Civilutskottets betänkande i anledning av dels propositionen 1973:11 med förslag till lag om ändring i lagen (1971:531) om ändring i vattenlagen (1918:523) jämte motioner, dels motioner angående utbyggnaden av Ljusnan (Betänkande 1973:CU5 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande nr 5 år 1973

CU 1973: 5

Nr 5

Civilutskottets betänkande i anledning av dels propositionen 1973: 11
med förslag till lag om ändring i lagen (1971: 531) om ändring i vattenlagen
(1918: 523) jämte motioner, dels motioner angående utbyggnaden
av Ljusnan.

Propositionen

I propositionen 1973: 11 föreslås riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i lagen (1971: 531) om ändring i
vattenlagen (1918: 523).

I propositionen sammanfattas dess huvudsakliga innehåll sålunda.

Genom en ändring i vattenlagen (VL) som trädde i kraft den 1 januari
1972 utvidgades väsentligt Kungl. Maj.ts rätt att pröva tillåtligheten
av företag i vatten för att tillgodose behovet av allmän planering.
Enligt övergångsbestämmelserna skall dock mål som anhängiggjorts
vid vattendomstol före lagändringens ikraftträdande handläggas enligt
äldre bestämmelser. Vid behandlingen i riksdagen av den fysiska riksplaneringen
uttalade riksdagen den meningen att garantier borde skapas
för att hushållningen med återstående oexploaterade huvudälvar
och källflöden i södra Norrland och norra Svealand skall kunna prövas
i ett sammanhang. Riksdagen ansåg att detta kunde åstadkommas exempelvis
genom att nämnda övergångsbestämmelser ändrades. Mot bakgrunden
härav föreslås i propositionen en ändring av övergångsbestämmelserna
som innebär att Kungl. Maj:t får pröva tillåtligheten av vissa
företag i vatten även om ansökan om tillstånd till företaget kommit in
till vattendomstolen före den 1 januari 1972.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels de vid riksdagens början väckta motionerna 1973:

53 av herr Måbrink m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen ger Kungl.
Maj:t till känna sin uppfattning, att inga ytterligare kraftbyggnader
eller därmed jämförliga ingrepp bör förekomma i Ljusnan,

54 av herr Westberg i Ljusdal m. fl. (fp, c, m) vari hemställs att riksdagen
— till förtydligande av tidigare godkända planeringsriktlinjer —
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att ytterligare kraftverksutbyggnad
ej bör tillåtas i Ljusnan,

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna 1973:

1581 av herrar Lidgård (m) och Winberg (m) vari hemställs att riksdagen
avslår propositionen 1973: 11,

1 Riksdagen 1973.19 sand. Nr 5

CU 1973: 5

1582 av herr Tobé m. fl. (fp, c) vari hemställs att riksdagen beslutar
ge Kungl. Maj:t till känna

1. att, om ansökan om medgivande till utbyggnad av vattenkraft i
Mellanljusnan underställs Kungl. Maj:ts prövning, sådan ansökan bör
avslås,

2. att viss ersättning till sakägare bör kunna utgå efter skälighetsprövning
på sätt som i motionen anförts, då Kungl. Maj:t finner det motiverat.

1971 års ändring i vattenlagen

Statsmakternas beslut år 1971 om provisorisk ändring i VL (prop.
1971: 106, JuU 1971: 13) utgick från vattenlagsutredningens delbetänkande
SOU 1970:40. I propositionen anförde justitieministern bl. a.
följande:

