Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966 (Betänkande 1966:Bevu7 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

Nr 7

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader
för vatten- och luftvård.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206 av herr Isacson m.fl. och 11:272 av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t föreslå sådan ändring av kommunalskattelagen att
varaktiga investeringar i vattenvårdande syfte får avdragas vid taxeringen;
samt

2) de likalydande motionerna 1:528 av herr Harald Pettersson m.fl. och
11:609 av herr Carbell m.fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att värdeminskningsavdrag å anordningar för vatten- och luftvård vid inkomsttaxeringen
måtte medgivas med 20 procent per år samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:206 och 11:609.

För kostnad för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas i
ägarens rörelse får avdrag i princip åtnjutas endast i form av årliga
värdeminskningsavdrag. (Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.) I vissa särskilda fall får
emellertid byggnadskostnaden i sin helhet avdragas under det år, då utgiften
för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga
är om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.

Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde.
I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom
torde även andra värden kunna komma till användning, beroende på utredningen
i det särskilda fallet, såsom bokförda värdet, brandförsäkringsvärdet
eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 7

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste
nämligen i förekommande fall avdragas värdet å sådana maskiner, som vid
fastighetstaxeringen asatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering
ännu inte ägt rum, vid sådan taxering kommer att åsättas särskilt
maskinvärde. Värdet av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt
maskinvärde får nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig
eller planenlig avskrivning å inventarier beroende på om den skattskyldige
är berättigad till räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar
eller inte. I fråga om avdrag för värdeminskning å övriga inventarier vilkas
värde vid fastighetstaxeringen visserligen inräknats i byggnadsvärdet, men
inte åsatts särskilt maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning
av byggnad fastställda bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte att
sådana inventarier måste avskrivas efter samma låga procentsats som
byggnaden i övrigt. I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor,
varmvattencisterner m. m.

Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning
å fabriksbyggnader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad
särskilt stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis
avdrag för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4
procent å anskaffningsvärdet.

Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse_

inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag
för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till förvärvskällan inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt
eller inte bedöms sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning
vid försäljning av fast egendom.

Från bruttointäkt av jordbruksfastighet får avdrag göras för
värdeminskning av till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket
hörande driftbyggnader, däri inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader.

Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning m. m.
är meddelade i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
ävensom i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till
lagen den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.

Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid
inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag allenast för den i punkt 2

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående
rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmässig redovisning.

Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss
procent av byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)
finnes bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen. Ytterligare anvisningar för tilllämpning
av bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden i dess
meddelande nr 4:1 år 1954 och nr 5:1 år 1955. Ifrågavarande bestämmelser
och anvisningar innebär i korthet följande.

I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan
visas. Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan.
Vid övergången till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock
värdet upptagas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med oavskrivet
värde å utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde i
planen bör på grund härav upptagas det sålunda bestämda restvärdet för
byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes till viss procent
av detta ingångsvärde.

Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt en
schablonmetod, innebärande att värdet av byggnaden upptages till två
tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmåner. Dessa anses såsom mera betydande om värdet av förmånerna
överstiger en tiondedel av det taxerade jordbruksvärdet. Någon
plan för beräkning av värdeminskningsavdraget erfordras icke vid tillämpning
av schablonmetoden. Vidare gäller att varje taxeringsenhet bör behandlas
för sig även för det fall, att flera taxeringsenheter tillsammans
bildar en förvaltningsenhet.

Värdet kan också bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid
man utgår från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till
detta värde lägges kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts
efter den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet
hänför sig. Ä ingångsvärdet beräknas värdeminskningsavdrag för framtiden
enligt plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tillägges avskrivningsunderlaget.
Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot inte
avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.

Värdeminskningsavdraget kan slutligen beräknas enligt ytterligare en
metod. Riksskattenämnden har sålunda uttalat att om en jordbrukare kan
visa anskaffningskostnaden för viss eller vissa byggnader, som uppförts
före den tidpunkt, till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet
hänför sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 7

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

schablonmässigt beräknade värdet, han bör äga rätt att beräkna värdeminskningsavdraget
enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar
hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna
värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det
första år på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt
plan.

