Bevillningsutskottets betänkande nr AO (Betänkande 1954:Bevu40 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr AO.

Kr 40.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 217 av herr Magnusson m. fl. samt II:
426 av herrar Cassel och Kgling, vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

loa om ändrinq i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom., 29 § 1 mom. och 33 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse samt att i
anvisningarna till 22, 29 och 33 §§ samma lag skola införas nya punkter,
allt på sätt nedan angives.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten —- --av fastigheten;

kostnad för resor och flyttning i och för brukandet av fastigheten;
ränta å---det allmänna.

Har skog---virkesförrådet tidigare medgivits.

Har växande---gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn---tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening---nämnda gottgörelse.

29 §.

1 mom. Från bruttointäkten — — — deras tillgodogörande;
kostnad för resor och flyttning i och för den skattskyldiges deltagande i
rörelsens skötsel;

Ränta å--— till kapitalförlust.

33 §.

Från intäkt ---såsom intäkt.

Avdrag får —--— tjänst redovisningsskyldig;

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

kostnad för resor och flyttning i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst,
särskild ersättning varit därför anvisad;

kostnad för---tjänstens fullgörande.

Har den —- — — gäld avdragas.

Riksdagsman, som —--uppburna beloppet.

Den, som---arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 22 §.

9. Avdrag för flyttningskostnader får åtnjutas av skattskyldig, vilken
flyttat sin bostad till eller närmare ort, där han brukar jordbruksfastighet,
som tager hans huvudsakliga arbetskraft i anspråk, för så vitt den närmaste
färdvägen vid flyttningen uppgår till minst 3 mil. Angående vad som är att
hänföra till flyttningskostnader hänvisas till punkt 5 av anvisningarna till
33 §.

till 29 §.

15. Avdrag för flyttningskostnader får åtnjutas av skattskyldig, vilken
flyttat sin bostad till eller närmare ort, där han driver rörelse, som tager
hans huvudsakliga arbetskraft i anspråk, för så vitt den närmaste färdvägen
vid flyttningen uppgår till minst 3 mil. Angående vad som är att hänföra
till flyttningskostnader hänvisas till punkt 5 av anvisningarna till 33 §.

till 33 §.

5. Avdrag för flyttningskostnader får åtnjutas av skattskyldig, vilken
flyttat sin bostad till eller närmare ort, där han erhållit fast anställning, som
tager hans huvudsakliga arbetskraft i anspråk, för så vitt den närmaste
färdvägen vid flyttningen uppgår till minst 3 mil. Sålunda må bl. a. avdragas
skäliga kostnader för den skattskyldiges och till hans hushåll hörande
personers resor, transporter av bohag, in- och uppackning, emballage, magasinering
och försäkring samt andra särskilda med flyttningen sammanhängande
utgifter, varibland för bostad, som icke kunnat utnyttjas. Sker flyttningen
till annan ort än verksamhetsorten och är den nya boningsorten icke
belägen å den närmaste färdvägen till verksamhetsorten, må avdraget jämkas
nedåt med hänsyn till huruvida bostaden kunnat förläggas till ort vid
den närmaste färdvägen eller till verksamhetsorten och flyttningskostnaderna
därigenom minskas. Avdrag får icke äga rum, därest av staten anvisats
särskild ersättning för flyttningskostnader (jfr punkt 4 av anvisningarna
till 32 §).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, dock att i fråga om eftertaxe
ring för tidigare år äldre bestämmelser skola äga tillämpning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

2) de likalydande motionerna I: 335 av herrar Axel Andersson och Sunne
samt II: 266 av herr Nihlfors m. fl. vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta ändring av gällande författning så att avdrag vid deklaration måtte
medgivas för den ökning av levnadskostnaden, som uppkommer, då en person
byter tjänstgöringsort och på grund av rådande bostadsbrist icke kan
erhålla familjebostad inom rimlig tid, samt att vederbörande utskott måtte
utforma i anledning härav erforderlig lagtext»; ävensom

3) motionen 11:278 av herrar Edström och Birke, vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Anvisningar
till 33 §.

1. För avgifter---2 mom.

2. Har —--handling.

3. Har--- — 32 §). Sådant avdrag för ökning i levnadskostnader skall

jämväl medgivas make, som på grund av omständighet varöver han ej kunnat
råda, ej kunnat erhålla familjebostad å den ort där arbetet skall utföras.

