Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961 (Betänkande 1961:Bevu50 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Nr 50

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad taxeringskontroll,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1961 dagtecknad proposition, nr 100, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

A) antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623); samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

B) godkänna de av departementschefen i propositionen förordade riktlinjerna
för förbättrad taxeringskontroll;

C) godkänna de av departementschefen framlagda förslagen till lönegradsplacering
av tjänster m. m.;

D) bemyndiga Kungl. Maj:t vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, vilka erfordras i anledning av de av mig framlagda förslagen;
samt

E) till Vissa kostnader för förbättrad taxeringskontroll för budgetåret
1961/62 under XI huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 4 700 000 kronor.

Propositionen har såvitt avser departementschefens hemställan under
punkterna A och B hänvisats till bevillningsutskottet och i övrigt hänvisats
till behandling av statsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

För innevarande riksdag framlägges olika förslag i syfte att bättre bekämpa
skattefusket. I propositionen nr 28 förordas sålunda vissa skärpningar
i skattestrafflagen. Vidare föreslås i propositionen nr 62 en lag om
handräckning vid taxeringsrevision, innebärande att taxeringsmyndigheterna
kan anlita utmätningsmannen för att få tillgång till räkenskaper och
andra handlingar som inte frivilligt ställes till förfogande för taxeringsrevision.

Himidförslagen upptages emellertid i den föreliggande propositionen, som
utarbetats på grundval av taxeringskontrollutredningens betänkande (SOU
1960: 36) samt organisationsnämndens rapport angående vissa undersök t

Dihang titt riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 50

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

ningar vid taxeringssektionernas allmänna detaljer och prövningsnämndernas
kanslier.

Förslagen avser till en del taxeringsorganisationen, till en del bestämmelserna
om myndigheternas befogenheter samt enskildas skyldigheter att tillhandagå
med kontrolluppgifter in. m.

Organisationsförslagen omfattar en betydande förstärkning av den personal
som skall utföra taxeringsrevisioner samt olika åtgärder för att rationalisera
arbetet.

Den viktigaste åtgärden i sistnämnda hänseende är att sammanföra taxeringsassistenterna
— de tjänstemän som i de s. k. rörelsenämnderna utför
kontroll och föredragning — till större arbetsgrupper på länsstyrelserna och
ett fåtal orter inom respektive län utanför residensstaden. Omorganisationen
beräknas medföra bättre möjligheter till arbetsledning och även i övrigt
ett bättre utnyttjande av personalen. Detta gäller icke minst det arbete med
taxeringsrevisioner som assisenterna skall utföra mellan taxeringsperioderna.
Olika åtgärder föreslås för att påskynda utbyggnaden av assistentorganisationen.
I samband härmed inrättas vissa högre tjänster för assistenterna
och deras biträden.

På taxeringssektionernas revisionsdetaljer föreslås en avsevärd personal torstärkning

omfattande både den akademiskt utbildade personalen och _

i synnerhet — landskanslist- och biträdespersonalen. Förstärkningen av
sistnämnda båda personalgrupper möjliggör att de akademiskt utbildade revisorerna
i större utsträckning kan koncentrera sig på kvalificerade revisionsuppgifter.
Förslagen innebär ytterligare, att vissa högre tjänster inrättas
för samtliga personalkategorier på revisionsdetaljerna.

På taxeringssektionernas allmänna detaljer och på prövningsnämndernas
kanslier föreslås en förstärkning av den kvalificerade personalen. Förslaget
skapar bättre förutsättningar för att låta revisionsdetaljens personal ä«na
sig åt sin huvuduppgift att verkställa taxeringsrevisioner.

Sammanlagt innebär förslagen, i vad angår länsstyrelserna, en förstärkning
med 55 akademiskt utbildade befattningshavare, 87 tjänstemän i landskanslistkarriären
och 51 tjänstemän i biträdeskarriären.

Organisationens utbyggnad förutsätter en intensifierad utbildningsverksamhet.
Utbyggnaden beräknas kunna bli slutförd under 1966.

Genom de sålunda föreslagna åtgärderna torde taxeringsrevisionsverksamheten
kunna — vid fullt utbyggd organisation — bli inemot tre gånger så
stor som för närvarande.

Förslagen innebär, när organisationen uppbyggts, årliga kostnadsökningar
Din sammanlagt ca 4,8 milj. kronor. För budgetåret 1961/62 beräknas, med

hänsyn tagen till vissa engångsutgifter, en kostnadsökning av 4,7 mili kronor.

De i propositionen framlagda författningsförslagen innebär i första band
en utvidgning av skyldigheten att genom räkenskaper och andra anteckningar
sörja for ett tillförlitligt underlag för deklarationen. Det förutsättes att

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961 3

Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt skall kunna besluta om att nänmda
skyldighet för särskilda kategorier skall specificeras genom föreskrifter om
förande av räkenskaper av visst eller vissa slag. Räkenskaper och andra anteckningar
skall bevaras under minst sex år. Vidare föreslås att straff skall
kunna ådömas dem som gör sig skyldiga till allvarligare försummelser beträffande
skyldigheten att föra och bevara anteckningar.

Taxeringsnämnderna skall enligt förslaget få befogenhet att utan samband
med taxeringsrevision infordra vissa handlingar, såsom kontrakt, kontoutdrag
och verifikationer.

Vissa utvidgningar föreslås i fråga om skyldigheten att tillhandahålla
kontrolluppgifter. I detta hänseende märkes, att uppgiftsskyldigheten rörande
arbeten på hyreshus och villor skärpes samt att de s. k. cash and carryföretagen
skall kunna åläggas att lämna uppgift om försäljningar till detaljhandlare.

Bestämmelserna om taxeringsrevision föreslås ändrade i vissa hänseenden
på grundval av vunna erfarenheter. Sålunda skall taxeringsintendenten, under
vederbörligt hänsynstagande till den granskades befogade önskemål, kunna
bestämma tid och plats för granskningen.

Slutligen föreslås en ändring i reglerna om utdömande av vite.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1961.

De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 6 § 2 och 3 mom., 10 §, 16 § 1 mom., 20 §, 31 §
2 mom., 37 § 1 mom., 39 § 1 och 2 mom., 53 §, 56 § 1—3 mom. samt 121 och
124 §§ taxeringsförordningen den 23 november 19561 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

6 §•

2 mom. För särskild taxeringsnämnd,
som enligt vad i 4 § fjärde
stycket stadgas skall verkställa taxering
av fysiska personer, dödsbon
och familjestiftelser, skall länsstyrelsen
förordna taxeringsassistent
all biträda nämnden.

(Föreslagen lydelse)

6 §•

1 Senaste lydelse av 6 § 2 mom. och 16 § 1 mom. se 1959:102, av 37 § 1 mom. se 1959: 610,
samt av 39 § 1 mom. se 1959: 557.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

(Nuvarande lydelse)

3 mom. Val av — —• — en kommun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd
skall utgöra minst tre
och högst åtta. Är fråga om särskild
taxeringsnämnd, som i 2 mom. sägs,
skall minst en ledamot väljas för varje
kommun, och må i följd härav flera
än åtta ledamöter väljas, dock
högst tolv. Antalet ledamöter skall
bestämmas av dem, på vilka valet ankommer,
dock att, om ledamöterna
skola väljas av skilda organ, länsstyrelsen
skall bestämma antalet ledamöter
i taxeringsnämnden samt
angiva huru många av dem som skola
väljas av varje organ.

För envar---en suppleant.

Om utgången---de valda.

10 §.

I taxeringsnämnd, — — — och

10)._

Därjämte åligger det taxeringsassistenten
huvudsakligen att

1) granska deklarationer ,--—

honom påkallas.

Taxeringsassistenten skall därjämte
iakttaga vad länsstyrelsen eller
taxeringsintendenten i länet föreskrivit
i avseende å taxeringsarbetets
ordnande och ändamålsenliga
bedrivande.

Taxeringsassistenten skall, i den
mån han därtill erhåller uppdrag,
utföra taxeringsrevision.

16 §.

1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet
att

1) ombesörja sortering — —- —
särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring----

av länsstyrelsen,

(Föreslagen lydelse)

3 mom. Val av — — — en kommun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd
skall utgöra minst tre
och högst åtta. I särskild taxeringsnämnd,
som i 2 mom. sägs, må dock
högst tolv ledamöter väljas. Minst en
ledamot skall i sådan nämnd väljas
för varje kommun. Antalet ledamöter
skall bestämmas av dem, på vilka
valet ankommer, dock att, om ledamöterna
skola väljas av skilda organ,
länsstyrelsen skall bestämma antalet
ledamöter i taxeringsnämnden
samt angiva huru många av dem som
skola väljas av varje organ.

För envar---en suppleant.

Om utgången----de valda.

10 §.

I taxeringsnämnd, — —- — och

1°).

Därjämte åligger det taxeringsassistent
huvudsakligen att

1) granska deklarationer,---

honom påkallas.

1 taxeringsnämnd, som åtnjuter
biträde av flera taxeringsassistenter,
ankommer det på taxeringsintendenten
i länet att utfärda närmare
anvisningar angående arbetsuppgifternas
fördelning på taxering
sassistenterna.

Taxeringsassistent skall därjämte
iakttaga vad länsstyrelsen eller taxeringsintendenten
i länet i övrigt föreskrivit
i avseende å taxeringsarbetets
ordnande och ändamålsenliga bedrivande.

Taxeringsassistent skall, i den
mån han därtill erhåller uppdrag,
utföra taxeringsrevision.

16 §.

1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet
att

1) ombesörja sortering — — —
särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring---

av länsstyrelsen,

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

(Nuvarande lydelse)

3) vaka över att taxeringsassistent
fullgör sina åligganden ävensom
tillhandahålla honom erforderlig
biträdes personal, samt

4) i den---vid taxeringsar betet.

Vad ovan — — — gälla Stockholm.

20 §.

Den som---- kontroll därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra
räkenskaper är stadgat i bokföringslagen
och förordningen om skyldighet
för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper
såsom underlag för taxering.

31 §.

2 mom. Efter anmaning--— i

anmaningen.

(Föreslagen lydelse)

3) i den mån länsstyrelsen därom
förordnar, vaka över att taxeringsassistent
och till hans förfogande
ställda biträden fullgöra sina åligganden,
samt

4) i den---vid taxerings arbetet.

Vad ovan — — — gälla Stockholm.

20 §.

Den som---kontroll därav.

Underlaget skall bevaras under sex
år efter utgången av det kalenderår
underlaget avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra
räkenskaper är särskilt stadgat.

31 §.

2 mom. Efter anmaning---

i anmaningen.

Deklarationsskyldig skall tillika efter
anmaning förete kontrakt, kontoutdrag,
räkning, kvitto eller annan
därmed jämförlig handling, som finnes
erforderlig för kontroll av deklarationen.

(Föreslagen lydelse)

37 §A

1 mom. Till ledning---följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och--

- sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall
avse

Den som---an nan

stiftelse.

Vad uppgiften skall
avse

Avlöning, arvode, —

— vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och —

— hela året,

1 Med hänsyn till omfånget av 37 § har dennas nuvarande lydelse uteslutits.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Uppgiftsskyldig

3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.

3 a. Försäkringsanstalt.

(Föreslagen lydelse)
Vem uppgiften skall avse

Den som---be loppet

föreligger.

Den som bedrivit jordbruk
eller skogsbruk eller
innehaft jordbruksfastighet
eller annan fastighet
eller bedrivit rörelse samt
uppburit ersättning från
anstalten på grund av liden
skada.

Vad uppgiften skall
avse

c) ersättning och förmån
till någon i anledning
av tillfälligt arbete
å annan fastighet än jordbruksfastighet,
om vad
som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 300
kronor för hela året och
det icke utgör avdragsgill
omkostnad i förvärvskällan
rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare
av ersättning
för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt
av rörelse för mottagaren,

e) av statlig---

erlagt sjömansskatt.

Utgivet belopp.

Utgiven ersättning, ej
understigande 1 000 kronor
för varje skadefall, på
grund av skada på byggnad,
inventarier och maskiner,
produkter från
jordbruket eller skogsbruket,
växande gröda,
skog, varulager, varor
under tillverkning, förbrukningsartiklar
eller
andra förnödenheter för
produktionen, samt utgiven
ersättning, ej understigande
500 kronor för
varje skadefall, på grund
av skada på levande djur.

Därest delutbetalning
av försäkringsersättning
förekommit, må med avlämnandet
av kontrolluppgift
anstå till året efter
det då skadan slntreglerats.

Undantag: ersätt ning

för personligt lösöre
samt annan ersättning på
grund av motorfordons -

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Uppgiftsskyldig

(Föreslagen lydelse)

Vem uppgiften skall Vad uppgiften skall

avse avse

försäkring ån stilleståndsersättning.

Uppgiftsskyldig

Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

39 §.!

---följande uppställning:

1 mom. I särskilda

6. Försäkringsanstalt
eller understödsförening.

7. Den som bedrivit
jordbruk, skogsbruk eller
rörelse eller innehaft
annan fastighet ån jordbruksfastighet
eller varit
innehavare av lågenhet
med bostadsrätt.

Namngiven skattskyldig.

Namngiven näringsidkare.

Arten av uppgiven försäkring,
beloppet av premie
eller annan avgift, tid
då sådan mottagits, utbetalt
försäkringsbelopp
samt värdet och arten av
åtnjutna förmåner i övrigt,
som icke enligt annan
föreskrift uppgivits.

Belopp för vilket den
uppgiftsskyldige i förvärvskällan
under viss
angiven tid köpt eller sålt
varor eller som han under
viss angiven tid utbetalt
eller erhållit såsom
ersättning för utförda
tjänster, allt dock under
förutsättning att beloppet
i mottagarens eller utgivarens
hand är skattepliktig
intäkt eller avdragsgill utgift.
Om så begäres, skall
tillika angivas varuslag
och myckenhet samt
verkställda likvider med
uppgift om tidpunkten
härför och betalningssätt
ävensom arten och omfattningen
av utförda arbeten.

Undantag: belopp

avseende inom detaljhandel
verkställda köp eller
försäljningar av varor
över disk och liknande

1 Med hänsyn Ull omfånget av 39 § har dennas nuvarande lydelse uteslutits.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Uppgiftsskyldig

(Föreslagen lydelse)

Vem uppgiften skall
avse

Vad uppgiften skall
avse

fall inom detaljhandel,
där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen icke kan
fullgöras.

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse eller innehaft
annan fastighet än jordbruksfastighet eller varit innehavare av lägenhet med
bostadsrätt är skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas,
avlämna följande uppgifter:

a) uppgift om belopp, som han under viss angiven tid utbetalt till näringsidkare,
i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand
utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke
skolat lämnas på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning
tillika om mottagarens namn och adress, samt

b) uppgift om belopp, som han under viss angiven tid av näringsidkare
uppburit för försålda varor eller såsom ersättning för utförda tjänster, i den
mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens eller utgivarens hand utgöra
avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens eller utqivarens
namn och adress.

Vad i detta moment stadgas om uppgiftsskyldighet skall ej avse i detaljhandel
verkställda köp eller försäljningar av varor över disk och liknande
fall inom detaljhandel, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen icke kan
fullgöras.

(Nuvarande lydelse)

53 §.

I anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd,
taxeringsintendent eller
prövningsnämnd, må vite föreläggas.

56 §.

1 mom. För kontroll---förs ta

stycket.

Taxeringsrevision må — — —-verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision---rö rande

verksamheten.

Då taxeringsrevision---hand lingar

granskas.

Vid taxeringsrevision hos bokföringspliktig
skattskyldig må även
verkställas kassainventering.

(Föreslagen lydelse)

53 §.

I anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd,
taxeringsintendent eller
prövningsnämnd, må, utom i fall som
i 31 § 2 mom. andra stycket sägs, vite
föreläggas.

56 §.

1 mom. För kontroll---förs ta

stycket.

Taxeringsrevision må — — —
verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision — — — rörande
verksamheten.

Då taxeringsrevision---hand lingar

granskas.

