Bevillningsutskottets betänkande nr 54- (Betänkande 1954:Bevu54 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 54-,

Sr 54.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om skatt på
fonderade vinstmedel (fondskatt), jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 187, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om skatt
på fonderade vinstmedel (fondskatt).

Rörande författningsförslagets lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen förordas, i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag
av 1953 års skatteflyktskommitté, att en särskild fondskatt av engångsnatur
uttages å ansamlade vinstmedel hos vissa familjebolag. Förslaget utgör
ett led i strävandena att eliminera möjligheterna att utnyttja vissa luckor i
skattelagstiftningen för undandragande av vinstmedel från beskattning.
Fondskatten skall i princip beräknas till 30 procent av de fonderade vinstmedlen
med undantag för s. k. bundet kapital. Vinstmedel som gjorts till
föremål för fondbeskattning äger företaget, utan att någon ytterligare beskattning
inträder, utskifta i samband med upplösning inom tio år efter
fondbeskattningen. Med förslaget avses följaktligen — förutom ett tvångsmässigt
realiserande av det andra ledet i dubbelbeskattningen av ifrågavarande
juridiska personers ansamlade vinstmedel — att ernå en avveckling
av de fondbeskattade företagen.

De familjebolag, som träffas av fondskatten, är endast sådana förvaltningsbolag
som utnyttjats i skatteundandragande syfte.

Rätt föreslås för företagets delägare att utan skattekonsekvenser utköpa
företagets tillgångar, däribland fastigheter, till företagets anskaffningskostnad.
Därigenom undvikes att fondskatten träffar en icke realiserad värdestegring.

Enligt vad som förordas i propositionen skall jämväl delägare i förvaltningsbolag,
som ej är familjebolag eller ej utnyttjats i skatteundandragande
syfte, äga utköpa företagets tillgångar i samband med att företaget frivilligt
taxeras till fondskatt. Även för dessa fall gäller dock att reglerna utformats
så, att avräkning av de med fondskatt beskattade vinstmedlen allenast kan
äga rum, om företaget upplöses inom tio år.

1 llihang till riksdagens protokoll 19511. 7 saml. A’r ,54.

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

Det har vidare föreslagits, att riksstattenämnden skall äga medgiva dispens
i vissa fall från skyldigheten att erlägga fondskatt.

Taxering till fondskatt skall i regel äga rum år 1955. Skatten skall betalas
inom fem år, men riksskattenämnden kan medgiva förlängning av betalningstiden
till tio år.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 539 av herr Svärd och II: 681 av herr Edström,
vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen av proposition nr
187 måtte uttala, att bestämmelsen i 1 § sista stycket av förslaget till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt) skall äga tillämpning
beträffande företag, som under eller efter kriget förlorat eller avyttrat äldre
tonnage men ännu ej kunnat anskaffa ersättningstonnage och vilket kan
visa eller göra troligt att ersättningstonnage skall anskaffas inom en ej
alltför avlägsen tid»; samt

2) de likalydande motionerna 1:540 av herr Svärd samt 11:680 av herr
Birke, vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga det till Kungl. Maj :ts
proposition nr 187 fogade förslaget till förordning om skatt på fonderade
vinstmedel (fondskatt) med de ändringar av 1, 2 och 4—7 §§ som framgår
av följande lydelse:

1 §•

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet den
1 januari 1954 huvudsakligen bestod i förvaltning av annan fastighet än
jordbruksfastighet eller av värdepapper eller annan därmed likartad lös
egendom, skall för det beskattningsår, för vilket taxering till statlig inkomstskatt
i första instans äger rum år 1955, åsättas taxering till fondskatt i enlighet
med vad i denna förordning sägs.

Vad sålunda är stadgat skall dock gälla endast därest aktierna i bolaget
eller andelarna i föreningen vid något tillfälle under tiden från och
med 1 januari 1954 till utgången av beskattningsåret till huvudsaklig del
ägts eller på därmed jämförligt sätt innehafts — direkt eller genom förmedling
av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer
samt under förutsättning tillika att bolaget eller föreningen icke visar att
dess vinstmedel i skälig omfattning använts för utdelning till delägarna.

Från förordningens----kommunalskattelagen.

Riksskattenämnden må---till fondskatt.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

Vill svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet
alltsedan den 1 januari 1954 är sådan varom förmäles i 1 § första stycket,
erlägga fondskatt ändå att skyldighet därtill ej föreligger enligt vad
ovan sägs, må det ske. Företaget skall---till fondskatt. Har företaget

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

avgivit deklaration till fondskatt, föreligger sådan skattskyldighet ändock
att anmälan till taxeringsintendent icke ägt rum.

4 §.

Det till--- — samma tidpunkt.

Till bundet---och reservfond. I bundet kapital skall dock icke in räknas

belopp, varmed aktiekapitalet efter den 31 december 1953 må hava
ökats genom överföring av vinstmedel eller vid uppskrivning av tillgång; ej
heller belopp som efter sistnämnda dag avsatts till reservfond eller skuldregleringsfond
utan att skyldighet därtill förelegat enligt lag eller enligt den
31 december 1953 gällande bolagsordning eller stadgar.

Beskattningsbart belopp----hundratal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §.

Utöver stadgandena i 4 § skola vid beräkning av beskattningsbart belopp
iakttagas följande särskilda bestämmelser.

1) Har det företag, varom är fråga, efter den 31 december 1953 men före

beskattningsårets utgång lämnat utdelning å aktie eller andel till någon,
som förvärvat aktien eller andelen efter den 31 december 1953 och som ej
haft att erlägga kupongskatt för utdelningen eller eljest varit skattskyldig
för densamma, skall beloppet av sagda utdelning räknas såsom tillgång hos
företaget. Vad nu----av kapital.

Bestämmelserna i---förtäckt utdelning.

Riksskattenämnden må---föranleda därtill.

2) Företag, beträffande----beskattningsbara beloppet.

3) Beträffande bolag---inbetalda insatser.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §.

Därest bolag, som åsatts taxering till fondskatt, upplöses, äger bolaget,
då tillgångar utskiftas i anledning av upplösningen, påfordra att vid därav
föranledd taxering till utskiftningsskatt ett belopp motsvarande 70 procent
av det till fondskatt fastställda beskattningsbara beloppet inräknas i tillskjutet
belopp.

Sker upplösning av förening, som taxerats till fondskatt, skall, då föreningen
i anledning av upplösningen utskiftar tillgångar, ett belopp motsvarande
70 procent av det till fondskatt fastställda beskattningsbara beloppet
vid tillämpning av 38 § 1 mom. sista stycket kommunalskattelagen likställas
med inbetalda insatser, varom i nämnda stycke sägs.

När bolag ------lag stadgat.

Skattskyldig, som —-----vederbörande taxering.

7 §.

Har delägare i företag, som enligt 1 eller 2 § är skaltskyldigt till fondskatt
och som icke av riksskattenämnden medgivits befrielse från taxering

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

till sådan skatt, under beskattningsåret av företaget förvärvat egendom, som
varit i företagets ägo alltsedan den 1 januari 1954, och har han därvid erlagt
ett pris icke understigande företagets anskaffningskostnad för samma
egendom, skall den omständigheten att egendomens verkliga värde vid överlåtelsen
översteg nämnda pris icke medföra att delägaren skall anses hava
åtnjutit skattepliktig intäkt eller erhållit tillgång genom utskiftning. Avyttrar
delägaren---förvärv därav.

Vad sålunda ----laga kraft.

Har företag---som restitueras.

Har delägare i företag, som skall utgöra fondskatt, under 1952 eller 1953
av företaget förvärvat fastighet till ett pris överstigande företagets anskaffningskostnad
och har företaget under det beskattningsår, för vilket taxering
till statlig inkomstskatt i första instans äger rum år 1955, verkställt utdelning
till delägarna, skall så stort belopp av utdelningen som motsvarar högst skillnaden
mellan nämnda pris och anskaffningskostnaden anses utgöra icke
skattepliktig inkomst för delägarna.

(Se vidare anvisningarna.)»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför cj lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 540 och II: 681.

Propositionen.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Inkomst, som förvärvas av aktiebolag eller ekonomisk förening, skall enligt
gällande bestämmelser i princip beskattas två gånger, nämligen först
hos bolaget eller föreningen och — till den del inkomsten utdelas till bolagets
eller föreningens delägare — därefter hos dessa. Detta framgår, förutom
av bestämmelserna angående bolags och föreningars skattskyldighet,
av, å ena sidan, föreskriften i 38 § 1 mom. kommunalskattelagen att till
intäkt av kapital skall räknas, bl. a., utdelning å svenska aktier och andelar
i svensk ekonomisk förening, och, å andra sidan, den omständigheten att
reglerna angående inkomstbeskattningen för nämnda juridiska personer
icke medger rätt till avdrag för utdelning till delägare. År fråga om aktiebolag,
ersättes det andra ledet i dubbelbeskattningen under vissa förutsättningar
av en hos bolaget uttagen utskiftningsskatt.

För att förhindra en flerfaldig beskattning av aktiebolags och ekonomiska
föreningars inkomster stadgas emellertid i 54 § kommunalskattelagen att
utdelning mellan bolag och föreningar i regel är skattefri. Man har med andra
ord velat förhindra en s. k. kedjebeskattning.

