Bevillningsutskottets betänkande nr 53 (Betänkande 1954:Bevu53 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

Nr 53.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om beskattning
av vissa kapitalförsäkringar.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 186, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om beskattning
av vissa kapitalförsäkringar.

Beträffande författningsförslagets lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

Propositionen innehåller i huvudsak följande.

Med verkan från och med andra halvåret 1952 borttogs ur livförsäkringsbolagens
grunder den s. k. treårskarensen, som innebar förbud för bolagen
att belåna kapitalförsäkringar under de tre första åren efter tecknandet.
Sedermera framkom, att denna situation utnyttjades i försäkringsbolagens
ackvisitionsverksamhet på sådant sätt att skattesynpunkterna
helt sköts i förgrunden. En synnerligen stark ökning ägde rum i fråga
om nyteckning av engångsbetalda kapitalförsäkringar, ökningen var
koncentrerad till försäkringar på stora belopp, och försäkringarna tecknades
i mycket stor utsträckning med omedelbar belåning hos bolagen. I detta
läge infördes från och med den 1 mars 1953 såsom ett provisorium sådana
ändringar i livförsäkringsbolagens grunder att återköpsvärdet — och
därmed belåningsmöjligheten — av nytecknade försäkringar av ifrågavarande
slag avsevärt beskars. Härefter har inträtt en markant minskning av
tecknandet av kapitalförsäkringar med kort premieinbetalningstid.

I propositionen förordas att de nya bestämmelserna i försäkringsbolagsgrunderna
t. v. skall bibehållas.

Med hänsyn till den utpräglade skatteflyktskaraktären i fråga om de
försäkringar mot engångs- eller korttidspremier, som tecknades under tiden
den 1 juli 1952—den 28 februari 1953, föreslås emellertid beträffande
dessa försäkringar en individuell beskattning. Ägaren av en försäkring blir
sålunda skattskyldig till inkomstskatt för en beräknad ränteavkastning av
försäkringen och till förmögenhetsskatt för försäkringens värde.

Om ägaren till försäkringen godtar de bestämmelser, som numera finns
i bolagens grunder i fråga om beräkningen av återköpsvärdet av en kapital 1

Dihang till riksdagens protokoll 195b. 7 saml. Nr 53.

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

försäkring, kommer emellertid hans försäkring icke att bli underkastad
den föreslagna beskattningen.

För att lämna radrum för avveckling eller omläggning av försäkringarna
föreslås den nya lagstiftningen skola träda i kraft först den 1 januari 1955.
Den första taxeringen kommer sålunda att ske år 1956. Beskattningen är
avsedd att gälla tio år från försäkringarnas tecknande. Det sista taxeringsåret
blir sålunda 1963.

Enligt förslaget blir försäkringsbolagen skyldiga att tillhandahålla taxeringsmyndigheteina
erforderliga uppgifter till ledning vid taxeringen av
ifrågavarande försäkringar.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Beträffande beskattningen av kapitalförsäkring, till vilken kategori räknas
alla försäkringsformer, som icke är pensionsförsäkringar, gäller, att
premien — bortsett från det av sociala skäl betingade avdraget å högst 200
kronor för ogift och 400 kronor för makar — icke är avdragsgill och att
utfallande försäkringsbelopp icke inkomstbeskattas. Ränteavkastningen å
försäkringstagarens hos försäkringsbolaget innestående medel beskattas endast
hos försäkringsbolaget, därvid statlig inkomstskatt utgår efter en skattesats
av 10 procent. Förmögenhetsskatt å dessa tillgångar uttages varken
hos försäkringstagaren eller hos försäkringsbolaget.

De skatteförmåner, som uppnås genom en kapitalförsäkring, är dels en
sänkning av den statliga inkomstskatten med belopp utgörande produkten
av å ena sidan ränteavkastningen å försäkringstagarens hos försäkringsbolaget
innestående medel minskad med därå belöpande kommunalskatt och
å andra sidan skillnaden mellan försäkringstagarens marginalskattesats och
den för bolaget gällande skattesatsen 10 procent, dels bortfallandet av förmögenhetsskatten
på försäkringstagarens hos försäkringsbolaget innestående
medel. För kapitalförsäkringen gäller vidare vissa förmånliga regler
även i fråga om arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt. Dessa skatteförmåner
är för handen vare sig försäkringen belånats eller icke.