I allmänhet medges avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader
med \ y2 procent av byggnadens värde.

Oavsett efter vilken metod avskrivningsunderlaget bestämmes kan i vissa
fall ifrågakomma reducering av avskrivningsunderlaget med hänsyn till
den i punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
meddelade bestämmelsen rörande mervärde för s. k. överloppsbyggnader.
Denna bestämmelse avser endast jordägarens egen bostadsbyggnad — exempelvis
en slottsbyggnad — och sålunda inte driftbyggnader. Driftbyggnader
medräknas i avskrivningsunderlaget även om de tillfälligtvis inte användes.

Skattskyldighet vid försäljning av byggnad å jordbruksfastighet bedömes
enligt reglerna i 35 § kommunalskattelagen. Detta innebär att skattskyldighet
inte föreligger om fastigheten innehafts 10 år eller längre tid.

Såväl i fråga om inkomstkällan rörelse som inkomstkällan jordbruksfastighet
gäller att avdrag inte får göras för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad
av fastighet eller för grundförbättring därå.

Vid beräkning av inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag
för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad
i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,
nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.

De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner
och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen (jfr punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 22 i§
samma lag). Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak
följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det
årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt avskrivningsplan till viss
procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,
må avdrag beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för
under året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna
nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning
med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde.
Understiger inventariebeståndets verkliga värde även det angivna restvär -

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

det, medges avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning. Vare
sig man tillämpar planenlig eller räkenskapsenlig avskrivning utgår man
från tillgångens »historiska» anskaffningskostnad. Någon upp- eller nedräkning
vid höjd resp. sänkt återanskaffningskostnad ifrågakommer alltså
inte. Skillnaden mellan de båda avskrivningsmetoderna ligger främst däri,
att medan den planenliga avskrivningen är ställd i relation till tillgångens
antagna årliga förslitning, den räkenskapsenliga avskrivningen är i princip
oberoende av förslitningens omfattning.

Frågan om avskrivning å inventarier på grundval av annat värde än
anskaffningsvärdet behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess
år 1954 avgivna betänkande med förslag till ändrad företagsbeskattning
(SOU 1945:19). Kommittén föreslog inte någon ändring i tidigare gällande
bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärdet. Härvid
erinrade kommittén om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler
innebärande en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I
tider med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda
beloppet av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan
således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets
kapital äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida har också
vid skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens
nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om
avskrivning på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så
starka invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste
framställas mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda
något förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det
förhållandet att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt
riktiga i en avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén,
att något godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar
prisförändringarna för allenast en post i balansräkningen. En förlust på
tillgångssidan sammanhängande med en nedgång i penningvärdet kan mycket
väl från företagets synpunkt vara kompenserad genom en vinst på
passivsidans skulder. Det sagda exemplifierades av kommittén med det
tänkta fallet att en maskin helt finansierats med lånade medel och att de
mot avskrivningarna svarande beloppen skulle användas för amorteringar
å lånet. Om avskrivning på nuvärdet skulle medges i en sådan situation,
innebar detta endast att företaget tillfördes en vinst lika stor som den
förlust, vilken långivaren åsamkades. Kommittén underströk vidare de
utomordentliga praktiska svårigheter, som skulle vara förenade med tilllämpningen
av en bestämmelse av dylik innebörd. Härom anförde kommittén
följande.

Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels
det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta
jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En
undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för
varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa
ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även
ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså
nås högst ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det
väsentliga likväl skulle bestå.

Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-
eller nuvärdet i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén
föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning
av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren,
samt än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen
rörande investeringsfonder.

Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de
mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av
frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade
den betydelse den fria avskrivningen haft för företagen i tider av
starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier.
Om det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skulle kunna hållas
intakt, var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.

Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del lades — med
vissa jämkningar — till grund för nu gällande lagstiftning.

I fråga om jordbruksfastighet som redovisas enligt den s. k. kontantprincipen
medges inte årliga värdeminskningsavdrag för maskiner och inventarier.
I stället medges avdrag omedelbart i form av avdrag för anskaffning
av sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut funnits å
fastigheten.