Med större företag i vatten följer i allmänhet betydelsefulla långsiktiga
verkningar av skilda slag. Med hänsyn härtill och till de många
viktiga men inbördes motstridiga intressen som kräver beaktande när
det gäller användningen av våra vattentillgångar är det uppenbarligen
av stor betydelse att dessa företag blir inpassade i samhällsplaneringen
i stort. Teknikens framsteg och den allmänna samhällsutvecklingen
medför att behovet av ett samlat grepp över vattenresursernas användning
gör sig gällande med allt större kraft. De nuvarande reglerna för
tillståndsprövningen i vattenmål tillgodoser inte detta behov på ett tillfredsställande
sätt. Prövningen ankommer i flertalet fall på vattendomstol,
som varken har den överblick över alla synpunkter som måste
beaktas eller de rättsliga befogenheter som skulle behövas. Som jag har
framhållit i andra sammanhang bör den prövning det här är fråga om
hellre företas av administrativa myndigheter och nära samordnas med
annan samhällsplanering. Genom miljöskyddslagen har tillståndsprövningen
såvitt gäller en viss typ av vattenanvändning flyttats över från
vattendomstolarna till administrativ myndighet, och vattenlagsutredningen
skall enligt sina direktiv lägga fram förslag till en liknande reform
beträffande andra vattenrättsliga tillståndsfrågor.

Jag kan godta utredningens bedömning att tiden ännu inte är mogen
för ett slutligt ställningstagande till det vattenrättsliga prövningssystemets
utformning. Jag instämmer också i att det med hänsyn till vikten
av att kunna tillgodose allmänna planeringssynpunkter föreligger behov
av provisoriska lagändringar. Det förslag utredningen har lagt fram
är väl ägnat att tillgodose detta behov och bör därför genomföras.
Jag är emellertid angelägen om att utredningen så snart som möjligt
lägger fram förslag till en mera slutgiltig lösning efter de riktlinjer som
har angetts i direktiven. Vid utarbetandet av ett sådant förslag bör utredningen
samråda med bygglagutredningen, och det synes lämpligt att

CU 1973: 5

de båda utredningarna bedriver sitt arbete på sådant sätt att den fortsatta
behandlingen av deras förslag kan samordnas.

Som några remissinstanser har påpekat föreligger både enligt gällande
rätt och enligt förslaget vissa samordningsproblem i förhållande
till miljöskyddslagen och byggnadslagstiftningen. Det är nästan omöjligt
att undvika sådana olägenheter i ett övergångsskede. I praktiken
torde problemen emellertid kunna lösas på ett smidigt sätt genom samarbete
mellan berörda parter och myndigheter. Den föreslagna utvidgningen
av Kungl. Maj:ts prövningsrätt underlättar lösningen av åtskilliga
samordningsproblem.

I likhet med utredningen anser jag att de nya reglerna om Kungl.
Majt:ts prövning lämpligen kan tas in i 4 kap. och ersätta den
nuvarande 13 §. Vad gäller omfattningen av prövningsrätten
innebär utredningens förslag att det i en särskild vattenrättskungörelse
skall anges visa typer av företag, som alltid skall prövas av Kungl.
Maj:t (kungörelsefall), medan Kungl. Maj:t beträffande andra företag
skall kunna förbehålla sig prövningsrätten genom särskilt beslut (förbehållsfall).
Som allmän förutsättning för Kungl. Maj:ts prövningsrätt
skall dock för båda fallen gälla att företaget är av betydande omfattning
eller ingripande beskaffenhet.

I likhet med remissinstanserna anser jag den föreslagna uppläggningen
lämplig. Kungl. Maj:ts prövningsrätt bör principiellt omfatta endast
företag som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet.
Den närmare regleringen av vilka företag som skall hänföras
till denna kategori får, som utredningen föreslår, ske genom
kungörelse och särskilda förbehåll från Kungl. Maj:t. I enlighet med
vad utredningen föreslår bör vidare Kungl. Maj:t kunna pröva även
sådana mål som har nära samband med mål som enligt gällande föreskrifter
skall prövas av Kungl. Maj:t. Från vattendomstolshåll har
framförts önskemål om att vattendomstolarna därutöver skall få möjlighet
att av eget initiativ hänskjuta företag till Kungl. Maj:ts prövning.
Jag kan inte biträda detta förslag.

