Bevillningsutskottets betänkande nr il (Betänkande 1951:Bevu41 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

Kr 41.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om tillfällig
automobilskatt, jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1951 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 144, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt.

Propositionen innehåller i huvudsak följande.

1 syfte att tillföra staten ökade inkomster för att finansiera ofrånkomliga
statliga utgiftsbehov föreslås uttagande av en tillfällig automobilskatt på
personbilar, tyngre motorcyklar, lastbilar och bussar ävensom släpvagnar.
Med skatten avses jämväl att i viss mån dämpa den nuvarande starka
efterfrågan på personbilar och tyngre motorcyklar. Skattesatserna föreslås
skola bli desamma som för den ordinarie automobilskatten, vilket m. a. o.
innebär att fordonsskatten fördubblas. Den nya skatten är avsedd att utgöras
i första hand för nästa budgetår; skatteplikt skall åvila fordon, som äro
registrerade den 1 juli 1951 eller som registreras under budgetåret. Skatten
beräknas tillföra statskassan omkring 105 miljoner kronor.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

förordning om tillfällig automobilskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För automobil eller släpvagn, som avses i förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt och som efter vad därom är särskilt stadgat
blivit här i riket registrerad, skall — utöver automobilskatt jämlikt nyssnämnda
förordning — till staten erläggas tillfällig automobilskatt enligt vad
i denna förordning sägs.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 7 saml. Nr 41.

Bevillningsutskottets betänkande nr M.

Att i vissa fall tillfällig automobilskatt skall erläggas jämväl för automobil
eller släpvagn, vilken, ehuru den bort här i riket registreras, icke blivit
införd i automobilregister, följer av vad nedan i 8 § stadgas.

2 §•

Från skatteplikt enligt denna förordning undantages automobil eller släpvagn,
som avses i 1 § tredje stycket eller 2 § a) eller b) förordningen om
automobilskatt.

Från skatteplikt undantagas vidare

1) motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon och vars maximihastighet
icke överstiger 30 kilometer i timmen;

2) motorcykel, som i motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr
561) betecknats som lättviktsmotorcykel; samt

3) automobil eller släpvagn, då fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt
jämlikt bestämmelserna i allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293), rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584) eller civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536).

3 §•

Tillfällig automobilskatt skall utgöras för budgetår (tiden den 1 juli—-den 30 juni påföljande kalenderår).

4 §.

Skatteplikt enligt denna förordning föreligger för sådant fordon av förut
angivet slag, som vid budgetårets början är infört i automobilregister. I övrigt
skola i fråga om tidpunkten för skattepliktens inträdande och upphörande
bestämmelserna i 3 § förordningen om automobilskatt äga motsvarande
tillämpning.

5 §•

Skattskyldig enligt denna förordning är den, som vid budgetårets början
är eller bör vara i automobilregister antecknad såsom ägare av fordonet,
eller, om fordonet under budgetåret första gången registreras, den som
därvid antecknas såsom fordonets ägare.

Skall med tillämpning av vad nu är sagt skattskyldighet för fordonet
åvila flera såsom samfällt ägare, svare de för skattens utgörande en för
alla och alla för en.

6 §.

Tillfällig automobilskatt utgår för helt budgetår med samma belopp som
automobilskatt för helt kalenderår enligt vad i 5 § förordningen om automobilskatt
för varje motsvarande fall angives.

Trehjuligt motorfordon skall, oavsett vad om sådant fordon eljest må
bliva stadgat, vid tillämpning av denna paragraf anses såsom personautomobil
respektive lastautomobil.

Bevillningsutskottets betänkande nr M.

7 §•

Inträder eller upphör skatteplikt enligt denna förordning under löpande
budgetår, skall tillfällig automobilskatt utgå med belopp, motsvarande vad
av skatten för helt budgetår belöper å den eller de kalendermånader skatteplikten
gäller.

Ändras fordonets beskaffenhet under löpande budgetår, skall därav föranledd
höjning av skatten beräknas från och med den kalendermånad, under
vilken ändringen skett. Sänkning av skatten, vilken föranledes av omständighet
som nyss sagts, beräknas från och med nästföljande kalendermånad.

8 §.

Vad i 7 § första och andra styckena, 9—-14 samt 15—17 §§ förordningen
om automobilskatt finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å tillfällig automobilskatt; och skall härvid vad i nämnda paragrafer
säges om automobil gälla jämväl släpvagn.

9 §.

Erforderliga föreskrifter rörande inbetalning och indrivning av tillfällig
automobilskatt, så ock de närmare föreskrifter i övrigt, som erfordras för
tillämpning av denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 samt gäller till och med
den 30 juni 1952; dock skall vad i förordningen stadgas äga tillämpning
jämväl efter utgången av juni 1952, såvitt angår å tiden dessförinnan belöpande
skatt eller dessförinnan begången förseelse mot vad i förordningen
stadgas.

Till utskottet ha hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 450 av herrar Ohlon, Andrén och Gränebo
samt II: 582 av herrar Hjalmarson, Hedlund i Rådom och Ohlin, vari
hemställts, »att riksdagen måtte avslå Ivungl. Maj :ts proposition nr 144»;

b) motionen I: 449 av herrar Ola Persson och Helmer Persson, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 144 angående tillfällig automobilskatt»;

c) motionen II: 501 av herr Lundberg, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 144 med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt*;

d) motionen II: 514 av herr Hall, vari hemställts, »att riksdagen måtte,
med avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr 144,

1) antaga följande förslag till

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

Förordning om tilläggsskatt å bensin.

Härigenom förordnas, att för bensin, som till riket införes eller här tillverkas,
skall -—- utöver skatt varom förmäles i förordningen den 3 maj
1929 (nr 62)1 om särskild skatt å bensin och motorsprit — till staten erläggas
tilläggsskatt med 10 öre för liter; och skola de i nämnda förordning
meddelade bestämmelserna rörande skatt å bensin jämväl tillämpas i fråga
om sålunda utgående tilläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951.

2) besluta, att för bensin, som den 1 juli 1951 klockan 6 fm. finnes i
riket, skall till staten erläggas skatt med 10 öre för liter, därvid, om bensin
är blandad med annan vara, vid skattskyldighetens bestämmande hänsyn
skulle tagas till den myckenhet, varmed bensin ingår i blandningen,
samt bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda förordning i ämnet i huvudsaklig
överensstämmelse med den lydelse, som återfinnes i Svensk författningssamling
1948 nr 82,

3) antaga följande förslag till

Förordning om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att för brännoljor, som avses i förordningen den 3
maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor, skall -—- utöver skatt enligt nämnda förordning — till
staten erläggas tilläggsskatt med 10 öre för liter; och skola de i nämnda
förordning meddelade bestämmelserna tillämpas jämväl i fråga om sålunda
utgående tilläggsskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951»;

e) motionen IT: 581 av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr 144
om tillfällig automobilskatt».

Till utskottet har hänvisats jämväl motionen 11:511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, vari hemställts om avslag å den föreliggande
propositionen ävensom å propositionen nr 143 med förslag till elskatteförordning.
Utskottet har tagit ställning till motionen, såvitt densamma
avser propositionen nr 143, i sitt betänkande nr 40 och behandlar
motionen i övrigt i förevarande betänkande.

