Bevillningsutskottets betänkande nr 46 (Betänkande 1950:Bevu46 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Nr 46.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser rörande taxeringsförfärandet
m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 236 av herr Nordenson och II: 290 av
herr Edström, vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag rörande sådan ändring av taxeringsförordningen
med tillhörande författningar att taxeringsförfarandet
måtte försiggå i för den enskilde mer betryggande former»;

2) de likalydande motionerna I: 320 av herr Spetz samt II: 375 av herrar
Svensson i Ljungskile och Utbult, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning om möjligheten att effektivisera
taxeringsnämndernas arbete med tanke såväl på angelägenheten av
att granskningen blir så grundlig och allsidig att deklarationsfusk i görligaste
man upptäckes som pa att den skattskyldiges rätt bevakas»; ävensom 3)

motionen II: 286 av herrar Åqvist och Gunnarsson, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om utredning angående
revision av skatteprocessen och därmed sammanhängande spörsmål».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 11:290, 1:320 och 11:286.

I nu gällande taxeringsförordning ha sedan dess tillkomst år 1928 vidtagits
väsentliga ändringar syftande till ett förbättrat taxeringsförfarande.
Sålunda genomfördes genom beslut vid 1943 års riksdag ett flertal organisatoriska
förändringar beträffande beskattningsnämnderna, och samtidigt
erhöllo landskontorens taxeringsavdelningar en betydande personalförstärkning.

1947 års taxeringssakkunniga ha i ett den 8 december 1949 dagtecknat
betänkande (SOU 1949: 62) framlagt förslag om inrättande av en riksskattenämnd,
vilken skulle handhava uppgifterna att verka för likformighet vid
taxeringen och att på begäran av skattskyldig meddela förhandsbesked i
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 4G—47.

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

skattefrågor. Nämnden föreslås erhålla en sådan sammansättning, att i
densamma blir representerad såväl juridisk och skatteteknisk erfarenhet
som sakkunskap på olika områden av näringslivet och övrig förvärvsverksamhet.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I: 236 och II: 290 har anförts bl. a., att det
nuvarande taxeringsförfarandet sedan många år tillbaka varit föremål för
stark kritik. Sålunda hade bristerna i detta förfarande blivit kritiskt belysta
vid ett av de s. k. landskamrerarmötena samt vid andra sammankomster
mellan i taxeringsförfarandet verksamma förvaltningstjänstemän,
domare och föredragande i förvaltningsdomstolarna. Frågan hade även
tagits upp som överläggningsämne vid ett årsmöte inom Sveriges advokatsamfund
(år 1946) och hade vid olika tillfällen behandlats i såväl facktidskrifter
som dagspressen. Kritiken hade blivit särskilt stark efter genomförandet
av den allmänna processreformen. Anledningen till att taxeringsförfarandet
blivit så uppmärksammat låge givetvis i det förhållandet, att det
icke funnes något rättsligt eller eljest författningsmässigt förfarande som
hade så ekonomiskt genomgripande betydelse för allmänheten och med vilket
den så ofta koirnne i beröring som just taxeringsförfarandet. Det borde
därför vara ett ovillkorligt krav att detta förfarande försigginge under betryggande
rättsliga former. Jämförelser mellan taxeringsförfarandet och
t. ex. det processuella förfarandet inom civilrättens område utfölle emellertid
genomgående till nackdel för taxeringsförfarandet.

Betecknande för taxeringsproceduren vore att den i alla instanser vore
skriftlig. Visserligen ägde den skattskyldige rätt att på egen begäran inför
beskattningsnämnderna lämna muntliga upplysningar rörande taxeringen.
Man befunne sig dock därvid icke på jämställd fot med sin motpart, kronans
ombud. Denna senare behövde icke utveckla sin talan i den skatt skyldiges
närvaro utan kunde uppskjuta detta tills den skattskyldige avträtt.
Då den skattskyldige eller dennes ombud sålunda icke hade möjlighet att
direkt bemöta motparten, vore det icke givet att han komrne att inrikta sin
talan på de spörsmål, som i hans fall hade särskild betydelse. Någon garanti
för att han inför nämnden eller eljest finge tillfredsställande kännedom
därom förelåge nämligen icke. Den ansats till muntligt förfarande —
i bristfällig utformning — vartill taxeringsförordningen gåve möjlighet tilllämpades
endast i undantagsfall. Det normala och för förfarandet karakteristiska
vore skriftväxling mellan den skattskyldige och beskattningsnämnderna
respektive beskattningsdomstolarna. För denna skriftväxling funnes
icke några fasta bestämmelser. Som en följd därav ägde den skattskyldige
icke ovillkorlig rätt till att få del av allt vad motparten anförde — skatteprocessen
vore med andra ord icke kontradiktorisk. Därtill komme att
avgörandena i de olika instanserna ofta ej vore så fullständigt motiverade,
att den skattskyldige därav kunde utläsa de grunder på vilka utslaget vilade.
Den skattskyldige visste då icke vad han borde utreda eller bevisa.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Måhända lade han ned ett omfattande arbete och dryga kostnader på att
utreda spörsmål som icke vore av betydelse för målets avgörande med
förbigående av det för vederbörande nämnd eller domstol väsentliga och
råkade som följd därav ut för rättsförlust. I vart fall föranleddes han
att hellre göra för mycket än för litet. Det skriftliga förfarandet och bristerna
i kommunikationen med de skattskyldiga hade den givna följden, att
ett stort antal skattskyldiga underläte att genom besvär söka få rättelse i
en felaktig taxering eller att de inskränkte sig till att föra sin talan fram till
prövningsnämnden. Svårigheterna att i skriftlig form prestera nödig bevisning
på ett så svårbedömbart och av så invecklade bestämmelser omgärdat
område som beskattningen tedde sig för flertalet skattskyldiga alltför
avskräckande.

Ett anmärkningsvärt förhållande i taxeringsförfarandet vore att den skattskvldige
ofta pålades bevisskyldigheten för ett sitt påstående att han haft
lägre inkomst än beskattningsnämnden »ansett». De skönsmässiga avgörandena
hade i taxeringsförfarandet fått en vidsträcktare tillämpning och
även en annan innebörd än som vore fallet i det vanliga processförfarandet.
I ett sådant läge hade den skattskyldige ofta små möjligheter att prestera
nödig bevisning, helst där nämnden eller domstolen endast lämnat ofullständig
motivering.

Det hade på sina håll kunnat förmärkas en bestämd misstro mot beskattningsnämnderna.
Till en del bottnade detta i förhållanden som redan berörts.
Ett icke obetydligt inflytande hade emellertid även det förhållandet
att motparten —- kronan — hade ombud i nämnderna med uppgift att tillvarataga
det fiskala intresset. För prövningsnämndens del torde även ha
bidragit, att landskamreraren, ehuru ordförande i nämnden, hade chefskapet
över taxeringsintendenten — som närmast betraktades såsom åklagare
— och därmed över taxeringsförfarandet å landskontoren.

De här påtalade förhållandena syntes motionärerna vara av den art, att
en ändring såväl organisationsmässigt som med avseende å reglerna för
taxeringsförfarandet framstode som i hög grad påkallad. En dylik ändring
torde icke kunna komma till stånd utan föregående utredning. Motionärernas
uppfattning beträffande direktiven för en sådan utredning torde
framgå av vad ovan anförts. Därutöver ville motionärerna framhålla
såsom önskvärt att vid prövningsnämnd — såsom motvikt mot kronans
ombud — funnes en tjänsteman eller annan person, som hade till uppgift
att bevaka de skattskyldigas intressen.

Till stöd för de i motionerna I: 320 och II: 375 framförda yrkandena har
uttalats, att bland de viktigaste förutsättningarna för en god deklarationsmoral
torde vara, att de skattskyldiga hade förtroende till den goda viljan
hos de instanser, i första hand taxeringsnämnderna, som hade att granska
deklarationerna och fastställa taxeringen med ledning av dessa. Det torde
icke vara överdrift att påstå, att sådant förtroende i hög grad saknades.
Därom bure bl. a. diskussionen rörande processförfarandet i taxeringsmål

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

vittne. I denna hade gjorts gällande, att kronan hade tvenne ombud i taxeringsnämnden,
medan den skattskyldige vore utan ombud, och att det fiskaliska
intresset dominerade hos nämnda ombud. Nu föreskreve visserligen
taxeringsförordningen, att beskattningsnämnd —- ingen av dess ledamöter
undantagen — skulle ovillkorligen ställa sig till efterrättelse, vad skattelagarna
innehölle, samt efter samvetsgrann prövning och efter bästa förstånd
åsätta taxering så att den bleve i görligaste mån likformig och rättvis.
Bestämmelsen måste ju innebära en allvarlig maning till oväld och
objektivitet. Ordföranden ålåge bl. a. att kostnadsfritt lämna den skattskyldige
upplysning i frågor, som berörde hans deklaration. Granskning
av lämnade deklarationer skulle verkställas i första band av ordföranden,
som därvid, därest icke kommunal tjänsteman särskilt fått sådant uppdrag,
icke finge undandraga sig kontroll av nedsummering, överföring o. d. samt
skyldigheten att rätta till formella fel såväl i ena som andra riktningen.
Så snart fråga uppstode om avvikelse från deklaration skulle ordförande
»där så kan ske» bereda den skattskyldige tillfälle att inkomma med förklaring.
Givetvis kunde därvid »förklaring» behövas ytterligare kanske flera
gånger. Jämte ordförande och kronans ombud skulle granskning av deklarationer
verkställas även av den kommunvalda ledamot av taxeringsnämnden,
som nämnden därtill utsåge. Denna ledamot skulle kunna anses vara
ett ombud för de skattskyldiga, förutsatt att granskningen icke stannade
vid en formell och flyktig blick i deklarationen vid taxeringstillfället, då
alltid stor brådska rådde. Skulle det vara någon mening med granskningen,
borde vederbörande framför allt få tid att i lugn och ro sätta sig in i deklarationen.
Genom ordföranden eller direkt från granskningsmannen borde
den skattskyldige göras uppmärksam på ev. brister, t. ex. uteglömda allmänna
avdrag. Taxeringsnämndsordföranden skulle »ofördröjligen i rekommenderat
brev med allmänna posten tillsända den skattskyldige underrättelse
om vilka uppgifter i deklarationen som frångåtts samt om skälen
därför». Samtliga dessa föreskrifter syftade till att ge den skattskyldige
full säkerhet för att hans fall behandlades med tillbörlig opartiskhet.
Tyvärr måste konstateras, att bestämmelserna icke alltid ägnades uppmärksamhet.
De formella fel, som kvarstode efter taxeringsnämndens granskning,
vore alltför många. Brevväxling före taxeringen utebleve ofta. Underrättelsen
slutligen, om den över huvud taget komme den skattskyldige
till handa, innehölle så knapphändiga upplysningar, att den skattskyldige
lämnades i okunnighet om skälen till avvikelsen.

