Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968 (Betänkande 1968:Bevu5 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

Nr 5

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner
angående förordningen om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 69 av herr Enarsson m. fl. och II: 329
av fru Sundberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen, med verkan från den
30 mars 1968, upphäver förordningen den 24 februari 1967 om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten;

2) de likalydande motionerna I: 125 av herr Schött och fröken Stenberg
samt II: 164 av herr Dickson, vari hemställts, att riksdagen beslutar att sådan
ny-, till- eller ombyggnad av sporthallar och andra idrottsanläggningar,
som igångsätts efter den 1 april 1968, skall vara befriad från investeringsavgift; 3)

de likalydande motionerna I: 126 av herr Svenungsson m. fl. och
II: 167 av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om sådan tillämpning av bestämmelserna
angående byggnadstillstånd, att kyrkliga och andra ideella organisationer
som utför byggnadsarbeten med användande av fonderade medel till
minst 50 % av byggnadskostnaden skall erhålla företräde vid tillståndsgivningen
framför sådan byggnation som sker med lånade medel; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 255 av herr Blomquist samt 11:319 av
herrar Björkman och Fridolfsson i Stockholm, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att Kungl. Maj :t beviljar dispens
från investeringsavgift och igångsättningstillstånd för det av Eugeniaförsamlingen
i Stockholm planerade nybygget vid Kungsträdgården.

Gällande rätt

Lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete tillkom
som ett led i strävandena att skapa ekonomisk stabilitet i en tid av brist
på arbetskraft och byggnadsmaterial. Lagens giltighetstid förlängdes i olika
omgångar och utlöpte först vid utgången av juni 1963. Under större delen
av giltighetstiden var regleringens huvuduppgift av investeringsbegränsande
natur. En annan viktig uppgift för regleringen var att bidra till en sådan
spridning av igångsättningstiderna för olika byggnadsföretag, att säsong1
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

arbetslösheten inom byggnadsbransch^ motverkades. Från och med år
1959 användes byggnadsregleringen uteslutande i sistnämnda syfte.

1963 beslöts att säsongutjämningen skulle bli en angelägenhet för frivillig
samverkan mellan byggarbetsmarknadens parter under aktiv medverkan
från arbetsmarknadsmyndigheternas sida. I samband därmed antogs
lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. Denna
lag trädde i kraft den 1 juli 1963 och innebar att Kungl. Maj :t, om de
frivilliga åtgärderna visade sig otillräckliga för att trygga säsongutjämningen,
kunde förordna att igångsättningstillstånd skulle inhämtas från
arbetsmarknadsmyndighet innan byggnadsarbete påbörjades.

Fullmakten för Kungl. Maj :t att kräva igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
har vidgats vid två tillfällen, dels 1964 och dels 1965. Enligt nu
gällande lag om igångsättningstillstånd kan Kungl. Maj:t, då allvarlig brist
på arbetskraft inom byggnadsindustrin råder eller annat avsevärt hinder
för byggnadsverksamheten föreligger, förordna att vissa mindre angelägna
byggnadsarbeten inte får påbörjas utan sådant tillstånd. Dessa s. k. oprioriterade
objekt anges i 3 § kungörelsen den 31 maj 1963 med tillämpningsföreskrifter
till lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete (senaste
lydelse av 3 § se SFS 1966: 85 och 160).

Enligt en av riksdagen förra året antagen förordning (SFS 1967:44) är
vissa enligt nyssnämnda kungörelse oprioriterade byggnadsarbeten underkastade
en 25-procentig investeringsavgift. Till avgiftspliktiga byggnadsarbeten
räknas arbeten som avser

1) bensinstationer,

2) reparationsverkstäder,

3) parkeringshus och vissa parkeringsanläggningar,

4) hus, vilka helt eller till huvudsaklig del inrymmer butiks-, kontorseller
banklokaler,

5) kommunala förvaltningsbyggnader,

6) byggnader, vilka helt eller till huvudsaklig del inrymmer kyrkliga eller
andra samlingslokaler eller nöjeslokaler,

7) sporthallar eller andra idrottsanläggningar samt

8) bostadshus för fritidsändamål, förutsatt alt arbetet ingår i ett byggnadsföretag
som omfattar mer än ett sådant hus eller att huset genom arbetet
erhåller en bostadsyta överstigande 80 kvadratmeter.