1 Senaste lydelse se 1950: 414.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

Beträffande motiveringen för de i motionerna fram,ställda yrkandena, i
vad de behandlas i detta betänkande, får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 1:449, 1:450,
11:501, 11:511, 11:514 och 11:581.

Propositionen.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Beskattningen av motorfordon infördes genom förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, som trädde i kraft den 1 januari 1923.
De i förordningen upptagna skattesatserna ha sedermera ändrats vid flera
tillfällen, senast genom förordningen den 30 november 1945 (nr 735). Automobilskatt
erlägges årligen för automobil eller släpvagn som blivit här i
riket registrerad. För personbil utgår skatten dels med en grundavgift av
70 kronor och dels därutöver med 20 kronor för varje påbörjat tal av 100
kilogram av automobilens tjänstevikt minskad med 900 kilogram. Skatten
för motorcykel utan sidvagn utgör 21 kronor, då motorcykelns tjänstevikt
icke överstiger 75 kilogram, men eljest 28 kronor; lättviktsmotorcyklar äro
dock fria från skatt. För motorcykel med sidvagn utgår skatt med 42 kronor.
För lastbilar och omnibusar utgår skatten med dels grundavgift 70 kronor
och dels 25 resp. 22 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av
fordonets tjänstevikt minskad med 900 kilogram. För automobil med
ringar av annat ämne än mjuk kautschuk utgår skatten med 70 kronor
för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt. Skatt
för släpvagn utgår med lägst 56 och högst 224 kronor beroende på släpvagnens
totalvikt.

Skatteplikt för motorfordon enligt automobilskatteförordningen inträder
med den kalendermånad, under vilken fordonet första gången införes i bilregister,
samt upphör med utgången av den månad, varunder fordonet avförts
ur bilregister utan att ha blivit infört i annat sådant register. Användes
fordonet i trafik lika med registrerat fordon, skall dock skatten utgå
fr. o. m. den kalendermånad, varunder fordonet tagits i bruk. Inträder skatteplikt
under löpande kalenderår, utgår skatten med proportionsvis reducerat
årsbelopp.

Skattskyldig för fordon är den, som vid kalenderårets början varit eller
bort vara i bilregister antecknad som ägare av fordonet, eller om detta blivit
under året första gången registrerat, den som därvid antecknats såsom
fordonets ägare. Fordon får ej brukas, förrän skatten blivit vederbörligen
betald.

Gällande bestämmelser om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning
av automobilskatt återfinnas i kungörelsen den 12 december 1924 (nr
513), vilken utfärdats med stöd av automobilskatteförordningen.

I detta sammanhang kan erinras att Kung''1. Maj :t i propositionen nr
5 till 1948 års riksdag framlade förslag om införande av cn särskild skatt

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 4-1.

å personbilar och vissa tyngre motorcyklar. Ifrågavarande skatt skulle utgå
å sådana med beskattningen avsedda motorfordon, som under tiden 1
mars 1948 28 februari 1949 voro eller blevo införda i automobilregistret.

I propositionen föreslogs även en tillfällig skatt å bensin. Riksdagen avslog
Kungi. Maj :ts förslag, så vitt avsåg den särskilda skatten å personautomobiler
och tyngre motorcyklar, men biföll — med viss skärpning av skattesatsen
— det framlagda förslaget om tillfällig skatt å bensin.

Vidare må erinras om att chefen för finansdepartementet den 23 februari
i år erhöll Kungl. Maj :ts bemyndigande att igångsätta en allmän utredning
rörande beskattningen av motorfordonstrafiken. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallades den 6 mars en särskild utredningsman. Denna allmänna
utredning avser den ordinarie beskattningen på längre sikt. I direktiven
uttalades att i fråga om fördelningen av beskattningen på motorfordonen
och på bensin flera skäl tala för att man gör en ny avvägning mellan dessa
beskattningsformer med sikte på att överföra en större del av skattebördan
på motorfordonen. Vidare framhölls att de principer, efter vilka den nuvarande
fordonsskatten fördelats, fastställdes på en tid då sammansättningen
av fordonsbeståndet var en annan än nu. Detta har successivt förändrats
särskilt i vad avser lastbilarnas tyngd. Vid bedömningen av vägväsendets
framtida medelsbehov utgör de tyngre fordonens krav på vägnätet en faktor
av större betydelse än vad man tidigare räknat med. Det finns därför anledning
ifrågasätta att de tyngre fordonen böra bära en större del av de vägkostnader,
som skola gäldas av motorfordonstrafiken, än som f. n. är fallet.
En sådan relativ ökning av skatten måste läggas på fordonsskatten, eftersom
bensinskatten icke lämpligen kan differentieras för olika fordonstyper.
Denna omfördelning av fordonsskatten kan i sin tur medföra en total höjning
av fordonsskattens ram.

Såsom motivering för det framlagda förslaget har departementschefen
anfört bl. a. följande:

»Vid anmälan tidigare i dag av förslaget om uttagande av skatt å elektrisk
kraft (prop. nr 143) lämnade jag en redogörelse för det ekonomiska läget.
Denna visade en förskjutning i klart ogynnsam riktning i jämförelse med
beräkningarna vid årsskiftet. I samband därmed uttalade jag att det måste
stå klart att de krav som i statsverkspropositionen uppställdes i fråga om
nedbringande av det statliga lånebehovet under inga förhållanden kunde få
frångås. Den föreslagna elskatten kommer att bidraga till ett minskat lånebehov.
Såsom jag framhöll i anslutning till förslaget är emellertid detta
icke ensamt tillräckligt. Ytterligare åtgärder som öka statsinkomsterna
måste genomföras.

I tidigare sammanhang har jag vidare understrukit nödvändigheten att
hålla investeringsverksamheten inom ramen för tillgängliga resurser. Olika
åtgärder ha från statsmakternas sida vidtagits eller förberetts i sådant syfte.
Jag erinrar härvidlag om den skärpta byggnadsregleringen, restriktionerna
på kreditmarknaden, steriliseringen av skogsindustriernas exportvinster

Bevillningsutskottets betänkande nr Al.

och slutligen den nyligen antagna investeringsskatten. Också på detta område
äro emellertid ytterligare ansträngningar erforderliga. En anordning
som tar sikte på att i någon mån begränsa allmänhetens investeringar i
och konsumtion av vissa varaktiga nyttigheter skulle bidraga till att komplettera
de nyss angivna åtgärderna. Av de varaktiga nyttigheter, som skulle
kunna komma i fråga för investeringsdämpande ingripanden, ha personbilarna
under den senaste tiden kommit att i särskild grad träda i förgrunden
i följd av den starkt ökade försäljningen.»

Beträffande motiveringen i övrigt för förslaget till förordning om tillfällig
automobilskatt tillåter sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Redogörelsen härutinnan återfinnes i propositionen å nedan
angivna sidor, nämligen

Utvecklingen på motorfordonsmarknaden, s. 6—10.

Förslag om tillfällig beskattning av motorfordon, s. 10—12.

Den tillfälliga beskattningens närmare utformning, s. 12—14.

Inkomstberäkning m. m., s. 14—15.

Motioner m. m.