Vid taxeringsrevision hos bokföringspliktig
skattskyldig må även
verkställas kassainventering och
granskning av varulager.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Den som---skola

granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos
vilken revisionen sker, pliktig att
lämna de upplysningar som erfordras
för revisionens verkställande.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt
möjligt ske på sådant sätt och på
sådan tid att den icke förorsakar
hinder i verksamheten för den, hos
vilken revisionen sker. Revisionen
må med hans medgivande verkställas
hos honom. Hava böcker eller
handlingar överlämnats för revision,
skola de så fort ske kan återställas.
Meddelande om resultatet av revisionen
skall snarast lämnas den, hos
vilken revisionen skett, i vad angår
hans taxering.

121 §.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Den som---skola

granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos
vilken revisionen sker, pliktig att
lämna de upplysningar som erfordras
för revisionens verkställande, att
lämna tillträde till de lokaler, som
användas i vederbörandes verksamhet,
samt att lämna nödigt biträde
för granskning av handlingar och
varulager.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt
möjligt ske på sådant sätt och
på sådan tid att den icke förorsakar
hinder i verksamheten för den, hos
vilken revisionen sker.

Taxering sintendenten i lånet äger,
när det finnes påkallat, bestämma tid
och plats för revisionen. Denna må
verkställas hos den, vars verksamhet
skall granskas. Skall revisionen äga
rum annorstädes, skola räkenskaper
och andra handlingar, som skola
granskas, på anfordran av den som
skall verkställa revisionen mot kvitto
överlämnas till denne.

Böcker och andra handlingar, som
överlämnats för taxeringsrevision,
må ej vara tillgängliga för annan än
den som har att verkställa revisionen
och honom underställt biträde ävensom
tjänsteman, som har att övervaka
revisionens verkställande. Handlingarna
skola återställas så fort ske
kan.

Meddelande om resultatet av revisionen
skall snarast lämnas den, hos
vilken revisionen skett, i vad angår
hans taxering.

121 ?.

Har någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosatt skyldigheten
enligt 20 § första och andra
styckena att sörja för och bevara underlag
och har han därigenom omöjliggjort
eller allvarligt försvårat fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
eller kontroll därav,
dömes till dagsböter. Är brottet
grovt, vare straffet fängelse i högst
sex månader.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

(Nuvarande lydelse)

Har någon---— trehundra kro nor.

124 §.

Om uttagande---av taxe ringsintendent.

Finnes, då fråga uppkommer om
utdömande av vite, ändamålet med
vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.

Vid prövning--— under be dömande.

(Föreslagen lydelse)

Har någon---trehundra kro nor.

124 §.

Om uttagande —- — — av taxeringsintendent.

Finnes, då fråga uppkommer om
utdömande av vite, ändamålet med
vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.
Har vitesföreläggande iakttagits
först efter det anmälan enligt
första stycket inkommit, skall ändamålet
med vitet icke anses hava
därigenom förfallit.

Vid prövning---under be dömande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Förordningen skall dock
icke, såvitt avser 6 och 10 §§, 16 § 1 mom. och 37 §, tillämpas vid 1961 års
taxering, ej heller, i vad angår 124 §, å viten som förelagts före ikraftträdandet.
Vad i 16 § 1 mom. första stycket under 3) i äldre lydelsen stadgas
om skyldighet att tillhandahålla biträdespersonal skall i stad med egen uppbordsföryaltning
alltjämt äga giltighet intill utgången av år 1961 samt i
ovngt till och med den 30 juni 1962.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 36, 38, 42 och 77 §§ förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

36 §.

Efter anmaning--- — i anma ningen.

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Efter anmaning---i anma ningen.

Deklarationsskyldig skall tillika efter
anmaning förete kontrakt, kontoutdrag,
räkning, kvitto eller annan
därmed jämförlig handling, som finnes
erforderlig för kontroll av deklarationen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961 11

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 §. 38 §.

Det åligger---av skatt. Det åligger--— av skatt.

Underlaget skall bevaras under sex
år efter utgången av det kalenderår
underlaget avser.

Om skyldighet att i vissa fall föra Om skyldighet i vissa fall att föra
räkenskaper är stadgat i bokförings- räkenskaper är särskilt stadgat.
lagen.

42 §.

För kontroll —--i 40 §.

Den hos vilken taxeringsrevision
sker är pliktig att lämna tjänsteman,
åt vilken uppdragits att verkställa
revisionen, tillträde till lokaler,
som användas i vederbörandes
verksamhet, ävensom att för granskning
av handlingar och varulager
lämna tjänstemannen nödigt biträde.

I fråga--— motsvarande till lämpning.

77 §.

Har någon,---trehundra kro nor.

Finnes försummelsen ursäktlig eller
eljest ringa, må från straff frias.

Brott som —• --av taxerings intendent.

42 §.

För kontroll —- —- — i 40 §.

Granskningen må avse visst eller
vissa beskattningsår, så ock det löpande
årets räkenskaper och handlingar.

I fråga — — — motsvarande tilllämpning.

77 §.

Har någon,---trehundra kro nor.

Har någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosatt skyldigheten
enligt 38 § första och andra styckena
att sörja för och bevara underlag
och har han därigenom omöjliggjort
eller allvarligt försvårat fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
eller kontroll därav, dömes
till dagsböter. Är brottet grovt,
vare straffet fängelse i högst sex månader.

Finnes försummelse som i första
stycket sägs ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.

Brott som---av taxerings intendent.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 597 av herr Gezelius och II: 732 av herr

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Fröding, vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå i Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 100 föreslaget tillägg till 121 § taxeringsförordningen,
ävensom

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag till sådan ändring av bokföringslagen att dels skyldigheten att
föra räkenskaper, anteckningar m. m. till ledning för taxering preciseras, dels
bristande fullgörande av sådan skyldighet kan föranleda straff såsom för
ordningsförseelse»;

2) de likalydande motionerna I: 598 av herrar Gezelius och Schött samt
II: 728 av herr Fröding m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om översyn av kammarrättens arbetsformer
samt om utredning om lämpliga former för utbildning av den yngre föredragande
personalen i kammarrätten»;

3) de likalydande motionerna I: 599 av herrar Gösta Jacobsson och Gustaf
Henry Hansson samt II: 735 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att särskilda utbildningskurser för nytillkommande
personal skall anordnas i Malmö, Göteborg och Sundsvall i enlighet
med taxeringskontrollutredningens förslag»;

4) de likalydande motionerna I: 600 av herr Schött m. fl. och II: 731 av
herr Ekström i Iggesnnd m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att taxeringsassistenterna alltfort skall vara placerade hos de lokala skattemyndigheterna; 5)

de likalydande motionerna I: 601 av herr Spetz m. fl. och II: 729 av
fru Gärde Widcmar m. fl., vari hemställts,

»att riksdagen måtte med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande prop.
nr 100 icke i oförändrat skick kunnat bifallas besluta

att första stycket i 121 § måtte utgå samt att meningen ’Har vitesföreläggande
.... därigenom förfallit’ i 124 § likaså måtte utgå, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att vad i motionerna
anförts i fråga om en utvidgad bokförings- och redovisningsskyldighet måtte
upptagas i samband med en kommande översyn av bokföringslagen»;

6) de likalydande motionerna I: 602 av herr Spetz in. fl. och II: 730 av
herr Neländer m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte uttala att nuvarande
organisation i fråga om taxeringsassistenternas tjänstgöringsplats i anslutning
till den lokala skattemyndigheten måtte bibehållas;

7) de likalydande motionerna I: 603 av herr Stefanson m. fl. och II: 733
av herr Nordgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte dels avslå
Kungi. Maj :ts förslag i proposition nr 100 om ett tillägg till 121 § taxeringsförordningen,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning avseende
i motionerna berörda frågor;

8) de likalydande motionerna I: 604 av herr Sundin m. fl. och II: 727 av
herr Hansson i önnarp m. fl., vari hemställts,

A. att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 100 måtte besluta

I) a. att nuvarande taxeringsassistentorganisation skall bibehållas såvitt
avser anknytningen till häradsskrivarkontoren,

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

b. att underlåtenhet att föra räkenskaper och bevara handlingar, i enlighet
med vad i motionerna anförts, må kunna leda till fängelsestraff endast under
förutsättning att brottet både är grovt och skett uppsåtligt,

c. att generell skyldighet att lämna kontrolluppgift må gälla i fråga om
ersättning för arbete å annan fastighet såvitt den lämnade ersättningen
överstiger 100 kronor,

d. att den, hos vilken taxeringsrevision företages, må äga nu honom tillkommande
rätt att bestämma tid och plats för revisionen,

II) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande
ökad upplysnings- och vägledningsverksamhet från lokala skatte- och taxeringsmyndigheter
i taxerings- och deklarationsfrågor samt rörande vidgad
plikt att på närmare föreskrivet sätt föra räkenskaper och härav föranledd
speciell upplysnings- och vägledningsverksamhet i enlighet med vad i motionerna
anförts,

III) beakta vad i motionerna i övrigt anförts samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta de författningsförslag som av
motionerna föranledes;

9) motionen II: 734 av herr Stiernstedt m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning i syfte att
straffbelägga försök av löntagare att genom hot förmå arbetsgivare att underlåta
avlämnande av kontrolluppgift till ledning vid inkomsttaxering; ävensom 10)

motionen II: 736 av herr Christenson i Malmö, vari hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

dels om översyn av taxeringsförordningen i syfte att stärka allmänhetens
förtroende för taxeringsnämnderna,

dels om utredning om

1. inrättande av fristående serviceorgan vid varje länsstyrelse för praktiska
råd i deklarationsfrågor och

2. decentralisering av kammarrättens åtta divisioner med förläggning förslagsvis
av tre divisioner till Göteborg, Malmö och Umeå».

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade in o t i on
e r, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 3 av herr Kronstrand m. fl. samt II: 3 av
herrar Rydén och Stenberg, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i taxeringsförordningens § 76 att skattskyldig erhåller rätt
att intill den 31 augusti under taxeringsåret inkomma med besvär till prövningsnämnd
över avvikelser, som taxeringsnämnd beslutat i den skattskyldiges
självdeklaration»; ävensom

2) motionen II: 183 av herr Ekström i Iggesund, vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning i syfte
att ulreda möjligheterna till en bättre kontroll över att bokföringslagen den
31 maj 1929 efterföljes».

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 599, I: 600, I: 601, I: 602; II: 3, II: 183, II:
727, II: 728, II: 732, II: 733, II: 734 och II: 736.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan återfinnes
under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen, nämligen I.

Inledning, s. 13—17.

II. Allmänna synpunkter, s. 18—34.

III. Taxeringsorganisationen, s. 35—204

IV. Taxeringsmyndigheternas befogenheter, s. 205—311.

V. Departementschefens hemställan, s. 312.

Taxeringsorganisationen i första instans

I motionen II: 736 göres vissa allmänna uttalanden rörande taxeringsorganisationen
i första instans. Det framhålles att det är av stor vikt att taxelingsarbetet
där gestaltas så, att det inger förtroende och skapar förståelse
hos de miljontals skattskyldiga, vilkas deklarationer skall granskas. Det
måste krävas gott omdöme, praktisk erfarenhet samt god orts- och personkännedom
av taxeringsnämndens ledamöter. Det är vidare av utomordentlig
betydelse att författningarna tolkas riktigt med beaktande av gällande praxis
och förefintliga rättsfall. Taxeringsnämnderna bör inta en central ställning
inom taxeringsorganisationen och upprättas med häradsrätterna som förebild.
Arbetet bör icke bedrivas som ett fritidsuppdrag; detta förutsätter att
en skälig dagsersättning kan utgå till ledamot av taxeringsnämnd. Ett annat
betydelsefullt önskemål är att ordföranden får inta eu klart opartisk ställning.
I detta avseende är den nuvarande ordningen icke invändningsfri,
eftersom ordföranden gentemot de skattskyldiga är både den granskande och
den uti edande och därefter själv tar del i och leder bedömandet av gransknings-
och utredningsresultatet. En annan bidragande orsak till misstroendet
mot taxeringsnämnderna är att ett betydande antal ordförande i nämnderna
har anställning hos myndigheter med uppgifter på skatteområdet. För
att stärka allmänhetens förtroende för taxeringsnämnderna bör enligt motionärens
mening en översyn ske av taxeringsförordningen.

Frågan om taxeringsassistenternas placering har upptagits i ett flertal
motioner, i vilka yrkas att den nuvarande ordningen —- enligt vilken taxeringsassistenterna
är placerade hos de lokala skattemyndigheterna — inte
rubbas.

Till stöd för ett dylikt yrkande i motionerna I: 600 och II: 731 framhålles
att frågan var taxeringsassistenterna skulle vara placerade ingående övervägdes
i samband med 1956 års taxeringsreform och det ansågs vara en av

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

den nya organisationens förtjänster att taxeringsassistenterna kunde placeras
hos de lokala skattemyndigheterna. Den av departementschefen nu förordade
centraliseringen torde säkerligen komma att innebära en försämring
av servicen mot allmänheten öch vidare rubbas den säkra grund, som
genom 1956 års taxeringsreform lagts för en successiv utbyggnad av en lokalt
förankrad taxeringsorganisation i första instans med utökad medverkan
av heltidsanställda taxeringsfunktionärer. Den ingående person- och
ortskännedom som endast kan förvärvas i nära och förtroendefull kontakt
med allmänheten utgör särskilt på landsbygden en nära nog nödvändig
förutsättning för en riktig taxering. Det är därför naturligt att de tjänstemän,
som skall biträda taxeringsnämnderna på lokalplanet, är placerade
hos de lokala skattemyndigheterna. De blir då lättillgängligare för lämnande
av upplysningar och rådgivning och man vinner den fördelen att de skattskyldiga
på ett enda ställe — den lokala skattemyndigheten — kan uträtta
praktiskt taget alla sina ärenden rörande deklarationer. Någon svårighet att
upprätthålla erforderlig kontakt med taxeringsassistenterna torde inte föreligga
för taxeringsintendenten och hans medhjälpare och i varje fall är svårigheterna
inte så stora att de uppväger fördelen av en lokal placering. Eu
centralisering skulle också medföra kostnader för anskaffande av nya lokaler.
Ytterligare ett skäl för taxeringsassistenternas placering hos de lokala
skattemyndigheterna är att deklarationerna för det löpande eller nästföregående
året förvaras där.

Liknande synpunkter framförs i de likalydande motionerna I: 602 och
II: 730, vari tillika erinras om att tjänsten som häradsskrivare är den naturliga
sluttjänsten för en taxeringsassistent och att denne skall kunna
tjänstgöra som vikarie för häradsskrivaren. Det torde vidare komma att
medföra svårigheter för assistenterna att så relativt snart efter en viss placering
tvingas att söka ny bostad i en tätort. Kungl. Maj :ts förslag bygger
på det obestyrkta antagandet att en taxeringsassistent skulle medhinna att
kontrollera ett större antal deklarationer om han placerades centralt. Emellertid
kan förhållandena bli de rakt motsatta beroende på lokalsvårigheter
och oundgängliga resor, varigenom mycket av den tid som bör användas
för kontrollarbete skulle gå förlorad.

I motionerna I: 604 och II: 727 uttalas att det i och för sig inte är onaturligt
att taxeringsassistentorganisationen hittills företett vissa brister. Organisationen
är relativt ny och ännu inte fullt utbyggd och dess befattningshavare
har inte tjänstgjort någon längre tid och hunnit finna slutgiltiga arbetsformer
och rutin. Enligt motionärernas uppfattning är det mindre välbetänkt
att mitt i uppbyggnadsperioden, när organisationen börjat få viss
stadga, företa en så genomgripande förändring som den i propositionen föreslagna.
Delta skulle medföra en försvagning av taxeringsorganisationen i
första instans. Rörelsenämnderna skulle inte få tillgång till en och samma
taxeringsassistent ulan assistenterna skulle växla mellan olika ärenden.
Därigenom kan det förtroendefulla samarbetet mellan nämnd och assistent
äventyras och även vara till men ur effektivitetssynpunkt. Det torde bli

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

möjligt att utnyttja assistenterna till fullo genom de mindre rörelsedistrikt
om högst tre kommuner som förordas. Varje taxeringsassistent kan därigenom
få ett lämpligt geografiskt verksamhetsområde och för att ersätta bristen
på assistenter kan taxeringskonsulenter utnyttjas. De pågående övervägandena
angående uppbördsorganisationen är ytterligare skäl för att man
nu inte vidtar någon ändring beträffande taxeringsassistenternas placering.

