Bevillningsutskottets betänkande nr 8 (Betänkande 1946:Bevu8 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1946 kl. 5 em.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19
november 19H (nr 383) angående stämpelavgiften.

(l:a avd.)

I en den 12 januari 1946 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 27, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 20 §, 21 § samt 36 § 2. förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

Nuvarande lydelse:

20 §.

Vill någon föra talan om återfående
av stämpelavgift, som av ämbets-
eller tjänsteman debiterats eller
i enlighet med dennes tillsägelse
blivit erlagd för sådan handling,
vars stämpelbeläggning enligt 35 §
skall i hovrätt granskas, må dylik talan
inom sex månader från det ifrågakommen
stämpelbeläggning ägt
rum anhängiggöras i den hovrätt,

1 Senaste lydelse se beträffande 20 och 21
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 7 sami. Nr

Föreslagen lydelse:

20 §.

Vill någon föra talan om återfående
av stämpelavgift, som av ämbetseller
tjänsteman debiterats eller i enlighet
med dennes tillsägelse blivit
erlagd för sådan handling, vars stämpelbeläggning
enligt 35 § skall i hovlätt
granskas, må dylik talan inom
tre år från det ifrågakommen stämpelbeläggning
ägt rum anhängiggöras
i den hovrätt, varunder ämbets- eller

§§ 1922:317 samt beträffande 36 § 2. 1918:516.

8. 1

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

Nuvarande lydelse:

varunder ämbets- eller tjänstemannen
lyder; dock att nämnda tid, där
talan grundar sig på förhållande,
som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
räknas från tiden för samma
förhållandes tillkomst. Part, som ej
nojés åt hovrättens beslut, så ock advokatfiskalen
i hovrätten, där han
finner sådant nödigt för bevarande
av kronans rätt, äga över beslutet anföra
besvär, under villkor och i den
ordning 30 kap. rättegångsbalken
stadgar i fråga om fullföljd av talan
mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt
tvistemål eller ärende rörande
penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar.

Den, som i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf förklaras
berättigad att återbekomma erlagd
stämpelavgift, skall tillika äga erhålla
ränta å det belopp, varom fråga
är, efter fem för hundra om året från
och med den dag, beloppet visas vara
av honom guldet, till den dag, detsamma
återbekommes; dock må ränta
ej utgå från och med tidigare dag
än den, då det ärende, som föranlett
stämpelbeläggningen, vid domstol
handlagts, samt ej heller för längre
tid än till dess 30 dagar förflutit efter
det laga kraft åkommit det utslag,
varigenom ansökningen om
stämpelavgiftens återfående bifallits.

21 §.

Förmår i fall, som avses i 20 §,
den, vilkens rätt är av skedd stämpelbeläggning
beroende, visa, att ta -

Föreslagcn lydelse:

tjänstemannen lyder; dock att nämnda
tid, där talan grundar sig på förhållande,
som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
räknas från tiden
för samma förhållandes tillkomst.
Part, som ej nöjes åt hovrättens beslut,
så ock advokatfiskalen vid hovrätten,
där han finner sådant nödigt
för bevarande av kronans rätt, äga
över beslutet anföra besvär under
villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken
stadgar i fråga örn
fullföljd av talan mot hovrätts slutliga
utslag i dit fullföljt tvistemål eller
ärende rörande penningar eller
sådant som kan skattas i penningar.

Den, som i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf förklaras
berättigad att återbekomma erlagd
stämpelavgift, skall tillika äga erhålla
ränta å det belopp, varom fråga
är, efter fem för hundra örn året från
och med den dag, beloppet visas vara
av honom guldet, till den dag detsamma
återbekommes; dock må ränta
ej utgå från och med tidigare dag
än den, då det ärende, som föranlett
stämpelbeläggningen, vid domstol
handlagts, samt ej heller för längre
tid än till dess 30 dagar förflutit efter
det laga kraft åkommit det utslag,
varigenom ansökningen örn
stämpelavgiftens återfående bifallits,
och i varje fall ej för längre tid ån
ett år från den dag då nyssnämnda
ärende första gången handlagts vid
domstol.

21 §.