Av innehållet i de förenämnda motionerna, såvitt desamma behandlas
i detta betänkande, ävensom i till utskottet inkomna skrifter i förevarande
fråga må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I: 450 och II: 582 har anförts
bl. a. följande. Varken ur rent budgetära eller ur samhällsekonomiska synpunkter
vore den föreslagna tillfälliga fordonsskatten motiverad. För den
tillfälliga fordonsskattens bedömande ur budgetära och samhällsekonomiska
synpunkter hänvisade motionärerna till motiveringen i motionerna I: 448
och II: 587 med yrkande om avslag på propositionen nr 143.

De väsentligaste invändningarna mot den tillfälliga fordonsskatten låge
emellertid på ett annat plan. Enligt av riksdagen fastslagna principer skulle
beskattningen av motorfordon liksom av bensin användas endast för finansiering
av vägväsendets kostnader. Bilismen hade redan hårt beskattats,
och någon skärpning av denna beskattning för att öka de medel, som vägväsendet
hade behov av, vore icke nu påkallad. Givetvis kunde en anpassning
av fordonsskatten efter det sjunkande penningvärdet framdeles bli
motiverad, men en sådan åtgärd borde bli beroende av om nuvarande bensinoch
fordonsbeskattning skulle visa sig otillräcklig för täckning av de bilismen
åvilande vägkostnaderna och borde ses i samband med en omprövning
av bilbeskattningens fördelning mellan skatten på fordon och skatten på
drivmedel. Därvid borde även beaktande skänkas den omständigheten, att
bilskatterna under efterkrigsårcn bragt statskassan belopp som i mycket
betydande grad överstigit vägkostnaderna. Visserligen avsåges den nu föreslagna
skatten endast erhålla tillfällig karaktär, men hade fordonsskatten
väl en gång höjts torde det senare vara svårt att åstadkomma en objektiv

8 Bevillningsutskottets betänkande nr il.

prövning av frågan hur bilbeskattningen borde fördelas mellan fordonsoch
drivmedelsskatt.

Enligt motionärernas bestämda mening borde statsmakterna hålla fast
vid den principen, att bilbeskattningen endast skulle användas för vägväsendets
finansiering. En punktbeskattning av motorfordonen i syfte att draga
in köpkraft till statsverket eller att minska investeringar borde således
icke förekomma. En sådan skatt drabbade en varaktig konsumtionsvara,
som i de allra flesta fall hade utpräglad nyttokaraktär. Den drabbade vidare
endast en viss grupp medborgare, varav flertalet därigenom komme att lida
ekonomiskt avbräck i sitt förvärvsarbete. Då den tillfälliga fordonsskatten
skulle utga även för lastbilar och bussar bleve följden en fördyring av
transportkostnaderna inom näringslivet med krav på kompenserande prishöjningar
som sannolik följd. Vidare komme resekostnaderna för allmänheten
att ökas, vilket i sin tur torde komma att underblåsa kraven på nya
inkomstförbättringar. Såväl fordonsskatten som skatten på förbrukningen
av elektrisk kraft komme således icke att motverka det starka inflationstryck
som nu återigen framträdde utan torde tvärtom komma att förstärka
detta.

En fördubbling av fordonsskatten komme att få svåra återverkningar
på hela samhällslivet, men särskilt hårt komme landsbygdens befolkning
att drabbas. De stora avstånden på landsbygden och de ofta otillfredsställande
kommunikationerna hade där gjort bilen till ett oumbärligt transportmedel.
Ur näringspolitiska synpunkter borde framhållas, att jordbrukets och
skogsbrukets produkter numera till långt övervägande del transporterades
med bilar. Även om landsbygden komme att påverkas mest kännbart av
en extra fordonsskatt vore det givet att påfrestningarna bleve svåra också
för näringslivet och allmänheten i städer och tätorter. I stor utsträckning
skedde varudistributionen därstädes medelst bil, och då fordonsskatten för
lastbilarna vore hög på grund av deras tyngd måste höjningen av transportkostnaderna
bli ej oväsentlig.

Till stöd för det i motionen I: 449 framförda yrkandet om avslag
å den föreliggande propositionen har åberopats vad som i motionen 1:387
ant örts såsom motivering för i sistnämnda motion gjord hemställan om avslag
å propositionen nr 143 med förslag till elskatteförordning.

I motionen 11:501 har i fråga om motiveringen för yrkandet om
avslag å den förevarande propositionen hänvisats till vad som anförts i motionen
11:500, vilken samme motionär väckt i anledning av propositionen
nr 143.

I motionen 11:511 har beträffande den förevarande propositionen
anförts, att den föreslagna »tillfälliga» automobilskatten komme att inverka
menligt på näringslivet genom det sätt på vilket den belastade distributionsapparaten.
Genom sin konstruktion komme den att drabba icke blott
lyxkörning utan hela biltransportväsendet. Landsbygden komme att på ett

Bevillningsutskottets betänkande nr Al.

särskilt kännbart sätt bli missgynnad i jämförelse med städerna på grund
av att landsbygden till stor del uteslutande vore hänvisad till bruket av
motorfordon för sina transporter.

I motionen 11:514 har erinrats om att frågan om avvägning av
bilbeskattningen mellan bränsleskatten och fordonsskatten senast år 1948
varit föremål för riksdagens prövning. I den förevarande propositionen hade
Kungl. Maj :t berört frågan om automobilbeskattningens avvägning på längre
sikt och erinrat om att regeringen den 6 mars 1951 uppdragit åt en särskild
utredningsman att företaga en allmän översyn av denna fråga. Den
uppfattning Kungl. Maj :t i direktiven för utredningen givit uttryck åt ginge
på en helt annan linje än den 1948 års riksdag angivit.

Även om den nu föreslagna höjningen av fordonsskatten angåves såsom
tillfällig kunde det knappast anses lämpligt, att denna höjning dreves efter
en helt annan linje än den riksdagen senast accepterat. Att utan föregående
utredning helt omlägga principerna för automobilbeskattningen skulle säkerligen
framkalla så svåra rubbningar i automobiltrafiken, att nackdelarna
av omläggningen vida överstege fördelarna av en statens inkomst på ca 100
miljoner kronor. Till frågan om hur en skärpt fordonsbeskattning skulle
verka hänvisades till motionen II: 104 vid 1948 års riksdag. De synpunkter,
som där anfördes, ägde alltjämt sin giltighet.

De skäl, som Kungl. Maj :t åberopat för behovet av de inkomster den
tillfälliga fordonsskatten skulle inbringa, vore emellertid så starka, att en
höjning av automobilbeskattningen icke utan vidare kunde avvisas. 1948 års
riksdag, som hade att ta ställning till dessa avvägningsfrågor i ett läge,
som företedde betydande likheter med det nuvarande, fattade också ett beslut,
som innebure att det då av Kungl. Maj :t äskade beloppet uttoges genom
en höjning av skatterna på bensin och brännoljor. I nuvarande läge och i
avvaktan på den tillsatta utredningen vore denna utväg avgjort att föredraga
framför den av Kungl. Maj:t föreslagna. För närvarande uttoges bensinskatten
med 25 öre per liter och brännoljeskatten med 20 öre per liter.
Med hänsyn till att den tyngre trafiken för närvarande torde vara för lågt
beskattad i förhållande till den lättare trafiken föresloges att tilläggsskatt
av 10 öre per liter uttoges såväl för bensin som för brännoljor, vilket innebure
en procentuellt sett något större skärpning av brännoljeskatten. Om
förbrukningen av drivmedel för motorfordon trots skattehöjningen bleve
densamma som den, som låge till grund för inkomstberäkningarna i årets
statsverksproposition, kunde det antagas, att statens inkomster av tilläggsskatten
bleve omkring 110 miljoner kronor per år.

