget har i 2 kap. 1 § sista stycket intagits en
bestämmelse av innebörd att expropriation får ske till förmån för
landstingskommun eller kommunalförbund som handhar sådan angelägenhet
som avses i bestämmelserna om tätbebyggelseexpropriation.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förevarande fråga nu fått sin
lösning. Den föreslagna begränsningen av expropriationsbefogenheten till
vissa slag av landstingskommuner och kommunalförbund finner utskottet
lämplig. Utskottet tillstyrker därför lagförslaget.

CU 1972:34

Expropriation för näringsverksamhet (4 §)

En av nyheterna i förslaget till ny expropriationslag är den vidgade
möjligheten till expropriation för näringsverksamhet. I gällande lagstiftning
finns endast spridda bestämmelser som tillgodoser detta behov.
Förslaget innebär att expropriation får ske för att bereda utrymme åt
näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för riket
eller orten eller för viss befolkningsgrupp.

Även om det torde kunna förutsättas att behovet av utrymme för ett
företag i regel tillgodoses på annat sätt än genom expropriation - t. ex.
genom frivilliga köp eller genom att kommunen ställer mark till
förfogande — är det enligt utskottets mening av värde att näringslivet som
en sista utväg kan tillgripa expropriation för att lösa sitt markbehov.
Utskottet vill dock stryka under vad föredragande statsrådet anför om att
expropriation i nu avsedda fall bör med hänsyn till de kommunala
planintressena få ske endast under förutsättning att marken planlagts för
det ändamål som expropriationen avser eller att kommunen tillstyrker
expropriationsansökn ingen.

Utskottet tillstyrker den föreslagna bestämmelsen.

Expropriation av vanvårdad egendom (7 §)

Enligt gällande rätt kan i viss omfattning vanvård av egendom leda till
expropriation eller inlösen. Beträffande jordbruksegendom ges regler
härom i lagen om tvångsinlösen av vanhävd ad jordbruksegendom. Vidare
är särskilt att märka den i samband med tillkomsten år 1970 av lagen om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet i ExL införda möjligheten att vid
föreliggande eller befarad grov vanvård av byggnad, som till väsentlig del
genom uthyrning används för bostadsändamål, företa expropriation för
att försätta eller hålla byggnaden i tillfredsställande skick.

I propositionen föreslås att expropriation skall få ske beträffande alla
slag av fast egendom vid fall av föreliggande eller befarad grov vanvård för
att bringa eller hålla egendomen i tillfredsställande skick. Beträffande den
bevisning som skall krävas anförs i statsrådsprotokollet att skäl för
expropriation i allmänhet kan anses föreligga, om ägaren flera gånger har
underlåtit att rätta sig efter föreläggande att hålla fastigheten i stånd eller
då det otvetydigt kan visas att ägaren systematiskt vanvårdar fastigheten.
Förutsättning för att expropriation skall få ske bör alltså vara att
fastighetsägaren klart visar brist på intresse eller förmåga att hålla
fastigheten i skick.

Utskottet kan helt instämma i dessa uttalanden. Att såsom föreslagits i
motionen 1972:1762 försöka konkretisera dessa principer genom ändring
i den föreslagna lagtexten finner utskottet inte påkallat eller ens lämpligt.
Utskottet tillstyrker sålunda lagförslaget och avstyrker motionen i denna
del.

Utskottet har vidare inget att erinra mot att lagen om tvångsinlösen av
vanhävdad jordbruksegendom upphävs.

CU 1972:34

Expropriation för naturvård och fritidsändamål (9 §)

I förevarande stadgande upptagna expropriationsbefogenheter syftar
till att bevara mark för naturvårdsändamål och att säkerställa att mark
finns tillgänglig för att tillgodose allmänhetens behov av idrott och
friluftsliv. Genom den fysiska riksplaneringen, som behandlas närmare i
utskottets betänkande CU 1972:35, anvisas mark för olika ändamål efter
en avvägning av skilda intressen. En av huvuduppgifterna för riksplaneringen
är att säkerställa att mark vid översiktlig planläggning avsätts för
det rörliga friluftslivets behov. Det är emellertid inte tillräckligt att mark
vid planläggning avsätts för visst ändamål. Samhället måste också vara
berett att ställa mark till förfogande för ändamålet. För att samhället
skall kunna göra detta måste möjlighet finnas att om så behövs med tvång
kunna ta erforderlig mark i anspråk. I viss utsträckning kan härvid
ingripanden ske med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen (NVL) och
BL. De nu föreslagna expropriationsbefogenheterna utgör enligt utskottets
mening värdefulla komplement till dessa bestämmelser. Utskottet
tillstyrker därför lagförslaget i denna del.

Värdestegringsexpropriation (11 §)

Ifrågavarande expropriationsgrund infördes i ExL genom 1971 års
riksdagsbeslut. Vid behandlingen av propositionen framhöll utskottet
med anledning av att i en motion riktats kritik mot bestämmelsen att
reglerna om värdestegringsexproptiation var av stort principiellt värde
och att de även gav ett klart uttryck för den grundläggande principen att
den värdestegring som beror på samhällsutbyggandet bör tillgodoföras
det allmänna.

Bestämmelsen om värdestegringsexpropriation har upptagits i det nya
lagförslaget utan annan saklig ändring i förhållande till gällande rätt än
att expropriation skall kunna ske också efter åtgärder som vidtas genom
landstingskommuns eller kommunalförbunds försorg. Ändringen är en
följd av den av utskottet ovan redovisade, för nämnda rättssubjekt
medgivna expropriationsbefogenheten för tätbebyggelseändamål.

Utskottet finner ingen anledning att nu frångå den ståndpunkt
utskottet intog föregående år. Utskottet tillstyrker således lagförslaget
och avstyrker yrkandet i motionen 1972:1762 om att förslaget om
värdestegsexpropriation skall avslås.

Övriga expropriationsändamål (2, 3, 5, 6, 8 och 10 §§)

Utskottet har ingen erinran mot de föreslagna bestämmelserna.

Allmänna förutsättningar för expropriation (12 §)

Såsom framgår av det föregående (s. 8) ges i ExL vissa bestämmelser av
allmän natur om förutsättningarna för att expropriation skall få ske.
Expropriationsutredningen fann de angivna principerna självklara och tog

CU 1972:34

inte upp dem i sitt lagförslag. Föredragande statsrådet har emellertid
funnit det inte sakna betydelse att i den nya lagen ges ett direkt uttryck
för den hänsyn till motstående intressen som enligt statsmakternas
ståndpunkt skall tas vid prövning av frågan om expropriationstillstånd. I
2 kap. 12 § första stycket har därför intagits föreskrifter av innebörd att
expropriationstillstånd inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör
tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från
allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom
den. Som exempel på sådant motstående intresse, som kan föranleda att
sökandens behov av att ta marken i anspråk får vika, nämns i
statsrådsprotokollet (s. 219) intresset för dem som bor inom expropriationsområdet
att få behålla sina hem, vare sig de är belägna i hyreshus
eller egnahemsfastigheter. Vad angår de senare hänvisas till uttalandena i
1971 års lagstiftningsärende att det är naturligt att kommunerna liksom
tidigare i görligaste mån undviker att ta i anspråk mark som är bebyggd
med egnahemsfastigheter.

I motionen 1972:1766 yrkas att till förevarande stadgande skall fogas
ett tillägg av innebörd att expropriation av småhusfastigheter, som
används som egnahem eller fritidsbostäder, skall få ske endast när detta
framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkt. Samma
mening framförs i motionen 1972:1762. Yrkandena grundas främst på
invändningen att det föreslagna lagstödet för egnahemsägare är för vagt.

Utskottet vill stryka under att lagförslaget i denna del innebär en
ytterligare förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna för enskilda. Motionärernas
syfte att värna om egnahemsägarnas intresse av att få behålla
sina hem finner utskottet väl tillgodosett genom den nu föreslagna
lagbestämmelsen. Någon komplettering av lagtexten anser utskottet
därför inte påkallad. Utskottet vill även — i likhet med vad utskottet
uttalade i 1971 års lagstiftningsärende — framhålla att en i enlighet med
motionärernas förslag utformad särregel för expropriation av småhus
enligt utskottets mening skulle kunna uppfattas som ett avsteg från
utgångspunkterna att kommunerna skall ha en obetingad företrädesrätt
till mark, som skall bli föremål för tätbebyggelseåtgärder, och att
företrädesrätten skall kunna göras gällande genom markförvärv på ett
tidigt stadium av planeringsprocessen. Utskottet tillstyrker sålunda
lagförslaget och avstyrker motionerna 1972:1762 och 1972:1766 i denna
del.

Såsom utskottet fastslog i 1971 års lagstiftningsärende medför också
den obetingade företrädesrätten för kommunerna till mark för tätbebyggelseändamål
att avgörande vikt inte kan få tillmätas markägares erbjudna
medverkan för att realisera den planerade bebyggelsen. Utskottet anser
att något avsteg från denna genom 1971 års reform fastlagda princip inte
kan komma i fråga. Utskottet avstyrker därför yrkandena härom i
motionerna 1972:1761 och 1972:1762.

I andra stycket till förevarande stadgande anges vissa förutsättningar
för att expropriation skall få ske till förmån för enskilt rättssubjekt.
Sådan expropriation får ske endast om den exproprierande på betryg -

CU 1972:34

gande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen används för
avsett ändamål. Bestämmelsen föranleder ingen erinran från utskottets
sida. Utskottet återkommer till betydelsen av denna kvalifikationsgrund i
ett följande avsnitt.

Tillstånd till expropriation m, m. f3 kap.)

Tills tänds myndighe t i expropriationsärenden (1 §)

Liksom hittills skall tillståndsfrågor i princip prövas av Kungl. Majit. I
förslaget öppnas emellertid möjlighet för Kungl. Majit att i viss
utsträckning överlämna beslutanderätten till underordnad myndighet, i
första hand länsstyrelse.

Utskottet har inget att erinra mot den föreslagna bestämmelsen eller
mot de principer för dess tillämpning som dragits upp i statsrådsprotokollet.

Återlösen av exproprierad egendom

Om exproprierad egendom inte har kommit till användning för det
avsedda ändamålet eller om den i väsentlig omfattning använts för annat
ändamål än det avsedda föreligger enligt bestämmelser i 68—70 §§ ExL i
vissa fall rätt till återlösen av egendomen. Någon motsvarighet till dessa
bestämmelser har inte upptagits i den nya lagen.

I motionen 1972:1766 kritiseras detta och under åberopande av att
institutet kan behövas som sanktionsform för att egendom verkligen
kommer till avsedd användning efter expropriation, särskilt när den
exproprierande är ett enskilt rättssubjekt, yrkar motionärerna att regler
om återlösen av samma innehåll som de nu gällande införs i den nya
lagen.

Utskottet vill till en början understryka att det är betydelsefullt att
betryggande garantier skapas för att allmänna och enskilda intressen inte
uppoffras onödigtvis och att den exproprierade egendomen verkligen
kommer till användning för avsett ändamål. Nu gällande återlösningsregler
har emellertid inte tillämpats i nämnvärd utsträckning. Såsom
utskottet anmärkt i det föregående föreskriver den nya lagen särskilda
kvalifikationer när enskilt rättssubjekt önskar expropriera. 1 statsrådsprotokollet
anförs att det ligger i sakens natur att en prövning av
sökandens kvalifikationer blir särskilt ingående när sökanden är enskilt
rättssubjekt. Vidare har tillståndsmyndigheten enligt 5 § i förevarande
kapitel möjlighet att i samband med expropriationstillståndet om så
behövs meddela särskilda föreskrifter för att trygga att den exproprierade
egendomen används för det avsedda ändamålet. Det ankommer på
länsstyrelsen att se till att meddelade föreskrifter efterlevs och länsstyrelsen
får därvid förelägga vite. Genom den nu beskrivna ordningen torde
enligt utskottets mening ha skapats tillräckliga garantier för att exproprierad
egendom kommer till användning för avsett ändamål. Något

CU 1972:34

behov av särskilda återlösningsregler finner utskottet därför inte föreligga.
I de undantagsfall där den avsedda användningen av någon
anledning kommit att upphöra torde återförvärv kunna ske på frivillig
väg. För den händelse det är fråga om ett servitut kan även i vissa fall
åtgärder enligt FBL vidtas.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:1766,
såvitt nu är i fråga.

Expropriationstillstånds giltighet (6 §)

En under senare år debatterad fråga har varit expropriationstillståndens
längd. I debatten har särskilt uppmärksammats de i anledning av
nedre Norrmalmsregleringen i Stockholm meddelade expropriationstillstånden
vilka i några fall förlängts i tjugo år eller mer.

Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att expropriationstillstånden
blir så korta som möjligt. Såsom framhålls i motionerna
1972:1761, 1972:1762, 1972:1765 samt 1972:1766 och även påpekas i
propositionen innebär det rådande systemet i vissa avseenden olägenheter
för fastighetsägaren. Har expropriationstillstånd meddelats blir hans
möjligheter att råda över egendomen genom t. ex. försäljning eller
byggande i praktiken avsevärt inskränkta. Vid långvariga expropriationstillstånd
kan han komma i en bekymmersam situation när det gäller att
avgöra vilka underhålls- och förbättringskostnader som bör läggas ned på
fastigheten. Eftersätter han underhållet, kan skador uppkomma för t. ex.
hyresgäst och panträttshavare. Vid bedömandet av tidsfristen för
anhängiggörande av talan kan emellertid hänsyn inte tas endast till
fastighetsägaren utan måste också beaktas den exproprierandes intresse
av att få tillräcklig tid för att kunna ta ställning till frågan huruvida
tillståndet skall fullföljas.

Möjligheterna att inom expropriationslagstiftningens ram tillgodose
fastighetsägarens och andra sakägares intresse av att få väckt fråga om
expropriation avgjord så snart som möjligt är, såsom anförs i statsrådsprotokollet,
begränsade. Även om en bestämd maximigräns fastställs
torde man nämligen inte kunna hindra sökanden att sedan tidsfristen
utlöpt ansöka om nytt expropriationstillstånd. Det förhållandet att
sökanden offentligen deklarerar att han inte avstått från tanken på ett
tvångsförvärv medför i stort sett samma nackdelar för fastighetsägaren
som ett meddelat tillstånd till expropriation.

I förslaget till ny expropriationslag har emellertid försök gjorts att
stärka den enskildes rättsskydd. I sådant syfte upptas i 3 kap. 6 § vissa
föreskrifter, som reglerar expropriationstillståndens giltighet. Sålunda
föreskrivs i likhet med vad som nu gäller att tillståndsmyndigheterna skall
bestämma viss tid inom vilken saken skall fullföljas vid domstol. Vidare
lagfästs den i praxis medgivna möjligheten till förlängning av tiden.
Förlängning föreslås dock få ske endast om särskilda skäl föreligger.
Föredragande statsrådet anför att det ligger i sakens natur att kraven på
förebringande av särskilda skäl kommer att skärpas, ju längre tid som

CU 1972:34

förflutit sedan det ursprungliga tillståndet meddelades. 1 statsrådsprotokollet
anförs vidare att varje gång förlängning begärs hänsyn givetvis
måste tas till vad som anförs av fastighetsägaren och andra berörda
parter. Det kan emellertid hända att under en löpande tidsfrist inträffar
omständigheter som inte förutsetts i tillstånds- eller förlängningsärendet
och som avsevärt ökar fastighetsägarens olägenhet av att expropriationsfrågan
inte är avgjord. I sådana fall föreslås fastighetsägaren få möjlighet
att begära avkortning av tidsfristen. Omprövning av tidsfristen skall dock
inte få ske förrän ett år förflutit efter det att det ursprungliga
expropriationstillståndet meddelades. För att begränsa möjligheterna för
sökanden att, om tidsfristen utlöpt, ansöka om ny expropriation föreslås
vidare en bestämmelse av innebörd att, om sökanden åberopar samma
expropriationsgrund som tidigare, tillstånd till expropriation får beviljas
endast om särskilda skäl föreligger. Slutligen bör beaktas vad som anförs i
statsrådsprotokollet om att för vinnande av en enhetlig praxis frågor om
förlängning och förkortning av fastställd tid tills vidare ej kommer av
Kungl. laj:t att delegeras till underlydande myndigheter.

Genom den nu föreslagna ordningen har enligt utskottets mening
fastighetsägares och andra sakägares intresse av ökat rättsskydd tillgodosetts
i den utsträckning som är rimlig och möjlig. Att såsom föreslagits i
motionerna 1972:1761 och 1972:1762 ge fastighetsägaren en rätt att
redan ett år efter det expropriationstillstånd gavs anhängiggöra talan vid
domstol om expropriationens fullföljande finner utskottet helt oförenligt
med den exproprierandes berättigade intresse av att få en tillräcklig tidsfrist
för att kunna ta ställning till frågan huruvida den medgivna expropriationen
skall fullföljas. Utskottet vill i detta sammanhang även peka på
att det enligt 5 kap. 5 § åligger den exproprierande att i stämningsansökan
uppge bl. a. den ersättning han erbjuder och de omständigheter varpå
erbjudandet grundas ävensom de skriftliga bevis han åberopar. För att
den föreslagna regeln i 5 kap. 12 § om utredningsbeslut, som utskottet
berör närmare i ett följande avsnitt, skall få åsyftad verkan fordras att
den utredning den exproprierande sålunda skall foga till stämningsansökan
i möjligaste mån är fullständig. En sådan utredning kan vara
tidskrävande och det är därför erforderligt att tiden inom vilken talan
skall väckas inte sätts alltför kort.

I statsrådsprotokollet anförs att nuvarande praxis, som innebär att
tidsfristen i regel sätts till ett år, bör bibehållas. 1 motionen 1972:1766
föreslås att denna praxis lagfästs genom ett tillägg till ifrågavarande
lagtext. Utskottet har den uppfattningen att det i de flesta fall torde vara
lämpligt att tidsfristen sätts till ett år. Vid större expropriationer torde
det emellertid stundom vid tillståndsgivningen stå helt klart att den
exproprierande inte har någon möjlighet att väcka talan inom ett år. I
sådana fall är det befogat att redan vid tillståndsgivningen medge en
längre tidsfrist. Den av motionärerna föreslagna låsningen till ettårsgränsen
kan utskottet därför inte tillstyrka.

I motionen 1972:1766 förordas vidare att problemet med de
långvariga expropriationstillstånden löses genom införandet av bestämd

CU 1972:34

maximitid. Motionärerna föreslår, såsom utskottet tolkat yrkandet, att
maximitiden bestäms till fyra år. Även i motionen 1972:1765 förordas
angivna lösning på problemet, dock med den modifieringen att som
yttersta gräns föreslås en tid av tre år. Utskottet medger att en sådan
lösning på problemet med sakägarens rättsskydd kan te sig tilltalande.
Mot förslagen bör emellertid göras den invändningen att omständigheterna
skiftar så från fall till fall att det skulle innebära betydande
svårigheter att fastställa en riktig maximigräns. I varje fall synes de av
motionärerna föreslagna maximigränserna fyra respektive tre år vara
alltför snävt tilltagna. Härtill kommer såsom utskottet tidigare framhållit
att en maximigräns inte kan hindra den exproprierande att sedan tiden
utlöpt ansöka om nytt expropriationstillstånd. Utskottet anser därför att
inget skulle vara att vinna på införandet av en maximigräns. 1 stället synes
det lämpligt att Kungl. Maj:t i varje enskilt fall får pröva styrkan i de skäl
som anförs för en förlängning av tidsfristen.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet lagförslaget och avstyrker
motionerna 1972:1761, 1972:1762, 1972:1765 och 1972:1766 i denna
del.

