Bevillningsutskottets betänkande nr 60 (Betänkande 1954:Bevu60 - höst bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

Nr GO.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser om restitution av
reglering sav gift och regleringsbidrag under fettvaruregleringen.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
325, av herr Gustafson i Göteborg m. fl. har hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer dels att Kungl. Maj :t bestämmer att
restitution av regleringsavgift och regleringsbidrag under fettvaruregleringen
skall utgöra 100 % av det erlagda beloppet och att Kungl. Maj:t vidtager
effektiva åtgärder för att påskynda restitutionsförfarandet, dels att Kungl.
Maj :t från regleringen måtte undantaga sådana fettvaror och fettråvaror,
t. ex. stearin, som endast i mycket begränsad utsträckning kan användas
för matnyttigt ändamål, ävensom ytterligare pröva möjligheten att undantaga
vissa branscher inom den tekniska industrien från regleringen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionen framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionen.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 59 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat att till innevarande års höstsession uppskjuta behandlingen
av den föreliggande motionen.

Enligt 1 § förordningen den 5 juni 1953 (nr 395) angående reglering av
införseln av fettråvaror och fettvaror, in. m., må Kungl. Maj :t förordna att
sådana varor, i den omfattning i paragrafen närmare anges, icke får införas
till riket utan tillstånd av statens jordbruksnämnd eller den, vilken jordbruksnämnden
bemyndigar att meddela tillstånd till sådan införsel. I den
mån Kungl. Maj :t så förordnar skall, enligt 4 § nämnda förordning, erläggas
regleringsavgift vid införsel till riket av bl. a. fettämnen, oljor och
fettsyror samt då nämnda produkter här i landet utvinnes ur vissa vegetabiliska
fettråvaror. Avgiftens storlek bestämmes av Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, av jordbruksnämnden. I 8 § första stycket
sagda förordning stadgas, att återbäring av regleringsavgift må efter ansökan
lämnas för svinn, som uppstår vid härdning och raffinering, och för
fettsyror, som framkommer vid raffinering av vegetabiliska oljor samt valoch
annan sjödjursolja. Enligt andra stycket samma paragraf skall för avgiftspliktig
vara, bl. a. där varan använts för annat än matnyttigt ändamål,
efter ansökan åtnjutas regleringsbidrag motsvarande högst den reglerings1
Ililiang till riksdagens protokoll i95i. 7 samt. Nr CO.

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

avgift, som skulle ha utgått vid import av vara av samma slag. I tredje
stycket av 8 § stadgas, att återbäring av regleringsavgift och utbetalning av
regleringsbidrag skall äga rum i den omfattning och på de villkor Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, jordbruksnämnden bestämmer.

Rörande tillkomsten av förenämnda stadganden må här anföras följande.
Det nu gällande tekniska systemet för fettvaruregleringen är anordnat i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, som på våren 1952 framlades
av fettråvarukommittén. I kommitténs betänkande redovisades olika alternativ
för anordnande av ifrågavarande regleringssystem, vars huvuduppgift
är att åstadkomma sådan prisspänning mellan smör och margarin, att
avsättningen av det inhemska smöret tryggas. Kommittén stannade för att
den lämpligaste anordningen var att uttaga avgift vid all import av fettvaror
in. m. och att restituera erlagd avgift bl. a. då sådana varor användes
för annat än matnyttigt ändamål.

Rörande utformningen av restitutionsrätten anförde kommittén följande.

Då importerad vara, för vilken avgift erlagts, kommer till användning för
tekniskt ändamål, som icke bör vara belastat med någon dylik råvarufördyring,
skall restitution av avgift kunna erhållas efter ansökan hos jordbruksnämnden.
För att avgiftsförändringar så litet som möjligt skall kunna
påverka restitutionsansökningarna, torde man i detta fall liksom vid raffinationsrestitution
böra föreskriva, att restitution skall sökas inom viss kortare
tid, förslagsvis 14 dagar, efter tillverkningsperiodens utgång, samt att
restitution lämnas på grundval av aritmetiska mediet av de avgifter, som
gällt under en förbrukningsperiod av fyra veckor.