Har någon i annat fall än i 20 §
avses måst vidkännas stämpelavgift,
som icke bort utgå eller bort utgå

Bevillningsutskottets
Nuvarande lydelse:

lan om återfående av stämpelavgift
icke kunnat av honom föras i den
ordning, som i samma paragraf är
föreskriven, ankomme efter därom
gjord ansökning på Konungen att efter
prövning av föreliggande omständigheter
förordna örn restitution av
vad i stämpelavgift för mycket erlagts.

Vad sålunda är stadgat galle ock,
där någon i fall, varom i detta kap.
icke eljest är stadgat, måst vidkännas
stämpelavgift, som antingen alldeles
icke bort utgå eller bort utgå
med lägre belopp än det erlagda.

Då restitution---är stadgat.

36 §.

2. Finner advokatfiskalen på grund
av anmärkning, som vid den i 1 mom.
omförmälda granskning förekommit,
anledning att mot ämbets- eller tjänsteman
anställa åtal för fel eller försummelse
i avseende å stämpelbeläggning,
förfares på sätt 50 § stadgar.
Advokatfiskalen vare jämväl obetaget
att, där han för bevarande av
kronans rätt finner sådant nödigt, i
hovrätten föra talan mot enskild part
örn utgivande av felande stämpelbelopp.
Angående klagan över hovrättens
beslut i sistnämnda fall gäde vad
i 20 § är föreskrivet.

betänkande nr 8-

Föreslagen lydelse:

med lägre belopp än det erlagda, ankomme
efter därom gjord ansökning
på Konungen att efter prövning av
föreliggande omständigheter förordna
om restitution av vad i stämpelavgift
för mycket erlagts.

Då restitution---är stadgat.

36 §.

2. Finner advokatfiskalen på grund
av anmärkning, som vid den i 1 mom.
omförmälda granskning förekommit,
anledning att mot ämbets- eller tjänsteman
anställa åtal för fel eller försummelse
i avseende å stämpelbeläggning,
förfares på sätt 50 § stadgar.
Advokatfiskalen vare jämväl obetaget
att, där han för bevarande av
kronans rätt finner sådant nödigt, i
hovrätten föra talan mot enskild part
om utgivande av felande stämpelbelopp;
dock att sådan talan skall anhängiggöras
inom tre år från det
stämpelbeläggningen ägt rum eller
beslut meddelats att stämpelavgift
icke skall utgå. Angående klagan över
hovrättens beslut i sistnämnda fall
gäde vad i 20 § är föreskrivet.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1946.

Har enligt 20 § i dess äldre lydelse rätten att föra talan örn återfående av
stämpelavgift upphört före nyssnämnda dag, skola de nya bestämmelserna
i nämnda paragraf icke äga tillämpning. Ej heller skola de nya bestämmelserna
i 36 § 2. andra punkten äga tillämpning, därest talan örn utgivande av
felande stämpelbelopp anhängiggjorts före ovannämnda dag.

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

Enligt 2 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över
lagfarter, inteckningar och andra ärenden skall renoverat exemplar av lagfarts-,
intecknings- och tomträttsprotokollen insändas till vederbörande hovrätt
av inskrivningsdomaren för varje månad inom utgången av nästa månad
därefter. Renoverat exemplar av äktenskapsförords- och bouppteckningsprotokollen
(i det sistnämnda intagas även avhandlingar om lösöreköp m. m.)
skall insändas till hovrätten, å landet av domaren för varje kvartal inom
sex veckor efter utgången därav, och i stad av den, som har att föra nämnda
protokoll, för varje månad inom utgången av nästa månad därefter. Då
Kungl. Maj:t förordnat om inrättande av inskrivningsakter skall jämlikt 17 §
lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
vad som stadgats örn insändande till hovrätt av lagfarts-,
intecknings- och tomträttsprotokoll äga motsvarande tillämpning i fråga örn
den över inskrivningsärenden förda dagboken jämte avskrifter av de för
vinnande av lagfart etc. företedda handlingarna. Vid renoverat exemplar av
nämnda protokoll respektive vid dagbok skola jämlikt 35 § stämpelförordningen
och 64 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt
fogas de med nr 2 märkta delarna av de dubbla beläggningsstämplar, med
vilka de till protokollen eller dagboken hörande handlingarna blivit belagda.
De insända stämpeldelarna skola jämlikt 36 § stämpelförordningen och 64 §
förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt i hovrätterna granskas av advokatfiskalen
vid hovrätten eller annan tjänsteman, som biträder honom med
granskningen. För alla under ett år avlämnade protokoll och dagböcker
bör granskningsarbetet vara avslutat senast inom slutet av det nästföljande
året.