I några motioner beröres frågan om taxeringsassistenternas utbildning.
I motionerna I: 603 och II: 733 uttalas att det är högst angeläget att taxeringsorganisationen
förses med kompetent och omdömesgill personal. För
närvarande föreligger stora brister i detta avseende, vilka först bör avhjälpas
innan taxeringsmyndigheternas befogenheter utökas väsentligt. Frågan
om sådana ökade befogenheter bör rimligen sammankopplas med kompetenskraven
på den personal, som skall utrustas med dessa befogenheter.
Eljest kan de skattskyldigas rättssäkerhet komma att äventyras. Bristerna
kommer att bli mer framträdande och kännbara för de skattskyldiga, om
de ökade befogenheterna tillämpas redan under ett övergångsskede. Man
bör därför inrikta sig på att effektivisera taxeringsorganisationen i första
instans och på länsstyrelsernas revisionsdetaljer och därvid lägga väsentlig
vikt vid utbildning syftande till att förbättra personalens kompetens.
Först därefter bör ställning tas till frågan om personalens befogenheter.
Nyrekrytering och utbildning av taxeringsfunktionärer erbjuder i dagens
läge också stora problem och man kan starkt ifrågasätta om utbyggnaden
kan ske inom den förutsatta tiden.

I motionerna I: 599 och II: 735 tar motionärerna avstånd från departementschefens
förslag att all utbildning av taxeringsassistenterna skall äga
rum i Stockholm. Motionärerna tar i stället fasta på taxeringskontrollutredningens
förslag om särskilda utbildningskurser i Malmö, Göteborg och
Sundsvall för nytillkommande personal. Härigenom skulle väsentliga fördelar
vinnas, bl. a. skulle utbildningsbehovet kunna tillgodoses ett år tidigare
än om all utbildning förlägges till Stockholm. Varje försening av utbildningsverksamheten
finner motionärerna inge betänkligheter, i synnerhet
som i propositionen förordas en snabbare utbyggnad av assistentorganisationen
än vad taxeringskontrollutredningen föreslagit. De länsstyrelser som
skulle beröras av omläggningen har förklarat sig kunna medverka vid utbildningens
genomförande. I såväl Göteborg som Malmö finns goda möjligheter
att rekrytera lärarkrafter för kurserna från universitet, högskola och
handel sgymnasium.

Rådgivande verksamhet

I flera motioner uttalas önskemål om att allmänheten skall kunna få upplysningar
och råd från dem som är sysselsatta inom taxeringsorganisationen.

Sålunda framhålles i motionerna 1:604 och II: 727, att man skyndsamt
bör ta upp frågan hur den lokala instansen i taxeringsväsendet och skatte -

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961 17

uppbörden skall utformas när det gäller väglednings- och upplysningsverksamhet.
De alltmer skärpta bestämmelserna bör åtföljas av en upplysningsverksamhet
som gör det möjligt och underlättar för ifrågavarande medborgargrupper
att fullgöra vad som ålägges dem. Denna verksamhet måste bedrivas
av de lokala instanserna inom uppbördsväsendet och taxeringsväsendet.
Riktlinjerna för hur denna verksamhet skall bedrivas bör utformas även
särskild utredning. Frågan om en vidgad kurs- och utbildningsverksamhet
för de förtroendevalda ledamöterna i taxeringsnämnderna i syfte att
förbättra deras möjligheter att ge råd och upplysningar bör ägnas särskild
uppmärksamhet och även frågan om förlängning av tiden för det lokala
taxeringsarbetet prövas.

I de likalydande motionerna I: 603 och II: 733 uttalas att den positiva sidan
av taxeringsarbetet har ägnats allt för litet intresse i propositionen. En
rådgivande och upplysande verksamhet från taxeringsmyndigheternas sida
skulle vara av stort värde för de skattskyldiga samtidigt som den skulle
medverka till en ökad förståelse för de kontrollerande organen. I nuvarande
organisation finns mycket litet utrymme för en sådan upplysningsverksamhet.
Riksskattenämnden, som för närvarande utför ett förtjänstfullt arbete
på området, har alltför begränsade resurser och kan inte tillgodose rådgivning
på det lokala planet. Motionärerna anser att en utredning bör komma
till stånd i frågan.

Som skäl för yrkandet i motionen II: 736 att ett fristående serviceorgan
skall inrättas vid varje länsstyrelse för att lämna upplysning och meddela
praktiska råd i deklarationsfrågor framhålles, att sådana åtgärder är ägnade
att skapa en bättre kontakt mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna.
Man bör sträva efter att i görligaste mån undanröja det motsatsförhållande,
som faktiskt råder mellan de skattskyldiga och skattemyndigheterna.

Skyldigheten att lämna kontrolluppgifter

1 de likalydande motionerna I: 604 och II: 727 yrkas att skyldigheten att
lämna uppgift rörande arbete å annan fastighet skall föreligga så snart ersättningen
uppgått till mer än 100 kronor. Det föreligger stora möjligheter,
framhåller motionärerna, att undanhålla inkomster av denna art och anledning
saknas att frångå det normala minimibeloppet för uppgiftsskyldigheten,
100 kronor.

Som stöd för yrkandet i motionen II: 734 om utredning i syfte att straffbelägga
försök av löntagare att genom hot förmå arbetsgivare att underlåta
avlämnande av kontrolluppgift framhålles, att de höga marginalskattesatserna
på vanliga arbetsförtjänster av många löntagare betraktas som en form
av straffbeskattning. Vissa arbetstagare, främst sådana som har sitt dagliga
arbete förlagt till flera arbetsplatser eller som utför arbete på övertid, söker
undandra sig beskattning. Detta sker inte sällan så att löntagaren uppmanar
arbetsgivaren att underlåta att till skattemyndigheterna inlämna de inkomst 2

I»ih an q till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

uppgifter, som denne enligt taxeringsförordningen är skyldig att avlämna.
Uppmaningarna har ofta tagit formen av uppenbart hot, varigenom arbetsgivarna
ställs inför valet att antingen efterkomma de anställdas krav eller avstå
från deras arbetsprestationer. Denna form av påtryckning kan för närvarande
inte beivras av domstolarna. Det är angeläget att samhället här ingriper
med straffbeläggning och även försök till sådan påtryckning bör beivras.

Förfarandet vid taxeringsrevision

I motionerna I: 604 och II: 727 anföres att behov inte föreligger att ge
taxeringsmyndigheterna befogenheter att bestämma plats och tid för taxeringsrevision.
Det är viktigt att garantier skapas för att intrånget för den
enskilde blir minsta möjliga och hans nuvarande rätt att bestämma tid och
plats bör därför inte inskränkas.

Besvärstid över taxeringsnämnds beslut

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1: 3 och II: 3 framhålles,
att den nuvarande tiden för anförande av besvär över taxeringsnämnds
beslut, eller den 15 augusti under taxeringsåret, är alltför kort och infaller
under den tid åtskilliga skattskyldiga åtnjuter semester. Avsevärda olägenheter
kan uppstå för vissa skattskyldiga att inkomma med besvär i rätt lid.
Det torde förorsaka ringa olägenhet i prövningsnämndens arbete, om skattskyldig
erhåller något längre besvärstid t. ex. intill den 31 augusti under
taxeringsåret.

Frågan om utvidgad bokförings- och redovisningsskyldighet

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna I: 601 och II: 729 att
frågan om utvidgad bokförings- och redovisningsskyldighet bör upptas i
samband med kommande översyn av bokföringslagen framhåller motionärerna,
att bestämmelser om en utökad redovisningsskyldighet har sin plats i
bokföringslagen. Man bör söka få till stånd en samlad lagstiftning för bokföring
och redovisningsskyldighet, som kan tillämpas såväl vid taxering som
i andra sammanhang. Motionärerna har förutsatt att en översyn av bokföringslagen
skall komma till stånd och anser att i avvaktan på denna översyn,
vilken torde kunna ske utan dröjsmål, särbestämmelser härom icke införes
i taxeringsförordningen.

Jämväl i motionerna I: 597 och II: 732 uttalas att bokföringslagen är i behov
av översyn och att därvid också taxeringsmässiga synpunkter bör beaktas.

I de likalydande motionerna I: 603 och II: 733 framhålles angelägenheten
av att särskilda bestämmelser om räkenskapsplikt för vissa kategorier skattskyldiga
fastställes i samband med en omarbetning av bokföringslagen. Det
skulle underlätta för såväl skattskyldiga som deras medhjälpare om be -

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961 19

stämmelserna härutinnan återfinns i en enda lag. I samband därmed kan
också en precisering av skyldigheten att föra räkenskaper och anteckningar
ske.

I de likalydande motionerna I: 604 och II: 727 uttalas att föreskrifter rörande
räkenskapers förande bör utarbetas i syfte att tjäna till praktisk vägledning.
Detta spörsmål bör närmare utredas. Därvid bör uppmärksammas
hur föreskrifterna skall utfärdas, sättet för att bringa dem till vederbörandes
känndom och hur man genom upplysnings- och vägledningsverksamhet
skall underlätta och möjliggöra för de därav berörda att efterleva
föreskrifterna. Utredningsarbetet bör bedrivas i samråd med vederbörande
branschorganisationer.

Jämväl i motionen II: 183 har frågan om en översyn av bokföringslagen
uppmärksammats. Därvid har motionären påpekat att det konstaterats att
allvarliga försummelser förelegat i fråga om bokföringen. En utredning bör
därför ske om vilka åtgärder som bör vidtas i syfte att åstadkomma en bättre
kontroll över att bokföringslagens bestämmelser efterleves. Detta skulle vara
ett viktigt led i de strävanden från samhällets sida som pågår i syfte att
komma till rätta med det s. k. skattefusket. Utredningen bör även omfatta
en översyn av de bestämmelser i strafflagen, som finns i fråga om bokföringsbrott.

Straffbestämmelser

I flera motioner yrkas avslag på Kungl. Maj :ts förslag om straff för den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i märklig mån åsidosatt skyldigheten
att sörja för och bevara underlaget för deklaration eller kontrolluppgift.

Sådant yrkande framställes i de likalydande motionerna 1:601 och II:
729, varvid framhålles att frågan om straffsanktion i anslutning till reformerade
regler rörande bokförings- och redovisningsskyldighet lämpligen
bör upptas i samband med en översyn av bokföringslagen.

Till stöd för yrkandet i motionerna I: 597 och II: 732 uttalas att skyldigheten
enligt 20 § taxeringsförordningen att föra räkenskaper och anteckningar
m. m. inte preciserats närmare i författningstexten. Det är enligt
motionärernas uppfattning i och för sig motiverat att vid sidan av de straffbestämmelser
som nu finns rörande åsidosättande av bokföringsskyldighet
införa straffansvar för den, som utan att gäldenärsbrott, förmögenhetsbrott
eller brott mot skattestrafflagen föreligger, i märklig mån åsidosatt sin bokföringsskyldighet.
Emellertid är utformningen av straffbestämmelsen i 121 §
taxeringsförordningen Icke tillfredsställande, eftersom anteckningsskyldighetens
omfattning ej är närmare angiven. Det objektiva rekvisitet har sålunda
icke preciserats på sätt som eljest anses erforderligt inom straffrätten.

I motionerna I: 603 och II: 733 framhålles att de föreslagna straffbestämmelserna
bör anstå till dess att en omarbetning av bokföringslagen skett.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

I de likalydande motionerna I: 604 och II: 727 uttalas att Kungl. Maj:ts
förslag inger betänkligheter, trots den begränsning av det straffbara området
som departementschefen förordat. Samhällets åtgärder för att bibringa
de skattskyldiga mera konkret kännedom om deras skyldigheter är bristfälliga
och nödvändiggör att stor försiktighet måste iakttas då någon av
oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter. Man kan enligt motionärernas mening
inte tala om uppsåt i andra fall än då föreskrift att föra räkenskaper
på visst sätt gäller. Den föreslagna högsta straffsatsen (fängelse) bör inte
få komma i fråga annat än för grova förseelser som uppenbart skett uppsåtligt,
t. ex. om vederbörande genom att undanskaffa handlingar sedan han
fått känndom om förestående taxeringsrevision undanröjer bevis och omöjliggör
revisionen.

Utdömande av vite

I de likalydande motionerna 1:601 och II: 729 framhålles att ändamålet
med ett vitesföreläggande är att få fram en viss uppgift. Någon rimlig anledning
kan inte föreligga att utdöma ett vite, sedan den begärda uppgiften
inkommit, även om detta skett efter den förelagda tidsfristen. Det måste
vara taxeringsintendentens och länsstyrelsens sak att inte förhala tiden
med anmälans ingivande och prövningen av vites utdömande, så att den angivna
tidsfristen inte onödigtvis förlänges.

Frågor rörande kammarrättens organisation m. m.

I de likalydande motionerna I: 598 och II: 728 göres vissa uttalanden rörande
kammarrättens organisation. Det framhålles att taxeringskontrollutredningen
räknat med att den skärpta kontrollen skulle medföra en väsentlig
ökning av antalet skattemål, av vilka många kan förutsättas bli av
komplicerad natur. Man torde därför få räkna med att till kammarrätten
kommer att föras ett ökat antal skattemål. Genom de nya reglerna om fullföljdsbegränsning
har kammarrätten kommit att bli högsta instans i åtskilliga
skattemål och genom den nya stadgan för kammarrätten har domstolen
erhållit ökade arbetsuppgifter. Domstolen har sålunda en väsentligt
ökad processledande funktion, vilket icke blott medför en administrativ belastning
utan även i sig innesluter ökad arbetsbörda för ledamöterna i deras
domargärning. De åtgärder som hittills vidtagits beträffande kammarrättens
arbetsformer m. m. är icke tillfyllest med hänsyn till domstolens nya
uppgifter. Den stora arbetsbelastning som domstolen har och dess ställning
som högsta instans i åtskilliga mål fordrar att ledamöterna erhåller en rimlig
tid till målens förberedande, men motionärerna ifrågasätter om så är
fallet för närvarande. Bl. a. bär tillräckliga åtgärder inte kunnat vidtas för
främjande av en enhetlig rättstillämpning i skattemålen.

I motionerna uttalas vidare att den personal, som enbart sysslar med
föredragning inom kammarrätten, icke erhåller tillräcklig utbildning. Den

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 ar 1961 21

särskilda utbildningen bland fiskalspersonalen kan inte rymmas inom universitetens
uppgift enligt den nya stadgan för juridiska examina. Finansrätten
har visserligen fått en helt annan ställning än tidigare men en juridisk
grundexamen kan aldrig ge ett avancerat kunnande av den art som
fordras av denna personal. Frågan om den yngre personalens utbildning
bör ägnas särskild uppmärksamhet.

I motionen II: 736 erinras om att kammarrätten på senare år företagit
muntlig handläggning i mål i ökad omfattning. Därvid har även förekommit
att en avdelning av kammarrätten sammanträtt å annan ort. Utvecklingen
synes gå i den riktningen att s. k. kammarrättsting i landsorten blir
alltmera vanliga. I detta sammanhang träder i förgrunden frågan om en
uppdelning av kammarrätten. Av dess åtta divisioner borde tre divisionei
förslagsvis förläggas till Göteborg, Malmö och Umeå. En sådan decentralisering
av kammarrätten skulle av de skattskyldiga komma att hälsas med
tillfredsställelse och skapa bättre förutsättningar för att kunna hålla muntlig
handläggning. Då de merutgifter som uppkommer för lokaler och expenser
torde uppvägas av inbesparade utgifter i form av resekostnadsei sättningar
och traktamenten till kammarrättens ledamöter bör kostnadsfrågan
inte verka avskräckande. En utredning om en dylik decentralisering böi
komma till stånd utan dröjsmål.