Det är ur administrativ synpunkt angeläget, att icke antalet ansökningar
om sådan restitution, varom nu är fråga (i det följande benämnd teknisk
restitution), blir alltför stort. Man kan därför tänka sig att begränsa restitutionsrätten
till vissa branscher, där den är av mera väsentlig betydelse för
produktionskostnaderna. En annan möjlighet är att föreskriva, att restitution
skall lämnas endast i de fall, där fettavgiften utgör mer än en viss procent
av färdigvarans värde. Man torde också utan olägenhet kunna begränsa
restitutionsrätten till att avse vad som överstiger ett visst mindre belopp,
förslagsvis 50 kronor för varje fyraveckorsperiod.

I propositionen nr 196 till 1953 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen
till kommittéförslaget i vad det avsåge den tekniska uppbyggnaden
av regleringssystemet. I propositionen anförde departementschefen
bl. a. följande.

Den föreslagna restitutionsrätten har icke mött några principiella
erinringar från remissinstansernas sida. Däremot har kommitténs uttalanden
om tänkbara begränsningar däri för ati; nedbringa antalet restitutionsansökningar
mött invändningar. Ur principiell synpunkt är det givetvis
önskvärt, att restitutionsrätten skall komma samtliga företagare inom tillverkningsområdet
till godo. Å andra sidan kan man enligt min mening icke
bortse från vad kommittén framhållit, nämligen alt det ur administrativ
synpunkt är angeläget, att antalet ansökningar icke blir alltför stort. En
avvägning mellan dessa synpunker måste därför komma till stånd. Det
synes därvid enligt min uppfattning nödvändigt, att rätten till restitution
icke inskränkes på sådant sätt, att vissa branscher eller företagare får

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

grundad anledning att känna sig vara föremål för administrativt godtycke,
ifrågavarande avvägning bör med beaktande härav verkställas av Kung].
Maj :t eller, efter Kungi. Maj :ts bemyndigande, av jordbruksnämnden. Av
praktiska skäl torde restitutionsrätten böra begränsas till att avse vad som
överstiger ett visst belopp, exempelvis 50 kronor per fyraveckorsperiod. I
samband därmed bör även uppmärksammas, att möjligheterna att erhålla
restitution måste förknippas med viss skyldighet att avgiva regelbunden redovisning
till jordbruksnämnden. För att försvåra möjligheterna till spekulation
torde såsom kommittén framhållit restitution böra lämnas på grundval
av medeltalet av de avgifter som gällt under en tillverkningsperiod av fyra
veckor.

I anledning av förenämnda proposition väcktes bl. a. motionen I: 472 av
herr Nordenson, vari hemställdes, att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 196 måtte beakta de synpunkter rörande restitutionsrätten in. m.,
som i motionen anförts. I motionen anfördes bl. a. följande.

Ett av huvudsyftena med det nu föreslagna nya systemet uppgåves vara
att befria den tekniska industrien från den råvarufördyring, som för närvarande
förekomme på fettområdet. I den föreslagna förordningen angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. in. hade i enlighet
härmed i 8 § intagits bestämmelser om restitution av regleringsavgift och
utbetalning av regleringsbidrag. Detta skulle emellertid äga rum »i den
omfattning och på de villkor» Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
jordbruksnämnden bestämde. Av jordbruksministerns uttalande
i propositionen (s. 41) framginge icke med önskvärd tydlighet i vilken
omfattning och på vilka villkor restitution resp. utbetalning av regleringsbidrag
skulle äga rum. Den enda begränsning av restitutionsrätten, som enligt
motionärens uppfattning finge ifrågakomma, borde grundas på den
rent praktiska synpunkten, att myndigheterna icke gärna borde taga befattning
med ett stort antal ansökningar, som avsåge ett relativt obetydligt
restitutionsbelopp. Motionären hade fördenskull intet att erinra mot jordbruksministerns
uttalande om en begränsning av restitutionsrätten till att
avse vad som överstege ett visst belopp, exempelvis 50 kronor, per fyraveckorsperiod,
men ville däremot bestämt vända sig mot fettråvarukommitténs
förslag, refererat å s. 25 i propositionen att restitutionsrätten skulle
kunna begränsas till vissa branscher, där den vore av mera väsentlig betydelse
för produktionskostnaderna, eller till de fall, där den erlagda avgiften
utgjorde mer än en viss procent av färdigvarans värde. Restitutionsrätten
borde sålunda i princip icke förbehållas någon viss bransch. Rätten borde
vidare — med nyss angivna, av praktiska skäl betingade undantag — avse
regleringsavgiften i dess helhet. Vad nu anförts i fråga om restitution av
regleringsavgift för importerad råvara gällde givetvis i samma mån sådant
regleringsbidrag, som skulle utgå för inhemska råvaror.