Från investeringsavgift är undantagna

a) kommunala eller enskilda beredskapsarbeten, för vilka statsbidrag
utgår enligt arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368),

b) byggnadsarbeten för vilka ersättning utgår enligt kungörelsen den
10 april 1964 (nr 99) om ersättning av statsmedel för kostnader till följd
av övergången till högertrafik,

c) byggnadsarbeten, föranledda av skada för vilken ersättning utgår enligt
försäkringsavtal och

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

d) byggnadsarbeten för vilka byggnadskostnaden inte överstiger 50 000
kr. eller, om arbetet utgör del av byggnadsföretag eller eljest har samband
med annat byggnadsarbete, den sammanlagda byggnadskostnaden inte överstiger
samma belopp.

Utanför avgiftsskyldigheten faller också arbeten avseende sjukhus och
ålderdomshem samt gator och vägar ävensom vissa mindre installationsoch
reparationsarbeten, som inte kräver igångsättningstillstånd.

Investeringsavgiftens syfte är att begränsa det oprioriterade byggandet
och därigenom säkerställa bostads- och industribyggandet. Detta syfte har
man velat tillgodose på två sätt, dels genom att göra avgiften tidsbegränsad
-— förordningen om investeringsavgift skall således upphöra att gälla den
30 september 1968 — dels genom att göra avgiften så kännbar att den i princip
innebär byggnadsstopp för oprioriterade objekt. Avgiften utgör sålunda
25 procent av byggnadskostnaden. I praktiken drabbar den dock hårdare
genom att den inte är avdragsgill vid beskattningen, vare sig omedelbart
eller i form av årliga värdeminskningsavdrag.

Genom beslut av 1967 års höstriksdag har giltighetstiden för Kungl. Maj :ts
nuvarande fullmakt att införa krav på igångsättningstillstånd för vissa
byggnadsarbeten förlängts till utgången av år 1969. I samband därmed har
förordnats att beslutanderätten i ärenden om igångsättningstillstånd skall
tillkomma Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, arbetsmarknadsmyndigheterna.

Lagen om igångsättningstillstånd tillämpas alltså vid sidan av investeringsavgiftsförordningen.
Detta innebär att den som vill utföra ett avgiftsbelagt
byggnadsarbete, innan han börjar arbetet, måste inhämta igångsättningstillstånd.
När arbetet slutförts fastställer länsstyrelsen i det län, där
^5''ggnadsplatsen är belägen, den slutliga investeringsavgift som skall erläggas.

Kungl. Maj :t äger, om läget på arbetsmarknaden påkallar det eller andra
synnerliga skäl föreligger, medge befrielse från investeringsavgiften helt
eller delvis.

Frågornas tidigare behandling

Förordningen om investeringsavgift utsattes vid riksdagsbehandlingen
förra året för hård kritik. I ett stort antal motioner yrkades avslag på propositionen;
i vissa motioner var detta yrkande kompletterat med begäran
om skärpning av gällande byggnadsreglering. I flera motioner framfördes
— som alternativ till avslagsyrkande t — yrkanden om frihet från avgiftsplikt
för så gott som samtliga de oprioriterade objekten samt om olika begränsningar
i avgiftsplikten och en liberal tillämpning av dispensregeln.

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets borgerliga ledamöter,

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

vilka med lottens hjälp erhöll majoritet i utskottet, biföll avslagsyrkandet.
Majoriteten kritiserade (uti. nr 1/1967) avgiftens kostnadsfördyrande effekt
och framhöll att avgiften kunde komma att äventyra sysselsättningen inom
vissa delar av byggnadsbranschen och byggnadsämnesindustrin. Majoriteten
ansåg det nya systemet förenat med avsevärda administrativa olägenheter
— bl. a. därigenom att det förutsatte en tillämpning av igångsättningstillstånd
vid sidan av avgiftsbeläggning — och den underströk också att förordningen
fått en processuell utformning som från byggherrens synpunkt
knappast kunde anses tillfredsställande. Därvid påtalades bl. a. att instanserna
— i en normal taxeringsprocess fyra stycken — begränsats till två
och att på länsstyrelsen lagts både uppgiften att tillvarata statens intressen
och att döma i investeringsavgiftsmålen.