Arvsskatt och sådan jämlikt stämpelförordningen utgående stämpelavgift,
varom här är fråga, uppbäras och redovisas alltså enligt i stort sett enahanda
ordning. Förfaringssättet för vinnande av rättelse i felaktigt beslut angående
debitering av skatt eller avgift är däremot icke detsamma när fråga
är om arvsskatt som när fråga är om stämpelavgift.

I fråga örn stämpelavgift gäller följande. Debiteringen av stämpelavgiften
vilken avgift skall erläggas innan den stämpelpliktiga handlingen mottaffes
verkställes av den befattningshavare, som har att å tjänstens vägnar
mottaga handlingen. Denne är ansvarig för att stämpelbeläggningen är riktig.
Skulle befattningshavaren debitera för högt belopp, kan jämlikt 20 §
stämpelförordningen ingivaren av handlingen inom sex månader från det
stämpelbeläggningen ägt rum anhängiggöra talan om återfående av vad för
mycket erlagts i den hovrätt, varunder befattningshavaren lyder; dock att
nämnda tid, där talan grundar sig på förhållande, som tillkommit efter stämpelbeläggningen,
räknas från tiden för samma förhållandes tillkomst. Part,
som ej nöjes åt hovrättens beslut, samt advokatfiskalen vid hovrätten, där han
finner sådant nödigt för bevarande av kronans rätt, äga över beslutet anföra
besvär under villkor och i den ordning 30 kap. rättegångsbalken stadgar
i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål
eller ärende rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penning -

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

ar. Den, som förklaras berättigad återbekomma erlagd stämpelavgift, skall
tillika erhålla ränta å det belopp, varom fråga är, efter 5 procent om året
från och med den dag, beloppet visas vara av honom guldet, till den dag
detsamma återbekommes. Ränta får dock ej utgå från och med tidigare dag
än den, då det ärende, som föranlett stämpelbeläggningen, vid domstol handlagts,
samt ej heller för längre tid än till dess 30 dagar förflutit efter det
laga kraft åkommit det utslag, varigenom ansökningen om stämpelavgiftens
återfående bifallits. Örn restitutionsberättigad i fall som avses i den nu angivna
paragrafen förmår visa, att talan om återfående av stämpelavgift icke
kunnat av honom föras i den ordning, som i samma paragraf är föreskriven,
ankommer enligt 21 § på Kungl. Maj:t att, på därom gjord ansökning och
efter prövning av föreliggande omständigheter, förordna om restitution av
vad i stämpelavgift för mycket erlagts. Vad sålunda är stadgat skall gälla
även där någon i fall, varom i 20 och 21 §§ icke eljest är stadgat, måst vidkännas
stämpelavgift som antingen alldeles icke bort utgå eller bort utgå
med lägre belopp än det erlagda. Då restitution av stämpelavgift beviljas enligt
föreskrifterna i sistnämnda paragraf, skall det ankomma på Kungl.
Maj:t att förordna, i vad mån sökanden må erhålla ränta å det belopp som
han berättigas återbekomma. Ränta må dock därvid icke utgå efter högre
räntefot eller för längre tid än i 20 § är stadgat.

Skulle å andra sidan vid granskning av de insända stämpeldelarna samt
protokollen eller dagböckerna befinnas, att vederbörande befattningshavare
debiterat för låg stämpelavgift, kan advokatfiskalen jämlikt 36 § 2. stämpelförordningen
anställa åtal för fel eller försummelse mot honom. Tiden för
anställande av åtal för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning,
för vilken skall i hovrätt redovisas, beräknas enligt 50 § till två år från
den dag, då renoverat protokoll eller dagbok till hovrätten inkommit. Det är
advokatfiskalen jämväl obetaget att i hovrätten föra talan mot enskild part
om utgivande av felande stämpelbelopp (utan särskild tidsbegränsning). Angående
klagan över hovrättens beslut i sistnämnda fall gäller vad i 20 § är
föreskrivet.