I motionen 11:5 81 har framhållits, att konsumtionsskatterna
drabbade de sämst ställda befolkningsgrupperna förhållandevis hårdare än
vad direkta skatter gjorde. I samma mån som man täckte statens inkomstbehov
på annat sätt än genom direkt progressiv skatt frånginge man de
principer, som påstodes ligga till grund för 1947 års skattereform. Beträf -

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

lande fördyringen av transporterna tillkomme dessutom, att sådana åtgärder
särskilt hårt drabbade befolkningen på landsbygden och i avlägsna
landsdelar. Efter ingående undersökningar bland annat om dessa förhållanden
påvisade norrlandskommittén att de höga transportkostnaderna vore
en starkt bidragande orsak till att Norrlands näringsliv icke utvecklats i
önskvärd grad, och de sakkunniga föresloge därför åtgärder i syfte att
minska kostnaderna för godstransporter och personbefordran på långa avstånd.
Senare hade även riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begärt åtgärder
i samma syfte. Nu föresloge regeringen att riksdagen skulle genomföra
en fördubbling av fordonsskatten. Det vore olyckligt och orimligt om
riksdagen skulle gå med på en sådan åtgärd. Påståendet, att ökad fordonsskatt
behövdes för att dämpa importen av bilar, kunde icke tillmätas något
värde. För sin del kunde motionären icke inse att det för närvarande
funnes något behov av begränsning av bilbeståndet — i varje fall inte för
lastbilar, bussar och andra motorfordon som användes uteslutande i nyttotrafik.
Det framginge emellertid av propositionen att det främst vore denna
nyttotrafik, som komme att drabbas av skatteskärpningen. Det innebure
med andra ord att den ökade fordonsskatten komme att resultera i en ytterligare
sänkt levnadsstandard för de stora folkskikten. Medan de stora folkgrupperna
fått vidkännas sänkt levnadsstandard på grund av prishöjningarna
hade det lilla fåtalet rika människor ökat sina förmögenheter med miljardbelopp.
Om statskassan behövde ökade inkomster borde dessa alltså
skaffas genom åtgärder som lade bördorna på de rika och inte genom
ytterligare standardsänkning för de sämst ställda såsom regeringen hittills
gjort och ytterligare ville göra genom förslaget till ökad fordonsskatt.

Till utskottet har i anledning av den förevarande propositionen inkommit
ett flertal skrifter från organisationer, sammanslutningar och enskilda
personer. Införandet av den föreslagna skatten har avstyrkts i en gemensam
framställning från Kungl. automobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund,
Motormännens riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,
Svenska vägföreningen och KAK:s landsförbund. Samma ståndpunkt
har intagits av Sveriges automobilhandlareförbund. Svensk industriförening
har hemställt, att skatteförslaget måtte avslås eller uppmjukas
därhän att de föreslagna bestämmelserna icke komme att gälla yrkesutövare,
som för sin rörelse vore nödsakade att hålla lastfordon. Motormän
från Södermanland och Västmanland ha enligt en till utskottet inkommen
skrift vid ett möte uttalat sig emot fördubblingen av fordonsskatten. I sistnämnda
uttalande har Södermanlands bageriidkareförening instämt.

I en till chefen för finansdepartementet ingiven skrift, vilken överlämnats
till utskottet, har De vanföras riksförbund hemställt, att invalidbilar måtte
fritagas från den tillfälliga fordonsskatten.

Kungl. automobilklubben m. fl. har uttalat, att propositionen utgjorde ett
markant avsteg från den av riksdagen alltsedan införandet av automobilskatt
vid upprepade tillfällen klart deklarerade principen att bilskattemedlen

Bevillningsutskottets betänkande nr Al.

oavkortade skulle tillföras vägväsendet. Bilismen vore självfallet beredd att
bära sin andel av de kostnader som vore förknippade med vägväsendets underhåll
och förbättring, men organisationerna ville i detta sammanhang understryka,
att statskassan redan nu tillförts 500 miljoner kronor, varav 130
miljoner kronor utgjordes av oförbrukade ordinarie bilskattemedel, medan
omkring 370 miljoner kronor härrörde från överbliven extra bensinskatt.
Då det för närvarande syntes ovisst när dessa medel kunde tillföras vägväsendet,
ville organisationerna på det bestämdaste motsätta sig ytterligare
pålagor av enbart fiskalisk natur på motorismen.

Att denna skatt i själva verket komme att drabba breda folklager framginge
av de preliminära resultaten av Svenska vägföreningens pågående utredning
om sambandet mellan innehav av bil samt bilägarnas yrkesfördelning
och sammanräknade nettoinkomst. Utredningen visade nämligen att
var fjärde personbilägare hade en lägre nettoinkomst än 6 000 kronor per
år och att medianvärdet för nettoinkomsten bland de ca en kvarts miljon
personbilägarna låge vid omkring 9 000 kronor. Nyregistreringen av bilar visade,
att grupper som skogs- och flottningsarbetare, lantarbetare, byggnadsarbetare
och liknande grupper samt jordbrukare och förvaltningspersonal
inom jordbruket samt tjänstemän, läkare, veterinärer och sköterskor m. fl.
grupper numera för sin yrkesutövning vore direkt beroende av bil som fortskaffningsmedel.
Den omständigheten att fortfarande icke mindre än 133 000
personbilar vore av årsmodell 1939 och tidigare gåve en förklaring till det
kanske överraskande faktum att så många personer inom de lägre inkomstskikten
hade möjlighet att hålla sig med bil. I dessa inkomstskikt skulle en
fördubbling av skatten i många fall betydligt försvåra innehavet av bil vare
sig det gällde nytto- eller rekreationsändamål.

För bussarna liksom för tyngre lastbilar skulle den föreslagna fördubblingen
av fordonsskatten innebära ökade kostnader, vilka i sista hand skulle
träffa de befolkningsgrupper, som för sin varuförsörjning och sin kontakt
med tätorter och inbördes vore beroende av dessa fordon. En fördubbling
av motorfordonsskatten skulle vidare direkt motverka strävandena att rationalisera
och förbilliga varutransporterna. Praktiskt taget hela vårt näringsliv
vore beroende av lastbilen. Även för städernas kommunikationsväsen
skulle fördubblingen av fordonsskatten innebära betydande merkostnader.
Enbart för Stockholms spårvägar skulle enligt uppgift fördubblingen av
fordonsskatten medföra ökade kostnader med omkring 1 miljon kronor,
motsvarande en ökning av ungefär 1 öre per bussresa.