Genom lag den 1 juni 1951, nr 325, vidtogs en ändring i 54 § kommunalskattelagen
i syfte att begränsa friheten från kedjebeskattning. Sålunda har

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

stadgats att om aktierna i bolag eller andelarna i ekonomisk förening till
huvudsaklig del äges eller på därmed jämförligt sätt innehaves — direkt eller
genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer och om bolaget eller föreningen icke visar att dess vinstmedel
i skälig omfattning använts för utdelning till delägarna, skattefriheten
för utdelning skall gälla allenast såvitt avser utdelning å aktier eller andelar,
vilka innehaves av bolaget eller föreningen såsom ett led i organisationen
av annan verksamhet än förvaltning av fastighet, värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom. Lagstiftningen riktar sig sålunda mot
vissa s. k. familjebolag och motiverades av att den tidigare friheten från
kedjebeskattning av de åsyftade företagen utnyttjats för att bereda fysiska
personer icke avsedd skattelindring. Till grund för 1951 års lagstiftning
låg ett av 1944 års allmänna skattekommitté år 1950 framlagt betänkande
(SOU 1950: 21). Sedan förslaget gjorts till föremål för överarbetning inom
finansdepartementet, framlades i proposition nr 182/1951 det lagförslag,
som efter att ha antagits av riksdagen resulterade i lagen den 1 juni 1951,
nr 325.

Sedan ett i samband med 1951 års lagstiftning uppmärksammat spörsmål
genom ett av regeringsrätten avgjort mål kommit i förändrat läge, utverkade
statsrådet och chefen för finansdepartementet den 30 juni 1953 Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla en särskild utredningsman för att verkställa
en förberedande utredning rörande vilka åtgärder på skattelagstiftningens
område, som borde vidtagas mot vissa skatteflvktsåtgärder. 1 samband
därmed anförde departementschefen till statsrådsprotokollet nämnda dag,
efter att ha erinrat om nyss återgivna bestämmelser, hl. a. följande.

Av enskilda personer ägda fastigheter har i betydande omfattning placerats
hos för ändamålet bildade fastighetsbolag (eller fastighetsföreningar). Härigenom
har vunnits vissa fördelar, t. ex. att lagfartsstämpel icke uttagits vid
förändring i den reella äganderätten till fastigheten och att fem- i stället för
tioårsgränsen varit avgörande för beskattning av realisationsvinst. Emellertid
har det under hand visat sig att den valda förvaltningsformen medfört
nackdelar i andra hänseenden och vederbörande har som följd härav önskat
överföra fastigheten i direkt ägo. Hos flertalet av dessa bolag och föreningar
har funnits ansamlade vinstmedel, som i realiteten uttagits — såsom lån
och utan någon beskattning som följd — av nuvarande eller tidigare ägare;
bokföringsmässigt har vinstmedlen balanserats mot en fordran å delägarna.
Beskattningen av dessa vinstuttag har alltså medvetet skjutits på framtiden.
En likvidation av fastighetsbolaget skulle framtvinga denna beskattning, liksom
en beskattning av ett belopp motsvarande skillnaden mellan fastighetens
aktuella taxeringsvärde och bolagets anskaffningskostnad för samma
fastighet.

I detta läge har åtskilliga skattskyldiga — delvis med hjälp av rådgivare
som i annonser i de dagliga tidningarna förklarat sig kunna likvidera fastighetsbolag
med åvilande skatteskuld utan att någon beskattning behövde inträda
— sökt utnyttja vissa kryphål i skattereglerna. De därvid använda metoderna
har varierats men i princip följt ungefär följande linje. Fastighetsbolaget
har mot revers sålt sin fastighet till fastighetsbolagets ägare. Denne
har därefter avyttrat aktierna i bolaget till ett för ändamålet tillhandahållet

Bevillningsutskottets betänkande nr ö''t.

bolag, vilket som likvid för andelarna övertagit överlåtarens skuld enligt
nyssnämnda revers. Vinstmedlen i fastighetsbolaget bär därefter genom utdelning
överförts till det andra bolaget; man har icke ens dragit sig för att
utdela reservfonden. Härefter har fastighetsbolaget likviderats i ett läge då
dess tillgångar exakt svarade mot aktiekapitalet.

Genom nämnda eller därmed likvärdiga förfaringssätt ansågs alltså fastigheten
kunna överföras i direkt ägo och fastighetsbolaget upplösas utan att
— varken då eller framdeles — den föreliggande skatteskulden skulle behöva
infrias. Ej heller kvarstod för framtiden någon skatteskuld hos något
av de ifrågavarande båda bolagen. Taxeringsmyndigheterna ingrep emellertid
mot antydda förfaringssätt och hävdade att de vidtagna åtgärderna finge
ur skattesynpunkt betraktas på samma sätt som om utdelning i vanlig ordning
skett av de vinstmedel som formellt tillförts aktieägaren i form av icke
skattepliktig realisationsvinst. Denna uppfattning godtogs av regeringsrätten
i ett den 14 februari 1951 avgjort mål.

Detta var läget när jag den 30 mars 1951 i statsrådet anmälde propositionen
nr 182/1951. Jag hade anledning att särskilt åberopa regeringsrättens
ifrågavarande utslag, närmast i anslutning till en diskussion rörande behovet
av ett uttryckligt stadgande angående hur skatteflyktsåtgärder borde bedömas
och ansåg mig — just med hänsyn till nämnda utslag — kunna avstå
från att föreslå en direkt lagstiftning i ämnet. Jag tilläde: »Enligt min mening
synes man alltså i de fall, varom nu varit fråga, alltfort böra lita till
praxis. Och det torde därvid kunna förutsättas att i praxis åtgärder, som
endast i syfte att kringgå beskattningsreglerna givits en viss utformning,
komma att bedömas efter deras verkliga innebörd.»

Detta uttalande underströks särskilt av bevillningsutskottet (betänkande
nr 53/1951) och föranledde icke någon erinran från riksdagens sida. Det kan
följaktligen icke råda tvekan om lagstiftarens inställning till spörsmål av nu
ifrågavarande slag.

Praxis har emellertid svängt. I ett den 5 februari 1953 avgjort mål — däri
omständigheterna i allt väsentligt synes jämförbara med de som förelåg i
det den 14 februari 1951 avgjorda målet — har regeringsrätten ansett förutsättningar
för taxering icke föreligga. Om utgången i detta mål, i vars avgörande
regeringsrättens samtliga ledamöter deltog, var nio ledamöter ense;
övriga fyra ledamöter ansåg förutsättningar för taxering föreligga.

Allmänt har detta senaste avgörande fattats såsom ett frångående i princip
av den ståndpunkt, för vilken avgörandet den 14 februari 1951 gav uttryck
och på vilken tidigare omnämnda uttalanden i proposition nr 182/
1951 och bevillningsutskottets betänkande nr 53/1951 byggde. Det måste
med andra ord konstateras att gällande bestämmelser, sådana de av regeringsrätten
numera tolkas, icke synes ge utrymme för det bedömande av
hithörande frågor som lagstiftaren år 1951 förutsatte. Detta utgör ett starkt
skäl för att ånyo pröva frågan om en uttrycklig reglering i skattelagstiftningen
av det spörsmål varom nu är fråga.

Det må framhållas, att genom 1951 års förut omnämnda lagstiftning,
vilken tillämpats första gången vid 1953 års taxering, vissa hinder rests
mot åtgärder av nyss antytt slag. Denna lagstiftning, som tillkommit främst
med tanke på vissa andra närbesläktade åtgärder på området för utnyttjande
av kryphål i skatteförfattningarna, torde emellertid i förevarande hänseende
icke erbjuda en tillräcklig garanti.

Jag får i detta sammanhang vidare erinra om vissa likartade skatteflyktsåtgärder,
vilka även uppmärksammades vid lagstiftningen år 1951. Jag åsyftar
möjligheten för delägare i ett familjebolag med ansamlade vinstmedel
att till tulla värdet överlåta aktierna i bolaget å ett annat bolag, som icke är

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

att anse såsom familjebolag eller, även om så är förhållandet, har till uppgift
att driva penningrörelse. Ett sådant bolag kan till sig utan skattebelastning
överföra vinsten såsom utdelning. I detta fall utfår delägarna, såsom
köpeskilling för aktierna, vinstmedlen skattefritt (om aktierna innehafts
mer än 5 år) och köparen ådrar sig icke genom förvärvet någon skatteskuld.

Det sist sagda utgör en konsekvens av beskattningsreglernas avfattning,
som för åtskilliga fall synes godtagbar. I andra fall åter — sådana har observerats
i praktiken — där aktieförsäljningen icke har något som helst
annat syfte än att undgå en materiellt befogad beskattning, kan starka skäl
åberopas för att en dylik försäljning skall medföra samma beskattning som
om i stället utdelning ägt rum. 1944 års allmänna skattekommitté antydde
i sitt förut omnämnda betänkande vissa lagstiftningsåtgärder, som kunde
vidtagas för att möta de senast antydda skatteflyktsåtgärderna. Något direkt
förslag framlades emellertid icke av kommittén. Även i propositionen
intogs den ståndpunkten att med uttryckliga bestämmelser borde tills vidare
anstå. Som skäl åberopade jag därvid bl. a. att redan gällande bestämmelser
syntes möjliggöra åsättandet av en materiellt riktig taxering i sådana fall,
där rena skatteflyktsåtgärder förelåg.