Jämväl i fråga örn arvsskatt tillämpades i förevarande hänseenden i stort
sett samma ordning, så länge förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt
och skatt för gåva var gällande. Genom 1941 års arvsskatteförordning
genomfördes emellertid i dessa hänseenden följande ändringar. Det förut
gällande stadgandet, att bouppteckning eller annan stämpelpliktig handling
redan vid ingivandet skulle vara åtföljd av pengar till stämpeln, bibehölls
icke. Numera föreligger skyldighet att inbetala arvsskatt först då domstolen
meddelat beslut örn dess fastställande, därvid inbetalningen skall ske
inom tre veckor efter det beslutet meddelats (52 §). Örn betalning ej skor
inom sålunda stadgad tid, skall rätten eller domaren göra anmälan hos länsstyrelsen,
som förordnar om uttagande av det felande skattebeloppet i den
ordning som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad; har överrätt
fastställt skatten till högre belopp än förut beräknats, ankommer det på
vederbörande advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för lil -

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

tagande av felande skattebelopp i den ordning nyss nämnts (53 §). Beträffande
ordningen för restitution av skatt upphävdes den förut gällande bestämmelsen
att anspråk om återfående av skatt i vissa fall — vid eftergift
av skatt samt då på skatten inverkande förhållanden inträffat eller blivit
kända efter skattens erläggande — skulle framställas i den ordning, som
är föreskriven i fråga örn restitution av kronoutskylder, d. v. s. hos vederbörande
länsstyrelse. Framställningar om återfående av arvsskatt skola numera
alltid prövas av domstol. Vissa fall — närmast motsvarande dem,
vilkas prövning tidigare tillkom länsstyrelse — prövas av den underrätt,
som förut beslutat örn skattens fastställande (56 och 59 §§). I andra fall
åter, d. v. s. då ändring sökes av den anledningen att meddelat beslut anses
innebära en felaktig tillämpning av beskattningsreglerna, skall ändring sökas
genom besvär hos vederbörande hovrätt (60 §). I denna ordning skall
talan förås även då för lågt skattebelopp påförts av underrätten. Icke blott
den enskilde skatlskyldige utan även kronans representant, d. v. s. advokatfiskal
vid hovrätten, anses nämligen som part i skatteärendet. Bland annat
har han således, i motsats till vad förut gällde, att iakttaga den för
förande av dylik talan stadgade särskilda tidsbegränsningen. Under det att
förut ansökan om återfående av arvsskatt skulle ingivas till hovrätten inom
sex månader från det skatten blivit erlagd, har besvärstiden i den nya förordningen
bestämts till tre år från beslutets dag, med det undantaget dock
att om besvär anförts av ena parten över visst beslut, motparten måste ingiva
sina besvär över samma beslut inom två månader från delgivningen av
den först klagandes besvär. Vid återbetalning av skatt utgår ränta efter 5
procent om året från och med den dag beloppet efter meddelat beslut om
skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes;
dock att ränta ej må utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit
efter det laga kraft åkommit del beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas,
och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt först
meddelat beslut om skattens fastställande (61 §). Den i 57 § 1914 års arvsskatteförordning
förekommande hänvisningen till stämpelförordningen beträffande
tid och sätt för anställande av åtal mot ämbets- eller tjänsteman
för fel eller försummelse i avseende å stämpelbeläggning samt beträffande
befogenhet för advokatfiskal att i hovrätten föra talan mot enskild part örn
utgivande av felande stämpelbelopp har icke influtit i den nya arvsskatteförordningen.
Så har ej heller skett med den i 49 § 2 mom. andra stycket 1914
års arvsskatteförordning intagna bestämmelsen om rätt för den, som kan
styrka att ansökan örn återfående av skatt icke kunnat ingivas till hovrätten
inom de föreskrivna sex månaderna från skattens erläggande, att göra ansökan
örn restitution hos Kungl. Maj:t.

Angående motiven till de i det föregående omförmälda, i arvsskatteförordningen
meddelade bestämmelserna må här anföras följande.

1938 års arvsskattekommitté — på vars förslag nu gällande bestämmelser
tillkommo — antörde i sitt betänkande med förslag till förordning örn arvsoch
gåvoskatt m. m. (SOU 1939: 18 s. 167) följande:

Bevillningsutskottets betänkande nr S.