Övriga bestämmelser i 3 kap. föranleder inga uttalanden från
utskottets sida.

Expropriationsersättning (4 kap.)

Genom 1971 års riksdagsbeslut antogs helt nya bestämmelser om
ersättning vid expropriation. Utgångspunkterna för reglernas utformning
var bl„ a. att ersättningarna skulle ligga på en nivå som förenade
expropriatens anspråk på att inte lida ekonomisk förlust och samhällets
anspråk på att expropriaten inte skulle göra ekonomisk vinning genom
den samhällsutbyggnad vari de avsedda åtgärderna ingick. Vidare skulle
reglerna vara så utformade att de bidrog till att dämpa markvärdestegringen,
vilket kunde ske genom att de inte medgav ersättning för sådana
värden som grundades på förväntningar om ändrad markanvändning.

Det som enligt reglerna i princip skall ersättas är fastighetens
marknadsvärde, dvs. det pris fastigheten sannolikt skulle betinga
vid försäljning i den allmänna marknaden. Från huvudregeln görs dock
vissa undantag. Det från såväl principiell som praktisk synpunkt viktigaste
undantaget utgör den s. k. presumtionsregeln. Regeln, som gäller vid
tätbebyggelseexpropriation samt värdestegringsexpropriation i samband
med tätbebyggelse, innebär att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde
av någon betydelse som ägt rum under tio år fö • ansökningen om
expropriation — dock högst femton år före talans väckande vid domstol
och enligt en särskild övergångsbestämmelse inte i något fall tidigare än
den 1 juli 1971 — räknas ägaren till godo endast i den mån han kan visa
att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt. I avsedda fall gäller således en presumtion för att en
värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna

CU 1972:34

användningssätt. Endast i den mån presumtionen motbevisas utgår
ersättning för den markvärdestegring som inträffat. Värderingen skall ske
med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om
tillträde då redan skett, vid tillträdet. Beträffande tolkningen av
presumtionsregeln hänvisar utskottet till prop. 1971:122 s. 188 ff.

Bestämmelserna om expropriationsersättning har upptagits i huvudsak
oförändrade i den nya lagen. Begränsningen av presumtionsregelns
tillämpning till vissa expropriationsändamål har dock slopats. Enligt
lagförslaget skall presumtionsregeln sålunda i forsättningen tillämpas vid
all expropriation.

Under åberopande av att redan gällande presumtionsregel åsidosätter
markägarens berättigade intressen och leder till en ökad olikhet inför
lagen yrkas i motionerna 1972:1761 och 1972:1762 att presumtionsregeln
utgår ur lagförslaget. I motionen 1972:1766 föreslås att presumtionsregeln
ändras så att bevisbördan i stället läggs på den exproprierande.
Förslaget grundas främst på att gällande presumtionsregel är svår att
tillämpa på ett sätt som inte sätter rättssäkerheten i fara. I motionen
1972:1763 godtas presumtionsregeln som sådan men föreslås att presumtionstiden
inte skall ställas i relation till ansökan om expropriation utan
läggas fast — enligt förslaget till den 1 januari 1960.

Utskottet finner för sin del att det sedan presumtionsregeln prövades
vid 1971 års höstriksdag inte kommit fram något som skulle föranleda
utskottet att ompröva regeln som sådan. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att preumstionsregeln vid riksdagsbehandlingen utsattes
för viss kritik bl. a. med utgångspunkt från att förslaget om införandet av
regeln inte hade remissbehandlats. Sedan presumtionsregeln upptagits i
den i det föregående (s. 24) redovisade promemorian från civildepartementet
har den med sin utvidgade tillämpning blivit föremål för granskning av
ett stort antal remissmyndigheter. Den föreslagna utvidgningen av
presumtionsregeln har därvid tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
flertalet remissinstanser. Endast några remissinstanser har avstyrkt
förslaget. Såsom anförs i statsrådsprotokollet har remissbehandlingen inte
gett uppslag till någon bättre lösning på problemet att skilja den
värdestegring som inte bör ersättas från sådan värdestegring som inte
bygger på förväntningar om ändrad markanvändning än gällande presumtionsregel.

Utskottet ansluter sig till de i propositionen anförda skälen för en
utvidgning av presumtionsregeln och tillstyrker att lagförslaget i denna
del antas. Anmärkas bör att om riksdagen antar de i propositionen
1972:11 1 föreslagna ändringarna i 25 § NVL och 142 § BL kommer
presumtionsregeln att bli fullt tillämplig även vid inlösen enligt NVL och
BL. Utskottet vill stryka under att det är en avgjord fördel att
ersättningsreglerna vid tvångsinlösen blir enhetliga och inte är beroende
av för vilket ändamål expropriation eller inlösen sker.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionerna
1972:1761, 1972:1762, 1972:1763 och 1972:1766 i denna del.

Såsom framgår av det föregående avser presumtionsregeln att träffa

CU 1972:34

förväntningsvärden som hänger samman med ändring i markanvändningen
genom bebyggelse eller annan åtgärd som är tillståndskrävande.
Den värdestegring som kan hänföras till redan tillåten markanvändning
skall däremot räknas fastighetsägaren till godo. Har stads- eller byggnadsplan
fastställts före ansökningen om expropriation bör värdering av
marken sålunda ske med beaktande av det användningssätt som är tillåtet
enligt den nytillkomna planen. I samband med 1971 års reform infördes
därför en särregel av innebörd att — om stads- eller byggnadsplan, enligt
vilken marken avsetts för enskilt bebyggande, fastställs efter den
tidpunkt som annars skulle ha utgjort presumtionstidpunkt men före
ansökningen om expropriation — skall presumtionsregeln tillämpas
endast på värdestegring som inträffat efter det att planen fastställdes.

Denna särregel föreslås nu bli intagen i andra stycket till förevarande
stadgande och avses i likhet med presumtionsregeln att gälla för alla slag
av expropriationsändamål.

1 motionen 1972:1764 hänvisas till att enligt förslag i propositionen
1972:111 skall rätt till glesbebyggelse prövas vid beviljande av byggnadslov.
Den värdestegring som inträffat till följd av förväntningar om
framtida glesbebyggelse övergår vid beviljandet av byggnadslov till att
vara ett reellt värde på grund av den medgivna byggnadsrätten. Om
marken därefter blir föremål för expropriation bör den enligt motionären
värderas med utgångspunkt från sitt tillåtna användningssätt och inte från
det värde den hade före det att byggnadslov beviljades. Motionären yrkar
att för klarhetens skull förevarande bestämmelse förses med ett tillägg av
innebörd att, när det gäller inte planlagd mark, presumtionsregeln skall
tillämpas endast på värdestegring som inträffat efter det att byggnadslov
beviljats.

I propositionen 1972:1 1 1 föreslås att kravet på byggnadslov för
glesbebyggelse skall få en ny innebörd. Enligt 5 § BL skall sålunda
marken, innan byggnadslov för sådan bebyggelse ges, ha av byggnadsnämnden
prövats från allmän synpunkt lämpad härför. Gällande rätt
fordrar sådan prövning endast vid tätbebyggelse. Denna ändring i 5 § BL
sammantaget med den nu föreslagna utvidgningen av presumtionsregeln
gör att presumtionsregeln kommer att omfatta även förväntningar om
glesbebyggelse. Under förutsättning att riksdagen antar förslaget till
ändring i 5 § BL skall sålunda värden som framdeles uppkommer på
grund av förväntningar om sådan glesbebyggelse som nu är tillåten inte
ersättas, när presumtionsregeln är tillämplig.

De av motionären uttryckta farhågorna för att fastighet på vilken har
beviljats byggnadslov skulle komma att vid expropriation på grund av
presumtionsregeln värderas endast som jordbruks- eller skogsmark finner
utskottet helt ogrundade. Har byggnad redan uppförts eller åtminstone
påbörjats, skall såsom framgår av det föregående värdering ske med
utgångspunkt från fastighetens skick vid värderingstidpunkten. Inte heller
om alltjämt giltigt byggnadslov ännu inte utnyttjats kan presumtionsregeln
leda till att fastigheten värderas i enlighet med sitt tidigare
användningssätt. De förväntningar om ändrad markanvändning som

CU 1972:34

förelegat har realiserats genom byggnadslovet och marken skall därefter
uppenbarligen värderas som tomtplats. Som jämförelse kan nämnas att
om möjligheterna att använda fastighet för bebyggelse inskränks enligt
NVL eller genom generalplan skall enligt förslag i propositionen
1972:111 ersättning utgå endast om pågående markanvändning avsevärt
försvåras. Enligt departementschefen bör i pågående markanvändning
inräknas vad fastighetsägaren enligt tillståndsbeslut får använda marken
till, under förutsättning att ändring i markens användningssätt framstår
som aktuell. Som exempel nämner departementschefen att om på en
fastighet getts byggnadslov, som alltjämt gäller, bör fastigheten anses som
tomtplats och behandlas därefter i ersättningshänseende.

Någon risk för att den av motionären befarade kollisionen mellan
byggnadslov och expropriation över huvud taget skall uppkomma finner
utskottet för övrigt inte föreligga. Enligt 59 § byggnadsstadgan förfaller
nämligen byggnadslov, såvida inte inom två år det medgivna arbetet
påbörjats eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger
byggnadslov giltighet för längre tid än fem år. Utskottet utgår från att det
endast undantagsvis kan inträffa att efter föreskriven lämplighetsprövning
meddelas byggnadslov, som under den relativt korta tid det är aktuellt
berövas sin verkan genom expropriation för annat ändamål.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att någon komplettering
av 4 kap. 3 § andra stycket inte bör ske. Utskottet tillstyrker lagförslaget
i denna del och avstyrker motionen.

Rättegången i expropriationsmål m. m. (5 kap.)

Processledning och vissa rättegångskostnader (5 kap. 12 § och 7 kap. 1 §)

Vid upprepade tillfällen har kritik riktats mot förfarandet i expropriationsmål.
Kritiken har framför allt gått ut på att förfarandet är alltför
omständligt och kostsamt. Den omarbetning som förfarandereglerna
undergått i föreliggande lagförslag syftar till en förkortning av handläggningstiderna
och en begränsning av rättegångskostnaderna. 1 avsikt att få
till stånd en effektivare processledning föreslås att fastighetsdomstolen
regelmässigt skall så snart det kan ske genom formellt beslut (utrednings■
beslut) meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening
bör förebringas i målet. Har sådant beslut meddelats beträffande viss del
av målet får enligt förslaget nytt beslut i samma del meddelas endast om
särskilda skäl föreligger. De sålunda föreslagna bestämmelserna innebär
inte att parterna är betagna möjligheterna att förebringa annan utredning
än den domstolen förordar. Har sakägare emellertid lagt fram utredning i
strid med fastighetsdomstolens utredningsbeslut skall enligt en i 7 kap.

1 § andra stycket föreslagen regel kostnaden för utredningen ersättas
endast i den mån utredningen haft betydelse för målets utgång.

Reglerna om utredningsbeslut kritiseras i motionerna 1972:1762,
1972:1765 och 1972:1766. I motionen 1972:1762 betonas att risken för
felbedömning är stor om fastighetsdomstolen på ett tidigt stadium måste
ta ställning till expropriatens processföring. Domstolen kan vidare enligt

CU 1972:34

motionärerna lätt få en partställning som äventyrar tilltron till domstolarnas
opartiskhet. Förslaget om utredningsbeslut bör därför som klart
olämpligt utrensas ur lagförslaget. Behovet av en aktiv processledning
vitsordas i motionen 1972:1766. Motionärerna anser emellertid att det
ofta torde vara svårt att i konkreta termer ange den utredning som bör
förebringas och särskilt omfattningen därav. Motionärerna förordar
därför att bestämmelserna ändras så att utredningsbeslut behöver
meddelas endast när domstolen finner detta påkallat. I motionen
1972:1765 framhålls att det från rättssäkerhetssynpunkt är befogat att
utredningsbeslutet grundas på ingående diskussioner och förhandlingar
med berörda parter. Vad som nu sagts bör enligt motionärerna ges Kungl.
Maj :t till känna.

Förslaget om begränsning av rätten till ersättning för utredningskostnad
avstyrks i motionerna 1972:1761 och 1972:1762.

Utskottet anser för sin del att det finns fog för den kritik som riktats
mot förfarandet i expropriationsmål. De långa handläggningstiderna och
dryga rättegångskostnaderna kan dock inte anses bero enbart på åtgärder
från fastighetsägarnas sida. Såsom Stockholms tingsrätt anfört företräds
parterna i allmänhet av kunniga ombud som är ansvarsfulla och väl
förtrogna med vad som krävs för att tillvarata huvudmännens rätt.
Stundom förekommer dock att i expropriationsmålen företas och
åberopas utredningar som helt saknar betydelse för målens utgång.
Huvudregeln att den exproprierande skall svara för expropriatens
rättegångskostnader i första instans inbjuder naturligt nog fastighetsägaren
till att företa alltför omfattande utredningar.

Enligt utskottets mening bör avseende också fästas vid att de rådande
bristerna i förfarandet till viss del berott på svagheter i domstolsorganisationen.
Före år 1972 handlades expropriationsmålen i första instans av
särskilda expropriationsdomstolar, knutna till varje underrätt. Om man
bortser från de största underrätterna hade expropriationsdomstolens
ordförande sin huvudsakliga verksamhet förlagd till den allmänna
underrätten. Härigenom kom expropriationsmålen att i viss utsträckning
skjutas åt sidan till förmån för de allmänna rättegångsmålen. Vidare
växlade expropriationsmålens frekvens mellan olika domstolar vilket
medförde att vissa domstolar kom att sakna önskvärd erfarenhet och
rutin i handläggningen av sådana mål. Fr. o. m. den 1 januari 1972
handläggs expropriationsmålen i stället vid fastighetsdomstol. I princip
skall det finnas en sådan domstol i varje län. Överflyttningen innebär
bl. a. att handläggningen sålunda koncentreras till ett mindre antal
organisationsenheter, att de lagfarna domarna får möjlighet att helt
kontinuerligt ägna sig åt expropriationsrättsliga frågor samt att den
tekniska sakkunskapen blir fastare knuten till domstolen.

Genom den nya domstolsorganisationen har enligt utskottets mening
möjlighet skapats till en effektivare handläggning av expropriationsmålen.
Denna reform bör emellertid följas upp med bestämmelser som föreskriver
en aktiv processledning från domstolens sida. Utskottet har därför inget att
erinra mot de i 5 kap. 12 § första stycket angivna allmänna riktlinjerna för

CU 1972:34 49

domstolens verksamhet.

Beträffande därefter frågan om domstolen skall i särskilt beslut ange
vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas blev
förslaget härom under remissbehandlingen föremål för kritik från framför
allt domstolarnas sida. Med hänsyn till att förslaget innebär ett avsteg
från eljest gällande grundregler om domstols handlande är det förståeligt
att förslaget mottagits med viss skepsis av domstolarna. Utskottet
konstaterar emellertid att ett enhälligt lagråd ansett att den föreslagna
ordningen bör godtas och kan införlivas med expropriationslagstiftningen.
Utskottet anser för sin del att det är värdefullt att domstolen
efter förhandlingar med parterna ger sin syn på vilket utredningsarbete
som bör utföras. För att beskedet skall kunna få rättsverkningar bör,
såsom framhålls i statsrådsprotokollet, det ges formen av ett uttryckligt
beslut. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget om införandet av utredningsbeslut
och avstyrker motionen 1972:1762 i denna del.

Självfallet måste fastighetsdomstolen iaktta viss försiktighet vid
utformningen av beslutet. Att domstolens beslut måste grunda sig på
ingående diskussioner och överläggningar med berörda parter finner
utskottet uppenbart och behöver ej, såsom yrkats i motionen 1972:1765,
ges Kungl. Maj:t särskilt till känna. Såsom utskottet understrukit i det
föregående är det av stor vikt för att ett beslut skall kunna fattas på ett
tidigt stadium av målets handläggning att den exproprierande i stämningsansökan
anger grunderna för sin talan och för sitt erbjudande om
ersättning samt så långt som möjligt uppger de skriftliga bevis som han
avser att åberopa. Brister stämningsansökan i angivna hänseenden måste
sökanden, innan målets handläggning kan påbörjas, föreläggas att
komplettera denna. Sedan fastighetsägaren och eventuella övriga sakägare
avgett skriftligt svaromål bör domstolen kalla till förberedelsesammanträde
för att diskutera utredningsfrågorna med parterna. Såsom framhålls i
statsrådsprotokollet bör domstolen härvid söka åstadkomma enighet i
fråga om utgångspunkterna för bestämmandet av ersättningar, t. ex. val
av värderingsmetod. 1 komplicerade mål kan det undantagsvis bli
erforderligt med flera förberedelsesammanträden innan domstolen kan
meddela ett konkret utredningsbeslut. Möjligheterna för domstolens
ordförande att meddela utredningsbesked torde underlättas om den
tekniska ledamoten i domstolen medverkar vid förberedelsen. I statsrådsprotokollet
förutskickas att Kungl. Maj :t kommer att utfärda särskilda
föreskrifter härom. Av betydelse i detta sammanhang är även förslaget i
5 kap. 13 § att undersökning på platsen alltid skall äga rum om det inte
är uppenbart att den saknar betydelse.

Givetvis kan det förekomma mål där det är självklart vilken utredning
som bör förebringas och där det framstår som uppenbart obehövligt med
ett formellt utredningsbeslut. I likhet med föredragande statsrådet anser
utskottet dock att det även i enkla mål bör vara en regel att
utredningsbeslut meddelas. Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionen
1972:1766 att utredningsbeslut skall meddelas endast när domstolen
finner detta påkallat.

4 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

Såsom framgår av det föregående (s. 29) har domstolarna möjlighet att
med stöd av bestämmelser i RB förordna att sakägare icke skall få
ersättning för kostnad som inte varit påkallad. Erfarenheterna visar
emellertid att dessa bestämmelser tillämpas mycket restriktivt av domstolarna.
Utskottet anser därför erforderligt att i den nya expropriationslagen
upptas en särskild regel som inskränker sakägarnas rätt att få ersättning
för onödiga kostnader. Den i propositionen föreslagna knytningen
till utredningsbeslutet finner utskottet lämplig. Utskottet tillstyrker sålunda
lagförslaget och avstyrker motionerna 1972:1761 och 1972:1762
såvitt nu är i fråga.

Sammanfattningsvis anser utskottet att genom de nu tillstyrkta
bestämmelserna sammantaget med övriga ändringar i förfarandereglerna,
vilka inte föranleder några särskilda uttalanden från utskottets sida, har
tillskapats en handläggningsordning i expropriationsmålen som motsvarar
den exproprierandes och jämväl fastighetsägarens motiverade anspråk på
snabbhet och effektivitet. Förfarandet kan enligt utskottets mening även
förväntas komma att tillgodose den exproprierandes önskemål, att
kostnaderna för rättegången skall hållas inom en rimlig ram, utan att
därför sakägarnas berättigade intresse av rättsskydd kan anses eftersatt.

