Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1960 (Betänkande 1966:Bevu51 - höst bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1960

Nr 51

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen för
ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i enskild
tjänst in. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 498 av herr Bengtson m. fl. och 11:651
av herr Svensson i Vä m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning och förslag beträffande så långt
möjligt enhetliga bestämmelser i beskattningshänseende i fråga om traktamenten,
flyttningskostnader och bilkostnader till och från arbetsplatsen,

2) de likalydande motionerna 1:518 av herr Lundström och 11:640 av
herr Mihlfors m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande anvisningar till kommunalskattelagen att avdrag för
extra levnadsomkostnader i samband med korttidsförrättning, som varat
mer än en dag, medgives för den faktiska tid förrättningen varat och inte
efter antalet övernattningar, ävensom att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderlig lagtext.

1 enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 48 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av föreliggande motioner till
innevarande års höstsession.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motonerna 1:498 och 1:518.

Gällande rätt

Ökade levnadskostnader

Genom beslut av 1963 års vårriksdag (Bev.utsk. bet. nr 43) genomfördes
viktiga förändringar på lönebeskattningens område. Dessa tillkom i syfte
att förenkla lönebeskattningen och att åstadkomma större likställighet i
skattehänseende mellan statsanställda och andra.

Enligt tidigare gällande rätt gjordes i beskattningshänseende en åtskillnad
mellan statliga kostnadsersättningar och sådana ersättningar som utgick i

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 51

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

kommunal eller enskild tjänst. Statliga ersättningar deklarerades inte som
inkomst, och avdrag fick inte heller göras för sådana kostnader som översteg
ersättningen. I fråga om kommunal och enskild tjänst redovisades uppburen
ersättning som inkomst, och de omkostnader, som skulle därmed bestridas,
avräknades såsom omkostnader i tjänsten. Om därvid ersättningen
inte förslog till kostnadernas gäldande, fick bristen fråndragas intäkten i
övrigt. Härvid gällde dock, att om det kunde antagas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad som skäligen kunde anses normalt
åtgå till täckande av de omkostnader, som skulle därmed bestridas, större
avdrag än som svarade mot den anvisade ersättningen medgavs allenast
om det kunde visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen
varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan antogs
i dylikt fall ofta, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de
omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning i detta
avseende behövde lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade
ersättningen medgavs i regel i de fall, då ersättningen inte översteg vad
som av staten i motsvarande fall anvisades. Sistnämnda regel (den s. k.
likställighetsregeln) var inte tvingande och tillämpades i praxis mycket
ojämnt. Sålunda ansågs i taxeringsmål rörande avdrag för ökade levnadskostnader
skattskyldiga i kommunal eller enskild tjänst ofta böra styrka
sina kostnader för att komma i åtnjutande av avdrag. För kostnader som
uppkom vid endags- eller kortare förrättningar ansågs i fråga om sådana
skattskyldiga avdragsrätt endast i undantagsfall kunna komma i fråga.
Denna ojämnhet i behandlingen av å ena sidan statliga och å andra sidan
övriga traktamenten berodde sannolikt i viss mån på svårigheten att avgöra
hur stort motsvarande statliga traktamente skulle ha varit. Särskilt
gällde detta traktamenten som utgick på grund av kollektivavtal, vilka
avsevärt varierade — såväl i fråga om statliga som andra — de olika avtalen
emellan.

Den olika behandlingen av traktamenten kritiserades i motioner i riksdagen,
i framställningar till Ivungl. Maj :t och i den skatterättsliga debatten.
Därvid påtalades särskilt det orättvisa i alt traktamenten, som utgavs av
kommuner och enskilda i huvudsaklig överensstämmelse med de regler
som gällde för de statliga traktamentena och under i övrigt samma betingelser
som dessa, helt eller delvis beskattades, medan motsvarande statliga
traktamtenten var helt skattefria.

Genom de nya bestämmelserna har vissa icke statliga traktamenten jämställts
med de statliga. Detta gäller sådana, som utbetalas av kommuner,
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser. Även traktamenten som utbetalas
av andra offentliga institutioner än de nu nämnda kan förklaras
jämställda med statliga traktamenten. Förutsättningen för en sådan förklaring
torde vara att institutionens traktamenten i allt väsentligt utges
efter de grunder som gäller för statsanställda och att dess räkenskaps- och

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1966

redovisningshandlingar är underkastade offentlig granskning av liksievisionsverket
eller liknande myndighet.

1 övrigt innebär de nya reglerna, vilka återfinns i anvisningarna till 33 §
kommunal skattelagen, i huvudsak att skattskyldigs ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor utanför den vanliga verksamhetsorten, utan närmare
utredning, anses ha uppgått till belopp motsvarande av honom uppburet
traktamente, dock högst till ett s. k. normalbelopp, vilket förutsättes motsvara
högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna resereglemene, och
som fastställes av riksskattenämnden för varje kalenderår. Riksskattenämnden
bär i meddelande nr 7/1905 p. 3 beslutat att normalbeloppet föi
kalenderåret 1906 skall utgöra 00 kronor och att härav 29 kronor skall
avse kostnader för bostad.