I det ändrade läge, som numera föreligger, kan ifrågasättas, huruvida det
är tillrådligt att längre lita till att i praxis skatteflyktsåtgärder av olika slag,
som bygger på utnyttjandet av kryphål i lagstiftningen, erhåller det bedömande
som lagstiftaren avsett.

De nu berörda spörsmålen är av delvis intrikat natur och kräver en närmare
utredning innan slutlig ställning till desamma kan tagas. Jag vill förorda
att en dylik utredning kommer till stånd. Därvid synes i första hand
de i det föregående omnämnda problemställningarna böra granskas. Emellertid
kan ifrågasättas huruvida det icke vore mer ändamålsenligt med ett
mer allmänt hållet stadgande om hur skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder
skall bedömas. Vid utredningsarbetet torde denna fråga jämväl böra
prövas och därvid mot bakgrunden även av skatteflyktsåtgärder av delvis
annat slag än de här tidigare omnämnda. Det ligger i sakens natur, att ett
dylikt mer allmänt hållet stadgande bör så utformas att i möjligaste mån
otrygghet i tillämpningen undvikes och att stadgandet ifråga icke blir tilllämpligt
å rent affärsmässiga transaktioner, vilka icke har något samband
med undandragande av skatt.

Departementschefen framhöll vidare i sitt nämnda yttrande, att utredningsarbetet
lämpligen borde bedrivas så, att åt en särskild utredningsman
lämnades i uppdrag att närmare undersöka de skatteflyktsåtgärder, varom i
förevarande sammanhang kunde vara tal. Sedan en säkrare uppfattning
vunnits rörande behovet av lagstiftningsåtgärder och de linjer efter vilka
en lagstiftning borde utformas, fick prövas huruvida en särskild kommitté
borde tillsättas med uppdrag att överväga det förebragta materialet och utarbeta
erforderliga författningsförslag.

Vidare uttalades alt det var önskvärt att 1954 års riksdag förelädes förslag
till författningsbestämmelser, avseende transaktioner av den art, som varit
föremål för regeringsrättens bedömande i omnämnda båda mål. Det borde
vidare prövas, huruvida bestämmelserna borde göras tillämpliga redan vid
1954 års taxering.

Sedan departementschefen jämlikt erhållet bemyndigande tillkallat eu

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

särskild utredningsman med uppdrag att verkställa den förberedande utredningen
och denne fullgjort sitt uppdrag, hemställde departementschefen den
25 september 1953 hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att tillkalla särskilda
sakkunniga för fortsatt behandling av ärendet. I samband därmed anfördes
till statsrådsprotokollet, att de sakkunnigas uppdrag icke borde vara begränsat
till de tidigare särskilt omnämnda möjligheterna till skatteundandragande.
Även andra luckor i lagstiftningen, som kunde utnyttjas för att vinna
icke avsedda skattelättnader, borde föranleda övervägande från de sakkunnigas
sida huruvida lagstiftningsåtgärder var påkallade.

Efter att ha erhållit bemyndigande därtill tillkallade departementschefen
att utreda frågan om införande i skattelagstiftningen av bestämmelser mot
skatteflykt och opåkallade skattelättnader tre sakkunniga, nämligen regeringsrådet
Sven Strömberg, tillika ordförande, taxeringsintendenten Ernst Anneli
och bankdirektören, t. d. assessorn Erland Geijer. De sakkunniga har antagit
namnet 1953 års skatteflyktskommitté.

Kommittén har den 31 december 1953 avgivit en promemoria med förslag
till förordning om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt).

I anledning av nämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits
av kammarrätten, riksskattenämnden, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro samt Gävleborgs län, Sveriges industriförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
auktoriserade revisorer, Svenska revisorsamfundet, Skånes handelskammare,
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Gävle, Folkets
Husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Från Sveriges redareförening har inkommit en skrift i anledning av
promemorian.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen
hänvisar utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

Historik, s. 13—16.

Allmän motivering för införande av fondskatt, s. 16—43.

Skattskyldighet till fondskatt, s. 44—59.

Frivillig taxering till fondskatt, s. 60—64.

Beräkning av beskattningsbart belopp, s. 64—76.

Avräkning för fondbeskattade vinstmedel vid taxering av utskiftade medel,
s. 76—83.

Rätt att utköpa tillgångar till anskaffningskostnad, in. m., s. 83—97.

Taxeringsförfarandet in. in., s. 97—100.

Uppbörd av fondskatt, s. 100—102.

Bevillningsutskottets betänkande nr 51.

Motionerna m. m.

Av innehållet i de förenämnda motionerna må här återgivas följande.

Till stöd för yrkandet i de likalyd ande motionerna I: 539
och II: 68 1 har anförts bl. a. följande. I fråga om företag, som till följd av
kriget förlorat tonnage eller som efter kriget funnit det vara nödvändigt att
utrangera äldre, ur driftssynpunkt oekonomiskt tonnage, vore det av stor
vikt att den i 1 § förslaget till fondskatt intagna dispensbestämmelsen icke
finge en så snäv tillämpning, att den omöjliggjorde för företagen att fortsätta
att bedriva sin ursprungliga verksamhet. Det vore här ej fråga om företag,
som vidtagit åtgärder för att undandraga sig att betala skatt. Under sådana
förhållanden och då det här icke gällde uppsamlade vinstmedel hos ett
förvaltningsföretag utan ersättningar för förlorade eller avyttrade anläggningstillgångar,
vilka ersättningar företagen av ekonomiska skäl ansett böra
för en begränsad tid utbytas i värdehandlingar, bjöde rättvisa och billighet
att möjlighet bereddes dessa företag till befrielse från taxering till fondskatt.
Nu avsedda rederiföretag hade i regel bedrivit sin verksamhet med
mindre och medelstora fartyg, varå vårt land för närvarande lede stor brist.
Företagen borde ej tvingas att upphöra med sin verksamhet, vilket otvivelaktigt
bleve fallet, om de nödgades betala fondskatt för ifrågavarande medel.
En alltför restriktiv tillämpning av dispensbestämmelsen i förevarande fall
vore till skada för både företagen och det allmänna. Ur allmänekonomisk
synpunkt kunde det nämligen i nuvarande läge icke vara av något intresse
att företagen anskaffade ersättningstonnage till nuvarande höga kostnader.

I ett ändrat konjunkturläge kunde det tvärtom vara värdefullt att tillgång
funnes till vissa beredskapsarbeten i enskild regi. Detta talade för att man
icke genom en lagstiftning av ifrågavarande natur tvingade företagen till
att nu verkställa nyanskaffningar, som vid senare tidpunkt kunde göras till
ett billigare pris.

Ide likal y dande motionerna 1:540 och II: 680 har anförts
bl. a. följande. Det av skatteflyktskommittén framlagda förslaget till
fondskatt innehölle bestämmelser, som innebure att fondbeskattad inkomst
undantoges från ytterligare beskattning. I detta avseende hade i propositionen
föreslagits att fondbeskattade medel skulle fritagas från ytterligare skatt
endast om företaget upplöstes före utgången av år 1965. Resultatet av en sådan
regel måste bli att de fondbeskattade företagen över huvud knappast
kunde bestå efter denna tidpunkt. Ehuru gällande civillag tilläte förekomsten
av ifrågavarande förvaltningsform, skulle detta alltså på en omväg förhindras.
Det kunde icke vara i överensstämmelse med andan i våra grundlagar alt
man genom tillskapande av en särskild skattelagstiftning skulle i praktiken
förbjuda vad som vore tillåtet i övrig lagstiftning. Vore det lagstittarens uppfattning
att de ifrågavarande föreningarna eller bolagen inte borde få fortleva
efter en viss tidpunkt, borde stadgande därom införas i civillag. Ur

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

rättssäkerhetssynpunkt borde detta vara ett oeftergivligt krav. Den praktiska
betydelsen av det framlagda förslaget vore måhända icke så stor. Den
möjligheten funnes ju alltid att upplösa företaget och därefter bilda ett nytt
aktiebolag, som övertoge det äldre företagets tillgångar. Även denna omständighet
talade emellertid mot den berörda bestämmelsen. Motionärerna
förordade att villkoret, att företaget skulle upplösas före utgången av år
1965, finge utgå ur förordningen.

Beträffande det i motionerna framförda förslaget att den 1 januari 1954
borde vara avgörande för företagens skattskyldighet till fondskalt uttalar
motionärerna bl. a. följande. I och med att deklarationstiden för beskattningsåret
1953 nu gått till ända, hade företagen i sina balansräkningar definitivt
redovisat äganderättsförhållandena vid 1953 års utgång. Någon möjlighet
att för tiden den 1 juli—31 december 1953 ändra på dessa förelåge
alltså inte. En ändring av den i lagtexten upptagna tidsgränsen till den 1
januari 1954 kunde därför icke längre medföra några nackdelar.