För att den föreslagna ordningen skall få åsyftad effekt är det givetvis
av vikt att Kungl. Maj:t utnyttjar förbehåll srätten i avsedd omfattning.
Vid bedömningen av om förbehåll skall göras blir det i regel
av avgörande betydelse i vilken mån allmänna planeringssynpunkter
behöver anläggas vid tillståndsprövningen. Det är givetvis viktigt att
Kungl. Maj:t får det underlag som behövs för ett ställningstagande till
denna fråga. Ofta torde planverket samt länsstyrelser och kommuner
som ansvariga för planläggningen ha anledning att fästa Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på behovet av ett förbehåll. De skyldigheter som sedan
gammalt åligger kammarkollegiet på detta område torde böra bestå.
Med hänsyn härtill bör, som kollegiet har påpekat, den gällande skyllt
Riksdagen 1973.19 sami. Nr S

CU 1973: 5

digheten att översända ansökningshandlingarna i vattenmål till kollegiet
utvidgas att omfatta också viktigare mål om grundvattentäkt. Besked om
förbehåll bör givetvis lämnas i ett så tidigt skede av vattenmålet som
möjligt och helst före huvudförhandlingen. Förbehållsrätten bör inte
få utövas efter det att dom eller beslut har meddelats i tillåtlighetsfrågan
oavsett om överklagande sker eller inte.

I fråga om grunderna för Kungl. Maj:ts prövning delar jag
utredningens uppfattning att särskilda bestämmelser bör införas vilka
medger en friare och mera mångsidig prövning av företagen än som
f. n. kan ske vid vattendomstol. Ett huvudsyfte med reformen är att
viktigare företags tillåtlighet skall kunna bedömas inte bara enligt nuvarande
tillåtlighetsregler utan även och framför allt från allmänna planeringssynpunkter.
Detta bör givetvis komma till uttryck i lagtexten.
Prövningen skall innefatta en allsidig bedömning, varvid alla de
aspekter som tillmäts betydelse i planeringssammanhang skall beaktas.
Hit hör givetvis intresset av att effektivt kunna utnyttja vattnet för
elkraftsproduktion samt för privat och industriell konsumtion men
också exempelvis intresset av att förhindra ekonomiskt olämplig lokalisering
och onödig förstörelse av miljövärden. Som utredningen påpekar
kan även arbetsmarknadspolitiska intressen komma att tillmätas
betydelse i detta sammanhang. Att som Näringslivets Byggnadsdelegation
förordar inrikta prövningen uteslutande på markanvändningsfrågor
och bortse från s. k. verksamhetsplanering synes mig varken lämpligt
eller möjligt. I praktiken sker verksamhetsplaneringen och markanvändningsplaneringen
i så nära samband att det inte går att isolera
den ena från den andra.

Det synes mig självklart att Kungl. Maj:t vid sin prövning från allmänna
planeringssynpunkter får ta hänsyn inte bara till det företag
ansökningen avser utan också till företag som kan väntas bli aktualiserade
av detta. Jag anser emellertid att det kan vara lämpligt att i lagen
ta in en erinran om att Kungl. Majit skall beakta sannolika följdföretag
enligt VL. Bestämmelsen bör ges en mera generell utformning än utredningen
föreslår.

Som utredningen anför bör Kungl. Majit vid sin tillståndsprövning
kunna väga olika samhällsintressen mot varandra på ett friare sätt än
VLis tillåtlighetsregler f. n. medger. Kungl. Majit bör alltså inte vara
ovillkorligen bunden av särskilda hindersbestämmelser i VL utan kunna
med bortseende från dem ge tillstånd till företag som är av synnerlig
betydelse från allmän synpunkt. Detta innebär att Kungl. Majit
bör ges en dispensbefogenhet motsvarande den som nu finns enligt
2 kap. 3 § tredje stycket och 44 § tredje stycket VL. Dispensbefogenheten
bör gälla även hinder som avses i 2 kap. 11 § och 12 § första
stycket, dvs. sådana som har samband med farleds- och flottledsintressen
samt klimat- och hälsosynpunkter. Det är självfallet att dispensbe -

CU 1973: 5

fogenheten skall utnyttjas endast då mycket starka skäl talar för att ett
företag bör tillåtas.