Det kunde uppenbarligen icke vara rimligt eller rationellt, att den prövningsnämnden
åliggande skyldigheten att granska årets taxering skulle ske
genom en fullständig genomgång av hela materialet på taxeringsavdelningen.
Det grundläggande arbetet måste sålunda utföras i taxeringsnämnderna.
Uppenbarligen måste en strävan att rätta till rådande missförhållanden
ta sikte på en effektivisering av arbetet i taxeringsnämnden. Granskningen
där måste bliva så grundlig och så formellt riktig, att befogade
anmärkningar icke kunde framställas, och samtidigt så organiserad, att den

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

skattskyldige finge en känsla av att hans rätt bleve i lika mån som kronans
beaktad. Det rådde intet tvivel om att taxeringsnämndsordförandena i
regel vore besjälade av en allvarlig önskan att göra allt, som rimligen kunde
begäras i detta avseende. Men då för behandling av det jättelika materialet
av deklarationer, löneuppgifter, förfrågningar och anmaningar, upplysningar
och andra uppgifter endast stode den korta tiden av omkring 8 arbetsveckor
— för rörelsedeklarationer föga mer än 4 — till förfogande, måste
arbetet forceras på ett sätt, som gjorde det omöjligt att ägna nödig omsorg
åt alla detaljer. Dessa arbetsförhållanden vore en bidragande orsak till
svårigheten att med nuvarande ersättning för taxeringsarbetet förmå personer,
sysselsatta inom näringslivet, att åtaga sig uppdraget som ordförande
i taxeringsnämnd. Det vore icke till gagn för taxeringen när ordföranden i
nämnden byttes vart eller vartannat år. Utan ökning av tiden för taxeringsarbetet
syntes någon förbättring av resultatet icke möjlig. Tvenne utvägar
därför kunde tänkas. Den ena att beskattningsåret liksom tidigare vore
fallet finge sammanfalla med mantalsskrivningsåret. En dylik ändring, som
i vissa avseenden kunde synas lämplig, torde dock stöta på svårigheter beträffande
källskatten. Enklare skulle måhända en ändring låta sig göra
beträffande taxeringsarbetets avslutande. Även om debetsedeln å slutlig
skatt icke skulle kunna utsändas förrän i början av januari månad följande
år, förefölle det som ett mindre ont än forceringen av taxeringsarbetet. En
översyn av frågan om ersättningen för taxeringsarbetet torde även bliva
nödvändig. Frågan om och huruvida den skattskyldiges rätt skulle kunna
på ett särskilt sätt bevakas i taxeringsnämnden, om genom den kommunvalda
ledamotens granskning eller på annat sätt, torde böra övervägas.

Det kunde på goda grunder påstås att de flesta skattebetalare icke hade
möjlighet att kontrollera sin skattsedel för slutlig skatt. Säkerligen skulle
allmänhetens förtroende och lojalitet i skattehänseende stärkas, därest en
sådan möjlighet kunde erbjudas genom det allmännas försorg.

I motionen II: 286 bar erinrats om att åtskillig kritik riktats och fortfarande
riktades emot den processordning, som gällde vid skattetvister, särskilt
i den mån denna processordning avveke från den vid civil- eller straffprocess
vanliga. Uppenbart vore även, att vid ett väsentligt högre skattetryck
allmänhetens krav på rättvisa och likformighet i beskattningen skärptes.
Den i svensk rätt gällande proceduren för skattetvisters avgörande
hade utbildats under skeden, då skattetrycket varit väsentligt lägre än för
närvarande. Vissa ändringar och kompletteringar hade under årens lopp
tillkommit, men i stort vore organisationen av skattedomstolarna densamma
som sedan många decennier tillbaka. För vissa slag av skattemål, s. k.
rutinärenden, vore säkerligen organisationen tillräcklig: för andra mål av
mer invecklad beskaffenhet torde emellertid näringslivet ställa krav på
större rättssäkerhet och framför allt större snabbhet i avgörandena. Kravet
på rättssäkerhet hade särskilt skärpts efter de avgöranden som skett på
grundval av krigskonjunkturskatteförfattningarna. Kravet på större snabb -

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

het anslöt sig till det allmänna kravet, att om någon hade ett anspråk på
någon annan, så borde detta anspråks storlek och rättsgrund sa snart som
möjligt fixeras, och på att den skattskyldige finge förskottera beloppet till
kronan på de grunder, som kronans representanter funne skäliga.

Att taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna vore en hybrid av förvaltningsorgan
och domstol hade till följd, att allmänheten icke hade det
förtroende för dessa organs objektivitet i skattefrågor, som vore önskligt.
Taxeringsintendenten hade att övervaka taxeringsnämndernas arbete samt
lämna ordförandena i dessa råd och upplysningar. Han ägde även deltaga
i nämndernas överläggningar. Eftersom taxeringsintendenten bevakade den
ena partens, kronans, anspråk, vore detta avgjort olämpligt. Det inflytande,
som utövades av nämndernas vanliga ledamöter, vore som bekant synnerligen
obetydligt. Stort annorlunda vore det ej i prövningsnämnderna, där
taxeringsintendentens anmärkningar finge form av yrkanden, över vilka
den skattskyldige hade att avgiva skriftliga invändningar eller förklaringar.
Någon muntlig process i modern mening inför nämnden förekomme ej. Resultatet
bleve, att såväl taxeringsnämnderna som prövningsnämnderna i det
övervägande flertalet fall följde taxeringsintendenten. Den inom näringslivet
rådande uppfattningen vore också, att någon mer ingående prövning
i skattefrågor ej förekomme förrän i kammarrätten.

Vad man framför allt borde söka få till stånd vore en snabbare gång
genom den mellaninstans, som kammarrätten utgjorde. Det förefölle, som
man borde ha antingen en utökad kammarrätt, om processen skulle vara
skriftlig som hittills, eller ett utökat antal domstolar i mellaninstansen, där
processen kunde vara muntlig eller skriftlig efter den skattskyldiges val.

Skatteprocessen utmärktes av synnerligen bristfällig motivering för besluten.
Detta hade bland annat medfört stor svårighet att ur de avgjorda
målen få fram prejudikat för den framtida rättstillämpningen. Man borde
kunna begära, att i varje fall regeringsrättens utslag motiverades så pass,
att domskälen inte vore hemliga för alla utom för domstolens ledamöter.

Åtskilliga andra anmärkningar mot det nuvarande skatteförfarandet hade
framförts. Hit hörde frånvaron av möjligheten till bindande förhandsuttalanden
om planerade åtgärders bedömande ur skattesynpunkt samt olikformigheten
i olika underinstansers tillämpning av slcatteförfattningarna.
Dessa anmärkningar bleve emellertid avhjälpta, när 1947 års taxeringssakkunnigas
förslag genomförts. Kunde även övriga här ovan angivna önskemål
beaktas, torde skatteprocessen bli befriad från den obestämda och
slumpartade karaktär, som nu vidlådde densamma, och mera komma att
närma sig det vanliga civilprocessförfarandet.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden över motionerna av kammarrätten, överståthållaråmbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt
Norrbottens län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska
landskommunernas förbunds styrelse och Svenska stadsförbundets styrelse.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Yttrandenas innehåll återfinnes i väsentliga delar i en vid detta betänkande
fogad Bilaga, till vilken utskottet får hänvisa.

Beträffande remissinstansernas ställningstagande till de av motionärerna
framställda yrkandena må här framhållas, att i flertalet yttranden en utredning
av frågan om taxeringsförfarandet ansetts motiverad.

Kammarrätten har sålunda anfört, att angelägenheten för såväl det allmänna
som de enskilda skattskyldiga av att taxeringsförfarandet fungerade
ändamålsenligt vore av den vikt, att en utredning av frågan finge anses påkallad.
Denna utredning borde emellertid vara förutsättningslös och allsidig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig i likhet med
motionärerna anse önskligt, att en utredning kunde verkställas för att tillrättalägga
divergenser i uppfattningen om vad som inom bestående organisation
eller genom dess utbyggnad eller andra ändringar vore möjligt att
på detta område åstadkomma till förbättringar i taxeringsförfarandet. Vid
denna utredning borde utnyttjas sakkunskap och intresse, som i dessa ämnen
numera syntes förefinnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att åtgärder för att effektivisera
taxeringsnämndernas arbete vore både nödvändiga och möjliga samt att
en utredning därom med det snaraste borde företagas. Vad angår skatteprocessen
har länsstyrelsen framhållit, att en förbättring av densamma torde
vara möjlig utan alltför stora organisatoriska ändringar. För att nå fram
till det bästa möjliga resultatet torde dock en utredning angående revision
av skatteprocessen och därmed sammanhängande spörsmål vara erforderlig.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att en effcktiviscring och
förbättring av taxeringsväsendet vore synnerligen önskvärd både från det
allmännas och från den enskildes synpunkt.

Även Svenska landskommunernas förbunds styrelse har tillstyrkt en utredning
i syfte att undersöka möjligheterna av en effektivisering av taxeringsarbetet.
Styrelsen kunde däremot icke anföra några erinringar gentemot
organisationen av prövningsnämnderna. Först så småningom torde det
komma att visa sig i vad mån en reformering av taxeringsnämndsarbetet påkallade
en omorganisation av heskattningsdomstolarna. Sistnämnda fråga syntes
därför kunna anstå, i synnerhet om de skattskyldiga, såsom föreslagits,
kunde beredas möjlighet att erhålla bindande förhandsuttalanden i skattefrågor.