Motionsyrkanden om särskild avskrivningsprocent för anordning avsedd
för vatten- och luftvård avvisades likaså av riksdagen förra året. Utskottet
framhöll i sitt förenämnda betänkande nr 10 att även denna fråga i första
hand borde prövas av företagsskatteutredningen. Utskottet underströk
emellertid vikten av att man, med hänsyn till den stora betydelse vattenoch
luftvårdsfrågan kommit att få, ägnar denna fråga särskild uppmärksamhet
och erinrade om att man utomlands bl. a. i Västtyskland men
också i Frankrike har avdragsregler som medger hög initialavskrivning
för anläggningar avsedda för rening av avfall och atmosfäriska utsläpp.

Utskottet erinrade även om att aktiebolag och ekonomisk förening redan
nu enligt lagstiftningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning
har möjlighet att få en snabbare avskrivning till stånd än som är möjligt

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

enligt reglerna i kommunalskattelagen. Sådan fond får nämligen tas i
anspråk för avskrivning å byggnad som ny-, till- eller ombyggts under
beskattningsåret ävensom för avskrivning av maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier som anskaffats under beskattningsåret.
I den mån sådan fond användes får således i motsvarande grad byggnaden
resp. maskinen nedskrivas på en gång med det ianspråktagna fondbeloppet,
och på därefter återstående belopp får avdrag för värdeminskning
ske i vanlig ordning.

Enligt motionerna 1:206 och 11:272 är vattenvårdande investeringar en
samhällsuppgift av den art att förbättringar i syfte att minska nedsmutsningen
av våra sjöar och vattendrag måste ges en stark prioritering från
samhällsekonomisk synpunkt.

Så länge våra kommunala reningsverk ofta är både omoderna och otillräckliga
finner många hälsovårdsmyndigheter det vara svårt att följa hur
näringslivet bidrager till en förstöring av vattendrag och sjöar. Vetskapen
om svårigheterna att få kapital och arbetskraft att räcka till för önskvärda
investeringar gör att myndigheterna ogärna vill tillämpa gällande lagstiftning.
På så sätt sker med öppna ögon en fortsatt nedsmutsning. Modern
teknik måste oftast följas upp med speciella investeringar i vattenvårdande
syfte. Inte minst inom jordbruket betyder en övergång till ensilering av
vallfodret en sådan teknik som kräver speciella åtgärder från vattenvårdssynpunkt.
Detta tillsammans med problemet att på ett kostnadsbesparande
sätt ta till vara den flytande spillningen från djurbesättningarna
kräver avsevärda investeringar. Tekniskt kan frågan genom den s. k. flytgödselhanteringen
nu lösas i ett sammanhang och en verkligt effektiv vattenvård
skapas vid lantbruksföretagen.

Då alla åtgärder som vidtages inom näringslivet i syfte att förbättra vattenvården
är mycket betydelsefulla från hela samhällets synpunkt, bör det
också vara en viktig uppgift att genom speciella avskrivningsregler stimulera
till och underlätta dessa investeringar. Allt talar för att en sådan ändring
av kommunalskattelagstiftningen att investeringar av varaktig natur
i vattenvårdande syfte kan avskrivas under loppet av högst tio år skulle få
en betydande effekt.

Motionärerna i motionerna 1:528 och 11:609 understryker att vattenförbrukningen
i hushåll och industrier alltmer ökar. Därmed förs allt större
mängder kommunalt och industriellt avloppsvatten ut i våra sjöar, vattendrag
och kustområden. Trots lagstiftning och statlig övervakningsorganisation,
synes de pågående saneringsåtgärderna inte kunna balansera föroreningsökningen.
Näringslivets kostnader för åtgärder mot vatten- och
även luftföroreningen uppgår till mycket betydande belopp. Eftersom det
gäller kostnader för icke produktiva investeringar, framstår de för det enskilda
företaget som särskilt betungande. Den övervägande delen av kost -