För rätt till avdrag med fullt normalbelopp kräves att fråga är om korltidsförrättning,
d. v. s. förrättning, som föranleder övernattning utanför
den ordinarie verksamhetsorten, och där vistelsen på en och samma främmande
ort inte överstiger 15 dygn. Vid s. k. långtidsförrättning, där vistelsen
på en och samma ort överstiger denna tidsgräns, är schablonavdraget
från och med det sextonde dygnet maximerat till tre femtedels normalbelopp.
Även vid förrättningar utan samband med övernattning utom
hemmet (endagsförrättningar) föreligger enligt de nya reglerna en allmän
rätt till avdrag. Schablonavdraget är i fråga om dessa förrättningar
maximerat till eu femtedels normalbelopp, om den skattskyldige varit
borta hemifrån mer än fyra men högst tio timmar. Vid längre endagsförrättningar
utgör schablonavdraget två femtedels normalbelopp. — I fråga
om korttidsförrättning gäller enligt särskild föreskrift i punkt 3 andra stycket
av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen att den skall »anses
hava varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar».

En enkel fråga av herr Christenson i Malmö vid 1964 års riksdag, huruvida
finansministern var villig medverka till sådan omedelbar ändring av
traktamentsbeskattningsreglerna, att vid resa, som omfattat två dygn och
en mellanliggande natt, avdrag kunde medges med belopp motsvarande
summan av helt dygnstraktamente och helt dagtraktamente eller del därav,
besvarades av finansministern nekande (Andra kammarens protokoll den
4 mars 1964 § 2). Finansministern framhöll därvid olämpligheten av att
vidta ändring av regler, vilka ännu inte hunnit tillämpas i praktiken. En
sådan ändring skulle medföra en väsentlig ökning av den omfattande uppgiftsskyldighet
som schablonbeskattningen medförde för arbetsgivarna.
Härtill kom att avdragsberäkningen enligt de nya reglerna inte skedde för
varje enskild resa utan för samtliga resor under året i en och samma arbetsgivares
tjänst. Härigenom kom — menade finansministern — en utjämning
av för- och nackdelar till stånd. Finansministern underströk också
att varje skattskyldig kunde yrka att, i stället för schablonavdrag, få avdrag
för sina verkliga merkostnader under tjänsteresorna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

Flyttningskostnader

Före 1964 års taxering gällde beträffande flyttningskostnader i huvudsak
följande. Ersättningar som utgick till statens tjänstemän var i skattehänseende
likställda med statliga traktamenten. Däremot intog rättstillämpningen
en något avvikande hållning då fråga var om avdrag för flyttningskostnad
som annan än statstjänsteman ådragit sig. Avdrag medgavs sålunda
ej, då en i enskild tjänst anställd preson erhöll anställning i företag
på annan ort än den där han tidigare var bosatt, oaktat det bidrag till täckande
av flyttningskostnader, som han erhållit av den nya arbetsgivaren,
upptagits såsom skattepliktig intäkt för honom. Däremot medgavs avdrag
— under förutsättning att bidrag från arbetsgivaren upptagits såsom skattepliktig
intäkt — när anställda hos ett företag nödgades flytta på grund av
att arbetsgivaren flyttat företagets verksamhet till annan ort än tidigare. 1
övrigt torde ha gällt att avdrag medgavs då flyttning skett i samma arbetsgivares
tjänst åtminstone då flyttningen inte var beroende av befordran
eller motsvarande.

Genom beslut av 1963 års riksdag infördes i 32 § kommunalskattelagen
eu bestämmelse om skattefrihet för alla flyttningskostnadsersättningar i
den mån dessa inte utgått med väsentligt högre belopp än som gäller för
befattningshavare i statens tjänst. Under förarbetena till lagstiftningen uttalade
chefen för finansdepartementet att han ansåg det angeläget att den
skiljaktiga behandlingen av å ena sidan statsanställda och å andra sidan
övriga anställda undanröjdes. Han hyste dock starka betänkligheter mot en
generell avdragsrätt för flyttningskostnader. Man kunde nämligen enligt
hans mening inte bortse från att dessa kostnader i och för sig var att betrakta
som levnadskostnader. En generell avdragsrätt kunde heller inte
anses motiverad för undanröjande av olikheten i beskattningshänseende
eftersom en statsanställd, som inte uppburit ersättning, inte hade rätt till
avdrag för sina kostnader.

Genom ett stadgande, att ersättning för flyttningskostnader inte var skattepliktig
åstadkoms inte endast reell utan även formell likställighet mellan
statsanställda och andra.

Resor till och från arbetsplatsen

I punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen föreskrivs
att skattskyldig äger rätt att avdra skälig kostnad för resor till och från
arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad,
att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. Den
nämnda anvisningspunkten i kommunalskattelagen har kvarstått i oförändrat
skick alltsedan år 1928. Med uttrycket skälig kostnad avses enligt förarbetena
till lagstiftningen (jfr departementschefens uttalanden i prop.
1920: 191 och 400) regelmässigt kostnaden för billigaste färdmedel.