Organisationerna kunde icke vitsorda det i propositionen förda talet om
»den onormala bilimporten». Bilimportens andel av det totala importvärdet
år 1950 hade nämligen varit endast 0,8 procentenheter större än åren 1937
-1939, och en obetydlighet större än förkrigsåret 1938. Den obetydliga ökningen
hade sin naturliga förklaring i att bilimporten under krigs- och efterkrigsåren
hållits nere på en abnormt låg nivå, genomsnittligt 1,6 procent av
totalimporten åren 1940--1949, mot 4,6 procent åren 1937—1939. Det borde
samtidigt observeras, att den inhemska bilproduktionen, som också i viss

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

utsträckning vore beroende av import, tillförde den svenska marknaden genomsnittligt
ett mindre antal bilar åren 1940—1949 än som var fallet 1937
—1939. Kravet på höjd motorfordonsskatt såsom en åtgärd för att dämpa
den förment starka efterfrågan — vilken ju icke bekräftades av ovanstående
siffror -— kunde vidare icke anses hållbart, eftersom myndigheterna redan i
handels- och industrikommissionen hade ett instrument för reglering av importen
och kommissionen för övrigt redan från den 1 april i år beslutat
införa kvotering av bilimporten. Den statistik beträffande införsel av personbilar,
som anfördes i propositionen, vore i hög grad missvisande genom att
den som utgångspunkt toge 1946 och fortsatte fram till 1950, en period då
det av ovan anförda skäl förelegat ett under krigsåren och fram till innevarande
år ackumulerat bilbehov. Om det fria konsumtionsvalet — i likhet
med vad organisationerna ansåge —- borde vara vägledande för statsmakternas
politik på detta område, borde givetvis jämförelseåren innefatta några
år, då konsumtionsvalet varit fritt. Av vad som anförts framginge då, att bilimporten
ingalunda varit onormalt stor.

Sveriges automobilhandlareförbund har anfört bl. a., att ett genomförande
av förslaget måste av automobilhandlarna betraktas som en diskriminerande
och onödig åtgärd. Förbundet ville understryka det ologiska i resonemanget
om behovet att dämpa efterfrågan på personbilar, eftersom importkvotering
redan återinförts trots att 1950 års tillförsel procentuellt ej
nämnvärt överstigit den relativa importen under åren närmast före andra
världskriget och tio års markerad underför sörj ning med nya motorfordon
ofrånkomligen måste få en viss återverkan under första tiden efter återinförande
av relativ frihet för importen. En uppdelning av de under åren
1940—1950 nytillförda fordonen i lika stora delar per år gåve en riktig
bild av utvecklingen till skillnad från propositionens framställning.

I detta sammanhang ville förbundet efter samråd med Bilverkstädernas
riksförbund påpeka en direkt felaktig uppgift, nämligen att arbetskraft
droges från produktionen till serviceverkstäderna. För det första visade Riksförbundets
statistik (som torde kunna verifieras av Metallindustriarbetarförbundet)
att arbetarantalet vid bilverkstäderna på senare tid minskats
och icke ökat. De s. k. serviceverkstäderna utförde i stor omfattning traktorreparationer,
vilket obestridligen innebure en överflyttning av arbetsuppgifter
från jord- och skogsbruk m. fl. näringsgrenar, en utveckling som
i högsta grad borde motivera att en ökning av personalstyrkan accepterades
och ej utnyttjades negativt som här skett även utan personalökning. Förbundet
funne alltså, att motiveringen, på denna punkt icke kunde få stå
oemotsagd.

Även i fråga om en annan detalj skulle den föreslagna extrabeskattningen
sannolikt få svåra verkningar på det tekniska försörjningsplanet, nämligen
bärgningsbilarna, vilkas betydelse icke torde behöva diskuteras och
som även ur försvarets synpunkt befunnits alltför fåtaliga. Redan f. n. innebure
fordonsskatten vid en enligt företagna utredningar konstaterad ge -

Bevillningsutskottets betänkande nr bl.

nomsnittlig körsträcka på ca 400 mil per år en kostnad på ca 4 kr. per mil
för tyngre enheter. Det vore uppenbart att en fördubbling härav måste medföra
omedelbara överväganden om avregistrering av i första hand de stora
och effektiva enheterna, som i fortsättningen skulle bli alltför dyra i drift
och ännu mer förlustbringande än hittills.

Slutligen kunde för bilhandelns del särskilt erinras om att Automobilhandlareförbundet
försökt lämna ett bidrag till den ekonomiska stabiliseringen
genom en överenskommelse med kommerskollegium, varigenom förbundet
i samverkan med fabrikanter och importörer förpliktat sig att följa
relativt hårda regler för avbetalningshandeln. Förutsättningen vore dock
att bilismen ej skulle utsättas för säråtgärder. Ifrågavarande proposition
innebure klart en dylik åtgärd.

Svensk industriförening, som enligt egen uppgift utgör organ för landets
mindre industri och omfattar ca 1 500 industrier uppdelade på 17 olika
branschföreningar, har protesterat mot den föreslagna höjningen av bilskatten.
Om den föreslagna lagstiftningen genomfördes komme den att särskilt
hårt drabba vissa grupper av småindustrier. Dessa grupper vore dels
de mindre svagdricksbryggerierna och läskedrycksfabrikanterna, dels
de mindre spisbrödsfabrikanterna. En svagdricksbryggares och läskedrycksfabrikants
viktigaste inventarium vore hans lastbil, på vilken varorna skulle
distribueras ut till landsbygdens olika hushåll. På grund av varornas och
deras emballages art måste även den minsta fabrikant hålla sig med en stor
och tung lastbil med en redan nu dryg bilskatt. En fördubbling av denna
skatt skulle betyda katastrof för dessa fabrikanter, vilka arbetade under
ytterst pressande ekonomiska förhållanden. Ett exempel på dessa fabrikanters
svårigheter att klara sig utgjorde det förhållandet, att deras antal under
de sista 15 åren nedgått med nära hälften. I stort sett samma synpunkter
kunde anläggas i fråga om spisbrödsbranschen och andra branscher
med småindustrier såsom utövare. I fråga om spisbrödsbranschen och småindustriens
ställning till storindustrien inom denna bransch kunde framhållas,
att under de sista 15 åren ca av de mindre fabrikanterna fallit
bort.

De vanföras riksorganisation har i omförmälda framställning erinrat om
att riksorganisationen den 21 februari detta år genom skrivelse till cheferna
för social- och kommunikationsdepartementen framfört en rad motiverade
förslag angående bland annat större möjligheter för vanföra att anskaffa,
underhålla och framföra motoriserade invalidvagnar på fyra hjul
(invalidbilar). Dessa förslag, som för de vanföra skulle innebära väsentliga
lättnader, vore i korthet följande. Inregistrering av invalidbilar såsom invalidvagnar,
varigenom fordonsskatten helt slopades, tullfri import av invalidbilar
liksom av specialaggregat för sådana, restitution av bensinskatten
samt statligt stöd vid inköp av invalidfordon. Sådana vanföra, som redan
nu innehade invalidbilar, betalade som bekant fordonsskatt i vanlig ord -

Bevillningsutskottets betänkande nr

ning. Men härutöver finge de, på grund av sin invaliditet, vidkännas en hel
del extra kostnader, som andra bilister icke hade, såsom till exempel för
tvättningar, justeringar och småreparationer med mera och i många fall
för hjälp till och från bilen och dylikt. Det vore icke så många vanföra som
redan nu innehade invalidbilar. Därför vore det ur statens synpunkt knappast
någon framträdande fråga men saken vore av stor betydelse för den
enskilde invaliden.

Utskottets yttrande.