I fråga om rätt till utköp av fastigheter har motionärerna anfört i huvudsak
följande. I det betänkande av 1944 års allmänna skattekominitté som
låg till grund för 1951 års lagstiftning rörande familjebolagens beskattning
hade föreslagits ej blott den rätt för företagens delägare att utköpa aktier
och andelar till anskaffningsvärdet som senare genomfördes utan jämväl
utköpsrätt för fastigheter. I propositionen 182/1951 hade detta förslag om
utköpsrätt beträffande fastigheter icke upptagits. Nämnda förhållande hade av
de skattskyldiga rimligen icke kunnat tolkas på annat sätt än att någon skattelättnad
icke heller framdeles skulle medgivas vid utköp av fastighet. Det hade
emellertid framgått, att det över huvud taget vore ett önskemål från statens
sida att en övergång skedde från indirekt till direkt ägande. Detta torde
bland annat ha varit anledningen till att ett icke obetydligt antal av de ifrågavarande
fastighetsföretagen överlåtit sina fastigheter på delägarna. Priset
hade därvid i allmänhet satts till taxeringsvärdet. De delägare i fastighetsföretag
av fainiljebolagskaraktär, som sålunda kunde sägas ha ställt sig lojala
gentemot statens intentioner, råkade nu i många fall ut för en sammanlagt
avsevärt hårdare beskattning än de delägare som icke vidtagit någon
åtgärd i denna riktning. I förhållande till dem som efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande utköpte fastighet till anskaffningspriset finge de ett
så mycket högre till fondskatt beskattningsbart belopp som motsvarade skillnaden
mellan taxeringsvärdet och det ursprungliga anskaffningsvärdet. Icke
utan fog torde de komma att anse sig orättvist behandlade. Det rörde sig
ju här i allmänhet om endast en nominell ökning av tillgången och icke
om några uppsamlade vinstmedel som tidigare bort beskattas. Dessa delägare
borde icke komma i sämre läge än de delägare som hittills icke köpt
ut någon fastighet men som efter den nya lagstiftningens ikraftträdande
finge tillfälle därtill. Några praktiska svårigheter att likställa de delägare
som utköpt fastighet under 1952 eller 1953 med dem som senare utköpte
fastighet förelåge icke. En möjlighet vore att delägare, som utköpt fastigheter
från ett av honom ägt företag under något av åren 1952 och 1953, i
sin deklaration till fondskatt lämnade uppgift om företagets anskaffnings -

Bevillningsutskottets betänkande nr 54. 11

pris för den överlåtna fastigheten och det värde efter vilket fastigheten utköpts.
Skillnaden mellan dessa belopp kunde därefter avräknas vid bestämmande
av det till fondskatt beskattningsbara beloppet. Motsvarande
avräkning finge ske vid bestämmande av utskiftningsskatten vid upplösning
av bolaget resp. vid bestämmande av det belopp som skulle anses utgöra
utdelning vid upplösning av ekonomisk förening. En enklare lösning vore
emellertid att i 7 § fondskatteförordningen infördes bestämmelser, att delägare,
som 1952 eller 1953 utköpt fastighet till högre pris än anskaffningskostnaden,
under 1954 (eller motsvarande räkenskapsår) finge skattefritt
uttaga belopp motsvarande nyssnämnda skillnadsbelopp.

Rättvisan bleve visserligen icke fullständig, om man icke medtoge även delägare
som före 1952 utköpt fastighet till högre pris än anskaffningskostnaden
liksom delägare, vilka under 1952 och 1953 utköpt fastighet från företag som
före utgången av 1953 blivit upplösta. Vad de förstnämnda anginge kunde
däremot framhållas, att 1951 års lagstiftning på visst sätt kunde sägas utgöra en
milstolpe i fråga om familjebolagens beskattning. Det vore rimligt att låta de
åtgärder som då begynte för att medelst vissa skattelättnader uppmuntra till
en upplösning av de berörda företagen få enahanda konsekvenser, oavsett
om effekten nåddes under de två första åren eller först i och med att den nu
föreslagna lagstiftningen trädde i kraft och oavsett att de tidigare fallen
icke behandlades på samma sätt. Ur taxeringssynpunkt finge det också sägas
vara angeläget att icke gå alltför långt tillbaka i tiden. Att delägarna i de
före 1953 upplösta företagen knappast kunde få samma förmåner som de
alltjämt bestående företagen, sammanhängde med att man icke borde riva
upp deklarationer som redan vunnit laga kraft.

Sådana familjebolag, som ville begagna möjligheten att få erlägga fondskatt,
oavsett att skyldighet därtill ej förelåge, hade enligt propositionsförslaget
att senast den 31 mars under taxeringsåret göra anmälan därom till
taxeringsintendenten i länet. En viss justering av denna bestämmelse syntes
motiverad. De skattskyldiga kunde icke med säkerhet bedöma, huruvida
de vore skyldiga att erlägga fondskatt. Troligen konnne det att inträffa
att en del företag, som i verkligheten icke vore skyldiga därtill, ingåve deklaration.
Det borde då icke komma i fråga att de berövades rätten att erlägga
fondskatt enbart av den anledningen att de icke ingivit vederbörlig anmälan
till taxeringsintendenten.

I en till utskottet inkommen skrift har f. d. kammarrättsrådet J. Bratt
bl. a. framhållit att utköp av fastigheter från aktiebolag och ekonomiska föreningar
med en eller ett fåtal delägare i mycket stor utsträckning skett före
år 1952. Om i enlighet med propositionsförslaget möjlighet bereddes delägare
att under beskattningsåret 1954 eller senare skattefritt utköpa företagets
fastighet till anskaffningsvärdet, syntes cn liknande förmån böra medgivas
dem som redan nu köpt ut fastighet till ett pris, som överstege anskaffningsvärdet.
Jämväl utköp före år 1952 borde därvid beaktas.

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

Utskottets yttrande.

I den föreliggande propositionen har förslag framlagts rörande en engångsskatt
på uppsparade vinstmedel i vissa förvaltningsföretag. Förslaget
innebär att en särskild skatt, fondskatt, uttages av sådana av ett fåtal
personer ägda aktiebolag och ekonomiska föreningar som den 30 juni 1953
drev förvaltningsverksamhet och som icke i skälig omfattning använt sina
vinstmedel för utdelning till delägarna. Med förslaget avses sålunda att
tvångsvis realisera det andra ledet i den dubbelbeskattning som ifrågavarande
förelags inkomst är underkastad. Fondskatten skall utgå med 30
procent av förelagets uppsparade vinstmedel utöver s. k. bundet kapital.
Då fondbeskattningen icke avses skola träffa orealiserad värdestegring, föreslås
att företagets delägare skall äga rätt att till sig överföra dess tillgångar
för ett pris, icke understigande företagets anskaffningskostnad, utan att beskattning
för förtäckt utdelning skall ifrågakomma. Propositionsförslaget syftar
även till att åvägabringa en upplösning av de företag som underkastas
fondbeskattning. På grund härav förordas att fondbeskattade vinstmedel skall
undantagas från ytterligare beskattning endast om företaget upplöses före
utgången av år 1965. Beträffande förvaltningsföretag, som icke är familjeföretag
eller mot vilka någon anmärkning med avseende å vinstmedlens användning
icke kan riktas, föreslås — i syfte att stimulera till en upplösning
— att sådant företag efter frivillig anmälan kan bli att anse som skattskyldigt
till fondskatt. För dessa på frivillig anmälan beroende fall skall samma
bestämmelser tillämpas som för de obligatoriska fallen.

Önskemål om åtgärder inom beskattningens område i syfte att stimulera
till en upplösning av främst de fastighetsförvaltande aktiebolagen och ekonomiska
föreningarna har i olika sammanhang framförts från skilda håll.
Utskottet vill endast erinra om att frågan härom berördes i den proposition,
nr 34, som låg till grund för den vid 1951 års riksdag genomförda lagstiftningen
angående ekonomiska föreningar. Vidare må framhållas att 1953 års
bevillningsutskott hade att behandla ett motionsvis framställt yrkande om
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om skyndsamt förslag i syfte att
bereda lämpliga skattelättnader vid avveckling av vissa fastighetsföreningar.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 59 avstyrkte 1953 års bevillningsutskott
yrkandet under hänvisning till att spörsmålet låg under utredning
av 1953 års skatteflyktskommitté. Utskottet uttalade i samband därmed
bl. a., att utskottet för sin del kunde instämma i det från olika håll uttalade
önskemålet om åtgärder i syfte att uppnå en avveckling av fastighetsföreningarna.

Den direkta anledningen till igångsättande av det utredningsarbete, soin
numera bedrives av 1953 års skatteflyktskommitté, vars förslag i huvudsakliga
delar legat till grund för det i propositionen framförda förslaget till fondskatt,
torde dock ha varit att vissa mindre nogräknade skattskyldiga på senare
tid i syfte att undkomma det andra ledet i dubbelbeskattningen av
den av aktiebolag och ekonomisk förening förvärvade inkomsten — begagnat
en metod, som byggde på utnyttjandet av kryphål i lagstiftningen. Direk -

Bevillningsutskottets betänkande nr 5b.

liven för kommittén innefattar uppdrag att pröva vilka bestämmelser som
vore nödvändiga och lämpliga för att hindra sådana skatteflyktsåtgärder.