Förenämnda proposition och motion behandlades av 1953 års bevillningsutskott
i dess betänkande nr 54, vari utskottet tillstyrkte propositionen i
de delar varom här är fråga samt avstyrkte motionen. I betänkandet, som
godkändes av riksdagen, anförde utskottet bl. a. följande.

I fråga om den föreslagna restitutionsrätten finner utskottet visserligen
ur principiell synpunkt önskvärt all denna rätt skall tillkomma samtliga
företagare inom tillverkningsområdet. I likhet med vad departementschefen
härutinnan anfört anser utskottet dock att man icke kan bortse från att

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

det ur administrativ synpunkt är angeläget att antalet restitutionsansökningar
icke blir alltför stort. Då flertalet industrier i större eller mindre
omfattning torde förbruka fett, synes det utskottet nödvändigt att Kungl.
Maj :t bemyndigas att med ledning av vunna erfarenheter meddela direktiv
rörande restitutionsrättens framtida omfattning. Den i motionen I: 472 gjorda
hemställan i fråga om restitutionsrätten m. m. kan utskottet på grund
härav icke tillstyrka.

Vad avser tillämpningen av här ifrågavarande bestämmelser, som i huvudsak
trätt i tillämpning från och med den 1 september 1953, må anmärkas
följande. Enligt kungörelsen den 12 augusti 1953 (nr 578) med tilllämpningsföreskrifter
till ovannämnda förordning skall statens jordbruksnämnd
handha tillståndsgivningen för införseln av vissa fettråvaror och
fettvaror, som upptagits i särskild till kungörelsen fogad förteckning,
ävensom bestämma regleringsavgift och regleringsbidrag för ifrågavarande
varor.

Genom beslut av jordbruksnämnden bestämdes regleringsbidraget vid fettförbrukning
för tekniskt ändamål ursprungligen till 90 procent av avgiftens
belopp. Nämndens beslut var ej enhälligt, i det att två ledamöter reserverade
sig för ett regleringsbidrag på 95 procent. Vissa industrier som uteslutande
använder avgiftsbelagt fett för tillverkning av varor, där fettet undergår
kemisk omvandling, åtnjuter enligt beslut av nämnden emellertid
fullt regleringsbidrag.

över jordbruksnämndens beslut att fastställa regleringsbidraget för fetter,
som användes för annat än matnyttigt ändamål, till 90 procent av regleringsavgiftens
belopp anfördes besvär hos Kungl. Maj:t. I anledning av
besvären har Kungl. Maj :t genom beslut den 5 februari 1954 prövat skäligt
att med ändring av överklagade beslutet från och med oktober 1953 tills
vidare fastställa regleringsbidraget i nu förevarande fall till 95 procent av
regleringsavgiften. Kungl. Maj :t uttalade samtidigt, att jordbruksnämnden
vore oförhindrad att, då nämnden på särskilda skäl funne erforderligt,
bestämma annan procentsats för regleringsbidraget.

Regleringsbidrag sökes månadsvis hos jordbruksnämnden och utbetalas
för den kvantitet fett, som under månaden använts i tillverkningen.

På framställning från industrihåll har jordbruksnämnden medgivit den
regleringsbidragsberättigade industrien visst anstånd med erläggandet av
avgift på importerade fetter. Anståndstiden har bestämts att tills vidare utgöra
45 dagar efter förtullningsdagen.

I den föreliggande motionen har anförts bl. a. följande.

Under den relativt korta tid, som förflutit, sedan den nuvarande fettvaruregleringen
trätt i kraft, hade det visat sig att departementschefens
målsättning beträffande största möjliga frihet för handeln, begränsning av
den administrativa apparaten och undvikande av onödig råvarufördyring
inte kunnat uppfyllas. Med få undantag hade restitutionsbeloppet bestämts
till endast 90 procent. Industrien hade alltså fått betala en extra avgift för

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

råvaran på 10 procent. Dessutom hade restitutionen tagit lång tid. Regleringsavgiften
måste erläggas redan vid införseln av varan (i undantagsfall,
då importen skedde under s. k. särskild importlicens måste avgiften deponeras
redan då licensen beviljades), men restitutionen syntes ej ha skett
förrän i medeltal 3 månader efter införseln. Om man toge i betraktande att
regleringsavgiften vore av sådan storleksordning att den kunde utgöra 100
procent av varans värde, förstode man att vissa industrier förutom nettoavgiften
på 10 procent här tvingades att räntefritt låna staten betydande
belopp under avsevärd tid. Särskilt i tider av kreditrestriktioner innebure
systemet en ej oväsentlig råvarufördyring.