Svenska stadsförbundets styrelse har förklarat sig icke ha något att erinra
emot att den begärda utredningen rörande effektivisering av taxeringsnämndernas
arbete komme till stånd.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har icke uttryckligen uttalat
sig angående frågan huruvida utredning om taxeringsförfarandet bör äga
rum. Förbundet har emellertid framhållit önskvärdheten av ändring med avseende
å vissa detaljspörsmål. Sålunda har ifrågasatts bl. a., alt sådana rörelseidkare,
vilkas räkenskapsår gått till ända senast den ,‘11 december året näst
före taxeringsåret, skulle avlämna sina självdeklarationer senast den 1 mars.

Bevillningsutskottets betänkande nr M.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län synas anse, att
•— innan en utredning rörande taxeringsförfarandet igångsättes — resultatet
av den av Kungl. Maj:t den 17 mars 1950 beslutade utredningen, avseende
en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen, bör avvaktas.

Utskottet. De nu gällande reglerna rörande taxeringsförfarandet hos taxeringsnämnderna
och taxeringsmålens behandling hos prövningsnämnderna
ha tillkommit genom beslut vid 1943 års riksdag, varvid jämväl vissa ändringar
skedde beträffande prövningsnämndernas organisation. Syftet med
denna lagstiftning var att vinna större effektivitet i taxeringsförfarandet och
en mera allsidig behandling av taxeringsmålen hos prövningsnämnderna.
Vid 1942 års riksdag genomfördes vissa organisatoriska förändringar beträffande
kammarrätten.

Formerna för taxeringsförfarandet hos beskattningsnämnderna och för
taxeringsprocessen hos beskattningsdomstolarna — kammarrätten och regeringsrätten
— torde tidigare icke rönt någon större uppmärksamhet i den
offentliga debatten. Under de senaste åren ha emellertid taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen i olika sammanhang utsatts för stark kritik, vilken
åtminstone till en del torde ha tillkommit under intrycket av den nu
tillämpade nya rättegångsordningen vid de allmänna domstolarna. De därvid
framförda huvudsakliga invändningarna mot taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen
ha anförts jämväl i de nu väckta motionerna.

De ifrågavarande motionerna innebära i huvudsak följande.

I de likalydande motionerna I: 236 (av herr Nordenson) och II: 290 (av
herr Edström) har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om
utredning och förslag rörande sådan ändring av taxeringsförordningen att
taxeringsförfarandet komme att försiggå i för den enskilde mer betryggande
former. Till stöd härför har anförts bl. a., att jämförelser mellan taxeringsförfarandet
och det processuella förfarandet inom civilrättens område genomgående
utfölle till nackdel för taxeringsförfarandet. Såsom brister i taxeringsproceduren
har av motionärerna framhållits, att denna i alla instanser
vore skriftlig, att för skriftväxlingen ej funnes några fasta bestämmelser, i
följd varav den skattskyldige icke ägde ovillkorlig rätt att få del av allt vad
motparten anfört, att avgörandena i de olika instanserna ofta ej vore så
fullständigt motiverade, att den skattskyldige därav kunde utläsa de grunder
på vilka utslaget vilade, samt att det fiskaliska intresset vore alltför
starkt företrätt hos beskattningsnämnderna.

I motionen II: 286 (av herrar Åqvist och Gunnarsson) har yrkats skrivelse
till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning angående revision av
skatteprocessen och därmed''sammanhängande spörsmål. Därvid har framhållits,
att den nuvarande organisationen säkerligen vore tillräcklig för de
s. k. rutinärendena men att för andra mål av mer invecklad beskaffenhet
näringslivet torde ställa krav på större rättssäkerhet och framför allt på
större snabbhet i avgörandena. Det förefölle motionärerna, som om man borde
ha antingen en utökad kammarrätt, om processen skulle vara skriftlig

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

som hittills, eller ett utökat antal domstolar i mellaninstansen, där processen
kunde vara muntlig eller skriftlig efter den skattskyldiges val. Att prövningsnämnderna
vore en hybrid av förvaltningsorgan och domstol hade till
följd att allmänheten icke hade det förtroende för dessa organs objektivitet
som vore önsldigt. Även i denna motion har gjorts gällande, att taxeringsprocessen
utmärktes av en synnerligen bristfällig motivering för besluten.

Syftet med motionerna I: 236 och II: 290 samt med motionen II: 286 är
således att genom åtgärder av olika slag söka vinna ett ökat skydd för den
skattskyldiges rättssäkerhet vid taxeringsproceduren och taxeringsmålens
behandling i alla instanser.

I de likalydande motionerna I: 320 (av herr Spetz) och II: 375 (av herrar
Svensson i Ljungskile och Utbult) är utgångspunkten delvis en annan. Med
dessa motioner åsyftas skrivelse till Kungl. Maj :t för vinnande av större
effektivitet i taxeringsnämndernas arbete med tanke på angelägenheten av
såväl att deklarationsgranskningen skall bliva så grundlig och allsidig att
deklarationsfusk i görligaste mån upptäckes som att den skattskyldiges rätt
bevakas. För erhållande av ett förbättrat taxeringsresultat ha motionärerna
ansett en ökning av tiden för taxeringsarbetet vara erforderlig. Motionärerna
ha vidare framhållit, att frågan huruvida den skattskyldiges rätt skulle
kunna bevakas i taxeringsnämnden genom ett särskilt ombud borde övervägas.

I de över ifrågavarande motioner avgivna remissyttrandena har det föreliggande
spörsmålet erhållit en närmare belysning ur olika synpunkter. Dessa
yttranden, vilkas innehåll i huvudsakliga delar redovisas i den vid detta
betänkande fogade bilagan, finner utskottet innefatta ett för frågans bedömande
värdefullt material. Utskottet vill i detta hänseende särskilt fästa
uppmärksamheten vid de yttranden, som avgivits av kammarrätten samt av
länsstyrelserna i Kristianstads och Norrbottens län.

Den i motionerna framförda kritiken synes i främsta rummet gälla proceduren
hos beskattningsnämnderna.

Vid ett ställningstagande till frågan, huruvida vårt nuvarande taxeringsväsen
fungerar på ett fullt tillfredsställande sätt, bör icke förbises, att arbetsbelastningen,
särskilt hos prövningsnämnderna, sedan ett flertal år tillbaka
torde ha varit avsevärt större än som kunnat förutses vid tiden för
1943 års taxeringsreform. Med hänsyn till den stora arbetsbelastningen hos
beskattningsnämnderna måste det anses förklarligt, om de spörsmål, till
vilka nämnderna ha alt fatta ståndpunkt, stundom icke blivit föremål för
en så ingående behandling som varit önskvärd. Den begränsade tid, som står
till nämndernas förfogande för taxeringsarbetet, måste givetvis medföra
svårigheter härutinnan. Å andra sidan torde emellertid av remissyttrandena
från de länsstyrelser, som ingått på ett närmare bemötande av de i motionerna
framställda invändningarna mot taxeringsförfarandct, otvetydigt framgå,
att även med nuvarande taxcringsorganisation åtskilligt kan göras och
jämväl göres såväl för tillgodoseende av den enskildes rättssäkerhet i taxe -

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

ringsproceduren som för vinnande av en större effektivitet i taxeringsarbetet.
Vid ett bedömande av den föreliggande frågan med utgångspunkt från
vad som i dessa yttranden anförts måste den framkomna kritiken mot beskattningsnämndernas
handläggning av taxeringsfrågorna anses till en icke
ringa del vara oberättigad eller i varje fall överdriven.

En annan omständighet bör i detta sammanhang även beaktas. Såsom
framhållits av kammarrätten har iaxeringsförfarandet rönt stark inverkan
av den direkta beskattningens karaktär av reparation, d. v. s. en fördelning
enligt vissa regler å de skattskyldiga av belopp, som för bestridande av samhällets
utgifter skola uttagas genom direkta skatter. Resultatet av taxeringsförfarandet
liksom varje särskild taxering är sålunda i princip av betydelse
såväl för samhället såsom sådant som för samtliga skattskyldiga. I
enlighet härmed har i 109 § taxeringsförordningen beskattningsnämndernas
uppgift förklarats innefatta åliggande att, efter samvetsgrann prövning av
meddelade uppgifter och för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd
åsätta taxering, så att densamma varder i möjligaste måtto likformig och
rättvis. Förfarandet i de båda första instanserna har — såsom kammarrätten
påpekat — i huvudsak utformats med hänsyn till angivna uppgift
och sålunda icke såsom en process för avgörande av tvister mellan skattskyldiga
och det allmänna. Först i de två högsta instanserna för prövning
av taxeringar, kammarrätten och regeringsrätten, har förfarandet givits
en mera processliknandc karaktär. Att förfarandet hos beskattningsnämnderna
i betydande utsträckning avviker från vad som gäller inom civilprocessens
område behöver fördenskull icke i och för sig innebära, att detta
förfarande är behäftat med brister. Då i de nu föreliggande motionerna, liksom
ofta även i den offentliga debatten, kritiken mot förfarandet hos beskattningsnämnderna
grundar sig på en jämförelse med processförfarandet
vid de allmänna domstolarna, utgår alltså denna kritik från förutsättningar,
som icke äro här tillämpliga.

Även om den skildring av taxeringsproceduren hos beskattningsnämnderna,
som givits i de nu väckta motionerna, således, såvitt utskottet kunnat
finna, i flera hänseenden måste anses överdriven eller grunda sig på oriktigga
förutsättningar, lärer det enligt utskottets mening icke kunna förnekas,
att motionerna gälla ett ämne av synnerligen stor betydelse. Den omständigheten,
att reglerna på civilprocessens område icke kunna tagas till rättesnöre
vid ärendenas behandling hos beskattningsnämnderna, innebär självfallet
icke, att kravet på tillgodoseende av den enskildes rättssäkerhet skulle
vara mindre befogat hos beskattningsnämnderna än hos de allmänna domstolarna.
Skillnaden består endast däri att med hänsyn till taxeringsprocedurens
speciella karaktär rättssäkerhetskravet där måste tillgodoses på ett
annat sätt. Taxeringsproceduren måste nämligen, såsom framgår av vad
ovan anförts, vara så utformad, att den — förutom den enskildes rättssäkerhet
—- jämväl främjar största möjliga effektivitet i taxeringsarbetet.
Båda dessa intressen äro lika viktiga, och en sådan reglering bör eftersträvas,
där intetdera intresset blir åsidosatt.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46. H

I detta sammanhang må med några ord beröras betydelsen av att taxeringsarbetet
bedrives effektivt. Då effektiviteten i taxeringsarbetet föres på
tal, betraktas detta ofta såsom ett uttryck för det allmännas »fiskaliska intresse».
Såsom framgår av det ovan återgivna uttalandet av kammarrätten är
detta betraktelsesätt i viss mån vilseledande. Det ådagalägger i varje fall
icke hela sanningen. På grund av den direkta beskattningens karaktär av
repartition är varje särskild taxering i princip av betydelse ej allenast för
samhället såsom sådant utan även för samtliga skattskyldiga. Eftersom stat
och kommun måste genom bidrag från de skattskyldiga erhålla täckning för
de kostnader, som föranledas av samhällets verksamhet, innebär ett undandragande
av inkomst från beskattning en överflyttning av skattebördan på
andra skattskyldiga.