»Det måste enligt kommitténs mening anses i princip oriktigt att under det
den enskilda partens talerätt är i hög grad tidsbegränsad — sex månader
från skattens erläggande — någon som helst särskild tidsbegränsning icke
satts för kronans talerätt; staten och den enskilde böra i det skatterättsliga
förhållandet hava ställningen av likaberättigade parter. Genom kommitténs
förslag att för fullföljd av talan mot underrätts beslut, som innefattar beräkning
av skatt, skall gälla en besvärstid av tre år har sålunda å ena sidan advokatfiskalens
talerätt blivit till tiden begränsad och å andra sidan tiden för
den enskilda partens talerätt blivit i väsentlig män utsträckt samt därigenom
i förevarande hänseende likställighet i det skatterättsliga förhållandet ematts.
Att besvärstiden satts till tre år har närmast sin grund däri att tiden för insändande
till hovrätten av renovationer av underrätternas protokoll och för
advokat!’iskalens granskning av renovationerna författningsenligt kan i vissa
fall komma att uppgå till sammanlagt omkring två år. Självfallet bör besvärstiden
tillmätas något vidsträcktare än nyssangivna tid. Av den följande redogörelsen
framgår att enligt kommitténs förslag det skall åligga vederbörande
advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad, därom
underrätta den skattskyldige för att därigenom bereda denne tillfälle att
söka ändring i skattebeslutet. Denna bestämmelse utgör ytterligare skäl för
att bestämma besvärstiden lika för advokatfiskalen och enskild part.»

I propositionen nr 192 till 1941 års riksdag anförde departementschefen i
denna del bland annat (s. 207):

»Jag är ense med kommittén därutinnan, att, i den mån detta praktiskt låter
sig göra, staten och den enskilde böra i det skatterättsliga förhållandet få
ställningen av likaberättigade parter. Om — såsom kommittén framhållit —
på grund av förhållanden, som hava samband med advokatfiskalernas stämpelgranskning,
tämligen rymlig tid måste tillmätas för advokatfiskalernas
talerätt, bör det därför också anses naturligt att de skattskyldiga komma i
åtnjutande av motsvarande förmån. Såsom ett särskilt skäl härför anföres i
betänkandet att enligt förslaget stadgas skyldighet för vederbörande advokatfiskal
att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad, därom underrätta
den skattskyldige för att bereda denne tillfälle att söka ändring i skattebeslutet.
Pä sätt i det följande kommer att närmare angivas har jag visserligen
ansett mig icke böra biträda kommitténs förslag i denna del. Det torde
emellertid ändock kunna förutsättas att, såsom redan för närvarande sker,
advokatfiskalerna skola, utan någon i författningen ålagd skyldighet härutinnan,
vid granskningen uppmärksamma även sådana fel, som gått ut över de
skattskyldiga, och bereda dem tillbörlig möjlighet till rättelse. Följaktligen
kvarstår det nyss angivna särskilda skälet för en utsträckning av besvärstiden
även för de skattskyldigas del. Jag har icke funnit anledning att i princip
frångå förslagets bestämmelse örn att för de fall, där en förlängd besvärstid
ansetts böra stå till buds, denna skall utgöra tre år.»

I motionen 11:277 vid 1945 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte
besluta örn viss ändring i 20 § förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften. Den sålunda föreslagna ändringen avsåg en utsträckning av
tiden för anhängiggörande av talan örn återfående av för mycket erlagd stämpelavgift
för handlingar, som företetts för erhållande av lagfart, inteckning
m. m. I motionen framhölls, att om vid granskning i hovrätt av stämpelbeläggning
enligt stämpelförordningen utröntes, att för hög stämpelavgift uttagits,
vederbörande stämpellieläggande tjänsteman förelädes att ersätta in -

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

givaren av deli stämpelbelagda handlingen det för mycket uttagna beloppet,
men att tjänstemannen i regel icke hade rätt att av kronan återfå motsvarande
belopp. Visserligen kunde enligt 20 § stämpelförordningen talan föras
i hovrätten om återfående av stämpelavgift, men dylik talan skulle anställas
inom sex månader från det stämpelbeläggningen ägt rum. Som granskningen
i hovrätten i regel icke vore avslutad förrän ett år efter stämpelbeläggningen,
vore tiden för talans anställande i dylikt fall för länge sedan försutten. I
anledning därav hemställdes örn sådan ändring i 20 § stämpelförordningen,
att klagotiden i likhet med vad som skett i 1941 års arvsskatteförordning förlängdes
till tre år.