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 är 1966 5

Då såsom skälig kostnad ansetts kostnaden för billigaste färdsätt var
praxis tidigare synnerligen restriktiv när det gällde avdrag för resor med
bil mellan bostad och arbetsplats. Den ökade bilismen medförde dock att
de skattskyldiga i allt större utsträckning använde bil för sina resor till och
från arbetsplatsen och därvid framställde krav på att kostnaderna föi dessa
resor skulle få räknas som en avdragsgill skälig kostnad. Taxeringsmyndigheterna
ställde sig i början tveksamma till dessa yrkanden, särskilt med
hänsyn till den gängse uppfattningen att avdrag som regel skulle grundas
på kostnaderna vid begagnande av billigaste möjliga färdsätt. Bedömningen
blev av naturliga skäl olikartad. I detta läge fyllde de av riksskattenämnden
utfärdade första anvisningarna i ämnet (nr 1/1958 p. 2) ett påtagligt behov
och bidrog i väsentlig mån till större enhetlighet i i ättstillämpningen
än vad tidigare varit fallet. Skäligt avdrag för kostnad för resor med bil
mellan bostad och arbetsplats ansågs i de nämnda anvisningarna utgöra
en krona 70 öre för körd mil. Anvisningarna erhöll med tillämpning fr. o. in.
1962 års taxering så till vida ändrad lydelse (nr 1/1962 p. 2) att såsom skäligt
avdrag för ifrågavarande bilkostnader borde anses eu krona 80 öre för
körd mil. Beräkningen grundades på viss av riksrevisionsverket tillhandahållen
utredning angående genomsnittlig kostnad per mil vid körning med
bil av »typen Volkswagen». I de nya anvisningarna intogs också den rekommendationen
att, om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen var
osedvanligt stort, och avdraget, därest det beräknades i enlighet med anvisningarna,
skulle bli oproportionerligt högt särskilt i förhållande till
tjänsteinkomstens storlek, avdrag borde medgivas allenast med ett i skälig
män reducerat belopp. Denna rekommendation godtogs av regeringsrätten
(jfr RA 1962 not. Fi 314).

Enligt de nu gällande anvisningarna i ämnet (nr 7/1965 p. 4) bör skäligt
avdrag för bilkostnader medges, om vägavståndet mellan bostaden och arbetsplatsen
uppgår till minst en halv mil samt om användandet av bil. i
stället för allmänt kommunikationsmedel regelmässigt medför en tidsvinst
av minst en och en halv timme sammanlagt för fram- och återresan.
Vid beräkningen av tidsvinsten skall hänsyn bl. a. tagas till tid för uppsökande
av parkeringsplats och till trafikintensitet. Vidare bör för skattskyldig
med flera fasta arbetsplatser eller med flera arbetspass per dygn
som tidsvinst anses den sammanlagda tidsvinsten per dygn genom användandet
av bil för resorna. Skattskyldig, som i sin tjänst regelmässigt använder
bil, bör medges avdrag för ifrågavarande bilkostnader oavsett avstånd
och tidsvinst. Likaså bör, om allmänt kommunikationsmedel saknas,
skattskyldig, som använder bil för resor mellan bostad och arbetsplats,
medgivas skäligt avdrag för bilkostnader oavsett tidsvinsten, under förutsättning
att avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen upgår till minst
två kilometer. Som skäligt avdrag för bilkostnad bör i regel anses två kronor
för körd mil intill 1 000 mil per år och en krona 20 öre för mil för
körsträckor däröver. Den omständigheten, att den skattskyldige eventuellt

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

använder större bil för ifrågavarande resor, medförande att hans kostnader
av denna anledning blir högre än de angivna beloppen, bör regelmässigt
inte medföra, att avdrag medges med större belopp. Vid samåkning bör
avdraget i skälig mån reduceras. Om skattskyldig på grund av ålder, sjukdom,
lyte eller liknande anledning är nödsakad att använda bil för färd till
och från arbetet bör avdrag, oavsett avstånd eller tidsvinst, medges med
vad av de totala faktiska bilkostnaderna under året belöper på resorna till
och från arbetsplatsen. Avslutningsvis understryker riksskattenämnden att
de gjorda uttalandena inte har avseende på frågan om avdrag för kostnader
för egentliga tjänsteresor med bil.

De nu gällande riksskattenämndsanvisningarna har — i vad avser begränsning
av avdraget vid körsträckor överstigande 1 000 mil — tillämpats
av regeringsrätten bl. a. i ett år 1964 avgjort mål gällande 1960 års taxering
(jfr RÅ 1964 not. Fi 520).

Enligt kungörelsen den 12 december 1952, nr 780, angående resekostnadsersättning
vid tjänsteresa med egen bil in. in. i dess nu gällande lydelse
(SFS 356/1966) utgår ersättning för hållande av egen bil i tjänsten
efter en i förhållande till ökad våglängd fallande skala. Ersättningen varierar
i fråga om mindre bil (tjänstevikt under 1 100 kg) mellan 46 öre och
23 öre per kilometer. I fråga om större bil utgör ersättningen högst 66 öre
och lägst 29 öre per kilometer.

Frågornas tidigare behandling
Ökade levnadskostnader

I motioner till 1965 års riksdag framställdes yrkanden om ändring av
gällande bestämmelser rörande avdrag för ökade levnadskostnader vid
tjänsteresor. Därvid framhölls bl. a. att de nya schablonbestämmelserna inte
tog någon hänsyn till det förhållandet, att resan kan ha varat fler dagar
än nätter. Den skattskyldige tvingades, om han ville erhålla avdrag för alla
sina merkostnader, att verifiera kostnaden. Härigenom kom den legala
schablonen att förlora sin betydelse för stora grupper anställda. En annan
olägenhet förenad med den legala schablonen var att det ofta var svårt att
vid övernattningar pressa in hotellkostnader inom den ram som enligt
riksskattenämndens anvisningar var avsedd för dylika kostnader. Härigenom
blev maximibeloppet för dygnstraktamente otillräckligt. Läget skulle
— menade motionärerna — förbättras, om kostnader av denna art kunde
behandlas för sig. Även i vissa andra avseenden ledde reglerna emellanåt
till mindre tillfredsställande resultat.

Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 19. Utskottet vitsordade därvid att den i anvisningarna till

Bevillningsutskottets betänkande nr Öl är 1966

33 § komniunalskattelagen intagna bestämmelsen att eu korttidsförrattning
skall anses ha varat det antal dygn, som motsvarar antalet övernattningar,
kan innebära att eu skattskyldig inte vid alla resor kominer att
uppbära fullt dygnstraktamente för de dygn han vistas utom hemorten
och att hans kostnader för enstaka förrättningar således inte kommer att
täckas av erhållna traktamenten. Enligt utskottets mening var dessa förhållanden
knappast en önskvärd följd av det nya avdragssystemet. Å andra
sidan kunde — menade utskottet — knappast undvikas att en schablonregel,
för att vara lättillämpad, fick verkningar som trån vissa synpunkter
tedde sig mindre önskvärda. Detta låg i schablonens natur. Utskottet ansåg
sig trots det på många håll rådande missnöjet med de nya reglerna
inte berett medverka till ändringar i en lagstiftning om vars tillämpning
i praktiken man hade så ringa erfarenhet. De nya reglerna måste enligt
utskottets mening från arbetstagarsynpunkt innebära väsentliga förbättringar
inte minst därigenom att den diskriminering av kommunal- och
privatanställda tjänstemän som äldre bestämmelser innebar numera i väsentlig
mån upphävts. Utskottet hänvisade till att det stora flertalet arbetstagare,
d. v. s. de som inte uppbär traktamenten enligt traktamentsklass
A i statens allmänna resereglemente numera i normalfallen inte behöver
spara sina kostnadsverifikationer och att de dessutom fått en allmän rätt
till avdrag även vid endagsförrättningar.

Flyttningskostnader

Vid 1963 års riksdag hade bevillningsutskottet att ta ställning till motionsyrkanden
om en generell rätt till avdrag för flyttningskostnader, oavsett
om ersättning för sådana kostnader utgått eller ej.

Utskottet avstyrkte yrkandena (bet. nr 43/1963). Utskottet framhöll därvid
att den föreslagna regeln om skattefrihet för flyttningskostnadsersättningar
torde ha dikterats av hänsyn till svårigheten att i det enskilda fallet
bedöma om en flyttningskostnad skall anses som kostnad för intäkternas
förvärvande eller som levnadskostnad. Den omständigheten att en arbetsgivare
utgivit flyttningskostnadsersättning innebar i viss mån en garanti
för att flyttningen hade sådant samband med tjänsten att avdrag
kunde anses berättigat.

Utskottet fann förslaget om skattefrihet vara förenat med avsevärda fördelar
från enkelhetssynpunkt och erinrade om att enligt stadgande i 20 §
kommunalskattelagen skattskyldig är berättigad att vid beräkning av inkomsten
från särskild förvärvskälla åtnjuta avdrag för alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. I den
mån en flyttningskostnad i det enskilda fallet verkligen framstod som en
sådan omkostnad och inte som en levnadskostnad, borde — menade utskottet
_ beskattningsmyndigheterna vara oförhindrade att med tillämpning

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

av nämnda bestämmelse medge avdrag för flyttningskostnad oberoende av
om flyttningskostnadsersättning utgått eller ej.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Resor till och från arbetsplatsen

I motioner till 1965 års riksdag framhölls att de avdrag som enligt riksskattenämnden
borde medges för kostnader för bilresor mellan bostad och
arbetsplats inte täckte de verkliga kostnaderna. Därför borde enligt en
högerpartimotion riksskattenämndens anvisningar ändras så, att avdrag
kunde medges med »maximalt belopp» även i de fall då antalet körda mil
per år översteg 1 000 mil, medan enligt en centerpartimotion grunderna för
avdrag för resor till och från arbetsplatsen borde omprövas.

Bevillningsutskottet avstyrkte yrkandena i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 20. Utskottet framhöll därvid bl. a. att bilkostnadsavdraget
— genom att avdraget för resor mellan bostad och arbetsplats enligt kommunalskattelagen
begränsades till belopp motsvarande skälig kostnad —
var underkastat en diskretionär prövning. Det var enligt utskottets mening
inte minst från taxerings- och förenklingssynpunkt till fördel, att reglerna
om avdrag för bilresor till och från arbetsplatsen så långt möjligt
schabloniserades. Enligt utskottets mening bidrog de av riksskattenämnden
utfärdade anvisningarna otvivelaktigt till större enhetlighet i rättstillämpningen
och de var därför av stort värde för såväl de skattskyldiga
som taxeringsmyndigheterna. Härtill kom att anvisningarna medgav skattskyldig,
som i sin tjänst regelmässigt använde bil, rätt till avdrag för bilkostnader
vid färd till och från den fasta arbetsplatsen, oavsett om villkoren
i övrigt för sådant avdrag var uppfyllda. Utskottet underströk vidare att
riksskattenämndens anvisningar inte var för taxeringsmyndigheterna ovillkorligen
bindande. De var avsedda att ge upplysning om hur bilkostnadsavdraget
»i regel» borde beräknas, vilket innebar att taxeringsnämnderna
var oförhindrade att beräkna avdraget på annat sätt än enligt anvisningarna.

