Bevillningsutskottets Betänlumde N:o 7 (Betänkande 1891:Bevu7 bevu)

Bevillningsutskottets Betänlumde N:o 7.

N:0 7.

Ank. till Riksd. kansli den 11 April 1891, kl. 1 e. m.

Betänkande, angående vilkoren jäv försäljning af bränvin.

. Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till utskottet
hänvisande motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet häröfver afgifva betänkande.

§ 1 mom. 1 i gällande förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andi’a brända eller destillerade spirituösa drycker den 29 mai
1885 är af följande lydelse:

1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förordningen
den 18 januari 1855 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef till
efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört
; då ma samma handel, sa framt rättigheten dertill icke varder uppsagd
eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den, som, då nådiga
förordningen den 26 augusti 1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin
blef till efterlefnad gällande, var egare till sådant gästgifveri, och af
hans hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid
samma gästgifveri, sjelf eller genom annan behörig person, besörjer.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 5 Samt. 1 Afd. 7 Iläft. (N:o 7.)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 21, anmärker herr
C. J. Bladh att af nämnda stadgande ej framgår huruvida utskänkningsrättighet
öfvergår från gästgifveriegare till dennes hustru blott i det fall att
hon varit med honom i äktenskap förenad vid den tid, då kongl. förordningen
den 26 augusti 1873 blef till efterlefnad gällande eller om rättigheten öfverflyttas
från mannen till hustrun, äfven om de med hvarandra ingått äktenskap
efter denna tid.

Då denna otydlighet gifvit anledning till olika tolkningar, ansage motionären
ett mera bestämdt affattande af stadgandet vara af behofvet påkalladt,
hvadan motionären hemstälde att Riksdagen ville för sin del besluta
sådan ändring af nämnda lagrum, att mellan orden hans och hustru insattes
ordet dåvarande.

Utskottet kan ej dela motionärens åsigt derom att ifrågavarande stadgande
är otydligt. Ordalagen gifva otvetydigt vid handen att utskänkningsrättighet
vid gästgifveri, om den eljes i enlighet med stadgandet blifvit bevarad,
öfvergår på gästgifveriegarens hustru utan afseende å tiden för makarnas
giftermål, och stadgandets egen natur torde förbjuda att pa annat sätt uppfatta
detsamma. Ty då lagstiftaren genom nämnda stadgande gjort en begränsning
af rättigheter, hvilka förut på grund af privilegium vant oskiljaktigt
förenade med innehafvande! af gästgifveri, lärer en restriktiv tolkning af
stadgandets innebörd icke vara tillåten. Motionärens förslag innebär således
icke att till formen förtydliga förevarande stadgande, utan att till innehållet
ändra detsamma. Då emellertid vid all lagstiftning lagstiftaren har att i
främsta rummet tillse, att genom de nya bestämmelserna redan förvärfvade
rättigheter icke kränkas, men den föreslagna förändringen påtagligen skulle
innebära en sådan kränkning, kan utskottet för sin del ej biträda en dylik
förändring. Att denna i allt fall skulle vara af föga omfattande vigt, torde
framgå af det förhållande, att hela antalet privilegierade utskänkningsrättigheter
å landsbygden utgjorde blott 126 för försäljningsåret 1888—1889 och
nu antagligen är ännu mindre.

Utskottet hemställer alltså,

l:o) att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Genom nådigt bref den 29 november 1889 har, med upplifvande af
kongl. brefven den 3 december 1740 och den 29 november 1743, införsel
och försäljning af bränvin i lappmarkerna förbjudits vid vite af 33 riksdaler

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

16 skillingar banko och den olofligen införda eller försålda varans konfiskation;
och genom nådigt bref den 15 december 1848 har, vid enahanda påföljd,
förbud stadgats mot införsel och försäljning i lappmarkerna af konjak,
rom och arrak. Genom särskildt stadgande har dock förordnats att hvad
Lycksele socken anginge nämnda kongl. bref skulle till all kraft och verkan
upphöra.

I motion, n:o 33, inom Andra Kammaren anför herr P. A. Hellgrén
att om nämnda kongl. bref samt nu gällande kongl. förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 29 maj 1885 skulle efter ordalydelsen rätt tolkas och
tillämpas, skulle man komma till den slutsatsen att inforsling och försäljning
af spritdrycker i lappmarkerna vore belagdt med ett straff af'' endast 50
kronors vite och varans förlust, då deremot betydligt strängare straffbestämmelser
gälde för oloflig försäljning af sådana drycker i öfriga delar af riket.
De i nämnda kongl. bref gifna bestämmelser hade i fiffigt icke på ett tillfredsställande
sätt lyckats förhindra eller hämma spritdryckers införande och
försäljning i lappmarkerna, och bestämmelserna vore, enligt motionärens förmenande,
af beskaffenhet att icke kunna efterlefvas, rätt förstås och tolkas.
En del myndigheter hade ansett att en inforslad spritvara icke varit förbruten,
om ej försäljning deraf egt rum; andra myndigheter åter hade visat sig
hylla eu alldeles motsatt uppfattning. Då emellertid nämnda kongl. bref
stadgade ansvar för inforsling och försäljning, vore motionären för sin del
af den mening att, innan ansvar för inforsling kunde ådömas, försäljning af
den inforslade varan borde hafva egt rum. I annat fall skulle knappast
någon, som komme resande till lappmarken, undgå att blifva lagöfverträdare.
En turist t. ex. — och sådana förekomme numera i stor mängd inom olika
delar af lappmarken — skulle säkerligen blifva mycket förvånad, om allmänna
åklagaren lade beslag på hans resflaska och genom stämning underrättade
honom att i Sverige funnes en lag, som vid 50 kronors vite och
varans förlust förbjöde någon att medföra spritvaror till lappmarken.

Då motionären vore öfvertygad att, derest enbart inforsling af spritdrycker
till lappmarken skulle beläggas med straff, ifrågavarande kongl. bref
svårligen kunde efterlefvas, men han ifrade för en lag, som hämmade rusdryckernas
missbrukande vare sig af lappar eller andra rikets innebyggare,
ville han i syfte att för lönkrögaren skärpa straffet samt åstadkomma, att
lagen kunde i möjligaste mån efterlefvas, af allmänna åklagaren rätt fattas

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

och af domstolarna Instämmande tolkas, föreslå att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj t hemställa:

»att kongl. blefven den 29 november 18.39 och den 15 december 1848
måtte så förändras, förtydligas och tillämpas, att den, som beträdes och
dömes för oloflig försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker inom Lappmarken, skall, jemte ansvar enligt Kongl. Maj:ts
nådiga förordning angående försäljning af bränvin m. m. den 29 maj 1885,
dömas att derjemte bota 100 kronor för införsel af dylik vara till Lappmarken
jemte varans konfiskation, utan afseende på om den dömde sjelf infört
varan till Lappmarken eller icke.»

Åtskilliga framställningar hafva i detta ämne på senare tider gjorts
till Riksdagen; och tillåter utskottet sig att bär redogöra för dessa framställningar.
Dessförinnan vill utskottet dock hafva erinrat derom, att ifrågavarande
kong], bref blifvit i hvad de rörde handel med spritdrycker upphäfva
redan genom kongl. förordningen, angående vilkoren för försäljning af
bränvin m. in. den 18 januari 1855, hvadan således dessa kongl. bref numera
ega tillämplighet endast i fråga om införsel till lappmarkerna af spritdrycker.
Deremot, om någon begår oloflig försäljning derstädes af sådan
vara, skall han dömas och straffas efter gällande bränvinsförsäljningslag.