Avdrag---utföras.

4. Även---fortskaffningsmedel.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 266, II: 278 och II: 426.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag må därvid icke
ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.

Från intäkt av tjänst må enligt 33 § kommunalskattelagen avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka är att anse såsom kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvida icke för samma kostnader anvisats sådant särskilt anslag
som ej skall upptagas såsom intäkt. I de fall särskild ersättning är anvisad
för vissa med en tjänst förenade kostnader, som av den skattskyldige måste

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

bestridas, skall i beskattningshänseende göras skillnad mellan statlig tjänst
och kommunal eller enskild tjänst. Är det fråga om statlig tjänst, skall den
anvisade ersättningen icke upptagas såsom intäkt av tjänsten, liksom å
andra sidan de kostnader, som skall bestridas med ersättningen, ej får avföras
såsom utgift, även om ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande.
Detta gäller för de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att
täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen endast avsedd att utgöra ett mindre
bidrag till kostnadernas bestridande, skall ersättningen däremot i sin helhet
upptagas såsom intäkt, medan å andra sidan kostnaderna får avdragas
såsom utgift, även i den mån de överskjuter ersättningen. I fråga om kommunal
eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen alltid upptagas
såsom intäkt och de kostnader, som skall bestridas därmed, avföras såsom
omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen icke förslår
till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten av tjänsten i
övrigt.

Till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av vissa med tjänsten
förenade kostnader och som följaktligen ej är underkastad skatteplikt,
räknas bl. a. resekostnads- och traktamentsersättning liksom även den till
tjänsteman vid förflyttning från en tjänstgöringsort till en annan utgående
ersättningen för flyttningskostnad samt för den ökade utgift, som må ha
uppstått för honom genom att han måste vidkännas kostnad för bostad å såväl
den gamla som den nya tjänstgöringsorten. Kostnaderna för resor i tjänsten
omfattar dels själva färdkostnaderna och dels den ökning av levnadskostnaderna
som den skattskyldige kan ha fått vidkännas på den grund att han
vistats utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad
för föda o. s. v.

Avdrag får sålunda ske från intäkter av tjänst för bl. a. kostnader för resor
i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning varit anvisad.
Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,
äger han rätt att åtnjuta avdrag såväl för kostnaden för själva
resan som för ökningen i levnadskostnaderna. Avdrag för ökade levnadskostnader
är däremot icke medgivet enbart på den grund, att den skattskyldige
har sitt arbete på annan ort än den, där han har sin bostad. Har den
skattskyldige bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller anställning,
eller antagit arbete, som skall utföras på annan ort än den, där
han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet. Avdrag medgives dock för det
fall att anställningen avser endast en kortare tid eller skall bedrivas å flera
olika platser eller det av annan anledning icke skäligen kan ifrågasättas, att
den skattskyldige skall avflytta till den ort, där arbetet skall utföras.

Även för det fall att skattskyldig icke är berättigad till avdrag för ökade
levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga skälig kostnad för resor till
och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans
bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

Beträffande avdrag för flyttningskostnader finns icke några särskilda bestämmelser
i skattelagstiftningen utöver det allmänna stadgandet om att

Bevillningsutskottets betänkande nr 40. 9

statliga befattningshavare, som åtnjutit ersättning för vissa kostnader, icke
må göra avdrag för dessa. I övrigt får man hålla sig till den allmänna regeln
i 20 § kommunalskattelagen om avdrag i förvärvskällan. Enligt denna bestämmelse
bör flyttningskostnader få avdragas, om och i den mån de utgör
omkostnader för intäkternas förvärvande. I rättspraxis synes dock sådana
kostnader i allmänhet icke ha fått avdragas, om man bortser från en del
statliga befattningshavare, som icke åtnjutit flyttningsersättning. Dylika
skattskyldiga har i några fall tillerkänts avdrag för flyttningskostnader vid
förflyttning utan egen begäran till annan tjänstgöringsort (jfr R. 1937 ref.
35, Fi. 370 o. 674) samt vid byte av tjänstebostad inom samma ort, då åläggande
härom förelegat (R. 1940 Fi. 231). Däremot har avdrag vägrats statliga
befattningshavare för flyttningskostnader i samband med förflyttning
på egen begäran till annan tjänstgöringsort (R. 1939 Fi. 377 o. 1943 Fi. 715)
och tillträdande av ny tjänst (1940 Fi. 328). I något fall har avdrag för
flyttningskostnad beviljats befattningshavare i enskild tjänst (R. 1944 Fi.
995), men ofta har avdrag förvägrats sådan skattskyldig (t. ex. R. 1951 Fi.
90 och 870).