övriga bestämmelser i expropriationslagen (6 och 7 kap.)

De föreslagna bestämmelserna föranleder inga särskilda uttalanden
från utskottets sida. Utskottet tillstyrker lagförslaget i denna del.

övergångsbestämmelserna

I punkten 11 föreslås bl. a. att, när ansökan om expropriation gjorts
före nya lagens ikraftträdande, frågan om tillstånd till expropriation skall
prövas och ärendet därom handläggas enligt äldre bestämmelser.

Lagrådet uttalar i anledning härav att avsikten med förevarande
övergångsbestämmelse är att äldre bestämmelser skall tillämpas inte
endast vid prövningen av frågan huruvida tillstånd till expropriation skall
lämnas utan även beträffande förfarandet i tillståndsärendet. I fall där
ansökan om expropriation gjorts före nya lagens ikraftträdande kommer
därför enligt lagrådet bl. a. vad nya lagen stadgar i 3 kap. 6 § om
förlängning och förkortning av tid för ansökan om stämning inte att vara
tillämpligt.

1 motionen 1972:1762 yrkas att bestämmelsen ändras så att redan
medgivna expropriationstillstånd begränsas i enlighet med vad i motionen
föreslagits beträffande nya expropriationstillstånd medan i motionen
1972:1767 föreslås att de i 3 kap 6 § föreslagna reglerna skall bli
tillämpliga på äldre medgivna expropriationstillstånd.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen kan enligt utskottets bedömande
framför allt få betydelse för de ännu ej utnyttjade expropriationstillständen
i anledning av nedre Norrmalmsregleringen i Stockholm.
I motionen 1972:1762 har uppgivits att tidsfristen i några fall förlängts
till år 1979. Nedre Norrmalmsregleringen har varit omfattande, och

CU 1972:34

Stockholms kommun har redan lagt ned betydande kostnader för dess
genomförande. Enligt utskottets mening måste kommunen ha möjlighet
att fullfölja den planerade regleringen. Utskottet anser därför att regeln
om fastighetsägarens rätt att begära förkortning av medgiven tidsfrist inte
bör bli tillämplig på redan sökta expropriationstillstånd. Utskottet
förutsätter emellertid att om fråga uppkommer att i övrigt förlänga
medgivna tidsfrister på grund av äldre expropriationstillstånd Kungl.
Maj :t kommer — utan att detta närmare regleras i lag — att medge
förlängning endast om särskilda skäl föreligger.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet den föreslagna övergångsbestämmelsen
och avstyrker motionerna 1972:1762, såvitt nu är i
fråga, samt 1972:1767.

I motionen 1972:1762 har slutligen yrkats dels att de i motionen
föreslagna och ovan redovisade reglerna beträffande expropriation av
bebyggelsefastigheter skall tillämpas på redan anhängiga ansökningar om
expropriationstillstånd, dels att varje verkan av den år 1971 antagna presumtionsregeln
undanröjs.

Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Lagförslagen i övrigt

Utskottet har ingen erinran mot lagförslagen i vad de inte förut
särskilt berörts.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande expropriation av kronojord att riksdagen med
avslag å motionerna 1972:1761 yrkandet 7 och 1972:1765
yrkandet 1 antar 1 kap. 1 § i det vid propositionen 1972:109
fogade förslaget till expropriationslag,

2. beträffande principerna för expropriation för tätbebyggelseändamål
(huvudregeln) att riksdagen med avslag å motionerna
1972:1761 yrkandet 5 och 1972:1762 yrkandet 1 a, båda
såvitt nu är i fråga, godkänner vad utskottet anfört i denna
del,

3. beträffande tomträttsexpropriation att riksdagen med avslag
å motionerna 1972:1761 yrkandet 4, 1972:1765 yrkandet 2
och 1972:1766 yrkandet 2, samtliga såvitt nu är i fråga,
godkänner vad utskottet anfört i denna del,

4. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål att riksdagen
med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandena 4 och
5, 1972:1762 yrkandet 1 a, 1972:1765 yrkandet 2 och
1972:1766 yrkandet 2, samtliga såvitt nu är i fråga, antar 2
kap. 1 § i förslaget till expropriationslag,

CU 1972:34

5. beträffande expropriation av vanvårdad egendom att riksdagen
med avslag å motionen 1972:1762 yrkandet 1 e antar 2
kap. 7 § i förslaget till expropriationslag,

6. beträffande värdestegringsexpropriation att riksdagen med
avslag å motionen 1972:1762 yrkandet 1 d antar 2 kap. 11 §
i förslaget till expropriationslag,

7. beträffande förutsättningarna för expropriation av småhus
att riksdagen med avslag å motionerna 1972:1762 yrkandet
1 b och 1972:1766 yrkandet 1 antar 2 kap. 12 § första
stycket i förslaget till expropriationslag,

8. beträffande markägares erbjudna medverkan att riksdagen
avslår motionerna 1972:1761 yrkandet 6 och 1972:1762
yrkandet 1 c,

9. beträffande återlösen av exproprierad egendom att riksdagen
avslår motionen 1972:1766 yrkandet 3,

10. beträffande expropriationstillstånds giltighet att riksdagen
med avslag å motionerna 1972:1761 yrkandet 2, 1972:1762
yrkandet 3, 1972:1765 yrkandet 4 och 1972:1766 yrkandet
4 antar 3 kap. 6 § i förslaget till expropriationslag,

11. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning
(presumtionsregeln) att riksdagen med avslag på motionerna
1972:1761 yrkandet 1 och 1972:1762 yrkandet 2
godkänner vad utskottet i denna del anfort,

12. beträffande byggnadslovs inverkan på presumtionsregeln att
riksdagen avslår motionen 1972:1764,

13. beträffande presumtionsregelns innehåll att riksdagen med
avslag å motionerna 1972:1763 och 1972:1766 yrkandet 5
antar 4 kap. 3 § i förslaget till expropriationslag,

14. beträffande processledning att riksdagen med avslag å motionerna
1972:1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga,
1972:1765 yrkandet 3 och 1972:1766 yrkandet 6 antar 5
kap. 12 § andra stycket i förslaget till expropriationslag,

15. beträffande rättegångskostnader att riksdagen med avslag å
motionerna 1972:1761 yrkandet 3 och 1972:1762 yrkandet
4, såvitt nu är i fråga, antar 7 kap. 1 § andra stycket till
förslaget till expropriationslag,

16. beträffande äldre bestämmelsers tillämpning på anhängiga
ärenden om expropriationstillstånd att riksdagen med avslag
å motionerna 1972:1762 yrkandet 5 a och 1972:1767 antar
punkten 11 i övergångsbestämmelserna till förslaget till
expropriationslag,

17. beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt att riksdagen
med avslag å motionen 1972:1762 yrkandena 5 b och c antar
dessa,

CU 1972:34 53

18. beträffande förslaget till expropriationslag i vad det ej
omfattas av hemställan ovan under 1, 4—7, 10 och 13—17 att
riksdagen antar förslaget,

19. beträffande övriga lagförslag, som fogats till propositionen,
att riksdagen antar dessa.

Stockholm den 5 december 1972

På civilutskottets vägnar

ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp),
Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m)*, herrar Petersson i
Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson
(s), fru Olsson i Hölö (c), herrar Wennerfors (m)**, Claeson (vpk),
Jadestig (s) och Adolfsson (m).

* Närvarande vid behandlingen av punkterna 1-11 och 13 i utskottets hemställan,
hemställan.

** Närvarande vid behandlingen av punkterna 12 och 14-19 i utskottets
hemställan.

Reservationer

1. beträffande expropriation av kronojord av herr Grebäck (c), fröken
Ljungberg (m), herr Andersson i Knäred (c), fru Olsson i Hölö (c) och
herr Adolfsson (m) som anser

dels att den del i utskottets yttrande som på s. 36 börjar med orden
”Erfarenheterna visar” och slutar med orden ”tillhör staten” bort ha
följande lydelse:

”Expropriationsutredningen föreslog att möjlighet generellt skulle
införas att i fortsättningen expropriera statlig egendom och staten
tillkommande särskild rätt till fast egendom. Utredningens förslag
tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast
två remissinstanser, byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen,
var kritiska mot förslaget. I förslaget till expropriationslag har förbudet
mot expropriation av statens egendom bibehållits.

Erfarenheterna visar att den i det föregående beskrivna förhandlingsordningen
vid kommunala förvärv av statlig mark gett kommunerna
möjlighet att på ett smidigt och enkelt sätt förvärva den mark som
kommunerna har behov av. Tillvägagångssättet ter sig enligt utskottets
mening både snabbare och enklare än expropriationsförfarandet. Den i
motionerna 1972:1761 och 1972:1765 föreslagna utvidgningen av

CU 1972:34

expropriationsrätten till att avse även statlig mark skulle därför sannolikt
inte få någon praktisk betydelse i de fall som täcks av förhandlingsordningen.
Enligt föreliggande lagförslag är det emellertid möjligt även för
enskilda rättssubjekt att i viss utsträckning expropriera fast egendom och
särskild rätt till sådan egendom. Om förbudet mot expropriation av
statens mark bibehålls blir det enligt utskottets mening nödvändigt att
för dessa fall skapa en särskild procedur inom vars ram det blir möjligt att
under hänsynstagande till både statens och den enskildes intresse träffa
avgöranden i ersättningsfrågorna. Denna omständighet talar för att
förbudet mot expropriation av statens egendom upphävs. Utskottet vill i
detta sammanhang även peka på att det finns lösningsrätt till statlig
egendom enligt bestämmelser i BL. Några olägenheter har inte kunnat
förmärkas av denna lösningsrätt.

På grund av det anförda och då enligt utskottets mening i propositionen
inte anförs några bärande motiv för att frångå expropriationsutredningens
förslag och begränsa expropriationslagens tillämpningsområde
beroende på rådande ägandeförhållanden tillstyrker utskottet att riksdagen
med bifall till motionerna 1972:1761 och 1972:1765 i denna del
antar 1 kap. 1 § i förslaget till expropriationslag med den ändringen att
den föreslagna begränsningen i rätten att expropriera statlig egendom
eller särskild rätt till sådan egendom borttas.”

dels att utskottets hemställan under 1. bort ha följande lydelse:

”1. beträffande expropriation av kronojord att riksdagen —
med förklaring att det till propositionen 1972:109 fogade
förslaget till expropriationslag inte kunnat i oförändrat skick
antas — med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 7 och
1972:1765 yrkandet 1 för sin del antar 1 kap. 1 § iförslaget
med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag
betecknad lydelse.”

2. beträffande principerna för expropriation för tätbebyggelseändamål
(huvudregeln) av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 37 börjar med orden
”Utskottet finner” och slutar med orden ”1972:1762 i denna del” bör ha
följande lydelse:

”De år 1971 införda, vidgade möjligheterna för kommun att expropriera
för tätbebyggelseändamål har enligt utskottets mening redan
kommit att skapa både otrygghet för den enskilde, när det gäller
besittning till hem och egendom, och allmän osäkerhet och ovisshet i
fastighetsförvaltningen. Den kritik som vid riksdagsbehandlingen år 1971
riktades mot bestämmelserna var enligt utskottets mening riktig. Om
dessa bibehålles riskerar man en förslumning och vanskötsel av det äldre
fastighetsbeståndet. Utskottet hävdar att särskild aktsamhet bör iakttas
från samhällets sida när det gäller att medge befogenheter att expropriera
för tätbebyggelse. Därför bör reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål
ge uttryck för att tvångsövertagande endast skall få

CU 1972:34

förekomma i nära anslutning till planering och bara under förutsättning
att det framstår som nödvändigt för att genomföra en angelägen
samhällsombyggnad.

På grund av det anförda anser utskottet att de år 1971 införda
reglerna i förevarande avseende inte bör införas i den nya expropriationslagen.
Dessa bör i stället med bifall till motionerna 1972:1761 och
1972:1762 ha det innehåll som de hade före 1971 års lagändring.”

dels att utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

”2. beträffande principerna för expropriation för tätbebyggelseändamål
(huvudregeln) att riksdagen med bifall till motionerna
1972:1761 yrkandet 5 och 1972:1762 yrkandet 1 a, båda
såvitt nu är i fråga, godkänner vad utskottet anfört i denna
del.”

3. beträffande tomträttsexpropriation av herrar Grebäck (c), Tobé (fp),
fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru
Olsson i Hölö (c) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 37 börjar med orden
”Vid 1971 års” och slutar med orden ”1972:1766 i denna del” bör ha
följande lydelse:

”Vid behandlingen av 1971 års lagstiftningsärende ansåg utskottets
majoritet att det inte hade anförts övertygande skäl mot att låta
tomträttsupplåtelse utgöra en fullt självständig expropriationsgrund,
medan utskottets minoritet hävdade motsatsen. Utskottet har nu den
uppfattningen att utskottsminoritetens ståndpunkt var den riktiga. Mot
bakgrund av att huvudregeln om expropriation för tätbebyggelseändamål
ger möjlighet att i god tid förvärva erforderlig mark är den särskilda
regeln om tomträttsexpropriation enligt utskottets mening obehövlig.
Regelns anknytning inte till markbehovet utan till upplåtelseformen gör
den än mer främmande för lagsystemet. Det är vidare synnerligen
olämpligt att binda sig för en upplåtelseform på ett alltför tidigt stadium,
särskilt som detaljanvändningen av marken kan ändras. Utskottet
tillstyrker därför förslagen i motionerna 1972:1761, 1972:1765 och
1972:1766 att tomträttsexpropriation inte skall utgöra en självständig
expropriationsgrund.”

dels utskottets hemställan under 3. bort ha följande lydelse:

”3. beträffande tomträttsexpropriation att riksdagen med bifall
till motionerna 1972:1761 yrkandet 4, 1972:1765 yrkandet
2 och 1972:1766 yrkandet 2, samtliga såvitt nu är i fråga,
godkänner vad utskottet anfört i denna del.”

4. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål av herrar Grebäck
(c), Tobé (fp), fröken Ljungberg (m), herrar Andersson i Knäred
(c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c) och herr Adolfsson (m) som —
under förutsättning av bifall till reservationerna 2 och 3 — anser att
utskottets hemställan under 4. bort ha följande lydelse:

CU 1972:34

”4. beträffande expropriation för tätbebyggelseändamål att riksdagen
— med förklaring att propositionen i denna del inte
kunnat oförändrad godtas — för sin del med bifall till
motionerna 1972:1761 yrkandena 4 och 5, 1972:1762
yrkandet 1 a, 1972:1765 yrkandet 2 och 1972:1766 yrkandet
2, samtliga såvitt nu är i fråga, antar 2 kap. 1 § i förslaget
till expropriationslag med härvid i bilaga 2 som reservanternas
förslag betecknad lydelse.”

5. beträffande expropriation av vanvårdad egendom av fröken Ljungberg
(m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 38 börjar med orden
”Utskottet kan” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet har i och för sig inget att erinra mot att i expropriationslagen
införs en generell rätt till expropriation av fast egendom vid
föreliggande eller befarad grov vanvård av egendomen. Utskottet vill dock
understryka uttalandet i statsrådsprotokollet att förutsättning för expropriation
skall vara att fastighetsägaren klart visar brist på intresse eller
förmåga att hålla fastigheten i skick. Denna förutsättning bör emellertid i
enlighet med förslag i motionen 1972:1762 komma till tydligare uttryck
i lagtexten. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen bifaller motionen
1972:1762 i denna del.”

dels att utskottets hemställan under 5. bort ha följande lydelse:

”5. beträffande expropriation av vanvårdad egendom att riksdagen
— med förklaring att propositionen i denna del inte
kunnat oförändrad godtas — med bifall till motionen
1972:1762 yrkandet le för sin del antar 2 kap. 7§ i
förslaget med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas
förslag betecknad lydelse.”

6. beträffande värdestegringsexpropriation av fröken Ljungberg (m) och
herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 39 med orden
”Utskottet finner” och slutar med orden ”skall avslås” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet har kommit till den uppfattningen att den kritik som vid
1971 års riksdag riktades mot denna expropriationsgrund motionsledes
och av utskottets minoritet och som nu framförs i motionen 1972:1762
är riktig. Enligt utskottets mening kan värdestegring inte accepteras som
expropriationsgrund. Bestämmelsen bör därför med bifall till motionen
1972:1762 utgå ur lagförslaget.”

dels att utskottets hemställan under 6. bort ha följande lydelse:

CU 1972:34

”6. beträffande värdestegringsexpropriation att riksdagen med
bifall till motionen 1972:1762 yrkandet 1 d för sin del
beslutar

a. att ej anta 2 kap. 11 § i förslaget till expropriationslag,

b. att efterföljande paragraf omnumreras med hänsyn härtill.
”

7. beträffande förutsättningar för expropriation av småhus av herr Tobé
(fp), fröken Ljungberg (m), herrar Ullsten (fp) och Adolfsson (m) som
anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 40 börjar med orden
”Utskottet vill” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet delar den av motionärerna anförda meningen. Kravet på
särskilda hänsynstaganden då det gäller fastigheter som huvudsakligen
utgör bostad för ägaren och honom närstående bör särskilt understrykas
för att otvetydigt klargöra att expropriation får ske endast när detta
framstår som oundgängligt från samhällsbyggnadssynpunkter. Utskottet
tillstyrker därför att med bifall till motionerna 1972:1762 och 1972:
1766 i denna del till 2 kap. 12 § första stycket fogas det tillägg som
framgår nedan av utskottets hemställan.”

dels att utskottets hemställan under 7. bort ha följande lydelse:

”7. beträffande förutsättningar för expropriation av småhus att
riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del inte
kunnat oförändrad godtas — för sin del med bifall till
motionerna 1972:1762 yrkandet 1 b och 1972:1766 yrkandet
1 antar 2 kap. 12 § första stycket i förslaget till
expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas
förslag betecknad lydelse.”

8. beträffande markägares erbjudna medverkan av fröken Ljungberg (m)
och herr Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 40 börjar med orden
”Såsom utskottet” och slutar med ”1972:1762” bort ha följande lydelse:

”1 1971 års lagstiftningsärende delade utskottets majoritet föredragande
statsrådets ståndpunkt att med hänsyn till kommunernas obetingade
företrädesrätt till mark för tätbebyggelse avgörande vikt inte kunde få
tillmätas markägares erbjudna medverkan för att realisera den planerade
bebyggelsen. Enligt utskottets mening är denna uppfattning inte riktig.

Utskottet vill till en början erinra om att kommunerna redan har ett
mycket stort direkt inflytande över bostadsbebyggelsen. Utskottet menar
att för det politiska inflytandet över bostadsproduktionen räcker den
detaljstyrning, som kan utövas inom ramen för det kommunala planmonopolet
och kommunernas ansvar över bostadsförsörjningen. Enligt
utskottets uppfattning får expropriationsreglerna inte utformas så att de
syftar till ett samhällsövertagande av byggnadsmarken i framtiden. Det

CU 1972:34

behövs i stället en ordning där det finns ett balanserat inflytande mellan
de olika parterna på marknaden. Enligt utskottets synsätt kan någon
tvångsrätt sålunda inte godtas mot parter som är villiga att medverka till
samhällsutbyggnaden på skäliga villkor.