De socialdemokratiska reservanterna, som tillstyrkte förslaget till investeringsavgift,
framhöll att erfarenheterna inte minst från senare år givit vid
handen att det knappast var möjligt att nå den önskade begränsningen och
styrningen av investeringarna via den prövning av igångsäitningstillstånd
som ägde rum vid länsarbetsnämnderna. Genom investeringsavgiften däremot
skulle man enligt reservanternas uppfattning lättare kunna nå syftet
att effektivt dämpa mindre angelägna investeringar. Reservanterna, som
inte kunde dela uppfattningen att avgiften skulle komma att medföra någon
nämnvärt negativ effekt för byggnadsindustrin, ansåg de i vissa motioner
uttalade farhågorna för en »investeringsexplosion» vid avgiftsperiodens slut
överdrivna och menade att man genom en översyn av tillståndslagstiftningen
borde söka komma till rätta med de problem som eventuellt kunde uppkomma,
då avgiften upphörde att gälla.

I reservationen underströks att investeringsavgiften inte var avsedd att
medföra något totalstopp för det oprioriterade byggandet. Genom dispensregeln
fanns det möjligheter att medge investeringar i sådana oprioriterade
objekt som var angelägna från allmän synpunkt. Reservanterna ansåg det
inte lämpligt att för vissa kategorier av objekt medge generella undantag
från investeringsavgift men underströk angelägenheten av att dispensregeln
inte tolkades alltför restriktivt. Enligt reservanternas uppfattning borde
dispens medges i fråga om investeringar som skedde i lokaliserings- eller
sysselsättningspolitiskt syfte. Avgift borde inte heller påföras i sådana fall,
då hus uppfördes med statliga lån eller då byggnadsarbeten utfördes med
stöd av bidrag av allmänna medel för ett särskilt ändamål (exempelvis arbeten
på en bensinstation med anledning av omläggningen till högertrafik).
Vid dispensgivningen borde hänsyn också tas till behovet av servicelokaler i
nyanlagda bostadsområden och till att byggnadsarbete utfördes på grund
av omständighet utanför byggherrens kontroll.

Riksdagens beslut innebar ett godkännande av reservanternas uppfattning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

Motionerna

I motionerna 1:69 och 11:329 erinrar motionärerna om att oppositionspartierna
vid riksdagsbehandlingen av förordningen om investeringsavgift
med skärpa underströk att »straffskatten» direkt motverkade långsiktig
planering och rationalisering. Det framhölls också att straffskattens storlek
och dess giltighetstid var på måfå valda och att finansministern inte heller
läknade med någon egentlig inkomst på skatten. De erfarenheter som de
första tio månaderna givit visar enligt motionärernas mening med önsk\äid
tydlighet att farhagorna besannats. De »dubbla lås» som igångsättningstillstand
och slraffskatt innebär har för delar av byggsektorn medfört
när a nog totalstopp, samtidigt som ryckigheten accentuerats genom de
snabba och tillfälliga dispenser som av arbetsmarknadsmässiga skäl givits.
Dispensgivningen har alltför ofta präglats av godtycke och skapat osäkerhet
hos byggherrar och kommunala myndigheter. Ett uppdämt investeringsbehov
föreligger och kommer med säkerhet alt ta sig drastiska uttryck om
avgiftsperioden slutar först den 30 september 1968.

I och med riksdagens förlängning av lagen om igångsättningstillstånd till
utgången av år 1969 har statsmakterna tillförsäkrats ett avgörande inflytande
på omfattningen och inriktningen av byggverksamheten. Samhällsbyggandet,
taget som helhet, bör icke ytterligare en tid belastas med den snedvridning
och motverkan till rationellt utnyttjande som avgiften inneburit.
Avgiften bör därför snabbast möjligt avvecklas.

Enligt motionerna I: 125 och II: 164 är det synnerligen beklagligt att i en
tid, då idrottsrörelsens ungdomsfostrande verksamhet allmänt erkännes som
mycket värdefull och angelägen, en 25-procentig investeringsavgift skall utgå
för sporthallar och andra idrottsanläggningar. Under en förhållandevis
lång tidsperiod har nu rått så gott som totalstopp på tillkomsten av lokaler
och anläggningar där frivilligt arbetande idrottsledare kan la sig an
stora skaror av ungdomar. Det råder stor brist på lokaler och anläggningar
av detla slag, och kommuner och organisationer har långt avancerade planer,
avsedda att förverkligas utan dröjsmål. Ett ytterligare uppehåll i byggnadsverksamheten
på hithörande område måste därför, även på längre sikt,
bedömas som synnerligen allvarligt för idrottsrörelsen och dess ungdomsarbete.