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

naderna avser sådana arbeten för vilka avdrag vid beskattningen inte alls
får åtnjutas eller åtnjutas endast i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Då det gäller kostnader som är avdragsgilla i form av värdeminskningsavdrag
är förhållandena olika beroende på om kostnaderna avser byggnader
i skatteteknisk mening eller maskiner och andra inventarier. Enligt
motionärernas mening talar starka skäl för att avskrivningsreglerna för
byggnadsarbeten, vilka utgör ett led i vatten- och luftvården, ges en särskild
behandling i skattehänseende. Exempel på sådan lagstiftning finns
på några håll i utlandet, bl. a. i Västtyskland och Frankrike. Frågan om
vatten- och luftvård har enligt motionärernas mening en sådan betydelse,
att statsmakterna i avvaktan på resultatet av företagsskatteutredningens
arbete bör söka komma fram till en provisorisk lösning. Ett i dagens läge
godtagbart resultat synes kunna ernås genom att rätt införs till en förhållandevis
snabb avskrivning. För att undvika gränsdragningsproblem
och för att få ett materiellt tillfredsställande resultat bör för byggnader
och andra anordningar, avsedda för vatten- eller luftvård, tillämpas samma
avskrivningstid som nu gäller för maskiner och inventarier, d. v. s. 5 år.
Alla anordningar för vatten- och luftvård bör således behandlas lika och
kostnaderna kunna avdras i form av årliga värdeminskningsavdrag om
20 procent.

Utskottet

I de förevarande motionerna har framställs yrkanden om införande av
regler som kan stimulera till investeringar i vatten- och luftvårdande syfte.

Sålunda yrkas i motionerna 1:206 och 11:272 utredning angående sådan
ändring av kommunalskattelagen att kostnader för varaktiga investeringar
i vattenvårdande syfte får dras av vid taxeringen, medan motionärerna i
motionerna 1:528 och 11:609 yrkar sådan lagstiftningsändring, att anordning
för vatten- och luftvård kan avskrivas på fem år.

En anläggning med uppgift att motverka vatten- och luftföroreningar kan
komma att i beskattningshänseende behandlas olika beroende på hur densamma
utföres. I det helt övervägande antalet fall torde fråga vara om
byggnad eller tillbehör till byggnad i skatterättslig mening, varvid avdrag
för värdeminskning enligt svensk rättspraxis medges efter viss lägre procent
av värdet. Det kan också förekomma att i anläggningar av förevarande
slag ingår maskiner eller inventarier, vilka då får avskrivas efter en särskild
procentsats. Understundom torde fråga vara om en sådan utformning
av anläggningen att den helt eller till viss del är att betrakta som en förbättring
av marken. I den mån så är fallet kan avdrag för värdeminskning
enligt nuvarande regler över huvud taget inte medges.

I olika sammanhang har på senare år påtalats behovet av en förbättrad
vatten- och luftvård. Inte minst den snabba utbyggnaden av industrin och
den allt intensivare trafiktätheten till lands, till sjöss och i luften har bi -

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

dragit till att alla åtgärder ägnade att motverka vatten- och luftföroreningar
numera framstår som en samhällsuppgift av angelägnaste art. Också
för näringslivet och jordbruket är emellertid förevarande fråga av största
betydelse. Kostnaderna för åtgärder mot vatten- och luftföroreningar uppgår
till mycket betydande belopp och avser i allmänhet investeringar, som
inte kan beräknas ge något ekonomiskt utbyte. Detta i förening med det
nämnda förhållandet, att de anläggningar, som utförs för att förebygga
vatten- och luftföroreningar, i allmänhet torde ha karaktären av byggnader
i skatterättslig mening, har kommit kostnaderna att framstå som särskilt
betungande.

För byggnad i jordbruk torde för närvarande värdeminskningsavdrag i
flertalet fall medges enligt en schablon med — för år räknat — iy2 procent
av ett till 2/3 av det taxerade jordbruksvärdet beräknat byggnadsvärde.
För byggnad i rörelse medges motsvarande avdrag med i undantagsfall 4
och i regel endast 2—3 procent av anskaffningsvärdet per år. Fn sådan
avskrivningstid är enligt utskottets mening uppenbarligen för lång i förhållande
till den ekonomiska livslängd, anläggningar av förevarande art
normalt kan beräknas ha, och kan därför knappast stimulera till önskvärda
investeringar.