På grund av det anförda instämmer utskottet i den i motionerna
1972:1761 och 1972:1762 framförda meningen att expropriation ej skall
få ske mot markägare som är villiga att utföra bebyggelse på skäliga
villkor enligt kommunala bebyggelseplaner. Det skydd som förslaget till
expropriationslag ger åt motstående intressen är inte tillräckligt för att
täcka den av utskottet förordade begränsningen i expropriationsbefogenheten.
En komplettering av lagtexten måste därför ske. Utskottet anser
att det är lämpligt att Kungl. Maj:t får framlägga förslag därom. Utskottet
tillstyrker därför att riksdagen i anledning av motionerna hos Kungl.
Maj:t hemställer om förslag till komplettering i enlighet med vad
utskottet anfört.”

dels att utskottets hemställan under 8. bort ha följande lydelse:

”8. beträffande markägares erbjudna medverkan att riksdagen
med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 6 och
1972:1762 yrkandet 1 c hos Kungl. Maj:t hemställer om
förslag till komplettering av förslaget till expropriationslag i
enlighet med vad utskottet ovan anfört.”

9. beträffande expropriationstillstånds giltighet

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten
(fp) och fru Olsson i Hölö (c), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 43 med orden
”Genom den” och slutar på s. 44 med orden ”denna del” bort ha
följande lydelse:

”Även om den i propositionen föreslagna ordningen - i förhållande
till gällande rätt — innebär en förstärkning av fastighetsägarnas rättsskydd
kvarstår likväl vissa nackdelar för dessa. Den i motionerna 1972:1761 och
1972:1762 föreslagna lösningen, att fastighetsägaren skall efter ett år äga
föra talan vid domstol om expropriationsersättning finner utskottet dock
orealistisk. En så kort tidsfrist som ett år måste anses helt oförenlig med
den exproprierandes behov av tillräcklig tid för att kunna överväga om
expropriationen skall fullföljas. Nämnda motioner bör därför avslås.

Enligt utskottets mening synes den enda lösningen på problemet med
de långvariga expropriationstillstånden vara att i enlighet med förslag i
motionerna 1972:1765 och 1972:1766 införa en maximigräns. Denna
bör såsom föreslagits i motionen 1972:1766 bestämmas till fyra år men
villkoras av att fastighetsägaren bestrider förlängning av tidsfristen. En
tidsfrist på fyra år anser utskottet fullt tillräcklig för att tillgodose den
exproprierandes berättigade intresse av att få en rimlig tidsfrist för att
kunna ta ställning till frågan huruvida den medgivna expropriationen
skall fullföljas.

Utskottet vill i detta sammanhang även biträda förslaget i motionen
1972:1766 att tillståndsbeslutet bör innehålla en bestämmelse om att

CU 1972:34

talan inom ett år skall väckas vid domstol. Nämnda tidsfrist överensstämmer
med gällande praxis. I propositionen anförs att denna praxis bör
bibehållas. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det skulle vara
värdefullt om denna praxis regleras i lag.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall
till motionen 1972:1766 och i anledning av motionen 1972:1765 forsin
del antar 3 kap. 6 § första stycket i lagförslaget med den lydelse som
framgår nedan av utskottets hemställan i denna del. Mot övriga
bestämmelser i förevarande stadgande har utskottet ingen erinran.”

dels att utskottets hemställan under 10. bort ha följande lydelse:

”10. beträffande expropriationstillstånds giltighet att riksdagen —
med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat
oförändrad godtas - för sin del dels med avslag å motionerna
1972:1761 yrkandet 2 och 1972:1762 yrkandet 3, dels med
bifall till motionen 1972:1766 yrkandet 4 och i anledning av
motionen 1972:1765 yrkandet 4 antar 3 kap. 6 § iförslaget
till expropriationslag med i härvid fogad bilaga 2 som
reservanternas förslag betecknad lydelse.”

b. av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med orden
”Genom den” och slutar på s. 44 med orden ”denna del” bort ha
följande lydelse:

”Det praktiska värdet av den nu föreslagna reformen finner utskottet
vara tvivelaktigt eftersom lagförslaget inte innehåller någon tidsgräns för
uppskovsmöjligheterna. Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att
en domstolsprövning av ett expropriationsärende kan uppskjutas på
obegränsad tid. I motionerna 1972:1765 och 1972:1766 har i syfte att
avhjälpa missförhållandena föreslagits införandet av maximitider på tre
respektive fyra år. Även dessa maximitider ger den exproprierande alltför
långa tidsfrister. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna. Den
enda lösningen på förevarande allvarliga problem synes utskottet vara att
den enskilde sakägaren, såsom föreslagits i motionerna 1972:1761 och
1972:1762, får möjlighet att, ett år efter det expropriationstillstånd gavs,
väcka talan vid fastighetsdomstolen angående expropriationsersättning.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med avslag
på motionerna 1972:1765 och 1972:1766 samt med bifall till motionerna
1972:1761 och 1972:1762, samtliga såvitt nu är i fråga, för sin del
antar 3 kap. 6 § första och andra styckena med den lydelse som framgår
nedan av utskottets hemställan.

Övriga bestämmelser i 6 § föranleder ingen utskottets erinran.”

dels att utskottets hemställan under 10. bort ha följande lydelse:

”10. beträffande expropriationstillstånds giltighet att riksdagen —
med förklaring att propositionen i denna del inte kunnat
oförändrad godtas — för sin del med avslag på motionerna
1972:1765 yrkandet 4 och 1972:1766 yrkandet 4 samt med

CU 1972:34

bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 2 och 1972:1762
yrkandet 3 antar 3 kap. 6 § i förslaget till expropriationslag
med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag
betecknad lydelse.”

10. beträffande grunderna för beräkning av expropriationsersättning
(presumtionsregeln) av fröken Ljungberg (m) och herr Adolfsson (m)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med orden
”Utskottet finner” och slutar på s. 47 med orden ”avstyrker motionen”
bort ha följande lydelse:

”Vid 1971 års riksdagsbehandling riktades skarp kritik mot presumtionsregeln.
Utskottets minoritet avstyrkte förslaget. I samband med den
föreslagna utvidgningen av regeln har denna för första gången blivit
föremål för remissgranskning och därvid mött stark kritik hos flera
remissinstanser. Den kritik som sålunda framkommit finner utskottet
starkt underbyggd. Såsom framhålls i motionerna 1972:1761 och
1972:1762 innebär regeln att fastighetsägarna kommer att behandlas
olika. Den införda prisregleringen drabbar endast dem som utsätts för att
tvångsvis avhändas egendom. Andra fastighetsägare kan däremot genom
frivillig överlåtelse sälja sin egendom till marknadspris. Att exempelvis
villaägare som till det allmänna måste avstå sin egendom för det
gemensammas bästa inte skall få ersättning enligt gängse marknadspriser
finner utskottet orättvist. Utskottet kan därför inte tillstyrka att
presumtionsregeln överförs till den nya lagen. Med hänsyn till att
presumtionsregeln varit i kraft i nästan ett år behövs vissa övergångsbestämmelser.
Härtill kommer att ett slopande av presumtionsregeln även
påverkar annan lagstiftning. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär förslag till bestämmelser om slopandet av presumtionsregeln.
Motionerna 1972:1763, 1972:1764 och 1972:1766, i denna
del, bör med hänsyn härtill avslås.”

dels att utskottets hemställan under 11. bort ha följande lydelse:

”11. beträffande grunderna för expropriationsersättning (presumtionsregeln)
att riksdagen med bifall till motionerna 1972:
1761 yrkandet 1 och 1972:1762 yrkandet 2 godkänner vad
utskottet ovan anfört.

11. beträffande presumtionsregelns innehåll

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten
(fp) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med orden
”Utskottet ansluter” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet ansluter sig till de i statsrådsprotokollet anförda skälen för
en utvidgning av presumtionsregeln. Utskottet har emellertid kommit till

CU 1972:34

den uppfattningen att vid en utvidgning av regelns tillämpning måste
själva regeln formuleras om. Redan med sin ursprungliga tillämpning är
presumtionsregeln ytterst svår att använda på ett sätt som inte sätter
rättssäkerheten i fara. Presumtionsregeln förutsätter att fastighetsägaren
kan prestera en nöjaktig utredning om ingångsvärdet som kan ligga mer
än 15 år tillbaka i tiden. Särskilt när det gäller värdering av byggnader
föreligger enligt utskottets uppfattning stora svårigheter att utreda värdet
vid en så avlägsen tidpunkt. Dessa svårigheter att bestämma ingångsvärdet
torde förstärkas vid den utvidgade tillämpningen av regeln. Utskottet
föreslår därför att bevisbördan kastas om och i stället i enlighet med
förslaget i motionen 1972:1766 läggs på den exproprierande. Utskottet
tillstyrker därför att riksdagen med bifall till motionen 1972:1766 antar
4 kap. 3 § med den lydelse som framgår nedan av utskottets hemställan.”

dels att utskottets hemställan under 13. bort ha följande lydelse:

”13. beträffande presumtionsregelns innehåll att riksdagen — med
förklaring att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad
godtas — för sin del med avslag å motionen 1972:1763
och med bifall till motionen 1972:1766 yrkandet 5 antar 4
kap. 3 § i förslaget till expropriationslag med i härvid fogad
bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse.”

b. av herr Claeson (vpk) som anser att

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med orden
”Utskottet ansluter” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet ansluter sig till de i propositionen anförda skälen för en
utvidgning av presumtionsregeln och tillstyrker att en utvidgning genomförs.
Däremot kan utskottet inte ansluta sig till den föreslagna presumtionstidpunkten.
Vid behandlingen av 1971 års lagstiftningsärende
förordades i en reservation av utskottets minoritet att som presumtionstidpunkt
borde väljas den 1 januari 1960. Utskottet har nu kommit till
den ståndpunkten att utskottsminoritetens uppfattning var riktig. I den
typ av åtgärder mot oförtjänt markvärdestegring, som expropriationslagen
representerar, är det väsentligt att bestämmelserna så effektivt som
möjligt motverkar att markpriserna påverkas av spekulativa förväntningar.
Detta kan enligt utskottets mening endast uppnås om presumtionstidpunkten
läggs fast till en viss tidpunkt så att prisnivån inte kan
öka ytterligare. Utskottet kan därför inte godta den i propositionen
föreslagna presumtionstidpunkten eftersom denna på sikt kommer att
skjutas framåt i tiden. Utskottet förordar därför att i enlighet med förslag
i motionen 1972:1763 som presumtionstidpunkt väljs den 1 januari
1960. Den av utskottet föreslagna fasta presumtionstidpunkten måste
emellertid med hänsyn till dess retroaktiva verkan förses med vissa
övergångsbestämmelser av hänsyn till återverkningarna på fastighetskrediten.
Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att lägga fram förslag till
bestämmelser i förevarande avseende. Utskottet tillstyrker på grund härav
att riksdagen nu för sin del antar det föreliggande förslaget till

CU 1972:34

expropriationslag såvitt avser 4 kap. 3 § samt hos Kungl. Maj :t hemställer
om att 1973 års vårriksdag föreläggs förslag till omarbetning av
presumtionsregeln i enlighet med vad utskottet anfört.”

dels att utskottets hemställan under 13. bort ha följande lydelse:

”13. beträffande presumtionsregelns innehåll att riksdagen i anledning
av motionen 1972:1763 samt med avslag på motionen
1972:1766 yrkandet 5,

a. antar 4 kap. 3 § i förslaget till expropriationslag,

b. hos Kungl. Maj:t hemställer att vid 1963 års vårriksdag
läggs fram förslag till ändring av presumtionsregeln i enlighet
med vad utskottet ovan anfört.”

12. beträffande processledning

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten
(fp) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med orden
”Beträffande därefter” och slutar med orden ”detta påkallat” bort ha
följande lydelse:

”Utskottet anser det däremot kunna ifrågasättas om domstolen skall
bindas i sitt agerande på det sätt som skyldigheten att meddela
utredningsbeslut innebär. Vid remissbehandlingen mötte förslaget om ett
utredningsbeslut stark kritik framför allt från domstolarnas sida. Även
lagrådet uttalade viss tveksamhet om lämpligheten av att på detta sätt
göra avsteg från eljest gällande principer. Lagrådet tillstyrkte dock
förslaget. Enligt utskottets mening torde det ofta vara svårt att i konkreta
termer ange den utredning som bör förebringas och särskilt omfattningen
därav. Det synes utskottet emellertid lämpligt att institutet utredningsbeslut
får prövas. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:1762 i denna
del.

Den rigorösa tillämpning av utredningsbeslutet, som föreslås i propositionen,
kan utskottet däremot inte godta. Enligt utskottets mening bör
det ankomma på domstolen att avgöra när utredningsbeslut lämpligen
behöver användas. Utskottet tillstyrker därför att med bifall till
motionen 1972:1766 förevarande stadgande får den lydelse som föreslagits
i motionen.

När fastighetsdomstolen skall utforma sitt beslut måste den självfallet
iaktta viss försiktighet. Enligt utskottets mening är det från rättssäkerhetssynpunkt
viktigt att beslutet föregås av ingående diskussioner och
förhandlingar med berörda parter. Utskottet vill understryka att en aktiv
processledning inte får innebära att sakägarnas rättsläge försämras. Vad
utskottet nu anfört bör, såsom yrkats i motionen 1972:1765, ges Kungl.
Maj:t särskilt till känna.”

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 50 börjar med orden
”Sammanfattningsvis anser” och slutar med orden ”anses eftersatt” bort
ha följande lydelse:

”Övriga ändringar i förfarandereglerna föranleder inga särskilda
uttalanden från utskottets sida.”

CU 1972:34

dels att utskottets hemställan under 14. bort ha följande lydelse:

”14. beträffande processledning att riksdagen

a. för sin del — med förklaring att propositionen i denna del
inte kunnat oförändrad godtas — med avslag å motionen
1972:1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga, och med bifall till
motionen 1972:1766 yrkandet 6 antar 5 kap. 12 § andra
stycket i förslaget till expropriationslag med i härvid fogad
bilaga 2 som reservanternas förslag betecknad lydelse,

b. med bifall till motionen 1972:1765 yrkandet 3 ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet ovan anfört beträffande
fastighetsdomstolens processledning.”

b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med orden
”Beträffande därefter” och slutar med orden ”detta påkallat” bort ha
följande lydelse:

”Beträffande därefter frågan om domstolen skall i särskilt beslut ange
vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas blev
förslaget härom under remissbehandlingen starkt kritiserat framför allt
från domstolarnas sida. Också enligt utskottets uppfattning är förslaget
klart olämpligt. Missbruk av rättegångsförfarandet kan redan beivras
enligt RB. Förslaget innebär att domstolarna måste ta ställning till de
enskildas processföring på ett så tidigt stadium att enligt utskottets
mening risken för felbedömning är stor. Utskottet anser vidare att
domstolen kan få ett slags partställning som är ägnad att äventyra tilltron
till domstolarnas opartiskhet. Med tanke på att propositionen dessutom
innehåller regler, som både komplicerar utredningen och försämrar den
enskildes bevisbördeläge, är förslaget om ett försämrat skydd vid
rättegången enligt utskottets mening stötande. Utskottet föreslår därför
att den enskildes nuvarande skydd vid rättegången bibehålies.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet sålunda att riksdagen
med avslag på motionen 1972:1766, i denna del, bifaller förslaget i
motionen 1972:1762 att institutet utredningsbeslut skall utgå ur lagtexten.
Motionen 1972:1765 föranleder därefter inte någon riksdagens
åtgärd.”

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 50 börjar med orden
”Sammanfattningsvis anser” och slutar med orden ”anses eftersatt” bort
ha följande lydelse:

”Övriga ändringar i förfarandereglerna föranleder inga särskilda
uttalanden från utskottets sida.”

dels att utskottets hemställan under 14. bort ha följande lydelse:

”14. beträffande processledning

a. att riksdagen - med förklaring att propositionen i denna
del inte kunnat godtas - för sin del med avslag å motionen
1972:1766 yrkandet 6 och med bifall till motionen 1972:
1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga, beslutar att ej anta 5
kap. 1 2 § andra stycket i förslaget till expropriationslag,

CU 1972:34

b. att motionen 1972:1765 yrkandet 3 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.”

13. beträffande rättegångskostnader av herrar Wennerfors (m) och
Adolfsson (m) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 50 börjar med orden
”Såsom framgår” och slutar med orden ”är i fråga” bort ha följande
lydelse:

”Såsom framgår av det föregående (s. 29) har domstolarna möjlighet
att med stöd av bestämmelser i RB förordna att sakägarna inte skall få
ersättning för utredningskostnad som inte bedömts påkallad. Något
behov av ytterligare regler i sådant syfte finns inte. Den nu föreslagna
begränsningen av sakägarnas möjligheter att få ersättning för sina
utredningskostnader skulle enligt utskottets mening kunna få allvarliga
konsekvenser. Risk kan föreligga att fastighetsdomstolarnas utredningsbeslut
inte kommer att återspegla den verkliga bevissituationen. Av rädsla
för att få stå för utredningskostnaderna kan sakägare underlåta att göra i
och för sig befogad ytterligare utredning. På grund av det anförda
avstyrker utskottet lagförslaget i denna del och tillstyrker motionerna
1972:1761 och 1972:1762, såvitt nu är i fråga.”

dels att utskottets hemställan under 15. bort ha följande lydelse:

”15. beträffande rättegångskostnader att riksdagen — med förklaring
att propositionen i denna del inte kunnat godtas — för
sin del med bifall till motionerna 1972:1761 yrkandet 3 och
1972:1762 yrkandet 4, såvitt nu är i fråga, beslutar att ej
anta 7 kap. 1 § andra stycket i förslaget till expropriationslag.
”

14. beträffande äldre bestämmelsers tillämpning på anhängiga ärenden
om expropriationstillstånd

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Andersson i Knäred (c), Ullsten
(fp) och fru Olsson i Hölö (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med orden
”Den föreslagna” och på s. 51 slutar med orden ”1972:1767” bortha
följande lydelse:

”Den föreslagna övergångsbestämmelsen kan enligt utskottets bedömande
framför allt få betydelse för de ännu ej utnyttjade expropriationstillstånden
i anledning av nedre Norrmalmsregleringen i Stockholm.
I motionen 1972:1762 har uppgivits att tidsfristen i några fall förlängts
till år 1979. Utskottet anser det angeläget att de fastighetsägare, som
berörs av regleringen och för vilkas fastigheter under mycket lång tid gällt
expropriationstillstånd, blir berättigade att utnyttja den i nya lagen
medgivna möjligheten att begära att den bestämda tidsfristen förkortas.
Även i övrigt när fråga uppkommer att förlänga redan beviljade
expropriationstillstånd, är det av betydelse att regeln om att det fordras

CU 1972:34

särskilda skäl för förlängning blir tillämplig. Utskottet tillstyrker därför
med avslag å motionen 1972:1762 i denna del och med bifall till
motionen 1972:1767 att punkten 11 i övergångsbestämmelserna färdén
lydelse som framgår nedan av utskottets hemställan.”

dels att utskottets hemställan under 16. bort ha följande lydelse:

”16. beträffande äldre bestämmelsers tillämpning på anhängiga
expropriationstillstånd att riksdagen — med förklaring att

propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas —

för sin del med avslag å motionen 1972:1762 yrkandet 5 a
och med bifall till motionen 1972:1767 antar punkten 11 i
övergångsbestämmelserna i förslaget till expropriationslag
med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag
betecknad lydelse.”

b. av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som — under
förutsättning av bifall till reservationen 9 b — anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med orden

”Den föreslagna” och slutar på s. 5 1 med orden ”1972:1767” bort ha

följande lydelse:

”Såsom framhålls i motionen 1972:1762 har vissa expropriationstillstånd,
som meddelats för mer än tio år sedan, förlängts till år 1979.
Utskottet finner därför angeläget att den i motionerna 1972:1761 och
1972:1762 föreslagna och av utskottet ovan tillstyrkta ändringen i 3 kap.
6 § — att fastighetsägare skall ett år efter expropriationstillstånd äga rätt
att väcka talan vid domstol — blir tillämplig på redan meddelat
expropriationstillstånd. Utskottet tillstyrker sålunda att riksdagen med
avslag på motionen 1972:1767 bifaller motionen 1972:1762 i denna
del.”

dels att utskottets hemställan under 16. bort ha följande lydelse:

”16. beträffande äldre bestämmelsers tillämpning på anhängiga
expropriationstillstånd att riksdagen — med förklaring att
propositionen i denna del inte kunnat oförändrad godtas —
för sin del med avslag på motionen 1972:1767 och med bifall
till motionen 1972:1762 yrkandet 5 a antar punkten 11 i
övergångsbestämmelserna i förslaget till expropriationslag
med i härvid fogad bilaga 2 som reservanternas förslag
betecknad lydelse.”

15. beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt av herrar Wennerfors
(m) och Adolfsson (m) som — under förutsättning av bifall till
reservationerna 4, 6 och 10 — anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 5 1 har följande
lydelse ”Utskottet avstyrker motionsyrkandena” bort ha följande lydelse: ”Utskottet

har ovan tillstyrkt ändrade regler för expropriation för
5 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

tätbebyggelseändamål samt har avstyrkt bestämmelserna om värdestegringsexpropriation.
Vad utskottet sålunda förordat bör bli tillämpligt på
redan anhängiga ansökningar om expropriationstillstånd. Utskottet har
vidare tillstyrkt slopandet av den år 1971 införda presumtionsregeln.
Varje verkan av denna bör enligt utskottets mening undanröjas. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att lägga fram förslag till övergångsbestämmelser
i enlighet med vad utskottet förordat. Utskottet tillstyrker
sålunda att riksdagen med bifall till motionen 1972:1762 i denna del
hemställer hos Kungl. Maj :t om förslag till erforderliga övergångsbestämmelser.
”

dels att utskottets hemställan under 17. bort ha följande lydelse:

”17. beträffande övergångsbestämmelserna i övrigt i förslaget till
expropriationslag att riksdagen med bifall till motionen
1972:1762 yrkandena 5 b och c

a. för sin del antar övergångsbestämmelserna,

b. hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till komplettering
av dessa i enlighet med vad utskottet ovan anfört.”

CU 1972:34

Bilaga 1

1 Förslag till
Expropriationslag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Fastighet, som tillhör annan än staten, får tagas i anspråk genom
expropriation enligt denna lag med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Genom expropriation får även särskild rätt till fastighet
upphävas eller begränsas, om rättigheten tillkommer annan än staten.

2 § I denna lag förstås med särskild rätt till fastighet nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt. Utan hinder av att
tomträtt enligt 13 kap. 26 § jordabalken vid expropriation är likställd med
fast egendom får sådan rätt upphävas eller begränsas genom expropriation.
Bestämmelsen i 1 § om särskild rätt gäller ej renskötselrätt enligt
rennäringslagen (1971:437) eller vägrätt.

Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning
i fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark.

3 § Exproprieras fastighet med äganderätt, upphör sådan särskild rätt till
fastigheten som tillkommit genom frivillig upplåtelse, om ej rättigheten
skall lämnas orubbad på grund av förordnande i expropriationstillståndet
eller överenskommelse som fastställts av domstolen. Förordnande att
särskild rätt skall bestå får meddelas endast om det uppenbarligen är utan
betydelse för den rätt som tillkommer borgenär med panträtt i fastigheten.
Överenskommelse som nämnts nyss får fastställas endast om de
borgenärer som har panträtt i fastigheten eller fastighet som är
gemensamt intecknad med denna och vilkas rätt beröres av åtgärden har
lämnat medgivande till fastställelsen. Medgivande fordras dock ej av
borgenär för vars rätt beståndet av rättigheten är väsentligen utan
betydelse.

Annan särskild rätt till fastigheten än som avses i första stycket består
efter expropriationen, om ej annat har förordnats i expropriationstillståndet.

Första och andra styckena gäller ej särskild rätt som tillkommer staten.
Sådan rättighet rubbas icke genom expropriationen. Vad som sagts nu
gäller också vägrätt som tillkommer annan än staten.

Genom expropriationen upphör fastighetens ansvar för fordran. Detta

CU 1972:34

gäller dock ej fordran som åtnjuter förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen
(1970:979).

4 § Nyttjanderätt eller servitut, som har tillskapats genom expropriation,
har företräde framför annan rätt till fastigheten med undantag av särskild
rätt som har tillskapats genom expropriation eller annat tvångsförvärv
eller vid fastighetsbildning eller på liknande sätt. Särskild rätt som tillkommer
staten och vågrätt som tillkommer annan än staten rubbas dock
icke i något fall genom expropriationen.

5 § Om särskild rätt till fastighet exproprieras eller rubbas genom
expropriation, gäller bestämmelserna om expropriation av fastighet i
tillämpliga delar, om ej annat anges.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av
fordran för vilken fastigheten svarar.

6 § Om förbud att vid expropriation meddela föreskrift som inskränker
fastighetsägares rätt att för torrläggning av sin mark erhålla vattenavlopp
genom väg, järnväg eller spårväg finns bestämmelser i 7 kap. vattenlagen
(1918:523).

7 § Uppkommer fråga om ersättning för skada eller intrång som har
uppstått efter det att expropriationsmålet har avgjorts och som ej kunnat
förutses i målet, är denna lag ej tillämplig.

2 kap. Expropriationsändamålen

1 § Expropriation får ske för att ge kommun möjlighet att förfoga över
mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande anordning eller för att annars i
kommunens ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt.

Expropriation för ändamål som anges i första stycket får avse endast
mark som är belägen inom kommunens eget område eller inom området
för det kommunblock som kommunen eller dess huvuddel tillhör.

Inom tätbebyggt område får expropriation ske endast om det med skäl
kan antagas att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av
byggnads- eller anläggningsåtgärd, som är av väsentlig betydelse från
allmän synpunkt, eller om det till främjande av planmässigt byggnadsskick
eller av annan därmed jämförlig orsak är angeläget att kommunen
får rådighet över marken.

Med motsvarande tillämpning av första-tredje styckena får expro
priation ske till förmån för landstingskommun eller kommunalförbund,

CU 1972:34

som handhar sådan angelägenhet som första stycket avser att främja.

2 § Expropriation får ske för att bereda utrymme för anläggning som
tillgodoser allmänt behov av samfärdsel, transport eller annan
kommunikation.

3 § Expropriation får ske för att tillgodose allmänt behov av elektrisk
kraft eller annan drivkraft, vatten, värme eller likartad nyttighet eller av
att bortföra eller oskadliggöra avloppsvatten eller annan orenlighet.

Skall ledning för nyttighet som avses i första stycket eller för
avloppsvatten eller annan orenlighet ingå i ledningsnät av betydelse för
riket eller för viss ort eller är intrånget av ledningen ringa i jämförelse
med nyttan därav, får expropriation ske även om allmänt behov av
ledningen ej föreligger.

Första stycket gäller ej sådant ianspråktagande av fastighet för
tillgodogörande av vattenkraft eller för gruvdrift varom bestämmelser
finns i annan lag.

4 § Expropriation får ske för att bereda utrymme åt näringsverksamhet
eller anläggning därför av större betydelse för riket eller orten eller för
viss befolkningsgrupp.

Första stycket gäller ej sådant ianspråktagande av fastighet för
gruvdrift varom bestämmelser finns i annan lag.

5 § Expropriation får ske för att upprätta skydds- eller säkerhetsområde
eller bereda utrymme för särskild anordning, om området eller anordningen
behövs till skydd mot naturhändelse som är menlig från allmän
synpunkt, mot vatten- eller luftförorening eller mot menlig inverkan i
övrigt från industri eller annan anläggning.

6 § Expropriation får ske för det militära försvaret eller för annat
ändamål som är av särskild betydelse för totalförsvaret.

7 § Expropriation får ske för att försätta eller hålla fastighet i tillfredsställande
skick, när grov vanvård föreligger eller kan befaras
uppkomma.

8 § Expropriation får ske för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt
märklig bebyggelse eller märklig fast fornlämning eller bereda erforderligt
utrymme däromkring.

9 § Expropriation får ske för att bevara område som nationalpark,
naturreservat eller naturminne eller för att annars tillgodose väsentligt

CU 1972:34

behov av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv, om marken eller
anläggningen är avsedd att hållas tillgänglig för allmänheten.

10 § Även i annat fall än som avses i 1-9 § får expropriation ske för att
tillgodose behov av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning
för verksamhet som staten, kommun, landstingskommun eller
kommunalförbund har att tillgodose eller som annars är av väsentlig
betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.

11 § Skall genom statens, kommuns, landstingskommuns eller
kommunalförbunds försorg inom visst område vidtagas byggnads- eller
anläggningsåtgärd som kan föranleda expropriation enligt 1-10 § och kan
med skäl antagas att åtgärden medför väsentligt ökat värde för fastighet
i områdets omedelbara närhet eller avsevärt ökar möjligheterna att
utnyttja sådan fastighet, får fastigheten exproprieras av den som vidtar
åtgärden, om det med hänsyn till kostnaderna för åtgärden och övriga
omständigheter är skäligt. Vad som sagts nu om fastighet äger motsvarande
tillämpning på särskild rätt till fastighet.

12 § Expropriationstillstånd skall icke meddelas, om ändamålet
lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen
från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som
kan vinnas genom den.

Expropriation till förmån för annan än staten, kommun, landstingskommun
eller kommunalförbund får ske endast om den exproprierande
på betryggande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen
användes för avsett ändamål.

3 kap. Tillstånd till expropriation m.m.

1 § Fråga om tillstånd till expropriation prövas av Konungen.

Konungen kan dock överlämna till länsstyrelsen eller, när särskilda

skäl föreligger, till annan myndighet att pröva fråga om tillstånd till
expropriation, om ansökningen ej har bestritts eller ärendet från allmän
och enskild synpunkt är av mindre vikt.

2 § Ansökan om expropriationstillstånd skall vara skriftlig och ange

1. yrkandet och de omständigheter på vilka det grundas,

2. fastighet som beröres av expropriationen,

3. namn och adress på samtliga för sökanden kända sakägare.

I övrigt skall sökanden inge den utredning som kan anses behövlig i
varje särskilt fall.

CU 1972:34

3 § Om den som ansöker om expropriationstillstånd har nyttjanderätt till
fastigheten och tillstånd beviljas, har sökanden rätt att utan hinder av vad
som annars skulle gälla nyttja fastigheten i samma omfattning som
tidigare till dess att expropriationen är fullbordad eller till den fardag som
inträffar närmast efter tre månader från det att expropriationstillståndet
förföll eller expropriationsrätten förverkades. I avvaktan på att tillståndsfrågan
blir slutligt avgjord kan förordnas att sökanden icke mot sitt
bestridande får skiljas från fastigheten tidigare än på den fardag som
inträffar närmast efter tre månader från det att ansökan prövades.
Saknas bestämmelse om fardag, inträder i stället skyldigheten att flytta
när tre månader förflutit från det att expropriationstillståndet förföll eller
expropriationsrätten förverkades eller från det att expropriationsansökningen
prövades.

Nyttjar sökanden med stöd av första stycket fastigheten utöver den
dag då nyttjanderätten annars skulle ha upphört, har fastighetsägaren rätt
till skälig ersättning för det fortsatta nyttjandet. Kan överenskommelse
om ersättningen ej träffas, bestämmes den av fastighetsdomstolen.

Kommer expropriation ej till stånd och är sökandens rätt att föra bort
egen byggnad eller annat från fastigheten begränsad enligt avtal eller lag
till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, skall tiden räknas från den
dag då sökanden enligt första stycket skall lämna fastigheten.

Första-tredje styckena äger motsvarande tillämpning på fall då sökande
har servitutsrätt till fastigheten.

4 § I expropriationstillstånd skall bestämmas vad expropriationen skall
omfatta och med vilken rätt expropriationen skall ske.

Föreligger särskilda svårigheter för sökanden att, innan han börjat
utföra de åtgärder för vilka expropriation sökes, i detalj ange vad som
behöver tagas i anspråk, kan tillstånd ges till expropriation i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som angivits på karta eller på marken eller på
annat sätt.

5 § Om det behövs särskilda föreskrifter för att trygga att den exproprierade
egendomen användes för det avsedda ändamålet, skall sådana
meddelas i samband med expropriationstillståndet. Det ankommer på
länsstyrelsen att se till att meddelade föreskrifter efterleves. Länsstyrelsen
får därvid förelägga vite.

6 § I expropriationstillstånd skall bestämmas viss tid inom vilken saken
skall fullföljas genom ansökan om stämning till domstol. Föreligger
särskilda skäl, kan tiden förlängas. Ansökan om förlängning skall göras
före utgången av den löpande tidsfristen. Om fastighetsägaren visar att

CU 1972:34

hans olägenhet av att expropriationsfrågan hålles öppen har ökat
avsevärt, kan på hans begäran den bestämda tidsfristen förkortas. Beslut
om kortare tidsfrist får ej meddelas förrän ett år förflutit efter det att
expropriationstillståndet meddelades.

Bestämmelserna i 1 § äger motsvarande tillämpning beträffande
prövning av fråga om förlängning eller förkortning av tid inom vilken
saken skall fullföljas.

Om den som erhållit expropriationstillstånd ej har väckt talan inom den
bestämda tiden, är tillståndet förfallet, såvida han icke inom samma tid
har ansökt om förlängning av tidsfristen och ansökningen bifalles.

Har expropriationstillståndet förfallit enligt tredje stycket eller enligt 5
kap. 15 § andra stycket och begäres därefter nytt expropriationstillstånd
till egendomen av samme sökande och på samma expropriationsgrund
som tidigare, kan sådant tillstånd beviljas endast om särskilda skäl
föreligger.

7 § Expropriationsrätt får övergå från innehavaren på annan endast efter
medgivande av den myndighet som har meddelat expropriationstillståndet.

8 § Har expropriationstillstånd meddelats beträffande del av fastighet
och lider en återstående del av fastigheten synnerligt men genom
expropriationen eller det sätt på vilket den exproprierade delen användes,
skall rätten förordna om expropriation av den del som lider sådant men,
om ägaren begär det. Skall nyttjanderätt eller servitut upplåtas och vållar
detta synnerligt men för fastigheten eller någon del av den, skall rätten på
begäran av ägaren förordna om expropriation av område som lider sådant
men.

Skall endast del av fastighet exproprieras eller skall nyttjanderätt eller
servitut upplåtas, har den exproprierande rätt till sådan utvidgning av
expropriationen som avses i första stycket, om detta skulle medföra
endast en ringa höjning av den expropriationsersättning som tillkommer
fastighetsägaren och denne icke har ett beaktansvärt intresse av att
behålla den återstående delen av fastigheten.

Vid tillämpning av andra stycket skall kostnaden för åtgärd som avses
i 4 kap. 1 § andra stycket räknas in i expropriationsersättningen.

9 § Har beslut i fråga som avses i detta kapitel meddelats av annan
förvaltningsmyndighet än Konungen, föres talan mot myndighetens
beslut hos Konungen genom besvär.

CU 1972:34 73

4 kap. Expropriationsersättning

1 § För fastighet, som exproprieras i sin helhet, skall, i den mån ej annat
följer av vad som sägs nedan, betalas löseskilling med belopp som
motsvarar fastighetens marknadsvärde. Exproprieras del av fastighet,
skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning
av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom expropriationen.
Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom expropriationen, skall även
sådan skada ersättas.

Har den exproprierande åtagit sig att vidtaga åtgärd för att minska
skada, skall hänsyn tagas till det vid bestämmande av expropriationsersättning,
om åtagandet är sådant att det skäligen bör godtagas av den
ersättningsberättigade.

Exproprieras fastighet till vilken den exproprierande har nyttjanderätt
eller servitutsrätt, skall vid bestämmande av fastighetens värde hänsyn
icke tagas till förbättring, vilken fastigheten vunnit genom arbete eller
kostnad, som den exproprierande eller föregående innehavare, vars rätt
övergått till denne, nedlagt på fastigheten utöver vad som ålegat honom.

2 § Har det företag för vars genomförande fastighet exproprieras
medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde,
skall löseskilling bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten
skulle ha haft om sådan inverkan icke förekommit, dock endast i
den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till
den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden.
Avser expropriationen del av fastighet, skall vad som sagts nu
om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före
expropriationen.

Exproprieras fastighet enligt 2 kap. 11 §, skall första stycket tillämpas
på värdestegring som beror på den åtgärd som utgör grund för expropriationen.

3 § Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens
marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tiden från dagen
tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före
talans väckande vid domstol, räknas ägaren tillgodo endast i den mån det
blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens
tillåtna användningssätt. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad
som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet
före expropriationen. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens
skick när ersättningsfrågan avgöres eller, om fastigheten dessförinnan

CU 1972:34

har tillträtts eller övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, när
tillträdet eller övergången skedde.

Har stadsplan eller byggnadsplan, enligt vilken marken avsetts för
enskilt bebyggande, fastställts före ansökningen om expropriation, skall
första stycket tillämpas endast på värdestegring som inträffat efter det att
planen fastställdes.

Avser expropriationen bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt
syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, gäller den
begränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i
något fall får bestämmas till lägre belopp än som fordras för anskaffning
av annan likvärdig bostadsfastighet.

I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med
förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på
inverkan av det företag för vars genomförande expropriation äger rum,
gäller 2 §.

4 § Har fastigheten i sin helhet tillträtts eller övergått på den exproprierande
enligt 6 kap. 10 §, skall vid bestämmande av expropriationsersättningen
hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde som
uppkommer därefter. Detsamma gäller i fall då fastigheten endast delvis
har tillträtts eller övergått på den exproprierande, om ej värdeändringen
beror på att den återstående delens skick ändras.

Har höjning i allmänna prisläget skett efter det att fastigheten tillträddes
eller övergick på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §, skall
ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

5 § Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning, som
den exproprierande har att erlägga, skall, om skäl föreligger till det,
ersättningen bestämmas så som om åtgärden icke vidtagits.

Exproprieras särskild rätt till fastighet, skall första stycket, i fall då
åtgärd vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, tillämpas så
att den exproprierande erhåller gottgörelse genom minskning av den
ersättning som tillkommer ägaren.