Från flera håll ifrågasätts om inte det allmänna planeringskravet
som tillåtlighetsrekvisit bör gälla också de mindre företag som fortfarande
kommer att ligga kvar under vattendomstolarnas prövning. I likhet
med utredningen anser jag emellertid att de provisoriska ändringar
som nu skall företas bör inskränkas till att gälla Kungl. Maj:ts prövningsrätt.
Syftet med den föreslagna reformen är ju f. ö. att vattendomstolarnas
prövning i fortsättningen inte skall gälla andra företag
än sådana som är av mindre betydelse för samhällsplaneringen i stort.

Advokatsamfundet tar i sitt yttrande upp vissa kostnadsfrågor och
framhåller att ersättning har vägrats för sakägares kostnader i samband
med underställning hos Kungl. Maj:t men utdömts för kostnader vid
utomprocessuellt förberedelseförfarande. Samfundet anser att rätt till
ersättning för kostnader bör föreligga i båda dessa fall. För min del
anser jag det inte lämpligt att ta upp dessa frågor nu. De bör anstå
till den slutliga översynen av VL.

Utredningen diskuterar frågan om den betydelse som vid tillståndsprövning
enligt VL skall tillmätas gällande bebyggelseplaner
och hänvisar i detta sammanhang till vissa uttalanden i förarbetena
till miljöskyddslagen enligt vilka tillstånd inte får lämnas till företag
som strider mot fastställd plan. Vattenöverdomstolen tar upp samma
fråga i sitt remissyttrande. I avsaknad av särskild lagbestämmelse
torde enligt domstolen bristande överensstämmelse mellan ett företag
enligt VL och fastställd plan inte kunna föranleda att tillstånd till
företaget vägras. Möjligen kan tillståndet förknippas med ett villkor
eller en erinran om att det inte får tas i anspråk förrän planen har
ändrats. För egen del vill jag i detta sammanhang endast påpeka att,
som framhållits i förarbetena till miljöskyddslagen, tillstånd i vissa fall
bör kunna lämnas under förutsättning att planen ändras så att det
hinder den innebär mot företaget undanröjs. Jag vill dessutom hänvisa
till vad jag tidigare har sagt om de samordningsproblem som tills vidare
kan uppstå. Jag kan inte acceptera det av Näringslivets Byggnadsdelegation
och Advokatsamfundet framförda förslaget att Kungl. Maj:t
som högsta planmyndighet vid prövning av ett företag enligt VL skall
kunna ompröva gällande planbestämmelser eller meddela erforderlig
dispens. Jag vill erinra om att det i första hand ankommer på vederbörande
kommun att ta initiativ i planfrågor.

Oberoende av vad som nu har sagts är det givetvis av stor betydelse
att viss samordning sker mellan vattendomstolen och planmyndigheterna
och att upplysningar om planförhållandena finns tillgängliga i må -

CU 1973: 5

let. Jag instämmer därför i vad utredningen föreslår om att ansökningen
skall innehålla uppgifter om gällande planer samt att länsstyrelsen
och vederbörande kommun skall underrättas i målet. I likhet
med flera remissinstanser anser jag emellertid att underrättelseskyldigheten
gentemot kommun inte bör vara beroende av att företaget berör
område inom fastställd general- eller detaljplan.

De nya reglerna bör som utredningen har föreslagit träda i kraft
den 1 januari 1972 men inte tillämpas i mål som har anhängiggjorts
vid vattendomstol före ikraftträdandet och inte heller vid syneförrättning
om förrättningsman har förordnats före denna tidpunkt.