Från regleringen skulle i princip kunna undantagas varor som icke alls
eller i vart fall icke ekonomiskt vore användbara för matnyttigt ändamål.
Sålunda hade i förordningen uttryckligen undantagits ullfett, lanolin,
degras och annat garverifett, icke härdad linolja, ricinolja samt kinesisk
eller japansk träolja. Det syntes emellertid som om ytterligare undantag
utan större olägenheter borde kunna göras. Stearin vore exempel på en vara
som endast i alldeles speciella fall torde kunna användas för matnyttigt
ändamål och ändå vore ljusfabrikanterna underkastade detta krångliga
regleringssystem. Tvål- och tvättmedelsindustrien använde visserligen också
råvaror, som skulle kunna begagnas vid livsmedelstillverkning, men även
här borde man kunna undantaga vissa råvaror eller alternativt frikoppla
hela industrien från regleringen. I sistnämnda fall finge givetvis kontrolleras
att råvaror inte såldes till företag inom livsmedelsbranschen.

Genom riksdagsbeslut förra året hade Kungl. Maj :t fått befogenhet att förordna
att fettvaror, som icke längre borde omfattas av regleringen, skulle
undantagas därifrån. Någon ändring i själva förordningen torde därför inte
nu vara nödvändig. De av motionärerna föreslagna åtgärderna utgjorde enligt
motionärernas uppfattning endast en temporär lösning av de problem
som uppstått. En genomgripande översyn av regleringen torde bli nödvändig
sedan ytterligare erfarenheter av dess verkningar vunnits.

över motionen har utskottet under hand mottagit yttranden från kommerskollegium,
efter hörande av Sveriges industriförbund samt Stockholms
handelskammare och Skånes handelskammare, statens jordbruksnämnd,
Sveriges slakteriförbund och Svensk fettimport, ekonomisk förening.

Beträffande frågan om regleringsbidragets storlek har
jordbruksnämnden och slakteriförbundet avstyrkt motionen under det
att övriga remissinstanser tillstyrkt densamma.

Statens jordbruksnämnd framhåller, alt den tekniska industrien förbrukade
relativt stora kvantiteter inhemskt slakterifett, såsom talg och bcnfett,
för vilket regleringsavgift icke utginge. Prisbildningen på sådant fett vore
fri och regleringssystemet gåve sekundärt ett visst stöd åt inhemskt slakterifett.
Systemet yppade sålunda möjlighet att vid försäljning inom landet av
dylikt fett uttaga pris, som närmade sig eller vore lika med priset för avgifts -

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

belagt importfett av motsvarande eller liknande slag. Då inhemskt slakterifett
i skydd av regleringsavgiften sålunda stigit, åtnjötes regleringsbidrag
även för användning av dylikt fett i den tekniska industrien.

Härefter anföres bl. a. följande.

För den relativa korta tid som det nya fettregleringssystemet tillämpats
föreligger nu uppgifter om fettförbrukningen inom den tekniska industrien
under månaderna september—december 1953 ävensom vissa uppgifter om
priser för sålunda använda fettämnen. Förbrukningen av fett för tekniskt
ändamål under ifrågavarande månader framgår av följande sammanställning.
Uppgifterna grundar sig på rapporter till jordbruksnämnden i samband
med ansökningar om regleringsbidrag.

Slakterife tf ..

Benfett......

Avfallsfett ...
Övrigt ......

Sept.		Okt.		Nov.		Dec.		Sum-
ton		ton		ton.		ton		ma ton	i %
610	28,5	673	30,5	495	31,9	359	38,6	2 137	31,3
296	13,9	415	18,8	287	18,5	100	10,8	1 098	16,1
77	3,6	58	2,6	41	2,6	70	7,5	246	3,6
1 155	54,0	1065	48,1	729	47,0	400	43,1	3 348	49,0
2 138	100	2211	100	1 552	100	929	100	6 829	100