Det i föreliggande proposition nr 144 framlagda förslaget om en tillfällig
fördubbling av automobilskatten och den i propositionen nr 143 föreslagna
skatten på elektrisk kraft (elskatt) ha båda i främsta rummet motiverats
med hänvisning till att det samhällsekonomiska läget gör en överbalan
sering av driftbudgeten och en minskning av det statliga lånebehovet
önskvärda.

I sitt förut denna dag avgivna betänkande nr 40 över propositionen nr
143 har utskottet närmare behandlat denna allmänna motivering för de
föreslagna skatterna. Utskottet, som hänvisar till vad som anförts i nämnda
betänkande, vill här endast erinra om vissa av utskottets uttalanden.
Utskottet konstaterade att skatterna icke voro nödvändiga för att balansera
driftbudgeten för budgetåret 1951/52, vilken tvärtom enligt tillgängliga
uppgifter kan förväntas förete ett väsentligt överskott. Vidare framhöll
utskottet, att det är osäkert om den genom de föreslagna skatterna åstadkomna
köpkraftsminskningen kommer att bli större än den ökning av de
nominella inkomsterna och därmed även av köpkraften som skatterna genom
sin prishöjande verkan komma att ge upphov till. Enligt utskottet
kan metoden att genom skattehöjningar av denna art åstadkomma eu indragning
av köpkraften till statskassan icke med framgång användas under
rådande ekonomiska förhållanden och med nuvarande hårda skattetryck.

Redan dessa mera allmänna samhällsekonomiska skäl, som utskottet utförligare
redovisat i nyssnämnda betänkande, tala mot den föreslagna tillfälliga
automobilskatten. Även andra synpunkter av mera speciell art
kunna anföras mot skatten. Innan utskottet går in på dessa, vill utskottet
något närmare beröra de fördyrande verkningar av olika slag som den föreslagna
bilskatten skulle få.

Såsom i motionerna 1:450 och 11:582 anförts skulle en fördubbling av
fordonsskatten få svåra återverkningar på hela samhällslivet men särskilt
hårt skulle landsbygdens befolkning drabbas. De stora avstånden på
landsbygden och de ofta otillfredsställande kommunikationerna ha där
gjort bilen till ett oumbärligt transportmedel. Jordbrukets och skogsbrukets
produkter transporteras numera till långt övervägande del med bilar.
För att endast nämna ett exempel må framhållas, att den höjning av trans -

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

portkostnaderna för mjölk, som skatten skulle medföra, på många håll
skulle förorsaka allvarliga olägenheter. Vidare skulle busstrafiken, som
spelar en viktig roll i landsbygdens kommunikatiensväsen, fördyras. Genom
den ökade användningen av lätta personbilar och motorcyklar har det
på många orter blivit möjligt att delvis övervinna de problem, som sammanhänga
med de stora avstånden, arbetskraftsbristen och svårigheten att
skaffa bostad i närheten av arbetsplatsen. Även för städernas och tätorternas
varudistribution och transportväsen skulle skatten medföra en betydande
belastning liksom för sådana yrkesutövarkategorier, som för sitt
arbete äro mer eller mindre beroende av tillgång till bil eller motorcykel.

Enligt propositionen skulle den tillfälliga bilskatten med hänsyn till syftet
med beskattningen och dennas tillfälliga natur icke komma vägväsendet
till godo. Såsom uttalats i nyssnämnda motioner böra statsmakterna
hålla fast vid den principen, att bilbeskattningen endast skall användas för
vägväsendets finansiering. Eftersom någon skärpning av beskattningen av
motorfordonstrafiken för att öka de medel, som gå till vägarna, just nu
icke är påkallad, bör det föreliggande skatteförslaget avvisas även av denna
anledning.

Ytterligare kan mot propositionsförslaget invändas att departementschefen
nyligen med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillsatt en utredning
rörande beskattningen av motorfordonstrafiken på längre sikt. Denna utredning
har enligt sina direktiv att behandla bl. a. frågan om den inbördes
avvägningen mellan fordonsskatten och bensinskatten. Det kan under sådana
förhållanden icke vara lämpligt att nu genomföra en generell fördubbling
av fordonsskatten.

De i propositionen redovisade synpunkterna rörande en begränsning av
bilimporten saknar utskottet anledning att taga upp till diskussion. Om
det anses önskvärt att i nuvarande läge begränsa importen, böra andra
medel än den föreslagna beskattningen väljas för att åstadkomma detta.
Utskottet vill i sammanhanget endast framhålla, att en kvotering av bilimporten
redan beslutats.

På grund av vad i det föregående anförts får utskottet —- i anslutning
till vad som yrkats i de llkalydande motionerna 1:450 och 11:582 — avstyrka
bifall till den föreliggande propositionen nr 144. Genom detta ställningstagande
har utskottet besvarat jämväl de i motionerna I: 449, 11:501,
11:511 — sistnämnda motion i vad den behandlas i detta betänkande —-och II: 581 framställda yrkandena.

I motionen II: 514 har hemställts, att de inkomster, som den tillfälliga
automobilskatten är avsedd att inbringa, i stället skola uttagas genom en
höjning av skatterna på bensin och brännoljor. Emellertid kunna enligt
utskottets mening i stort sett .samma invändningar riktas mot detta förslag
som mot den föreslagna bilskatten. Utskottet avstyrker sålunda motionen
11:514.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande
motionerna 1:450 av herrar Ohlon, Andrén och Gränebo
samt 11:582 av herrar Hjalmarson, Hedlund i Rådom och
Ohlin — avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr
144; samt

B) att följande motioner, nämligen

motionen 1: 449 av herrar Ola Persson och Helmer Persson,

motionen II: 501 av herr Lundberg,
motionen 11:511 av herrar Pettersson i Ersbaclten och
Vigelsbo, i vad densamma avser propositionen nr 144,
motionen 11:514 av herr Hall, .samt
motionen II: 581 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 24 april 1951.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Velander, Petrén, Ramberg, Wehtje, Einar Eriksson, Werner och Rune Johansson
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle*, Sandberg, Björklund,
Orgård, Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn,
Vigelsbo, Brandt och Gunnarsson.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Olsson i Gävle, Sjödahl, Heuman, Ramberg, Einar Eriksson,
Rune Johansson, Björklund, Orgärd, Nilsson i Kristinehamn och Brandt,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Det i föreliggande proposition nr 144 framlagda förslaget om en tillfällig
automobilskatt bör ses i samband med det samtidigt till riksdagen

Bevillningsutskottets betänkande nr M.

överlämnade förslaget om en skatt å elektrisk kraft (elskatt). Det väsentliga
syftet med dessa båda förslag är att genom en ökning av statsinkomsterna
finansiera ofrånkomliga statliga utgiftsbehov. Såsom allmän motivering
för skatteförslagen har i propositionen nr 143 lämnats en översiktlig
redogörelse för det ekonomiska läget liksom en preliminär bedömning av
de statliga inkomsterna och utgifterna under nästa budgetår.