Utskottet

Statsmakternas beslut år 1971 att vidga Kungl. Maj:ts prövningsrätt
i de vattenmål, där företaget är av betydande omfattning eller ingripande
beskaffenhet, syftade bl. a. till att tillåtligheten skulle prövas
inte endast enligt reglerna i då gällande VL utan även med hänsyn till
allmänna planeringssynpunkter efter en allsidig bedömning.

I anledning av de förslag som nu läggs fram, nämligen att denna vidgade
prövningsrätt skall gälla bl. a. också om ansökan om tillstånd
gjorts före ikraftträdandet av lagändringen den 1 januari 1972, har i
motioner hävdats att förslaget innebär en retroaktiv lagstiftning. Detta
grundar motionsyrkanden dels i motionen 1973: 1581 om att förslaget
skall avslås, dels i motionen 1973: 1582 om att till förslaget skall knytas
uttalanden om viss ersättningsrätt.

Vad först angår hemställan om avslag å propositionen har utskottet
stannat vid följande bedömning. Såvitt de nya prövningsreglerna kan anses
ha processuell karaktär kan yrkandet inte grundas i åberopad praxis.
Inte heller synes motionärerna dra direkta slutsatser utifrån det obestridda
förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning. Hemställan grundas
däremot på en avvägning mellan intresset att möjliggöra ett beaktande
av allmänna planeringssynpunkter — av motionärerna bedömt som inte
orimligt — och intresset av att inte ändra vid målets anhängiggörande
gällande gränser för förvärvade enskilda rättigheter till i detta fall mark
och vatten — av motionärerna bedömt som för rättsordningen synnerligen
viktigt. Utskottet ansluter sig till utgångspunkten att det avgörande
är en intresseavvägning men kan inte dela motionärernas slutsatser.
De allmänna intressen som hävdas är av synnerligen stor vikt. Intressena
är långsiktiga. Negativa effekter av ett företag i vatten kan i praktiken
inte återställas. Å andra sidan kan äganderättens gränser inte generellt
anses bundna vid tidpunkten för talans väckande. Vid behandling
av motsvarande frågor vid 1972 års riksdag knöts diskussionen

CU 1973: 5

främst inte till frågan om det allmänna fick bryta en på visst sätt manifesterad
enskild rättighet utan till frågan om ersättning därför. Ersättningsfrågorna
behandlas nedan. Enligt utskottets mening skulle den av
motionärerna uppställda vägningen i stället leda till slutsatsen att intresset
av att hävda allmänna, långsiktiga och väsentliga planeringssynpunkter
för att undvika inte reparabla följder av en disposition av
våra naturresurser klart måste väga tyngre än intresset av att fixera
vissa rättigheter som oförytterliga om blott en ansökan om tillstånd till
visst utnyttjande gjorts. Detta resultat av intresseavvägningen kan inte
anses stå i strid med det rättssystem som en mycket stark majoritet i
riksdagen anser gällande. Ett bifall till motionen skulle däremot enligt
utskottets mening kunna leda till förhållanden som strider mot allmän
rättsuppfattning.

Vad härefter angår frågan om ersättning av statsmedel får utskottet
anföra följande. Hemställan om viss ersättningsrätt i motionen 1973:
1582 utgår från bedömningar, likartade med dem som förs fram i motionen
1973: 1581 och som innebär att anhängiggörandet av talan i
vattenmålet bör sätta sökande och motparter i en bättre rätt än eljest.
Det förhållande att ersättningsrätten inte föreslås vara absolut utan
knuten till en allmän skälighetsprövning tyder dock närmast på att de
av 1972 års riksdag godtagna reglerna om övergångsvis ersättning vid
vägrad rätt till glesbebyggelse avsetts tjäna som förebild. Enligt utskottets
mening kan emellertid knappast påstås att möjligheten att utnyttja
fast egendom på ett så extraordinärt sätt som genom vattenutbyggnad
m. m. kan jämställas med möjligheten att utnyttja mark för
glesbebyggelse. Redan därav följer att i vart fall ersättning för ”förlorad
exploateringsrätt” inte kan komma i fråga.