Redan med vår nuvarande taxeringsorganisation åsyftas att i möjligaste
mån tillgodose såväl rättssäkerheten för den enskilde som effektiviteten i
taxeringsarbetet. Såsom ovan nämnts torde detta även vid tillämpning av nu
gällande bestämmelser kunna ske i betydande utsträckning. Till stor del beror
emellertid resultatet av taxeringsproceduren hos beskattningsnämnderna
på huruvida arbetskrafter till tillräckligt antal och med erforderlig kompetens
stå till förfogande. Undanröjandet av de brister, som må förefinnas vid
taxeringsärendenas behandling, är således åtminstone delvis en anslagsfråga.

Den frågan kan emellertid ställas, huruvida vår nuvarande taxeringsorganisation
är så anordnad och reglerna för dess verksamhet äro så avfattade,
att kraven på rättssäkerhet och effektivitet bliva tillgodosedda på bästa
möjliga sätt. Då ett ställningstagande till denna fråga icke lärer kunna ske
utan en ingående utredning och en omsorgsfull prövning av alla de faktorer,
vilka inverka på frågans bedömande, anser sig utskottet i sakens nuvarande
läge icke böra göra några mera bestämda uttalanden i detta hänseende. Utskottet
måste fördenskull inskränka sig till ett fastslående av att, såsom
framgår av det ovan anförda, hänsynstagandet till den enskildes rättssäkerhet
och till önskvärdheten av effektivitet i taxeringsarbetet bör vara ledmotivet
i vår taxeringsprocedur. Då skattetrycket nått en sådan höjd, som
det nu har, är det givetvis av särskilt stor betydelse, att taxeringsorganisationen
fungerar på bästa möjliga sätt. Genom en utredning skulle kunna
klarläggas, vilka förbättringar, som skulle kunna genomföras på detta område.
En utredning skulle även kunna bidraga till att de missförstånd, som
nu förefinnas angående taxeringsprocedurens karaktär, bleve undanröjda.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att utskottet finner det vara
en angelägenhet av vikt att förtroendet för taxeringsmyndigheterna icke undergräves
genom en kritik, som utgår från oriktiga förutsättningar.

Vad angår de i motionerna framställda kritiska erinringarna mot taxeringsmålcns
behandling hos bcskattningsdomstolarna synas dessa erinringar
i främsta rummet taga sikte på avsaknaden av muntligt förfarande, den
stundom knapphändiga motiveringen i utslagen och dröjsmålet med avgörandena.
Utskottet anser sig ej heller här kunna ingå på ett närmare bedö -

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

mande av de sålunda framställda önskemålen. I detta sammanhang må allenast
framhållas, att ett muntligt förfarande i beskattningsmålen naturligtvis
skulle kunna vara av värde, och detta icke endast vid prövning av beskattningsfrågor
av mera invecklad och omfattande natur. Även vid handläggning
av smärre taxeringsmål, där den skattskyldige stundom icke förstår att rätt
utföra sin talan, kunde möjligheten till ett muntligt förfarande vara av betydelse.
I fråga om muntligt förfarande i beskattningsmålen är emellertid
utgångsläget avsevärt ogynnsammare än vid rättegången hos de allmänna
domstolarna, i det att redan den efter beskattningsnämnderna närmaste överinstansen,
kammarrätten, är gemensam för hela riket. Beträffande de övriga
mot taxeringsprocessen hos beskattningsdomstolarna framställda erinringarna
vill utskottet särskilt understryka önskvärdheten av sådana reformer,
varigenom större snabbhet kunde vinnas med målens avgörande. I
samband med en utredning beträffande taxeringsproceduren hos beskattningsnämnderna
bör fördenskull även taxeringsprocessen hos beskattningsdomstolarna
tagas under omprövning.

I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att, såsom påpekats
i vissa remissyttranden, chefen för finansdepartementet med stöd av Kungi.
Maj :ts bemyndigande den 17 mars 1950 tillkallat sakkunniga för verkställande
av en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen. Syftet med denna
revision har angivits vara att erhålla en anpassning av beskattningsreglerna
till det nya uppbördssystemet, varvid en förenkling av skattelagstiftningen
ansetts nödvändig. I direktiven för denna utredning har departementschefen
även berört frågan om en översyn av taxeringsorganisationen. Departementschefen
har nämligen i direktiven förklarat det vara hans avsikt
att sedermera — när resultaten av utredningen rörande inkomstskattelagstiftningen
förelåge och det sålunda blivit klarlagt i vad mån arbetsuppgifter
av enklare beskaffenhet på denna väg kunde avlastas från taxeringsmyndigheterna
upptaga frågan om en översyn av taxeringsorganisationen
i syfte att mera effektivt inrikta denna på kvalificerat taxeringsarbete med
därav följande bättre taxeringsresultat.

Såsom framhållits av departementschefen kan den nu tillsatta utredningen
rörande inkomstskattelagstiftningen tänkas resultera i sådana ändringar
i denna lagstiftning, som skulle komma att medföra en minskning i taxeringsmyndigheternas
nuvarande arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill bör
måhända med en utredning rörande taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen
lämpligen anstå någon tid i avvaktan på de förenklingar i beskattningsreglerna,
som kunna befinnas möjliga att genomföra. Det är emellertid
enligt utskottets mening önskvärt, att en utredning angående taxeringsväsendet
kommer till stånd så snart möjlighet härtill föreligger. Då den av
utskottet åsyftade utredningen dessutom avser jämväl andra spörsmål än
sådana, soin sammanhänga med taxeringsarbetets effektivitet, anser sig utskottet
böra i anledning av de ifrågavarande motionerna föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande de i detta
betänkande berörda spörsmålen. Utredningen bör enligt utskottets mening
vara allsidig och förutsättningslös.

Bevillningsutskottets betänkande nr A6. 13

Därest det skulle visa sig dröja en mera avsevärd tid, innan resultaten av
den nu förordade utredningen föreligga, kan det måhända ifrågasättas att
vissa detaljreformer beträffande taxeringsarbetet hos beskattningsnämnderna
tagas under omprövning. Flera uppslag i detta hänseende ha framkommit
i remissyttrandena, till vilka utskottet får hänvisa.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte — i anledning av de likalydande motionerna
1: 236 av herr Nordenson och II: 290 av herr Edström,
de likalydande motionerna 1: 320 av herr Spetz samt
II: 375 av herrar Svensson i Ljungskile och Utbult ävensom
motionen II: 286 av herrar Åqvist och Gunnarsson — i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville, med
beaktande av vad utskottet i detta betänkande anfört, låta
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen samt för riksdagen
framlägga de förslag, som må av utredningen föranledas.

Stockholm den 9 maj 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Velander,
Heiiman, Franzon, Wehtje, Falk, Ramberg, Werner och Spetz samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Bladh,
Gunnarsson, Strandh och Åqvist.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Bilaga.

Remissyttrandena i anledning av motionerna om taxerings förfarandet.

Kammarrätten.

Den i motionerna framförda kritiken mot det nuvarande taxeringsförfarandet
grundas delvis på jämförelser mellan nämnda förfarande och processförfarandet
vid de allmänna domstolarna utan att därvid beaktats, i vad
mån förutsättningar för jämförelser över huvud taget föreligga. Ifrågavarande
rättsliga förfaranden förete emellertid så avsevärda skiljaktigheter med
avseende å ändamål och därav betingad utveckling, att direkta jämförelser
enligt kammarrättens uppfattning äro av tämligen begränsat värde.

Förfarandet vid de allmänna domstolarna innebär, vad beträffar civilprocessen
— och annat processförfarande torde, trots taxeringsprocessens i väsentliga
avseenden offentligrättsliga karaktär, knappast kunna komma i
fråga för jämförelse — i huvudsak handläggning och avgöranden av mellan
enskilda parter uppkomna tvister, beträffande vilkas utgång samhället och
dess i de särskilda tvisterna ej indragna medlemmar i allmänhet icke hava
annat intresse än det i ett rättssamhälle självfallna, att parterna skola hava
möjlighet att förebringa all utredning av betydelse samt att avgörandena
skola ske objektivt och i överensstämmelse med gällande rätt. Detaljerna i
processförfarandet hava utbildats med hänsyn härtill.

Taxeringsförfarandet åter har rönt stark inverkan av den direkta beskattningens
karaktär av repartition, d. v. s. fördelning enligt vissa regler å de
skattskyldiga av belopp, som för bestridande av samhällets utgifter skola uttagas
genom direkta skatter. Resultatet av taxeringsförfarandet liksom varje
särskild taxering är sålunda i princip av betydelse såväl för samhället såsom
sådant som för samtliga skattskyldiga. I enlighet härmed har i 109 § taxeringsförordningen
beskattningsnämndernas uppgift förklarats innefatta åliggande
att, efter samvetsgrann prövning av meddelade uppgifter och för övrigt
kända förhållanden, efter bästa förstånd åsätta taxering, så att densamma
varder i möjligaste måtto likformig och rättvis. Förfarandet i de båda
första instanserna har i huvudsak utformats med hänsyn till angivna uppgift
och sålunda icke såsom en process för avgörande av tvister mellan skattskyldiga
och det allmänna. De uppgifter alt iakttaga kronans eller det allmännas
intresse, soin författningsenligt ålagts den såsom kronoombud betecknade
ledamot av taxeringsnämnd, som utses av länsstyrelsen, och taxeringsintendenten
kunna principiellt icke anses konstituera något partsförhållande
i vanlig mening mellan det allmänna och de skattskyldiga. Ovan
återgivna föreskrift i 109 § taxeringsförordningen om beskattningsnämnds
åliggande gäller nämligen även den medlem av taxeringsnämnd, som benämnes
kronoombud, och taxeringsintendents uppgift med avseende å prövningsnämndsarbetet
förklaras i 93 § nyssnämnda förordning vara att undersöka,
huruvida taxeringarna äro med skatteförfattningarna överensstämmande,
likformiga och rättvisa.