Motionerna

Ökade levnadskostnader

I motionerna I: 498 och 11: 651 framhåller motionärerna, att i fråga om
traktamenten riksdagen uttalat, att de, därest de icke överstiger beloppen
i statens resereglemente, skall vara fria från beskattning. Trots att denna
självklara regel borde gälla, finns det taxeringsnämnder som beräknar, att,
då vederbörande lever på traktamenten, kostnader för mat inte utgår i hemmet
och att därför inte hela traktamentsbeloppet bör vara skattefritt. Med

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1960 9

hänsyn till att det inte kan vara dyrare för den ene än för den andra att
leva på annan plats, bör givetvis bestämmelserna vara lika för alla. traktamenten,
som inte överstiger de i statens resereglemente föreskrivna, bor därför
inte beskattas vare sig helt eller delvis.

Enligt motionerna 1: 518 och II: 640 medför den i anvisningarna till *1.5 §
kommunalskattelagen intagna föreskriften att korttidsförrättningar skall
anses ha varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar påtagliga
orättvisor. En resa som påbörjats på morgonen en dag och avslutas
först sent på kvällen nästföljande dag anses ha varat blott ett dygn och
berättigar alltså till avdrag för endast ett normalbelopp. Normalbeloppets
maximum blir på detta sätt för lågt.

Av bevillningsutskottets skrivning i bet. nr 19/1965 tår anses framgå,
alt utskottet, därest ytterligare erfarenhet skulle visa att schablonreglerna
leder till missförhållanden, är berett att ändra sitt ståndpunktstagande och
sålunda föreslå en lagändring. Ytterligare ett år har nu gått, och erfarenheterna
under detta år har klart utvisat att reglerna i många fall leder
till uppenbara missförhållanden. Särskilt hårt drabbas personer som i sin
tjänst ofta har att utföra korttidsförrättningar.

Flyttningskostnader

Motionärerna i motionerna 1:498 och 11:651 framhåller att i fråga om
flyttningskostnader stor oklarhet torde råda om vad som bör beskattas.
Om någon erhåller flyttningsbidrag av arbetsgivare, arbetsförmedling e. d„
torde han ofta bli beskattad för bidraget. Om en tjänsteman måste flytta
på grund av anvisad anställning på annan plats erhåller han i regel avdrag
förflyttningskostnader. Samma bör givetvis gälla för privat- eller kommunalanställda.
Givetvis bör samma bestämmelser gälla för alla kategorier
av anställda.

Resor till och från arbetsplatsen

I motionerna I: 498 och 11: 651 framhålles att riksskattenämndens anvisningar
i fråga om avdrag för kostnader för bilresor mellan bostad och arbetsplats
inte är bindande för taxeringsmyndigheterna. Det är naturligtvis
viktigt, att vissa möjligheter finns till anpassning efter omständigheterna
i det enskilda fallet. Större enhetlighet borde dock eftersträvas. Särskilt
bör uppmärksammas, att anställda i statlig tjänst torde erhålla avdrag för
bilkostnader i enlighet med det statliga resereglementet, varvid avdragen
i de flesta fall torde bli väsentligt högre än för arbetstagare i enskild och
kommunal tjänst.

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

Utskottet

Ökade levnadskostnader

Enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen äger
skattskyldig, som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,
rätt att åtnjuta avdrag inte blott för resekostnaderna utan även för
den ökning i levnadskostnaderna som han fått vidkännas till följd av resan.
Vid 1963 års vårriksdag infördes i nämnda anvisningspunkt en regel av
innebörd att den avdragsgilla ökningen i levnadskostnaderna vid tjänsteresor
skall anses ha uppgått till det belopp den skattskyldige erhållit i traktamente
av sin arbetsgivare, dock högst till ett av riksskattenämnden för
varje kalenderår fastställt s. k. normalbelopp, vilket förutsättes motsvara
högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna resereglemente. För avdrag
med helt normalbelopp krävs att fråga varit om s. k. korttidsförrättning,
dvs. vistelsen på en och samma plats skall inte ha överstigit 15 dygn
i följd. Vid tjänsteförrättningar utan samband med övernattning (endagstörrättningar)
och vid sådana förrättningar som föranleder vistelse på en
och samma ort under längre tid än 15 dygn (långtidsförrättningar) medges
i regel avdrag med reducerat belopp, varierande mellan en och tre
femtedelar av helt normalbelopp. Vidare gäller att vid korttidsförrättningar
resan skall anses ha varat det antal dygn, som motsvarar antalet övernattningar.
Normalbeloppet utgör för kalenderåret 1966 (riksskattenämndens
meddelanden nr 7/1965 p. 3) 66 kronor. Härav skall 29 kronor anses
utgöra kostnader för bostad.

I motionerna I: 498 och II: 651 framhåller motionärerna, att traktamenten,
som inte överstiger de av staten anvisade beloppen, skall vara skattefria.
Trots detta finns det taxeringsnämnder, som anser, att skattskyldiga
under resor kan spara av sina normala levnadskostnader på bostadsorten,
och som därför återför en del av traktamentet till beskattning. Med hänsyn
till att det inte kan vara dyrare för den ene än för den andre att leva på
annan plats bör bestämmelserna tillämpas lika för alla.