Utskottet

Allmänna synpunkter

Under senare år har frågan om ridtagande av åtgärder i syfte att motverka
skattefusket spelat en framträdande roll i den allmänna skattedebatten.
Föregående års bevillningsutskott hade anledning att ingå på hithörande
frågor i samband med behandlingen av framställda motionsyrkanden om
vidtagande av åtgärder för att förhindra skattefusk. Utskottet uttalade da
enhälligt sin fulla anslutning till syftet med motionerna. Det förhöll sig enligt
utskottets uppfattning utan tvivel så, att ett stort antal skattskyldiga
genom olika manipulationer sökte dra sig undan beskattning för större eller
mindre del av sin inkomst eller förmögenhet. Sammantaget torde det
allmänna på detta sätt frånhändas betydande belopp till forfång för de lojala
skattebetalarna. Tillförlitliga uppgifter för att bedöma storleken av
sådan undandräkt saknades visserligen, men det kunde antagas, alt om de
årligen undandragna beloppen blev föremål för taxering, skatteböidan generellt
sett skulle kunna lättas. Utskottet framhöll vidare att skattefusk
utan tvivel förekom inom alla kategorier skattskyldiga, men vissa skattskyldiga
hade större möjligheter att undandra sig taxering efter sina verkliga
inkomster än andra och utnyttjade sannolikt också dessa möjligheter.
Eu sådan ordning fann utskottet vara otillfredsställande och tillgängliga
resurser borde därför utnyttjas för att åstadkomma eu rättvisare och lik -

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

formigare taxering. Emellertid måste samtidigt hållas i minnet att resurserna,
bl. a. i fråga om personal, var begränsade och att kontroll eller vidgad
uppgiftsskyldighet inte enhart kunde riktas mot sådana skattskyldiga,
som undandrar sig beskattning helt eller delvis, utan också förorsakade
de lojala skattebetalarna irriterande besvär och olägenheter. En avvägning
mellan olika intressen — främst effektivitetsintresset och rättssäkerhetskraven
—- måste därför ske.

De i förevarande proposition framlagda förslagen är att se som ett led i
strävandena att bekämpa skattefusket. Förslaget syftar till att genom ökade
personalresurser och rationellare utnyttjande av tillgänglig arbetskraft
intensifiera granskningen av svårkontrollerbara deklarationer. Vidare förordas
att taxeringsmyndigheterna skall få vissa vidgade befogenheter. Till
grund för förslagen ligger bl. a. ett av taxeringskontrollutredningen avgivet
betänkande (SOU 1960: 36).

Förslagen innebär, när organisationen uppbyggts, årliga kostnadsökningar
om sammanlagt ca 4,8 milj. kronor. För budgetåret 1961/62 beräknas, med
hansyn tagen till vissa engångsutgifter, en kostnadsökning av 4,7 milj. kronor.

Utskottet vid för sin del erinra om att, även om storleken av de belopp
som undandras det allmänna genom att självdeklarationerna i stor utsträckning
är oriktiga eller bristfälliga, inte kunnat närmare bestämmas, har utredningen
visat att fråga kan vara om betydande belopp. Tendenserna till
försämrad skattemoral måste enligt utskottets mening betecknas som allvarliga,
varför kraven på ökad effektivitet i taxeringsarbetet fått än större
tyngd. Den omständigheten att det visat sig råda ett tydligt samband mellan
deklarationernas riktighet och möjligheterna till kontroll talar starkt
for att ökade sådana möjligheter tillskapas. Genom åtgärder i denna riktning
tillgodoses ett viktigt rättssäkerhetsintresse. Det bör nämligen ihågkommas
att i den enskildes krav på rättssäkerhet även ligger att andra skattskyldigas
taxering likaväl som hans egen blir så riktig som möjligt. Behovet
av ytterligare åtgärder i syfte att nå ökad effektivitet i taxeringsarbetet
är således enligt utskottets mening klart framträdande. Sammanfattningsvis
kan utskottet konstatera att propositionen tillgodoser önskemålen om
effektivitet i taxeringsarbetet.

I förevarande sammanhang vill utskottet emellertid understryka angelägenheten
av att vid sidan av en effektiviserad kontroll andra åtgärder vidtas
för att stärka deklarationsmoralen. Utskottet kan härvidlag hänvisa till
de uttalanden i ämnet, som gjordes av föregående års bevillningsutskott i
betänkande nr 45.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Taxeringsorganisationen i första instans

Då det gäller taxeringsorganisationen i första instans har gjorts vissa uttalanden
i motionerna av mera allmän karaktär. I motionen II. 736 framhålles
sålunda att det är av stor vikt att taxeringsarbetet gestaltas så att det inger
förtroende och skapar förståelse hos de miljontals skattskyldiga. Det
måste krävas gott omdöme, praktisk erfarenhet samt god orts- och personkännedom
av taxeringsnämndens ledamöter. Taxeringsnämnderna bör inta
en central ställning inom taxeringsorganisationen och upprättas med häradsrätterna
som förebild. Arbetet bör icke bedrivas som ett fritidsuppdrag,
detta förutsätter att en skälig dagsersättning kan utgå till ledamot av taxeringsnämnd.
Ett annat betydelsefullt önskemal är att nämndens ordförande
får inta en klart opartisk ställning. I detta avseende är den nuvarande
ordningen enligt motionärens åsikt icke invändningsfri, eftersom ordföranden
gentemot de skattskyldiga är både den granskande och den utredande och
därefter själv tar del i och leder bedömandet av gransknings- och utiedningsresultatet.
En annan bidragande orsak till misstroendet mot taxeringsnämnderna
är att ett betydande antal ordförande i nämnderna har anställning
hos myndigheter med uppgifter på skatteområdet. För att stärka allmänhetens
förtroende för taxeringsnämnderna bör enligt motionärens mening
en översyn ske av taxeringsförordningen.

I motionerna I: 603 och II: 733 har betonats önskvärdheten av att i samband
med utbyggnaden av taxeringsorganisationen beaktas önskemålen om
att taxeringsorganisationen förses med kompetent och omdömesgill personal.
Man bör också enligt motionärernas mening inrikta sig på att effektivisera
taxeringsorganisationen i första instans. I andra motioner har uttalats önskemål
om att i större grad än vad nu är fallet taxeringarna kan på ett tillförlitligt
sätt slutgiltigt avgöras redan i första instans.

I anledning av vad som uttalats i motionerna vill utskottet understryka
att det givetvis är angeläget att stärka allmänhetens förtroende för taxeringsnämnderna.
Motionärerna har här anvisat flera utvägar vilka i och för
sig skulle vara ägnade att leda till en förbättring i nämnda hänseende. Emellertid
kan utskottet inte underlåta påpeka att flera av dessa åtgärder är av
sådan karaktär att de i varje fall i nuvarande läge är praktiskt omöjliga
att genomföra om man skall bevara effektiviteten hos taxeringsorganisationen.
Det är således inte realistiskt alt räkna med att taxeringsnämnderna
skall kunna arbeta under sådana förhållanden, som antytts i motionen II:
736. Med nuvarande svårigheter att erhålla kompetenta ordförande i taxeringsnämnderna
går det ej att genomföra den i nämnda motion antydda
ordningen att som ordförande endast anlitas andra än tjänstemän på länsstyrelser
och hos andra skattemyndigheter. Det är heller inte möjligt att i full
omfattning låta taxeringsarbetet bli ett uppdrag för heltidsanställda. Utskottet
vill här erinra om de svårigheter som mött att, då det gäller rörelsenämnderna,
få heltidsanställd arbetskraft för deklaralionsgranskning. Givetvis
är det också önskvärt att taxeringspersonalen får den utbildning som

24 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

erfordras för fullgörande av uppdraget. Utskottet vill beträffande detta
spörsmål erinra om att 1960 års bevillningsutskott i betänkande nr 45 uttalat
att det borde övervägas, om inte ökade möjligheter bör skapas till utbildning
och instruktion av den personal som skall delta i taxeringsarbetet som ordförande
eller kronoombud i taxeringsnämnder. Utskottet fann det också
angeläget att de förtroendevalda ledamöternas intresse för taxeringsarbetet
stimuleras, vilket bl. a. syntes kunna ske genom att de i större utsträckning
informerades om den aktuella utvecklingen inom beskattningsområdet. Såvitt
avser taxeringsassistenternas och revisionspersonalens utbildning behandlas
denna fråga av utskottet i annat sammanhang. Utskottet, som finner
det självfallet att vid det fortsatta reformarbetet på taxeringsväsendets
område angivna synpunkter uppmärksammas, anser inte att det i dagens
läge skulle leda till något positivt resultat att igångsätta en utredning med
de syften som antytts i de angivna motionerna.

För närvarande får antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd inte överstiga
åtta. Om antalet kommuner inom ett rörelsedistrikt är så stort alt tolv
ledamöter erfordras för att varje kommun skall bli representerad, får dock
sammanlagt högst tolv ledamöter utses, d. v. s. en för varje kommun. För att
\ ederbörligen tillgodose önskemålet om orts- och personkännedom i rörelsenämnderna
har i propositionen föreslagits att antalet ledamöter i dylik
nämnd skulle få uppgå till tolv, oavsett hur många kommuner som ingår i
taxeringsdistrikt. En bestämmelse härom har intagits i 6 § 3 mom. andra
stycket taxeringsförordningen. Samtidigt har rekommenderats att antalet
kommuner i ett rörelsedistrikt normalt inte bör överstiga tre.

Enligt 3 § i taxeringskungörelsen skall rörelsenämnd i princip verkställa
taxering av alla rörelseidkare, samtliga jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning samt — i den utsträckning som med hänsyn till nämndens arbetsbörda
finnes lämpligen kunna ske — andra skattskyldiga med mera invecklade
inkomst- eller förmögenhetsförhållanden. I sistnämnda avseende
ankommer del på lokal skattemyndighet att efter anvisningar av taxeringsintendenten
i länet bestämma vilka skattskyldigas deklarationer, som skall
överlämnas från lokal nämnd till rörelsenämnd. Med hänsyn till att assistentorganisationen
uppbyggts successivt har dock taxeringen av rörelseidkare och
däimed likställda alltjämt i mycket stor utsträckning kommit att ligga kvar
hos de lokala taxeringsnämnderna.

I propositionen föreslås att samtliga rörelseidkare hänföres till rörelsenämnder.
Ett undantag från huvudregeln har dock ansetts motiverat, nämligen
avseende fiskare. Departementschefen förordar således att det bör få ankomma
på taxeringsintendenten att bestämma huruvida inom hans län
fiskare skall hänföras till rörelsenämnder eller till lokala taxeringsnämnder.
Till rörelsenämnder bör vidare obligatoriskt hänföras jordbrukare med
bokföringsmässig redovisning, läkare, tandläkare och veterinärer, advokater
och yrkesrevisorer, arkitekter, skattskyldiga med konsulterande verksamhet
samt handelsresande, bil- och traktorförsäljare ävensom andra skattskyldiga

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961 25

som är jämförliga med de här nämnda. Beträffande försäkringsagenter, författare,
konstnärer och andra artister samt vissa delägare i familj ebolag,
bör det enligt departementschefens mening få ankomma på taxeringsintendenten
att bestämma i vad mån de bör hänföras till rörelsenämnder eller
lokala nämnder. Detsamma gäller andra skattskyldiga med särskilt invecklade
inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Mot dessa av departementschefen uppdragna riktlinjer har utskottet icke
funnit anledning till erinran i princip. För att länsstyrelsen skall kunna göra
lämplig indelning i taxeringsdistrikt bör emellertid länsstyrelsen —- och icke
som departementschefen föreslagit taxeringsintendenten — besluta om fiskare
skall taxeras av rörelsenämnd eller lokal nämnd.

Utskottet får i detta sammanhang framhålla vikten av att ledamöterna i
rörelsenämnderna utses efter sådana grunder att nämnderna får en lämplig
sammansättning med hänsyn till de yrkeskategorier, vilkas taxeringar nämnderna
har att handlägga.

Vid 1956 års reform på taxeringsväsendets område förstärktes rörelsenämnderna
med kvalificerade och särskilt tränade biträden, benämnda taxeringsassistenter.
Dessa är heltidsanställda statliga tjänstemän i länsstyrelserna
men placerade hos häradsskrivarna eller uppbördsverken i städerna.
De är inte ledamöter av nämnden utan biträder med granskningen. Uppbyggnaden
av den nya organisationen med rörelsenämnder och taxeringsassistenter
förutsattes skola ske successivt. Hittills har tillsatts 200 taxeringsassistenter,
varav 161 i fögderierna och 39 i städer med egen uppbördsförvaltning.
Vid fullt utbyggd organisation skulle det totala antalet uppgå till
275 assistenter, varvid förutsattes att varje assistent skulle granska sammanlagt
ca 1 400 deklarationer under den tid som arbetet i nämnden varade.
Under återstående del av året skulle taxeringsassistenterna biträda med taxeringsrevisioner.
Som hjälp åt assistenterna med rutingöromål har i fögderierna
häradsskrivarorganisationen förstärkts med biträdestjänster i reglerad
befordringsgång och motsvarande tjänster har inrättats i städer med
egen uppbördsförvaltning. Då vid 1959 års riksdag allmän varuskatt infördes,
beslöts att taxering till sådan skatt av rörelseidkare skulle ske i rörelsedistrikt
i samband med den årliga inkomst- och förmögenhetstaxeringen. Det
blev då nödvändigt att från och med 1961 inom hela landet inrätta rörelsedistrikt,
trots alt tillgången på taxeringsassistenter inte möjliggjorde att varje
rörelsedistrikt kunde få biträde av assistent. Samtidigt fick länsstyrelserna
rätt att i samband med denna indelning förordna taxeringskonsulent i rörclsenämnd
där taxeringsassistenttjänst ännu inte fanns inrättad.

Enligt nuvarande ordning är taxeringsassistenterna placerade hos de lokala
skattemyndigheterna d. v. s.. häradsskrivare i fögderierna och uppbördsmyndigheterna
i städer med egen uppbördsförvaltning. En av anledningarna
till att taxeringsassistenterna erhöll denna placering i samband
med 1956 års reform var alt det ansågs att fögderierna regelmässigt skulle
ha eu i förevarande sammanhang lämplig storlek såtillvida att de skulle ge

26 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

iullt arbete under taxeringsperioden för åtminstone en taxeringsassistent.
Det betonades också att genom assistenternas placering vid liäradsskrivarkontoren
deras möjligheter till kontakt med skattskyldiga inom respektive
distrikt underlättades. Enligt vad taxeringskontrollulredningen ansett sig
kunna konstatera har emellertid den nuvarande ordningen i vissa hänseenden
a arit mindre ändamålsenlig. Utredningen har därför ansett sig böra
t öreslå att taxeringsassistenterna sammanförs till särskilda arbetsenheter
för i princip fler än två fögderier. Vid en sådan organisation skulle assistenter
och biträden som normalt skulle ha varit knutna till i residensstaden
eller i dess närhet beläget häradsskrivarkontor eller uppbördsverk i stället
placeras hos länsstyrelsen och i anslutning till dess taxeringssektion. Härigenom
skulle taxeringsintendentens ledning och övervakning av denna personal
underlättas i hög grad. I de fall då assistenterna och deras biträden
lämpligen bör vara stationerade utanför residensstaden har utredningen
förutsatt att de lokalt skall placeras i nära anknytning till det på vederbörande
ort befintliga häradsskrivarkontoret. Utredningen har framlagt ett
detaljerat förslag varvid de orter utanför residensstäderna, som avsetts för
taxeringsassistenternas placering, valts i syfte att underlätta kontakten
med de skattskyldiga samtidigt som en rationalisering av arbetet skulle
komma till stånd genom tillskapande av större arbetsenheter. Utredningen
bar ansett att man härigenom skulle få ett effektivare arbete utfört och att
det totala antalet assistenter och biträden kan minskas betydligt. Under remissbehandlingen
bär flertalet remissinstanser, däribland Sveriges köpmannaförbund,
tillstyrkt den föreslagna nya ordningen. Vissa länsstyrelser,
vilka eljest biträtt förslaget, har dock uttryckt önskemål om en något
annorlunda indelning.

