Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968 (Betänkande 1968:Bevu50 - höst bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

Nr 50

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner
angående avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor
m. m.

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:121 av herr Lundström och II: 165 av
herr Enskog, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär utredning och förslag till sådan ändring av gällande anvisningar
till kommunalskattelagen att avdrag för extra levnadsomkostnader i samband
med korttidsförrättning, som varat mer än en dag, medges för den
faktiska tid förrättningen varat och inte efter antalet övernattningar;

2) de likalydande motionerna 1: 179 av herr Göran Karlsson och II: 317 av
herr Almgren, i vilka hemställts, att riksdagen beslutar sådan ändring
av gällande skattebestämmelser att SJ:s tågpersonal medges avdrag för
de högre utlägg som kan ha förekommit utöver tågtraktamentet och att
vederbörande utskott får i uppdrag att utarbeta erforderlig lagtext;

3) de likalydande motionerna I: 638 av herr Axel Kristiansson m. fl.
samt II: 796 av herrar Eliasson i Sundborn och Boo, i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag beträffande
avdrag för fördyrade levnadskostnader vid tjänstgöring utom bostadsorten
i enlighet med vad i motionerna anförts;

4) motionen II: 828 av herr Åkerlind, i vilken hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl Maj :t begär utredning och förslag till sådan ändring av
kommunalskattelagen, att traktamenten och reseersättningar blir avdragsgilla
till fulla beloppet, såvida de inte uppgår till uppenbart oskäliga belopp,
och att avdrag medges oberoende av hur lång tid arbetet varar.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 35 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av förevarande motioner till
innevarande års höstsession.

Gällande bestämmelser

Skattskyldig, som i sin tjänst verkställer resor utom den vanliga verksamhetsorten,
har rätt till avdrag inte bara för kostnaden för själva resan
utan också för den ökning av levnadskostnaden som han får vidkännas

0112458 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 50

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

för att han vistas utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum,
ökad kostnad för föda o. s. v.

Avdrag för ökade levnadskostnader medges inte enbart på den grund att
den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin bostad.
Om han bosätter sig annorstädes än där han har tjänst eller anställning
eller tar arbete som skall utföras på annan ort än där han är bosatt,
medges avdrag endast om anställningen avser en kortare tid eller skall
bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte kan ifrågasättas
att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten.

Skattskyldig, som på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort än
den där hans familj är bosatt, är dock berättigad till avdrag för den
ökning av levnadskostnaden som föranleds av den skilda bosättningen om
det med avseende på makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan jämförlig omständighet inte skäligen kan ifrågasättas
att familjen skall flytta till den skattskyldiges bostadsort.

Genom beslut av 1963 års vårriksdag (prop. 1963: 120, BeU 43, SFS 265)
genomfördes viktiga förändringar på traktamentsbeskattningens område.
Dessa tillkom i syfte att förenkla beskattningen och att åstadkomma större
likställighet i skattehänseende mellan statsanställda och andra.

Enligt tidigare gällande rätt gjordes i beskattningshänseende en skillnad
mellan statliga kostnadsersättningar och sådana ersättningar som utgick i
kommunal eller enskild tjänst. Statliga ersättningar deklarerades inte som
inkomst, och avdrag fick inte heller göras för sådana kostnader som översteg
ersättningen. I fråga om kommunal och enskild tjänst redovisades uppburen
ersättning som inkomst, och de omkostnader, som skulle därmed bestridas,
avräknades som omkostnader i tjänsten. Om därvid ersättningen
inte förslog till kostnadernas gäldande, fick bristen fråndras intäkten i
övrigt. Härvid gällde dock, att om det kunde antas, att den anvisade ersättningen
beräknats med hänsyn till vad som skäligen kunde anses normalt
åtgå till täckande av de omkostnader, som skulle därmed bestridas, större
avdrag än som svarade mot den anvisade ersättningen medgavs endast
om det kunde visas, att på grund av särskilda förhållanden ersättningen
varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å andra sidan antogs
i dylikt fall ofta, att den anvisade ersättningen i sin helhet åtgått till de
omkostnader, för vilka den avsetts, utan att särskild utredning behövde
lämnas. Avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen medgavs
i regel i de fall, då ersättningen inte översteg vad som av stalen i
motsvarande fall anvisades. Sistnämnda regel (den s. k. likställighetsregeln)
var inte tvingande och tillämpades i praxis mycket ojämnt. Sålunda ansågs
i taxeringsmål rörande avdrag för ökade levnadskostnader skattskyldiga
i kommunal eller enskild tjänst ofta böra styrka sina kostnader för
att komma i åtnjutande av avdrag. För kostnader som uppkom vid endags -