5 kap. Rättegången i expropriationsmål m.m.

1 § Första domstol i expropriationsmål är fastighetsdomstol.

2 § Expropriationsmål upptages av den fastighetsdomstol inom vars
område fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske av fastigheter som är belägna inom olika
fastighetsdomstolars områden och bör fastigheterna vid bestämmandet av

CU 1972:34

expropriationsersättningen lämpligen behandlas som en enhet, upptages
frågan om expropriationen av den av fastighetsdomstolarna som
Konungen eller, efter Konungens förordnande, annan myndighet
bestämmer.

3 § Sådant yrkande från den exproprierande eller sakägare som har
samband med expropriationen men rör rättsförhållande som ej skall
prövas enligt denna lag får prövas i expropriationsmålet, om det är
lämpligt.

4 § Talan i expropriationsmål får väckas av den som har sökt eller
erhållit tillstånd till expropriation. Har tillstånd meddelats och har
fastigheten eller del därav tillträtts av den exproprierande, får även
fastighetens ägare eller annan sakägare, vars rätt beröres av tillträdet,
väcka talan.

5 § Väckes talan av den exproprierande, skall han i stämningsansökningen
uppge

1. de omständigheter på vilka han grundar sin talan,

2. yrkande som framställes,

3. namn och adress på samtliga för honom kända sakägare,

4. den ersättning han erbjuder och de omständigheter varpå erbjudandet
grundas,

5. de skriftliga bevis han åberopar,

6. den tidpunkt då han önskar tillträda egendomen eller, om tillträde
har skett, dagen för detta,

7. de omständigheter som betingar domstolens behörighet, om denna ej
framgår av vad som annars anföres.

Första stycket 1-3, 5 och 7 äger motsvarande tillämpning när talan
väckes av annan än den exproprierande.

6 § Avvisas ej stämningsansökan, skall fastighetsdomstolen, om
ansökningen gjorts av den exproprierande, utfärda stämning på fastighetsägaren
och övriga kända sakägare. Har ansökningen gjorts av annan,
skall domstolen utfärda stämning på den exproprierande och kalla övriga
kända sakägare att inträda som parter i rättegången. Kallelse delges
sakägare på sätt som är föreskrivet för stämning i tvistemål.

I stämning som utfärdas på den exproprierande skall han anmodas att
lämna uppgifter i de avseenden som anges i 5 § första stycket 3-6.

Stämning eller kallelse som avses i första stycket skall alltid utfärdas
på okända sakägare, som möjligen finns. Bestämmelserna om kungörelsedelgivning
i delgivningslagen (1970:428) äger därvid motsvarande
tillämpning. Kan det med fog antagas att okända sakägare icke finns, får

CU 1972:34

meddelande som avses i 17 § första stycket samma lag anslås i fastighetsdomstolens
lokal i stället för att införas i tidning.

7 § Fastighetsägaren skall, även om han ej ansökt om stämning, uppge
sakägare som är kända för honom. Underlåter han det utan giltigt skäl
och uppstår skada för sakägare till följd av underlåtenheten, skall han
ersätta skadan. Fastighetsdomstolen skall erinra honom härom i stämning
eller kallelse eller på annat sätt.

8 § Har sakägare uppgivits eller annars blivit känd sedan stämning
utfärdats och har han ej kommit tillstädes, äger 6 § första stycket
motsvarande tillämpning.

9 § Den exproprierande skall förete gravationsbevis beträffande
fastigheten. Är egendom som skall exproprieras samfälld för två eller
flera fastigheter med skilda ägare, behöver dock gravationsbevis företes
endast om domstolen begär det.

10 § Innebär expropriation att fastighetsindelningen ändras, skall den
exproprierande överlämna karta med beskrivning över området i två
exemplar till domstolen. Kartan och beskrivningen skall vara upprättade
av fastighetsbildningsmyndigheten med motsvarande tillämpning av vad
som är föreskrivet för fastighetsbildningsförrättning. Ny gräns skall vara
utmärkt av fastighetsbildningsmyndigheten i enlighet med vad som är
föreskrivet beträffande gräns som tillkommer genom fastighetsbildning.

Innebär expropriationen att nyttjanderätt eller servitut bildas eller
begränsas, skall vad som i första stycket sägs om karta med beskrivning
äga motsvarande tillämpning.

11 § Talan i expropriationsmål kan med laga verkan riktas mot den för
vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans
väckande har överlåtit fastigheten. Den till vilken fastigheten sålunda
överlåtits har i målet samma ställning som om överlåtelsen skett under
rättegången. Om tvist angående äganderätten är antecknad i fastighetsboken,
kan talan riktas mot den som innehar fastigheten med äganderättsanspråk.

Ny ägare får ej rubba vare sig överenskommelse som förre ägaren
ingått eller annan åtgärd som vidtagits i målet och som är bindande för
förre ägaren.

12 § Fastighetsdomstolen skall under förberedelsen verka för att
utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med
hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se

till att onödig utredning icke förebringas i målet.

Om det ej är uppenbart obehövligt, skall fastighetsdomstolen så snart
det kan ske genom särskilt beslut meddela parterna vilken utredning som
enligt domstolens mening bör förebringas i målet (utredningsbeslut). Har
utredningsbeslut meddelats beträffande viss del av målet, får nytt beslut
i samma del meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

13 § Undersökning enligt 9 § lagen (1969:246) om fastighetsdomstol skall
verkställas, om det ej måste antagas att sådan undersökning saknar
betydelse.

14 § Domstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av parts
utevaro.

15 § Återkallas talan om expropriation helt eller delvis, skall målet
avskrivas i den delen. Återkallelse är dock utan verkan, såvitt gäller
egendom som har övergått på den exproprierande enligt 6 kap. 10 §. Är
fråga om egendom som i annat fall har tillträtts av den exproprierande,
skall målet prövas utan hinder av återkallelsen, om sakägare vars rätt
beröres av tillträdet begär det. Detsamma gäller om sakägare återkallar
talan om expropriation och den exproprierande begär att målet prövas.

Avskrives målet helt eller delvis på grund av återkallelse av den
exproprierande, är expropriationstillståndet i den delen förfallet.

16 § Har skada uppstått för sakägare på grund av expropriationsanspråk
som återkallats och avskrives målet i den delen, skall den exproprierande
ersätta skadan.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när domstolen skiljer
målet från sig med anledning av att tillstånd till expropriation vägrats.

Innan avskrivning sker på grund av återkallelse av den exproprierande
skall han, om han har fått tillstånd till expropriationen, hos länsstyrelsen
ställa säkerhet för ersättning som avses i första stycket, såvida icke
samtliga sakägare förklarat sig avstå från att yrka sådan ersättning.

17 § Är det av väsentlig betydelse för den exproprierande, får domstolen
genom beslut medge att egendom som skall avstås genom expropriation
tillträdes utan hinder av att expropriationen ej har blivit fulibordad
(enkelt förhandstillträde). Under samma förutsättning får domstolen
genom dom medge att sådan egendom skall, innan lagakraftägande dorn
i fråga om expropriationsersättningen föreligger, övergå till den exproprierande
med samma rätt som om expropriationen fullbordats (kvalificerat
förhandstillträde).

Om det ej är uppenbart att expropriationsersättningen blir obetydlig,

CU 1972:34

skall domstolen på yrkande av fastighetsägaren eller annan sakägare,
vars rätt beröres av tillträdet, som villkor för förhandstillträde föreskriva
att den exproprierande utger förskott på den expropriationsersättning
som slutligt fastställes.

Som villkor för förhandstillträde skall domstolen vidare föreskriva att
den exproprierande hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga
expropriationsersättningen, till den del den överstiger förskott som avses
i andra stycket, jämte den ränta som kan komma att utgå enligt 6 kap. 16
§ första stycket.

18 § I dom eller beslut om medgivande till förhandstillträde skall
domstolen ange när medgivandet tidigast får utnyttjas. Tiden skall
bestämmas så, att fastighetsägaren och annan, vars rätt beröres, får
skäligt rådrum. Medgivande får icke utnyttja'- förrän den exproprierande
har fullgjort vad domstolen föreskrivit som villkor för förhandstillträdet.

Domstolen skall vidare ange den tid inom vilken den exproprierande
senast skall ha fullgjort de villkor sorn domstolen föreskrivit. Har den
exproprierande icke inom utsatt tid fullgjort villkoren, är medgivandet til!
förhandstillträde förfallet.

Utnyttjas medgivande till enkelt förhandstillträde, är innehavare av
sådan särskild rätt till fastigheten som enligt 1 kap. 3 och 4 §§ rubbas genom
expropriationen icke längre berättigad att utöva rättigheten, i den niån
den avser egendom som omfattas av medgivandet.

19 § Fastighetsdomstolen får förordna att medgivande till enkelt
förhandstillträde får utnyttjas utan hinder av att beslutet därom icke har
vunnit laga kraft. Sådant förordnande får meddelas endast under förutsättning
att den exproprierande hos länsstyrelsen ställt säkerhet för det
skadestånd som kan komma att utgå, om domstolens beslut ändras.

20 § Har den exproprierande tillträtt egendom som skall avstås genom
expropriation, får domstolen på yrkande av fastighetsägaren eller annan
sakägare, vars rätt beröres av tillträdet, föreskriva att förskott skall utgå
på den expropriationsersättning som slutligt fastställes. Sådan föreskrift
får dock ej meddelas, om det är uppenbart att förskottet blir obetydligt.

Har beslut i fråga om förskott meddelats på yrkande av viss sakägare,
får nytt yrkande av denne om förskott ej upptagas till prövning förrän
sex månader förflutit sedan det föregående beslutet vann laga kraft.

Förskott som avses i första stycket skall betalas inom en månad från
det beslutet därom vann laga kraft.

21 § Före avgörande av fråga som avses i 17-20 § skall parterna erhålla
tillfälle att yttra sig. Fråga om kvalificerat förhandstillträde får avgöras
utan huvudförhandling.

CU 1972:34

Fråga om förhandstillträde får prövas utan hinder av att expropriationsersättning
i viss del har blivit slutligt bestämd. Frågan prövas i
den instans där fastighetsägaren är part eller, om fastighetsägaren slutligt
har skilts från målet, i den lägsta instans där någon del av målet är
anhängig. Frågan får väckas utan stämning.

22 § Mot beslut, som fastighetsdomstol meddelat under rättegången i
fråga som avses i 17, 18 eller 20 §, föres talan särskilt.

Mot hovrättens avgörande i fråga som avses i 17-20 § får talan ej föras.

23 § Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling,
intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.

Avser expropriation samtliga delägares andel i samfällighet eller del av
denna och finns för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt
att uppbära medel som härrör från samfälligheten, kan domstolen utan
hinder av första stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i
den mån nedsättning icke skall ske enligt 6 kap. 1 § första stycket.

24 § När fastighet exproprieras, skall domstolen uppskatta såväl
fastighetens värde som värdet av särskild rätt som ej lämnas orubbad.
Medför särskild rätt minskning av värdet av fastighet som skall exproprieras,
skall uppskattningen av fastighetens värde ske med hänsyn till
den värdeminskning för fastigheten som rättigheten innebär. Skall
ersättning utgå till innehavare av sådan särskild rätt och svarar fastigheten
för beviljad eller sökt inteckning med bättre rätt. skall domstolen
uppskatta även det värde fastigheten har utan den särskilda rättigheten.

Särskild uppskattning enligt första stycket tredje punkten behövs ej,
om nedsättning enligt 6 kap. 1 § första stycket icke skall äga rum.

25 § Ersättning får icke bestämmas till högre belopp än den ersättningsberättigade
har begärt.

Besväras fastigheten av beviljad eller sökt inteckning, får dock löseskilling
och intrångsersättning ej sättas lägre än som föranledes av 4 kap.,
om det icke är väsentligen utan betydelse för borgenärernas rätt.

Är parterna överens om storleken av löseskilling eller intrångsersättning,
får domstolen meddela dom i enlighet därmed, om medgivande
lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Besväras
fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken
föreskrives för relaxation. Medgivande fordras dock ej av den för vars
rätt domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena om löseskilling och
intrångsersättning gäller ej ersättning till innehavare av särskild rätt, om

CU 1972:34

rättigheten upphör eller begränsas utan att fastigheten eller del av
fastigheten tages i anspråk med äganderätt, nyttjanderätt eller
servitutsrätt.

26 § Ersättning får ej bestämmas till lägre belopp än den exproprierande
erbjudit.

Har domstolen med stöd av denna lag förordnat om förskott, får den
slutliga ersättningen ej heller bestämmas till lägre belopp än det eller de
förskott som bestämts. Vad som sagts nu gäller icke förskott som utgjort
villkor för förhandstillträde, om medgivandet till förhandstillträde har
förfallit.

27 § Ersättning skall bestämmas i pengar att betalas på en gång.
Domstolen får dock på yrkande av part hänvisa sakägare att i särskild
rättegång vid fastighetsdomstolen föra talan om ersättning för skada eller
intrång som ej lämpligen kan prövas i målet. Sådan talan skall väckas
genom ansökan om stämning inom den tid, högst tio år, som domstolen
bestämmer.

Yrkande som avses i första stycket får upptagas för sig och avgöras
särskilt. Mot beslut under rättegången i sådan fråga föres talan särskilt.

28 § Dom skall grundas på vad som förekommit vid syn eller annan
förhandling och vad handlingarna innehåller i övrigt.

29 § Högre rätt får, även om det ej följer av vad som i allmänhet gäller,
avgöra mål utan huvudförhandling, om huvudförhandling kan antagas
sakna betydelse och part ej begär sådan förhandling.

6 kap. Betalning av expropriationsersättning och fullbordande av
expropriation m.m.

1 § Löseskilling och intrångsersättning betalas genom nedsättning hos
länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen. Avser expropriationsersättningen
fastigheter i olika län, skall nedsättningen ske hos den
länsstyrelse som domstolen bestämmer.

Första stycket gäller ej ersättning till innehavare av särskild rätt, om
rättigheten upphör eller begränsas utan att fastigheten eller del av
fastigheten tages i anspråk med äganderätt, nyttjanderätt eller
servitutsrätt.

2 § Nedsättning enligt 1 § första stycket skall ej ske, om fastigheten icke
svarar för beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har

CU 1972:34

panträtt i fastigheten medgivit att ersättningen utbetalas till den ersättningsberättigade.
Besväras fastigheten av gemensam inteckning, gäller
vad som sagts nu endast om dessutom de medgivanden från fastighetsägare
och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation föreligger. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt
expropriationen är väsentligen utan betydelse.

3 § I samband med att domstolen bestämmer löseskilling och intrångsersättning
skall den ange i vad mån nedsättning skall ske.

4 § Expropriationsersättning som ej skall nedsättas utbetalas till den
ersättningsberättigade. Det åligger i sådant fall den exproprierande att
hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid
styrka att ersättningen har betalats. Avser ersättningen fastigheter i olika
län, äger 1 § första stycket andra punkten motsvarande tillämpning.

5§ Bestämmelserna i 1-4 §§ äger motsvarande tillämpning på förskott.

6 § Vid nedsättning eller anmälan skall den exproprierande till
länsstyrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid
nedsättning dessutom gravationsbevis rörande fastigheten. Sker det ej,
skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den exproprierandes
bekostnad.

7 § Expropriationsersättning skall nedsättas och anmälan skall ske inom
tre månader från det att dom, som medfört att samtliga frågor i saken
avgjorts, vunnit laga kraft.

Har fastigheten helt eller delvis tillträtts eller övergått på den exproprierande
enligt 10 §, skall nedsättning eller anmälan ske inom en månad
efter det att den dom, varigenom ersättningen bestämdes, vann laga
kraft.

8 § Skall expropriationsersättning ej utgå eller överstiger den slutliga
ersättningen icke vad som har utgått i form av förskott, åligger det den
exproprierande att anmäla detta till länsstyrelsen sedan samtliga frågor i
saken slutligt avgjorts. Anmälan behöver icke ske beträffande egendom
som har övergått på den exproprierande enligt 10 §.

9 § Expropriationen är fullbordad, när samtliga frågor i saken slutligt
avgjorts och den exproprierande inom föreskriven tid har fullgjort vad
som åligger honom enligt 1 § första stycket och 4 §. Detsamma gäller, när
den exproprierande gjort anmälan enligt 8 §. När expropriationen är
fullbordad, har den exproprierande rätt att genast tillträda egendomen.

6 Riksdagen 1972. 19 sami Nr 34

CU 1972:34

Exproprieras tillbehör till fastighet med äganderätt, upphör tillbehöret
efter expropriationens fullbordan att höra till fastigheten, även om det ej
skiljes från denna. Ändring av fastighetsindelningen på grund av expropriation
sker, när expropriationen är fullbordad.

10 § Anmäler den exproprierande hos länsstyrelsen att han vill utnyttja
medgivande till kvalificerat förhandstillträde och visar han därvid att
domen om medgivande har vunnit laga kraft och att han inom föreskriven
tid har uppfyllt de villkor som knutits till medgivandet, övergår
egendomen genom anmälningen på den exproprierande med samma rätt
som om expropriationen hade fullbordats. Sker anmälan före den dag då
medgivandet tidigast får utnyttjas, övergår dock egendomen först
nämnda dag.

När egendomen har övergått på den exproprierande enligt första
stycket, äger 9 § andra stycket motsvarande tillämpning.

11 § Försummar den exproprierande att inom föreskriven tid iakttaga
vad som åligger honom enligt 1 § första stycket och 4 § och har ej
fastigheten helt eller delvis tillträtts eller övergått på den exproprierande
enligt 10 §, är expropriationsrätten förverkad.

Vill fastighetsägaren att expropriationen ändå skall fullbordas, har nan
att inom tre månader efter förverkandet begära det hos länsstyrelsen. Vill
han det ej, får han hos fastighetsdomstolen visa att expropriationsrätten
är förverkad. Gör han det, skall domstolen anmäla förverkandet till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Vad som sagts
nu om anteckning i fastighetsboken äger, när fråga är om tomträtt,
motsvarande tillämpning beträffande tomträttsboken.

12 § Har fastighetsägaren begärt att expropriationen skall fullbordas
utan hinder av att expropriationsrätten är förverkad enligt 11 § första
stycket och har ej anmälan enligt andra stycket i samma paragraf ägt
rum, skall länsstyrelsen låta uttaga expropriationsersättningen jämte
ränta enligt 16 § första stycket hos den exproprierande.

13 § Har fastigheten helt eller delvis tillträtts eller övergått på den
exproprierande enligt 10 § och försummar han att inom föreskriven tid
betala förskott enligt 5 kap. 20 § eller slutlig expropriationsersättning, skall
länsstyrelsen på begäran av den ersättningsberättigade låta uttaga
beloppet jämte ränta enligt 16 § första stycket.

14 § Vid begäran som avses i 11 § andra stycket eller 13 § skall fogas
domen eller beslutet samt lagakraftbevis.

I fråga om uttagande av ersättning jämte ränta äger bestämmelserna i

CU 1972:34

utsökningslagen (1877:31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom
i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, motsvarande
tillämpning.