Propositionsförslaget torde få ses mot bakgrunden av nu omnämnda förhållanden.
Vid bedömande av förslaget ur synpunkten av att därmed avses
att förekomma att skatteförlust för det allmänna inträffar om skattskyldig
begagnar den i det föregående berörda metoden, bör beaktas att förslaget
innebär att de vinstmedel, som skattskyldig åsyftar att skattefritt uttaga genom
praktiserandet av nämnda metod, till största delen tages till omedelbar
beskattning. Det allmännas skatteanspråk, som eljest endast skulle kunna
göras gällande vid företagets upplösning, blir härigenom tvångsvis realiserat
redan nu. Även om detta får anses vara en åtgärd av tämligen ingripande
art måste dock enligt utskottets mening hållas i minnet att densamma träffar
företag, vilka enligt en utbredd uppfattning i allmänhet icke fyller någon
nyttig funktion i samhället. Beträffande flertalet av dem har en upplösning
fördröjts endast av det skälet att delägarna icke velat påtaga sig den
skattebelastning som skulle följa av upplösningen. Det är emellertid otvivelaktigt
att de hos ifrågavarande företag ansamlade vinstmedlen belastats av
en latent skatteskuld till det allmänna. Med hänsyn till åt! denna skatteskuld
skall tvångsvis infrias omedelbart har skattesatsen föreslagits utgöra allenast
30 procent, vilket får anses i allmänhet avsevärt understiga den skattesats
efter vilken företagets vinstmedel skolat beskattas vid en upplösning enligt
nu gällande regler. Förslaget torde även få anses som resultat av en avvägning
efter tämligen generösa grunder ur den synpunkten att med fondbeskattningen
kombinerats en för de skattskyldiga gynnsam utköpsrätt. De här angivna
omständigheterna medför att det ingripande varom här är fråga icke
bör ge anledning till betänkligheter. Utskottet kan i enlighet härmed ge sin
principiella anslutning till det föreliggande förslaget. Därvid har utskottet fäst
avseende vid att propositionsförslaget innehåller en dispensbestämmelse, enligt
vilken befrielse från fondskatt kan medges där så av särskilda skäl kan
vara påkallat.

Syftet att befrämja en upplösning av nu ifrågavarande förvaltningsföretag
tillgodoses i förslaget till förordning om fondskatt genom bestämmelse i
0 § av innebörd att fondbeskattade medel undantages från ytterligare beskattning
om företaget upplöses före utgången av år 1965. I de likalydande
motionerna I: 540 och 11:680 har yrkats att fondbeskattade medel skall
fritagas från beskattning i samband med företagets upplösning, oavsett när
upplösningen sker. Utskottet erinrar i detta hänseende om 1953 års bevillningsutskotts
i det föregående redovisade uttalande att en upplösning av
främst de fastighetsförvaltande företagen framstår såsom önskvärd och vill
för sin del tillägga att utskottet anser att en upplösning jämväl av företag
som förvaltar annan egendom än fastigheter bör stimuleras. Med den i propositionsförslaget
intagna bestämmelsen torde detta syfte komma att uppnås.
Om däremot såsom i motionerna förordas någon tidsgräns icke stipuleras
torde upplösningen i flertalet fall komma att skjutas på framtiden,
varvid den föreslagna lagstiftningen i väsentlig mån icke konune att leda

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

till avsett resultat. Utskottet tillstyrker på grund härav propositionsförslaget
i förevarande del.

I propositionen föreslås att frågan, om ett företag skall anses vara ett förvaltningsföretag
eller ej, skall bedömas med hänsyn till förhållandena den
1 juli 1953, d. v. s. den tidpunkt vid vilken huvuddelen av de för skatteflyktskommittén
utfärdade direktiven gavs. Jämväl bedömandet av ett flertal
andra i samband med taxeringen till fondskatt uppkommande frågor föreslås
skola ske med utgångspunkt från läget nämnda dag. Härigenom åsyftas att
i möjligaste mån hindra ett kringgående av den föreslagna lagstiftningen,
vilket eljest kunde tänkas ske på det sättet att vissa skattskyldiga, sedan
lagstiftningen blivit känd, vidtoge dispositioner, vilka skulle förändra förutsättningarna
för beskattning. I de likalydande motionerna I: 540 och II: 680
har yrkats att nu angivna tidsgräns måtte bestämmas till den 1 januari 1954.
1''ill stöd för yrkandet har bl. a. anförts att företagen numera i och med att
deklarationstiden för beskattningsåret 1953 utgått definitivt redovisat äganderättsförhållandena
vid beskattningsårets utgång.

Enligt utskottets mening måste det vid genomförandet av en lagstiftning
av den ingripande karaktär varom här är fråga skapas särskilda garantier
för att icke mindre nogräknade skattskyldiga förskaffar sig möjlighet till
icke avsedda skattelättnader. Ett framflyttande av den avgörande tidpunkten
till årsskiftet 1953/54 skulle innebära att sämre garantier i detta hänseende
erhölles än enligt propositionsförslaget. Det bör i delta sammanhang
observeras att bolags- resp. föreningsstämma enligt gällande lag icke behöver
hållas förrän sex månader efter räkenskapsårets utgång samt att sådan stämma
har möjlighet att riva upp ett bokslut. Bolagsstämma för räkenskapsår
som utgått den 31 december 1953 behöver sålunda icke hållas förrän i juni
1954. Även om stämmans möjligheter att inverka på företagens äganderättsförhållanden
vid en förfluten tidpunkt torde få anses starkt begränsade,
måste det dock enligt utskottets mening beaktas att det här är fråga om
företag vilka ägs av ett fåtal personer och beträffande vilka möjligheterna
iili insyn är tämligen beskurna. Med hänsyn till att med propositionsförslaget
förbundits rätt för företag, vilka kan tänkas bli oskäligt hårt drabbade
av nu ifrågavarande bestämmelser, att hos riksskattenämnden påkalla att
bestämmelserna icke bli på dem tillämpliga, anser sig utskottet kunna godtaga
vad i propositionen föreslagits beträffande den tidpunkt, till vilken frågan
om skattskyldigheten in. in. skall anknytas. Utskottet avstyrker sålunda
de likalydande motionerna I: 540 och II: 680 i denna del.

1 berörda motioner har vidare yrkats att den förmån, som avses skola beredas
delägare i företag som är skattskyldiga till fondskatt att skattefritt
utköpa företagets fastighet till anskaffningsvärdet, måtte tillkomma ej blott
såsom i propositionen förordas delägare som gör utköp under år 1954 utan
jämväl delägare som gjort utköp under något av åren 1952 och 1953. I detta
syfte föreslår motionärerna att delägare, som något av sistnämnda år utköpt
fastighet till högre pris än anskaffningskostnaden, under år 1954 skattefritt
skall få uttaga ett belopp motsvarande skillnaden mellan utköpspriset och

Bevillningsutskottets betänkande nr 5b.

anskaffningskostnaden. I den utskottet tillhandakomna skriften har uttalats
att förmånen i fråga jämväl borde tillerkännas delägare som utköpt fastighet
före år 1952.

Utskottet vill i denna del erinra om att den föreslagna utköpsrätten konstruerats
på samma sätt som den utköpsrätt som medgavs delägare i familjeföretag,
vilkas utdelningsinkomster genom lagstiftning år 1951 underkastades
kedjebeskattning. Utköpsrätten begränsades då till att avse aktier och
andelar som vid lagstiftningens ikraftträdande den 1 januari 1952 befann
sig i de av kedjebeskattningen träffade företagens ägo. Några lättnader i beskattningen
med hänsyn till redan genomförda ulköp ansågs sålunda ej
böra ifrågakomma. Utskottet kan icke finna anledning föreligga att vid genomförandet
av nu ifrågavarande lagstiftning tillämpa en annan princip än
som sålunda följdes vid antagandet av 1951 års lagstiftning. Det efterskänkande
av skatt, som den ifrågavarande utköpsrätten innebär, bör i enlighet
härmed begränsas till att avse utköp av egendom som vid lagstiftningens
ikraftträdande befinner sig i företagens ägo. Vad särskilt beträffar de under
åren 1952 och 1953 verkställda fastighetsutköpen, vilka icke torde vara särskilt
många med hänsyn till att 1952 års fastighetstaxering i allmänhet
medfört höjda taxeringsvärden, må framhållas afl någon särbehandling i
propositionen icke föreslagits och av motionärerna ej heller ifrågasatts för
det fall att utköp skett efter utgången av år 1951 men företaget upplösts
senast under år 1953. För dylika likvidationsfall torde även enligt utskottets
mening någon skattelättnad ej vara tänkbar då det icke kan ifrågakomma att
i iva upp taxeringar som vunnit laga kraft. Utskottet kan i likhet med departementschefen
icke finna anledning föreligga att behandla utköpsfallen på
annat sätt för den händelse likvidation ej mellankommit. På grund av det
anförda avstyrker utskottet de föreliggande motionerna jämväl i denna del.