Ett av regeringsrätten meddelat utslag den 10 juni 1953 (Fi. 1115) har
uppmärksammats såväl i de likalydande motionerna I: 335 och II: 266 som
i motionen II: 278. Omständigheterna i målet var i huvudsak följande. E„
som var gift och hade två minderåriga barn, tillträdde den 1/1 1948 en anställning
som journalist i Göteborg. Dessförinnan hade han haft anställning
i Visby! På grund av bostadsbristen i Göteborg fick hustrun och barnen
stanna kvar i Visby till den 1/7 under beskattningsåret, då E. lyckades ordna
bostad åt familjen i Göteborg. E. yrkade avdrag för fördyrade levnadskostnader
under första halvåret 1948 med 960 kronor, varav 600 kr. avsåg
hyra av möblerad bostad i Göteborg och 360 kr. kosthåll. Hyran i Visby uppgick
till 1 400 kr. pr år. Taxeringsnämnden vägrade avdraget. Taxeringsintendenten
avstyrkte E:s talan hos prövningsnämnden, enär E. själv sökt befattningen
i Göteborg och det således icke vore fråga om tvångsförflyttning.
Taxeringsintendenten hade intet emot att medgiva E. avdrag för resor mellan
Göteborg och Visby med 300 kr. Prövningsnämnden följde taxeringsintendentens
förslag. Kammarrätten ansåg emellertid E. berättigad till avdrag för
fördyrade levnadskostnader med hela det yrkade beloppet 960 kr. och nedsatte
därför taxeringarna med 660 kr. Hos regeringsrätten yrkade taxeringsintendenten,
att prövningsnämndens beslut måtte fastställas. Regeringsrätten
förklarade, att, enär E. redan från och med den 1/1 1948 tillträtt stadigvarande
anställning vid tidningsföretag i Göteborg och jämväl tagit bostad
därstädes, avdrag för ökade levnadskostnader vid sådant förhållande
— oansett alt E:s familj på grund av svårighet att anskaffa familjebostad i
Göteborg nödgas kvarbo i Visby till den 1/7 1948 — författningsenligt icke
kunde medgivas E. E. förklarades dock berättigad till avdrag för kostnader
för resor mellan Göteborg och Visby med 450 kr. (En ledamot ville fastställa
kammarrättens utslag.)

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

Beträffande avdrag för flyttningskostnader i andra förvärvskällor må
nämnas, att industriföretag har erhållit avdrag för kostnader i samband
med flyttning av företagets huvudkontor varigenom årligen stora belopp inbesparades
(R. 1945 Fi. 1065). I ett annat fall har emellertid avdrag vägrats
för kostnader för flyttning av fabriksrörelse till nya lokaler (R. 1942 ref
29).

Vid 1944 års riksdag yrkades i motionen II: 148 av herr Thapper, att vid
beräkning av inkomst av tjänst avdrag måtte medgivas för flyttningskostnader
vid tillträdande av annan anställning. Motionen behandlades av samma
års bevillningsutskott i dess betänkande nr 20, vari anfördes bl. a. följande.