Även departementschefen har ansett att från effektivitetssynpunkt starka
skäl talar för en omorganisation i den av taxeringskontrollutredningen
löreslagna riktningen. Visserligen skulle de skattskyldigas möjlighet till
kontakt med taxeringsassistenterna försämras något, men man borde inte
överdriva de därmed förbundna olägenheterna. Departementschefen har
nämligen förutsatt att taxeringsassistenterna kommer att hålla regelbundna
mottagningar på de orter där rörelsenämnderna sammanträder. Då man
snaiast bör genomföra alla rimliga åtgärder, som kan förbättra taxeringskontrollen,
anser departementschefen inte att man bör avvakta den omläggning
av uppbördsorganisationen som kan förväntas bli resultatet av upphörd
sorganisation skomini tténs arbete. Departementschefen har med tanke
bl. a. på alt tillgången på lämpliga lokaler är skiftande i olika län framhållit
att man bör ge länsstyrelserna befogenhet att från och med den 1 juli i
år genomföra organisationen i den takt, som med hänsyn till olika omständigheter
befinnes lämplig. De assistenter som redan nu finns i residensstäderna
bör sa snart lokalförhållandena medger placeras på länsstyrelserna
och nja assistenttjänster bör alltid inrättas på sådana platser, där assistenter
i fortsättningen skall finnas placerade. Då det gäller assistenter som ut -

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

redningen föreslagit skola placeras utanför residensstaden bör man kunna
välja en annan stalioneringsort än den utredningen förordat som är någorlunda
likvärdig och under förutsättning att lokal skattemyndighet finns på
platsen. Det bör också föreligga möjligheter för länsstyrelserna att med
Kungl. Maj:ts medgivande fördela antalet assistenter mellan olika orter på
annat sätt än utredningen föreslagit. I de fall då taxeringsassistenterna skall
placeras i anslutning till häradsskrivarkontor bör häradsskrivaren liksom
nu vara förman för assistenterna i ordnings- och liknande hänseenden.

Gentemot detta förslag har riktats kritik i motionerna I: 600 och II: 731,
i: 602 och II: 730 samt I: 604 och II: 727, vari yrkas avslag på förslaget i
denna del. Därvid har framför allt betonats att allmänhetens möjligheter
till kontakt med taxeringsassistenterna skulle allvarligt försämras om departementschefens
förslag genomföres. Vidare har motionärerna ifrågasatt,
om inte nuvarande ordning ur effektivitetssynpunkt är att föredraga. Motionärerna
anser sålunda att förslaget skulle medföra fara för att taxeringsassistenterna
inte får den för ett riktigt taxeringsresultat så nödvändiga
orts- och personkännedomen. Vidare har man understrukit betydelsen av
att taxeringsassistenterna får tillgång till det deklarationsmaterial för löpande
år och föregående år som förvaras på bäradsskrivarkontoren. Man har
även erinrat om att häradsskrivartjänsten är en naturlig sluttjänst för en
taxeringsassistent och att denne därför skall kunna få vikariat på häradsskrivartjänst.

Frågan om var taxeringsassistenterna skulle vara placerade tillmättes helt
naturligt stor betydelse vid assistentorganisationens tillskapande år 1956
och skälen för och emot en placering hos de lokala skattemyndigheterna
övervägdes ingående. Trots att organisationen ännu ej är fullt utbyggd har
den, enligt vad som uttalats vid remissbehandlingen av taxeringskontrollutredningens
betänkande, verksamt bidragit till ett effektivare och riktigare
taxeringsresultat. Det kunde under sådana förhållanden förefalla lämpligt
att avvakta ytterligare erfarenheter innan en ändring överväges i fråga om
taxeringsassistenternas placering. Emellertid bör inte förbises att, sedan
1956 års reform beslöts, frågan kommit i ett ändrat läge. Sålunda har rekryteringen
av lämplig personal visat sig betydligt svårare än vad som kunde
förutses år 1956. Vidare har i samband med införandet av den allmänna
varuskatten blivit nödvändigt att från och med år 1961 inom hela landet
inrätta rörelsedistrikt, trots att tillgången på taxeringsassistenter inte möjliggör
att varje rörelsedistrikt kan få biträde av assistent. Genom att taxeringsassistenterna
även skall handha granskningen av varuskattedeklarationer
har deras arbetsbörda ökat. Slutligen vill utskottet erinra om den utbyggnad
av länsstyrelsernas taxeringssektioner och'' revisionsdetaljer som
gjorts och vilken föreslås skola fullföljas, varigenom ökade förutsättningar
skapats för en annan ordning beträffande taxeringsassistenternas placering.

Erfarenheten har också givit vid handen att fögderiet ofta är ett väl litet
område för ett rationellt utnyttjande av assistenterna. Sålunda har på vissa

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

håll förelegat svårigheter att förse taxeringsassistenterna med sådana deklarationer
som de i främsta rummet bör granska, varför åt assistenterna
måst överlämnas även enklare deklarationer för att de skulle få full arbetsbörda.
På andra håll däremot föreligger det motsatta förhållandet att taxeringsassistenterna
här svårt att hinna med att granska deklarationsmaterialet,
trots att detta begränsats till de grupper som måste granskas av rörelsenämnd.
I och för sig skulle detta spela mindre roll, om tillgången på
taxeringsassistenter var god; i ett läge då svårigheter föreligger att tillsätta
erforderligt antal taxeringsassistenter, bör enligt utskottets mening inte
förekomma att de sysslar med sådana deklarationer, beträffande vilka mindre
kvalificerad arbetskraft med praktiskt taget lika gott resultat kan ombesörja
granskningen.

Med hänsyn till ovan angivna omständigheter torde med fog kunna ifrågasättas
om icke en mer ändamålsenlig ordning än den nuvarande kan
åstadkommas, såvitt gäller taxeringsassistenternas placering.

Skälen för ett sammanförande av taxeringsassistenterna till större enheter
har utförligt redovisats av taxeringskontrollutredningen. Som främsta
vinst med en sådan centralisering ser utskottet de förbättrade möjligheterna
till arbetsledning, övervakning samt rationellt utnyttjande av taxeringsassistenterna
för bokgranskningsarbete under tid då assistenterna inte är
sysselsatta med deklarationsgranskning. Det torde också bli möjligt att rationalisera
biträdespersonalens arbete. Möjligheter skulle vidare skapas att
fördela arbetet efter personalens skiftande kunskaper och erfarenhet och
att genomföra en på många håll ändamålsenlig specialisering av assistenternas
arbete.

Å andra sidan saknar utskottet inte förståelse för de betänkligheter, som
motionärerna haft mot den föreslagna ordningen främst med hänsyn till
den försämring av taxeringsassistenternas orts- och personkännedom och
möjligheter till kontakt med allmänheten, som sannolikt skulle inträda om
de förflyttas från vederbörande fögderi. Det finns enligt utskottets mening
därför anledning att ytterligare för varje län överväga om just för det länet
det av taxeringskontrollutredningen uppgjorda förslaget i tillräcklig utsträckning
tillgodoser dessa synpunkter. Undersökas bör även om inte
servicesynpunkterna i väsentlig män kan tillgodoses t. ex. genom att vederbörande
taxeringsassistent under de tider, då deklarationer avlämnas, håller
i förväg utlysta mottagningar å olika orter inom taxeringsdistriktet.

Utskottet anser för sin del, att det knappast torde vara möjligt för riksdagen
att i detalj bestämma placeringen av taxeringsassistenterna. Förhållandena
är därvidlag alltför skiftande mellan olika län. I princip bör emellertid
som departementschefen förordat en sammandragning kunna ske till
länsstyrelserna av de taxeringsassistenter, som är placerade vid häradsskrivarkontor
i residensstaden eller i dess omedelbara närhet. Denna ordning
bör också genomföras så snart länsstyrelsen har lämpliga lokaler för ändamålet.
Då det gäller de övriga taxeringsassistenterna -— de som redan placerats
på häradsskrivarkontor och de som ännu inte placerats där — har

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

utskottet den uppfattningen att tills vidare en sådan centralisering bör genomföras
endast under förutsättning, att de synpunkter som ovan framförts
rörande taxeringsassistenternas orts- och personkännedom och om tillgodoseendet
av allmänhetens berättigade krav på kontaktmöjligheter kan vinna
tillbörligt beaktande. Enligt utskottets mening synes frågan om taxeringsassistenternas
placering i de enskilda fallen lämpligen böra beslutas av
Kungl. Maj :t efter förslag av länsstyrelsen. Därvid bör länsstyrelsen — i
den mån så ej redan skett —- noga undersöka för- och nackdelar med utredningens
förslag i syfte att på lämpligaste sätt för länets del tillgodose både
effektivitets- och servicesynpunkterna.

Utskottet vill tillika framhålla att det får ankomma på Kungl. Maj :t att
tillse att assistentorganisationen får en för landet i dess helhet ändamålsenlig
utformning.

I fråga om utbildningen av landskanslistaspiranter föreslog taxeringskontrollutredningen
att i syfte att möjliggöra en snabb utbyggnad av taxeringsorganisalionen
och revisionsdetaljerna vid sidan av de kurser i Stockholm,
som länsstyrelsernas utbildningsnämnd för närvarande anordnar, tills vidare
även särskilda kurser för landskanslistaspiranter skulle anordnas i
Malmö, Göteborg och Sundsvall med början hösten 1961.

Detta förslag har departementschefen ansett sig inte böra godtaga. I stället
förordar han en avsevärd utökning av kursverksamheten i Stockholm i
enlighet med en av länsstyrelsernas utbildningsnämnd framlagd ny utbildningsplan
för landskanslister och taxeringsassistenter. Enligt nämndens förslag
skulle det utbildningsbehov, som utredningen räknat med, vara täckt
först den 31/12 1966, i stället för den 31/12 1965 enligt utredningens utbildningsplan.

I motionerna 1:599 och 11:735 yrkas att taxeringskontrollutredningens
förslag om särskilda utbildningskurser i Malmö, Göteborg och Sundsvall för
ditkommande personal genomföres. Varje försening av utbildningsverksamheten
finner motionärerna ägnad att inge betänkligheter, i synnerhet som i
propositionen förordats en snabbare utbyggnad av assistentorganisationen
än vad taxeringskontrollutredningen föreslagit.

För att taxeringsassistentorganisationen och landskanslistkåren på länsstyrelsernas
revisionsdetaljer skall kunna utbyggas i avsedd takt är det eu
förutsättning att utbildningsverksamheten intensifieras. Utskottet är för sin
del inte helt övertygat om att del med fördel går att förlägga all den utbildningsverksamhet,
som erfordras under uppbyggnadstidcn, till Stockholm.
I vart fall synes vissa nackdelar i tidshänseende vara förenade med
stockholmsalternativet. Frågan om förläggning av viss del av utbildningsverksamheten
till lämplig ort utanför Stockholm synes därför böra ytterligare
övervägas. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att med uppmärksamhet
följa frågan och om fördelar kan vinnas och förutsättningar finns
—- bl. a. med hänsyn till tillgången på lärare och lokaler — för en dylik decentralisering
vidtaga lämpliga åtgärder.

30 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

I flera motioner uttalas önskemål om sådana åtgärder att allmänheten
i vidgad utsträckning kan få upplysningar och råd från dem som är sysselsatta
inom taxeringsorganisationen. Sålunda framhålles i motionerna
I: 604 och II: 727 att man skyndsamt bör ta upp frågan hur den lokala instansen
i taxeringsväsendet och skatteuppbörden skall utformas när det
gäller väglednings- och upplysningsverksamhet. Vidare uttalas i de likalydande
motionerna I: 603 och II: 733 att en rådgivande och upplysande verksamhet
från taxeringsmyndigheternas sida skulle vara av stort värde för de
skattskyldiga samtidigt som den skulle medverka till en ökad förståelse för
de kontrollerande organen. Motionärerna anser att en utredning bör komma
till stånd i frågan. I motionen II: 736 slutligen yrkas utredning om inrättande
av ett fristående serviceorgan vid varje länsstyrelse för att lämna
upplysning och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor.

För ett gott taxeringsresultat är det givetvis nödvändigt att de skattskyldiga
i gemen äger insikter i deklarationsförfarandet och känner till åtminstone
det elementära innehållet i skattelagstiftningen. Detta förutsätter att
en generell upplysningsverksamhet äger rum. För detta torde vara tämligen
väl sörjt genom den verksamhet, som olika taxeringsmyndigheter, näringsorganisationer,
tidningar, banker m. fl. bedriver. Härutöver föreligger
behov av individuell vägledning. I taxeringsnämndsordförandes skyldigheter
ingår att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar, som finnes
erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande,
och denna upplysningskälla torde utnyttjas i stor utsträckning. Vidare brukar
de skattskyldiga redan nu erhålla råd och upplysningar av personal på
länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. På sina håll har denna upplysningsverksamhet
fått sådant omfång att tidvis särskilda befattningshavare
avdelats för ändamålet. Den som vill erhålla bindande förhandsbesked i någon
fråga har möjlighet att erhålla sådant efter hänvändelse till riksskattenämnden.
Enligt utskottets uppfattning torde således redan nu vara sörjt
för att allmänheten kan få upplysningar och vägledning i den omfattning,
som rimligen kan begäras. Utskottet anser sig emellertid böra understryka
önskvärdheten av att — där så inte redan skett — lämpliga åtgärder vidtas
för att ge allmänheten vägledning. Däremot finner sig utskottet inte böra
tillstyrka de i motionerna framställda utredningsyrkandena.

Länsstyrelsernas revisionsdetaljer

I fråga om länsstyrelsernas revisionsdetaljer uttalar departementschefen
att de till dessa detaljer knutna befattningshavarna i princip endast skall
tagas i anspråk för arbetsuppgifter, som sammanhänger med taxeringskontrollen.
I propositionen föreslås vidare en kvantitativ förstärkning av revisionsdetaljerna,
vilken i huvudsak bör tillgodoses genom att ytterligare personal
i landskanslist- och biträdeskarriärerna anställes. Förslaget innebär
för länsstyrelsernas del inrättande av ytterligare 18 tjänster inom akademikerkarriären,
89 tjänster inom landskanslistkarriären och 37 tjänster inom

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961 31

biträdeskarriären, motsvarande en årlig kostnadsökning av i rnnt tal 3 milj.
kronor.

Med hänsyn främst till den ökade taxeringsrevisionsverksamheten anses
en personell förstärkning böra ske även av taxeringssektionernas allmänna
detaljer och prövningsnämndernas kanslier. I denna del föreslås en ökning
av personalen i huvudsaklig överensstämmelse med av statens organisationsnämnd
uppgjorda personalplaner. Den årliga kostnadsökningen för genomförande
av dessa förslag har beräknats till ca 700 000 kronor.

Departementschefens förslag i dessa hänseenden synes väl avvägda och
tillstyrlces av utskottet. I detta sammanhang får utskottet understryka vikten
av ett ökat inslag av s. k. offensiva granskningar och att i samband därmed
samordning sker med annan granskningsverksamhet.

Uppgiftsskyldighet

Enligt gällande lydelse av 37 § 1 mom. taxeringsförordningen är fysiska
personer och dödsbon, som innehaft annan fastighet under beskattningsåret,
skyldiga att utan anmaning lämna kontrolluppgifter angående avlöningar
och ersättningar till vicevärdar, portvakter, icke bokföringspliktiga
hantverkare m. fl. Är fråga om tillfälligt arbete och har ersättning utgått
med belopp under 500 kronor för helt år behöver uppgift dock icke lämnas
såvida icke kostnaden är avdragsgill i förvärvskällan rörelse. Taxeringskontrollutredningen
föreslog att nämnda belopp 500 kronor skulle sänkas
till 100 kronor. Departementschefen har emellertid i likhet med flertalet remissinstanser
ansett sig inte böra vidtaga en så långtgående ändring utan
har i stället tillstyrkt att uppgiftsskyldighet skall föreligga om ersättningen
uppgår till minst 300 kronor.

I motionerna I: 604 och II: 727 yrkas att gränsen sättes till 100 kronor i
enlighet med taxeringskontrollutredningens förslag.