Slakterifett och benfett utgöres nästan helt av inhemskt, icke avgiftsbelagt
fett. Förbrukningen av dessa varuslag uppgår såsom framgår av uppställningen
till bortåt 50 procent av totala fettförbrukningen. Av slakterifett
har under perioden icke importerats mera än 300 ton" teknisk talg till
varierande cif-priser från kronor 0: 98 till kronor 1: 13 per kilogram. Utöver
importpris har importör haft att erlägga regleringsavgift. Till jämförelse
kan nämnas att inhemsk teknisk talg betingat priser från kronor 2: 10
till kronor 2: 35. Med tillämpning av 95 procent regleringsbidrag och under
antagande av en genomsnittlig avgift å kronor 1: 30 per kilogram blir fettkostnaden
för importerad teknisk talg c:a kronor 1: 10 för kilogram och
samma kostnad för inhemsk sådan vara bortåt 1 krona för kilogram. Destruktionsfett
och benfett, som tillhopa svarar för c:a 33 % av det "inhemska
fettet, betingar förhållandevis lägre priser. Sålunda torde fettkostnaden för
destruktionslett nu utgöra ungefär 50 öre för kilogram och för benfett icke
fullt 40 öre för kilogram. Destruktionsfett finns i regel icke att köpa på
världsmarknaden. Däremot kan man köpa benfett utomlands och sådant
fett betingar enligt erhållna upplysningar f. n. 75 å 80 öre för kilogram eif.
Uppenbart torde alltså vara att viss icke obetydlig subvention f. n. föreligger
för industrier, som använder inhemskt slakterifett i någon mera väsentlig
utsträckning. Detta förhållande är särskilt påfallande vad gäller benfett.

Såsom framgår av ovan intagna sammanställning har fettförbrukningen
inom den regleringsbidragsberättigade industrien sjunkit starkt, så att den
under december 1953 utgjorde mindre än hälften av förbrukningen under
september respektive oktober månader samma år. Den minskade fettförbrukningen
är såvitt kan bedömas huvudsakligen en säsongmässig företeelse.
Emellertid har tillverkning av syntetiska tvättmedel såsom »Surf» och »Sulfo»
starkt ökat. Då dessa tvättmedel icke kräver fett, har viss minskad fettanvändning
härigenom blivit följden. Enligt inhämtade uppgifter har lagren
av inhemskt slakterifett under de senaste månaderna successivt ökat, så att
de f. n. är onormalt stora. Efterfrågan lär vara mycket svag, fastän priserna
såsom ovan anförts är synnerligen låga i förhållande till världsmarknadspriserna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

Med hänsyn till ovan påvisade förhållanden finner jordbruksnämnden
icke möjligt att höja det generella regleringsbidraget utöver 95 procent av
regleringsavgiften. Snarare skulle med nuvarande system en sänkning av
regleringsbidraget vara aktuell. Avsikten med fettregleringen är nämligen
icke att subventionera den industriella fettförbrukningen.

I jordbruksnämndens yttrande anföres vidare.

Då motionärerna yrkar att regleringsbidrag bör utgå på basis av det faktiskt
erlagda avgiftsbeloppet åsyftas uppenbarligen det förhållandet att jordbruksnämnden
av tekniskt administrativa skäl funnit lämpligast bestämma
regleringsbidragets storlek med hänsyn till genomsnittet av de under aktuell
bidragsmånad gällande regleringsavgifterna. Detta jordbruksnämndens
förfarande är föranlett därav, att det ur praktiska synpunkter skulle bli alltför
omständligt och även ur kontrollsynpunkt vara förenat med vissa svårigheter
att beräkna bidrag exakt motsvarande erlagda avgiftsbelopp. Följden
av detta beräkningssätt är givetvis å ena sidan att den regleringsbidragsberättigade
industrien i tider, då avgiften faller, får lägre bidrag än som motsvarar
95 procent av erlagd avgift. Å andra sidan får denna industri ett något
högre bidrag än som svarar mot 95 procent av den erlagda avgiften, då
avgiften är i stigande. Då avgiften alltid fastställes att gälla fyra veckor
framåt och ändringar av avgiften sålunda sker med bestämda tidsintervaller
får den bidragsberättigade industrien dock i det långa loppet bidrag med
95 procent av regleringsavgiften.