Sedan motionen hänvisats till bevillningsutskottet, infordrades på utskottets
begäran yttranden från Svea hovrätt, statskontoret, generalpoststyrelsen
och Stockholms rådhusrätt. I samtliga de avgivna yttrandena tillstyrktes ändring
av det angivna författningsrummet, varjämte i ett par av yttrandena
föreslogos ändringar jämväl i 21 § och 36 § 2 morn. stämpelförordningen i
avsikt att bringa förordningens bestämmelser om rätt till talan mot beslut i
ärenden angående stämpelbeläggning och återfående av erlagd stämpelavgift
i bättre överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förordningen
den 6 juni 1941 örn arvsskatt och gåvoskatt. Utskottet anförde i sitt betänkande
nr 34/1945, att utskottet funne vad i motionen anförts synnerligen
beaktansvärt. Utskottet anförde vidare — efter att hava erinrat om de ytterligare
ändringsförslag som framförts i de avgivna yttrandena — att även
utskottet funne det önskvärt, att i detta sammanhang en allmän översyn av
bestämmelserna i stämpelförordningen angående rätt till talan mot beslut i
ärenden angående stämpelbeläggning ävensom angående återfående av erlagd
stämpelavgift komme till stånd. På förslag av utskottet anhöll därefter
riksdagen i skrivelse den 9 maj 1945 (nr 229) att Kungl. Maj:t måtte, med
beaktande av vad i bevillningsutskottets betänkande anförts, föranstalta örn
utredning rörande ändring av nämnda bestämmelser samt att Kungl. Majit
måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga det förslag, till vilket utredningen
kunde föranleda.

Även Sveriges yngre juristers förening har i en till finansdepartementet ingiven,
den 25 maj 1944 dagtecknad framställning anhållit örn vidtagande av
åtgärder för undanröjande av de missförhållanden, som i förenämnda motion
påtalats.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom finansdepartementets
skatteberedning upprättats en den 5 juli 1945 dagtecknad promemoria jämte
ett därvid fogat utkast till förordning om ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt
36 § 2. stämpelförordningen. Över denna promemoria ha, efter remiss, yttranden
avgivits av Svea och Göta hovrätter — därvid hovrätterna var för
sig överlämnat yttrande av vederbörande advokatfiskal — statskontoret,
generalpoststyrelsen samt rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg.

Beträffande innehållet av berörda promemoria och yttranden tillåter sig
utskottet hänvisa till propositionen (s. 11—13).

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har
departementschefen anfört följande:

»Bevillningsutskottet har i sitt förut omnämnda betänkande framhållit
önskvärdheten av en allmän översyn av bestämmelserna i stämpelförordningen
angående rätt till talan mot beslut i ärenden rörande stämpelbeläggning
ävensom angående återfående av erlagd stämpelavgift. En sådan översyn
synes främst böra gå ut på att bringa ifrågavarande bestämmelser i
stämpelförordningen i principiell överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i gällande arvsskatteförordning. I den inom finansdepartementets skatteberedning
utarbetade promemorian framhålles emellertid, att en sådan omarbetning
skulle innebära genomgripande ändringar i stämpelförordningen,
avseende ej blott fullföljdsreglerna, varför en sådan omarbetning icke borde
genomföras i detta sammanhang. I enlighet härmed föreslås i promemorian
att för närvarande endast följande ändringar vidtagas, nämligen att den i
20 § stadgade tiden för anhängiggörande av talan om återfående av stämpelavgift
utsträckes till tre år, att tiden för advokatfiskal anhängiggörande av
i 36 § 2. omnämnd talan mot enskild part om utgivande av felande stämpelbelopp
inskränkes till likaledes tre år samt att bestämmelsen i 21 § första
stycket örn rätt att få restitutionsansökning prövad av Kungl. Majit, då sökanden
kan visa att han icke kunnat föra sådan talan i vanlig ordning, upphäves.

Även jag är av den åsikten, att med en mera genomgripande omarbetning
av ifrågavarande bestämmelser i stämpelförordningen bör anstå till dess en
översyn verkställes av stämpelförordningen i dess helhet. På grund härav
och då de i promemorian föreslagna ändringarna synas ägnade att avlägsna
de nu påtalade olägenheterna av gällande bestämmelser, biträder jag i princip
de i promemorian framlagda ändringsförslagen.