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

eller kortare förrättningar ansågs i fråga om sådana skattskyldiga avdragsrätt
endast i undantagsfall kunna komma i fråga. Denna ojämnhet i behandlingen
av å ena sidan statliga och å andra sidan övriga traktamenten
berodde sannolikt i viss mån på svårigheten att avgöra hur stort motsvarande
statliga traktamente skulle ha varit. Särskilt gällde detta traktamenten
som utgick på grund av kollektivavtal, vilka avsevärt varierade — såväl
i fråga om statliga som andra — de olika avtalen emellan.

Den olika behandlingen av traktamenten kritiserades i motioner i riksdagen,
i framställningar till Kungl. Maj:t och i den skatterättsliga debatten.
Därvid påtalades särskilt det orättvisa i att traktamenten, som utgavs av
kommuner och enskilda i huvudsaklig överensstämmelse med de regler
som gällde för de statliga traktamentena och under i övrigt samma be-^
tingelser som dessa, helt eller delvis beskattades, medan motsvarande statliga
traktamenten var helt skattefria.

Genom de nya bestämmelserna har vissa icke statliga traktamenten jämställts
med de statliga. Detta gäller sådana, som utbetalas av kommuner,
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser. Även traktamenten som utbetalas
av andra offentliga institutioner än de nu nämnda kan förklaras
jämställda med statliga traktamenten. Förutsättning för eu sådan förklaring
torde vara att institutionens traktamenten i allt väsentligt utges
efter de grunder som gäller för statsanställda och att dess räkenskapsoch
redovisningshandlingar är underkastade offentlig granskning av riksrevisionsverket
eller liknande myndighet.

I övrigt innebär de nya reglerna, vilka återfinns i anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen, i huvudsak att skattskyldigs ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor utanför den vanliga verksamhetsorten, utan närmare
utredning, anses ha uppgått till belopp motsvarande av honom uppburet
traktamente, dock högst till ett s. k. normalbelopp, vilket förutsätts motsvara
högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna resereglemente och
fastställs av riksskattenämnden för varje kalenderår. Riksskattenämnden
har i meddelande nr 7/1967 p. 5 beslutat att normalbeloppet för kalenderåret
1968 skall utgöra 74 kronor och att härav 33 kronor skall avse kostnader
för bostad.

För rätt till avdrag med fullt normalbelopp krävs att fråga är om korttidsförrättning,
d. v. s. förrättning, som föranleder övernattning utanför
den ordinarie verksamhetsorten, och där vistelsen på en och samma främmande
ort inte överstiger 15 dygn. Vid s. k. långtidsförråttning, där vistelsen
på en och samma ort överstiger denna tidsgräns, är schablonavdraget
från och med det sextonde dygnet maximerat till tre femtedels normalbelopp
(f. n. 44 kr.). Även vid förrättningar utan samband med övernattning
utom hemmet (endagsförrättningar) föreligger en allmän rätt till avdrag.
Schablonavdraget är i fråga om dessa förrättningar maximerat till en fem -

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

tedels normalbelopp (f. n. 15 kr.), om den skattskyldige varit borta hemifrån
mer än fyra men högst tio timmar. Vid längre endagsförrättningar
utgör schablonavdraget två femtedels normalbelopp (f. n. 30 kr.).-— I fråga
om korttidsförättning gäller enligt särskild föreskrift i punkt 3 andra stycket
av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen att den skall »anses
ha varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar».

De kontrolluppgifter arbetsgivarna har att avge till ledning för de
anställdas taxering, skall ge upplysning om samtliga långtids-, korttidsoch
endagsförrättningar som arbetstagare haft under året. Inom varje grupp
skall uppges traktamentsbeloppet och den tid traktamentet avser. I fråga
om redovisning av endagsförrättningar skall hela det traktamentsbelopp
som utgivits för sådana förrättningar — således även förrättning som varat
högst fyra timmar -— uppges. För uppgiften om antalet förrättningsdagar
hopsummeras de endagsförrättningar som motiverar avdrag. Sådan förrättning,
för vilken schablonavdraget är begränsat till en femtedel av
normalbeloppet, räknas därvid som halv dag, medan endagsförrättningar,
som varat längre än tio timmar och där schablonavdraget utgör två femtedelar
av normalbeloppet, räknas som heldag.