Enligt utskottets mening talar således starka skäl för att arbeten, vilka
utgör ett led i vatten- och luftvården, ges en särskild behandling i skattehänseende.
Utskottet är medvetet om att frågan om värdeminskningsavdrag
kommer att prövas av företagsskatteutredningen. Dess utredningsuppdrag
är emellertid mycket omfattande och kan inte väntas vara slutfört inom
den tid, som måste anses önskvärd med hänsyn till den förevarande frågans
stora betydelse.

Enligt utskottets mening bör därför särskilda sakkunniga tillsättas för
ändamålet. Dessa bör självfallet i sitt arbete i erforderlig omfattning samråda
med företagsskatteutredningen.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att man flerstädes utomlands
redan genomfört betydande reformer för att motverka vatten- och luftförorening.
I Västtyskland får således industriella fasta tillgångar, vilka används
direkt och uteslutande för eliminering eller reducering av utsläpp,
avskrivas med mellan 30 och 50 procent av värdet redan under det första
året, medan för investering i anläggning för bekämpande av luftförorening
gäller en motsvarande första avskrivning med 50 procent. I Frankrike får
anläggningar för rening av avfall och atmosfäriska utsläpp avskrivas omedelbart
med 10 procent. Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat
motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
1:206 av herr Isacson in. fl. och 11:272 av herr

> Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

Nilsson i Bästekille m. fl. samt 1:528 av herr Harald Pettersson
m. fl. och 11:609 av herr Carbell m. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till förbättrade
avskrivningsmöjligheter i fråga om anordningar
avsedda för vatten- och luftvård.

Stockholm den 22 februari 1966

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Stefanson,
Elofsson», Tage Johansson, Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson»,
Paul Jansson, Ottosson och Arne Pettersson; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Gustafson
i Göteborg, Kärrlander», Vigelsbo, Engkvist», Asp, Larsson i Umeå, Hammarsten
och Börjesson i Falköping».

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Tage Johansson, Paul Jansson,
Arne Pettersson, Brandt, Kärrlander, Engkvist, Asp och Hammarsten, vilka

dels ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 8
med orden »En anläggning» och slutar på s. 9 med orden »besvarat motionerna»
bort ha följande lydelse:

Motionsyrkande om särskilda avskrivningsregler för anordning avsedd
för vatten- och luftvård prövades av bevillningsutskottet senast vid föregående
års riksdag. I sitt betänkande nr 10 underströk utskottet vikten av
att man, med hänsyn till den stora betydelse vatten- och Iuftvårdsfrågan
kommit att få, ägnade denna fråga särskild uppmärksamhet. Utskottet ansåg
sig emellertid inte berett att biträda ett lagstiftningsyrkande, som skulle
ge arbeten, vilka utgjorde ett led i vatten- och luftvården, en särbehandling
i skattehänseende, eftersom denna fråga enligt utskottets mening i första
hand borde prövas av företagsskatteutredningen.

Vad motionärerna nu anfört kan enligt utskottets mening inte anses utgöra
skäl för ett frånträdande av denna uppfattning.

I den mån anordningar, som inrättas i syfte att motverka vatten- och
luftförorening, utgör maskiner och inventarier, innehåller — såsom utskot -

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1966

tet tidigare upprepade gånger framhållit — redan gällande lagstiftning så
förmånliga avskrivningsmöjligheter, att en högre initialavskrivning med
hänsyn därtill knappast kan anses motiverad. I den mån dylika anordningar
är hänförliga till byggnad eller tillbehör till byggnad i skatterättslig
mening skulle visserligen en rätt till högre initialavskrivning kunna komma
i fråga. Införandet av en dylik avdragsrätt förutsätter emellertid obetingat
en omprövning av de regler, vilka gäller för försäljning av byggnad
som är anläggningstillgång.

På grund härav och då svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar
genom att utnyttja lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder redan
nu har möjligheter att avskriva ifrågavarande tillgångar på en gång, anser
utskottet sig böra avstyrka motionerna.

dels ock ansett att utskottet bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206 av herr Isacson m. fl.
och 11:272 av herr Nilsson i Bästekille m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:528 av herr Harald Pettersson
m. fl. och 11:609 av herr Carbell m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.