Vad gäller rättegångskostnader skulle möjligen kunna hävdas att
vissa sådana kostnader i efterhand kan bedömas som onödiga och att
ett skälighetsbetingat anspråk mot staten kan knytas till en underlåtenhet
att redan år 1971 klargöra avsikterna. Såväl det sviktande sambandet
som svårigheterna att ens skönsmässigt avskilja dessa, troligen
relativt små, kostnadsandelar har dock föranlett utskottet att avstyrka
bifall till motionen i denna del.

De planeringsriktlinjer beträffande utnyttjandet av vissa vattendrag
som riksdagen godkände i anslutning till prop. 1972: lil innefattade
inte några långsiktiga ställningstaganden i fråga om utbyggnad av Ljusnan
m. m. Riksdagsbeslutet innebar ett uttalande till förmån för att
hushållningen med återstående oexploaterade huvudälvar och källflöden
i södra Norrland och norra Svealand skulle prövas i ett sammanhang.
Riksdagsdebatten vid antagandet av nämnda riktlinjer gav uttryck
för en oro, att riksdagsuttalandet inte skulle innebära den åsyftade
garantin för att riksdagen skulle få ta slutlig ställning till utbygg -

CU 1973: 5

nåd närmast av Mellanljusnan. Samma utgångspunkt torde ha gällt
för de under allmänna motionstiden väckta motionerna 1973: 53 och
54 och, i vart fall delvis, motionen 1973: 1582.

I samband med behandlingen av ändringarna i VL år 1971 togs även
upp vissa frågor om den betydelse som vid tillståndsprövning enligt
VL skall tillmätas gällande bebyggelseplaner. I detta sammanhang torde
endast böra noteras, att planeringsriktlinjer för den fysiska riksplaneringen
förutsatts beaktade även inom den kommunala planeringen och
att Kungl. Maj:t getts möjlighet att förordna om att sådan fastställd
generalplan skall finnas, som tillgodoser i beslutet angivet allmänt intresse.

Enligt utskottets mening bör eventuell kvarstående ovisshet i fråga
om innebörden av 1972 års riksdags beslut angående Ljusnan m. fl.
älvar undanröjas. I anslutning till nämnda beslut och gjorda uttalanden
bör riksdagen otvetydigt bekräfta sin mening, att betydande eller omfattande
utbyggnad av hittills oexploaterade huvudälvar och källflöden
i södra Norrland och norra Svealand — innefattande sålunda även
Mellanljusnan — inte bör medges innan frågan om planeringsriktlinjer
prövats av riksdagen. Denna riksdagens prövning bör ske i ett sammanhang
och på grundval av bl. a. det material som tillsatt utredning
kan tillhandahålla. Enligt vad utskottet erfarit torde proposition
i ämnet kunna föreläggas 1974 års riksdag. För tid intill dess sådan
proposition behandlats av riksdagen förutsätts Kungl. Maj:t med stöd
av VL och eljest givna befogenheter hävda denna ståndpunkt. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna.

Det skulle kunna antas, att motionärernas syfte inte är att hindra
att hänsyn kan tas till det beslutsunderlag som 1974 års riksdag förutsätts
få tillgång till. Inte heller torde man avse att ifrågasätta 1974 års
riksdags kompetens. Ett syfte att få en garanti mot utbyggnad utan ett
riksdagens medgivande får däremot anses helt tillgodosett. Motionerna
i denna del bör således inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslaget att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen 1973: 1581 antar
det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i
lagen (1971: 531) om ändring i vattenlagen (1918: 523),

2. beträffande viss ersättning av statsmedel att riksdagen avslår
motionen 1973: 1582, yrkandet 2,

3. beträffande utbyggnad av Ljusnan m. m. att riksdagen

a. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

CU 1973: 5

b. lämnar motionerna 1973: 53 och 54 samt 1582, yrkandet 1,
utan ytterligare åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1973

På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Almgren (s), Tobé (fp), Kristiansson
i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s),
Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson (s), fru Olsson i Hölö (c), herrar
Wennerfors (m), Claeson (vpk), Jadestig (s), Åkerfeldt (c) och Franzén
(s).