Utskottet får erinra om att, då generell uppgiftsskyldighet i fråga om ararbeten
å annan fastighet infördes år 1955, undantogs ersättning som inte
uppgick till 500 kronor. Att gränsbeloppet sattes så högt sammanhängde
med att man ansåg sig böra avvakta närmare erfarenheter. Under den tid
bestämmelsen gällt har det visat sig att begränsningen i uppgiftsplikten medfört,
att åtskilliga inkomsttagare undandragit sig beskattning för inkomster,
som de förvärvat vid arbeten å annan fastighet. En sänkning av gränsbeloppet
synes därför motiverad. Emellertid synes, som flera remissinstanser anmärkt,
en sänkning till 100 kronor innebära en alltför långtgående åtgärd.
Det bör nämligen beaktas, att den uppgiftsskyldige, i den mån fråga är om
schablontaxerad fastighet, icke själv har något behov av att redovisa uppgiften
i fråga. Lämpligen bör uppgiftsskyldigheten begränsas så att överensstämmelse
vinnes med reglerna i lagen om försäkring för allmän tilläggspension
rörande den inkomst av anställning resp. av annat arbete för annan
persons räkning, som är eller kan vara pensionsgrundande såsom inkomst
av anställning. För att nå sistnämnda syfte är en sänkning till 300 kronor

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

tillfyllest. Då detta belopp även ur andra synpunkter synes lämpligt avvägt,
tillstyrker utskottet bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Detta innebär att utskottet
ej kan biträda motionsyrkandena i denna del.

I detta sammanhang vill utskottet understryka departementschefens uttalande
rörande önskvärdheten av att upplysning om uppgiftsskyldighctens
omfattning genom riksskattenämndens försorg sprides bland de uppgiftsskvldiga.

Övriga föreslagna ändringar i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen —
varav främst bör nämnas införandet av vidgad uppgiftsskyldighet för ersättning
på grund av sakförsäkring — har utskottet funnit ändamålsenliga
och de tillstyrkes således.

I förevarande sammanhang upptar utskottet till prövning jämväl yrkandet
i motionen II: 734 om utredning rörande straff för försök av löntagare
alt genom hot förmå arbetsgivare att underlåta att lämna kontrolluppgift.
Som av redogörelsen för motionens innehåll framgår åsyftar motionärerna
det hot från arbetstagares sida, som består däri att arbetsgivare ställs inför
valet att antingen efterkomma kravet att inte avlämna kontrolluppgift eller
avstå från deras arbetsprestationer.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att sådana åtgärder bör skarpt
fördömas. Detta gäller såväl då vederbörande i samband med åtagande av
anställning eller av uppdrag ställer såsom villkor att löneuppgift inte skall
lämnas som då i efterhand sådant krav uppställes som villkor för förnyad
eller fortsatt anställning. Det är självfallet lika förkastligt då liknande framställningar
görs av andra än löntagare t. ex. då en rörelseidkare vägrar att
inköpa en vara, såvida inte en falsk faktura utfärdas eller säljaren underlåter
att bokföra transaktionen. Emellertid ifrågasätter utskottet om en kriminalisering
av försök att på angivet sätt förhindra fullgörandet av uppgif
t sskyldigheten i praktiken skulle få någon effekt av betydelse. I realiteten
fordrar den som uppställer ett sådant villkor en ersättning, som är
högre än den avtalsenligt eller eljest allmänt tillämpade. Ofta blir i förevarande
fall fråga om brott mot kollektivavtal. Ett löfte från arbetsgivaren att
underlåta lämna löneuppgift är inte bindande för denne. Det är knappast
troligt att de arbetsgivare, som nu ger dylika löften, skulle ta initiativ till
att få försök att undertrycka uppgiftsskyldighetens fullgörande beivrade.
Utskottet är medvetet om att, särskilt i föreliggande arbetskraftssituation,
inom vissa näringsområden svårigheter föreligger att få arbetskraft om
uppgift sskyldigheten fullgöres korrekt. Emellertid skulle ett samlat fast
uppträdande från arbetsgivarnas sida skapa större respekt för bestämmelsernas
efterlevnad och i viss mån begränsa företeelser av denna art. Utskottet
vill i detta sammanhang tillägga, att arbetstagare, som, oavsett om
kontrolluppgift lämnats eller ej, icke redovisar de ifrågavarande intäkterna
i sin självdeklaration, gör sig skyldig till falskdeklaration. Utrönes i en
dylik situation att arbetstagaren förmått arbetsgivaren att underlåta lämna
kontrolluppgift torde detta kunna föranleda att brottet anses ha begåtts
under försvårande omständigheter.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961
Taxeringsrevision

De nuvarande bestämmelserna om taxeringsrevision tillkom genom lagstiftning
under åren 1955 och 1956. Därvid skedde en avvägning mellan å
ena sidan intresset av att möjliggöra en effektiv granskning och å andra sidan
den enskildes berättigade krav på skydd mot åtgärder, som medför
alltför stora olägenheter för honom.

I stort sett synes bestämmelserna från nämnda synpunkter ha fungerat
tillfredsställande. Redovisningen av taxeringsmyndigheternas erfarenhet
under de gångna åren ger emellertid vid handen att ett antal fall förekommit,
då skattskyldiga krupit bakom vissa i rättssäkerhetens intresse meddelade
bestämmelser i syfte att omöjliggöra eller försvåra granskningen.
Detta gäller kanske i främsta rummet den nuvarande föreskriften att taxeringsrevision
får äga rum hos den granskade endast om denne medger detta.
Den, vars räkenskaper skall granskas, kan således förhindra att granskningsmannen
på platsen skapar sig en bild av förhållandena.

I propositionen föreslås att taxeringsintendenten i länet skall äga föreskriva
när och var taxeringsrevisionen skall verkställas. Oavsett vägran
från den granskades sida skall alltså revisionen kunna ske hos honom. Vidare
föreskrives att granskning får ske av varulager.

I de likalvdande motionerna I: 604 och II: 727 hemställes att förslaget att
taxeringsintendenten skall få bestämma tid och plats för taxeringsrevisionen
avslås. Enligt motionärernas mening föreligger inte något behov av
en sådan skärpning. Inte minst då taxeringsrevision kan företas rutinmässigt
och utan någon som helst misstanke om att oegentligheter föreligger
är det enligt motionärernas mening viktigt att garantier skapas för att intrånget
hos den enskilde blir det minsta möjliga.

Utskottet vill till en början erinra om att enligt gällande bestämmelser
taxeringsrevision såvitt möjligt skall ske pa sadant sätt och pa sadan tid
att den icke förorsakar hinder i den granskades verksamhet. Någon ändring
av denna regel har ej föreslagits. I allmänhet träffas därför överenskommelse
om tid och plats för taxeringsrevision. Så bör självfallet ske jämväl
i framtiden. Å andra sidan kan det emellertid vara lämpligt alt understundom
utnyttja det för allt revisionsarbete så viktiga överrumplingsmoment,
som ligger däri att granskningsmannen kan oförberett infinna sig hos vederbörande
för utförande av granskningen. Denna möjlighet skulle givetvis
inte kunna tillgripas om inte taxeringsmyndigheterna ges befogenhet att
förrätta taxeringsrevisionen hos den som skall granskas utan dennes hörande;
eljest skulle denne genom att hänvisa till att revision inte får ske
hos honom kunna förhala dess verkställande och därigenom få tid till motåtgärder.
Utskottet anser sig med hänsyn till angivna omständigheter böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i förevarande avseende. Emellertid vill utskottet
understryka vad som redan framhållits av taxeringskontrollutredningen,
nämligen alt befogenheten för taxeringsintendenten att bestämma
tid och plats för taxeringsrevision måste utnyttjas med urskillning och på
8 Dihang till riksdagens prntnUnll 1961. 7 samt. AV 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

sådant sätt att inte den, vars räkenskaper skall granskas, hindras i sin
verksamhet eller eljest får särskilda olägenheter av taxeringsrevisionen. Föreligger
inte särskilda skäl till annat, bör den normalt ske på den tid och
plats som passar den skattskyldige bäst.

Beträffande föreslagna ändringar i bestämmelserna om taxeringsrevision
i övrigt har utskottet inte funnit anledning till erinran.

Anteckningsskyldighet, m. m.

Enligt 20 § taxeringsförordningen är den, som enligt taxeringsförordningen
är skyldig att avge deklaration eller annan uppgift till ledning för egen
taxering eller är pliktig lämna uppgift till ledning för annans taxering, också
skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat
lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för deklarations- och uppgiftsskyldighetens
fullgörande och för kontroll därav. I paragrafen hänvisas i
fråga om skyldigheten att i vissa fall föra räkenskaper till stadgandena i dels
bokföringslagen den 31 maj 1929 och dels förordningen den 7 december
1951 om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper
såsom underlag för taxering.

Den ifrågavarande bestämmelsen i 20 § tillkom vid 1955 års riksdag och
innebar ett lagfästande av tidigare praxis.

Något uttryckligt stadgande om under vilken tid anteckningar o. d. skall
bevaras har inte meddelats i taxeringsförordningen.

I taxeringsförordningen har inte meddelats några straffbestämmelser, därest
föreskrifterna i 20 § inte skulle följas. Vederbörande löper dock risk att
bli skönstaxerad enligt föreskrifterna i 21 § taxeringsförordningen. Den deklarations-
eller uppgiftsskyldiges sätt att fullgöra honom åvilande anteckningsskyldighet
kan även få betydelse i mål om ansvar för oriktig deklaration.
Delta gäller främst de fall, då anteckningsskyldigheten till ledning för
egen taxering inte behörigen fullgjorts. En skattskyldig, som på grund av underlåtenhet
att föra erforderliga anteckningar brister i honom åliggande uppgiftsskyldighet
till ledning för annans taxering, kan emellertid ådömas straff
enligt 120 § taxeringsförordningen (böter högst 300 kr.). Enligt uttalande i
propositionen nr 160/1955 (s. 116) skall straff i detta fall endast ådömas
om den uppgiftspliktige kan anses ha gjort sig skyldig till vårdslöshet.

Motsvarande stadgande om anteckningsskyldighet till ledning för taxeringen
till allmän varuskatt finnes i 38 § varuskatteförordningen.

I sitt betänkande föreslog taxeringskontrollutredningen, att de allmänt
formulerade bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen om skyldighet att
föra anteckningar och räkenskaper såsom underlag för deklarations- och
uppgiftsskyldighet skulle ersättas med mera preciserade föreskrifter. Genom
dessa skulle regleras vilka fordringar som taxeringsmyndigheterna
borde kunna ställa på rörelseidkares och andra jämförbara skattskyldigas
deklaration sunderlag. Det förutsattes att erforderliga föreskrifter skulle

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksskattenämnden.

Beträffande detta förslag har departementschefen uttalat, att han för sin
del inte fann lämpligt att bestämmelser av förevarande art fastställdes av
Kungl. Maj :t, utan detta borde ske genom lagstiftning av Kungl. Maj :t och
riksdagen gemensamt. Departementschefen har emellertid förklarat sig vara
övertvgad om nödvändigheten av att för olika kategorier deklarations- och
uppgiftsskyldiga erhålla mera preciserade bestämmelser om anteckningar
in. in. I förhållande till bestämmelserna i bokföringslagen skulle de ifrågasatta
nya föreskrifterna närmast åsyfta att precisera skyldigheten enligt denna
lag närmare, och de borde därför kunna utfärdas oberoende av denna lag.
Efter en framtida revision av bokföringslagen kunde vissa sådana föreskrifter
bli obehövliga. Departementschefen har vidare framhållit att förslag till
föreskrifter borde utarbetas av riksskattenämnden och snarast föreläggas
riksdagen.

Frågan om utfärdande av bestämmelser rörande bokförings- och anteckningsskyldighet
har upptagits i flera av de föreliggande motionerna. I motionerna
I: 601 och II: 729 uttalas sålunda att bestämmelser om en utökad
redovisningsskyldighet bör ha sin plats i bokföringslagen. Man bör enligt motionärernas
mening söka få till stånd en samlad lagstiftning för bokförings-
och redovisningsskyldighet, vilken kan tillämpas såväl vid taxering
som i andra sammanhang. I avvaktan på att en översyn av bokföringslagen
kommer till stånd bör enligt motionärernas mening särbestämmelser härom
icke införas i taxeringsförordningen. Liknande synpunkter har anlagts i motionerna
I: 597 och II: 732 och även i motionerna I: 603 och II: 733 understrykes
angelägenheten av att särbestämmelser om räkenskapsplikt för vissa
kategorier skattskyldiga fastställes i samband med en omarbetning av bokföringslagen.
I motionen II: 183 har uttryckts önskemål om en utredning i
syfte att åstadkomma en bättre kontroll över att bokföringslagen efterleves.
Slutligen uttalas i motionerna I: 604 och II: 727 önskemål om att vägledande
föreskrifter angående räkenskapers förande utarbetas och att samtidigt uppmärksammas
spörsmålen hur föreskrifterna skall utfärdas och hur de skall
bringas till vederbörandes kännedom in. in.

Utskottet får i detta sammanhang erinra om att riksdagen på förslag av
första lagutskottet i dess utlåtande nr 27 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt
om en översyn av bokföringslagen. Enligt vad lagutskottet uttalat bör
utredningen bedrivas förutsättningslöst och utskottet utgår ifrån att vid
utredningen, som bör genomföras snarast, självfallet uppmärksamhet kommer
att ägnas åt olika spörsmål, som motionärerna och remissinstanserna
berört, däribland beaktandet av taxeringssynpunkter i samband med en reform
av bestämmelserna om bokföringsskyldighet.

Det kan således förutsättas att i samband med den begärda översynen av
bokföringslagen taxcringssynpunklerna kommer alt beaktas. I detta hänseende
torde sålunda de förevarande motionsyrkandena redan vara tillgodo 3f

Bilxang till riksdagens protokoll 1901. 7 samt. Nr 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

sedda. Emellertid bör den omständigheten att bokföringslagen blir föremål
för översyn inte hindra att, om så befinnes ändamålsenligt, särskilda föreskrifter
om räkenskapers förande meddelas i taxeringsförordningen. Huruvida
dessa senare bör inarbetas i bokföringslagen är huvudsakligen en praktisk
fråga till vilken ställning får tas då utredningsarbetet slutförts. Självfallet
bör — oavsett vilket system som slutgiltigt väljes — tillses att upplysning
sprides om bestämmelsernas innebörd m. m. Enligt utskottets uppfattning
föreligger emellertid inte anledning för riksdagen att härutöver göra något
uttalande i de frågor, som berörts i motionerna.

I propositionen föreslås alt underlåtenhet att sörja för och bevara underlag
för deklarations- och uppgiftsskyldighet skall sanktioneras genom eu
straffbestämmelse, intagen i ett nytt första stycke av 121 § taxeringsförordningen.
Departementschefen har emellertid avsett att inskränka det straffbara
området till mera kvalificerade fall och för att uppnå detta syfte föreslagit
att såsom förutsättning för straffbarhet skall anges, att den försumlige
omöjliggjort eller allvarligt försvårat fullgörande av deklarations- eller
uppgiftsskyldighet eller kontroll därav. Därigenom skulle man enligt departementschefens
uppfattning undgå den stötande konsekvensen att slraffhotet
formellt avsåg även mindre väsentliga fel. Som exempel på fall då straff
bör utdömas har departementschefen anfört att en bokföringsskyldig näringsidkare
inte alls fört böcker eller fört dem så bristfälligt, att de inte kan
läggas till grund för en bedömning av hans inkomstförhållanden. Som ett
annat fall har han angivit, att en arbetsgivare med en inte alltför obetydlig
verksamhet icke kan redovisa för utbetalda löneförmåner. Bestämmelsens
giltighet omfattar alla kategorier, som är deklarations- eller uppgifts skyldiga.

Även underlåtenhet att bevara anteckningar i föreskriven tid _

sex år straffbelägges enligt förslaget. Straffet föreslås skola bestämmas
till dagsböter, utom vid grovt brott, då straffet bör vara fängelse i högst
sex månader. För att åtal skall kunna ske kräves anmälan av taxeringsintendent.