Sveriges slakteriförbund framhåller, att med utgångspunkt från den betydande
del, som det inhemska slakterifettet utgjorde av den tekniska industriens
råvarubehov och med hänsyn till den prissättning på det inhemska
slakterifettet, som tillämpats och tillämpades, torde man knappast kunna
hävda, att någon råvarufördyring uppstått, som inneburit någon belastning i
konkurrensen med importen av motsvarande färdigprodukter och halvfabrikat.
Bland annat med hänsyn härtill ansåge förbundet det inte skäligt att regleringsbidraget
för närvarande fastställdes till högre procent än 95 procent.
Givetvis måste dock utvecklingen på detta område noga följas och förändringar
företagas, ifall prisförhållandena skulle instälia sig på annat sätt än vad
som för närvarande vore fallet.

T de tillstyrkande yttrandena understrykes, att vid regleringens
genomförande förutsatts, att den tekniska industrien icke skulle drabbas
av råvarufördyring. Sålunda anför kommerskollegium.

Huvudanledningen till att regleringsbidraget vid tillämpningen av föreskrifterna
om fettvaruregleringen fastställts till lägre belopp än regleringsavgiftcn
synes vara, att det ansetts önskvärt att bevara ett visst skydd för
det inhemska slakterifettet mot utländsk konkurrens. Fettvaruregleringens
syfte sådant detta angivits i kontrollstyrelsens och jordbruksnämndens betänkande
av år 1952 är emellertid att åstadkomma skydd för avsättning i
Sverige av smör. Även om det redan i betänkandet framhölls att detta skydd
kornine att sekundärt lämna ett visst stöd åt bl. a. det svenska slakterifettet,
bar dock en fördyring av dylika varor för tekniskt ändamål icke varit ett
med regleringen åsyftat resultat.

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

I de tillstyrkande yttrandena göres vidare gällande, att regleringsbidragets
fastställande till lägre belopp än regleringsavgiften medförde en belastning
för tekniska industrien i konkurrenshänseende. Härutinnan anföres av
Stockholms handelskammare.

Den belastning av den tekniska industrien, som varje reduktion av regleringsbidraget
utgör, är ägnad att försvaga dess konkurrenskraft i förhållande
till motsvarande utländska industri. Handelskammaren kan icke finna
något skäl för en sådan försvagning av den tekniska industriens konkurrensförmåga,
och en dylik åtgärd är dessutom helt främmande för uppläggningen
av fettvaruregleringen. Om ett 100-procentigt regleringsbidrag skulle
innebära, att den tekniska industrien till äventyrs vid något tillfälle finge
sina här i landet köpta fettråvaror till ett pris understigande världsmarknadspriset,
är detta en konsekvens, som måste följa av systemet och följaktligen
bör accepteras; med hänsyn till den hårda konkurrensen inom den
tekniska industrien talar all sannolikhet för att förmånen av ett gynnsamt
inköpspris kommer konsumenterna till godo.

Liknande synpunkter framföres av industriförbundet, som understryker
att, även om en återbetalning med 100 procent i vissa fall kunde tänkas
medföra att fettvaran bleve något billigare än på världsmarknaden, detta
icke komme att innebära någon obehörig förmån för den berörda industrien;
priset på färdigvaran skulle nämligen säkerligen komma att reduceras
i samma takt som råvarupriset.

Skånes handelskammare finner det uppenbart, att i varje fall när det
gällde varupartier, som importerats från utlandet och vid importen blivit
belagda med avgift, konsekvensen krävde, att hela den erlagda avgiften
skulle restitueras och icke endast en del därav, dvs. att regleringsbidraget
skulle utgå med samma belopp som regleringsavgiften. I motsatt fall komme
nämligen förbrukaren inom den kemisk-tekniska industrien i strid med
regleringens syfte att drabbas av en råvarufördyring motsvarande det icke
restituerade beloppet. Vid köp av fettråvaror av inhemskt ursprung uppstode
samma förhållande, i det att förbrukaren icke bleve fullt kompenserad
för regleringens fördyrande verkan på den svenska marknaden. Fördyringen
utgjorde i båda fallen för den svenska kemisk-tekniska industrien i dess
konkurrens med utlandet en tyngande handicap, vilken måste undanröjas,
om den svenska industrien skulle kunna hävda sin ställning.

I anslutning härtill anför handelskammaren vidare bl. a. följande.