Utskottet har i sitt betänkande nr 40 över propositionen nr 143 närmare
behandlat sistnämnda båda frågor. I en vid detta betänkande fogad reservation,
till vilken i detta sammanhang hänvisas, uttalades bl. a. att målet
för den ekonomiska politiken under den närmaste framtiden bör vara att,
efter lönerörelserna och anpassningen av det inhemska prisläget till priserna
utomlands, uppnå och vidmakthålla ett stabilt penningvärde. Vidare
framhölls, att de uppgifter som lämnats i propositionen nr 143 visa, att
riskerna för jämviktsrubbningar ökats sedan årsskiftet. Ytterligare anfördes
i reservationen, att i dagens läge finanspolitiken framstår som det
viktigaste medlet att motverka tendenserna till rubbningar i jämvikten
och att målet för en fortsatt aktiv finanspolitik bör vara att begränsa
den statliga upplåningen för utgifter på kapitalbudgeten till minsta möjliga
belopp. Det måiste stå klart att de krav som uppställdes i statsverkspropositionen
i fråga om nedbringande av det statliga lånebehovet under inga
förhållanden kunna få frångås. Reservanterna funno det därför ofrånkomligt
att man åstadkommer en ökning av statsinkomsterna av ungefär den
storleksordning som avses med de i propositionerna nr 143 och nr 144
framlagda förslagen om elskatt och tillfällig automobilskatt.

Den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck i reservationen till
utskottets betänkande nr 40, bör ligga till grund för utskottets ståndpunktstagande
till det i förevarande proposition nr 144 upptagna förslaget
om en tillfällig automobilskatt. Utskottet som finner en inkomstökning
motsvarande de föreslagna nya skatterna nödvändig biträder alltså icke
den i de likalydande motionerna I: 450 och II: 582 uttalade åsikten att den
tillfälliga automobilskatten icke skulle vara motiverad ur vare sig rent
budgetära eller samhällsekonomiska synpunkter.

Förslaget om en tillfällig automobilskatt innebär i korthet följande.
Skatten skall utgöras i första hand för nästa budgetår. Under beskattningen
skola falla samma kategorier fordon som beskattas enligt 1922 års
automobilskatteförordning eller sålunda personbilar, lastbilar, omnibusar,
motorcyklar och släpvagnar. Egentliga lättviktsmotorcyklar skola i likhet
med vad som f. n. är fallet enligt automobilskatteförordningen vara undantagna
från beskattning. Den tillfälliga skatten skall i stort sett konstrueras
på motsvarande sätt som den ordinarie bilskatten. Skatteplikt
skall sålunda föreligga för fordon som vid budgetårets början är infört i
automobilregister. Skattskyldighet skall åvila den, som vid nyssnämnda
tidpunkt är eller hör vara i register antecknad som ägare. Den tillfälliga
skatten skall beträffande varje motorfordon utgå för helt budgetår med

2 Bilxang till riksdagens protokoll 1951. 7 sand. Nr 41.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

samma belopp som ordinarie bilskatt för helt kalenderår. Den nya beskattningen
föreslås .skola upptagas i en särskild författning, som i väsentliga
delar hänvisar eller eljest anknyter till 1922 års automobilskatteförordning.
Skatten beräknas nästa budgetår tillföra statskassan ca 105 miljoner
kronor.

Det främsta motivet för förslaget om bilskatten är såsom förut nämnts
att tillföra statskassan ökade inkomster. Emellertid redovisas i propositionen
nr 144 även ett annat viktigt skäl. Departementschefen understryker
nödvändigheten att hålla investeringsverksamheten inom ramen för
tillgängliga resurser och erinrar om de olika åtgärder som från statsmakternas
sida vidtagits i sådant syfte, bl. a. den skärpta byggnadsregleringen
och restriktionerna på kreditmarknaden. Emellertid äro enligt departementschefens
mening ytterligare ansträngningar erforderliga. Genom den
starkt ökade försäljningen av personbilar under senaste tiden ha dessa härvid
kommit att i särskild grad träda i förgrunden. Den föreslagna bilskatten
är delvis avsedd som en komplettering av de nyss angivna åtgärderna
genom att den skulle bidraga att i någon mån begränsa allmänhetens efterfrågan
av personbilar.

I propositionen har lämnats en redogörelse för utvecklingen på motorfordonsmarknaden.
Av denna framgår att i synnerhet importen men också
den inhemska tillverkningen av personbilar ökat starkt under år 1950.
Även under de första månaderna av 1951 har införseln av personbilar varit
stor. Försäljningen av motorcyklar har likaledes ökat i ej oväsentlig grad
under 1950. För lastbilarnas del föreligger däremot icke samma stora importökning
som beträffande personbilarna.

I den till utskottet inkomna gemensamma framställningen från ett antal
bilorganisationer har uttalats att bilimportens andel av det totala importvärdet
år 1950 var endast 0,8 procentenheter större än åren 1937—
1939. Gentemot detta må framhållas att en sådan begränsad jämförelse
saknar värde med hänsyn till de stora förändringar i importens struktur
som skett sedan förkrigsåren. Man behöver endast erinra om den utveckling
som skett beträffande eldningsoljor och andra bränslen. För dessa
varor liksom för åtskilliga för vår industri livsviktiga råvaror gäller att de
omfatta och, med hänsyn till att vår import trots pågående liberaliseringssträvanden
alltjämt måste i viss mån begränsas, också böra omfatta en
förhållandevis större andel av vår totala import än tidigare. Beträffande
personbilimporten må för övrigt framhållas att denna kvantitativt representerade
en betydligt större andel år 1950 än under förkrigsåren. Såsom
angivits i propositionen importerades år 1938 nära 25 000 personbilar och
år 1950 ej mindre än närmare 48 000. Till jämförelse kan nämnas att enligt
vad utskottet inhämtat den kvantitetsmässiga stegringen av den totala
importen 1950 jämförd med 1938 icke torde överstiga 20 procent.

Utvecklingen av bilimporten har föranlett statens handels- och industrikommission
att nyligen genomföra en kvotering av bilimporten från OEEC -

Bevillningsutskottets betänkande .nr il.

länderna. I likhet med departementschefen anser utskottet det önskvärt
att detta ingripande stödes av en åtgärd som är ägnad att dämpa efterfrågan.
En .skärpning av beskattningen skulle enligt utskottets mening bidraga
att åstadkomma en sådan efterfrågedämpande effekt.

I propositionen har diskuterats olika former för denna skärpning av beskattningen
på motorfordonen. Utskottet är ense med departementschefen
alt i dagens läge en skatt, som träffar även den existerande fordonsparken
och icke endast till marknaden nytillförda fordon, vore att föredraga, särskilt
med hänsyn till å ena .sidan nödvändigheten att statsverkets inkomst
blir av tillräcklig storleksordning och å andra sidan angelägenheten av att
.skatteskärpningen för varje enskild bilägare icke blir för stor. Dessa synpunkter
tala för att även lastbilar och bussar inbegripas under beskattningen.
Såsom redan i propositionen framhållits och ytterligare understrukils
i vissa av motionerna kommer en skatt av förevarande slag, särskilt
i den mån den drabbar nyttotrafiken, att medföra olägenheter i olika hänseenden.
Såisom departementschefen uttalat kunna emellertid i dagens läge
åtgärder med sådana verkningar icke undvikas. För övrigt kan åtminstone
en viss höjning av skatten å motorfordon te sig motiverad redan av det
skälet att de nuvarande skattesatserna, vilka fastställdes år 1945 och vilka
utgå med vissa bestämda kronbelopp, böra jämkas med hänsyn till det förändrade
pris- och inkomstläget. De skattesatser, som föreslås i propositionen,
innebära att fordonsskatten fördubblas. För att skatten skall fylla sin
uppgift att i erforderlig mån minska statens lånebehov och samtidigt verka
i viss mån efterfrågedämpande synes det icke tillrådligt att bestämma
skattesatserna till lägre belopp. I likhet med departementschefen anser utskottet
att den nya skatten med hänsyn till dess syfte och tillfälliga natur
icke bör tagas i anspråk för utgifter till vägväsendet.