De föreslagna straffbestämmelserna har väckt kritik i flera motioner. Sålunda
yrkas i motionerna I: 601 och II: 729, I: 597 och II: 732 samt I: 603
och^Il: 733 att några dylika bestämmelser inte införes. I motionerna 1: 604 och
II: 727 förordas en ändring av brottsbeskrivningen då det gäller fängelsestraffet.
Som motiv för avslagsyrkandena har bl. a. anförts, att bestämmelserna
i 20 § taxeringsförordningen om skyldighet att föra räkenskaper och
anteckningar är alltför vagt utformade för att kunna ligga till grund för en
dylik straffbestämmelse. Vidare har framhållits att straffsanktioner för den,
som inte uppfyllt den bokföringsskyldighet som föreligger enligt bokföringslagen,
inte bör intas i taxeringsförordningen, utan dylika straffsanktioner bör
övervägas i samband med en översyn av bokföringslagen och ha sin plats i
allmänna strafflagen.

Utskottet finner för sin del det vara helt otillfredsställande att försummelse
mot föreskrifterna i 20 § taxeringsförordningen i form av underlåtna,

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

falska eller vårdslösa räkenskaper och anteckningar inte kan beivras. Ofta
blir den som underlåtit föra räkenskaper och deklarerat för låga inkomster
bättre ställd i ansvarshänseende än den som fört räkenskaper men likväl
feldeklarerat. Endast i undantagsfall är det nämligen möjligt att i förstnämnda
fall förebringa bevis för att deklarerad inkomst varit för låg, så att
skattestrafflagens bestämmelser kunnat bli tillämpliga och den försumlige
kunnat ställas till ansvar för falsk eller vårdslös deklaration. Visserligen kan
skönstaxering enligt 21 § taxeringsförordningen tillgripas, men sådan får
endast åsättas, när inkomsten inte kan på annan grund tillförlitligen beräknas,
och den får över huvud taget inte åsättas i sådan form eller till sådant
belopp att taxeringen kommer att innebära ett straff för den försumlige. Utskottet
anser därför erforderligt att underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt
20 § taxeringsförordningen redan nu sanktioneras genom straffbestämmelser,
som bör ha sin plats i taxeringsförordningen. Utskottet delar således
inte motionärernas uppfattning att straffbestämmelser bör införas först efter
en översyn av bokföringslagen.

De invändningar i övrigt, som anförts mot de föreslagna straffbestämmelserna,
riktar sig i väsentlig utsträckning mot den nuvarande utformningen
av 20 § taxeringsförordningen. Bestämmelserna i denna paragraf har således
ansetts vara alltför vagt utformade för att kunna bilda underlag för den
ifrågasatta straffbestämmelsen.

Det ligger i sakens natur att detaljerade bestämmelser om skyldighet att
föra anteckningar och räkenskaper inte kan utfärdas med hänsyn till de
skiftande förhållandena för olika medborgargrupper. Skyldigheten att föra
anteckningar och räkenskaper måste — om man bortser från den legala
skyldigheten enligt bokföringslagen och jordbruksbokföringsförordningen —
därför bedömas från fall till fall. Enligt utskottets uppfattning har tillräcklig
hänsyn till dessa förhållanden tagits vid utformningen av de föreslagna
straffbestämmelserna. Som departementschefen anfört har nämligen det
straffbara området inskränkts till mera kvalificerade fall, genom att såsom
förutsättning för straffbarhet anges, att den försumlige skall ha omöjliggjort
eller allvarligt försvårat fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
eller kontroll därav. På så sätt kommer straffhotet inte ens formellt
att avse mindre väsentliga fel. Som en ytterligare garanti för att endast
mer kvalificerade fall kommer att beivras, finns föreskriften att för åtal
krävs anmälan av taxeringsintendent. Utskottet finner sig därför kunna i
princip godtaga Kungl. Maj :ts förslag. Emellertid har utskottet funnit skäl
tala för yrkandet i motionerna 1:604 och II: 727 att fängelsestraff endast
bör ifrågakomma vid uppsåtligt brott. Utskottet får därför föreslå den ändringen
i Kungl. Maj :ts förslag att till fängelse i högst sex månader må dömas
allenast om brottet varit uppsåtligt och synnerligen försvårande omständigheter
föreligger.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Utdömande av vite

I propositionen föreslås ett tillägg till 124 § andra stycket taxeringsförordningen
av innehåll att, om ett vitesföreläggande iakttagits efter det taxeringsintendentens
anmälan om vitets uttagande inkommit till länsstyrelsen,
ändamålet med vitet icke skall anses ha därigenom förfallit. Förslaget bör
ses mot bakgrunden av ett avgörande i regeringsrätten varigenom klarlagts,
att nuvarande bestämmelser tillåter den, som fått ett vitesföreläggande, att
utan någon risk negligera detta, till dess han genom delgivning av taxeringsintendentens
framställning får kännedom om att vitets utdömande är omedelbart
förestående.

I motionerna I: 601 och II: 729 yrkas avslag på detta förslag.

Utskottet vill för sin del framhålla att taxeringsförfarandet är beroende
av att effektiva tvångsmedel tinnes mot skattskyldiga och andra uppgiftsskyldiga,
som inte lämnar föreskriven medverkan i form av självdeklaration
och kompletterande uppgifter o. s. v. Med hänsyn till det stora antalet
taxeringar och de tidsbegränsningar, som gäller för de olika taxeringsorganens
arbete med visst års taxeringar, kommer försummelser i fråga om
i ullgörandet av uppgiftsskyldigheten att inverka tyngande på arbetet och
ofta att i praktiken omöjliggöra åsättande av en riktig taxering. Det är därför
inte tillräckligt att ett vitesföreläggande är effektivt i den meningen, att
deklarationer eller andra handlingar över huvud inkommer, utan lika viktigt
är att de inkommer i tid. Den tidsfrist som utsättes i ett vitesföreläggande
maste med andra ord respekteras. Behov föreligger därför av en sådan
regel som den i propositionen föreslagna. En dylik ändring bör givetvis
inte gå ut på att vitet under alla förhållanden skall utdömas, så snart
en i vitesföreläggande angiven tidsfrist överskridits. Taxeringsintendenterna
bör liksom hittills icke påyrka utdömande av viten i andra fall än då så
anses påkallat från allmän synpunkt, och länsstyrelserna bör på samma
sätt som nu äga vittgående befogenheter att bedöma frågor om uttagande
av vite med ledning av föreliggande omständigheter. I enlighet med det
anförda tillstyrker utskottet Kungl. Maj :ts förslag.

Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat i de frågor, som
hänvisats till bevillningsutskottets behandling, lämnas av utskottet’ utan
erinran.

Övriga frågor

Utskottet övergår härefter till vissa spörsmål, som berörs i motionerna
och som icke har direkt samband med förut behandlade frågor, och upptar
därvid först det i motionerna I: 3 och II: 3 upptagna spörsmålet om besvärsliden
över taxeringsnämnds beslut. Motionärerna har ansett den för enskilda
skattskyldiga gällande besvärstiden, den 15 augusti, vara mindre lämplig
eftersom den för manga skattskyldiga infaller under semestertid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Den i motionerna upptagna frågan har tidigare ägnats uppmärksamhet
och önskemål har framställts om förskjutning av besvärstiden till en senare
tidpunkt på året. Emellertid kan gentemot dessa önskemål invändas att en
sådan förskjutning skulle medföra att prövningsnämndernas arbete försenades.
Med hänsyn till vikten av att så många besvärsmål som möjligt kan
avgöras på sådan tid alt det blir möjligt att ta hänsyn till eventuella ändringar
i samband med utsändandet av debetsedlar på slutlig skatt, anser
utskottet sig inte kunna biträda förevarande motionsyrkande.

I anslutning till propositionen nr 100 har motionsvis framställts yrkanden
avseende kammarrättens organisation m. m. Sålunda yrkas i de likalydande
motionerna I: 598 och II: 728 att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om översyn av kammarrättens arbetsformer samt rörande utredning
om lämpliga former för utbildning av den yngre föredragande personalen
i verket. I motionen II: 736 hemställes att frågan om decentralisering
av kammarrättens åtta divisioner med förläggning av förslagsvis tre
divisioner till Göteborg, Malmö och Umeå måtte bli föremål för utredning.

Utskottet vill först erinra om att riksdagen år 1958 hade anledning att
behandla olika spörsmål rörande förfarandet i kammarrätten i samband
med då väckta motioner. Hithörande frågor upptogs av bevillningsutskottet
i betänkande nr 35. Därvid framhölls bl. a. angelägenheten av att kammarrätten
erhöll möjlighet att i praktiken tillgripa muntligt förfarande i
större omfattning än tidigare. Vidare betonade bevillningsutskottet behovet
av en aktiv processledning från kammarrättens sida. Utskottet underströk
med bestämdhet nödvändigheten av att kammarrätten verksamt sökte främja
en enhetlig rättstillämpning inom domstolen.

Vid 1958 års riksdag beslöts en inskränkning i rätten till fullföljd av
skattemål från kammarrätten till regeringsrätten. Då det förutsatts att fullfölj
dsref ormen jämte tillgodoseendet av riksdagens önskemål angående förfarandet
i kammarrätten skulle komma att ställa större krav på domstolen
såväl kvantitativt som kvalitativt har en upprustning av kammarrätten ansetts
motiverad. Denna upprustning har genomförts successivt och innebär i
huvudsak att åtta assessorstjänster utbytts mot kammarrättsrådstjänster,
varigenom samliga åtta divisioner i kammarrätten fr. o. m. den 1 juli i
år kommer att bestå av fyra kammarrättsråd och en assessor. Vidare har
divisionsordförandenas ökade ansvar ansetts böra föranleda en minskning
av deras deltagande i sessionsarbetet och befattningar som vice ordförande
har fördenskull inrättats på divisionerna. Ytterligare har antalet fiskaler
fördubblats från åtta till sexton, varigenom en viss minskning av de dömande
ledamöternas föredragningsskyldighet kunnat genomföras.

Enligt vad utskottet inhämtat har balansen i kammarrätten av icke avgjorda
skattemål, vilken tidigare under en lång följd av år varit betydligt
större än antalet avgjorda mål, på senare tid nedbringats till en mer normal
nivå motsvarande icke fullt ett års avverkning. Vid bedömandet av kammarrättens
personalbehov för alt kunna tillgodose de ökade krav som ställts

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

på domstolen bör beaktas, att de genom 1956 års taxeringsreform vidtagna
åtgärderna med avseende på underinstanserna efter hand bör ge till resultat
att utredningen i skattemål i underinstanserna blir bättre och fullständigare
än vad hittills varit fallet. I samma riktning bör de åtgärder verka, som
utskottet tidigare förordat i syfte att förstärka taxeringsorganisationen.

Någon möjlighet att med säkerhet bedöma huruvida, som motionärerna
törutsatt, antalet besvärsmål kommer att öka sedan taxeringsorganisationen
utbyggts, föreligger ännu ej. Mycket synes emellertid tala för att en effektivare
taxering inte nödvändigtvis behöver medföra större antal överklaganden,
men däremot är det troligt att målen blir av mer komplicerad karaktär.

Givetvis är det en angelägen samhällelig uppgift att tillse att skattedomstolarna
kan utöva sin verksamhet på ett sådant sätt och under sådana former
att de mål de har att handlägga kan bringas till ett snabbt och riktigt
avgörande. Att ett positivt intresse föreligger att tillgodose dessa önskemål
såvitt avser kammarrätten visar de åtgärder som under senare år vidtagits i
fråga om personalförstärkningar m. m. Detta utesluter dock inte att ytterligare
förbättringar i olika hänseenden kan och bör vidtagas.

Enligt utskottets mening är det emellertid, innan ytterligare erfarenhet
vunnits av upprustningen av de lägre instanserna, inte lämpligt att företaga
en utredning om ändring i kammarrättens organisation. Utskottet
förutsätter att kammarrätten själv följer utvecklingen med uppmärksamhet
och framlägger de förslag, vartill förhållandena kan ge anledning. Frågan
om decentralisering av kammarrätten har enligt utskottets uppfattning
kommit i ett ändrat läge sedan domstolen i betydande utsträckning
blivit sista instans i taxeringsmål. Utskottet anser att någon utredning av
frågan ej bör ske.

Vad beträffar yrkandet om utbildning av den yngre föredragande personalen
vill utskottet framhålla, att det givetvis är av stor betydelse att denna
personal erhåller en så god utbildning som möjligt för sin blivande uppgift
som ledamöter i den kollegiala domstol, som kammarrätten utgör. Det torde
emellertid i första hand böra ankomma på kammarrätten att ta initiativ
till de åtgärder, som är erforderliga för en tillfredsställande lösning av utbildningsfrågan.
Utskottet avstyrker med det anförda utredningsyrkandena
i motionerna I: 598 och II: 728 samt i motionen II: 736.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, nr 100, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 604 av herr Sundin m. fl. och II: 727 av herr Hansson i
Önnarp in. fl.,

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961 41

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) med den ändringen att 121 §
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse: -

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

121 §.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten
enligt 20 § första och andra styckena
att sörja för och bevara underlag
och har han därigenom omöjliggjort
eller allvarligt försvårat fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
eller kontroll därav, dömes till
dagsböter. Är brottet grovt, vare straffet
fängelse i högst sex månader.

Har någon---trehundra kro nor.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten
enligt 20 § första och andra styckena
att sörja för och bevara underlag
och har han därigenom omöjliggjort
eller allvarligt försvårat fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
eller kontroll därav, dömes till
dagsböter. Föreligga vid uppsåtligt
brott synnerligen försvårande omständigheter,
må till fängelse i högst
sex månader dömas.

Har någon---trehundra kro nor.

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt med den ändringen att

77 § erhåller följande
lydelse:

Kungl. Maj. ts förslag

Har någon,---trehundra kro nor.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten
enligt 38 § första och andra styckena
att sörja för och bevara underlag och
hair han därigenom omöjliggjort eller
allvarligt försvårat fullgörande av
deklarations- eller uppgiftsskyldigliet
eller kontroll därav, dömes till dagsböter.
Är brottet grovt, vare straffet
fängelse i högst sex månader.

Finnes försummelse som i första
stycket sägs ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.

Brott som--— av taxeringsin tendcnt.

såsom utskottets förslag betecknade

Utskottets förslag

§•

Har någon,---trehundra kro nor.

Har någon uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet åsidosatt skyldigheten
enligt 38 § första och andra styckena
att sörja för och bevara underlag och
har han därigenom omöjliggjort eller
allvarligt försvårat fullgörande av
deklarations- eller uppgiftsskyldighet
eller kontroll därav, dömes till dagsböter.
Föreligga vid uppsåtligt brott
synnerligen försvårande omständigheter,
må till fängelse i högst sex månader
dömas.

Finnes försummelse som i första
stycket sägs ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.

Brott som —--av taxerings intendent.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

B) att riksdagen måtte godkänna de av utskottet förordade
riktlinjerna för en förbättrad taxeringskontroll; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:3 av herr Kronstrand
m. fl. samt II: 3 av herrar Rydén och Stenberg,

2) de likalydande motionerna I: 597 av herr Gezelius och
II: 732 av herr Fröding,

3) de likalydande motionerna I: 598 av herrar Gezelius
och Schött samt II: 728 av herr Fröding m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 599 av herrar Gösta Jacobsson
och Gustaf Henry Hansson samt II: 735 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 600 av herr Schött m. fl.
och II: 731 av herr Ekström i Iggesund m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 601 av herr Spetz m. fl.
och II: 729 av fru Gärde Widemar m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 602 av herr Spetz m. fl.
och II: 730 av herr Nelander m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:603 av herr Stefanson
m. fl. och II: 733 av herr Nordgren m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 604 av herr Sundin m. fl.
och II: 727 av herr Hansson i önnarp m. fl.,

10) motionen II: 183 av herr Ekström i Iggesund,

11) motionen II: 734 av herr Stiernstedt m. fl., ävensom

12) motionen II: 736 av herr Christenson i Malmö,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Spetz, fröken Ranmark, herrar Gustaf Elofsson, Oscar Carlsson,
Gosta Jacobsson och Kronstrand; samt

från andra kammaren: herrar Kollberg, Nilsson i Svalöv, Kärrlander,
Magnusson i Borås, Christenson i Malmö, Andersson i Essvik, fru Holmqvist,
herrar Forsberg, Kristenson i Göteborg och Fälldin.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Reservationer

I) av herr Gösta Jacobsson, vilken — med hänvisning till att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om översyn av bokföringslagen — dels
ansett den i 20 § taxeringsförordningen gjorda hänvisningen till bokföringslagen
böra bibehållas,

dels ock hemställt, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts förslag, såvitt
angår 20 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623), måtte föi
sin del antaga följande ändrade lydelse av nämnda paragraf.