Nu gällande bestämmelser för beskattning av kapitalförsäkring, vilka antogs
år 1950, föregicks av en utredning av 1944 års allmänna skattekommitté,
som även framlade förslag, som syftade till att i viss utsträckning eliminera
de skattemässiga förmåner, som enligt vad tidigare antytts är förenade
med kapitalförsäkringsformen. Förslaget innebar att — utöver den
skatt som skulle uttagas på försäkringsanstalternas avkastning — hos försäkringstagaren
skulle uttagas inkomstskatt för beräknad ränta å premiereserv
och förmögenhetsskatt för premiereserv. Denna särskilda beskattning
skulle avse endast försäkringstagare med livförsäkringar till större
belopp. Ehuru vissa skäl onekligen kan tala för en sådan beskattning, genomfördes
emellertid icke dessa förslag, bl. a. med hänsyn till att de befarades
komma att medföra betydande svårigheter vid tillämpningen såväl för
försäkringsanstalterna som för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna.

Frågan om utnyttjandet av livförsäkring för beredandet av obehöriga skat -

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

telättnader liar ofta varit föremål för diskussion och olika åtgärder har vidtagits
för hindrande därav.

För att motverka ett obehörigt utnyttjande av möjligheten att teckna kapitalförsäkringar
mot engångspremier ingick livförsäkringsbolagen i början
uv år 1932 en överenskommelse om eu treårskarens, innebärande att lån å
låneberättigade kapitalförsäkringar mot engångspremie icke skulle få tagas
förrän minst tre år förflutit efter försäkringens tecknande. Motsvarande
bestämmelser infördes sedermera i försäkringsbolagens försäkringstekniska
grunder. — Därjämte ingicks under år 1945, med hänsyn till att personer
med hög marginalskattesats och betydande förmögenhet kunnat skaffa sig
skattelättnader genom kapitalförsäkringar mot engångspremie även utan
belåning, en överenskommelse mellan försäkringsbolagen att icke teckna sådan
försäkring med högre premie än 50 000 kronor, i vissa fall med lång
försäkringstid 150 000 kronor. Överenskommelsen om treårskarensen var
kompletterad med överenskommelse mellan försäkringsinspektionen och
bankinspektionen samt sparbanksinspektionen, om att ej heller de under
dem sorterande företagen skulle belåna engångsbetalda livförsäkringar, som
icke var tre år gamla. Överenskommelsen mellan försäkringsbolagen slopades
emellertid under år 1950, sedan den nya skattelagstiftningen införts,
men bestämmelserna om treårskarensen i avseende på belåningen av engångsbetalda
kapitalförsäkringar kvarstod tills vidare i grunderna.

Nu angivna metoder för att söka hindra osunda förhållanden på detta
område har emellertid visat sig vara behäftade med vissa brister. Det har
sålunda förekommit, att försäkringsbolag genom samarbete med kapitalstarka
icke bankmässiga intressenter i viss utsträckning lyckats kringgå
bestämmelserna. Detta förhållande har vållat irritation hos övriga bolag.
Härtill kommer att metoden endast riktar sig mot omedelbart belånade,
engångsbetalda försäkringar.

I sina under år 1950 inlämnade förslag till grunder enligt nya lagen om
försäkringsrörelse hade det övervägande antalet livförsäkringsbolag borttagit
treårskarensen för belåning av engångsbetalda kapitalförsäkringar med
hänsyn till att livförsäkringens beskattningsfrågor under samma år reglerats
genom ny lagstiftning. Ändringen godtogs av Kungl. Maj :t genom grundernas
stadfästande i juni 1952.