I motionen 11:514 har hemställts, att de inkomster, som den tillfälliga
automobilskatten är avsedd att inbringa, i stället .skola uttagas genom en
höjning av skatterna på bensin och brännoljor. I anledning av detta yrkande
vill utskottet erinra om att i direktiven för den nyligen av departementschefen
tillsatta utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
på längre sikt angivits, att flera skäl torde tala för att man gör en
ny avvägning med sikte på att överföra en större de! av skattebördan på
motorfordonen. Utskottet vill icke på något sätt laga ställning till de direktiv
som sålunda lämnats men är å andra .sidan icke berett att medverka till
en åtgärd som skulle förändra de förutsättningar, som förelågo vid utredningens
igångsättande. Utskottet anser det med hänsyn härtill mindre
lämpligt att, även om åtgärden bleve endast tillfällig, nu förskjuta skattebördan
i motsatt riktning mot vad i direktiven angivits.

På grund av vad i det föregående anförts förordar utskottet att såsom i
propositionen föreslagits eu tillfällig automobilskatt införes. Genom detta
ställningstagande har utskottet besvarat jämväl de i de likalydande motionerna
I: 450 och II: 582 samt i motionerna I: 449, II: 501, II: 511 — sistnämnda
motion i vad den behandlas i delta betänkande — 11:514 och II:
581 framställda yrkandena.

Bevillningsutskottets betänkande nr M.

Beträffande den närmare utformningen av beskattningen och de erforderliga
författningsbestämmelserna har utskottet i stort sett ingen erinran
mot vad i propositionen föreslagits. Utskottet inskränker sig till att taga
upp till behandling endast två detalj spörsmål.

Enligt 2 § andra stycket 1) i propositionens författningsförslag undantages
från skatteplikt motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon och
vars maximihastighet icke överstiger 30 kilometer i timmen. Motsvarande
gäller enligt 1922 års automobilskatteförordning beträffande den ordinarie
bilskatten. Stadgandet avser enligt ordalagen endast motorcykel, d. v. s.
motorcykel utan eller med sidvagn. Beträffande trehjuliga motorfordon gäler
i princip enligt 1936 års motorfordonsförordning att dessa äro att anse
såsom automobiler och registreras som sådana. Emellertid förekommer i
stor utsträckning enligt vad utskottet inhämtat att trehjuliga motorfordon,
som äro inrättade såsom invalidfordon, med stöd av stadgande i 1 § 1 mom.
sistnämnda förordning förklaras skola hänföras till motorcyklar. Trehjuliga
invalidfordon torde sålunda som regel vara fritagna från den ordinarie
bilskatten och skulle bliva det även från den tillfälliga skatten. I den ovan
återgivna skriften från De vanföras riksorganisation har bl. a. framställts
yrkande av innebörd att även invalidmotorfordon med fyra hjul (invalidbilar)
skulle helt befrias från fordonsskatt. Enligt utskottets uppfattning
torde i vissa fall skäl kunna åberopas för sådan befrielse. Emellertid .synas
åtskilliga svårigheter föreligga att utan närmare utredning fastställa den
närmare avgränsningen för invalidbilarna. Utskottet är sålunda icke berett
att nu förorda någon ändring av propositionsförslaget på denna punkt
men förutsätter att frågan om skatteplikten för invalidbilarna tages upp av
den nyligen tillsatta utredningen rörande beskattningen av motorfordonsträfiken.

I 6 § första stycket förslaget till förordning om tillfällig automobilskatt
stadgas, att sådan .skatt utgår för helt budgetår med samma belopp som
automobilskatt för helt kalenderår enligt vad i 5 § förordningen om autojnobiLskatt
för varje motsvarande fall angives. Enligt andra stycket i samma
paragraf skall trehjuligt motorfordon, oavsett vad om sådant fordon
eljest må bliva stadgat, vid tillämpning av 6 § anses såsom personautomobil
respektive lastautomobil. Såsom nyss nämnts äro trehjuliga motorfordon
enligt 1936 års motorfordonsförordning i princip att anse såsom automobiler.
För automobil utgår såsom framgår av vad ovan angivits högre
skatt än för motorcykel. Bakgrunden till det föreslagna stadgandet i 6 §
andra stycket förordningen om tillfällig automobilskatt är att i det förslag
till vägtrafikförordning och det därmed sammanhängande förslaget till ändring
i 1922 års automobilskatteförordning, som genom propositionen nr 30
förelagts årets riksdag, vissa trehjuliga motorfordon — nämligen sådana
med en tjänstevikt, beräknad såsom för motorcykel, av högst 400 kilogram
— hänförts till motorcyklar; vägtrafikförordningen och dess följdförfattningar
äro avsedda att träda i kraft den 1 januari 1952, och med hänsyn
till att den tillfälliga bilskatten skall utgöras för budgetår, skulle nämnda

Bevillningsutskottets betänkande nr Al.

förändring beträffande de trehjuliga motorfordonen komma att för denna
skatts del komma i tillämpning under löpande skatteår. Utskottet vitsordar
att en sådan förändring under skatteåret skulle medföra vissa olägenheter.
Emellertid torde förhållandet vara, enligt vad som upplysts för utskottet,
att redan nu flertalet trehjuliga motorfordon under nyssnämnda tjänsteviktsgräns
— sålunda även andra än invalidfordon — på grund av dispensbeslut
hänföres till kategorien motorcyklar. Under sådana förhållanden finner
utskottet den lämpligaste lösningen vara att andra stycket i 6 § förslaget
till förordning om tillfällig automobilskatt utgår.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 144 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig automobilskatt med
den ändring, att 6 § erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

6 §•

Kungl. Maj:ls förslag: Utskottets förslag:

Tillfällig automobilskatt utgår för Tillfällig automobilskatt utgår för
helt budgetår med samma belopp helt budgetår med samma belopp

som automobilskatt för helt kalen- som automobilskatt för helt kalenderår
enligt vad i 5 § förordningen derår enligt vad i 5 § förordningen

om automobilskatt för varje mot- om automobilskatt för varje motsvarande
fall angives. svarande fall angives.

Trehjuligt motorfordon skall, oavsett
vad om sådant fordon eljest må
bliva stadgat, vid tillämpning av
denna paragraf anses såsom personautomobil
respektive lastautomobil.
samt

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 450 av herrar Ohlon, Andrén
och Gränebo samt 11:582 av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin,

motionen 1:449 av herrar Ola Persson och Helmer Persson,

motionen II: 501 av herr Lundberg,

motionen 11:511 av herrar Pettersson i Ersbacken och
Vigelsbo, i vad densamma avser propositionen nr 144,
motionen II: 514 av herr Hall, samt
motionen II: 581 av herr Hagberg i Luleå in. fl.,
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.»