Idrottsrörelsens behov av permanenta anläggningar för utövande av olika
slag av idrotter är i dag utomordentligt stort och har accentuerats av det
byggnadsstopp som investeringsavgiften medfört. De tillgängliga ekonomiska
resurserna är så små att man inte kan offra dessa på en 25-procentig investeringsavgift.

Med den utveckling som förhållandena på arbetsmarknaden nu tagit torde
ett av de väsentligaste skälen för investeringsavgiften ha bortfallit. Det är

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

enligt motionärernas mening därför motiverat att i fråga om anläggningar
för idrottsutövning ge generell dispens från investeringsavgift.

I motionerna I: 126 och II: 167 framhålls att, eftersom ett av de viktigaste
hindren för en ökad byggnation är bristen på tillgängligt kapital, vid prioriteringen
hänsyn bör tas till den byggnation som till väsentlig del kan ske
utan anlitande av lånemedel. Det finns inom de religiösa samfunden ett
mycket stort behov av kyrkor och församlingshus för andlig verksamhet.
För att tillgodose detta har genom personlig uppoffring medel hopsamlats
så att byggnationen i huvudsak kan ske med anlitande av fonderade medel.
Det torde ofta röra sig om fonder uppgående till 50 å 75 % av den slutgiltiga
byggnadskostnaden. Det är naturligt att dessa medel står till kreditväsendets
förfogande på samma sätt som vanliga sparmedel, men om en önskad sparverksamhet
i denna riktning skall kunna vidmakthållas förutsätter detta att
organisationerna får möjlighet att använda medlen till därför avsett ändamål.
En prioritering av byggverksamheten med sparade medel skulle därför

— menar motionärerna — utgöra ett kraftigt incitament till ett framtida
sparande.

Motionärerna i motionerna I: 255 och II: 319 anser att prövningen av dispensansökningarna
i många fall inte sker rättvist. Ett exempel härpå utgör
i alldeles särskilt hög grad katolska kyrkans planerade nybygge i Stockholm.
Eugeniaförsamlingen tvingas flytta från sina lokaler i april i år. Ny tomt
har anvisats, och vid vite av 500 000 kr. skall bygget där vara klart senast den
1 april 1970. Stockholms stad kräver i sitt avtal med församlingen alt denna

— förutom kyrkan — skall uppföra kontorshus samt garage för ett flertal
bilar. Kontorslokalerna skall sedan hyras ut, och staden har förbehållit sig
rätten att anvisa hyresgäster. Projektet blir således betydligt mer kostnadskrävande
än enbart uppbyggandet av en ny kyrka med dithörande nödvändiga
församlingslokaler.

Katolska kyrkan hade kunnat bestrida kostnaderna för bygget om inte investeringsavgiften
införts. Man har emellertid inte möjlighet att betala investeringsavgiften,
dvs. drygt 2,5 milj. kr. utöver de 10,5 milj. kr. som byggnaden
beräknas kosta. Det är här nämligen fråga om huvudsakligen insamlade
medel, inklusive cirka 5 milj. kr. i utländsk valuta.

Eugeniaförsamlingen blir nu hänvisad till att i vår flytta in i provisoriska
lokaler. Igångsättningstillstånd för nybygget vid Kungsträdgården — detta
beräknas ta två år att slutföra — föreligger ännu inte. Uteblir igångsättningstillstånd
så länge att bygget inte kan färdigställas på avtalad tid, föreligger
givetvis force majeure vad beträffar vitet. Detta innebär emellertid
inte någon lösning för Eugeniaförsamlingen, då de provisoriska förhållanden,
den får finna sig i fr. o. in. denna vår, innebär stora påfrestningar.
Lämnas igångsättningstillstånd i rimlig tid kommer församlingen i det dilemmat,
att den hotas av det omtalade vitesföreläggandet eftersom den inte

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968 7

har råd att betala investeringsavgiften och således inte hinner genomföra
sina byggnadsåtaganden i tid. Vissa uttalanden från Stockholms stadsfullmäktige
tyder visserligen på att staden kan komma att överse med en eventuell
tidsutdräkt. Någon garanti för detta kan dock inte lämnas eftersom
det rör sig om ett sedan länge slutet avtal.