Resultatet av lånespärrens slopande blev emellertid sådant, att på våren
1953 nya provisoriska spärrbestämmelser infördes i grunderna med verkan
från och med den 1 mars 1953. Dessa nya spärrbestämmelser innebär för
sådana kapitalförsäkringar, som är återköpsberättigade och därmed även
låneberättigade samt för vilka under något av de första tio åren inbetalts
högre premiebelopp än som skolat erläggas därest premiebetalningen varit
jämnt fördelad över 15 år, att återköpsvärdet under de första tio åren likväl
blir högst lika med det återköpsvärde, som svarar mot en jämn premiebetalning
i 15 år. Som konsekvens härav kan icke lån med säkerhet i försäkringsbrev
inom återköpsvärdet beviljas av bolagen och redovisas enligt
274 § punkt 8 lagen om försäkringsrörelse till högre belopp. Skulle bolag

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

likväl bevilja lån mot säkerhet i försäkringsbrev utöver det beskurna återlcöpsvärdet
— eller över huvud taget till enskild person mot annan säkerhet
än den nämnda eller inteckning i fastighet eller tomträtt — skall sådana
lån jämlikt av försäkringsinspektionen utfärdade anvisningar individuellt
redovisas till försäkringsinspektionen med angivande av säkerhetens
art. Eventuellt sådant kringgående av den föreslagna inskränkningen av lånevärdet
kan sålunda observeras hos försäkringsinspektionen. För att inte
den nya bestämmelsen i grunderna om beskärande av återköpsrätten skall
i särskilda fall få alltför hårda konsekvenser, har föreskrivits att en av försäkringsinspektionen
godkänd nämnd må kunna medgiva dispens.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1953 tillkallade
chefen för finansdepartementet samma dag särskilda sakkunniga, nämligen
kammarrättsrådet Nils G. Lindquist, ordförande, och byråchefen O. Vinell
med uppdrag att verkställa en utredning angående beskattningen av kapitalförsäkringar.

I direktiven för utredningen anfördes, bland annat, att på senare tid iakttagits,
att en viss form av kapitalförsäkring i mycket stor omfattning utnyttjats
uteslutande eller i allt fall huvudsakligen i syfte att möjliggöra
skatteflykt för försäkringstagaren. Den försäkringsform som åsyftades var
kapitalförsäkring mot engångspremie. Under senare delen av år 1952 och
de första månaderna under år 1953 hade sådana försäkringar tecknats i en
utsträckning som aldrig tidigare. Denna stora nyteckning torde huvudsakligen
ha sin grund i det förhållandet, att vid halvårsskiftet 1952 möjligheter
öppnades för försäkringsbolagen att låta försäkringstagarna belåna dessa
försäkringar i samband med teckningen. Följden härav blev, att ackvisitionsarbetet
ofta direkt torde ha inriktats på att påvisa de skattemässiga
fördelarna med dessa försäkringar och möjligheterna att omedelbart få försäkringarna
belånade. De tecknade försäkringarna torde mestadels lyda
på ansenliga belopp och man torde få förutsätta, att de försäkringstagare,
som tecknat försäkringarna, i stort sett var att återfinna bland större inkomsttagare
och förmögenhetsägare. Omständigheterna tydde också på, att
ackvisitionsarbetet koncentrerats till dessa kategorier.

Den åtgärd, som försäkringsinspektionen några månader dessförinnan
hade företagit för att genom bestämmelser i grunderna för livförsäkringsbolagens
verksamhet beskära belåningsmöjligheterna, hade avsetts vara ett
provisorium. Så länge detta provisorium bestod, kunde antagas att försäkringar
av nu ifrågavarande slag kom att tecknas i väsentligt mindre utsträckning
än under sista halvåret 1952 och början av 1953. Emellertid
innebar denna provisoriska anordning en i viss mån godtycklig nedsättning
av försäkringarnas återköps- och lånevärden. Under sådana förhållanden
var det enligt departementschefens uppfattning angeläget att statsmakterna
på nytt prövade beskattningsfrågan. För att få underlag för en sådan prövning
borde en utredning igångsättas.

1944 års allmänna skattekommittés i samband med 1950 års lagstiftning
behandlade förslag hade, anförde departementschefen vidare, bedömts komma
att medföra stora tillämpningssvårigheter och avvisades därför. Vid den

Bevillningsutskottets betänkande nr 53. ö

nu ifrågasatta utredningen borde undersökas om möjligheter funnes att genom
förenkling av metoden nå ett resultat, där sådana svårigheter gjorde sig
mindre gällande. Även andra vägar att inom skattelagstiftningens ram åstadkomma
en acceptabel lösning borde prövas. Möjligt var att de ifrågasatta
ändrade skattereglerna borde omfatta endast vissa kategorier kapitalförsäkringar.
Också tillämpningen av försäkringslagstiftningen för ifrågavarande
område borde komma under bedömande vid utredningen.