Reservationer

1. beträffande avslag å lagförslaget av fröken Ljungberg (m) och herr
Wennerfors (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Vad först”
och på s. 7 slutar med ”allmän rättsuppfattning” bort ha följande lydelse: Vad

först angår hemställan om avslag å propositionen konstaterar
utskottet att lagförslaget innebär ett godtagande av tillbakaverkande
lagstiftning. Frågan om ändrade prövningsnormer i VL prövades så sent
som år 1971. Efter denna prövning har inte inträffat något principiellt
nytt. Det föreligger på detta område inte heller sådana synnerliga skäl
som i en krislagstiftning möjligen skulle kunna motivera inskränkningar
av denna typ i enskilda rättssubjekts godtagna handläggningsbefogenheter.
Ett bifall till propositionen skulle innebära ett avsteg från en
handlingslinje, så självklar att övergångsregler av den typ som nu föreslås
ändrade regelmässigt inte ens motiveras i lagförslag — så inte heller
i 1971 års proposition om ändring i VL. Ett sådant avsteg skulle skapa
ytterligare rättsosäkerhet och bredda vägen för oförutsebara statliga ingripanden.
Skälen mot ett bifall till propositionen framstår med särskild
skärpa i detta fall där förutsättningarna för statliga ingripanden inte kan
närmare preciseras och där riksdagsmajoritetens syn på ersättningsfrågorna
så radikalt förändrats. Så kan t. ex. även vad i motionen 1973:
1582 anförs anses innefatta anslutning till ett i grunden likartat synsätt.
Gränsen mellan å ena sidan kanske endast politiskt motiverade ingrepp
i planeringens namn och å andra sidan expropriation förskjuts. Mot denna
bakgrund kan utskottet således inte tillstyrka att lagförslaget antas
av riksdagen.

CU 1973: 5

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande lagförslaget att riksdagen med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1973: 1581 för sin
del inte antar det vid propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1971:531) om ändring i vattenlagen
(1918: 523),

2. beträffande viss ersättning av statsmedel

a. av herrar Grebäck (c), Tobé (fp), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö
(c) och herr Åkerfeldt (c) som — under förutsättning av bifall till utskottets
hemställan under 1 — anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Vad härefter”
och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Vad härefter angår frågan om ersättning av statsmedel får utskottet
anföra följande. Ett Kungl. Maj:ts beslut enligt 4 kap. 17—20 §§ VL kan
innebära att en exploateringsrätt — en handlingsmöjlighet som med fog
uppfattats som en rätt — går förlorad. Det förhållande att statsmakterna
år 1971 behandlat den sakfråga det nu gäller utan att ens ifrågasätta
tillbakaverkande kraft för beslutet måste ha uppfattats som en sorts
garanti för att ändringar inte skulle ske med kort varsel. Detta har
självfallet kunnat leda till dispositioner som medfört kostnader av olika
slag och som skulle ha underlåtits under andra förutsättningar. Det
måste anses strida mot allmän rättsuppfattning om staten inte höll den
som drabbas därav skadeslös för i vart fall de direkta och onyttiga kostnaderna
för de under denna förutsättning vidtagna dispositionerna. Den
självklara svårigheten att i detalj utreda ett orsakssammanhang medför
dock att ersättningsrätten inte bör göras absolut utan överlämnas till
avgöranden i de enskilda fallen på sätt som föreslås i motionen 1973:
1582. Nämnda motion tillstyrks därför i denna del.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande viss ersättning av statsmedel att riksdagen med bifall
till motionen 1973: 1582, yrkandet 2, som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

b. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som — under
förutsättning av bifall till reservationen 1 — anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Vad härefter”
och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Vid denna bedömning av lagförslaget saknar yrkandet i motionen
1973: 1582 om ersättning av statsmedel aktualitet.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande viss ersättning av statsmedel att riksdagen lämnar
motionen 1973: 1582, yrkandet 2, utan ytterligare åtgärd,