Motionärerna understryker vad som framhållits i en interpellationsdebatt
i riksdagen den 8 december 1967 nämligen att det här gäller en kyrkoförsamling
som till 50 % består av invandrare och som samlat in hälften av beloppet
för byggnadskostnaderna från utlandet. Regeringens inställning riskerar
— menar man — inte bara att bli bedömd som ett uttryck för bristande intresse
för kristen verksamhet över huvud taget utan som en form av religionsdiskriminering.
Även från arbetsmarknadssynpunkt föreligger starka
skäl att snarast påbörja detta nybygge. Den rådande arbetslöshetssituationen
skulle ha fördel av en sådan åtgärd.

Utskottet

Enligt lagen den 31 maj 1963 om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
kan Kungl. Maj:t, då allvarlig brist på arbetskraft inom byggnadsindustrin
råder eller då annat avsevärt hinder för byggnadsverksamheten föreligger,
förordna att vissa mindre angelägna byggnadsarbeten inte får påbörjas
utan tillstånd. De byggnadsarbeten för vilka igångsättningstillstånd fordras
anges i en av Kungl. Maj :t utfärdad tillämpningskungörelse.

Genom beslut av 1967 års riksdag belädes vissa av de objekt, som enligt
denna kungörelse är oprioriterade, med en särskild investeringsavgift. Syftet
med denna var att minska mindre angelägna investeringar till förmån för
bostads- och industribyggande. Avgiften gjordes därför tidsbegränsad och
bestämdes till 25 procent av byggnadskostnaden. Vidare förklarades avgiften
utgöra en vid taxeringen icke avdragsgill omkostnad.

Till arbeten som är avgiftspliktiga enligt investeringsavgiftsförordningen
hör bl. a. arbeten avseende bensinstationer och reparationsverkstäder, parkeringshus,
butiks-, kontors- och banklokaler, kommunala förvaltningsbyggnader,
kyrkliga eller andra samlingslokaler eller nöjeslokaler, sporthallar
och idrottsanläggningar samt vissa bostadshus för fritidsändamål.

I motionerna I: 69 och It: 329 yrkas att förordningen om investeringsavgift
skall upphävas med verkan från den 30 mars 1968. Till stöd härför åberopar
motionärerna att de »dubbla lås», som kravet på igångsättningstillstånd
och investeringsavgiften innebär, för delar av byggsektorn medfört
nästan totalstopp, samtidigt som den ofta godtyckliga dispensgivningen skapat
osäkerhet hos byggherrar och kommunala myndigheter. Enligt motionärernas
mening föreligger ett uppdämt investeringsbehov som kommer att

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

ta sig drastiska uttryck om inte investeringsavgiften avskaffas förrän den
30 september i år.

Investeringsavgiften infördes vid en tidpunkt, då eu förutsedd ytterligare
aktivering av byggnadsverksamheten ansågs kräva eu skärpt begränsning
av det icke prioriterade byggandet. Anledningen till att denna begränsning
ansågs böra åstadkommas genom en avgift och inte genom en skärpning av
redan gällande byggnadsreglering torde främst ha varit att arbetsmarknadsorganens
prövning av igångsättningstillstånd inte ansetts tillräcklig för att
nå den önskvärda styrningen av investeringarna.

Såvitt utskottet kan bedöma har investeringsavgiften på ett ändamålsenligt
sätt tillgodosett det syfte som avsågs med dess införande. Den förbättrade
balansen på byggarbetsmarknaden under år 1967 torde i icke ringa
grad vara ett resultat av investeringsavgiften. Den har bidragit till att nedbringa
byggnadskostnadsslegringen och motverka löneglidningen inom byggnadsbranschen.
Den har också medverkat till en förbättring av kreditförsörjningen
inom byggnadssektorn och därigenom otvivelaktigt möjliggjort
en inte oväsentlig ökning av från samhällssynpunkt angelägna byggnadsinvesteringar.