15 § Föreligger fall som avses i 12 eller 13 § och har samtliga frågor i
saken slutligt avgjorts, är expropriationen fullbordad, när den slutliga
expropriationsersättningen har kommit in till länsstyrelsen.

16 § I den mån expropriationsersättning betalas efter utgången av den i
7 § första stycket föreskrivna tremånadersfristen eller, om fastigheten
dessförinnan helt eller delvis har tillträtts eller övergått på den
exproprierande enligt 10 §, efter tidpunkten härför, skall den exproprierande
utge sex procent årlig ränta på ersättningen, i förra fallet från
fristens utgång och i senare fallet från den dag då tillträdet eller övergången
skedde.

Expropriation fullbordas utan hinder av att ränta enligt första stycket
ej betalas.

17 § Medel som har nedsatts eller uttagits enligt detta kapitel skall av
länsstyrelsen utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.

18 § Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta utbetalas
av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen.

Vid utbetalning av medel som enligt domstolens bestämmande skall
nedsättas äger, med de avvikelser som anges i tredje och fjärde styckena,
bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som
sålts på exekutiv auktion motsvarande tillämpning. Om rätt för innehavare
av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och verkan därav
finns särskilda bestämmelser.

Är fastigheten, förutom av inteckning, besvärad av särskild rätt som
minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall
borgenär som har panträtt på grundval av inteckningen erhålla betalning
som om fastigheten icke besvärades av rättigheten, i den mån det krävs
för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för
rättigheten skall minskas i motsvarande mån.

Har löseskilling eller intrångsersättning av domstolen bestämts till
högre belopp än fastighetens ägare har yrkat och uppstår efter betalning
av de fordringar som skall utgå ur ersättningen överskott som ej faller
inom det yrkade beloppet, skall överskottet återställas till den
exproprierande.

19 § Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse
till sammanträdet sändes minst två veckor i förväg till fastighetsägaren,

CU 1972:34

annan sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen
uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Föreligger
särskilda skäl, skall kungörelse om sammanträdet minst två veckor i
förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom
orten.

20 § Har domstolen enligt 5 kap. 27 § hänvisat sakägare att föra talan om
ersättning för skada eller intrång i särskild rättegång, äger 1-7, 13, 14 och
16-19 §§ motsvarande tillämpning i fråga om förskott eller ersättning som
bestämmes i sådan rättegång.

7 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Har expropriationstillstånd beviljats, skall den exproprierande svara
för samtliga kostnader som uppkommit i ärendet om tillstånd till expropriation,
i målet vid fastighetsdomstolen och i ärendet om expropriationsersättningens
fördelning, allt i den mån ej annat följer av 18 kap.
6 eller 8 § rättegångsbalken eller vid en motsvarande tillämpning av något
av dessa lagrum.

Har sakägare vid fastighetsdomstolen förebringat utredning i strid med
utredningsbeslut, ersättes kostnaden för sådan utredning endast i den
mån utredningen haft betydelse för utgången i målet.

2 § Avslås ansökan om expropriationstillstånd eller återkallas ansökningen
innan tillstånd beviljats, skall sökanden svara för kostnaderna i
ärendet, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18
kap. 6eller 8 § rättegångsbalken.

3 § I högre rätt svarar den exproprierande för sina egna kostnader och
för kostnad som uppkommit för motpart genom att den exproprierande
fullföljt talan, i den mån ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.
I övrigt gäller 18 kap. rättegångsbalken beträffande
skyldigheten att svara för kostnad i högre rätt.

4 § Fråga om ersättning för kostnad som avses i 1 eller 2 § prövas av
fastighetsdomstolen, även om frågan ej gäller kostnad vid domstolen.

5 § I avvaktan på att expropriationsmålet avgöres får fastighetsdomstolen
förordna att förskott skall utgå på den ersättning för rättegångskostnader
vid domstolen som slutligt fastställes.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på rättegångskostnader i
högre rätt som uppkommit för motpart genom att den exproprierande
fullföljt talan.

CU 1972:34 85

Innan förordnande meddelas att förskott på rättegångskostnad skall
utgå till part, skall motparten erhålla tillfälle att yttra sig. Mot beslut som
fastighetsdomstolen meddelat under rättegången i sådan fråga fores talan
särskilt. Mot hovrättens beslut i frågan får talan ej föras.

6 § Vill någon för expropriation upprätta karta över fastighet som annan
äger eller innehar eller annars undersöka fastigheten, får länsstyrelsen
föreskriva att tillträde till fastigheten för sådan undersökning skall lämnas
under viss tid.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång
vållas. I trädgård, liknande plantering eller park får träd ej skadas eller
fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen. För
skada och intrång utgår ersättning. Talan om ersättning väckes vid den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

7 § Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag ej godkänts av den,
till vars förmån den ställes, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar
som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen, de svarar
solidariskt.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej
ställa säkerhet.

8 § Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 6 eller 7 § föres
hos Konungen genom besvär.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. Genom lagen upphäves lagen (1917:189) om expropriation.

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

4. Bestämmelsen om tomträtt i 1 kap. 2 § nya lagen äger motsvarande
tillämpning i fråga om vattenfallsrätt som avses i 12 § lagen (1970:995) om
införande av nya jordabalken.

5. Bestämmelserna i denna lag om ägare till fastighet äger motsvarande
tillämpning på den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt eller
med fideikommissrätt.

6. Löseskilling och intrångsersättning för fastighet som innehas med
fideikommissrätt får icke sättas lägre än som föranledes av 4 kap. nya
lagen. Ersättning som nämnts nu och som tillkommer innehavaren av

CU 1972:34

fideikommissegendomen skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen och får
icke utbetalas, innan Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättningen.

7. Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har
upplåtits i fastigheten äger motsvarande tillämpning på sådan fordran på
ogulden köpeskilling som åtnjuter företrädesrätt enligt 5 § lagen (1970:995)
om införande av nya jordabalken. Vad som sagts nu gäller även i fråga
om rätt till avkomst eller förmån som avses i 8 § lagen om införande av
nya jordabalken, om rättigheten icke är att anse som särskild rätt till
fastighet.

8. Äldre bestämmelser om lösningsrätt skall alltjämt gälla beträffande
egendom som exproprierats på grund av ansökan före ikraftträdandet.

9. Beträffande egendom, som har exproprierats enligt 1 § första stycket
7 lagen (1917:189) om expropriation, skall 101 § samma lag fortfarande
gälla.

10. Beträffande egendom, som genom expropriation har tagits i
anspråk med nyttjanderätt för allmän väg på grund av ansökan före
ikraftträdandet, skall 79 a § andra stycket lagen (1917:189) om expropriation
fortfarande gälla.

11. När ansökan om expropriation gjorts före nya lagens ikraftträdande,
prövas frågan om tillstånd till expropriationen och handlägges
ärendet därom enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 3 kap. 3 § nya
lagen tillämpas dock även om ansökan om expropriation har gjorts före
ikraftträdandet.

12. Har tillstånd att expropriera fastighet med äganderätt meddelats på
grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, äger äldre bestämmelser
om inverkan av expropriationen på särskild rätt till fastigheten
fortfarande tillämpning.

13. I fråga om grunderna för bestämmande av expropriationsersättning
gäller äldre bestämmelser, om talan vid domstol väckts före ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 4 kap. 3 § gäller ej värdeökning som inträffat
före utgången av juni 1971.

14. Bestämmelserna i 5 kap. 12 § andra stycket, 5 kap. 25 och 26 §§ samt
7 kap. 1 § andra stycket nya lagen gäller ej expropriationsmål som är
anhängigt vid domstol vid ikraftträdandet. I stället för 5 kap. 25 och 26 §§
gäller motsvarande äldre bestämmelser. Vidare gäller äldre bestämmelser
i fråga om talan mot hovrätts dom beträffande kvalificerat förhandstillträde,
om domen har meddelats före ikraftträdandet.

15. Äldre bestämmelser om betalning av expropriationsersättning och
förskott på sådan ersättning äger fortfarande tillämpning i fråga om
ersättning och förskott som har bestämts före ikraftträdandet.

CU 1972:34

2 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 7 § och 13 kap. 24 § jordabalken1 skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

7 §

Överlåtelse av föremål som hör till fastighet gäller ej mot tredje man,
förrän föremålet skiljes från fastigheten på sådant sätt att det ej längre kan
anses höra till denna.

Om verkan av exekutiv försäljning
av föremål som hör till fastighet
och ianspråktagande av sådant
föremål genom expropriation finns
särskilda bestämmelser.

13 kap.

24 §

Angående rättegången i mål som
avses i 23 § gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om expropriation i
allmänhet. Rör tvisten fråga som
kan inverka på den rätt som tillkommer
innehavare av panträtt
eller rättighet som är inskriven, är
rätten ej bunden av parts yrkande
eller medgivande.

I mål angående bestämmande av
lösesumma skall fastighetsägaren
vidkännas på ömse sidor uppkomna
rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen,
i den mån ej annat föranledes
av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.
Beträffande skyldigheten
att svara för kostnad i
högre rätt gäller med tillämpning i
övrigt av 18 kap. rättegångsbalken,
att fastighetsägaren, om ej annat
föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§
samma balk, alltid själv skall vidkännas
såväl sina egna kostnader

Angående rättegången i mål som
avses i 23 § gäller i tillämpliga delar
expropriationslagen (1972: ).

Bestämmelserna om utredningsbeslut
äger dock tillämpning endast
i den mån målet avser bestämmande
av lösesumma. Rör tvisten
fråga som kan inverka på den rätt
som tillkommer innehavare av
panträtt eller rättighet som är
inskriven, är rätten ej bunden av
parts yrkande eller medgivande.

I mål angående bestämmande av
lösesumma skall fastighetsägaren
vidkännas på ömse sidor uppkomna
rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen,
i den mån ej annat föranledes
av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.
Har motpart förebringat
utredning i strid med
utredningsbeslut som fastighetsdomstolen
meddelat, ersättes dock
kostnaden för sådan utredning

1 Omtryckt 1971:1209.

CU 1972:34

Nuvarande lydelse

sorn kostnad som åsamkas motpart
genom att fastighetsägaren fullföljt
talan.

Föreslagen lydelse

endast i den mån utredningen haft
betydelse för utgången i målet.
Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i högre rätt gäller med
tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken,
att fastighetsägaren,
om ej annat föranledes av 18
kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid
själv skall vidkännas såväl sina
egna kostnader som kostnad som
åsamkas motpart genom att fastighetsägaren
fullföljt talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Beträffande mål som är anhängigt vid ikraftträdandet äger föreskrifterna
i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen (1972: ) om

expropriationsmål, som är anhängigt vid sistnämnda lags ikraftträdande,
motsvarande tillämpning.

CU 1972:34

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar1,
dels att nuvarande 1 a § skall betecknas 1 § och att nuvarande 1 § skall
betecknas 1 a §,

dels att den nya 1 a § och 3 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 b §, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

Har, för någon orts förseende
med belysning eller drivkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande
av drivkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara
av större betydelse för det allmänna,
Konungen prövat nödigt,
att fastighet, som tillhör annan än
kronan, användes till station för
alstrande av elektrisk kraft annorledes
än medelst vattenkraft, till
framdragande av elektrisk starkströmsledning
eller eljest till elektrisk
starkströmsanläggning, skall
vad för ändamålet erfordras emot
ersättning avstås eller upplåtas.
Tarvas för viss fastighets förseende
med belysning eller drivkraft, att
elektrisk starkströmsledning framdrages
över annan fastighet, som ej
tillhör kronan, skall, ändå att ledningen
ej är avsedd för anläggning
av större betydelse för det allmänna,
vad för ändamålet erfordras
avstås eller upplåtas, såframt
det intrång, som därav förorsakas,
av Konungen prövas ringa i jämförelse
med nyttan av ledningen.
Har fastighets ägare förklarat sig
villig att upplåta nyttjanderätt eller

Föreslagen lydelse
a §2

Om expropriation för elektriska
anläggningar finnas bestämmelser i
expropriationslagen (1972: ).

Har fastighets ägare förklarat sig
villig att upplåta nyttjanderätt eller
servitutsrätt för elektrisk ledning
och medför expropriation därav
allenast ringa men, vare tillstånd
enligt expropriationslagen (1972:
) ej erforderligt.

Fråga om expropriation enligt
andra stycket upptages av fastighetsdomstol.
Därvid äga bestämmelserna
i 3 kap. 2 § expropriationslagen
(1972: ) om ansökan

om expropriationstillstånd motsvarande
tillämpning på ansökningen
om stämning.

1 Senaste lydelse av nuvarande 1 § 1958:429.

2 Senaste lydelse av nuvarande 1 a § 1970:905. Som nuvarande lydelse återges
lydelsen av nuvarande 1 §.

CU 1972:34

Nuvarande lydelse

servitutsrätt för elektrisk starkströmsledning
och medför expropriation
därav allenast ringa men,
vare Konungens tillstånd till
expropriationen ej erforderligt.

Menighet vare ej pliktig att utan
synnerliga skäl inom område, för
vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,
eller inom fastställt
hamnområde avstå eller upplåta
gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall
inom område, för vilket ej finnes
stadsplan eller byggnadsplan,
framdragas på mindre avstånd än
etthundrafemtio meter från
boningshus eller annan vid gård
uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens
ägare, denne skyldig något
avstå eller upplåta, utan så är, att
Konungen finner annan sträckning,
som utan synnerlig olägenhet för
anläggaren kan användas, medföra
minst lika stort men som den
föreslagna.

Skall enligt vad i denna paragraf
är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
åge, där ej här nedan annorlunda
föreskrives, vad i lagen om
expropriation i allmänhet stadgas
samt, i fråga om elektriska starkströmsledningar,
i sagda lag meddelade
särskilda bestämmelser om
expropriation för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tilllämpning;
och skall vad där stadgas
med avseende å upplåtelse av
nyttjanderätt för svagströmsledning
gälla jämväl beträffande upplåtelse
av servitutsrätt för starkströmsledning.

Föreslagen lydelse

CU 1972:34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 morn.3 Ansökan om rätt att för
elektrisk starkströmsanläggning
påfordra avstående eller upplåtande
av fastighet eller om linjekoncession
skall vara åtföljd av
fullständig beskrivning över det
tillämnade företaget med kostnadsförslag,
avfattning på karta av
föreslagen lednings sträckning och
av den jord, som för anläggningen
erfordras, bestyrkta förteckningar
på ägare och innehavare av de
fastigheter, över vilka ledningen
skall framdragas eller i vilkas mark
den skall nedläggas eller som eljest
äro för anläggningen behövliga,
samt uppgift på de överenskommelser,
som blivit träffade, eller de
hinder, vilka däremot mött.

I mom. Ansökan om linjekoncession
skall vara åtföljd av fullständig
beskrivning över det tillämnade
företaget med kostnadsförslag,
avfattning på karta av
föreslagen lednings sträckning och
av den jord, som för anläggningen
erfordras, bestyrkta förteckningar
på ägare och innehavare av de
fastigheter, över vilka ledningen
skall framdragas eller i vilkas mark
den skall nedläggas eller som eljest
äro för anläggningen behövliga,
samt uppgift på de överenskommelser,
som blivit träffade, eller de
hinder, vilka däremot mött.

I mom. Har elektrisk ledning efter
expropriation dragits fram i eller
över gata, torg, allmän plats eller

vattendrag inom område, för vilket
finns stadsplan eller byggnadsplan,
eller inom fastställt hamnområde
och visar det sig att ledningen
hindrar eller varaktigt försvårar
samfärdsel på egendomen eller
hindrar någon för samhället nödvändig
anläggning eller utgör hinder
för egendomens underhåll eller
eljest för behövliga arbeten på
egendomen eller är synnerligen
vanprydande, skall ledningen på
bekostnad av dess innehavare ändras,
flyttas eller borttagas, i den
mån det behövs för hindrets eller
olägenhetens undanröjande.

Har i annat fall än som avses i
första stycket nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtits genom
expropriation för framdragande av
ledning, och medför ledningen på
grund av ändrade förhållanden
betydande olägenhet för fastighe -

3 Senaste lydelse 1957:383.

CU 1972:34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ten, är ledningens innehavare skyldig
att på sin bekostnad ändra eller
flytta ledningen, i den mån det
behövs för olägenhetens undanröjande
och det kan ske utan synnerligt
men för ledningen.

Tvist i fråga som avses i första
eller andra stycket prövas av
fastighetsdomstol.

2 mom. Vill ägare av fastighet,
där elektrisk ledning är framdragen
efter expropriation, för undanröjande
av därmed förenad olägenhet
för fastigheten på egen bekostnad få
ledningen ändrad eller flyttad, kan
länsstyrelsen, i den mån det prövas
skäligt med hänsyn till å ena sidan
nämnda olägenhet och å andra
sidan sådant men för ledningen som
följer av ändringen eller flyttningen,
giva fastighetsägaren rätt att själv
utföra erforderlig ändring eller
flyttning, om sådan åtgärd ej utföres
av ledningens innehavare inom
viss, av länsstyrelsen förelagd tid.
Fastighetsägaren är i sådant fall
skyldig att ersätta uppkommande
men för ledningen. Har ledningens
innehavare utfört ändringen eller
flyttningen, skall fastighetsägaren
ersätta även kostnaden för sådan
åtgärd. Kunna parterna ej enas om
ersättningen, bestämmes den av
fastighetsdomstol.

3 mom. Upphör egendom att
vara gata, torg, allmän plats eller
vattendrag inom område, för vilket
finns stadsplan eller byggnadsplan,
eller inom fastställt hamnområde,
gäller ej längre sådan rätt att ha
ledning framdragen där som förut
förvärvats genom expropriation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Har expropriationsförfarande inletts före ikraftträdandet, prövas frågan
om tillstånd till expropriationen och handlägges ärendet därom enligt äldre
bestämmelser.

CU 1972:34

4 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom förordnas, att 2 kap. 40 och 60 §§ vattenlagen (1918:523)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

40 §

Vad i denna lag finnes stadgat om byggande i vatten skall jämväl äga
tillämpning i fråga om uppförande av bro eller annat byggande i vatten för
allmän väg eller för järnväg, vare sig statens eller enskild, till vars anläggande
Konungen lämnat tillstånd; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första
stycket icke hinder för företag, som nu nämnts.

Har Konungen för någon oris
förseende med dess behov av vatten
eller för annat i 38 § ej omnämnt
allmänt ändamål prövat nödigt, att
vatten ur sjö eller vattendrag ledes
bort för att annorstädes nyttjas,
gälle i fråga om dylikt företag vad i
första stycket sägs.

Har Konungen för att tillgodose
allmänt behov av vatten eller för
annat i 38 § ej omnämnt allmänt
ändamål prövat nödigt, att vatten ur
sjö eller vattendrag ledes bort för att
annorstädes nyttjas, gälle i fråga om
dylikt företag vad i första stycket
sägs.

60§'

Har Konungen för någon orts
förseende med vatten eller för annat
allmänt ändamål prövat nödigt, att
grundvattentäkt anlägges å annan
tillhörig fastighet, ankomme på
vattendomstolen att, efter ansökan i
den ordning, som i 11 kap. sägs,
enligt vad i denna lag är stadgat
pröva, huru och under vilka villkor
sådan grundvattentäkt må anordnas
och nyttjas, ävensom efter ty i 9
kap. sägs bestämma ersättning för
det område, som för ändamålet
tages i anspråk.