I propositionen föreslås att företag, som önskar begagna sig av den i 2 §
föreskrivna rätten att frivilligt bli inbegripen under skattskyldighet till fondskatt,
skall ingiva anmälan till vederbörande taxeringsintendent senast den
31 mars under taxeringsåret, varefter sådan skattskyldighet åvilar företaget.
1 motionerna 1:540 och 11:680 har i detta hänseende yrkats att avgiven
deklaration till fondskatt skall tillerkännas samma betydelse som en anmälan.
Till stöd för yrkandet har framhållits att det kunde tänkas att företag,
som i verkligheten icke vore skattskyldiga till fondskatt, ingåve deklaration.
Ett sådant företag borde icke berövas rätten till frivillig fondskattetaxering
på den grund att förelaget underlåtit ingiva anmälan till taxeringsintendenten.

Utskottet får härutinnan framhålla att det icke torde vara lämpligt att
utan vidare likställa en deklaration med frivillig anmälan. Rättsförlust torde
nämligen kunna inträffa även med ett sådant system. Företag, som oriktigt
(ror sig vara skattskyldigt till fondskatt enligt 1 § och som därför ingiver deklaration,
skulle nämligen därefter betraktas såsom skattskyldigt även om
företaget, sedan det rätta förhållandet blivit klarlagt, förklarar sig icke vilja
ifrågakomma till frivillig taxering. Utskottet finner emellertid att vad motio -

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

närerna anfört är värt beaktande. Enligt utskottets mening bör detta kunna
ske så att företagen genom en tydlig och iögonfallande anmärkning i den
för taxering till fondskatt avsedda deklarationsblankett, som kommer att
fastställas, göres uppmärksamma på vad som bör iakttagas därest ett företag
önskar bli ansett som skattskyldigt till fondskatt på grund av frivillig
anmälan.

I de likalydande motionerna 1:539 och 11:681 har yrkats att riksdagen
måtte uttala, att bestämmelsen i 1 § i propositionsförslaget om dispens från
skyldigheten att erlägga fondskatt bör tillämpas beträffande företag, som
under eller efter kriget förlorat eller avyttrat äldre tonnage men ännu ej
kunnat anskaffa ersättningstonnage och vilket kan göra troligt att ersättningstonnage
skall anskaffas inom en ej alltför avlägsen tid.

Utskottet får erinra om att denna fråga uppmärksammats vid departementsbehandlingen
av skatteflyktskommitténs förslag till fondskatt samt
att departementschefen i anledning härav gjort vissa klarläggande uttalanden
i propositionen (s. 59). Vad departementschefen sålunda anfört kan utskottet
helt ge sin anslutning. Utskottet kan icke finna att i motionerna framförts
någon omständighet som motiverar ett gynnsammare bedömande av ifrågavarande
dispensansökningar än som sålunda kommit till uttryck. På grund
härav avstyrker utskottet de likalydande motionerna I: 539 och II: 681.

I samband med utskottsbehandlingen av förevarande proposition har uppmärksammats
att den föreslagna lagtexten torde fordra viss komplettering
vad avser frågan om i vad mån bestämmandet av företags tillgångar och
skulder bör påverkas av gjorda avsättningar till personalstiftelser. I punkt 1
av anvisningarna till 4 § har föreslagits vissa bestämmelser rörande vad som
är att anse såsom skuld dels för det fall att företag gjort avsättning till personalstiftelse
under beskattningsåret (första stycket) och dels för det fall
att sådan avsättning icke gjorts men företaget får anses ha lämnat bindande
utfästelser om pension eller annan förmån (andra stycket). Någon regel för
det fall att avsättningen skett så att medel uttagits ur rörelsen och tillförts
personalstiftelsen, i vilket fall något skuldförhållande mellan företaget och
stiftelsen ej genom avsättningen uppkommit, föreslås däremot ej. Uppenbarligen
bör dock i nu förevarande hänseende avsättning i sådan form icke
föranleda annat bedömande än om avsättningen skett t. ex. i form av revers.
I enlighet härmed har inom utskottet upprättats förslag till ny avfattning
av första stycket av ifrågavarande anvisningspunkt. Den av utskottet föreslagna
författningstexten har avseende främst på det fall att avsättningen
icke till någon del erfordrats för att säkerställa bindande utfästelser om pension
eller annan förmån av det slag varom nu är fråga. Om avsättningen delvis
varit erforderlig för här avsett ändamål kan stadgandets tillämpning givetvis
endast ifrågakomma såvitt gäller den del av avsättningen som ej varit
på sådant sätt erforderlig.

Den av utskottet förordade avfattningen av ifrågavarande anvisningspunkt
innefattar jämväl den justeringen att densamma göres tillämplig ej endast

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

på avsättning under beskattningsåret utan på avsättning under räkenskapsår
som gått till ända efter den 30 juni 1953. Stadgandet blir härigenom tilllämpligt
även på avsättning för beskattningsåret 1953. Genom en sådan avfattning
bringas stadgandet i överensstämmelse med andra liknande föreskrifter
i förslaget. Som exempel må nämnas bestämmelsen i 4 § angående
fastställande av vad som är att hänföra till bundet kapital. Till bundet kapital
skall sålunda icke räknas bl. a. belopp, varmed aktiekapitalet efter den
30 juni 1953 må hava ökats genom överföring av vinstmedel. Vidare må
framhållas bestämmelsen i 5 § 1), enligt vilken viss utdelning som lämnats
efter den 30 juni 1953 skall räknas såsom tillgång hos det utdelande företaget.

Utskottets granskning av den föreslagna författningstexten har vidare givit
anledning till komplettering av den i 5 § 3) intagna spärregeln att det
till fondskatt beskattningsbara beloppet ej må bestämmas till högre belopp
än, beträffande bolag, vad som skulle utgjort beskattningsbart belopp därest
fråga varit om taxering till utskiftningsskatt vid upplösning av bolaget.
Jämväl den motsvarande regel som föreslås för ekonomisk förening synes
fordra komplettering. I propositionen föreslås att i de fall spärregeln blir
tillämplig tillägg till det till fondskatt beskattningsbara beloppet skall göras
för sådan utdelning som omnämnes i 5 § vid 1). Enligt utskottets mening
bör tillägg jämväl kunna ske för sådan avsättning till personalstiftelse som
enligt den av utskottet förordade lydelsen av punkt 1 första stycket av anvisningarna
till 4 § medför att vid fondskattetaxeringen företagets tillgångar
och skulder bestämmes som om avsättningen icke skett. Härjämte bör tilllägg
ske för beslutad men ej utbetalad utdelning till person som avses i 5 §
vid 1) i det vid propositionen fogade författningsförslaget. En sådan post
torde betraktas som skuld vid taxering till utskiftningsskatt men skall enligt
punkt 2 av anvisningarna till 4 § nämnda förslag ej anses som skuld vid
taxering till fondskatt. I enlighet härmed föreslår utskottet jämväl en ändrad
avfattning av 5 § 3) i författningsförslaget.

Övriga i propositionen berörda frågor har icke givit anledning till erinran
eller särskilt yttrande från utskottets sida.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 187 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med avslag å de likalydande motionerna
1:539 av herr Svärd och 11:081 av herr Edström
samt de likalydande motionerna I: 540 av herr Svärd och II:
680 av herr Birke, antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade

Iiihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Xr 51.

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslag

till

förordning om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt).

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet den
1 juli 1953 huvudsakligen bestod i förvaltning av annan fastighet än jordbruksfastighet
eller av värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom,
skall för det beskattningsår, för vilket taxering till statlig inkomstskatt
i första instans äger rum år 1955, åsättas taxering till fondskatt i enlighet
med vad i denna förordning sägs.

Vad sålunda är stadgat skall dock gälla endast därest aktierna i bolaget
eller andelarna i föreningen vid något tillfälle under tiden från och med den
1 juli 1953 till utgången av beskattningsåret till huvudsaklig del ägts eller
på därmed jämförligt sätt innehafts — direkt eller genom förmedling av
juridisk person -— av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer samt
under förutsättning tillika att bolaget eller föreningen icke visar att dess
vinstmedel i skälig omfattning använts för utdelning till delägarna.

Från förordningens bestämmelser skola vara undantagna föreningar av
beskaffenhet, som sägs i 1 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar,
ävensom föreningar och bolag, som avses i 24 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Riksskattenämnden må, om särskilda skäl föranleda därtill, på ansökan
medgiva företag befrielse från taxering till fondskatt.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Vill svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet
alltsedan den 1 juli 1953 är sådan varom förmäles i 1 § första stycket, erlägga
fondskatt ändå att skyldighet därtill ej föreligger enligt vad ovan sägs,
må det ske.. Företaget skall för sådant fall senast den 31 mars under taxeringsåret
göra anmälan härom till taxeringsintendenten i det län, där företaget
skall taxeras till statlig inkomstskatt. Efter det sådan anmälan gjorts
är företaget att anse såsom skattskyldigt till fondskatt.

3 §•

Fondskatten skall utgå med trettio procent av det till sådan skatt beskattningsbara
beloppet, beräknat på sätt nedan sägs.