CU 1973: 5

3. beträffande utbyggnad av Ljusnan m. m. av herrar Grebäck (c), Tobé
(fp), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c), herrar Claeson (vpk) och Åkerfeldt
(c) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”ytterligare åtgärd” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör riksdagen undanröja den ovisshet som
råder beträffande betydande eller omfattande utbyggnad av hittills
oexploaterade huvudälvar och källflöden i södra Norrland och norra
Svealand. Sålunda bör riksdagen otvetydigt uttala meningen, att utbyggnad
av dessa vattendrag inte bör medges innan frågan om planeringsriktlinjer
prövats av riksdagen. Enligt vad utskottet erfarit torde proposition
i ämnet kunna föreläggas 1974 års riksdag. För tid intill dess sådan
proposition behandlats av riksdagen förutsätts Kungl. Maj:t med
stöd av VL och eljest givna befogenheter hävda denna ståndpunkt.

Såvitt rör delfrågan om utbyggnad av Mellanljusnan bör emellertid
i klarhetens intresse ett definitivt beslut fattas redan nu. Skälen för och
emot utbyggnad av detta älvavsnitt är redan tillräckligt utredda och
kan inte påverkas av utredningens analyser i övrigt. Riksdagen bör därför
förklara, att i Mellanljusnan inte bör tillåtas något utbyggnadsföretag
som märkbart inkräktar på bevarandeintressena. Kungl. Maj:t förutsätts
aktivt hävda även denna ståndpunkt.

Vad utskottet anfört i dessa delar bör riksdagen som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna i anledning av motionerna 1973: 53, 54 och
1582, yrkandet 1.
dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande utbyggnad av Ljusnan m. m. att riksdagen i anledning
av motionerna 1973: 53, 54 och 1582, yrkandet 1, som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

beträffande viss ersättning av statsmedel av fröken Ljungberg (m) och
herr Wennerfors (m) som anför:

Oavsett riksdagens bedömning av yrkandet om avslag å propositionen
kvarstår det faktum att förslaget gäller en retroaktiv lagstiftning i syfte
att öka statens maktbefogenheter och minska innehållet i tidigare erkända
enskilda rättigheter. Ingen invändning kan naturligtvis resas — och
har inte heller rests — mot att enskild i vissa fall i laga ordning och mot
full ersättning kan få uppoffra ett intresse till det allmännas bästa. Som
moderata samlingspartiet konsekvent hävdat måste detta dock klart skiljas
från den systematiska urholkning av enskilda rättigheter som accentuerats
under senare år och stötts inte endast av de socialistiska partierna.
Det måste uppmärksammas att denna utveckling under alla förhållanden
är ett avsteg från rättsprinciper, avsedda att garantera den en -

CU 1973: 5

skildes trygghet mot politiskt motiverade statliga och andra anspråk. Ordet
planering kan inte få bli nyckeln till vilka ingrepp som helst från statens
sida. Det är planeringens slutliga konkreta resultat som skall ge
grund för en avvägning mellan statliga och enskilda intressen och där
ersättningsskyldigheten utgör ett mått på tyngden av dessa intressen. I
det föreliggande fallet får noteras att det inte är fråga om endast kraftföretagens,
ofta i det allmänna förankrade, intressen utan också om intressen
som rör kommuner, markägare och andra enskilda i berörda
områden.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM

730059