I det lagförslag, hvaraf Kongl. Maj:ts till 1885 års riksdag aflåtna
proposition angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. åtföljdes, förekom
efter § 57 följande punkt:

»Rörande förbud mot införsel af bränvin till Lappmarken gäller hvad
derom särskilt är stadgadt.»

I afseende härå hade dåvarande herr statsministern till statsrådsprotokollet
yttrat:

»Under anförande, hurusom genom nådiga brefven den 29 november
1839 och den 15 december 1848 införsel och försäljning af bränvin och
andra spritdrycker i Lappmarken blifvit vid visst vite förbjudna, men att,
sedan i ett särskilt mål Kongl. Maj:t i högsta domstolen genom utslag den
9 november 1876 åt föreskrifterna i ämnet gifvit en sådan tolkning, att införsel
af bränvin i Lappmarken icke vore straffbar, derest icke försäljning
af den införda varan tillkomme, och denna tydning af författningarne sedermera
blifvit af domstolarne tillämpad, kronobetjeningen derefter ansett sig
icke med framgång kunna väcka och utföra något åtal emot bränvins eller
andra rusdryckers införande i Lappmarken, har direktionen för svenska
missionssällskapet i underdånig skrifvelse af den 29 april 1880 hemstält, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder förklara, att förberörda nådiga bref fortfarande
ega gällande kraft och att följaktligen den, som beträdes med in -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 5

försel eller försäljning i Lappmarken af bränvin eller öfriga rusdrycker, gör
sig förfallen till det stadgade vitet jemte varans konfiskation.

Sedan denna underdåniga skrifvelse afläts, har emellertid högsta domstolen
i ett annat mål, afdömdt å högsta domstolens båda afdelningar samfäld!
den 6 november 1884, under åberopande att införsel till Lappmarken
af bränvin vore genom nådiga brefvet den 29 november 1839 vid vite förbjuden,
dömt en person, som erkänt, att han år 1875 till Sorsele socken i
Lappmarken infört bränvin, hvilket jemte det kärl, hvari det förvarats, tagits
i beslag, att utgifva det stadgade vite! samt förklarat i beslag tagna bränvin
och kärl förbrutna. Yid sådant förhållande, och då man väl lärer få antaga,
att den af högsta domstolen sålunda tillämpade grundsats, hvilken blifvit i
domstolens minnesbok antecknad, hädanefter kommer att lända till efterföljd
vid domstolarne, torde den af direktionen för svenska missionssällskapet i
underdånighet gjorda framställning icke böra föranleda till annan åtgärd, än
att i bränvinsförsäljningslagen lemnas uttrycklig hänvisning till det i särskilda
författningar meddelade förbudet mot införsel af bränvin i Lappmarken.»

Yid samma års riksdag hade herr Hellgrdn i en inom Andra Kammaren
väckt motion, under åberopande att missbruket af rusgifvande drycker
ingalunda hämmades genom stiftandet af sådana lagar, som befolkningen på
allt sätt komme att kringgå och som omöjligen kunde handhafvas eller för
sin orimlighet efterlefvas, hemstält, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse
till Kong!. Maj:t anhålla att nu gällande förbud mot införsel af bränvin
och andra spritdrycker i Lappmarken måtte upphöra att vara gällande.

I det utlåtande, bevillningsutskottet i ämnet afgaf, yttrades:

»Utskottet har tagit kännedom om svenska missionssällskapets ofvanberörda
underdåniga skrifvelse jemte dertill hörande handlingar och dervid
inhemtat, att den i samma skrifvelse gjorda framställning blifvit tillstyrkt
af Konungens befallningshafvande i Yesterbottens och Jemtlands län, hvaremot
Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, sedan vederbörande
kommunalmyndigheter blifvit hörde och uttalat sig i olika rigtningar, för sin
del tillstyrkt ifrågavarande införselsförbuds upphäfvande.

Den sålunda föreliggande utredning har utskottet icke funnit lemna
den ledning för omdömet, huruvida bibehållandet af här afsedda bestämmelser
må anses önskligt eller icke, att utskottet derå velat grunda ett bestämdt
uttalande i ämnet. Vid sådant förhållande, och då samma bestämmelser
tillkommit på administrativ väg samt sålunda kunna, om och när Kongl.
Maj:t pröfvar skäligt, på enahanda sätt upphäfvas, har utskottet icke ansett
sig böra tillstyrka bifall till herr Ilellgréns ifrågavarande motion. Men å
andra sidan har utskottet, i betraktande af de betänkligheter emot införselsförbudets
bibehållande, som nu blifvit uttalade, icke trott det vara lämpligt

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

att nu åt detsamma bereda helgd af lag, stadgad af Konung och Riksdag
gemensamt.

Till följd häraf har utskottet ansett den i det kongl. förslaget efter
§ 57 intagna punkt angående ifrågavarande införselsförbud böra utgå.»

I enlighet härmed blef ock punkten ur förordningen utesluten.

Yid förlidet års riksdag väckte herr G. Eriksson i Myckelgård motion
om utsträckning till samtliga lappområden i riket af gällande förbud mot
införsel af spirituösa till lappmarkerna.

Till stöd för denna framställning anfördes, bland annat, att ifrågavarande
förbud, hvilken tillkommit på begäran af åtskilliga myndigheter i
afsigt att stäfja det förderfbringande rusdrycksbegäret hos lappbefolkningen
samt den låga vinningslystnaden hos en del af den bofasta befolkningen,
som drefve handel med lapparne, visat sig synnerligen välgörande i de orter,
der detta förbud kunnat tillämpas.

På hemställan af ett inom Andra Kammaren tillsatt tillfälligt utskott,
n:o 2, hvilket till behandling förehaft nämnda fråga och dervid, bland annat,
påpekat att med lappmarkerna förstods ursprungligen endast de för den
nomadiserande lappbefolkningen territorielt afskilda, i Norrbottens och Yesterbotteus
län belägna områden, beslöt Riksdagen att, då det syntes vara uppenbart
att samma skäl, som föranledt förbud mot införsel af bränvin i Norrbottens
och Yesterbottens lappmarker, jemväl förefunnes för det föreslagna
förbudet mot införande af denna dryck i öfriga lappområden, i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förklara kongl. blefven
om förbud mot införsel af spirituösa till lappmarkerna tillämpliga äfven i
afseende å de för lapparne inom Jemtlands och Kopparbergs län afsätta land.

Enligt de till justitieombudsmannen ingifna, vid justitieombudsmannens
till innevarande riksdag aflåtna embetsberättelse fogade uppgifter från kongl.
statsdepartementen rörande behandlingen af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda
beslut och gjorda framställningar, har Kongl. Maj:t, sedan Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jemtlands län hvar för sig
inkommit med infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens
omförmälda framställning angående ifrågavarande förbuds utsträckning till
samtliga lappområden i riket, anbefalt kongl. kommerskollegium och kongl.
generaltullstyrelsen att öfver samma framställning afgifva gemensamt underdånigt
utlåtande, men hade detta vid tiden för uppgifternas meddelande ännu
icke till Kong!. Maj:t inkommit.