Fondskatten skall tillfalla staten.

4 §.

Det till fondskatt beskattningsbara beloppet fastställes, såvitt ej annat följer
av vad nedan sägs, till skillnaden mellan å ena sidan värdet av företagets
tillgångar vid beskattningsårets utgång samt å andra sidan summan av företagets
skulder och bundna kapital vid samma tidpunkt.

Till bundet kapital räknas, såvitt angår aktiebolag, aktiekapital, reservfond
och skuldregleringsfond samt, när fråga är om ekonomisk förening»

Bevillningsutskottets betänkande nr 5b.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

insatskapital och reservfond. I bundet kapital skall dock icke inräknas belopp,
varmed aktiekapitalet efter den 30 juni 1953 må hava ökats genom
överföring av vinstmedel eller vid uppskrivning av tillgång; ej heller belopp
som efter sistnämnda dag avsatts till reservfond eller skuldregleringsfond
utan att skyldighet därtill förelegat enligt lag eller enligt den 30 juni 1953
gällande bolagsordning eller stadgar.

Beskattningsbart belopp avrundas nedåt till närmaste hundratal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

Utöver stadgandena i 4 § skola vid beräkning av beskattningsbart belopp
iakttagas följande särskilda bestämmelser.

1) Har det företag, varom är fråga, efter den 30 juni 1953 men före beskattningsårets
utgång lämnat utdelning å aktie eller andel till någon, som
förvärvat aktien eller andelen efter den 30 juni 1953 och som ej haft att
erlägga kupongskatt för utdelningen eller eljest varit skattskyldig för densamma,
skall beloppet av sagda utdelning räknas såsom tillgång hos företaget.
Vad nu sagts skall jämväl gälla därest den som mottagit utdelningen
väl varit skattskyldig till statlig inkomstskatt för utdelningen i fråga men
denna för honom icke varit hänförlig till inkomst av kapital.

Bestämmelserna i nästföregående stycke skola äga motsvarande tillämpning,
då aktie- eller andelsägare i företaget tillförts någon dess tillgång under
sådana förhållanden att överlåtelsen av tillgången innefattat förtäckt
utdelning.

Riksskattenämnden må på ansökan medgiva undantag, helt eller delvis,
från vad ovan vid 1) stadgas i den mån särskilda skäl föranleda därtill.

2) Företag, beträffande vilket beslut om trädande i likvidation anmälts
för registrering efter ingången av år 1952 men före utgången av beskattningsåret,
äger, därest taxering till fondskatt av företaget ifrågakommer, påfordra
att bundet kapital inräknas i det beskattningsbara beloppet.

3) Beträffande bolag må det till
fondskatt beskattningsbara beloppet
ej bestämmas till högre belopp än vad
som skulle utgjort beskattningsbart
belopp, därest fråga varit om taxering
till utskiftningsskatt i samband med
upplösning av bolaget, med tillägg i förekommande
fall av beloppet av utdelning
som vid 1) sägs. Är fråga om
förening, skall det till fondskatt beskattningsbara
beloppet icke fastställas
till högre belopp än det, varmed
föreningens tillgångar, beräknade
med iakttagande jämväl av vad ovan
vid 1) sägs, efter avdrag för skulder
överstiga av medlemmarna inbetalda
insatser.

3) Beträffande bolag må det till
fondskatt beskattningsbara beloppet
ej bestämmas till högre belopp än
vad som skulle utgjort beskattningsbart
belopp, därest fråga varit om
taxering till utskiftningsskatt i samband
med upplösning av bolaget. Är
fråga om förening, skall det till fondskatt
beskattningsbara beloppet icke
fastställas till högre belopp än det,
varmed föreningens tillgångar efter
avdrag för skulder överstiga av medlemmarna
inbetalda insatser.

Vad nu sagts skall dock ej medföra
inskränkning i tillämpningen av be -

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

(Kungl. Maj. ts förslag. ) (Utskottets förslag.)

stämmelserna ovan vid 1) samt i
punkt i första stycket och punkt 2
av anvisningarna till 4

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

6 §•

Därest bolag, som åsatts taxering till fondskatt, upplöses före utgången av
år 1965, äger bolaget, då tillgångar utskiftas i anledning av upplösningen,
påfordra att vid därav föranledd taxering till utskiftningsskatt ett belopp
motsvarande 70 procent av det till fondskatt fastställda beskattningsbara
beloppet inräknas i tillskjutet belopp.

Sker upplösning av förening, som taxerats till fondskatt, före utgången
av år 1965, skall, då föreningen i anledning av upplösningen utskiftar tillgångar,
ett belopp motsvarande 70 procent av det till fondskatt fastställda
beskattningsbara beloppet vid tillämpning av 38 § 1 mom. sista stycket kommunalskattelagen
likställas med inbetalda insatser, varom i nämnda stycke
sägs.

När bolag eller förening skall anses upplöst, därom är i allmän lag stadgat.

Skattskyldig, som vill påkalla tillämpning av vad i första eller andra stycket
sägs, har att framställa begäran därom i den deklaration, som skall avgivas
till ledning för vederbörande taxering.

7 §.

Har delägare i företag, som enligt 1 eller 2 § är skattskyldigt till fondskatt
och som icke av riksskattenämnden medgivits befrielse från taxering
till sådan skatt, under beskattningsåret av företaget förvärvat egendom, som
varit i företagets ägo alltsedan den 1 juli 1953, och har han därvid erlagt
ett pris icke understigande företagets anskaffningskostnad för samma egendom,
skall den omständigheten att egendomens verkliga värde vid överlåtelsen
översteg nämnda pris icke medföra att delägaren skall anses hava åtnjutit
skattepliktig intäkt eller erhållit tillgång genom utskiftning. Avyttrar delägaren
sålunda förvärvad egendom, skall vid tillämpning av bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning i kommunalskattelagen och i förordningen
om statlig inkomstskatt så anses, som om delägaren förvärvat egendomen
vid tidpunkten för företagets förvärv därav.

Vad sålunda är stadgat skall gälla jämväl för det fall att delägare efter
beskattningsårets utgång av företaget förvärvar i första stycket avsedd
egendom till pris som där sägs, såframt förvärvet äger rum inom sex månader
efter det beslut angående taxering till fondskatt vunnit laga kraft.

Har företag, som skall utgöra fondskatt, inom tid som i andra stycket sägs
överlåtit i denna paragraf avsedd egendom till delägare för ett pris understigande
egendomens verkliga värde, äger företaget att sist sex månader efter
överlåtelsen hos vederbörande beskattningsnämnd eller den högre instans,
dit taxeringen till fondskatt kan hava genom besvär hänskjutits, påfordra,
att nämnda taxering skall bestämmas till det lägre belopp, vartill den skulle
hava fastställts, om överlåtelsen skett sista dagen av beskattningsåret. Nedsättes
eller undanröjes av skäl som nu sagts taxering till fondskatt och föranledes
därav restitution av sådan skatt, utgår ej ränta å belopp som restitueras.

(Se vidare anvisningarna.)

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

Taxering till fondskatt skall i första instans verkställas år 1955.

Bestämmelserna i förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor skola äga motsvarande tillämpning
beträffande taxering till fondskatt.

9 §.

Till ledning för taxering till fondskatt skall företag, som enligt 1 § är
skattskyldigt till sådan skatt, utan anmaning vid sin allmänna självdeklaration
år 1955 foga en särskild på heder och samvete avgiven deklaration, avfattad
å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt formulär.

Vad nu sagts skall ock gälla beträffande företag, som avlämnar i 2 §
omförmäld anmälan, dock att, därest allmän självdeklaration avgivits innan
sådan anmälan göres, deklaration till ledning för taxering till fondskatt
skall fogas vid nämnda anmälan.

10 §.

Taxering till fondskatt sker i den kommun, där företaget skall taxeras
till statlig inkomstskatt.

11 §•

I de avseenden, varom ovan ej särskilt stadgats, skola taxeringsförordningens
bestämmelser rörande taxering till statlig inkomstskatt äga motsvarande
tillämpning beträffande taxering till fondskatt, dock att därvid följande
skall iakttagas.

1) I 39 § 1 mom. första stycket taxeringsforordnmgen stadgad pätoljd

för underlåtenhet att avlämna deklaration skall inträda allenast om den
skattskyldige försummat att efterkomma anmaning att fullgöra sin deklarationsskyldighet
enligt denna förordning. . ..

2) Har företag inom föreskriven tid avlämnat deklaration till ledning for
taxering till fondskatt, men åsättes företaget icke sådan taxering, skall underrättelse
härom lämnas företaget i den ordning som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen
sägs. Beträffande besvär i fall, som nu avses, skall vad
om fullföljd av talan finnes i nämnda förordning stadgat äga motsvarande
tillämpning.

3) Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter
utgången av taxeringsåret framställa yrkande om taxering till fondskatt.

4) Föreligger, på grund av bestämmelserna i denna förordning, sådant
samband mellan taxering till fondskatt, utskiftningsskatt eller inkomstskatt
att beslut i viss taxeringsfråga bör föranleda ändrat bedömande av annan
taxeringsfråga, må yrkande därom framställas av taxeringsintendent eller
annan, vars rätt därav beröres, inom sex månader efter det förstnämnda
beslut meddelades. Besvär soin nu sagts skola ställas till och avgöras av prövningsnämnd
eller den högre instans, dit taxeringen i fråga må genom besvär
hava av annan anledning hänskjutits.