En ofta hävdad princip hade varit, att en ändring i skärpande riktning
av livförsäkringstagares beskattning icke borde omfatta försäkringar, som
tecknats före ändringens ikraftträdande. För försäkringsväsendets utveckling
var en sådan princip av stor betydelse. Även om principen i allmän''
het borde följas, kunde det emellertid under särskilda omständigheter te
sig rimligt att undantag gjordes. Särskilt kunde detta vara förhållandet i sådana
fall, då man kunde konstatera, att försäkringsmässiga synpunkter
spelat en helt underordnad roll vid försäkringsavtalens ingående och att
lagstiftningen utnyttjats för rena skatteflyktsåtgärder. Vid den föreslagna
utredningen borde därför undersökas, om eventuella nya beskattningsregler
borde göras tillämpliga även på vissa av de kapitalförsäkringar mot
engångspremie, som tecknats under de senaste åren. I detta sammanhang
borde övervägas, huruvida en särskild uppgiftsskyldighet för försäkringsanstalterna
kunde bli nödvändig för att de ifrågasatta åtgärderna skulle
medföra åsyftad verkan.

Utredningsmännen har överlämnat en den 25 september 1953 dagtecknad
promemoria med förslag till bestämmelser om individuell ränte- och förmögenhetsbeskattning
av kapitalförsäkringar. Ett vid promemorian fogat
förslag till författningsändringar har såsom Bihang A fogats till statsrådsprotokollet
i ärendet.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands
och Västerbottens län, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Svenska Livförsäkringsbolags förening, Livförsäkringsanstalterna Folket
och Samarbete samt Thulebolagen.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget
hänvisar utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

Sammanfattning av utredningsmännens synpunkter och förslag, s. 8—12.

Remissyttrandena, s. 13—22.

Departementschefen, s. 22—26.

Med en den 5 april 1954 dagtecknad skrift har Livförsäkrings-Aktiebolaget
Thule för utskottets kännedom överlämnat avskrift av bolagets framställning
till Konungen den 22 maj 1951 i ärende rörande stadfästande av nya
grunder för försäkringsbolagen. I denna framställning hade bolaget fram -

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

hållit, att risk för missbruk i syfte att åstadkomma skattelindring förelåge,
därest lånespärren slopades i försäkringsbolagens grunder.

Utskottet. I förevarande proposition nr 180 har framlagts förslag till förordning
om beskattning av vissa kapitalförsäkringar. Förslaget innebär,
att i fråga om kapitalförsäkringar tecknade mot engångs- eller korttidspremier
under tiden den 1 juli 1952—den 28 februari 1953, den beskattning,
som för närvarande sker hos försäkringsbolagen, skall kompletteras
med en individuell inkomst- och förmögenhetsbeskattning hos försäkringens
ägare. I propositionen redovisas de skäl, vilka föranlett Kungl. Maj :t att föreslå
införande av ifrågavarande bestämmelser. Utskottet får härutinnan i
första hand hänvisa till vad i propositionen anförts. Här torde allenast få
erinras om följande.

Frågan om utnyttjande av kapitalförsäkringar för beredande av obehö]
iga skattelättnader är icke ny och olika åtgärder har vidtagits i ändamål
att hindra ett dylikt utnyttjande. Bl. a. ingick livförsäkringsbolagen i början
av år 1932 en överenskommelse om en treårskarens, innebärande att
lån å låneberättigade kapitalförsäkringar mot engångspremie icke skulle
få tagas förrän minst tre år förflutit från försäkringens tecknande. Motsvarande
bestämmelse infördes sedermera i försäkringsbolagens tekniska
grunder. I sina under år 1950 inlämnade förslag till grunder enligt nya lagen
om försäkringsrörelse hade det övervägande antalet livförsäkringsbolag
borttagit treårskarensen med hänsyn till att livförsäkringens beskattningsfrågor
under nämnda år reglerats genom ny lagstiftning. Man ansåg,
att den nya lagstiftningens regler icke — i varje fall redan kort tid efter
utfärdandet skulle behöva kompletteras med enskilda överenskommelser
samt ifrågasatte om det ens vore lämpligt att så skedde. Det framhölls också,
att erfarenheten visat, att lånespärren kunde kringgås.