Motionärerna i motionerna I: 518 och II: 640 kritiserar bestämmelsen att
avdraget för ökade levnadskostnader vid korttidsförrättning inte beräknas
efter den faktiskt använda tiden utan är helt beroende av antalet övernattningar.
Denna regel leder enligt motionärernas mening till påtagliga
orättvisor i de fall resan varat flera dagar än nätter. Personer, som i sin
tjänst ofta har att utföra korttidsförrättningar, drabbas av en inte avsedd
extra skattebörda, vilket skapar mycket stark irritation hos såväl arbetsgivarna
som de anställda. Motionärerna yrkar sådan lagändring, att avdrag
för kostnader under korttidsförrättning kan beräknas efter den faktiska tid
förrättningen varat.

Schablonregeln i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader under
tjänsteresor innebär att skattskyldiga, vilka uppbär ett traktamente, som

Bevillningsutskottets betänkande nr f>1 är 1966

inte är högre än det i traktainentsklass A i statens allmänna resereglemente
upptagna beloppet, skall — utan närmare utredning — erhålla avdrag
för kostnader under tjänsteresor med belopp motsvarande traktamentet.
Någon beskattning av i hemmet inbesparade levnadskostnader skall sålunda
inte ske i de falt då vederbörande skattskyldigs dygnskostnad under
resor inte överstiger dygnstraktamentet enligt traktainentsklass A i nämnda
reglemente. I den mån sådan beskattning förekommit vid 1965 eller
senare års taxering torde detta ha skett i direkt strid mot nu gällande avdragsregler.

1 samband med att propositionen med förslag till nya regler rörande
traktamentsbeskattningen behandlades av bevillningsutskottet år 1963 uttalades
i väckta motioner farhågor för att schablonregeln om avdrag för
ökade levnadskostnader skulle komma att innebära att belopp, som rätteligen
utgjorde arbetsinkomst, skulle bli obeskattade. Motionärerna framhöll
att traktamentena enligt då gällande kollektivavtal väsentligt understeg
traktamentet enligt traktainentsklass A i statens allmänna resereglemente.
Det kunde därför befaras att man genom en lagregel, som medgav skattskyldiga
rätt att — utan närmare prövning — erhålla avdrag med belopp
motsvarande högsta statliga traktamente, skapade ett direkt intresse för de
skattskyldiga att få en omfördelning till stånd mellan lön och traktamente.
Bevillningsutskottet avstyrkte bifall till motionerna (bet. nr 43/1963) under
åberopande bl. a. av att arbetsgivarnas möjligheter att höja traktamentena
begränsades av hänsyn till sådana anställda, som inte kunde erhålla
traktamenten. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Den begränsningsregel i fråga om korttidsförrättningar, som innebär, att
sådana förrättningar skall anses ha varat det antal dygn som motsvarar
antalet övernattningar, torde ha tillkommit i syfte att så långt möjligt förenkla
avdragsberäkningen i fråga om denna säkerligen mycket ofta förekommande
typ av resor. Som bevillningsutskottet uttalade år 1965 i sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 19 kan givetvis en tillämpning av
schablonregeln leda till att en skattskyldig för enstaka korttidsförrättningar
inte kommer att tillgodoföras avdrag med belopp motsvarande hela det
av honom uppburna traktamentet. En naturlig följd av schabloniseringen
är att avdragen i vissa fall blir knappa men i andra fall för stora. Enligt
utskottets uppfattning torde schablonavdraget vid korttidsförrättning i
normalfallen väl täcka den ökning av de normala levnadskostnaderna som
en skattskyldig kan åsamkas på grund av sådan förrättning. Därest så inte
skulle vara fallet har den skattskyldige alltid möjlighet att yrka och få
avdrag med den verkliga kostnaden genom att styrka eller göra sannolikt
att han under beskattningsåret haft större merkostnader vid korttidsförrättningar
än som svarar mot traktamentet.

Enligt utskottets uppfattning måste schablonreglerna i vart fall från arbetstagarsynpunkt
anses innebära väsentliga fördelar. Förutom en allmän
rätt till avdrag vid korttidsförrättningar med 66 kronor per dygn under den