Beträffande den nu föreliggande motionen synes den deri begagnade motivering
gifva stöd för det antagande, att motionären jemväl med förevarande förslag
afser att få förbudet mot införsel af spritdrycker till lappmarkerna borttaget.
Då emellertid, i anledning af Riksdagens förlidet år gjorda framställning, fråga

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 7

om utsträckning af samma förbud, enligt hvad utskottet inhemtat, ännu är
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, samt den angående denna fråga skeende
utredning väl får antagas skola gifva vid handen huruvida förbudets bibehållande
i allmänhet är att anse såsom behöfligt och önskvärdt eller icke,
anser sig utskottet, som fortfarande är i saknad af tillräcklig ledning för omdömet
i detta afseende, icke heller nu böra afgifva ett bestämdt uttalande i
detta ämne; hvadan och då, såsom förut blilvit anmärkt, Kongl. Maj:t lärer
vara oförhindrad att, om och när Kongl. Maj:t så pröfvar skäligt, upphäfva
bestämmelserna om förbudet, utskottet alltså för närvarande icke finner skäl
att tillstyrka förbudets borttagande.

Hvad åter angår motionärens förslag om särskilt straff utöfver det i
kongl. förordningen den 29 maj 1885 bestämda för den, som inom lappmarkerna
olofligen försäljer spritdrycker, finner utskottet icke något vara anfördt,
som kan motivera en dylik särskild bestraffning; och då en lagstiftningsåtgärd,
sådan som den af motionären föreslagna, skulle enligt utskottets
åsigt vara i hög grad oformlig och olämplig, får utskottet alltså hemställa,

2:o) att herr Hellgréns motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I en inom Andra Kammaren af herrar A. G. Björkman i Groeryd,
A. G. Jönsson m. fl. väckt motion, n:o 104, i hvars syfte herrar Nils Nilsson
i Skärhus och Edv. Svensson instämt, anmärkes att om än det vore en
obestridlig sanning, att å landsbygden mycket blifvit gjordt för att minska
bränvinskonsumtionen, detsamma icke kunde i lika hög grad sägas om städerna.
Visserligen hade i många städer bränvinsförsäljningsställenas antal
genom vederbörande myndigheters åtgörande under senare åren minskats,
men icke i någon stad hade åstadkommits förbud mot bränvinshandel. Huru
önskligt det än vore, att på lagstiftningsväg allvarliga åtgärder vidtoges att
äfven i städerna ytterligare minska konsumtionen af spritdrycker, finge man
dock härvid gå varsamt till väga. Den i § 25 af nuvarande bränvinsförsäljningsförordning
gifna bestämmelsen att å landsbygden bränvinsförsäljning
vore förbjuden vid tillfällen, då förrättningar ledande till större folksamlingar
der egde rum, syntes emellertid nu lämpligen kunna göras gällande äfven
för städerna. Till följd af lättade samfärdsmedel och andra orsaker hölles i
städerna, åtminstone å flera ställen inom vårt land, en mångfald samman -

8 BevillningsutSköttets Betänkande N:o 7.

träden med landsbygdens befolkning, såsom torgdagar, marknader, beväringsmönstringar,
uppbördsstämmor och tingssammanträden, och uppkomme dervid
under nuvarande förhållanden för nämnda befolkning många tillfällen till
missbrukande af rusdryckerna, ofta ledande till dårskaper eller brottsliga handlingar,
som kanske skulle hafva uteblifvit, om förbud funnits mot bränvinshandel
i städerna vid sådana tillfällen. Mot ett sådant förbud kunde visserligen
den invändning göras, att derigenom handel med spirituösa på vissa
ställen kunde blifva instäld under flere dagar å rad, såsom t. ex. då marknad
påginge under mer än en dag. Men häremot ville motionärerna erinra
dels att dylika marknader ju förr desto hellre borde afskaffas, och dels att
det funnes städer, i hvilka redan nu bränvinsförsäljning icke vore tillåten, då
torgdagar der hölles.

På grund af det anförda föreslå motionärerna att Riksdagen ville
besluta:

»att minuthandel med eller utskänkning af bränvin och andra dermed
jemförliga spirituösa drycker varder förbjuden äfven i stad å marknad, torgdag
eller vid beväringsmönstring, samt att vid annan mönstring, uppbördsstämma,
u dagar, då allmän rådstuga eller ting hålles eller annan till folksamling
föranledande förrättning, nämnda drycker ej må försäljas annorlunda
än vid måltider åt spisande gäster.»

Skulle emellertid någon modifikation uti förslaget befinnas nödig, ville
motionärerna icke motsätta sig en sådan, blott hufvudsaken med förslaget
vunnes.

Enligt åberopade lagrum i gällande förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin m. m. är å landet minuthandel med eller utskänkning
af bränvin förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe, der auktion, marknad,
torgdag, uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap hålles; och
då vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet, eller der
i stad vid tillfälle, som nu blifvit sagdt, anledning förekommer till enahanda
förbud, må för landet Konungens befallningshafvande och i stad vederbörande
polismyndighet ega att derom meddela föreskrift.

De skäl, som föranledt stadgandet om förbud mot bränvinshandel vid
auktion, marknad, torgdag och dylikt å landsbygden, ega naturligtvis principielt
full tillämplighet äfven för stad. Men tydligt är, att då den allmänna
rörelsen är betydligt lifligare i städerna än på landsbygden, ett förbud mot
försäljning af bränvin vid auktion, torgdag och dylikt måste strängare träffa

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

städerna än landsbygden, likasom att, då städerna i afseende på storlek,
lifaktighet m. m. äro högst väsentligt olika, jemväl städerna skulle komma
att i högst olika grad beröras af förbudet. Då t. ex. torgdag i flera af våra
städer hålles hvarje söckendag, och då de dagar helt visst äro ganska få,
då i blott medelstora städer icke förekommer antingen auktion eller torgdag
eller annan dylik till folksamling ledande förrättning, skulle för dessa städer
ett förbjudande af bränvinshandel vid auktion, torgdag och dylikt verka såsom
absolut förbud mot all bränvinsförsäljning eller åtminstone skulle en
sådan bestämmelse hafva en snarlik verkan. Såvida man icke vill framkalla
den oegentlighet att all bränvinshandel blefve i mer eller mindre grad förbjuden
just å de ställen, der den till följd af förhållandenas egen natur måste
blifva lifligast, under det att å andra ställen förbud mot bränvinshandel förefunnes
blott i några sällan förekommande fall, torde det derför vara nödvändigt
att åt ett stadgande om inskränkning i bränvinshandeln i städerna
vid tillfällen, ledande till större folksamling, gifva den tänjbarhet att förbud
mot bränvinsförsäljning vid sådana tillfällen göres beroende på lokalmyndighets
pröfning.

På grund af det anförda och då det väl icke torde kunna sägas annat
än att vederbörande myndigheter i städerna med nödig omtanke utöfvat den
i § 25 i förordningen dem tillagda befogenhet att, då anledning till oordniugar
eller dylikt är att befara, meddela förbud mot försäljning af spritdrycker
— och härpå hafva motionärerna ju sjelfva anfört exempel — finner
utskottet ej skäl att i nämnda bestämmelse föreslå någon ändring, hvadan
utskottet hemställer,

3:o) att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 117, anföra herr
P. Waldenström och 60 andra af kammarens ledamöter hurusom det vore
allmänt erkändt och af erfarenheten mer än tillräckligt bekräftadt, att lättheten
eller svårigheten att erhålla rusgifvande drycker hade ett väsentligt inflytande
på förbrukningen deraf. Att landsbygden haft en omätlig välsignelse
af att den, såsom i allmänhet skett, bannlyst krogen, insåges af en
hvar. I städerna hade man ock på sina ställen bemödat sig om att successivt
inskränka krogarnes antal för att derigenom minska dryckenskapen. I
Bill, till Biksd. Prat. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

samma syfte hade lagstiftaren bestämt vissa inskränkningar i tiden för rusdryckers
försäljning och på flera ställen vore genom myndigheternas försorg
ytterligare inskränkningar vidtagna. Till ett absolut rusdrycksförbud skulle
man väl en gång komma, men då detta önskningsmål icke kunde vinnas på
en gång, utan endast småningom, allt eftersom den allmänna folkopinionen
mognade derför, ansåge motionärerna att man vid innevarande riksdag finge
nöjas med att taga några steg i den rätta rigtningen.