Från fullständig redovisning av utgivna traktamenten är undantagna dels
sådana fall där utgivna traktamenten inte överstiger 500 kr. eller inte avser
mer än 24 förrättningsdagar för helt år räknat, dels — genom beslut av
1967 års riksdag (prop. 1967: 31, BeU 19, SFS 109) — sådana fall, där
förste taxeringsintendenten i arbetsgivarens hemortskommun medgivit dispens
från eljest gällande uppgiftsskyldighet. Förutsättning för sådant medgivande
är att traktamentsersättningen utgår enligt sådana grunder att den
kan antas inte komma att överstiga avdragsgill ökning av levnadskostnaderna
och att arbetsgivaren har ett större antal anställda som mera regelbundet
företar tjänsteresor. Vidare krävs att medgivandet bedöms vara
utan olägenhet för taxeringsarbetet. Om traktamentena inte överstiger
500 kr. eller avser högst 24 förrättningsdagar på ett år eller taxeringsintendenten
medgivit dispens från eljest gällande uppgiftsskyldighet är det till
fyllest om arbetsgivaren på kontrolluppgiften, exempelvis genom kryssmarkering,
antecknar att traktamente utgått. I de fall då arbetsgivaren inte
behöver lämna detaljerade uppgifter om utgivna traktamenten, är inkomsttagaren
automatiskt befriad från deklarationsplikt beträffande dessa.

I prop. 1967: 31 med förslag till den i det föregående omnämnda förenklingen
av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet framhöll chefen för finansdepartementet,
att 1963 års reform av traktamentsbeskattningen enligt hans
uppfattning var av så pass långtgående natur att en översyn av bestämmelserna
borde ske i belysning av vunna erfarenheter.

Numera har en utredning tillsatts med uppgift att överse bestämmelserna

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968 5

om traktamentsbeskattningen och därmed sammanhängande uppgiftsskyldighet.
Vid denna översyn bör utredningen, som antagit namnet tralctamentsbeskattningsutredningen,
enligt sina direktiv beakta de vunna erfarenheterna
och de från olika håll framförda synpunkterna på hur de berörda
bestämmelserna verkat i praktiken. Den bör undersöka om ytterligare
möjlighet föreligger att förenkla bestämmelserna och bringa dem närmare
vad som gäller om traktamenten på det statliga området. Även den uppgiftsskyldighet
som sammanhänger med traktamentsbeskattningen bör utredningen
om möjligt söka förenkla.

Frågans tidigare behandling

I fråga om den i punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
intagna föreskriften att korttidsförrättning skall »anses
hava varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar» har bevillningsutskottet
tidigare medgivit (BeU 1965: 19, 1966: 51 och 1967: 19) att
den stundom är ägnad att leda till taxeringsmässigt mindre gynnsamma resultat.
Att utskottet inte velat biträda yrkanden om ändring av denna och
andra bestämmelser rörande traktamentsbeskattningen har av utskottet
motiverats bl. a. med att man haft för ringa erfarenhet av reglernas tilllämpning
i praktiken och att bestämmelserna, sedda i stort, får anses vara
förenade med avsevärda fördelar för såväl arbetstagare som taxeringsmyndigheter
och skattedomstolar.

Motionerna

I: 121 och II: 165

Det förhållandet att avdraget för ökade levnadskostnader skall beräknas
på grundval av antalet övernattningar leder till uppenbara orättvisor för
arbetstagare i enskild tjänst. Om resan varat t. ex. 6 dagar och 5 nätter
kan denne inte få avdrag för sina kostnader den sjätte dagen utan att
visa sina utlägg. I statlig, kommunal och annan offentlig tjänst anställda
får däremot traktamente avseende hela restiden och detta behöver inte
uppges som intäkt i deklarationen.