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

enda förutsättningen att traktamentet uppgått till nämnda belopp har
samtliga skattskyldiga vid 1967 års taxering motsvarande rätt till avdrag
vid långtidsförrättning med 40 kronor per dygn, vid endagsförrättning som
varat mer än tio timmar i följd med 26 kronor och vid endagsförrättning som
varat mer än fyra men högst tio timmar i följd med 13 kronor. Utskottet
vilt i sammanhanget än en gång understryka att schablonavdraget är avsett
att täcka endast den ökning av de normala levnadskostnaderna, som
den skattskyldige åsamkas till följd av resan. Om hänsyn tas till det förhållandet
att i varje fall ogift skattskyldigs levnadskostnader på den normala
verksamhetsorten otvivelaktigt reduceras, då han vistas på annan ort, måste
enligt utskottets uppfattning schablonavdragen bedömas som mycket
förmånliga. Härtill kommer att arbetstagare i ett stort antal fall inte är
deklarationsskyldig för erhållna traktamenten och således utan vidare erhåller
avdrag med hela traktamentsbeloppet. Detta gäller då traktamentena
under ett år inte överstiger 500 kronor eller då — oaktat traktamentena
överstiger sistnämnda belopp — antalet förrättningsdagar, för helt år räknat,
inte är fler än 24. Enligt vad utskottet erfarit kan det antal arbetstagare,
vilka inte behöver uppge traktamenten till beskattning, komma att
ytterligare ökas. Enligt en inom finansdepartementet utarbetad promemoria
med förslag till ändring av 37 § 2 mom. tredje stycket taxeringsförordningen
(Stencil Fi 1966:6) skall arbetsgivare med förhållandevis stort
antal anställda kunna efter ansökan erhålla dispens från den mera detaljerade
uppgiftsskyldighet som annars åligger honom. Förutsättningen härför
är enligt förslaget att inte endast ett låtal av personalen företar tjänsteresor
och att även omständigheterna i övrigt talar för en lindring i uppgiftsskyldigheten.
I likhet med vad som gäller beträffande traktamenten,
som sammanlagt inte överstiger 500 kronor eller som avser högst 24 dagar på
ett år, bör enligt förslaget deklarationsplikt inte föreligga i fråga om traktamenten,
vilka utbetalats av arbetsgivare, som erhållit sådan dispens. Proposition
på grundval av nämnda promemoria är avsedd att föreläggas 1967
års riksdag. Utskottet vill mot bakgrunden härav understryka vikten av att
arbetsgivarna inte genom en generell uppräkning av traktamentena skapar
orättvisa mellan olika kategorier av skattskyldiga och föranleder att belopp,
som i själva verket utgör lön, blir obeskattade.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet sig inte kunna biträda vare
sig lagstiftningsyrkandet i motionerna 1:518 och 11:640 eller utredningsyrkandet
i motionerna I: 498 och II: 651 i nu förevarande del.

Flyttningskostnader

I motionerna 1:498 och 11:651 framhåller motionärerna att i fråga om
flyttningskostnader stor oklarhet torde råda om vad som bör beskattas.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att samtliga flyttningskostnadsersättningar
fr. o. m. 1964 års taxering är skattefria i den mån de
inte utgått med väsentligt högre belopp än som gäller för befattningsha -

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1906

vare i statens tjänst. Detta innebär att eu eventuell beskattning endast kan
avse den del av flyttningskostnadsersättningen, som utgått efter förmånligare
grunder än de för nämnda befattningshavare gällande. Av föiarbetena
till lagstiftningen (prop. 120/1963 s. 70) framgår att endast mera
väsentliga avvikelser från motsvarande statliga törmån bör föranleda beskattning.
Om skattskyldig vid 1964 eller senare års taxering beskattats för
flyttningskostnadsersättning i dess helhet har detta således skett i strid
mot gällande bestämmelser.

1963 års bevillningsutskott uttalade i anledning av motionsyrkanden om
införande av en generell avdragsrätt för flyttningskostnader också i sådana
fall, då särskild ersättning inte utgått (bet. nr 43/1963), att åtskilliga skäl
talade för ett bifall till motionärernas förslag men att en sådan lagändring
knappast kunde genomföras med hänsyn till svårigheten att i det enskilda
fallet avgöra om en flyttningskostnad utgjorde en kostnad för intäkternas
förvärvande eller en levnadskostnad. Den omständigheten att flyttningskostnadsersättning
utgått innebar enligt utskottets uppfattning en viss
garanti för att en flyttning hade sådant samband med tjänsten att avdrag
kunde anses berättigat. I den mån en flyttningskostnad i det enskilda fallet
verkligen hade sådant samband, borde emellertid enligt utskottets uppfattning
—- även om flyttningskostnadsersättning inte utgått - avdrag
kunna medges enligt den allmänna regeln i 20 § kommunalskattelagen om
skattskyldigs rätt att vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
avräkna alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande.

Det anförda innebär enligt utskottets mening att någon olikformighet i
fråga om den skattemässiga behandlingen av flyttningskostnader inte behöver
uppkomma, om gällande bestämmelser rätt tillämpas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 498 och II: 651 i förevarande
del.

Resor till och från arbetsplatsen

Utskottet har slutligen att ta ställning till utredningsyrkandet i motionerna
1:498 och 11:651 avseende enhetliga skatteregler i fråga om kostnader
för bilresor till och från arbetsplatsen.

Enligt gällande bestämmelser äger skattskyldig rätt till sådant avdrag
med belopp motsvarande »skälig kostnad». Till ledning för taxeringsmyndigheterna
har riksskattenämnden i detta hänseende meddelat anvisningar,
enligt vilka avdrag för bilkostnader vid resor mellan bostad och arbetsplats
under vissa betingelser bör medges efter två kronor för körd mil intill
1 000 mil per år och efter en krona 20 öre för mil, när körsträckan
överstiger 1 000 mil om året.

1965 års bevillningsutskott, som hade att pröva ett yrkande av samma
innebörd som det i motionerna 1:498 och 11:651 framställda, uttalade
bl. a. att de av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna otvivelaktigt

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

bidrog till större enhetlighet i rättstillämpningen och att de därför var av
stort värde för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

Utskottet instämmer i detta uttalande och vill för egen del understryka
att någon principiell skillnad i den skattemässiga behandlingen av å ena
sidan statsanställdas och å andra sidan privatanställdas bilresor till och
från arbetsplatsen inte föreligger. De ersättningar som utgår till statstjänstemän
för hållande av bil i tjänsten avser sålunda i princip endast
egentliga tjänsteresor. För sådana resor äger även privatanställda rätt till
avdrag enligt helt andra normer än som gäller för resor till och från arbetsplatsen.