Först i de två högsta instanserna för prövning av taxeringar, kammarrätten
och regeringsrätten, har förfarandet givits eu mera processliknande karaktär,
och där iakttagas jämväl i tillämpliga delar gängse grundläggande,
i rättegångsbalken angivna processregler.

Möjligen kan man teoretiskt tänka sig taxeringsförfarandet redan i de
båda första instanserna anordnat efter mönster av domstolsförfarandet. En

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

sådan anordning skulle emellertid förutsätta en så vidlyftig organisation för
undersökning, kontroll och utredning samt sådana åligganden för medborgarna
i fråga om bokförings- och uppgiftsskyldighet, personlig inställelse,
vittnesplikt in. in., att genomförandet därav icke kan betecknas såsom en
praktisk möjlighet.

Av det anförda framgår, att förefintliga skiljaktigheter mellan taxeringsoch
domstolsförfarandena enligt kammarrättens uppfattning i och för sig
icke motivera den kritik, som riktats mot taxeringsförfarandet. Detta förfarande
bör bedömas med hänsyn till den uppgift, detsamma har att fylla,
och de krav, som i anslutning därtill böra ställas på detsamma. Även med
denna utgångspunkt är dock enligt kammarrättens mening kritik i viss mån
berättigad.

Orsakerna till att under de senaste åren kritik i allt större omfattning riktats
mot taxeringsförfarandet torde främst kunna sökas i skärpningen av de
direkta skatterna och vissa statliga skatters kraftiga progressivitet. Penningvärdets
fall samt därav och av andra orsaker föranledda inkomstökningar
ha medfört, att progressionen blivit kännbar för allt större grupper av skattebetalare.
Av anförda skäl betyda avvikelser från de skattskyldigas yrkanden
avsevärt mycket mera för de skattskyldiga nu än tidigare. Delvis torde missnöjet
med taxeringsförfarandet alltså kunna hänföras till missnöje med
skatterna över huvud taget. Under tidigare skeden med väsentligt lägre skatter
avhördes icke nämnvärd kritik mot nämnda förfarande, oaktat taxeringsväsendets
förmåga att rätt fylla sin uppgift då otvivelaktigt var mindre
än nu.

En starkt bidragande orsak till uppkomsten av missnöje med taxeringsväsendet
är den efter hand alltmera komplicerade utformningen av skattesystemet.
Varje komplicering är ägnad att öka möjligheterna till olika uppfattningar
om skatteförfattningarnas tillämpning och alt försvåra åstadkommandet
av likformighet och rättvisa. I den mån förenklingar i skattesystemet
kunna genomföras, torde alltså taxeringsförfarandet bättre kunna
fylla sin uppgift och anledningar till kritik mot förfarandet bortfalla.

Såsom ytterligare en orsak till att missnöje med taxeringsförfarandet under
senare år uppstått må anföras, att beskattningsorganens organisation
icke tillräckligt och alltför långsamt anpassats efter den ökning av arbetsbördan,
som av olika orsaker inträtt. De kvalificerade arbetsuppgifterna
inom beskattningsväsendet äro av den art, att nödig erfarenhet och rutin
för uppgifternas ändamålsenliga handhavande kan förvärvas först efter
hand. Bristen på lämpliga arbetskrafter och den snabba omsättningen bland
befattningshavarna torde ha verkat hindrande, då det gällt att söka förstärka
beskattningsmyndigheternas personaluppsättning. Jämväl lönesättningen
för den fast anställda personalen och arvodesförhållandcna för övriga
inom taxeringsarbetet verksamma personer torde ha inverkat menligt.

I organisatoriskt avseende bör beträffande taxeringsförfarandet åtskillnad
göras mellan förfarandet hos beskattningsnämnderna, taxeringsnämnd och
prövningsnämnd, samt förfarandet hos skattedomstolarna, kammarrätten
och regeringsrätten.

De i motionerna anförda erinringarna synas avse kammarrätten endast i
tre avseenden, nämligen beträffande avsaknaden av muntligt förfarande, den
stundom knapphändiga motiveringen i utslagen och dröjsmålet med avgörandena.
I förstnämnda avseende vill kammarrätten anföra, att kammarrättens
instruktion icke lägger hinder i vägen för att muntligt förfarande sker,
där så anses lämpligt. Taxeringsmålen äro emellertid av den beskaffenhet,
att den skriftliga formen i kammarrätten i regel utan tvivel är mest ändamålsenlig.
Kammarrätten har hittills icke själv tagit initiativ till muntlig

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

handläggning i taxeringsmål, där sådan över huvud taget skulle kunnat
ifrågasättas, enär kammarrätten icke ansett sig böra ålägga de skattskyldiga
de kostnader och det omak, som äro förenade med muntlig handläggning,
särskilt om målen gälla skattskyldiga med hemort utanför huvudstaden.
Endast vid ett tillfälle — år 1949 — har muntlig handläggning begärts av
två klagande. Dessa voro hemmahörande i Stockholm, och framställningarna
bifölios. Kammarrätten är för sin del icke främmande för tanken, att muntlig
handläggning bör kunna komma till stånd i de relativt sällsynta fall, där
sådan med hänsyn till målens beskaffenhet är ägnad att främja ett riktigt
avgörande av målen. Ej heller förbiser kammarrätten den betydelse det ur
olika synpunkter kan äga, att såväl skattskyldiga och deras ombud som
företrädare för det allmänna beredas tillfälle att muntligen utföra talan inför
kammarrätten och att kammarrätten därvid får tillfälle till den processledning,
som endast det muntliga förfarandet kan erbjuda. Sådant förfarande
kan slutligen, särskilt om det icke är bundet till den i Stockholm belägna
domstolslokalen, i enstaka fall bereda möjlighet för kammarrätten till direkt
iakttagelse av största betydelse.

Om muntligt förfarande skall kunna komma till avsedd användning, torde
möjlighet emellertid böra beredas för dömande avdelning av kammarrätten
att sammanträda även å annan ort än i huvudstaden. En annan och måhända
bättre utväg för anordnande i orterna av muntligt förfarande i taxeringsmål
är att där anordna lokala administrativa underdomstolar.

I fråga om motiveringen i utslagen vill kammarrätten anföra, att kammarrätten
söker giva sina utslag sådan avfattning, att skälen för besluten
skola stå klara för de skattskyldiga, om de beakta vad som från deras sida
i deklarationer och besvärshandlingar anförts. Emellertid äro målen ej sällan
av den natur, att de huvudsakligen gälla skälighets- och bedömningsfrågor,
som undandraga sig motiverade avgöranden. Ofta finner sig kammarrätten
vidare av hänsyn till de skattskyldigas intressen förhindrad att i utslagen,
som äro offentliga handlingar, intaga sådan fullständig redogörelse
för innehållet i deklarationer och andra handlingar, att även en utomstående
kan bilda sig en uppfattning om skälen för besluten. En sådan fullständighet
i avfattningen av utslagen skulle dessutom vara mycket tidsödande och
på så sätt fördröja målens avgörande, i den mån icke ökade arbetskrafter
ställdes till förfogande.

I fråga om den tid, som förflyter mellan ingivandet av kammarrättsbesvär
och meddelandet av kammarrättens utslag, vill kammarrätten i första hand
erinra, att besvär i taxeringsmål skola ingivas till vederbörande länsstyrelse,
eller, om de ingivas till kammarrätten, av kammarrätten överlämnas till vederbörande
länsstyrelse, som enligt 122 § taxeringsförordningen har att efter
komplettering av besvärshandlingarna insända desamma till kammarrätten
inom sex månader efter det besvären inkommit till länsstyrelsen. Emellertid
iakttages icke alltid denna föreskrift om tiden för besvärsakternas insändande.
Stundom inkomma akterna avsevärd tid efter utgången av ifrågavarande
tidsfrist.

Beträffande väntetiden i kammarrätten får kammarrätten anföra följande
siffror rörande kammarrättens handläggning av taxeringsmål under de senaste
åren:

Antal Antal Antal oavgjorda

inkomna mål avgjorda mål mål vid årets slut

1945 ............... 10 641 10 028 11 801

1946 ............... 13 738 10 525 15 014

1947 ............... 11668 11 236 15 446

1948 ............... 6 820 11 091 11 175

1949 ............... 9 000 9 450 10 725

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Antalet inkomna mål, som åren 1947 och 1948 nedgick i samband med
bortfallet av krigskonjunkturskatten och viss skatteeftergift vid uppbördsreformens
genomförande, visar åter ökning. Balansen vid 1949 års utgång
motsvarar i stort sett det antal mål, som hinna avgöras under ett år, i följd
varav väntetiden för närvarande får beräknas i genomsnitt utgöra ett år.
Den balans som funnits under krigsåren och åren närmast därefter har berott
på att kammarrättens organisation under tidigare år icke kunnat snabbt
anpassas efter ökningen av antalet inkomna mål. I speciella fall är väntetiden
längre än ett år, exempelvis om avgörandet av i regeringsrätten anhängigt
mål anses böra avvaktas, under det att i andra fall utslag meddelas
inom väsentligt kortare tid, allt räknat från den tid, besvärsakterna inkommit
till kammarrätten.

Kammarrätten delar den i en av motionerna uttalade uppfattningen, att
ett snabbt avgörande av taxeringsmål i kammarrätten är av synnerlig vikt
för att taxeringsförfarandet skall kunna anses fungera tillfredsställande.
En sådan ordning bör eftersträvas icke blott med hänsyn till de skattskyldigas
berättigade intressen utan även på grund av de ränteutgifter, som åsamkas
det allmänna vid restitutioner, och de olägenheter, som förekomsten av
svävande taxeringsfrågor innebär för taxeringsväsendet över huvud taget.
Emellertid begränsas i viss mån möjligheterna till snabbt avgörande genom
bestämmelserna om besvärstid, genom tidsutdräkt vid infordrande av förklaringar
och genom andra därmed jämförliga omständigheter.