Enligt gällande lag finge minuthandel med bränvin å dag näst fö reson-
och helgdag icke fortfara längre än till klockan 7 e. m. Då nu försäljningstiden
utan skada och till allmänt gagn kunde å sådana dagar inskränkas
till kl. 7, ansåge motionärerna att det icke vore annat än till nytta
om den äfven alla aftnar inskränktes till samma klockslag; och något behof
att börja försäljningen så tidigt som klockan 8 på morgonen kunde icke
anses vara för handen.

Då, beträffande tiden för utskänkning af bränvin i städ, det omöjligen
vore af något intresse för den, som icke hade begifvenhet på starka drycker,
att krogen öppnades redan klockan 7 på morgonen; då vidare den supige
icke kunde annat än förstöra hela sin dag genom att så tidigt slippa in på
krogen, och då enligt läkares påstående de starka dryckernas förderfliga inverkan
minskades, om de förtärdes i sammanhang med måltid, borde utskänkningen
icke begynna förr än vid frukosttiden.

Den magt, som vore lagd i Konungens befallningshafvandes hand att medgifva
utsträckning af utskänkningstiden, hade visat sig i många afseenden
olämplig. Ett olika förfaringssätt hos olika landshöfdingar måste nödvändigt
vålla den ene eller den andre många onödiga obehag, och svårt måste det i
hvarje fall vara för äfven den mest nykterhetsälskande landshöfding att motstå
trycket af en stads kommunalstyrelse, som begärde utskänkningstidens
utsträckning å de finare utskänkningsställena. Denna sak framhölls ock vid
1885 års riksdag med behjertansvärda ord af dåvarande statsministern (se
Andra Kammarens protokoll IV: 60: lo).

Äfven genom § 13 uti ifrågavarande förordning vore i Konungens
befallningshafvandes hand lagd en magt, som utan tvifvel tarfvade inskränkning.
Om på plats, der helsobrunn eller badanstalt vore belägen, redan
funnes utskänkningsställe, kunde det icke finnas något skål, hvarför Konungens
befallningshafvande skulle ega att efter godtfmnandejöka antalet utskänkningsställen
genom beviljande af utskänkningsrättighet för kortare tid
än år. Och der utskänkningsställe ej funnes, kunde det väl icke vara med
principen om den kommunala sjelfstyrelsen förenligt att Konungens befallningshafvande
egde att medgifva inrättandet af utskänkning, utan att kommunalstyrelsen
finge derom yttra sig.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Slutligen hade den nu gällande lagstiftningen angående vilkoren för
försäljning af bränvin säkerligen aldrig afsett att på sätt, som nu sker, göra
passagerarefartyg till ett slags flytande krogar, från hvilka utskänkning af
rusdrycker kunde ega rum till och med i hamnar, der eljes ingen utskänkning
vore tillåten. Oaktadt å båtar, hemmahörande i ett visst län, utskänkning
åt andra än passagerare och besättning tilläfventyrs kunde hafva förbjudits,
kunde andra båtar, hemmahörande i annat län och som fått utskänkningsrättighet
utan liknande inskränkningar, opåtaldt hålla krog till och med
i det förstnämnda länets hamnar. Ett sådant oefterrättlighetstillstånd borde
ej få fortfara.

På grund häraf hemställa motionärerna:

att följande lagrum uti ifrågavarande förordning måtte erhålla denna
ändrade lydelse, nemligen

* OF» : i''; -•:''[;i.} S j Bt’/ ''•''?i /> sHOlt■ ii Bl’• ''• • f

§ 26 mom. 1:

Minuthandel med bränvin må ega rum endast söc-kendagar från kl. 9
f. m. till kl. 7 e. m.

§ 26 mom. 2:

Utskänkning af bränvin må under söckendagar begynna tidigast kl. 9
f. m. och — — — aftonen.

§ 26 mom. 4:

Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens inskränkning,
eger Konungens befallningshafvande att på framställning af kommunalstyrelse
samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande derom
förordna.

iiBH; ‘*jftju;!nini.niBiihiojton; v*ro i ‘r.r-uVdio;?*. fI

§ 13-

1. Yid sådan helsobrunn eller badanstalt, der särskild läkare finnes
anstäld, eller på plats, der ständig utskänkning icke finnes, men tillfällig
utskänkning af någon anledning kan vara påkallad, dock ej vid läger eller
der jrupp eljest är för flera dagar sammandragen, må Konungens befallningshafvande,
när vederbörande kommunalstyrelse tillstyrkt derom gjord anhållan,
meddela rättighet till bränvinsutskänkning: vid brunns- eller badanstalt för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

så lång tid af året, som den allmänna brunns- eller badsejouren varar, å
annan plats för den tid, som den anledning qvarstår, af hvilken utskänkningen
ansetts påkallad.

2. Rättighet till--ombord å fartyget och må, när fartyget ligger i

hamn, icke utom till besättningen ega rum annorstädes än i ångbåtens restaurationslokal
och endast till dem, som der intaga sina måltider. A passagerarefartyg,
hvilkas gång emellan ändstationerna icke i regeln upptager mer
än 6 timmars tid, vare all utskänkning af spirituösa drycker utom till besättningen
förbjuden.

I nu gällande förordning har § 26 följande lydelse:

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar från
klockan 8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före sön- eller
helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 7 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre
än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af bränvin
tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger ivongl. Maj:ts befallningshafvande att
på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande derom förordna.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att någon inskränkning utan
olägenhet kan ske i de tider, då försäljning af spritdrycker enligt nu gällande
förordning får ega rum. Härvid får man dock taga hänsyn till att icke genom
tidsbestämmelser, som, möjligen lämpliga å vissa orter, skulle å andra
ställa sig ogynsamma, göra lagstiftningen betungande eller rent af förhatlig.
Enligt motionärernas förslag skulle minuthandeln med bränvin, som nu må
begynna kl. 8 f. m., icke få börja tidigare än kl. 9. Utskottet tror icke att
det skulle vara lämpligt att stadga en sådan inskränkning. Då, enligt
hvad utskottet har sig bekant, jernbantågen på flera ställen afgå från stä -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 13

derna redan före kl. 9 f. m., kunde det för t. ex. en landtbo, som ville med
morgontåget resa hem från staden, ofta blifva till stort hinder, om han icke
dessförinnan kunde få i staden uppköpa de spritvaror, hvaraf han möjligen
vore i behof. Då i öfrigt den nuvarande tidsbestämmelsen för minuthandeln
om förmiddagarne näppeligen torde gifva anledning till ett missbrukande af
rusdryckerna, enär den supige val sällan är i tillfälle att genom inköp å
minuthandelsställe förskaffa sig dem, anser utskottet sig icke kunna tillstyrka
motionärernas förslag att minuthandeln med bränvin icke skulle få börja tidigare
än kl. 9 f. m. Hvad åter angår förslaget att minuthandel med bränvin
måtte få ske endast till kl. 7 e. m., äfven för andra dagar än näst före
sön- och helgdagar, finner utskottet hvad motionärerna härutinnan anfört utgöra
giltigt skäl för antagande af detta förslag; och får utskottet alltså i
anledning af den förslagna inskränkningen i tiden för minuthandel med bränvin
hemställa,

4:o) att mom. 1 af § 26 i ifrågavarande förordning
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Minuthandel med bränvin må eg a rum endast söcknedagar
från kl. 8 förmiddagen till 7 eftermiddagen.