Treårskarensen hade av flera orsaker visat sig vara en bristfällig metod
för reglering av förhållandena. Man hade därför att välja mellan att lita
till berörda parters intresse och förmåga att driva en sund försäkringsverksamhet
utan närmare regleringar och att införa åtgärder av mera vittgående
art än det förbud mot belåning, som treårskarensen innebar. Kungl.
Maj :t föredrog vid grundernas stadfästande i juni 1952 den förra utvägen.

Såsom framgår av departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
den 30 juni 1953 och av den utredning, som verkställts av de av honom
tillkallade sakkunniga, blev resultatet av treårskarensens slopande sådant,
att ett ingripande i någon form ansågs nödvändigt. Med anledning härav
vidtogs med verkan från den 1 mars 1953 sådana ändringar i grunderna
för livförsäkringsbolagens verksamhet, att möjligheterna av att belåna kapitalförsäkringar
avsevärt beskurits. Denna nya lånespärr har ännu så länge
visat sig vara effektiv och departementschefen anser, att andra åtgärder för
hindrande av kapitalförsäkringars utnyttjande som medel för skatteflykt
tills vidare kunde anstå, men att ett ingripande är erforderligt mot de transaktioner,
som ägt rum under tiden den 1 juli 1952—den 28 februari 1953.
Han föreslår därför beskattningsåtgärder, vilka i princip är ägnade att

Bevillningsutskottets betänkande nr 53. 7

åstadkomma likställighet mellan de försäkringar, som tecknats under ovannämnda
tid, och de försäkringar, som tecknats från och med den 1 mars
1953.

Det sparande, som sker genonx tecknandet av livförsäkringar intager i
beskattningshänseende en gynnad ställning i jämförelse med annat sparande.
Det är därför av vikt, att möjligheterna att teckna försäkringar icke
obehörigen utnyttjas. Den principiellt riktiga utvägen att för framtiden
hindra uppkomsten av företeelser liknande dem, som under tiden den 1
juli 1952—den 28 februari 1953 förekommit på kapitalförsäkringens område
synes vara en sådan ändring i beskattningsreglerna, att kapitalbildning
genom kapitalförsäkring i beskattningshänseende behandlas efter samma
regler som gäller beträffande annan kapitalbildning. Departementschefen
har emellertid ansett sig icke nu böra lägga fram förslag till lösning
av spörsmålet enligt denna linje utan i stället föreslagit att man tills vidare
skulle nöja sig med de bestämmelser om återköpsrätt, som med verkan
från den 1 mars 1953 införts i livförsäkringsbolagens grunder. De skäl,
med vilka departementschefen motiverat delta sitt ståndpunktstagande,
finner utskottet bärande.

De i fråga om kapitalförsäkringar mot engångs- och korttidspremier föreslagna
särskilda beskattningsåtgärderna har till ändamål att eliminera den
skattelättnad, i vilken man spekulerade vid försäkringarnas tecknande. Dess
innersta syfte är att förmå försäkringstagarna att förse sina försäkringar
med den klausul om återköpsvärdets begränsning, som med verkan från den
1 mars 1953 införts i försäkringsbolagens grunder.