För åstadkommande av snabbare handläggning erfordras i första hand
åtgärder för att föreskrifterna om tiden för besvärsakters insändande till
kammarrätten skola iakttagas. I detta avseende vill kammarrätten erinra,
att insändandet ankommer på länsstyrelserna och att kammarrätten icke
har att taga befattning med dessas ämbetsförvaltning.

Omfattningen av kammarrättens organisation bör i fall av behov för
framtiden mera smidigt anpassas efter växlingarna i arbetsbelastningen.
Slutligen böra sådana anordningar träffas, att jämväl avgörandena i regeringsrätten
kunna ske snabbare än nu är fallet, varigenom även kammarrättens
arbete skulle underlättas. För närvarande torde den genomsnittliga
väntetiden vara längre i regeringsrätten än i kammarrätten.

I sistnämnda båda avseenden är frågan om rekryteringen till kammarrätten
av största betydelse, vilken rekrytering i sin tur påverkar regeringsrättens
arbete på grund av att föredragandena i taxeringsmål hos regeringsrätten
pläga hämtas från kammarrätten. Rekryteringen till kammarrätten
är för närvarande numerärt alltför svag och i varje fall så svag, att en
någorlunda snabb utvidgning av kammarrätten icke i fall av behov kan
genomföras. Den speciella beskaffenheten av de mål, som ankomma på
kammarrättens handläggning, gör det omöjligt att för rekryteringen i
nämnvärd utsträckning lita till personal från andra myndigheters verksamhetsområden.
I detta avseende må särskilt framhållas den avgörande
betydelsen av alt kammarrättens blivande ledamöter i regel erhålla sin
grundläggande utbildning i kammarrättens dömande verksamhet. Utan sådan
regelmässigt grundläggande utbildning för ledamöterna kunna kammarrättens
möjligheter atl på tillfredsställande sätt fullgöra sina viktiga
uppgifter komma alt äventyras. För en tillfredsställande rekrytering är i
första hand erforderligt, att avlönings- och befordringsförhållandena för
kammarrättens rekryteringspersona! regleras på tillfredsställande och med
hovrätternas lörhållanden fullt jämförligt sätt, varom kammarrätten gjort
upprepade underdåniga framställningar, vilka dock ännu icke lett till något
resultat.

lliliang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 16 -17.

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

Motionärernas kritiska anmärkningar rikta sig i huvudsak mot förfarandet
hos beskattningsnämnderna, vilkas verksamhet enligt motionerna
på sina håll betraktas med misstro. Beträffande detta förfarandet må framhållas,
att beskattningsnämnderna i organisatoriskt avseende äro helt fristående
från kammarrätten och regeringsrätten. Taxeringsnämndernas medlemmar
utses delvis av länsstyrelserna och delvis av kommunerna. I prövningsnämnderna
äro landskamrerarna självskrivna ordförande och ledamöterna
utses av Kungi. Maj :t. Vederbörande länsstyrelse har enligt 107 §
taxeringsförordningen att vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives
ändamålsenligt, och de i länen verksamma taxeringsavdelningarna
med taxeringsintendenterna såsom närmast ansvariga föreståndare utgöra
avdelningar inom respektive länsstyrelser och lyda alltså under landshövdingarna.
Någon central myndighet för taxeringsverksamheten finnes däremot
ej, vilket torde kunna betecknas såsom en brist med hänsyn till den
landsomfattande arten av denna verksamhet.

Kammarrätten anser sig icke kunna ingå på frågan om befogenheten av
de anmärkningar, som i motionerna framställts mot förfarandet hos beskattningsnämnderna.
Kammarrätten har nämligen, såsom redan framhållits,
endast att pröva och avgöra sådana taxeringsmål, som genom besvär
dragas under dess prövning, men däremot icke att befatta sig med
taxeringarna i övrigt eller med taxeringsarbetet såsom sådant. De till kammarrätten
inkomna besvärsakterna erbjuda ett alltför begränsat underlag
för att tillåta generella omdömen om beskattningsnämndernas och länsstyrelsernas
handhavande av taxeringsarbetet. I motionerna har icke givits
närmare belägg för de däri gjorda uttalandena om taxeringsförfarandet.

Dessa uttalanden äro närmast av den innebörden, att de enskilda skattskyldigas
intressen för närvarande icke skulle tillbörligt beaktas vid taxeringsförfarandet.
I andra sammanhang åter har den uppfattningen kommit
till synes, att förfarandet icke vore tillräckligt effektivt, på grund varav
inkomster till avsevärda belopp undginge taxering.

Befogenheten av uttalanden i ena eller andra riktningen är vansklig att
bedöma, eftersom material för ett sådant bedömande saknas. Angelägenheten
för såväl det allmänna som de enskilda skattskyldiga av att taxeringsförfarandet
fungerar ändamålsenligt är emellertid av den vikt, att en utredning
i frågan får anses påkallad. Denna utredning bör emellertid vara
förutsättningslös och allsidig. I första hand bör på grundval av källmaterial
ingående undersökas, i vad mån taxeringarna för närvarande avvika åt
ena eller andra hållet från vad som med hänsyn till gällande skattelagstiftning
kan anses idealt. Vidare bör frågan om taxeringsförfarandet i
samtliga instanser utredas. Beträffande taxeringsavdelningarna inom länsstyrelserna
bör övervägas, om de skola bibehållas i sitt nuvarande skick
eller givas en mera självständig ställning under enhetlig ledning, därvid
även frågan om ordförandeskapet i prövningsnämnderna bör omprövas.
Slutligen bör utredningen även omfatta åtgärder, som kunna påverka kammarrättens
och regeringsrättens handläggning av taxeringsmål, därvid även
lämpligheten av att inrätta ett antal lokala administrativa domstolsinstanser
må göras till föremål för undersökning.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening icke förekommit,
ha deltagit tillförordnade presidenten Norrman, divisionsordföranden
kammarrättsrådet Wikström, kammarrättsråden Sivertsson och Björne,
den sistnämnde föredragande, samt adjungerade ledamöterna Lundblad
och Ohlsson.

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

Överståthållarämbetet.

Ämbetet överlämnar ett av förste taxeringsintendenten Sven Holdo över
motionerna I: 320 och II: 375 avgivet yttrande, vari anföres följande:

Den direkta deklarationsgranskningen utföres enligt gällande föreskrifter
av ordföranden, kronoombudet och därjämte i förekommande fall av
någon kommunvald ledamot inom taxeringsnämnden. De erfarenheter som
här vunnits angående detta granskningsarbetes bedrivande giva icke anledning
till antagande att ordförande och kronoombud — såsom motionärerna
befara — skulle ensidigt bevaka kronans fiskaliska intressen. Det finnes
tvärtom många exempel på, att ordföranden vid föredragning i taxeringsnämnden
finner anledning att åberopa den skattskyldiges i deklaration
framförda synpunkter eller vägrar att biträda höjningsyrkanden från kommunvalda
ledamöters sida. Ordföranden framstår dock i allmänhetens ögon
såsom fiskaliskt ombud redan på grund av den honom åvilande skyldigheten
att meddela den skattskyldige underrättelse om höjningar, medan
däremot uppgift mera sällan lämnas om de avvikelser från deklarationen
som föranlett sänkning av den deklarerade inkomsten. Beträffande farhågan,
att den skattskyldiges intressen medvetet skulle åsidosättas vid taxeringen
må vidare nämnas, att i de anvisningar för taxeringen, som årligen
utfärdas i Stockholm, sedan många år tillbaka intagits föreskrift, att »även
sådana fel i deklarationerna, som äro till de skattskyldigas nackdel skola
rättas».

Därest ordförande och kronoombud följde de föreskrifter i taxeringsförordningen,
som meddelats till tryggande av deklarantens intresse av att erhålla
säker kännedom om såväl förhandsgranskningen som dess slutresultat
vid avvikelse från deklarationen, torde i allmänhet någon ytterligare
kontroll från de skattskyldigas sida icke erfordras. Fråga uppkommer emellertid
om icke de brister, som i nämnda hänseende må vidlåda arbetet i
taxeringsnämnderna och som kunna äventyra de skattskyldigas rätt, torde
bäst avhjälpas med andra medel än genom att förstärka de skattskyldigas
direkta medverkan vid taxeringsarbetet. I vart fall synes det — såsom bevillningsutskottet
framhållit i betänkande nr 31 år 1947 — icke tillrådligt
att låta särskild av kommun vald ledamot få till särskild uppgift att vara
ombud för de skattskyldiga.

Utvecklingen av det ekonomiska livet och de alltmer komplicerade beskattningsreglerna
ställer stora krav på teoretiska insikter och praktisk
erfarenhet hos dem, som handlägga deklarationerna. Användning av kvalificerad
personal vid taxeringsarbetet i första instans leder med säkerhet till
bättre taxeringsresultat, färre felaktigheter och minskat antal besvär i
högre instanser. Tillgången på dylik personal, vilken såsom regel utför
taxeringsarbetet såsom bisyssla, beror givetvis i hög grad på storleken av
de arvoden, som erbjudas. Men åtgärder kunna också vidtagas av kommunala
och statliga myndigheter för att höja kompetensen och i övrigt effektivisera
taxeringsnämndernas arbete.

I Stockholm anordnas sålunda årligen en speciell kurs för nytillträdande
ordförande och kronoombud omfattande cirka 40 timmars genomgång av
aktuella författningsbestämmelser. Vidare utarbetas — förutom de för allmänheten
avsedda anvisningarna angående vissa deklarationsfrågor _ sär skilda

anvisningar till ledning för taxeringsarbetets bedrivande, varjämte
under taxeringsarbetets gång ordförande och kronoombud genom cirkulärskrivelser
hållas underrättade om aktuella frågor eller annat av betydelse
för taxeringen. I den mån tiden så medger företages av tjänstemän vid överståthållarämbetet
stickprovsvis s. k. eftergranskning av det material, som

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

bearbetats av i första hand nya och oprövade krafter. De anmärkningar,
vartill denna granskning föranleder, delgivas omgående vederbörande.

Den specialisering av arbetsuppgifterna, som den i Stockholm genomförda
indelningen i lokala, särskilda och speciella taxeringsnämnder innebär, ökar
väsentligt effektiviteten i taxeringsarbetet samtidigt som den torde skapa
större jämnhet i taxeringen.