Handelskammaren är icke blind för att en genomgående tillämpning av
ett regleringsbidrag å 100 % i vissa fall, då det är fråga om inhemska fettråvaror,
kan medföra komplikationer, och handelskammaren föreställer sig,
att det är dessa, som föranlett jordbruksnämnden att intaga den ståndpunkt,
som kommit till uttryck i nämndens beslut i ämnet. Komplikationerna
vållas av den omständigheten att å den inhemska varan icke — som
när det är fråga om importvaror — utgått någon avgift; den fördyrande
verkan ligger här i själva varupriset, vilket kan variera. Det har beträffande
enstaka partier lågvärdigt fett förekommit, att det faktiska försäljningspriset
legat avsevärt under Slakteriförbundets officiella noteringar; i dessa
fall har det uppenbarligen framstått som stötande, att fullt regleringsbidrag
skolat utgå till vederbörande köpare inom den tekniska industrien, vilken

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

därigenom skulle ha erhållit varan till osedvanligt låg kostnad. Systemets
dilemma ligger uppenbarligen däri, att samma regleringsbidrag utgår för
den dyrare högvärdiga råvaran som för den billigare lågvärdiga. Ifrågavarande
spörsmål borde dock enligt handelskammarens mening kunna tekniskt
lösas.

Kommerskollegium uttalar, att det framstode som synnerligen angeläget,
att den tekniska industrien kunde köpa sina råvaror till världsmarknadspris,
och varje höjning av priset som industrien finge vidkännas, utgjorde
en belastning i den hårda konkurrens som rådde på detta område. Kollegium
ville i detta sammanhang understryka uttalandet av Stockholms handelskammare
att om ett 100-procentigt regleringsbidrag skulle innebära,
att den tekniska industrien vid något tillfälle finge sina här i landet köpta
råvaror till ett pris understigande världsmarknadspriset, detta vore en konsekvens,
som måste följa av systemet och följaktligen borde accepteras.

I fråga om tidpunkten för regleringsbidragens utbetalande
har i yttrandena allmänt uttalats, att regleringens tillämpning i
förevarande avseende vore tillfredsställande.

Rörande frågan om regleringens omfattning har ett undantagande
av stearin icke tillstyrkts. Skånes handelskammare förordar dock en
undersökning rörande möjligheterna att utöka de från regleringen undantagna
varuslagen med ytterligare fettämnen och fettsyror som alls icke
eller endast i mycket begränsad omfattning kan användas för matnyttigt
ändamål.

Vad beträffar motionärernas önskemål att vissa branscher inom
den tekniska industrien skulle undantagas från regleringen
framhåller jordbruksnämnden, att lättnader i regleringen måste
taga sikte icke på branscherna som sådana utan på särskilda grupper av
fettvaror.

Enligt vad som upplysts har jordbruksnämnden under årets lopp på olika
vägar sökt åstadkomma sådana förhållanden, att den regleringsbidragsberättigade
tekniska industrien i stort sett med tillämpning av ett enhetligt
regleringsbidrag å 95 procent i princip skulle erhålla fullt regleringsbidrag.
Priserna på svenskt slakterifett har nämligen i vissa fall varit betydligt
lägre än världsmarknadspriserna på motsvarande eller liknande varor. Fettkostnaden
i den tekniska industrien som helhet har härigenom med tillämpning
av det nu enhetligt gällande regleringsbidraget å 95 procent av regleringsavgiften
i viss utsträckning legat under världsmarknadsnivån. I den
män ett 95-procentigt regleringsbidrag sålunda i förhållande till prisnivån
för inhemska slakterifetter är för högt, uppnår den tekniska industrien ett
icke avsett lågt kostnadsläge för fettämnen, och regleringsbidrag utgår av
statsmedel med för höga belopp. Som en åtgärd i nu nämnt syfte har jord2
Dilumg till riksdagens protokoll 1951/. 7 sarnl. Nr 00.

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

bruksnämnden i oktober månad 1954 beslutat, att regleringsbidrag icke
skall utgå för inom landet framvunnet slakterifett, som vid försäljning till
industriell fettkonsument icke uppnår viss av jordbruksnämnden fastställd
prisnivå. Denna prisnivå (prisgräns) varierar med hänsyn till världsmarknadsprisnivån
och regleringsavgiftens storlek. Samtidigt med att regleringsavgiften
fastställes för viss period, meddelar nämnden sålunda de bidragsberättigade
företagen den prisgräns, som skall gälla under närmast påföljande
4-veckorsperiod. Avgörande för frågan om regleringsbidrag skall utgå
eller ej är huruvida inköpspriset uppgått till eller understigit den vid inköpstillfället
gällande prisgränsen. Om varans inköpspris uppgår till eller
understiger den vid förbrukningstillfället gällande prisgränsen, har således
icke någon betydelse.