Utskottet anser, att den omständigheten, att Kungl. Maj:t vid stadfästande
av försäkringsbolagens grunder över skattat möjligheterna att utan
stöd av överenskommelser och bestämmelser i grunderna undvika avarter
inom verksamheten, icke kan utgöra ett skäl för godtagande av det utnyttjande
av kapitalförsäkringens beskattningsförmåner på sätt som förekommit
under tiden den 1 juli 1952—den 28 februari 1953. Utskottet anser därför
i likhet med departementschefen rimligt, att sådana åtgärder vidtages,
att de försäkringstagare, som utnyttjat friheten från förbud mot belåning
till att under angiven tid teckna kapitalförsäkringar mot engångs- eller
korttidspremier, icke kommer i mera gynnsamt läge än de försäkringstagare,
som tecknat dylika försäkringar från och med den 1 mars 1953. De
föreslagna beskattningsbestämmelserna, som är så avfattade att de är tilllämpliga
endast å försäkringar, där behovet av försäkringsskydd spelat en
mycket underordnad roll vid tecknandet, synes ägnade att åstadkomma den
önskade effekten. Skattskyldig, som icke kan eller önskar godtaga regeln
om begränsningen av försäkringens återköpsvärde enligt de nuvarande bestämmelserna
i försäkringsbolagens grunder, har dessutom genom att de
ifrågasatta bestämmelserna föreslagits skola träda i kraft först den 1 januari
1955 beretts möjlighet att avveckla försäkringen och sålunda undgå
beskattningen utan nämnvärda kostnader. Då vidare den föreslagna beskattningen
icke är retroaktiv i den meningen, att den kommer att tilläm -

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

pas på förflutna beskattningsår, anser utskottet, att avsteget från principen,
att beskattningsregler i skärpande riktning icke bör göras tillämpliga
å tidigare tecknade försäkringar, är väl försvarligt och icke behöver väcka
några betänkligheter.

De föreslagna bestämmelserna om beskattning av vissa kapitalförsäkringar
kan sålunda i princip av utskottet godtagas.

Förslagets detaljer föranleder särskilt uttalande från utskottets sida endast
i följande hänseenden. Enligt 3 § åvilar skattskyldigheten den, som
var ägare av försäkringen vid utgången av juni 1953. Angelägenheten av
att hindra manipulationer gör, att skattskyldigheten bör fixeras till tidpunkt
så långt tillbaka i tiden som möjligt. Med hänsyn härtill synes den
föreslagna tidpunkten i och för sig vara lämplig, eftersom direktiven för
de av departementschefen tillkallade utredningsmännen offentliggjordes
den 30 juni 1953. Det skulle även kunna antagas, att den tidpunkt, till
vilken skattskyldigheten fixeras, skulle vara av underordnad betydelse för
de skattskyldiga, eftersom man svårligen skulle kunna tänka sig något legalt
behov av överlåtelser av försäkringar av den typ, det här är fråga om.
Enligt vad som under hand upplysts utskottet lär emellertid enstaka överlåtelser
ha förekommit exempelvis i samband med någon affärstransaktion
eller äktenskapsskillnad. Utskottet anser därför, att skattskyldigheten bör
fixeras till någon senare tidpunkt. Utgången av december 1953 synes utskottet
därvid vara lämplig. Denna tidpunkt synes nämligen kunna väljas
utan nämnvärd risk för manipulationer genom antedateringar o. d. med
hänsyn till de kontrollmöjligheter uppgifterna i självdeklarationen bör
kunna ge. Väljes en senare tidpunkt synes en kontroll på detta område
kunna avsevärt försvåras.

Skattskyldigheten bör alltså enligt utskottets mening i princip åvila den,
som ägde försäkringen vid utgången av december 1953. Har den person,
som vid nämnda tidpunkt var ägare till försäkringen avlidit utan att försäkringen
upphört — något som kan inträffa om exempelvis försäkringen
tagits icke på ägarens utan på annan persons liv — bör skattskyldigheten
i fortsättningen åvila den nye ägaren. Detsamma bör gälla om försäkringen
efter utmätning eller ägarens konkurs övergår till ny ägare. Bestämmelser
som reglerar dessa förhållanden saknas emellertid i förslaget, och 3 § bör
därför kompletteras med ett stadgande av innebörd, att om ägaren avlider
utan att försäkringen upphör eller äganderätten genom utmätning eller
konkurs övergår till annan, skall skattskyldigheten åvila den nye ägaren.