Intet tvivel råder om att den tid, som slår till taxeringsnämndernas förfogande,
är ytterst knappt tillmätt. Följden härav blir att fullständig utredning
icke alltid hinner företagas med tv åtföljande övervältring av arbetsuppgifter
på prövningsnämnd och skattedomstolar, mindre omsorgsfull
granskning av deklarationsmaterialet varmed följer kvarstående formella
eller materiella felaktigheter, varjämte underrättelseplikten gentemot de
skattskyldiga kan komma att eftersättas. Givet är att även i detta sammanhang
kompetensen spelar en betydande roll, då en för ändamålet utbildad
och rutinerad granskare regelmässigt medhinner mera och utför arbetet
bättre än den, som tillfälligt innehar uppdraget.

En förlängning av taxeringsperioden synes tyvärr svårligen kunna ske.
Bland annat torde det ur källskattesynpunkt vara nödvändigt att undvika
att inkomståret vid taxeringen och mantalsåret sammanfaller, eftersom debetsedlarna
å preliminärskatt måste utsändas i nära anslutning till kalenderårsskiftet.

En framflyttning av tidpunkten för avlämnande av deklarationer till
exempelvis den 1 februari torde möta svårigheter på grund av att de skattskyldiga
säkerligen i många fall icke förrän vid nämnda tidpunkt eller senare
från arbetsgivaren och andra institutioner erhållit lönc- och ränteuppgifter
in. in. Däremot skulle med säkerhet ett stort antal rörelscidkare
vilkas bokföring är av mindre omfång och vilka enligt gällande bestämmelser
automatiskt åtnjuta anstånd med deklarationens avgivande till den 31
mars, kunna avgiva densamma betydligt tidigare och i många fall redan
den 15 februari. En betydande lättnad och större kontinuerlighet i taxeringsnämndernas
arbete skulle härigenom vinnas.

De förarbeten avseende taxeringslängdens upprättande och sortering av
deklarationsmaterialet, som i Stockholm utföres å mantalsverket, torde
näppeligen kunna utföras på kortare tid än som för närvarande står till
buds. I länen betungas ordföranden vanligen — till stort förfång för det
egentliga taxeringsarbetet — med okvalificerat men tidsödande sorteringsoeh
inprickningsarbete, längdföring, summering och uträknande av beskattningsbart
belopp.

Fastställande av senare tidpunkter för taxeringsarbetets avslutande kunde
vara önskvärt ur taxeringssynpunkt men torde medföra andra vanskligheter.
Den slutliga följden bleve ett senare utsändande av debetsedlarna och ännu
senare skatteinbetalning än som nu sker. Genom källskatteförfarandet har
man sökt förlägga tiden för skattens betalande i så nära anslutning som
möjligt till tiden för inkomstens uppbärande. Åtminstone så länge avsevärda
differenser kunna förekomma mellan preliminärt erlagd skatt och slutlig
skatt synes det mig vara en betydande olägenhet och ett avsteg från den
princip man enligt ovan sökt följa att ytterligare utsträcka avståndet emellan
tiden för inkomstens uppbärande och tidpunkten för slutlig avräkning
och skattebetalning.

Mer önskvärt vore om i stället nämnda tid kunde avsevärt förkortas genom
förenkling av arbetet med uträknande av beskattningsbar inkomst och
slutlig skatt.

En förbättring av taxeringsresultatet utan utökning av tiden för taxeringsarbetet
skulle måhända kunna ernås också på andra vägar än här ovan

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

i olika sammanhang angivits. Sålunda kunna taxeringsdistriktens antal ytterligare
ökas, så att arbetsbördan inom distrikten lättas och mera tid vinnes
för granskningen och för kontakt med de skattskyldiga. En dylik omläggning
medför dock uppenbarligen väsentligt ökade arvodeskostnader.

Ett annat mera radikalt sätt att bemästra den allt mer svällande taxeringsapparaten,
vore att förenkla själva taxeringsarbetet i vad avser flertalet
löntagaredeklarationer. Denna fråga äger nära samband med spörsmålet
angående införandet av en definitiv källskatt för löntagare. Huruvida
förutsättningar framdeles kunna föreligga att taga ett sådant steg, kan ännu
ej förutses. Så mycket torde emellertid vara säkert, att taxeringsförfarandet
i nuvarande form icke är särskilt väl anpassat efter det nya läge, som uppkommit
genom uppbördsreformen. I vad angår första-instansförfarandet,
framstår det som särskilt önskvärt att fullständiga upplysningar rörande
skatteuträkningen kunde lämnas å i ögonfallande plats på debetsedeln. Råd
och upplysningar samt svar å enskilda förfrågningar rörande taxering och
skatteuträkning torde däremot, därest de skola meddelas av tjänstemän vid
länsstyrelser och lokal skattemyndighet, kräva personalförstärkningar.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag för min del instämma
i motionärernas uppfattning att en utredning angående taxeringsnämndsarbetets
lämpliga bedrivande är av behovet påkallad. Måhända kommer
emellertid en betingelse för att förenkla taxeringsarbetet visa sig vara, att
de materiella beskattningsreglerna, särskilt såvitt angår löntagarnas beskattning,
omprövas och förenklas.

I egna yttranden anför överståthållarämbetet:

a) Angående motionerna I: 236 och 11: 290:

De i förevarande motioner framförda synpunkterna ävensom motionärernas
yrkanden ansluta sig nära till vad som anförts i motionen II: 286, angående
vilken överståthållarämbetet avgivit särskilt yttrande till utskottet,
överståthållarämbetet tillåter sig därför att såsom sin mening angående förevarande
spörsmål åberopa vad ämbetet anfört i sistnämnda yttrande.

b) Angående motionerna 1: 320 och II: 375:

Frågan om en effektivisering av beskattningsnämndernas organisation och
arbetssätt har aktualiserats genom det nya läge, som uppkommit till följd
av uppbördsreformen. Framför allt har det blivit angeläget att inrikta taxeringsarbetet
på att i möjligaste mån undvika tekniska felaktigheter, åt vilka
allmänheten numera ägnar skärpt uppmärksamhet. Emellertid har chefen
för finansdepartementet den 17 mars 1950 i direktiv för en utredning, som
skall verkställa en teknisk genomgång av inkomstskattelagstiftningen, uttalat,
att när resultatet av denna utredning förelåge en översyn av taxeringsorganisationen
konnne att vidtagas. Med hänsyn härtill anser sig överståthållarämbetet
kunna inskränka sig till att hänvisa till de av förste taxeringsintendenten
framförda synpunkterna.

c) Angående motionen 11: 286:

I den föreliggande motionen ha framförts åtskilliga kritiska anmärkningar
mot nuvarande nämndförfaramje och processordning vid skattetvister. Helt
allmänt torde motionen 1''å anses syfta till att bringa taxerings- och processförfarandet
genom alla instanser i så nära anslutning till civilprocessförfarandet
som möjligt.

De i motionen uttalade farhågorna för alt objektiviteten icke tillräckligt
tillgodoses vid avgörandet av skatteärenden torde grunda sig på den felaktiga

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

uppfattningen, att kronoombudet i taxeringsnämnden respektive taxeringsintendenten
i prövningsnämnden har att ensidigt hävda det allmännas intresse.
Dessa organ ha i själva verket till främsta uppgift att tillse att taxeringarna
bliva överensstämmande med skatteförfattningarna samt likformiga
och rättvisa. Något ensidigt hävdande av kronans intresse skall sålunda
icke ske och lärer väl i regel ej heller förekomma i praktiken numera,
även om så tidigare på en del håll skulle hava varit fallet. Att missförstånd
rörande den verkliga innebörden av de s. k. fiskaliska organens funktioner
kunna uppkomma är dock förklarligt med hänsyn till skatternas alltmer
ökade betydelse för den enskildes ekonomi.

Ett realiserande av motionärernas önskemål om att bringa taxeringsförfarandet
och skatteprocessen i bättre överensstämmelse med de principer,
som ligga till grund för det gällande rättegångsförfarandet, synes aktualisera
åtskilliga frågor av central betydelse. Genomförandet av en dylik reform
torde vidare av praktiska skäl förutsätta åtgärder för att nedbringa
den särskilt i följd av uppbördsreformens genomförande stegrade besvärsfrekvensen.
Betecknande för de nuvarande prövningsnämndsärendena är att
dessa i många fall icke avse tvistefrågor i egentlig bemärkelse utan i mycket
stor utsträckning gälla tekniska fel och brister med avseende å taxeringen,
vilka uppmärksammats av de skattskyldiga i samband med mottagande av
debetsedel å slutlig skatt.

Emellertid skall — enligt Kungl. Maj :ts beslut den 17 mars 1950 — en
teknisk genomgång av inkomstskattelagstiftningen verkställas. I direktiven
för den blivande utredningen har chefen för finansdepartementet uttalat
att, sedan utredningen klarlagt förutsättningarna för åstadkommande av förenklingar
av de materiella beskattningsreglerna, komme frågan om beskattningsnämndernas
organisation och arbetssätt att upptagas till prövning. Då
här föreliggande spörsmål sålunda lämpligen synes böra bli föremål för
bedömande i ett större sammanhang, anser sig överståthållarämbetet icke böra
närmare än här skett ingå på de i förevarande motion framförda synpunkterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län.

a) Angående motionerna 1: 236 och II: 290:

Det nuvarande taxeringsförfarandet är onekligen behäftat med vissa brister.
Det synes emellertid länsstyrelsen lämpligt, att resultatet av den beslutade
utredningen om revision av kommunalskal telagen och förordningen om
statlig inkomstskatt avvaktas, innan någon utredning rörande taxeringsförfarandet
verkställes.

b) Angående motionerna I: 320 och II: 375:

Taxeringsnämndernas arbetsförhållanden kunna icke betraktas som tillfredställande.
En oproportionerligt stor del av taxeringsnämndsordförandens
arbete består i sortering av deklarationer och kontrolluppgifter, summering
av deklarationer samt längdföring, och den tid, som kan ägnas åt materiell
granskning av deklarationerna, blir alltför kort. Det synes emellertid
vara lämpligast att avvakta resultatet av den nyligen beslutade utredningen
om revision av kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt,
innan frågan om effektivisering av tdxeringsnämndsarbetet göres till
föremål för utredning.

c) Angående motionen II: 286:

Taxeringsförfarandet i taxeringsnämnd och prövningsnämnd är onekligen
behäftat med brister. Den bild av förfarandet som motionärerna tecknat synes
dock vara överdriven.