Vad angår de i remissyttrandena framställda anmärkningarna, delar jag
den i ett par yttranden uttalade meningen att tiden för beräkning av ränta
å restituerad stämpelavgift bör inskränkas i överensstämmelse med vad som
skett i 1941 års arvsskatteförordning. Jag torde i detta sammanhang få erinra
om att jag vid framläggande av förslag till nämnda förordning anförde, att
det torde finnas anledning förutsätta att den till återbäring berättigade endast
undantagsvis dröjde med framställande av sitt anspråk mera än ett år efter
beslutet örn fastställande av skatten samt att dessa undantagsfall väsentligen
komine att bliva sådana där den för höga skattedebiteringen upptäckts icke
av den enskilda parten själv utan av vederbörande advokatfiskal i sammanhang
med kontrollgranskningen. Då härtill komme, att en utsträckning av
rätten till ränta kunde vara ägnad ali föranleda den enskilda parten att onödigtvis
dröja med sitt anspråk på återbäring, hade jag ansett mig böra biträda
av arvsska t tekommiltén framlagt förslag örn ifrågavarande begränsning av
ränteberäkningen. De skäl jag sålunda anförde till stöd för en begränsning
av rätten till ränta vid återbekommande av arvsskatt torde i lika mån gälla
med avseende å restitution enligt stämpelförordningen. Ettårsperioden torde
därvid lämpligen i samtliga fall —- alltså även då restitulionsrätten grundar

Bihang till riksdagens protokoll 1046. 1 sami. Nr S. 2

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

Utskottet.

sig på förhållande, som inträffat efter stämpelbeläggningen — böra räknas
från dagen för första handläggningen vid domstol av det ärende, som föranlett
stämpelbeläggningen.

Enligt departementspromemorian föreslås upphävande av bestämmelsen i
nuvarande 21 § första stycket örn rätt för den, som kan visa laga förfall,
att efter Kungl. Maj:ts medgivande erhålla restitution även örn han inkommer
med sin framställning efter den härför stadgade tiden. Detta förslag ha
Göta hovrätt och advokatfiskalen vid nämnda hovrätt ansett sig icke böra
biträda. Statskontoret däremot har icke blott intet att erinra mot förslaget
utan föreslår därutöver borttagande av den i 20 § första stycket meddelade
bestämmelsen örn rätt att, då talan grundar sig på förhållande som inträffat
efter stämpelbeläggningen, räkna tiden för talans anställande därifrån och
icke från stämpelbeläggningen.

För egen del finner jag det icke tillrådligt att nu upphäva sistnämnda stadgande.
Jag vill emellertid tillägga att sådana fall, då rätt till restitution grundas
på omständigheter som inträffat mera än tre år efter stämpelbeläggningen,
troligen komma att bli ganska sällan förekommande.

Vid bibehållande, på sätt jag nyss föreslagit, av bestämmelsen om rätt att
i förekommande fall räkna tiden för talans anhängiggörande från dagen för
tillkomsten av det förhållande, varå talan grundas, torde den i 21 § första
stycket nu upptagna bestämmelsen — som alltså skulle behöva tillgripas
endast i sådant fall, då rätt till restitution under hela treårsperioden faktiskt
förelegat, men sökanden härunder icke kunnat göra sin rätt gällande — bliva
utan praktisk betydelse. Jag anser mig därför jämväl i denna del böra biträda
promemorieförslaget.

Beträffande slutligen förslaget att i stämpelförordningen införa bestämmelser
om begränsning av tiden för anhängiggörande av talan i sådant fall,
då motparten å sin sida redan väckt talan i anledning av den stämpelbeläggning
varom fråga är, anser jag lika med Svea hovrätt en sådan begränsning
sakna praktisk betydelse och förty vara obehövlig.

De föreslagna författningsändringarna torde lämpligen böra träda i kraft
den 1 april 1946. Vissa övergångsbestämmelser torde böra meddelas.»

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag,
får hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 27, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning örn ändrad lydelse av 20 §, 21 § samt
36 § 2. förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Stockholm den 14 februari 1946.

På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.

Bevillningsutskottets betänkande nr 8-

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark, friherre De
Geer, Ekman, Frans Ericson, Wehtje, Heuman, Herman Ericsson och Carl Eric Ericsson

samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund, Orgdrd,
Falk, Jonsson i Skedsbygd, Karlsson i Grängesberg, Sundström i Skövde och Kristensson.