I betraktande av den lättnad i beskattningen, som sålunda enligt nuvarande
bestämmelser är medgiven för vissa i statens tjänst anställda, måste utskottet
för sin del ifrågasätta lämpligheten av gällande beskattningsregler på
ifrågavarande område vad angår andra kategorier av skattskyldiga med
inkomst av tjänst. Då en befattningshavare i statens tjänst åtnjuter skattefrihet
för flyttningsersättning, kan utskottet icke finna tilltalande, att exempelvis
en i enskild tjänst anställd skattskyldig, som på grund av anställningens
upphörande nödgas avflytta till annan ort för tillträdande av annan
anställning, icke skall äga åtnjuta avdrag för de av flyttningen föranledda
kostnaderna. Den omständigheten, att det här är fråga om en helt ny anställning,
synes icke böra utgöra något hinder för avdragsrätt. Inom många
yrken är vanligt, att vederbörande allt emellanåt byter arbetsgivare, önskvärt
är även, att beskattningsreglerna äro så utformade, att de ej motverka
en ur allmän synpunkt behövlig rörlighet hos arbetskraften. Härvid må
jämväl uppmärksammas det förhållandet, att en anställning i enskild tjänst
i regel innebär en större eller mindre grad av otrygghet, vilket i allmänhet
ej kan sägas vara fallet i fråga om en statlig anställning. Utskottet kan fördenskull
ej finna något principiellt hinder mot att avdrag för flyttningskostnader^
medgives i sådana fall, då flyttningen för tillträdande av annan anställning
sker på grund av tvingande omständigheter.

Huruvida avdragsrätt för flyttningskostnader bör föreligga vid andra förvärvskällor
— närmast rörelse eller jordbruk — är vanskligare att bedöma
och utskottet är ej berett att i detta sammanhang taga ställning till denna
fråga.

Med hänsyn till vad ovan anförts och då någon sakkunnigutredning, som
kan förväntas komma att upptaga det i den föreliggande motionen berörda
spörsmålet till behandling, för närvarande ej pågår, har utskottet ansett, att
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet borde fästas vid den olikformighet, som enligt
utskottets mening föreligger på ifrågavarande område. Utskottet förordar
fördenskull, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om en
översyn av bestämmelserna rörande rätten till avdrag för flyttningskostnader.
Utskottet förutsätter därvid, att berörda fråga lämpligen kan upptagas
till behandling i samband med andra skattefrågor, som kunna påkalla övervägande.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan avlåta skrivelse till
Kungl. Maj:t i ämnet.

Riksdagsskrivelsen överlämnades av Kungl. Maj :t till 1944 års skattesakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt de sak -

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

kunniga lämnade uppdraget. I sitt betänkande III den 15 juni 1948 har de
sakkunniga framlagt förslag rörande avdrag för flyttningskostnader vid
inkomstbeskattningen. Förslaget överensstämmer i sak med det i de förevarande
likalydande motionerna I: 217 och II: 426 framlagda lagförslaget.

Ovannämnda riksdagsskrivelse har sedermera den 26 juni 1950 överlämnats
till 1950 års skattelagssakkunniga för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av deras uppdrag.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:217 och II: 426 har anförts
bl. a. att enligt motionärernas mening det av 1944 års skattesakkunniga framlagda
förslaget vore väl motiverat. En avdragsrätt i fråga om flyttningskostnader
stode i god överensstämmelse med principen om skatt efter förmåga
liksom med de allmänna bestämmelserna i 20 § kommunalskattelagen om
avdragsrätt beträffande kostnader för intäktens förvärvande. Utan att nedlägga
kostnader på en flyttning av bostaden skulle nämligen en skattskyldig
i många fall icke kunna förvärva en intäkt av den storlek han faktiskt
erhölle. I andra fall kunde en flyttning till eller närmare den ort där intäkten
förvärvades innebära, att resekostnader mellan bostaden och arbetsplatsen
onödiggjordes eller i varje fall reducerades. Motionärerna förordade därför
i princip, att avdrag för flyttningskostnader medgåves då utgiften härför
hade samband med intäktens förvärvande. Mot en obegränsad avdragsrätt i
samband med flyttningar talade emellertid vissa praktiska skäl. Avdragsrätten
för flyttningskostnader torde böra begränsas till flyttningar, vid
vilka färdvägen uppginge till minst viss angiven längd. Följdriktigheten
krävde, att även jordbrukare och rörelseidkare, som deltoge i driften av sina
förvärvskällor och genom sitt där nedlagda arbete tillförde dessa intäkter,
erhölle en motsvarande rätt till avdrag för flyttningskostnader. En arrendator
t. ex., som övertoge ett nytt arrende, eller en rörelseidkare, som flyttade
sin butik till en ort där den bure sig bättre, borde ha möjlighet att erhålla
avdrag för sina personliga flyttningskostnader lika väl som en i hans tjänst
anställd person, som flyttade på samma gång.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:335 och
II: 2 6 6 framförda yrkandet har motionärerna bl. a. framhållit, att enligt
regeringsrättens utslag den 10 juni 1953 (RÅ 1953 Fi 1115) framginge,
att bostadsbristens konsekvenser i form av ökade levnadskostnader enligt
gällande författning icke kunde föranleda rätt till avdrag vid inkomstdeklaration.
Utan jämförelse i övrigt kunde man erinra om att en statlig befattningshavare
kunde medgivas anstånd med s. k. omstationering, varigenom
vederbörande kunde erhålla ett skattefritt traktamente upp till ett år, om
genom intyg kunde styrkas, att familjebostad på den nya orten icke kunde
erhållas. Det syntes därför vara av behovet påkallat att andra än statliga
befattningshavare med samma svårigheter vid flyttning på grund av bostadsbristen
kunde medges skäligt avdrag vid sin självdeklaration.