Motionärerna menar alt investeringsavgiften skapat ett uppdämt investeringsbehov
som kommer att ta sig drastiska uttryck om avgiftsperioden inte
upphör förrän i höst. Utskottet vill inte bestrida att del finns ett avsevärt
uppdämt behov av ökad byggnadsverksamhet inom vissa områden och att en
alltför kraftig investeringsbenägenhet efter avgiftsperiodens slut kan komma
att äventyra det syfte man velat nå med avgiften. Utskottet vill emellertid
erinra om att genom beslut av 1967 års höstriksdag lagen om igångsättningstillstånd
förlängts till utgången av år 1969 och att i samband därmed beslutanderätten
i ärenden avseende sådant tillstånd förbehållits i första hand
Kungl. Maj:t. Därigenom torde Kung]. Maj:t ha tillförsäkrats vissa möjligheter
att komma till rätta med de problem som kan uppstå, när avgiften
upphör att gälla. Det anförda innebär inte att utskottet delar motionärernas
uppfattning all investeringsavgiftsförordningen bör upphöra att gälla redan
i vår. Det kan nämligen enligt utskottets uppfattning inte anses lämpligt att
vid en tidpunkt, då bostads- och industribyggandet kan väntas komma i gång
på allvar, släppa den ytterligare spärr på oprioriterat byggande som invesleringsavgiften
innebär.

Utskottet vill avslutningsvis erinra om att chefen för inrikesdepartementet
i dagarna tillkallat en expertutredning med uppgift att utreda frågor om
planering av byggnads- och anläggningsverksamhetens omfattning och inriktning
på lång sikt. De sakkunniga skall överväga vilka metoder som i
framtiden bör tillämpas för att samhället skall tillförsäkras erforderligt inflytande
på inriktningen och omfattningen av byggnadssektorn, och direktiven
är i fråga om valet av de medel som skall användas i detta syfte förutsättningslösa.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 69 och II: 329.

Utskottet behandlar härefter de motioner som syftar till generell befrielse
Irån avgift för vissa oprioriterade objekt och till en generösare tillämpning
av dispensregeln i investeringsavgiftsförordningen. I motionerna I: 125 och
II: 164 yrkas att arbeten som igångsätts efter den 1 april 1968 och som avser
ny-, till- eller ombyggnad av sporthallar och idrottsanläggningar skall
vara befriade från investeringsavgift. Motionärerna i motionerna I: 126 och
II: 167 anser att sådana arbeten avseende kyrkor och kyrkliga samlingslokaler,
för vilka kostnaderna till minst 50 procent bestrids av insamlade medel,
bör erhålla företräde vid tillståndsgivningen. Motionerna I: 255 och II: 319
innehåller ett skrivelseyrkande med begäran om dispens för det av Eugeniaförsamlingen
i Stockholm planerade nybygget vid Kungsträdgården.

Vad i det föregående anförts innebär också ett bemötande av nu förevarande
yrkanden. Utskottet vill härutöver erinra om att Kungl. Maj:t efter
behandlingen av investeringsavgiftsförordningen i riksdagen förra året i
särskilda kungörelser medgivit generell dispens för vissa enligt förordningen
oprioriterade objekt som kan anses särskilt angelägna från allmän synpunkt.
Det gäller härvidlag bl. a. kommunala eller enskilda beredskapsarbeten,
för vilka statsbidrag utgår enligt arbetsmarknadskungörelsen och arbeten,
för vilka kostnaderna ersätts enligt kungörelsen om ersättning för
kostnader till följd av övergången till högertrafik. Generell befrielse från investeringsavgift
har också stadgats i fråga om byggnadsarbeten, som är föranledda
av skador, vilka ersätts enligt försäkringsavtal och sådana arbeten
för vilka kostnaden inte överstiger 50 000 kr.

Utskottet anser sig inte i ett läge, då tillgängliga kapitalresurser i första
hand bör sättas in på prioriterade byggnad sobjekt, kunna tillstyrka generell
befrielse från investeringsavgift för sport- och idrottsanläggningar.

Vad härefter angår den i motionerna I: 126 och II: 167 samt I: 255 och
II: 319 aktualiserade frågan om dispens för vissa kyrkor och samlingslokaler
har, enligt vad utskottet erfarit, under den tid förordningen hittills varit i
tillämpning kyrkobyggen för eu beräknad kostnad av drygt 22 milj. kr. befriats
från investeringsavgift. Dispenserna har huvudsakligen avsett arbeten
på smärre orter och till icke ringa del meddelats av arbetsmarknadsskäl.
Under samma tid har dispensansökningar avseende arbeten för en kostnad
av cirka 60 milj. kr. avslagits. Avslagen har huvudsakligen gällt framställningar
avseende större byggnadsobjekt i orter där ansökningarna med hänsyn
till syftet med investeringsavgiften ansetts böra behandlas restriktivt.