En av TCO år 1966 företagen undersökning utvisar att vid inte mindre
än 136 företag antalet tjänstemän med dag-natt-dagresor utgjorde 69 %
i förhållande till totala antalet tjänstemän. Även i andra sammanhang har
från företag med filialer på olika platser i landet påpekats att det vid kortare
överläggningar med filialrepresentanterna blivit allt vanligare att dessa
disponerar två dagar och en mellanliggande natt för sammankomsten.

Då nu så lång tid förflutit sedan 1963 års beslut trädde i kraft, bör
förutsättningar föreligga att bedöma verkningarna av gällande regler för
avdrag vid s. k. korttidsförrättning och den orättvisa dessa innebär.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1068

I: 179 och It: 317

De statliga traktamentsbestämmelserna är inte tillfredsställande. Särskilt
missgynnade är SJ:s tågpersonal. De erhåller tågtraktamente med
f. n. 69 öre per timme. Detta anses vara sådan av staten anvisad ersättning
som är avsedd att täcka samtliga merkostnader vid tågtjänstgöring. Möjlighet
saknas alltså att få avdrag med större belopp än som svarar mot traktamentet.
En anställd vid televerket erhåller ett skattefritt traktamente på
14:50 kr. för tio timmars bortovaro medan tågpersonalen vid SJ endast får
6: 90 kr. för motsvarande tid.

En lokförare som varit borta från hemorten 188 dagar uppbar år 1966
1 159 kronor i tågtraktamenten. Hans yrkanden om avdrag med den
verkliga kostnaden avslogs av taxeringsmyndigheterna, eftersom de enligt
nuvarande bestämmelser inte hade möjlighet att bevilja något högre avdrag.

Om en jämförbar tjänsteman i ett annat statligt verk eller i enskild tjänst
varit borta lika lång tid, hade han varit berättigad till avdrag med 3 068
kronor.

Tågtraktamenten vid SJ har funnits sedan år 1953. De bygger på ett
betänkande av 1949 års reseersättningskommitté och tillkom under då gällande
besparingsreglemente för vissa grenar av statsförvaltningen.

Under de 15 år som gått sedan tågtraktamentena infördes har helt andra
levnadsförhållanden inträtt. Även om ersättningen per timma höjts, motsvarar
höjningen inte alls de merkostnader som personalen åsamkats för
lång tjänstgöring utom hemorten.

Åksträckorna har bl. a. blivit avsevärt längre, och möjligheterna att medföra
mat från hemmet har minskat i anslutning till detta. Ingen kan begära
att personalen skall medföra mat hemifrån och förvara den i en varm
förarhytt under tjänstgöringsperioder på 20 timmar och däröver.

Det måste anses skäligt att denna personalkategori i fortsättningen jämställs
med andra tjänstemän. Avdragsrätten bör alltså inte begränsas till
belopp motsvarande tågtraktamentet utan avdrag medges intill de belopp
som anställda i motsvarande tjänsteställning inom statlig och enskild tjänst
erhåller.

1: 638 och II: 796

Förflyttning av friställd arbetskraft från en ort, där arbetsmarknaden inte
medger att arbete kan erhållas, till en optimistiskt expanderande tätort
innebär många problem för den enskilde men också för de berörda kommunerna.

Den enskilde kan ha ett eget hem som han får lämna. Barnen tvingas byta
skolor. Familjen får avstå från en känd och invand miljö. I den mån familje -

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

bostad kan erhållas på den nya bosättningsorten är det inte säkert att triv-.
seln infinner sig. Möjligheter att bygga ett nytt eget hem kanske inte föreligger.

Utflyttningsorten drabbas av skattebortfall. Affärsmännen mister kunder.
Serviceinstitutioner får minskad verksamhet. Kommunikationer dras in.
Äldre personer blir ännu mera ensamma än de varit tidigare.

Inflyttningsorten får stora investeringskostnader för att utbygga service i
olika avseenden. Enligt vissa uppgifter bedöms samhällets investeringskostnader
inkl. bostad för en nyinflyttad familj uppgå till belopp av storleksordningen
100 000—150 000 kronor.

I utflyttningskommunen däremot kommer gjorda investeringar att bli
värdelösa. Egnahem står tomma. Naturtillgångar sjunker i värde. Realkapital
blir outnyttjat. Serviceorgan nödvändiga för de kvarboende blir
dåligt utnyttjade och får finansieringssvårigheter. Samtidigt måste i viss
ekonomisk situation inflationsdrivande investeringar göras i arbetsplatsorten
eller — om det gäller storstadsregioner — i någon annan kommun.