Hvad härefter angår förslaget att inskränka tiden för utshänkning åt
bränvin, instämmer utskottet i de af motionärerna härutinnan anförda skäl;
och får utskottet alltså hemställa,

5:o) att Riksdagen ville, med bifall till motionen i
denna del, besluta att mom. 2 af § 26 i förordningen
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna
tidigast kl. 9 förmiddagen och i stad eller köping
i allmänhet ej fortfara längre än till kl. 10 och å landet
till kl. 8 på aftonen.

Motionärerna hafva upptagit det förut många gånger väckta förslaget
att Konungens befallningshafvande icke måtte ega befogenhet att meddela

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

tillstånd till utsträckning af den i försäljningsförordningen bestämda försäljningstid.
. ‘ ; ... ;r,,,,

Då det emellertid icke lärer kunna förnekas att lefnadsförhållandena
och lefnadsvanorna hos befolkningen i skilda trakter och inom olika samhällsklasser
äro högst väsentligt olikartade, bör det vara tydligt att en lagstiftning,
hvilken, i likhet med vår, i icke oväsentlig mån inskränker de
tider, under hvilka försäljning af spritdrycker må ega rum, icke lämpligen
kan, utan att medgifva undantag, fastslå samma tidsbestämmelser för alla
klasser och orter, så länge hos de särskilda samhällsmedlemmarne en olika
uppfattning i afseende på användandet af spritdrycker gör sig gällande.
Säkert är att det i många fall skulle verka ett högst onaturligt tvång, om
så hos oss skedde, och följden häraf blefve helt visst att lagen komme att
på mångfaldigt sätt såväl öppet som hemligt öfverträdas, utan att ordningsmagten
skulle känna sig uppfordrad att beifra sådana öfverträdelser. Men
icke kan det vara klokt att stifta lagar, som man förutser icke skola efterlefvas;
bättre då att åt bestämmelserna gifva den form, att der särskilda förhållanden
påfordra undantag från det i allmänhet stadgade, sådant ock kan
varda medgifvet. Hvad beträffar de myndigheter, åt hvilka enligt gällande
förordning lemnats befogenhet att, der omständigheterna så påfordra, medgifva
utsträckning i de lagbestämda tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande,
hafva motionärerna ej ens påstått att dessa myndigheter icke skulle
med tillbörlig samvetsgrannhet hafva utöfvat denna magt. Fullt giltiga skäl
förefinnas sålunda för bibehållande af de nuvarande bestämmelserna i denna
del; och hemställer utskottet alltså,

6:o) att Riksdagen icke ville bifalla det förevarande
förslaget till ändring af mom. 4 af förenämnda § 26.

§ 13 uti ifrågavarande förordning är af denna lydelse:

1. Yid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes anstäld,
på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning kan
för någon del af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad, dock
ej vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen, må för
kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning meddelas af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, när vederbörande derom gjort anmälan.

2. Rättighet till utsköljning å passagerarefartyg sölces hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvud -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

säte. Sådan iskänkning må endast ske till förtäring ombord å fartyget,
och ege Kongl. Maj:ts befallningshafvande att jemväl i öfrigt dervid föreskrifva
de inskränkningar, som kunna finnas nödiga.

3. Då rättighet till bränvinsutskänkning enligt denna paragraf meddelas,
underrätte Kong!. Majs befallningshafvande derom vederbörande i
och för den åtgärd, som på taxeringsmyndigheterna ankommer.

Enligt motionärernas förslag till ändring af mom. 1 i denna § skulle
å orter, der ständig utskänkning finnes, rättighet till tillfällig iskänkning
icke kunna meddelas. Då emellertid i städer och andra större samhällen
och dessa sakna ju icke i allmänhet ständig utskänkning — anledning till
sådan tillfällig utskänkning i vida högre grad än å andra orter torde förefinnas,
såsom t. ex. vid teaterföreställningar, fester m. m., samt utskottet
icke kan finna något skäl hvarför utskänkning just vid sådana tillfällen icke
skulle få medgifvas, vill utskottet för sin del ej biträda ett förslag om dylikt
förbud.

Beträffande åter förslaget i hvad det afser rätt till utskänkning vid
helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes anstäld, delar utskottet
motionärernas åsigt derom, att en sådan, vanligen under flere manader utöfvad
utskänkning icke bör komma till stånd utan att vederbörande kommunalstyrelse
lemnats tillfälle att derom yttra sig. Att härvid, på sätt motionärerna
i den föreslagna formuleringen af förevarande lagrum hemstält, i
kommunalstyrelsens hand lägga ett så afgörande inflytande, som att rättighetens
beviljande skulle vara beroende på kommunalstyrelsens tillstyrkan,
torde dock icke vara hvarken nödigt eller lämpligt, helst det på goda grunder
kan antagas att Konungens befallningshafvande icke i de fall att kommunalstyrelsen
anfört giltiga skäl för afslag å gjord anmälan om utskänkningsrätt
vid helsobrunn eller badort, ändock skall meddela tillstånd till sådan
rättighet.

Deremot anser utskottet att det icke vore lämpligt att i fråga om
andra tillfälliga utskänkningar än vid helsobrunn eller badort, hvarom nu
är sagd t, föreskrifva att tillstånd dertill icke finge meddelas utan efter
kommuualstyrelsens hörande. Sådana utskänkningar torde nemligen icke
vara af den betydenhet, att kommunalstyrelserna böra besväras med anmälningar
derom, och, såvidt utskottet erfarit, har icke något som helst missnöje
försports i afseende på det sätt, hvarpå Konungens befallningshafvande
utöfvat den i detta afseende dem tillagda befogenhet.

Någon anledning att, på sätt förslaget innehåller, meddela bestämmelse
till begränsning af den tid, för hvilken de i § 13 mom. 1 omförmälda utskänkningsrättigheter
må meddelas, lärer ej förefinnas; och kan utskottet

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

derför icke förorda det i sådant afseende föreslagna tillägget till samma
moment.

I öfverensstämmelse med det anförda får utskottet hemställa,

7:o) att mom. 1 af ifrågavarande förordnings 13 §
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

1. Vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild
läkare finnes anstäld, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse
af annan anledning kan för någon del af året
tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad, dock ej
vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning
på derom af vederbörande gjord anmälan
meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande; dock må
tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort,
hvarom nu är sagdt, icke beviljas, utan att vederbörande
kommunalstyrelse lemnats tillfälle att derom yttra sig.