Dispensärenden handläggs centralt inom finansdepartementet. Härigenom
torde garantier ha skapats för att ärendena får eu så likformig och rättvis
behandling som möjligt. Självfallet ställs Kungl. Maj:t i samband med prövningen
av dispensansökningar ofta inför svåra avgöranden. Utskottet, som
tagit del av en inom finansdepartementet upprättad sammanställning över
samtliga per den 9 februari 1968 avgjorda ansökningar om befrielse från in -

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

vesteringsavgift (jfr bilaga till detta betänkande), är av den uppfattningen
att Kungl. Maj:t vid dispensgivningen i största möjliga utsträckning sökt
tillgodose sådana önskemål som förra året framfördes i den reservation i
sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets betänkande, vilken godtogs
av riksdagen.

Med det anförda avstyrker utskottet också motionerna I: 125 och II: 164,
I: 126 och II: 167 samt I: 255 och II: 319.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionerna I: 69 och II: 329,

2) motionerna I: 125 och II: 164,

3) motionerna I: 126 och II: 167 samt

4) motionerna I: 255 och II: 319.

Stockholm den 20 februari 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande :

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark (s)*, herrar Yngve Nilsson (h), Wärnberg (s), Gösta Jacobsson
(h), Paul Jansson (s), Erik Filip Petersson (fp), Mattsson (ep)*
och Tistad (fp); samt

från andra kammaren: herrar Gustafson i Göteborg (fp), Engkvist
(s)*, Vigelsbo (ep), Asp (s)*, Andersson i Essvik (s), Kristenson (s), Björkman
(h)*, Carlstein (s), Larsson i Umeå (fp) och Börjesson i Falköping
(ep).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

1) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta Jacobsson (h) och Björkman (h),
vilka

dels anfört följande:

»Såsom framhållits i de likalydande motionerna 1:69 av herr Enarsson
m. fl. och 11:329 av fru Sundberg m. fl. har erfarenheterna av den under
1967 införda investeringsavgiften på vissa byggnadsarbeten i huvudsak bekräftat
riktigheten av den från oppositionspartierna vid riksdagsbehandlingen
framförda kritiken. Det har för delar av byggsektorn i det närmaste

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

uppkommit ett totalstopp, samtidigt som ryckigheten i den långsiktiga planeringen
accentuerats genom de tillfälliga, plötsliga dispenser som lokalt
givits av arbetsmarknadsskäl.

De byggnadsprojekt, vilka på grund av investeringsavgiftens tyngd måst
skjutas på framtiden, är i mycket stor utsträckning sådana av hög angelägenhetsgrad.
Det har sålunda uppkommit ett stort uppdämt behov. Ju
längre förordningen kommer att gälla, desto större blir detta uppdämda
behov och desto större blir svårigheterna när avgiften avskaffas och ett onormalt
stort antal byggnadsprojekt pockar på att få igångsättas. Goda skäl
talar alltså för motionärernas förslag att investeringsavgiften bör avskaffas
redan vid utgången av mars månad i år i stället för såsom avsetts vid utgången
av september. För ett snabbare upphävande av förordningen talar
även — och ej minst — den relativt höga arbetslöshet som nu råder i vårt
land.

Vi tillstyrker därför bifall till motionerna.»

dels ansett att utskottet under punkten 1 bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande motionerna
1:69 av herr Enarsson m. fl. och 11:329 av fru Sundberg
m. fl. — beslutar, att förordningen den 24 februari
1967 om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
(nr 44) skall upphöra att gälla vid utgången av mars månad
1968.

2) av herrar Erik Filip Petersson (fp), Mattsson (ep), Tistad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå (fp) och Börjesson
i Falköping (ep),

vilka — under åberopande av innehållet i motionerna I: 125 och II: 164,
I: 126 och II: 167 samt 1:255 och 11:319 — ansett att utskottet med anledning
av nämnda motioner under punkterna 2—4 bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att Kungl.
Maj :t bedömer ansökningar om befrielse från investeringsavgift
mer liberalt än tidigare, särskilt i de fall ansökningarna
gäller byggnadsarbeten avseende kyrkor och kyrkliga
samlingslokaler samt ny-, till- eller ombyggnad av sporthallar
och idrottsanläggningar.

3) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta Jacobsson (h) och Björkman (h),
vilka — för det fall reservationen 1) icke skulle vinna riksdagens bifall ■—
ansluter sig till reservationen 2).

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

Särskilt yttrande

av herrar Erik Filip Petersson (fp), Mattsson (ep), Tistad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå (fp) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka anfört följande:

I den kritik som från folkpartiets och centerpartiets sida riktades mot
förslaget om införande av en särskild investeringsavgift på oprioriterade
byggnadsobjekt anfördes bl. a. att avgiften skulle leda till ett betydande
uppdämt behov av byggnadsverksamhet inom de oprioriterade områdena.
Så har också blivit fallet. Ett upphävande av förordningen om investeringsavgift
med full verkan från den 30 mars 1968, vilket föreslås i motionerna
1:69 och 11:329 skulle resultera i en plötslig och omfattande ökning av
efterfrågan på s. k. oprioriterat byggande. Vi anser inte att dessa effekter är
lämpliga vid en period under året då byggnadsverksamheten av andra skäl
brukar få en större omfattning. Vi kan därför ej biträda motionerna 1:69
och 11:329.

Det måste enligt vår mening vara angeläget att få en så mjuk övergång
som möjligt vid den nödvändiga avvecklingen av investeringsavgiften. En
sådan smidigare övergång, som också skulle leda till att det uppdämda investeringsbehovet
blir mindre än som annars skulle bli fallet vid ett slopande
av investeringsavgiften i höst, nås om dispensgivningen fram till förordningens
upphävande blir mer generös än hittills. För en liberalare dispensbedömning
från finansdepartementets sida talar även andra skäl med betydande
tyngd. Den nuvarande arbetslösheten träffar även byggnadsarbetare.
Enligt vår mening är det också för att i ökad utsträckning kunna bereda
annars arbetslösa byggnadsarbetare sysselsättning motiverat med en generösare
dispensgivning under tiden fram till investeringsavgiftens slopande
den 30 september i år.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5 år 1968

Bilaga

Uppgift per de» 9 februari 1968

ang. av Kungl. Maj:t avgjorda ansökningar om befrielse från investeringsavgift enligt förordningen
den 24 februari 1967 (nr 44) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.

Typ av byggnad	Bifall	Delvis bifall	Därav helt eller	Avslag
					delvis bifall av arbetsmark- nadsskäl
	An-	Beräknad	An-	Beräknad	An-	Beräknad	An-	Beräknad
	tal	kostnad	tal	kostnad	tal	kostnad	tal	kostnad
		kronor		kronor		kronor		kronor
1. Bensinstationer .. 2. Reparationsverk-	32	14 905 000	—	—	14	3 415 000	33	13 544 000
stad för motorfor-don ...........	40	26 988 000	1	2 510 000		7 282 000	14	7182 700

3. Parkeringshus eller
sådan parkeringsan-läggning, som ej in-rättas i anslutning till ny bostadsbe-byggelse ..........	1	840 000			1	840 000	4	29 580 000
4. Hus, inrymmande
butiks-, kontors-eiler banklokaler ..	4142	72 528 500	2	1 455 000	80	42 996 000	103	210 478 000
5. Centrumanläggning
i anslutning till ny bostadsbebyggelse..	25	113 497 000	1	23 130 000
6. Kommunal förvalt-
ningsbyggnad .... 7. Kyrkliga samlings-	9	22 550 000	1	5 500 000	1	98 000	312	63 001 000
lokaler ..........	49	20 319 100	3	1 990 000	26	10 642 050	350	59 777 115
8. Andra samlingslo-
kaler eller nöjeslo-kaler ............	20	9 396 225			13	2 190 225	23	42 859 156
9. Sporthall eller an-
nan idrottsanlägg-ning ............	17	10 634 445	1	235 650	8	2 420 285	48	90 282 650
10. Bostadshus, som är
avsett uteslutande för fritidsändamål..	1	1 400 000	2	290 000	2	290 000	47	1 100 400
Summa	336	293 058 270	11	15 110 650	155	70 173 560	294	517 805 021

1 Därav 1 ansökning där byggnadskostnad ej kunnat beräknas.

2 Avser den av sökanden angivna totala byggnadskostnaden.

3 Därav 1 ansökning, där byggnadskostnaden ej angivits.

4 Därav 3 ansökningar, där byggnadskostnaderna ej angivits.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680028