Arbete utom hemmet har successivt blivit allt vanligare för husmödrar.
Förflyttning till annan tjänst eller inskränkningar på en arbetsplats för
ena maken betyder inte att andra makens arbetsplats berörs.

Arbetskraft som flyttar till storstadsregionen tvingas som regel ta bostad
långt ut i periferin. Restider på flera timmar varje dag kan bli följden.
»Ort där arbete skall bedrivas» och »bostadsort» blir därmed inte densamma.
Avdragsgilla resekostnader blir stora.

Det kan ifrågasättas om inte en friare och liberalare utformning och tolkning
av kommunalskattelagens bestämmelser om avdrag för fördyrade levnadskostnader
och för resekostnader är motiverad. Om en skattskyldig finner
det förenligt med sina och sin familjs eller anhörigas intressen att bo
kvar på den tidigare bostadsorten, bör skattebestämmelserna vara så utformade
att reell valfrihet föreligger.

II: 828

Traktamenten och reseersättningar måste anses som en kompensation
för mot ersättningarna svarande kostnader och bör därför vara i sin helhet
avdragsgilla under förutsättning att de inte uppgår till uppenbart oskäliga
belopp. Flera byggnadsarbetare i Stockholms län som arbetar på annan ort
än där de har sin bostad och av arbetsgivaren erhållit traktamenten har i
sina deklarationer gjort avdrag för dessa enligt kommunalskattelagens bestämmelser
om endagsförrättningar. Dessa avdrag har godkänts av olika
taxeringsnämnder i länet. Taxeringsintendenten har emellertid hos prövningsnämnden
yrkat att avdrag för endagsförrättning skall vägras med motivering
att dessa byggnadsarbetare arbetat på samma ort under så lång

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

tid att de bort flytta dit. Prövningsnämnden har bifallit taxeringsintendentens
yrkande, vilket fått till följd att de skattskyldiga påförts en hög kvarstående
skatt vid både 1966 och 1967 års taxering.

Taxeringsintendentens motivering alt byggnadsarbetarna skulle ha flyttat
till arbetsorten är tämligen orealistisk, eftersom där inte fanns bostäder
att uppbringa. Dessa arbetstagare har dessulom i de flesta fall egnahem
och att begära att de skall sälja dessa och flytta till en plats några mil bort
bara för att arbetet där varat under en längre tid är helt orimligt.

Utskottet

Enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen äger
skattskyldig i enskild tjänst, som i tjänsten verkställt resor utom den vanliga
verksamhetsorten, rätt att åtnjuta avdrag inte bara för resekostnaden
utan också för den ökning av de normala levnadskostnaderna som han
fått vidkännas till följd av resan. Enligt beslut av 1963 års riksdag äger den
skattskyldige -— utan att styrka sina kostnader — rätt till avdrag för ökade
levnadskostnader med belopp motsvarande vad han uppburit i traktamente.
Det avdrag som kan erhållas utan utredning om kostnaderna är emellertid
maximerat och utgör vid korttidsförrättning (— tjänsteförrättning som
föranleder vistelse högst 15 dygn i följd på en och samma plats) ett helt
s.k. normalbelopp. Detta fastställs för varje kalenderår av riksskattenämnden
och förutsätts motsvara högsta dygnstraktamente enligt statens allmänna
resereglemente. Vid längtidsförrättning (= tjänsteförrättning som
föranleder vistelse på en och samma ort under längre tid än 15 dygn) och vid
endagsförrättning (— tjänsteförrättning utan samband med övernattning)
är schablonavdraget maximerat till belopp varierande mellan en och tre
femtedelar av helt normalbelopp. Förutsättning för erhållande av schablonavdrag
är att traktamente utgått med belopp som svarar mot schablonavdraget.
Om en skattskyldig vill ha ett högre avdrag än schablonavdraget
måste han alltså, oavsett hur stort traktamentet är, visa sina kostnader.
På samma sätt måste den vars traktamente understiger schablonbeloppet
— för att få avdrag med belopp överstigande traktamentet — visa att detta
varit otillräckligt för att täcka ökningen av hans levnadskostnader under
resan. I fråga om korttidsförrättning gäller enligt bestämmelse i punkt 3
av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen att den skall anses ha
varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar.