Under tiden fr. o. in. den 18 oktober t. o. m. den 14 november 1954 har
sådan prisgräns fastställts till belopp, motsvarande regleringsavgiften med
tillägg av 20 öre eller sålunda till kronor 1:67 per kilogram. För inhemskt
slakterifett, som under nämnda period inköpes till lägre pris, utgår sålunda
icke regleringsbidrag.

Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen uttalade bevillningsutskottet
i betänkande nr 54 vid 1953 års riksdag i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utformningen av det tekniska systemet
för stödet av den inhemska smörproduktionen in. m., bland annat, att det
syntes nödvändigt att Kungl. Maj :t bemyndigades att med ledning av vunna
erfarenheter meddela direktiv rörande restitutionsrättens framtida omfattning.
Detta blev även riksdagens beslut och i enlighet härmed stadgas i förordningen
angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. in.,
att återbäring av regleringsavgift och utbetalning av regleringsbidrag skall
äga rum i den omfattning och på de villkor som bestämmes av Kungl. Maj :t,
som även tillagts rätt att delegera beslutanderätten till jordbruksnämnden.
I särskild kungörelse har Kungl. Maj :t bemyndigat jordbruksnämnden
bland annat att bestämma regleringsbidragets storlek.

I förevarande motion framställda önskemål om åtgärder i syfte att ernå
ändring i tillämpningen av nämnda förordning avser i samtliga fall frågor,
i vilka beslut erfarenhetsmässigt synes böra fattas av Kungl. Maj :t eller
jordbruksnämnden. Såvitt framgår av de över motionen avgivna yttrandena
ävensom av vad som i övrigt blivit upplyst, torde de i motionen framställda
önskemålen numera i stort sett vara tillgodosedda. Sålunda synes anledning
icke föreligga att till ytterligare behandling upptaga önskemålet om effektivisering
av det tekniska systemet för uppbärande av regleringsavgift och
utbetalande av regleringsbidrag vad avser den tekniska industriens fettförbrukning.
Samma är förhållandet beträffande önskemålet om utvidgning av
kretsen av företagstyper, som bör komma i åtnjutande av regleringsbidrag
för användning av fettämnen för annat än matnyttigt ändamål. I frågan om
att från regleringen undantaga ytterligare varuslag, som endast i mycket
begränsad utsträckning kan användas för matnyttigt ändamål, exempelvis

Bevillningsutskottets betänkande nr 60.

stearin, har i flertalet yttranden givits uttryck åt den meningen att sådant
undantag icke synes möjligt.

Vad beträffar önskemålet att åtgärder skulle vidtagas i syfte att regleringsbidraget
kunde utgå med belopp motsvarande regleringsavgiften har
genom motionen och därav föranledda yttranden utskottets uppmärksamhet
blivit fäst därpå, att tillämpningen av regleringsförfarandet i vad det avser
fastställandet av regleringsbidragets storlek sker efter vissa principer, som
i enskilda fall givit otillfredsställande resultat. Det måste antagas, att förfarandet
utan alltför stor omgång skulle kunna ordnas på sådant sätt, att
utbetalningen av regleringsbidrag icke för därav berörda företagare skulle
medföra vare sig obehörig vinst eller förlust. Det synes därför angeläget,
att Kungl. Maj :t och jordbruksnämnden med uppmärksamhet följer dessa
förhållanden och vidtager de åtgärder, som kan finnas vara erforderliga
för att åstadkomma en likformighet vid tillämpningen av bestämmelserna.
Under hand har utskottet även erfarit, att denna fråga kan antagas bli behandlad
av den pågående jordbruksprisutredningen. Under sådana förhållanden
anser utskottet icke erforderligt tillstyrka skrivelse från riksdagens
sida av den innebörd motionärerna i förevarande avseende ifrågasatt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen 11:325 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.
angående ändrade bestämmelser om restitution av regleringsavgift
och regleringsbidrag under fettvaruregleringen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Franzon,
Gustaf Elofsson, Falk, Ramberg, Velander, Söderquist och Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård*, Sundström, Brandt, Kollberg, Allard, Strandh, Vigelsbo och Nilsson
i Svalöv.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

av herr Kollberg.

Reservation

547782. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

'';•!<> v;

y.()Z?.''U.'' - . I< >(:

i ./III i