Enligt 4 § andra stycket skall såsom tillgång vid förmögenhetsberäkningen
upptagas försäkringens skattevärde; har försäkringen upphört före
beskattningsårets utgång, skall dess värde dock icke inräknas i förmögenheten.
Vidare stadgas i 5 § att i fråga om försäkring, som upphört under
nämnda år, vid taxeringen till inkomstskatt skattevärdet skall utgöras av
återköpsvärdet omedelbart före försäkringens upphörande. Av bestämmelserna
i 2 § torde framgå att med försäkring, som upphört, skall vara likställd
försäkring, som upphört att vara skattepliktig. Om sålunda ägare

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

av försäkring under det löpande beskattningsåret avtalar med försäkringsbolaget,
att den nya återköpsklausulen skall äga tillämpning å försäkringen,
blir han jämlikt 2 § icke skattskyldig till förmögenhetsskatt det beskattningsåret,
eftersom försäkringen upphört att vara skattepliktig före beskattningsårets
utgång. För beräknad ränta blir han emellertid skattskyldig
för den del av beskattningsåret, under vilken försäkringen varit skattepliktig.
Till grund för inkomstberäkningen ligger därvid försäkringens återköpsvärde
omedelbart innan försäkringen upphörde att vara skattepliktig.

Övriga i propositionen nr 186 avhandlade frågor har icke givit anledning
till erinran eller eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

alt riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 186 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För kapitalförsäkring som i 2 § avses skall -—- utan hinder av vad om
beskattning av kapitalförsäkring eljest är stadgat — för de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes i första instans åren 1956—1963, utgöras kommunal
inkomstskatt, statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt i
enlighet med vad nedan närmare stadgas.

2 §•

Bestämmelserna i denna förordning skola äga tillämpning å sådan återköpsberättigad
kapitalförsäkring, som meddelats av eller utlösts hos livförsäkringsbolag
under tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den
28 februari 1953, under förutsättning att försäkringens återköpsvärde vid
någon tidpunkt under kalenderåret närmast före taxeringsåret överstigit
15 000 kronor och tillika varit högre än det återköpsvärde, som skulle hava
gällt, om premiebetalningen oavsett försäkringstidens längd skolat fullgöras
helårsvis med jämn fördelning på femton år från avtalets slutande. Har
samtidigt hos ett försäkringsbolag tagits flera kapitalförsäkringar å samme
persons eller samma personers liv, skola försäkringarna vid beräkning av
återköpsvärde betraktas såsom en försäkring.

Bestämmelserna i denna förordning skola icke gälla kapitalförsäkring,
för vilken premierna skola erläggas under en tid av minst tio år och för
vilken icke under något år erlagts premie överstigande en femtedel av
sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande.

2 Bihcing till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 53.

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §. 3 §.

Skattskyldig enligt denna förord- Skattskyldig enligt denna förordning
är den som vid utgången av juni ning är den som vid utgången av de1953
var ägare av försäkringen. cember 1953 var ägare av försäkring en.

Därest denne avlider utan att försäkringen
upphör eller om äganderätten
till försäkringen efter utmätning
eller efter konkurs övergår till annan,
skall dock skattskyldigheten
åvila den nye ägaren.

4 §.

Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomstskatt
skall såsom intäkt av kapital upptagas ett belopp motsvarande för helt år
räknat två procent av kapitalförsäkringens skattevärde.

Vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt skall såsom tillgång vid
förmögenhetsberäkningen upptagas försäkringens skattevärde. Har försäkringen
upphört före beskattningsårets utgång, skall dess värde dock icke
inräknas i förmögenheten.

5 §•

Med kapitalförsäkrings skattevärde förstås i denna förordning försäkringens
återköpsvärde den 31 december det kalenderår, som närmast föregått
taxeringsåret. I fråga om försäkring som upphört under förstnämnda
år skall dock vid taxeringen till inkomstskatt skattevärdet utgöras av återköpsvärdet
omedelbart före försäkringens upphörande.

6 §•

Försäkringsbolag skall till ledning vid taxering för inkomst och förmögenhet
enligt denna förordning lämna uppgift om kapitalförsäkrings skattevärde.
I fråga om sådan uppgift skall vad i taxeringsförordningen stadgas
om uppgift enligt 33 § samma förordning äga motsvarande tillämpning,
och skola jämväl i övrigt taxeringsförordningens bestämmelser i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

7 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.

Stockholm den 11 maj 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Bevillningsutskottets betänkande nr 53. 11

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson, Falk, Velander, Söderquist, Niklasson och Einar Eriksson;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sjölin*, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Kärrlander, Christenson i
Malmö, Henriksson och Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

547438. Stockholm 1954. Isaac Marcns Boktryckeri Aktiebolag