De nya reglerna för traktamentsbeskattning och deras tillämpning förutsätter
en väsentligt utvidgad uppgiftsskyldighet från arbetsgivarnas sida.
Kontrolluppgifterna måste nämligen delas upp på de tre grupperna korttids-,
långtids- och endagsförrättningar och i fråga om varje förrättningstyp
ge upplysning om traktamentsbelopp och den tid traktamentet avser. I

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968

förekommande fall skall i kontrolluppgiften också anges om kostnader för
bostad och kost eller andra utgifter för den anställdes uppehälle under
resorna bestritts direkt av arbetsgivaren.

Från fullständig redovisning av traktamenten är undantagna dels sådana
fall där traktamentena inte överstiger 500 kr. eller inte avser mer än
24 förrättningsdagar för helt år räknat, dels — genom beslut av 1967 års
riksdag — sådana fall där taxeringsintendenten i arbetsgivarens hemortskommun
medgivit dispens från eljest gällande uppgiftsskyldighet. Befrielse
från fullständig uppgiftsskyldighet innebär för arbetsgivarens del att han
bara genom exempelvis en kryssmarkering på kontrolluppgiften kan markera
att traktamenten utgått och för arbetstagaren att deklarationsplikt i
fråga om motsvarande traktamenten bortfaller.

Yrkandet i motionerna I: 121 och II: 165 syftar till sådan ändring av
kommunalskattelagen, att avdrag för ökade levnadskostnader i samband med
korttidsförrättning som varat mer än en dag kan medges för den faktiska
tid förrättningen varat och inte efter antalet övernattningar. Motionärerna
i motionerna 1:688 och 11:796 anser att bestämmelserna om avdrag för
ökade levnadskostnader bör liberaliseras. Om en skattskyldig tar plats på
annan ort än där han är bosatt och därvid anser det förenligt med sin
och sin familjs eller anhörigas intresse att bo kvar på den tidigare bostadsorten
bör han — med bibehållen rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
på den nya arbetsorten — kunna göra det. I motionen II: 828 yrkas lagstiftning
av innebörd att traktamenten och resekostnadsersättningar blir avdragsgilla
till fulla beloppet, förutsatt att de inte uppgår till uppenbart oskäliga
belopp.

De nya traktamentsbeskattningsreglerna har otvivelaktigt medfört förenklingar
för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheter och skattedomstolar.
Även för åtskilliga arbetsgivare torde numera en förbättring ha
inträtt genom den begränsning av uppgiftsskyldigheten som beslöts av förra
årets riksdag. Utskottet, som är medvetet om att berättigad kritik i olika
hänseenden kan riktas mot de nya bestämmelserna, har redan tidigare
(BeU 1967:19) understrukit vikten av att en översyn av bestämmelserna
inte onödigtvis uppskjuts.

Numera har en utredning tillsatts med uppgift att överse traktamentsbeskattningen
och därmed sammanhängande uppgiftsskyldighet. Utredningen,
som antagit benämningen traktamentsbeskattningsutredningen, har enligt
sina direktiv att beakta de vunna erfarenheterna och de från olika
håll framförda synpunkterna på hur bestämmelserna verkat i praktiken.
Den bör utreda om ytterligare möjlighet föreligger att förenkla bestämmelserna
och bringa dem närmare i överensstämmelse med vad som gäller
om statliga traktamenten. Utredningen bör om möjligt också söka förenkla
den uppgiftsskyldighet som sammanhänger med traktamentsbeskattningen.

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 dr 1968

Utredningens uppdrag avser således i första hand frågan om avdrag för
ökade levnadskostnader i sådana fall då traktamente utgått. Det torde därför
kunna förutsättas att utredningen kommer att behandla spörsmål av den
art som berörs i motionerna I: 121 och II: 165 samt motionen II: 828. Yrkandena
i dessa motioner får alltså anses tillgodosedda.

Motionerna 1:638 och II: 796 tar sikte på sådana fall då den skattskyldige
byter anställningsort. Motionärerna anser att det skulle vara till
fördel för både enskilda och kommuner, om reglerna beträffande avdrag för
ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning kurtde liberaliseras.