12 §.

Har företag i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering
till fondskatt, lämnat oriktigt meddelande eller har företag, ehuru uppgiftspliktigt,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har
därav föranletts, att företaget icke blivit taxerat till fondskatt eller att det
blivit för lågt taxerat till sådan skatt, skall förelaget eftertaxeras till fondskall
för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätteligen
bort av beskatlningsnämnd i första instans verkställas.

13 §.

Påförd fondskatt skall fördelas till betalning under fem år, dock att riksskattenämnden
må, om synnerliga skäl därtill föranleda, på ansökan medgiva
att betalningen i stället skall fördelas på högst tio år.

Närmare föreskrifter angående uppbörd av fondskatt meddelas av Kungl.
Maj:t, som därvid jämväl äger föreskriva att uppbördsförordningens bestämmelser
eller vissa av dein skola äga motsvarande tillämpning.

14 §.

över beslut av riksskattenämnden i ärende, som avses i 1, 5 eller 13 §, må
klagan ej föras.

15 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
lämnar oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

16 §.

Av taxeringen till fondskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av
statsmedel.

17 §.

Kungl. Maj :t äger meddela bestämmelser angående när ansökan jämlikt
1 eller 5 § sist skall hava till riksskattenämnden ingivits ävensom övriga för
tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Anvisningar.
till 1 §.

1. Bestämmelserna i denna förordning äga tillämpning jämväl å sådan
juridisk person, som enligt 64 § 2 mom. kommunalskattelagen skall betraktas
som svensk ekonomisk förening.

2. Har företag övertagit av annan bedriven rörelse, må vid tillämpning
av denna förordning företaget icke anses hava påbörjat sin rörelsedrivande
verksamhet å tid före det avtalet om förvärvet träffades.

3. Befrielse enligt 1 § fjärde stycket från taxering till fondskatt må beviljas
exempelvis, då ett bolag förvaltar en fastighet, som huvudsakligen
utnyttjas i rörelse vilken, direkt eller indirekt, bedrives av huvudintressent
i förvaltningsbolaget eller då fråga är om ett rörelsedrivande bolags dotterbolag,
som förvaltar en fastighet vilken huvudsakligen användes för rörelsens
bedrivande, eller eljest om ett bolag, som ingår i en koncern såsom ett
led i organisationen av koncernens rörelse. Befrielse må även meddelas, då
bolagets eller föreningens karaktär av förvaltningsföretag bestått och är avsedd
att bestå allenast under kortare tid, eller då det på grund av förvaltningsverksamhetens
omfattning och andra omständigheter framstår som
affärsmässigt naturligt att verksamheten bedrives i bolags- eller föreningsform.
I andra fall kan befrielse vara påkallad med hänsyn till att eljest, på
grund av särskilda förhållanden, fara för förlust skulle uppkomma för annan
än företaget eller dess delägare.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5b.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Även därest förutsättningar i övrigt må föreligga för ineddelande av befrielse
från fondskatt, bör sådan befrielse likväl ej medgivas därest företaget
genom vidtagna eller underlåtna åtgärder medverkat till att inkomst i
särskilt stor omfattning undandragits beskattning.

Hinder föreligger icke att, om så undantagsvis skulle finnas lämpligt,
medgiva allenast partiell befrielse.

till

1. Vad företaget under beskattningsåret
avsatt till personalstiftelse
i syfte att säkerställa utfästelse om
pension eller annan förmån gentemot
någon, som är eller varit anställd i
företaget, må anses såsom skuld allenast
i den mån avsättningen varit erforderlig
för att säkerställa bindande
utfästelser av sådant slag gentemot
annan än den som efter utgången av
juni 1953 varit delägare i företaget
eller den som är sådan delägare närstående
person.

4 §•

1. Har företag under räkenskapsår,
som gått till ända efter den 30
juni 1953, verkställt avsättning till
personalstiftelse och har avsättningen
icke erfordrats för att säkerställa bindande
utfästelse om pension eller annan
förmån gentemot någon, som år
eller varit anställd i företaget och som
icke efter nämnda dag varit delägare
i företaget eller varit sådan delägare
närstående person, skall företagets
tillgångar och skulder så bestämmas
som om avsättningen icke skett.

Har företag gentemot någon, som är eller varit anställd i företaget, lämnat
utfästelse om pension eller annan förmån utan att motsvarande inbetalning
till försäkringsanstalt eller avsättning till personalstiftelse gjorts, må
vid beräkning av beskattningsbart belopp kapitalvärdet av utfästelsen eller
vederbörlig del därav anses såsom skuld allenast därest utfästelsen innefattar
en bindande förpliktelse samt den förmånsberättigade eller denne
närstående person icke varit delägare i företaget efter utgången av juni 1953.

2. Vid beräkning av beskattningsbart belopp skall den fondskatt bolaget
har att erlägga icke upptagas såsom skuld. Ej heller må som skuld upptagas
beslutad men ej utbetalad utdelning, såvitt den skall tillfalla någon
som avses i 5 § vid 1).

3. I fråga om värdesättningen av tillgångarna skall vad i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Fordran
hos delägare skall dock, även om den är osäker eller ej löper med ränta,
upptagas till sitt kapitalbelopp, såframt ej en sådan värdering med hänsyn
till omständigheterna måste anses uppenbart oskälig. Varulager må ej åsättas
högre värde än det, vartill det upptagits i räkenskaperna.

till 5 §.

1. Bestämmelsen om tillägg i visst fall för utdelning skall äga tillämpning
även om företaget upplösts under beskattningsåret eller eljest saknar tillgångar
vid beskattningsårets utgång. Till utdelning hänföres jämväl belopp
som i samband med förenings likvidation utskiftats till medlem utöver inbetald
insats. Utdelning skall anses hava skett den dag beloppet blev tillgängligt
för lyftning.

2. Vill företag i likvidation påfordra, att bundet kapital inräknas i det
beskattningsbara beloppet, skall företes uppgift från vederbörande registreringsmyndighet
angående dagen för ingivande av i 5 § vid 2) avsedd anmälan.

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

till 7 §.

1. Vad i 7 § sägs för det fall, då delägare förvärvar företags egendom, må
ock gälla för därmed jämförbara fall, såsom exempelvis då fysisk person,
vilken genom förmedling av juridisk person är delägare i ett företag, förvärvar
detta företags tillgångar.

2. Såsom anskaffningskostnad för fastighet och andra tillgångar skall
anses erlagd köpeskilling eller motsvarande valuta ökad med kostnaden för
mera väsentliga förbättringar av värdehöj ande natur.

3. Därest utköp sker till pris understigande företagets anskaffningskostnad,
må denna omständighet ej föranleda att delägaren anses hava åtnjutit
skattepliktig intäkt eller erhållit tillgång genom utskiftning till högre belopp
än som motsvarar skillnaden mellan utköpspriset och nämnda anskaffningskostnad.
Vid tillämpning av bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning
skall jämväl i dylikt fall delägarens förvärv anses hava skett vid
den tidpunkt, då företaget förvärvade egendomen i fråga.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband härmed skall följande iakttagas.

Har företag, som i 1 § sägs, upplösts å sådan tid att taxering till statlig
inkomstskatt ej ifrågakommer år 1955 samt har företaget lämnat sådan
utdelning, varom förmäles i 5 § vid 1), skall företaget, oavsett vad vid 3) i
samma paragraf sägs, år 1955 taxeras till fondskatt för ett beskattningsbart
belopp motsvarande den lämnade utdelningen. Därvid skall vad i denna förordning
i övrigt sägs i tillämpliga delar gälla.

Därest bolag eller förening på grund av omläggning av räkenskapsåret
ej taxerats till statlig inkomstskatt år 1955, skall vad i denna förordning
är stadgat om taxering till fondskatt för det beskattningsår, beträffande
vilket sådan taxering då äger rum, i stället avse det beskattningsår, för vilket
taxering äger rum år 1956.

Har bolag taxerats till fondskatt, må taxering till ersättningsskatt för samma
beskattningsår ej äga rum.

Stockholm den 11 maj 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz*, Gustaf Elofsson,
Falk, Velander, Söderquist, Einar Eriksson, Damström och Werner;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sjölin*, Jonsson i
Skedsbygd, Kärrlander, Wiklund*, Anderson i Sundsvall, Nilsson i Svalöv,
Asp och Andersson i Essvik*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 54.

Reservation

av herrar Velander och Nilsson i Svalöv, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1: 540 av herr Svärd och II: 680 av herr
Birke ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 187 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall till sagda motioner, antaga
det vid utskottets hemställan fogade, såsom utskottets
förslag betecknade förslaget till förordning om skatt
på fonderade vinstmedel (fondskatt) med de ändringar av
1, 2 och 4 §§, 5 § 1) samt 6 och 7 §§, som framgår av den
i motionerna intagna författningstexten (s. 2—4 i utskottets
betänkande).

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 54.