Hvad slutligen beträffar de anmärkta missförhållandena i afseende på
utöfvandet af utskänkning å passagerarefartyg, anser utskottet, i likhet med
motionärerna, att en förändring af bestämmelserna härutinnan till undanrödjande,
så vidt möjligt, af dessa missförhållanden, är af behofvet högeligen
påkallad. Uppenbart är att ett af Konungens befallningshafvande
meddeladt tillstånd till utöfvande af utskänkning å passagerarefartyg icke
bör medföra rättighet att å ort, der fartyget för lastning eller dylikt ändamål
qvarligger, drifva utskänkningsrörelse för ortens befolkning, utan egentligen
endast att utskänka bränvin till fartygets passagerare och besättning.
Då emellertid de tillståndsresolutioner, som af flere länsstyrelser utfärdats
icke kommit att innehålla föreskrift i sådant afseende, har följden kunnat
blifva att, såsom motionärerna anmärkt, ett flertal passagerarefartyg bedrifva
fullständig krogrörelse under uppehållet i de af dem anlöpta hamnar och
den oegentlighet har dessutom härvid förekommit att, då ju dylika resolutioners
giltighet icke är inskränkt till det läns farvatten, af hvars styrelse
de meddelats, krogrörelse å passagerarefartyg kunnat ega rum i län, hvilkas
styrelser genom föreskrift i de meddelade resolutionerna sökt förekomma att
å de der hemma hörande fartygen sådant missförhållande kunde ega rum.

Då det emellertid i många fall torde för utskänkningsrättighetens inne -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 17

häfvare och dennes biträden vara omöjligt att afgöra huruvida, under det
fartyget ligger i hamn, t. ex. alla de personer, som å fartyget intaga måltid,
äro passagerare derå eller ej, och det icke gerna kan begäras att, innan
utskänkning åt någon af dem får ega, rum, han skall visa att han kommer
att medfölja fartyget, torde det möta betänklighet att bestämma att utskänkning
å fartyg icke må ega rum till andra än fartygets passagerare. Utskottet
anser derför att, såvida en bestämmelse till förekommande af krogrörelse
å passagerarefartyg skall kunna i hvarje fall efterlefvas, det varder
lämpligast stadga att, då fartyget ligger i hamn, utskänkning derå icke må
ega rum till andra än dem, som intaga måltid i fartygets restaurationslokal.

Då någon anledning ej torde förefinnas att, såsom det föreliggande
förslaget innehåller, borttaga bestämmelsen om befogenhet för Konungens
befallningshafvande att föreskrifva de ytterligare inskränkningar för utskänkningens
utöfvande, som kunna finnas nödiga, och hvad nu blifvit sagdt om
fartyg, då det ligger i hamn, tydligen eger tillämplighet i alla de fall, då
fartyget angör land, har utskottet vid affattandet af sitt förslag till förändring
utaf förevarande paragraf tagit hänsyn till anmärkta förhållanden.

Motionärerna hafva äfven föreslagit att all utskänkning af spirituösa
drycker måtte, utom till besättningen, förbjudas å passagerarefartyg, hvilkas
gång mellan ändstationerna icke upptager längre tid än sex timmar. Ett
sådant stadgande kan utskottet af flera skäl ej förorda till antagande. Det
är i tätare bebyggda trakter ganska vanligt, särskildt om sommaren, att
personer hafva sin verksamhet å en ort och sin bostad å en annan. Ofta
händer det då att de icke hinna intaga sin hufvudmåltid annat än på de
ångbåtar, som uppehålla förbindelsen mellan dessa orter. Att i sådant fäll
för dem förbjuda ett måttligt bruk af spritdrycker kan icke annat än betraktas
såsom ett obefogadt tvång.

Enligt motionärernas förslag skulle mom. 3 af § 13 i försäljningsförordningen
uteslutas. Då detta emellertid får antagas bero på ett förbiseende,
helst nämnda lagrums innehåll icke eger något sammanhang med
de af motionärerna föreslagna förändringar, har utskottet icke ansett behöfligt
att derom vidare yttra sig; och får utskottet alltså i öfverensstämmelse med
hvad utskottet anfört hemställa,

8:o) att mom. 2 i förevarande förordnings 13 §
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg
sökes hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,
hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte. Sådan utBih.
till Riksd. Frat. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 7 Uäft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

skänk ning må endast ega ruin till förtäring ombord å fartyget
och må, under det fartyget ligger i hamn eller angör
land, allenast ske till besättningen och till dem, som i
fartygets restaurationslokal intaga måltid; agande Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att jemväl i öfrigt beträffande
utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som kunna
finnas nödiga.

I händelse Riksdagen bifaller denna utskottets hemställan torde förändring''
böra vidtagas jemväl med 42 § i förevarande lag, hvilken paragraf för
närvarande är af följande lydelse:

Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid tillfälle,
då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe än dertill uppgifvet
är, eller begagnar någon, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är, ombud för
bränvins utlemnande å annat ställe, än der lian sin försäljningsrätt utöfvar,
eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad, att, då han i parti
eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på försäljningsstället
förtäres eller afhemtas i mindre belopp än han är berättigad föryttra,
eller förbryter sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af bränvin
berättigad är, mot § 26 mom. 3 och 5 eller § 27, böte första gången från
och med 30 till och med 60 kronor samt andra gången från 60 till och
med 120 kronor och vare dessutom andra gången sin rätt till minuthandel
eller utskänkning förlustig. Lag samma vare, om den, som erhållit rättighet
till utskänkning å passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes än till
förtäring ombord å fartyget eller utan att iakttaga de inskränkningar dervid,
som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemlikt
§ 13 mom. 2 föreskrifna.

Utskottet får, under förutsättning att hvad utskottet tillstyrkt under
mom. 8 här ofvan varder af Riksdagen bifallet, alltså derjemte hemställa

9:o) att 42 § i förevarande förordning måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

»Idkar — — — — förlustig. Lag samma vare,
om den, som erhållit rättighet till utskänkning å passagerarefartyg,
utöfvar densamma annorledes än i 13 § 2 mom.
medgifvet är, eller utan att iakttaga de inskränkningar
dervid, som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande jemlikt samma lagrum föreskrifna.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 19

§ 22 i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. m. är, enligt lydelsen i kongl. kungörelsen den 25 november 1887,
af följande innehåll:

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskakning af bränvin, äfvensom den nettovinst
på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret:

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insattes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden; två

tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskankning
af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försälj ni ngsafgifterna och
vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för
stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas
försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom
b vilket ligger stad , som ej deltager i landsting, minskas med samma stads
folkmängd. Åf det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje
landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap att
uppbära hvardera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen
mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat
de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt § 18 är skyldigt
afstå.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall,
der chefen för kong!, finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till
nämnda departement af vederbörande afgifvas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 132, föreslår herr
J. A. Johansson i Strömsberg att nämnda § 22 måtte erhålla följande
ändrade lydelse.

1. De afgifter------ — -— — — — — — —--—

•— — — — — — skola på följande sätt fördelas.

för Stockholms stad:

sextiofyra hundradelar tillfalla staden, såvida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden femtiosex hundradelar;

återstoden insättes i statskontoret;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

femtiosex hundradelar tillfalla staden;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
trettiosex hundradelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyratioåtta hundradelar tillfalla staden;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
fyratiofyra hundradelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fyratio hundradelar tillfalla staden;
sexton hundradelar tillfalla länets landsting;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
trettiosex hundradelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

trettiotvå hundradelar tillfalla staden;
sexton hundradelar tillfalla länets landsting;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
fyratiofyra hundradelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:

femtiosex hundradelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter
folkmängden;

sexton hundradelar till länets landsting;

åtta hundradelar till länets hushållningssällskap;

tjugu hundradelar, som insättas i statskontoret;

— — — — — — åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
Af de andelar åter, som ingå till statskontoret, skall en femtedel
tillfalla statsverket och såsom bevillning upptagas under titel bränvinsminu -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

teringsafgift; återstoden återigen minskas med 20 procent, derigenom att en
femtedel uttages, som likaledes tillfaller statsverket och tillägges dess nyss
nämnda bränvinsminuteringsafgift; resten skall genom statskontorets försorg
fördelas på rikets samtliga landstingsområden, efter folkmängden, med iakttagande
af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger
stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd. Af
det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje landstingsområde,
ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap att uppbära hvartdera
en fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa
senare sker likaledes efter folkmängden.

Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat
de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt § 18 är skyldigt
afstå.

3. Rörande användningen — — — —---— —---r

— — — — — —---af vederbörande afgifvas.

I motion, mo 155, likaledes inom Andra Kammaren, hemställer herr
C. G. Bruse att ifrågavarande § måtte erhålla denna ändrade lydelse:

— —---— på följande sätt fördelas.

för Stockholms stad:

sju tiondedelar tillfalla staden, såvida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag;

i annat fall erhåller staden sex tiondedelar;
återstoden insattes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag.
fyra tiondedelar tillfalla staden;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 23

två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverldten åt bolag:

tre tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:

fem tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden
;

två tiondedelar till länets landsting;
en tiondedel till länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret.

I köping der — — — — — — — — — — ______

— — — —--åt bolag öfverlåten.

o. Rörande användningen — — — — —--— _ ____ _ _

— — — •— — — —-af vederbörande afgifvas.

I sin ofvannämnda motion anför herr Johansson att det varit en ofta
hord klagan, att de inkomster af bränvinshandeln, som gällande förordning
tillerkände städer, köpingar, landsting, hushållningssällskap och landskommuner,
utgjorde ett väsentligt hinder för nykterhetssaken. Enligt motionärens
åsigt borde alla de inkomster, som härflöte af bränvinshandeln, tillfalla staten.
Det skulle dock icke vara lämpligt att på en gång genomföra en sådan reform,
utan borde städer och köpingar, som nu droge stor vinst af sin bränvinsuIskänkning,
få rådrum att så småningom ordna sin ekonomi, så att den
blefve oberoende af bränvinshandeln. Deremot, om reformen genomfördes
successivt och genom partiella afskrifningar, syntes alla billiga fordringar
blifva behörigen tillgodosedda. Motionären hade tänkt att man nu borde af
ifrågavarande vinstmedel afskrifva 20 procent, hvilka i stället skulle bland
bevillningarna ingå till statsverket under namn af bränvinsminuteringsafgift,
samt att efter ytterligare fem år nya 20 procent afskrefves, hvilka på samma

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

sätt lemnades till statsverket, hvarefter för hvart femte år ny afskrifning på
enahanda sätt borde ske, så att efter 20 års förlopp alla Vinstmedel å bränvinshandeln
inginge till statsverket. Enligt detta förslag skulle t. ex. Stockholms
stads andel af bränvinsförsäljningsmedlen, hvilken nu, såvida bränvinshandeln
vore öfverlåten åt bolag, utgjorde tV(* elar af der influtna försälj ningsmedel,
komma att utgöra ^V-delar af samma medels belopp. Af den andel, som
från staden inginge till statskontoret för att på landstingsområdena fördelas,
skulle den ena femtedelen icke utdelas på landstingsområdena, utan komma
statsverket till godo. Yid nästa afskrifning skulle en ny femtedel till statsverket
indragas. Och efter sista afskrifningens verkställande skulle på detta
sätt alla bränvinsförsäljningsmedlen vara indragna till statsverket.

Herr Bruse anför:

”Af statistiska centralbyråns berättelse för år 1888 inheratas, att vinst
å bolag för utskänkniug och minutering af spritdrycker för nämnda år utgjorde
2,561,796 kronor.

Det är ett kändt faktum, att genom denna rörelses bedrifvande en stor
del af de brott, som utöfvas, sker under inflytande af stimulerande drycker,
och att sålunda staten genom att taga vård om personer, som i berusadt tillstånd
på ett eller annat sätt förbrutit sig mot gällande lag, får vidkännas
betydliga utgifter.

Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse utgjorde fångvårdens utgifter för
år 1889 1,880,473 kronor 85 öre.

Att det måste skrifvas på rusdryckernas konto, att denna utgiftspost
stigit till så högt belopp, torde ingen vilja bestrida, hvarför det ock bör
anses vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att staten af den
vinst, som uppstår genom bränvinsförsälj ningen i riket, bör bekomma någon
ersättning, hvilken ersättning öfverlemnas till statskontoret för att såsom inkomst
ställas till Riksdagens disposition eller af statskontoret öfverlemnas till
riksgäldskontoret att användas till amortering af statens utländska skuld.”

Enligt begge dessa motioner skulle staten tilläggas andel i inkomsterna
af bränvinsförsälj ningen. Förslag i sådan rigtning hafva till Riksdagen framkommit
såväl året före nu gällande försäljningsförordnings antagande som
ock år 1885, då denna förordning var föremål för Riksdagens behandling.
1 det yttrande bevillningsutskottet båda gångerna afgaf i ämnet, åberopade
utskottet ett af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i anförande
till statsrådsprotokollet den 10 januari 1883, bifogadt samma års statsregleringsproposition,
i denna fråga gjordt uttalande.

BevillningsulsJcottes Betänkande N:o 7.

Detta innehöll hufvudsakligen:

Bränvinets stora betydelse såsom skatteobjekt måste göra det till en omsorg
för lagstiftaren att tillse, att vid ordnandet af den del af skattelagstiftningen,
som till föremål hade bränvinets beskattande, de grundsatser följdes,
hvilka man i allmänhet ansåge böra vara bestämmande för en varas be■
skattning, eller att skatten måtte likformigt drabba varan utan afseende på
den person, hvilken förbrukade densamma. Sådan likformighet egde rum,
då bränvinsskatten iklädde sig formen af tillverkningsskatt å allt inom landet
tillverkadt bränvin. Men likformigheten eller den lika beskattningen förefunnes
icke, om, såsom nu egde rum, staten beläde minuthandeln med och
utskänkning af bränvin inom landet med skatt, men lemnade partihandeln
obeskattad, och denna olikhet i beskattningen måste framträda såsom en
ännu större oegentlighet, när det vore den försäljning, hvars afnämare företrädesvis
utgjorde de mindre bemedlade samhällsmedlemmarna, på hvilka man
lade den särskilda högre beskattningen. Staten hade således ur sin synpunkt
och för de ändamål, den genom skatters uttagande hade att tillgodose, icke
någon anledning att behandla denna konsumtionsartikel annorlunda än andra.
Häraf följde att den för statens räkning skeende beskattningen af bränvin
borde utgå endast af tillverkningen af väran och att, om staten ansåges böra
af denna beskattning upphemta större inkomst, detta borde ske genom eu
höjning af tillverkningsskatten. Och, från annan sida sedt, hvarför skulle
staten underkasta sig den omvägen, att uttaga skatt af försäljningen, då
staten på ett mycket lättare och mindre kostsamt sätt kunde hemta motsvarande
inkomst genom tillverkningsskatt? Då staten derför öfverlemnade
handelsvinsten åt kommunerna, läge i detta förfarande ett erkännande att
staten, efter att hafva uttagit för sitt behof det belopp, hvarmed staten ansåge
varan böra beskattas, funne billigt att kommunerna erhölle i den vinst,
handeln lemnade, en ersättning för sin direkta medverkan vid handelns ordnande
och ett skadestånd för de uppoffringar, kommunen icke undginge att
vidkännas såsom följder af denna varas missbrukande. Om således väl grundade
orsaker förefunnes för staten att icke upphemta inkomst af försäljningen
af bränvin, kunde skål ock anföras för att, då nu försäljningsafgifterna
blifvit öfverlemnade till kommunerna, åt dessa afgifter bibehålla denna kommunala
natur. Under det man nemligen för att på ett tillfredsställande sätt
kunna ordna en stats skatteförhållanden vore temligen allmänt öfverens om
behöfligheten och gagnet af ett skattesystem, som omfattade ett flertal af
skatter och medgåfve att på olika vägar taga landets skatteförmåga i anspråk,
vore i vår kommunala lagstiftning de flesta kommuner hänvisade att för sina
behof företrädesvis anlita endast en skatteform och denna hvilande på den
Bih. till Eilcsd. Prof. 1891. 5 Sami 1 Afd. 7 Häft. 4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