Utskottet finner de av motionärerna framförda synpunkterna värda
beaktande. Den pågående strukturrationaliseringen inom näringslivet har
otvivelakigt förändrat förutsättningarna för sysselsättning i vårt land.
Åtskilliga arbetstagare tvingas till följd av rationaliseringar, företagsnedläggelser
eller liknande att bli yrkesverksamma på annan ort än där de
tidigare varit verksamma. Därvid drabbas utflyttningskommunen av skatteboi
tf all. Inf Iyttningskommunen asamkas stora och ofta onödiga investeringskostnader,
samtidigt som investeringar vilka gjorts i utflyttningskommunerna
blir värdelösa.

Den nya rörligheten på arbetsmarknaden måste enligt utskottets mening
anses vara förenad med avsevärda fördelar och den bör på allt sätt underlättas.
Gällande skatteregler erbjuder emellertid endast i undantagsfall
möjlighet att — med bibehållen rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
på en ny arbetsort —■ bo kvar på en tidigare bostadsort. Enligt utskottets
mening bör därför reglerna om avdrag för ökade levnadskostnader vid
dubbel bosättning liberaliseras.

Utskottet tillstyrker med det anförda utredningsyrkandet i motionerna
I: 638 och II: 796.

Utskottet behandlar slutligen motionerna I: 179 och II: 317. I dessa yrkar
motionärerna att rätten till avdrag för ökade levnadskostnader för SJ:s
tågpersonal inte begränsas till belopp motsvarande tågtraktamentet. Avdragbör
i stället kunna medges intill de belopp som anställda i statlig och enskild
tjänst i motsvarande tjänsteställning erhåller.

Tågtraktamente utgår fr. o. m. den 1 april 1968 med 82 öre per timme.
Om vid tågtjänstgöring i ordinarie tur tas i anspråk mer än 36 timmar i
följd utgår för varje påbörjad period av 24 timmar av den ianspråktagna
tiden ett tillägg till tågtraktamentet av 6 kronor 20 öre. Om i sådan tur tas
i anspråk minst 72 timmar eller i extra tur minst 36 timmar i följd utgår
för den ianspråktagna tiden traktamente enligt allmänna resereglementet
minskat med belopp motsvarande vad vederbörande äger uppbära i tågtraktamente
för samma tid. Utöver tågtraktamente utgår till lokförare loktjänsttillägg
med varierande belopp och till konduktör och tågmästare konduktörstjänsttillägg.
Dessa tillägg utgör beskattningsbar inkomst.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968 11

Tågtraktamentet är en av staten anvisad ersättning och inte avsett att
utgöra ett mindre bidrag till bestridande av kostnader under tågresan. Det
är i stället avvägt så att det skall täcka alla sådana kostnader. Detta innebär
att tågtraktamentet inte behöver redovisas som tjänsteintäkt ens om några
kostnader under resan inte uppkommit. Skulle å andra sidan kostnaderna
överstiga traktamentet föreligger ingen rätt till avdrag för merkostnaden.
Denna regel i kommunalskattelagen är tvingande och gäller samtliga av
staten anvisade ersättningar som är avsedda att täcka de med ersättningen
avsedda utgifterna.

Av det anförda torde framgå att ett bifall till motionsyrkandet skulle
strida mot principerna för beskattning av statliga ersättningar. I den mån
tågtraktamentet anses otillräckligt för sitt ändamål bör således en rättelse
åstadkommas genom förhandlingar mellan berörda parter och inte genom
ändringar i skatteförfattningarna.

Utskottet avstyrker därför motionerna I: 179 och II: 317.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1) -— med bifall till motionerna I: 638 och II: 796 — i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag till liberalare
regler i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader i
sådana fall då skattskyldig har sitt arbete på annan ort än
den, där han har sin bostad;

2) avslår

a) motionerna I: 121 och II: 165 samt motionen 11:828, i
den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört,

b) motionerna I: 179 och II: 317.