Enligt utskottets uppfattning torde riksskattenämndens rekommendationer
innebära att flertalet skattskyldiga får kompensation vid beskattningen
för »skälig kostnad» för resor till och från arbetet. Riksskattenämnden
har tagit särskild hänsyn till sådana skattskyldiga som i sin
tjänst regelmässigt använder bil. Dessa får nämligen avdrag för bilkostnader
för resor mellan bostaden och arbetsplatsen oavsett avstånd och
tidsvinst. Vidare har riksskattenämnden särskilt beaktat sådana fall, då
allmänt kommunikationsmedel saknas och då vederbörande skattskyldig
på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning är nödsakad använda
bil till och från arbetet. Om i enstaka fall tillämpningen av den av
riksskattenämnden anvisade schablonen skulle leda till ett materiellt otillfredsställande
resultat torde beskattningsmyndigheterna vara oförhindrade
att beräkna bilkostnadsavdraget på annat sätt än enligt anvisningarna.
Dessa är nämligen inte för taxeringsmyndigheterna ovillkorligen bindande
utan endast avsedda att ge upplysning om hur bilkostnadsavdraget »i
regel» bör beräknas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 498 och II: 651 jämväl
i nu berörda del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498 av herr Bengtson
m. fl. och 11:651 av herr Svensson i Vä in. fl. angående
rätten till avdrag vid beskattningen för traktamenten m. in.,
samt

2) de likalydande motionerna I: 518 av herr Lundström
och II: 640 av herr Nihlfors in. fl. angående rätten till avdrag
vid beskattningen vid tjänsteresa i enskild tjänst,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 1966

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966
Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Hanmark, herrar Stefanson*, Wärnberg, Tage Johansson, Lundström,
Enarsson och Ottosson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Vigelsbo, Engkvist,
fru Nettelbrandt, herrar Andersson i Essvik, Forsberg, Carlsson i
Västerås*, Carlstein, Öhvall och Börjesson i Falköping,

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Stefanson, Lundström, Enarsson, Ottosson, Magnusson i Borås,
Vigelsbo, fru Nettelbrandt, herrar öhvall och Börjesson i Falköping, vilka
ansett,

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 11 med »Den
begränsningsregel» och slutar på s. 12 med »förevarande del», bort ha följande
lydelse:

»Den begränsning i fråga om korttidsförrättning som innebär, att sådana
förrättningar skall anses ha varat det antal dygn som motsvarar antalet
övernattningar, torde ha tillkommit i syfte att så långt möjligt förenkla
avdragsberäkningen i fråga om denna säkerligen mycket ofta förekommande
typ av resor. Utskottet har emellertid uppmärksammat den starka kritik
som riktats mot schablonregeln.

Såsom påpekats i motionerna har schablonmetoden vissa uppenbara
olägenheter. Särskilt hårt drabbas personer som i sin tjänst har att utföra
korttidsförrättningar, som börjar på morgonen en viss dag och slutar på
kvällen någon av de påföljande dagarna. Frekvensen av detta slag av
förrättningar kan för åtskilliga personer vara mycket stor.

Avdragsberäkningen sker inte för varje enskild resa utan för samtliga
resor under året i en och samma arbetsgivares tjänst. Härigenom skulle,
har det sagts, en utjämning av för- och nackdelar komma till stånd. Förutsättningen
för riktigheten av denna utjämningssynpunkt är emellertid,
som TCO framhållit i en skrivelse till finansministern den 1 februari 1966,
att frekvensen av »fördelaktiga» och »ofördelaktiga» resor är ungefär lika
stor. I en av TCO gjord enkät bland tjänstemannaklubbarna vid ett större
antal företag visas att den från avdragssynpunkt ofördelaktiga typen av resor
är betydligt vanligare än den andra typen. I enkäten frågades bl. a.
vilken typ av resor med övernattning som var vanligast inom företagen.
Svaren kan sammanfattas på följande sätt.

Bevillningsutskottets betänkande nr 51 år 1966

Antal företag med huvudsakligen:

dag—natt—dagresor ............................................ 84

natt—dag—nattresor............................................ 9

annan typ av resor.............................................. 43

Totalt 136

Den av TCO gjorda enkäten understryker således motionärernas krav.

Det kan visserligen hävdas, att en skattskyldig alltid har möjlighet att
yrka och få avdrag med den verkliga kostnaden genom att styrka eller
göra sannolikt att han under beskattningsåret haft större merkostnader vid
korttidsförrättningar än som svarar mot traktamentet. Denna utväg torde
emellertid i vad avser korttidsförrättningar knappast kunna användas i
praktiken. Det är orimligt att begära att den skattskyldige i sådana fall
skall kunna förebringa kvitton på alla de utgifter han haft vid resor under
året.»

dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de likalydande motionerna
1:518 av herr Lundström och 11:640 av herr Nihlfors
m. fl. — måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag
om sådan ändring av gällande anvisningar till kommunalskattelagen
att avdrag för ökade levnadskostnader i
samband med korttidsförrättning, som varat mer än en
dag, medgives för den faktiska tid förrättningen varat och
inte efter antalet övernattningar.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 6 60028