direkta inkomstskatten, eller just den form, som i trots af alla de teoretiska
skäl, hvilka kunde andragas till stöd för dess företräde framför andra skatter,
dock faktiskt icke vore egnad att i längden tjena till grund för uttaxering
af skattebelopp, som för de skatteskyldige innefattade eu mera känbar uppoffring.
Att till statsverket indraga ifrågavarande, för kommunala ändamål
utgående indirekta skatt, borde derför möta eu afgörande betänklighet, i all
synnerhet då statens eget behof ej påkallade en sådan indragning. Härtill
komme i öfrig!, att försäljningsafgifternas indragning till statsverket kunde,
sedan en sådan reform blifvit fullständigt genomförd, medföra den våda, att
man derigenom äfventyrade kommunernas i sedligt syfte vigtiga medverkan
vid bränvinshandelns ordnande.

Då bevillningsutskottet fortfarande delar den uppfattning af denna fråga,
som sålunda uttalats, kan utskottet principielt ej till bifall förorda en fördelning
mellan staten och kommunerna af inkomsterna utaf bränvinsförsäljningen,
vare sig härmed afsåges att, såsom herr Bruse föreslagit, göra staten
till kommunernas medintressent i fråga om bränvinshandeln eller att, i enlighet
med herr Johanssons förslag, successivt indraga de deraf uppkommande
inkomster till staten. Vid sådant förhållande torde det icke vara behöflig!
att ingå i någon närmare granskning af motionärernas hemställanden.
Utskottet — som, särskildt med afseende derpå, att ett af utskottet vid sistlidne
riksdag afgifvet förslag till annan fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen
mellan stads- och landskommunerna än den nuvarande blifvit af
Riksdagens båda kamrar afslaget, icke anser lämpligt att nu framkomma med
förslag i sådan rigtning — får alltså hemställa,

10:o) att herrar Johanssons och Bruses ifrågavarande
motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

I nu gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
är § 28 af denna lydelse:

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.

2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till den, som är
rusig, ej heller å utskänkningsställe till minderårig.

3. Öfverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, der
han förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Uti en inom Andra Kammaren vackt motion, n:o 160, hemställer herr
Jonas Andersson i Ölsund att nämnda § måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.

2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till minderårig, till
den som är rusig eller till den som på utlemningsstället bör vara känd för
att bruka berusa sig.

3. Öfverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, der
han förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.

Till stöd för motionen anför herr Andersson hufvudsakligen, att hvad
som på lagstiftningsväg kunde göras till nykterhetens befordrande i främsta
rummet borde gälla en skärpning af bestämmelserna i förevarande §, ty om
det å ena sidan måste medgifvas, att eu mycket måttlig förbrukning af
spirituösa icke i och för sig kunde anses skadlig, vore det å andra sidan
lika obestridligt, att en omåttlig förbrukning vore skadlig både för individen
sjelf och för samhället. En utsträckning af bestämmelserna i 2 mom. af
ifrågavarande § derhän, att bränvin icke finge utlemnas till person, som på
utlemningsstället borde vara känd för att berusa sig, skulle enligt motionärens
åsigt vara ett steg i rätt rigtning till det eftersträfvansvärda målet att åstadkomma
eu förståndig och måttlig förbrukning af spritdrycker. Yäl vore det
sant, att cn sådan bestämmelse komme att ega betydelse egentligen blott
för utskänkning och således endast i mindre grad vid utminutering och försäljning
till annan ort, men derför borde stadgandets betydelse icke underskattas.
Då nemligen nästan hela försäljningen af spirituösa direkt till
konsumenterna öfvertagits af bolag, som hade till hufvudsyfle att inskränka
förbrukningen, finge man antaga att det icke i allmänhet komme att saknas
god vilja att efterkomma stadgandet. Ett förbud i den sålunda föreslagna
rigtningen borde ock gälla för minderårig i det fall, att en sådan å utminuteringsställe
begärde att få köpa bränvin, ty icke vore det väl lämpligt
att en fader, som till äfventyra sjelf ej finge köpa bränvin, kunde använda
sitt barn att anskaffa den förderfliga varan.

Förslag i enahanda rigtningar, som det förevarande, hafva förut gjorts
till Riksdagen, dock utan att kunna tillvinna sig dess bifall. I motion till
1885 års Riksdag hemstälde herr S. Wieselgren om ett tillägg till § 28 i
förordningen derom att, der polismyndighet meddelat förbud för utlemnande
af bränvin till viss person, som funnits begifven på dryckenskap, sådant

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

skulle lända till efterrättelse för försäljare, åt hvilken sagda beslut behörigen
delgifvits.

I det utlåtande, bevillningsutskottet i anledning deraf afgaf, yttrade
utskottet, bland annat, att en lag af sådan beskaffenhet skulle i praktiken
möta nära nog oöfvervinneliga svårigheter och förorsaka så mycket obehag
och trassel, att det goda, lagen kunde medföra, mer än väl uppvägdes af
dess olägenheter’.

Utskottet anser att hvad sålunda blifvit sagdt eger full tillämplighet
på nu föreliggande förslag; och vill utskottet härförutom blott påpeka, att
en person mycket väl kan hafva för vana att berusa sig, utan att detta å
ett visst försäljningsställe, särskild! ett i större samhälle, kan vara känd!,
och vidare att det i allt fall icke lärer kunna förhindras att personer, som
hafva denna ovana, genom andras bemedling förskaffa sig rusdrycker, hvadan
således ett förbud, sådant som det föreslagna, blefve temligen illusoriskt.

Beträffande särskilt den del af förslaget, som afser att bränvin ej i
något fall måtte utlemnas till minderårig, får utskottet i öfverensstämmelse
med hvad utskottet yttrat, då sådant förslag förut förevarit till behandling
inom utskottet, anmärka, att då en dylik föreskrift skulle göra det omöjligt
för jemväl alla dem, mot hvilka förslaget icke är rigtadt, att genom minderåriga
tjenstehjon eller egna minderåriga barn inköpa spirituösa å minutharulelsställen,
föreskriften utan tvifvel komme att förorsaka betydande olägenheter.
Då i öfrigt ett förbud mot utminutering af bränvin till minderårig
näppeligen torde kunna härledas ur ett intresse, som afsåge dennes eget
bästa; då vidare någon svårighet för den supige att genom andra än sina
minderåriga barn skaffa sig rusdrycker ej torde förefinnas och ett sådant
förbud således icke ens för de fall, motionären med förslaget afsett, skulle
medföra någon afsevärd nytta, finner utskottet ej lämpligt att i detta afseende
tillstyrka någon ändring.

Utskottet hemställer alltså,

ll:o) att herr Anderssons motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 april 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

Herr Litliander har begärt att få antecknadt, att han till följd af
sjukdom icke deltagit i behandlingen af detta betänkande.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1891.