Stockholm den 23 oktober 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark* (s), herrar Stefanson* (fp), Wärnberg* (s), Gösta Jacobsson
(h), Enarsson (h), Tistad (fp) och Fälldin (ep); samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås* (h), Engkvist (s),
Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik (s), fru Nettelbrandt* (fp), herrar Forsberg
(s), Enskog (fp), Carlsson i Västerås (s), Carlstein (s), och Franzén
i Träkumla (ep).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 är 1968

Reservation

av herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Wärnberg (s), Engkvist (s), Andersson i Essvik (s), Forsberg (s),
Carlsson i Västerås (s) och Carlstein (s), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med »Utskottet
finner» och slutar med »och II: 796.» bort ha följande lydelse:

»Enligt huvudregeln kan — om en skattskyldig bosätter sig på annan
ort än den där han arbetar eller tar ett arbete som skall utföras på annan
ort än där han är bosatt — avdrag för ökade levnadskostnader medges
endast under förutsättning att anställningen avser en kortare tid eller skall
bedrivas på tlera olika platser eller det av annan anledning inte skäligen kan
ifrågasättas att den skattskyldige skall avflytta till arbetsorten. Genom 1963
års reform av traktamentsbeskattningen har emellertid införts en ganska
vidsträckt rätt till avdrag för ökade levnadskostnader i sådana fall, då en
skattskyldig på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort än den
där hans familj är bosatt. Om det med hänsyn till makens förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig
omständighet inte skäligen kan ifrågasättas att familjen skall avflytta till
den skattskyldiges bostadsort, kan sålunda avdrag medges för den ökning
av levnadskostnaderna som föranleds av den skilda bosättningen.

Naturligtvis kan det vara svårt för taxeringsmyndigheterna att begagna
schablonen då något traktamente över huvud taget inte utbetalats. Schablonregeln
bygger i stor utsträckning på arbetsgivarnas kontrolluppgifter. Om
något traktamente inte utgått men den skattskyldige ändå vill komma i
åtnjutande av avdrag bör han kunna visa att han på grund av sitt arbete
vistats viss tid utom bostads- eller den vanliga verksamhetsorten och göra
sannolikt att han därvid fått vidkännas viss ökning av sina normala levnadskostnader.
Det bör understrykas att syftet med den nya lagstiftningen
har varit att åstadkomma inte bara taxeringsmässiga förenklingar utan
också större materiell rättvisa mellan olika kategorier skattskyldiga. I
allmän tjänst anställda som uppbär traktamente — det må vara för hel
dag eller del därav — behöver aldrig uppge detta som intäkt i deklarationen.
Traktamentet anses således alltid — utan att den skattskyldige behöver
förebringa någon utredning om kostnaderna — ha åtgått för det med
traktamentet avsedda ändamålet. Detta bör enligt utskottets mening ihågkommas
inte minst vid bedömningen av frågan hur stark bevisning som
skall fordras för att de legala schablonbeloppen skall kunna frångås. Redan
innan 1963 åis legler trädde i kraft torde skattedomstolarna regelmässigt
ha medgivit avdrag med belopp motsvarande sannolika kostnader utan att
de skattskyldiga företedde några verifikationer. Att efter schablonreglernas
ikraftträdande kräva verifikat på alla utgifter torde därför strida mot en
av grundtankarna i de nya bestämmelserna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1968 13

Utskottet vill också erinra om att utskottet i sitt betänkande 1963:43 i
fråga om endagsförrättningar framhöll att schablonregeln borde vara i viss
mån tillämplig även i sådana fall, då särskild ersättning för den skattskyldiges
kostnader inte utgått. Om en arbetstagare skulle anses ha haft ökade
levnadskostnader vid tjänstgöring viss tid utom hemorten måste detta enligt
utskottets mening rimligen avse alla arbetstagare alldeles oavsett om traktamente
utgått eller inte. Utskottet förutsatte därför att schablonregeln
skulle bli vägledande även i sådana fall, då skattskyldig inte uppburit
traktamente men likväl kunde antas ha fått vidkännas ökning av sina levnadskostnader
vid tjänstgöring utom den vanliga verksamhetsorten. Enligt
utskottets uppfattning var det, inte minst med hänsyn till rättvisekravet,
angeläget att frågan om sådan skattskyldigs rätt till avdrag för merkosnader
vid tjänsteresor inte bedömdes alltför restriktivt av taxeringsmyndigheterna.
Riksdagens beslut innebar ett godkännande av bevillningsutskottets
ståndpunkt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:638 och
II: 796.

dels att utskottet under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen avslår motionerna I: 638 och II: 796.