Har Konungen för att tillgodose
allmänt behov av vatten eller för
annat allmänt ändamål prövat
nödigt, att grund vattentäkt anlägges
å annan tillhörig fastighet,
ankomme på vattendomstolen att,
efter ansökan i den ordning, som i 11
kap. sägs, enligt vad i denna lag är
stadgat pröva, huru och under vilka
villkor sådan grundvattentäkt må
anordnas och nyttjas, ävensom
efter ty i 9 kap. sägs bestämma
ersättning för det område, som för
ändamålet tages i anspråk.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

' Senaste lydelse 1964:110.

CU 1972:34

5 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1947:290) om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom

Härigenom förordnas, att lagen (1947:290) om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom1 skall upphöra att gälla vid utgången av år 1972.
Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fall då fråga om inlösen väckts
före nämnda tidpunkt.

6 Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom förordnas, att 73 § civilförsvarslagen (1960:74) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

73 § 1

Har egendom tagits i anspråk
jämlikt 68 § eller åtgärd vidtagits
jämlikt 72 §, är egendomens ägare
eller innehavare berättigad till
ersättning enligt de grunder, som
äro stadgade i fråga om rekvisition
för krigsmaktens behov. Anspråk
på ersättning skall prövas i den
ordning, som gäller för ersättningsanspråk
i anledning av sådan rekvisition
med iakttagande av att efter
taxa utgående ersättning fastställes
till beloppet av den, som utövar
förfoganderätten. Även om egendom,
som tages i anspråk, är avsedd
att tillhandahållas endast vid särskilda
tillfällen, må ersättningen
bestämmas en gång för alla, dock att
inskränkning icke härigenom sker i
rätten till ersättning för skada, som
ej förutsetts.

Har under civilförsvarsberedskap
egendom tagits i anspråk jämlikt 68
§ eller åtgärd vidtagits jämlikt 72 §,
är egendomens ägare eller innehavare
berättigad till ersättning enligt
de grunder, som äro stadgade i fråga
om rekvisition för krigsmaktens
behov. Anspråk på ersättning skall
prövas i den ordning, som gäller för
ersättningsanspråk i anledning av
sådan rekvisition med iakttagande
av att efter taxa utgående ersättning
fastställes till beloppet av den, som
utövar förfoganderätten. Även om
egendom, som tages i anspråk, är
avsedd att tillhandahållas endast vid
särskilda tillfällen, må ersättningen
bestämmas en gång för alla, dock att
inskränkning icke härigenom sker i
rätten till ersättning för skada, som
ej förutsetts.

Har under tid, då civilförsvarsberedskap
icke råder, egendom
tagits i anspråk jämlikt 68 § tredje
stycket andra punkten eller åtgärd
vidtagits jämlikt 72 §, bestämmes

1 Senaste lydelse 1969:699.
1 Senaste lydelse 1964:65.

CU 1972:34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ersättning med tillämpning av
expropriationslagen (1972: ).

Ersättning gäldas, om egendomen tagits i anspråk för kommuns räkning,
av kommunen och eljest av staten. Vid fortsatt ianspråktagande enligt 68 §
andra stycket gäldas ersättningen av staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fall då egendom tagits i anspråk
före ikraftträdandet.

7 Förslag till

Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom förordnas, att 17 § delgivningslagen (1970:428) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kungörelsedelgivning sker genom
att handlingen hålles tillgänglig
viss tid hos myndigheten eller
på plats, som myndigheten bestämmer,
och genom att meddelande
härom och om handlingens huvudsakliga
innehåll införes i lämplig
tidning inom sju dagar från beslutom
kungörelsedelgivning. Är införande
i tidning uppenbarligen meningslöst,
får meddelandet i stället
anslås i myndighetens lokal
inom samma tid. Detta förfarande
får också användas, om kungörelsedelgivning
enligt 15 § ägt rum och
därefter ny delgivning skall ske i
samma mål eller ärende. Vid delgivning
i fall som avses i 16 § första
stycket andra punkten med de personer
som hyr eller annars innehar
lägenhet i samma fastighet skall
dessutom meddelandet anslås inom
fastigheten på lämpligt sätt inom sju
dagar från beslutet om kungörelsedelgivning.

CU 1972:34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Meddelande som avses i första stycket bör även ansläs på kommunens
anslagstavla i den kommun som med hänsyn till ändamålet med delgivningen
finnes lämplig, om det kan antagas att den som sökes för delgivning
därigenom nås av meddelandet.

I fall som avses i 16 § sändes
dessutom meddelande med posten
till någon eller några av de personer
som sökes för delgivning under
deras vanliga adresser för att vara
tillgängligt för alla dem som avses
med delgivningen. Ingår statlig
myndighet eller kommun bland dem
som avses med delgivningen, skall
sådant meddelande alltid sändas till
myndigheten eller kommunen.
Avser delgivningen i fall som avses i
16 § första stycket andra punkten de
personer som hyr eller annars innehar
lägenhet i samma fastighet, skall
i stället handlingen eller meddelande
enligt 6 § andra stycket sändas med
posten till envar av dem, om ej också
detta förfarande skulle medföra
större kostnad och besvär än som är
försvarligt med hänsyn till ändamålet
med delgivningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

CU 1972:34

8 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom förordnas, att 26 och 29 §§ rennäringslagen (1971:437) skall
ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

26 §

Nuvarande lydelse

Konungen kan förordna om
upphävande av renskötselrätten för
visst markområde, när området
behövs för ändamål som avses i I §
lagen (1917:189) om expropriation
eller för annat ändamål av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt.
För område som väsentligen är
utan betydelse för renskötseln får
sådant förordnande meddelas, när
området behövs för allmänt
ändamål.

Konungen kan förordna om
upphävande av renskötselrätten för
visst markområde, när området
behövs för ändamål som avses i 2
kap. expropriationslagen (1972.

) eller för annat ändamål av
väsentlig betydelse från allmän
synpunkt. För område som
väsentligen är utan betydelse för
renskötseln får sådant förordnande
meddelas, när området behövs för
allmänt ändamål.

Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrätten
ingående befogenheter.

I fråga om upphävande av renskötselrätt
och ersättning med
anledning därav gäller, utöver
bestämmelserna i 26—28 §§, i tilllämpliga
delar de allmänna

bestämmelserna om expropriation
av särskild rätt till fast egendom i
lagen (1917:189) om expropriation.

I fråga om upphävande av renskötselrätt
och ersättning med
anledning därav gäller, utöver
bestämmelserna i 26—28 §§, i tilllämpliga
delar bestämmelserna i
expropriationslagen (1972: jorn

expropriation av särskild rätt till
fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Beträffande mål som är anhängigt vid ikraftträdandet äger föreskrifterna i
övergångsbestämmelserna till expropriationslagen (1972: ) om exprop riationsmål,

som är anhängigt vid sistnämnda lags ikraftträdande, motsvarande
tillämpning.

7 Riksdagen 1972. 19 sami. Nr 34

CU 1972:34

Bilaga 2

Av reservanter föreslagna ändringar i lagförslagen

1 Förslag till
Expropriationslag

Kungl. Maj.ts av utskottet
tillstyrkta förslag

1 Kap. Inledande bestämmelser

1 §. Fastighet, som tillhör annan
än staten, får tagas i anspråk
genom expropriation enligt denna
lag med äganderätt, nyttjanderätt
eller servitutsrätt. Genom expropriation
får även särskild rätt till
fastighet upphävas eller begränsas,
om rättigheten tillkommer annan
än staten.

Reservanternas förslag

(.Reservation 1)

1 §. Fastighet får tagas i anspråk
genom expropriation enligt
denna lag med äganderätt, nyttjanderätt
eller servitutsrätt. Genom
expropriation får även särskild
rätt till fastighet upphävas
eller begränsas.

2 Kap. Expropriationsändamålen

CReservation 4)

1 §. Expropriation får ske för
att säkerställa att mark på skäliga
villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
eller därmed sammanhängande
anordning.

1 §. Expropriation får ske för
att ge kommun möjlighet att förfoga
över mark som med hänsyn
till den framtida utvecklingen kräves
för tätbebyggelse eller därmed
sammanhängande anordning eller
för att annars i kommunens ägo
överföra mark för upplåtelse med
tomträtt.

Expropriation för (Kungl. Maj:ts förslag) huvuddel

tillhör.

Inom tätbebyggt område får
expropriation ske endast om det
med skäl kan antagas att marken
inom överskådlig tid kommer att
beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd,
som är av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt,
eller om det till främjande av
planmässigt byggnadsskick eller av
annan därmed jämförlig orsak är
angeläget att kommunen får rådighet
över marken.

CU 1972:34

Kungl. Maj.ts av utskottet
tillstyrkta förslag

Med motsvarande tillämpning
av första-tredje styckena får expropriation
ske till förmån för
landstingskommun eller kommunalförbund,
som handhar sådan
angelägenhet som första stycket
avser att främja.

7 §. Expropriation får ske för
att försätta eller hålla fastighet i
tillfredsställande skick, när grov
vanvård föreligger eller kan befaras
uppkomma.

11 §. Skall genom statens,
kommuns, landstingskommuns eller
kommunalförbunds försorg
inom visst område vidtagas byggnads-
eller anläggningsåtgärd som
kan föranleda expropriation enligt
1-10 § och kan med skäl antagas
att åtgärden medför väsentligt
ökat värde för fastighet i områdets
omedelbara närhet eller avsevärt
ökar möjligheterna att utnyttja
sådan fastighet, får fastigheten exproprieras
av den som vidtar åtgärden,
om det med hänsyn till kostnaderna
för åtgärden och övriga
omständigheter är skäligt. Vad
som sagts nu om fastighet äger
motsvarande tillämpning på särskild
rätt till fastighet.

1 2 §. Expropriationstillstånd
skall icke meddelas, om ändamålet
lämpligen bör tillgodoses på annat
sätt eller olägenheterna av expropriationen
från allmän och enskild
synpunkt överväger de fördelar
som kan vinnas genom den.

Reservanternas förslag

Med motsvarande tillämpning
av första och andra styckena får
expropriation ske till förmån för
landstingskommun eller kommunalförbund,
som handhar sådan
angelägenhet som första stycket
avser att främja.

(Reservation 5)

7 §. Expropriation får ske för
att försätta eller hålla fastighet i
tillfredsställande skick, när grov
vanvård föreligger eller risk därför
uppenbarligen föreligger.

(Reservation 6)

(Reservation 7)

Kartong: S. 100, rad 2 nerifrån Stii.och Rättat till: ellers. 101,rad 17 Står: till godo
Rättat till: tillgodo S. 101, rad 18 vänster spalt Står: annat än Rättat till:
annatän S. 101, rad 18 höger spalt Står: på annat än Rättat till: pä

CU 1972:34

100

Kungl. Maj.tsav utskottet Reservanternas förslag

tillstyrkta förslag

som används som egnahem eller
fritidsbostäder, får endast ske, när
detta framstår som oundgängligt
från samhällsbyggnadssynpunkt.
Expropriation till (Kungl. Maj:ts förslag) avsett ändamål.

3 Kap. Tillstånd till expropriation m. m.

6 §. I expropriationstillstånd
skall bestämmas viss tid inom vilken
saken skall fullföljas genom
ansökan om stämning till domstol.
Föreligger särskilda skäl, kan tiden
förlängas. Ansökan om förlängning
skall göras före utgången av
den löpande tidsfristen. Om fastighetsägaren
visar att hans olägenhet
av att expropriationsfrågan hålles
öppen har ökat avsevärt, kan på
hans begäran den bestämda tidsfristen
förkortas. Beslut om kortare
tidsfrist får ej meddelas förrän
ett år förflutit efter det att expropria
tio ns tills tån det meddelades.

Bestämmelserna i 1 § äger motsvarande
tillämpning beträffande
prövning av fråga om förlängning
eller förkortning av tid inom vilken
saken skall fullföljas.

CReservation 9 a)

6 §. I expropriationstillstånd
skall angivas att saken inom ett år
skall fullföljas genom ansökan om
stämning till domstol. Föreligger
särskilda skäl, kan tiden förlängas.
Mot fastighetsägarens bestridande
må dock förlängning ej ske med
sammanlagt mer än tre år. Ansökan
om förlängning skall göras
före utgången av den löpande tidsfristen.
Om fastighetsägaren visar
att hans olägenhet av att expropriationsfrågan
hålles öppen har
ökat avsevärt, kan på hans begäran
den bestämda tidsfristen förkortas.
Beslut om kortare tidsfrist får
ej meddelas förrän ett år förflutit
efter det att expropriationstillståndet
meddelades.

(Reservation 9 b)

6 §. I expropriationstillstånd
skall angivas att saken inom ett år
skall fullföljas genom ansökan om
stämning till domstol. Föreligger
särskilda skäl, kan tiden förlängas.
Ansökan om förlängning skall göras
före utgången av den löpande
tidsfristen. Har tiden förlängts
mot fastighetsägarens bestridande
äger även han rätt att väcka talan
vid domstol.

Bestämmelserna i 1 § äger motsvarande
tillämpning beträffande
prövning av fråga om förlängning
av tid inom vilken saken skall
fullföljas.

CU 1972:34

101

Kungl. Maj.ts av utskottet Reservanternas förslag

tillstyrkta förslag

Om den (Kungl. Maj:ts förslag) ansökningen

bifalles.

Har expropriationstillståndet (Kungl. Maj:ts förslag) skäl

föreligger.

4 Kap. Expropriationsersättning

3 §. Vid bestämmande av löseskilling
skall sådan ökning av fastighetens
marknadsvärde av någon
betydelse som ägt rum under tiden
från dagen tio år före ansökningen
om expropriation, dock
högst femton år före talans väckande
vid domstol, räknas ägaren
tillgodo endast i den mån det blir
utrett, att den beror på annat än
förväntningar om ändring i markens
tillåtna användningssätt. Avser
expropriationen del av fastighet,
skall vad som sagts nu om
beräkning av marknadsvärde tilllämpas
i fråga om värdet före
expropriationen. Värderingen
skall ske med hänsyn till fastighetens
skick när ersättningsfrågan
avgöres eller, om fastigheten dessförinnan
har till trätts eller övergått
på den exproprierande enligt 6
kap. 10 §, när tillträdet eller övergången
skedde.

(Reservation lia)

3 §. Vid bestämmande av löseskilling
skall sådan ökning av fastighetens
marknadsvärde av någon
betydelse som ägt rum under tiden
från dagen tio år före ansökningen
om expropriation, dock
högst femton år före talans väckande
vid domstol, icke räknas
ägaren tillgodo i den mån det blir
utrett, att den beror på förväntningar
om ändring i markens tillåtna
användningssätt. Avser expropriationen
del av fastighet, skall
vad som sagts nu om beräkning av
marknadsvärde tillämpas i fråga
om värdet före expropriationen.
Värderingen skall ske med hänsyn
till fastighetens skick när ersättningsfrågan
avgöres eller, om fastigheten
dessförinnan har tillträtts
eller övergått på den exproprierande
enligt 6 kap. 10 §, när tillträdet
eller övergången skedde.

Har stadsplan (Kungl. Maj:ts förslag) planen fastställdes.

Avser expropriationen (Kungl. Maj:ts förslag) likvärdig

bostadsfastighet.

I den mån (Kungl. Maj:ts förslag) gäller 2 §.

5 Kap. Rättegången i expropriationsmål m. m.

12 §. Fastighetsdomstolen skall (Kungl. Maj:ts förslag) i

målet.

(Reservation 12 a)

Om det ej är uppenbart obe- Om det finnes påkallat, äger

hövligt, skall fastighetsdomstolen fastighetsdomstolen genom sär -

CU 1972:34

102

Kungl. Maj.ts av utskottet
tillstyrkta förslag

så snart det kan ske genom särskilt
beslut meddela parterna vilken utredning
som enligt domstolens
mening bör förebringas i målet
(utredningsbeslut). Har utredningsbeslut
meddelats beträffande
viss del av målet, får nytt beslut i
samma del meddelas endast om
särskilda skäl föreligger.

7 Kap. Särskilda bestämmelser

1 §. Har expropriationstillstånd
dessa lagrum.

Har sakägare vid fastighetsdomstolen
förebringat utredning i strid
med utredningsbeslut, ersättes
kostnaden för sådan utredning endast
i den mån utredningen haft
betydelse för utgången i målet.

övergångsbestämmelser

11. När ansökan om expropriation
gjorts före nya lagens
ikraftträdande, prövas frågan om
tillstånd till expropriationen och
handlägges ärendet därom enligt
äldre bestämmelser. Bestämmelserna
i 3 kap. 3 § nya lagen
tillämpas dock även om ansökan
om expropriation har gjorts före
ikraftträdandet.

Reservanternas förslag

skilt beslut meddela parterna vilken
utredning som enligt domstolens
mening bör förebringas i målet
(utredningsbeslut).

CReservation 12 b)

(Reservation 13)

(Kungl. Maj :ts förslag)

(Reservationerna 14 a och 14 b)

11. När ansökan om expropriation
gjorts före nya lagens
ikraftträdande, prövas frågan om
tillstånd till expropriationen och
handlägges ärendet därom enligt
äldre bestämmelser. Bestämmelserna
i 3 kap. 3 § och 6 § nya lagen
tillämpas dock även om ansökan
om expropriation har gjorts före
ikraftträdandet.

CU 1972:34 103

Innehåll

Propositionen 1

Motionsyrkandena 1

Arbetet på en ny expropriationslag 4

Propositionens huvudsakliga innehåll 5

Vissa övriga förslag 6

Motivering till propositionen och motionerna 6

Expropriation av kronojord 7

Allmänna förutsättningar för expropriation 8

Expropriation för tätbebyggelseändamål 12

Expropriation av vanvårdad egendom 14

Värdestegringsexpropriation 16

Återlösen av exproprierad egendom 16

Expropriationstillstånds giltighet 19

Expropriationsersättningen 23

Processledning och rättegångskostnader 28

Övergångsbestämmelser 34

Utskottets yttrande 35

Inledande bestämmelser (1 kap.) 35

Expropriation av kronojord 35

Övriga inledande bestämmelser 36

Expropriationsändamålen (2 kap.) 36

Expropriation för tätbebyggelseändamål 36

Expropriation för näringsverksamhet 38

Expropriation av vanvårdad egendom 38

Expropriation för naturvård och fritidsändamål 39

Värdestegringsexpropriation 39

Övriga expropriationsändamål 39

Allmänna förutsättningar för expropriation 39

Tillstånd till expropriation m. m. (3 kap.) 41

Tillståndsmyndighet i expropriationsärenden 41

Återlösen av exproprierad egendom 41

Expropriationstillstånds giltighet 42

Expropriationsersättning (4 kap.) 44

Rättegången i expropriationsmål m. m. (5 kap.) 47

Processledning och vissa rättegångskostnader 47

Övriga bestämmelser i expropriationslagen 50

Övergångsbestämmelserna 50

Lagförslagen i övrigt 51

Utskottets hemställan 51

Reservationer 52

Bilagor

1. Lagförslagen 67

2. Av reservanter föreslagna ändringar i lagförslagen 98

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1981 S Stockholm 1972