20 §.

Den som---— kontroll därav.

Underlaget skall bevaras under sex år efter utgången av det kalenderåi
underlaget avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är stadgat i bokföringslagen
och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering eller i eljest
särskilt utfärdade föreskrifter.

II) av herrar Hagberg, Gustaf Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås, Christenson i Malmö och Fälldin,
vilka

dels ansett att den del av utskottets yttrande, som börjar å s. 31 råd 16
nedifrån med orden »Utskottet får» och slutar å s. 32 rad 3 uppifrån med
orden »denna del.» bort ha följande lydelse:

Utskottet får erinra om att, då det gäller rörelseidkares och jordbrukares
skyldighet att lämna uppgift rörande ersättning till den, som haft tillfälligt
arbete i rörelsen eller jordbruket, gränsen satts till 100 kronor för år räknat.
I och för sig föreligger det inte skäl att ha en mindre omfattande
uppgiftsskyldighet för ägare av hyresfastigheter. Då det gäller villa- och
sommarstugeägare liksom bostadsrättsinnehavare kan det visserligen sägas
ligga i linje med de förenklingar i deras deklarationsförfarande, som eftersträvats
genom schablontaxering av inkomster från villafastigheter och bostadsrättslägenheter,
att ha en inskränkt uppgiftsskyldighet. Å andra sidan
bör beaktas att dessa skattskyldiga i regel inte har anledning att i sin deklaration
yrka avdrag för kostnaden för anlitad arbetskraft, varför taxeringsmyndigheterna
inte heller på denna väg kan få fram några uppgifter. Enligt
utskottets uppfattning talar övervägande skäl för att 100-kronorsgränsen
får gälla, även då det gäller fastighetsägares uppgiftsskyldighet för tillfälligt
arbete å annan fastighet. Utskottet tillstyrker således bifall till de
likalydande motionerna I: 604 och II: 727 i denna del, varvid anledning torde
saknas att bibehålla den nuvarande särskilda regeln att kostnaden är avdragsgill
i rörelse. Detta skulle i och för sig motivera en omredigering av
37 § 1 inom. på så sätt att momenten b) och c) sammanföres. Emellertid
synes bl. a. med hänsyn till att ersättning för tillfälligt arbete å villafastig -

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

heter o. dyl. normalt inte utgör avdragsgilla kostnader vara av värde att fastighetsägares
uppgiftsskyldighet regleras för sig.

dels ock hemställt, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts förslag, såvitt
avser 37 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr
623) måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse av nämnda författningsrum.

1 mom. Till ledning
Up pgiftsskyld ig

1. a) Statlig och--

- sådan förvärvskälla.

37 §.

--följande uppställning:

Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

Den som--— an- Avlöning, arvode, —- —

nan stiftelse. — vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och--

— hela året,

c) ersättning och förmån
till någon i anledning
av tillfälligt arbete
å annan fastighet än jordbruksfastighet,
om vad
som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 100
kronor för hela året,

d) utbetalning till rörelseidkare
av ersättning
för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt
av rörelse för mottagaren,

e) av statlig —--

erlagt sjömansskatt.

3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.

3 a. Försäkringsanstalt.

Den som---be loppet

föreligger.

Den som bedrivit jordbruk
eller skogsbruk eller
innehaft jordbruksfastighet
eller annan fastighet
eller bedrivit rörelse
samt uppburit ersättning
från anstalten på grund
av liden skada.

Utgivet belopp.

Utgiven ersättning, ej
understigande 1 060 kronor
för varje skadefall,
på grund av skada på
byggnad, inventarier och
maskiner, produkter från
jordbruket eller skogsbruket,
växande gröda, skog,
varulager, varor under
tillverkning, förbrukningsartiklar
eller andra
förnödenheter för produktionen,
samt utgiven
ersättning, ej understigande
500 kronor för varje
skadefall, på grund av
skada på levande djur.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Därest delutbetalning
av försäkringsersättning
förekommit, må med avlämnandet
av kontrolluppgift
anstå till året efter
det då skadan slutreglerats.

Undantag: ersätt ning

för personligt lösöre
samt annan ersättning på
grund av motorfordonsförsäkring
än stilleståndsersättning.

III) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås och Christenson i
Malmö, vilka

dels ansett att den del av utskottets yttrande, som börjar å s. 36 rad 2
nedifrån med orden »Utskottet finner» och slutar å s. 37 med orden »omständigheter
föreligger.», bort erhålla följande lydelse.

»Utskottet finner för sin del att en oeftergivlig förutsättning för straffsanktion
är att skyldigheten att föra räkenskaper eller göra anteckningar
finnes klart preciserad. Departementschefen har också, som ovan anförts,
förklarat sig övertygad om nödvändigheten av mera preciserade bestämmelser
i detta avseende. Med hänsyn till de skiftande förhållandena för olika
medborgargrupper ligger det i sakens natur att detta knappast är möjligt
för alla grupper deklarations- och uppgiftsskyldiga. Det objektiva rekvisitet
ligger sålunda i stor utsträckning utanför den skattskyldiges eget bedömande.
Under dessa förhållanden och i avvaktan på den av riksdagen begärda översynen
av bokföringslagen har utskottet icke funnit skäl biträda Kungl. Maj:ts
förslag i denna del.»

dels ock ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj :ts förslag, såvitt avser ändringen av
121 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).

b) avslå Kungl. Maj :ts förslag, såvitt avser ändringen av
77 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, och i följd därav för sin del antaga följande ändrade
lydelse av ingressen till det i propositionen framlagda
förslaget till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

Härigenom förordnas, att 36, 38 och 42 §§ förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år J961

IV) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås, Christenson i Malmö
och Fälldin, vilka

dels ansett att den del av utskottets yttrande på s. 38, som börjar å rad
12 uppifrån med orden »Utskottet vill» och slutar å s. 38 rad 11 nedifrån
med orden »Maj:ts förslag.» bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet vill för sin del erinra om att vid antagandet av den nuvarande
taxeringsförordningen eftersträvades största möjliga likhet med gällande
rättegångsförfarande. I enlighet härmed bör den praxis som fastställts av
regeringsrätten i ovannämnda avgörande och som överensstämmer med motsvarande
regler i rättegångsbalken gälla även i taxeringsfrågor. Något behov
av en ändring föreligger ej heller. Det bör åligga vederbörande taxeringsintendent
och länsstyrelse att handlägga förekommande vitesärenden
på sådant sätt att onödig tidsfrist icke uppkommer.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag i
denna del.»

dels ock ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag, såvitt
avser ändringen av 124 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623).

V) av herrar Kronstrand, Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås
och Christenson i Malmö, vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande, som börjar å s. 39 rad 1 uppifrån
med orden »Den i» och slutar å s. 39 rad 8 uppifrån med orden »förevarande
motionsyrkande.», bort ha följande lydelse:

»De med nuvarande respittid förenade och av motionärerna påtalade olägenheterna
för de skattskyldiga finner utskottet vara av en natur att de bör
föranleda en ändring av nuvarande stadgande. För att bereda den skattskyldige
skälig tid att förbereda och inkomma med sitt yttrande förordar utskottet
att respittiden förlänges med två veckor till den 31 augusti. Någon försening
i prövningsnämndernas arbete torde i praktiken inte föranledas härav.
»

dels ock att utskottet under punkten C 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna 1: 3
av herr Kronstrand m. fl. samt II: 3 av herrar Rydén och
Stenberg måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 76 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623 )

Härigenom förordnas, att 76 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

Nuvarande lydelse
76 §.

Besvär av skattskyldig skola hava
inkommit senast den 15 augusti under
taxeringsåret.

Kommuns besvär skola anföras före
utgången av augusti månad under
taxeringsåret.

Taxeringsintendent äger----

Av reservanterna föreslagen lydelse
76 §.

Besvär av skattskyldig och kommun
skola hava inkommit senast den
31 augusti under taxeringsåret.

---samma taxering.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

VI) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås, Christenson i Malmö
och Fälldin, vilka

dels ansett, att därest det i reservationen nr III framlagda förslaget icke
skulle vinna riksdagens bifall, den nya tydelsen av 121 § taxeringsförordningen
och 77 § varuskatteförordningen bör äga tillämpning först sedan
riksdagen antagit preciserade bestämmelser rörande antecknings- och bokföringsskyldighetens
fullgörande,

dels ock hemställt att riksdagen måtte besluta,

att ikraftträdandebestämmelserna till den föreslagna förordningen
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623) skall erhålla följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Förordningen skall dock
icke, såvitt avser 6 och 10 §§, 16 § 1 mom. och 37 §, tillämpas vid 1961 års
taxering, ej heller, i vad angår 124 §, å viten som förelagts före ikraftträdandet.
Vad i 16 § 1 mom. första stycket under 3) i äldre lydelsen stadgas om
skyldighet att tillhandahålla biträdespersonal skall i stad med egen uppbördsförvaltning
alltjämt äga giltighet intill utgången av år 1961 samt i
övrigt till och med den 30 juni 1962. Såvitt avser 121 §, skall förordningen
träda i kraft å dag, som riksdagen beslutar.

samt att ikraftträdandebestämmelserna till den föreslagna
förordningen angående ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt måtte erhålla
följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Såvitt avser 77 §, skall
förordningen träda i kraft å dag, som riksdagen beslutar.

VII) av herr Christenson i Malmö, vilken dels anfört följande:

»Vid utbyggandet av taxeringsorganisationen i syfte att effektivisera taxeringskontrollen
är av största betydelse, att taxeringsorganisationen så utformas,
alt allmänhetens förtroende till taxeringsmyndigheterna stärkes. I mo -

48 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

tion II: 736 har getts anvisningar på några utvägar, ägnade att utjämna bestående
motsatsförhållanden mellan de skattskyldiga och taxeringsnämnderna.

Den väsentligaste uppgiften hos nämnderna måste var att öva tillsyn över
att de taxeringar, som beslutas av dem, blir riktiga i alla avseenden och att
den enskildes rätt av hänsyn till fiskaliska intressen inte trädes för nära.
Ordförande i taxeringsnämnd måste intaga en mera opartisk ställning. Utskottet
är icke främmande för denna synpunkt men anser sig på grund av
praktiska svårigheter att erhålla kompetenta ordförande icke kunna föreslå
någon lösning. Frågan är så pass betydelsefull för de skattskyldiga
och rättssäkerheten, att den i längden inte kan undanskjutas. En översyn
av taxeringsförordningen är påkallad.

En taxeringsorganisation bör icke enbart verka som företrädare för det
allmänna, da det gäller att skapa skatteunderlag. Den bör även fungera som
en allmänhetens tjänare särskilt under den tid deklarationsplikten skall fullgöras.
Allmänheten behöver råd och upplysningar. Utskottet vitsordar detta
men anser, att det bör undersökas, om inte servicemöjligheterna i väsentlig
mån kan tillgodoses, t. ex. genom att vederbörande taxeringsassistent under
den tid då deklarationer avlämnas håller i förväg utlysta mottagningar å olika
orter inom fögderiet. Detta är gott och väl, men räcker likväl icke, om
man någorlunda vill tillgodose allmänhetens önskemål i detta avseende.»

dels ock ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av motionen II: 736 — måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära en översyn av taxeringsförordningen
i syfte att stärka allmänhetens förtroende för
taxeringsnämnderna och om utredning om inrättande av ett
serviceorgan vid varje länsstyrelse för praktiska råd i deklarationsfrågor.

VIII) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf Elof sson, Gösta Jacobsson, Kronstrand,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås, Christenson i Malmö
och Fälldin, vilka ansett att efter sista stycket i utskottets yttrande å s. 22,
som börjar med orden »I förevarande» och slutar med orden »betänkande
nr 45.» bort intagas följande:

»I sistnämnda betänkande nr 45 för år 1960 framhöll bevillningsutskottet
bland annat att »enbart genom kontrollåtgärder torde det dock knappast
vara möjligt att komma till rätta med en vikande deklarationsmoral.
Såsom framhållits bl. a. av 1949 års skatteutredning torde flera olika orsaker
till bristerna i deklarationsmoralen kunna antagas föreligga. För att
få ett tillfredsställande resultat av taxeringen fordras först och främst en
ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präglad av
större solidaritet mot samhället.

I anslutning till dessa yttranden vill utskottet göra följande allmänna
uttalande om taxeringsorganisationens uppgifter och dess förhållande till

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 196t 49

allmänheten samt vikten av att det skapas ett förtroendefullt samarbete
mellan förvaltningsmyndigheten och allmänheten, vilket är en förutsättning
för en förstärkt deklarationsmoral.

Av den allmänna motiveringen till proposition nr 100 med förslag om förbättrad
taxeringskontroll framgår att de nu framlagda förslagen — såväl
i vad de avser taxeringsorganisationen som i fråga om de enskildas skyldigheter
att tillhandagå med kontrolluppgifter in. in. — helt och hållet
har till riktpunkt att genom kontrollåtgärder av olika slag samt skärpta
straffpåföljder nedbringa skattefusket medan däremot inga som helst åtgärder
föreslås för stärkande av själva deklarationsmoralen, som bevillningsutskottet
uttalat sig för. Åtgärderna innefattar nämligen uteslutande
en effektivisering av statens fiskaliska anspråk. Vad nu sagts gäller även
det samtidigt framlagda förslaget om skärpningar i skattestrafflagen och
den föreslagna lagen om handräckning vid taxeringsrevision.

Med tanke på att majoriteten hland skattebetalarna ej utgöres av försumliga
eller bedrägliga deklaranter utan av lojala medborgare scm önskar
att följa gällande författningsbestämmelser även om de har svårt att komma
till rätta med de svårtolkade taxeringshestämmelserna och ^blanketterna
synes det av vikt att vid genomförandet av sådana åtgärder varom nu
är fråga, icke enbart statens fiskaliska synpunkter blir tillgodosedda.

Vill man komma till rätta med skattefusket är det givetvis minst lika
viktigt att vid sidan av en effektiviserad kontroll stärka deklarationsmoralen
och — som 1960 års bevillningsutskott framhöll — skapa större solidaritet
mot samhället. En förutsättning för detta är bland annat att man
bygger upp en på allmänt förtroende grundad taxeringsorganisation, som
kan bidraga till att utjämna bestående motsatsförhållanden mellan de
skattskyldiga, å ena, och det allmänna, å andra sidan, samt bidraga till
att good-will skapas för skattemyndigheterna i deras arbete. En atmosfär
av ömsesidigt förtroende mellan taxeringstjänstemännen och den allmänhet
som dessa tjänstemän har att betjäna är en förutsättning för att taxeringsmyndigheten
skall kunna fullgöra sin grannlaga uppgift. Den vid
deklarationstider bedrivna upplysningsverksamheten torde icke kunna ersätta
åtgärder av detta slag.

Den väsentliga uppgiften för taxeringsmyndigheterna måste anses vara
tillsynen över att verkställda taxeringar blir i alla avseenden riktiga, även
i de fall där detta länder till nackdel för staten och till fördel för den enskilde
skattebetalaren. Den enskilde bör med förtroende kunna vända sig
till vederbörande taxeringsmyndighet och därvid erhålla vägledning utan
risk för att hans hänvändelse blir behandlad uteslutande till fördel för statens
fiskaliska intresse. En på delta sätt arbetande taxeringsorganisation
har de största utsikterna att tillvinna sig allmänhetens förtroende och
kommer att fungera som allmänhetens tjänare och icke enbart vara företrädare
för statens intresse att få in så mycket skatt som möjligt.

På lång sikt kommer enligt utskottets övertygelse tillämpningen av här

Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1961

i korthet berörda handlingslinjer inom taxeringsorganisationen att bidraga
till en ökad förståelse för vikten av ärlighet och noggrannhet vid avgivande
av deklarationer och avlämnande av kontrolluppgifter samt vara ägnad
att stärka deklarationsmoralen och att utvidga solidariteten mot samhället.»

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610634