12 Bevillningsutskottets betänkande nr M.

I motionen II: 278 har gjorts gällande, att när ny anställning på
annan ort erbjödes någon arbetare eller tjänsteman, hade under tiden efter
kriget det största hindret för en flyttning varit att lämplig familjebostad
icke kunnat erhållas på den nya arbetsorten. Detta hade lett till att tjänsten
antingen ej kunnat accepteras eller att familjen fått bo kvar i den gamla bostadsorten
medan mannen fått inackordera sig eller på annat sätt ordna sin
bostadsfråga, där arbetet skulle utföras. Redan en flyttning medförde i och
för sig ökade kostnader som dock vore av engångsnatur. En ständigt återkommande
merutgift vore däremot merkostnader som uppkommit genom
att familjemedlemmarna tvingades bo på skilda orter. I de fall då t. ex.
make måste bosätta sig å annan ort för att sköta sitt arbete och han på grund
av förhållanden över vilka han ej kunde råda ej kunde anskaffa familjebostad
på arbetsorten förefölle det vara ett rättvisekrav, att han beviljades
skatteavdrag för sina till följd av bosättningsförhållandena ökade levnadskostnader.

Utskottet. I de förevarande motionerna har framställts yrkanden, som
syftar till införande av rätt till avdrag för flyttningskostnader vid inkomsttaxeringen.

Sålunda yrkas i de likalydande motionerna 1:217 (av herr Magnusson
in. fl.) samt II: 426 (av herrar Cassel och Kyling) att riksdagen måtte antaga
det förslag angående avdrag för flyttningskostnader, som framlagts av
1944 års skattesakkunniga i betänkande den 15 juni 1948. Enligt nämnda
förslag skulle avdrag från intäkt av jordbruksfastighet medgivas för kostnad
för resor och flyttning i och för brukandet av fastigheten, från intäkt av rörelse
för kostnad för resor och flyttning i och för den skattskyldiges deltagande
i rörelsens skötsel och från intäkt av tjänst för kostnad för resor och
flyttning i tjänsten där ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning därför
varit anvisad. Avdrag för flyttningskostnader skulle få åtnjutas om den
skattskyldige flyttat närmare den ort, där fastigheten var belägen, rörelsen
bedrevs eller anställning erhållits, allt såvitt den närmaste färdvägen vid
flyttningen uppgått till minst tre mil. Som flyttningskostnader skulle räknas
bl. a. rese- och transportkostnader och andra särskilda med flyttningen sammanhängande
utgifter. Till de sistnämnda skulle hänföras t. ex. merkostnader,
som kunde uppstå genom att den skattskyldige finge vidkännas kostnad
för bostad i såväl den gamla som den nya verksamhetsorten.

I de likalydande motionerna I: 335 (av herrar Axel Andersson och Sunne)
samt II: 266 (av herr Nihlfors in. fl.) yrkas sådan författningsändring, att
avdrag vid inkomsttaxeringen kunde erhållas för de ökade levnadskostnader,
som vid ombyte av tjänstgöringsort kunde uppkomma på grund av att
familjebostad å den nya tjänstgöringsorten icke kunde erhållas inom rimlig
tid. I huvudsak samma yrkande som det sistnämnda har framställts i motionen
11:278 (av herrar Edström och Birke). I dessa motioner har uppmärksammats,
att regeringsrätten i ett utslag den 10 juni 1953 vägrat avdrag
för fördyrade levnadskostnader föranledda av att familjebostad å ny

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

tjänstgöringsort icke kunnat erhållas. Den skattskyldige hade i detta fall på
egen ansökan erhållit ny anställning å annan ort.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har i praxis avdrag för
flyttningskostnader tidigare medgivits endast i undantagsfall.

Förevarande spörsmål har tidigare varit föremål för riksdagens behandling.
Sålunda hemställdes i motionen II: 148 vid 1944 års riksdag om sådan
ändring i gällande skatteförfattningar, att vid beskattning av inkomst av
tjänst avdrag medgåves för flyttningskostnader vid tillträdande av annan
anställning. Samma års bevillningsutskott behandlade motionen i sitt betänkande
nr 20 och anförde därvid bl. a., att i betraktande av den lättnad i
beskattningen, som vore medgiven för vissa i statens tjänst anställda, utskottet
måste för sin del ifrågasätta lämpligheten av gällande beskattningsregler
på ifrågavarande område vad anginge andra kategorier av skattskyldiga
med inkomst av tjänst. Utskottet kunde icke se något principiellt hinder för
att avdrag för flyttningskostnader medgåves i sådana fall, då flyttningen för
tillträdande av annan anställning skedde på grund av tvingande omständigheter.
Huruvida avdragsrätt kunde föreligga vid andra förvärvskällor
närmast rörelse eller jordbruk — vore vanskligare att bedöma, och utskottet
vore ej berett att i detta sammanhang taga ställning till denna fråga. På
utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t förorda
en översyn av bestämmelserna rörande rätten till avdrag för flyttningskostnader.

Sedan skrivelsen överlämnats till 1944 års skattesakkunnigas behandling
framlade dessa det förslag i ämnet, för vars huvudsakliga innehåll ovan redogjorts.
Förslaget har emellertid icke föranlett någon proposition i ämnet,
utan riksdagsskrivelsen har sedermera överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga
för att av dem tagas i övervägande vid fullgörande av deras
uppdrag.

Då sålunda förevarande spörsmål kommer att upptagas till behandling av
1950 års skattelagssakkunniga anser sig utskottet icke böra förorda någon
författningsändring i ämnet. Utskottet finner icke heller anledning föreligga
att på grund av motionerna förorda skrivelse till Kungl. Maj:t.

Av angivna skäl avstyrker utskottet de föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:217 av herr Magnusson
in. fl. samt II: 426 av herrar Cassel och Kyling om vissa
ändringar beträffande det s. k. förvärvsavdraget vid taxering
till skatt måtte, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna 1:335 av herrar Axel
Andersson och Sunne samt II: 266 av herr Nihlfors m. fl.
om rätt att vid taxering till skatt för inkomst göra avdrag
för viss ökning av levnadskostnaderna i samband med om -

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

byte av tjänstgöringsort ävensom motionen 11:278 av herrar
Edström och Birke om viss ändring av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen måtte, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 6 april 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

FILIP KRISTENSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Heiiman, Spetz, Gustaf Elofsson, Velander,
Söderquist, Niklasson, Einar Eriksson, Damström, Snygg och fröken
Ranmark; samt

från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Orgård, Jonsson i
Skedsbygd, Brandt, Allard, Strandh, Edström, Anderson i Sundsvall, Asp
och Andersson i Essvik.

Reservation

av herrar Velander, Söderquist, Kristensson i Osby, Edström och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:217 av herr Magnusson m. fl. samt 11:426 av
herrar Cassel och Kyling, för sin del antaga det i nämnda
motioner intagna förslaget till lag om ändring i vissa delar
av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 335 av herrar Axel Andersson och Sunne samt
11:266 av herr Nihlfors m. fl. ävensom motionen 11:278
av herrar Edström och Birke, för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40.

Anvisningar
till 33 §.

1. För avgifter----2 mom.

2. Har — — — handling.

3. Har —---32 §). Sådant avdrag för ökning i levnadskostnader skall

jämväl medgivas make, som på grund av omständighet varöver han ej kunnat
råda, ej kunnat erhålla familjebostad å den ort där arbetet skall utföras.

Avdrag----utföras.

4. Även----fortskaffningsmedel.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1954 eller tidigare år.