Bevillningsutskottets betänkande nr 4C.

Enligt länsstyrelsens mening bör emellertid resultatet av den beslutade
utredningen om revision av kommunalskattelagen och förordningen om statlig
inkomstskatt avvaktas innan åtgärder vidtagas för översyn av taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län.

Den alltmera ingående uppmärksamhet, som från allmänhetens sida i
olika avseenden ägnas taxeringsförfarandet och skattereglerna, torde förklaras
av den ojämförligt större betydelse, som skatterna numera ha för
den enskildes ekonomi. Då skattetrycket nu är stort, är man mer än tillförne
intresserad av sin skatt och jämväl för skattelagstiftningen (exempelvis
sambeskattningens till dato olösta problem). Det är därför icke ägnat
att förvåna, att man från denna utgångspunkt kan ställa sig frågande och
kritisk både inför formerna för skattens bestämmande (taxeringsorganisationen)
och dess uttagande (källskatt och existensminimum). En ytterligare
orsak till den kritik, som senaste åren framkommit, torde sammanhänga
med det förhållandet, att en ny rättegångsbalk trätt i kraft sedan taxeringsorganisationen
genomfördes 1943. Det är självfallet att de, som föra talan
i skattemål, vid jämförelse med rättegångsbalkens bestämmelser, där man
i olika avseenden velat stärka kravet å rättssäkerhet, göra den reflektionen,
att skatteprocessen saknar många av de moment, som i civilprocess garantera
denna rättssäkerhet. Det bör i detta sammanhang framhållas, vilket
jämväl skett i den offentliga kritiken, att de avgöranden, som ske i skatteprocessen,
avse mycket betydande värden. Sålunda har angivits att »totalvärdet
av vad som står på spel för de skattskyldiga i vid en given tidpunkt
anhängiga taxeringsmål säkerligen är vida större än sammanlagda värdet av
processobjekten i alla andra samtidigt pågående ekonomiska rättstvister i
Sveriges land». Härtill bör tilläggas, att avgörande i skatteprocessen ofta
har följdverkningar av stor ekonomisk räckvidd, varvid åsyftas icke endast
dess inverkan på andra skattskyldiga, som befinna sig i samma skattesituation,
utan på beslutets framtida inverkan för de skattskyldiga själva.

Den organisation, som bör givas åt taxeringsförfarandet, är givetvis helt
beroende av den lagstiftning, som den är avsedd att reglera. I fråga om skattelagstiftningen
genomfördes den sista stora reformen 1928, men under årens
lopp ha många ändringar och tillägg gjorts. Med sin uppställning i paragrafer
och anvisningar, som avse att reglera varje skatteproblem, har den på
grund härav blivit mindre överskådlig och lättillgänglig. Det går ju knappast
något år utan att taxeringsnämnderna ha att taga emot någon ny lagstiftning
å detta område. Länsstyrelsen hälsar därför med stor tillfredsställelse
den ifrågasatta utredningen om kommunalskattelagen, av vilken länsstyrelsen
förväntar lagstiftning med allmänna bestämmelser angående inkomstberäkning
och avdrag'' in. in. och med möjlighet att till ett centralorgan
för taxering överlämna vissa detalj spörsmål.

Efter dessa allmänna uttalanden i frågan övergår länsstyrelsen till föreliggande
motioner.

Vad beträffar taxeringsnämnderna torde icke med fog kunna riktas anmärkning,
att de skulle på ett sämre sätt handhava sina uppgifter, än tidigare
varit fallet. Snarare torde man hava anledning att uttala sin aktning
för taxeringsnämnderna, som på ett i allmänhet så pass tillfredsställande
sätt lyckas utföra sina åligganden under den starkt begränsade tid, som står
dem till buds. Sedan 1943 års taxeringsreform har arbetet i taxeringsnämnderna
väsentligt ökat bl. a. på grund av den mängd kontrolluppgifter, som
genom taxeringsavdelningarna kommer nämnderna till handa. Enligt upp -

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

gift har i länet till dato för årets taxering inkommit omkring 40 000 sådana
kontrolluppgifter. Som ett mått på det arbete, som taxeringsnämnderna nedlägga,
kan från 1949 års statistik anföras att antalet skattskyldiga i länet
utgjorde 141 875 och antalet avvikelser från deklaration 45 717. Sålunda
ändrades nästan var tredje deklaration. Det är självfallet, att alla dessa uppgifter,
som med hänsyn till kontrollen icke kunna genom taxeringsintendenten
infordras före den 15 februari, och som därefter i olika omgångar även
relativt sent nå taxeringsnämnderna, vålla mycket besvär och arbete. Därtill
komma ordnandet av självdeklarationer och andra uppgifter, som sändas
direkt till ordföranden, ävensom ordförandens bestyr med att utsända anmaningar
att avgiva självdeklaration etc. Ordföranden får sätta till mycken
tid för färdigställandet av taxeringsmaterialet, innan granskningen kan
börja. Att taxeringsnämndsordföranden under stor del av taxeringsperioden
skall syssla med och vara upptagen av detta rent manuella arbete, är icke
lämpligt och inkräktar på hans huvuduppgift: att tillse att all inkomst, som
skall beskattas, påföres taxering och att icke andra än behöriga avdrag medgivas.
En väsentlig lättnad skulle beredas taxeringsnämndens ordförande,
om han erhölle biträdeshjälp för ovan nämnt arbete. Även andra orsaker bidraga
till att taxeringsnämndernas arbete blir särskilt jäktat. Den korta tid,
som står taxeringskonsulenterna till buds för granskning och eventuell
skriftväxling beträffande till dem överlämnade deklarationer, medför att
taxeringskonsulenterna oftast icke hinna återställa deklarationerna till respektive
taxeringsnämnder förrän mycket sent. Önskvärt är att taxeringskönsulenten
i taxeringsnämnderna personligen föredrager deklarationerna.
Ytterligare tid borde därför stå till förfogande, innan dessa viktiga taxeringar
avgöras i taxeringsnämnden. Vad länsstyrelsen här anfört om föreliggande
svårigheter för taxeringsnämnderna vid utförande av deras uppdrag
stöder sig på uttalanden från taxeringsnämndernas ordförande i svar på eu
rundskrivelse i ämnet från landskamreraren.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra om bevillningsutskottets uttalande
i betänkande nr 57/1943 s. 11. Skäl synes föreligga att ånvo upptaga
frågan om begränsning av anståndstiaen för bokföringspliktiga skattskyldiga
till den 15 mars, vilket torde kunna ske utan olägenhet, särskilt som i
vissa fall möjlighet till anstånd föreligger. Härigenom skulle ytterligare tid
länmas för granskning av dessa skattskyldigas deklarationer.

Det i motionerna 1:320 och 11:375 uttalade önskemålet om en översyn
av frågan om ersättningen för taxeringsarbetet biträdes helt av länsstyrelsen.
Enligt länsstyrelsens åsikt utgår för närvarande icke tillräcklig ersättning
til! taxeringsnämndernas ordförande och kronoombud för deras viktiga och,
särskilt för ordförandena, synnerligen betungande arbete.

I motionerna gives vidare uttryck för tanken, afl de skattskyldigas rätt
borde på ett särskilt sätt bevakas i taxeringsnämnderna. Enligt länsstyrelsens
uppfattning följa taxeringsnämnderna väl bestämmelserna i 109 § taxeringsförordningen
att, efter samvetsgrann prövning av meddelade uppgifter
och för övrigt kända förhållanden, efter bästa förstånd åsätta taxering,
så att densamma varder i möjligaste måtto likformig och rättvis. Självfallet
böra de skattskyldigas berättigade intressen på allt sätt tillgodoses; men
länsstyrelsen kan för sin del icke finna att det bör ske på i motionerna föreslaget
sätt. Ej heller prövningsnämnden synes böra utökas med särskild representant
för de skattskyldiga.

Önskemålet att de skattskyldiga skola beredas möjlighet att kontrollera
sin skattsedel för slutlig skatt anser länsstyrelsen värt allt beaktande. Därest
den för allmänheten svårförståeliga bankningen av ortsavdrag vid kommunaltaxeringen
borttages såsom i avgivet betänkande föreslagits, bör detta
krav kunna utan svårighet tillgodoses.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Även de övriga motionerna beröra i vissa avseenden arbetet hos taxeringsnämnderna.
I motionen II: 286 påtalas att taxeringsintendenten har att övervaka
taxeringsnämndernas arbete och lämna ordförandena i dessa nämnder
råd och upplysningar, samt att taxeringsintendenten även äger deltaga i
nämndernas överläggningar. Motionärerna anse detta vara olämpligt, eftersom
taxeringsintendenten bevakar enbart kronans intressen. Slutligen uttala
motionärerna den åsikten, att det inflytande, som nämndernas ledamöter
utöva, är synnerligen obetydligt. I anledning härav får länsstyrelsen anföra,
att det är av synnerlig vikt, att taxeringen i de olika lokala taxeringsnämnderna
blir likformig och att samma taxeringsförfarande tillämpas. Länsprövningsnämnden
fastställer för taxeringen vissa normalvärden, och taxeringsintendenten
lämnar anvisningar. Länsstyrelsen kan icke finna att fara
för rättssäkerheten kan uppstå genom att taxeringsintendenten får tillfälle
att kontrollera, huru skatteförfattningarna efterlevas, och lämna nämnderna
uppgifter om gällande rättsregler och rådande praxis. Med hänsyn till vad
motionärerna anföra om de kommunvalda ledamöternas inflytande i taxeringsnämnden,
vill länsstyrelsen framhålla, att dessa ledamöter hava stor
betydelse för åsättande av en riktig taxering. Detta gäller särskilt de många
uppskattningsfrågor, som förekomma vid taxering, samt övriga bedömanden,
där lokalkännedom har betydelse. Länsstyrelsens uttalande härom
grundar sig bl. a. på vad som i föreningen för länets taxeringsnämndsordförande
kommit till uttryck.

1943 års taxeringsreform lämnade organisationen i den lokala taxeringsnämnden
i stort sett oförändrad. Vissa åtgärder vidtogos, åsyftande att underlätta
nämndens arbete. Då sedan dess inträffade förhållanden synas föranleda
en omprövning av organisationen av denna nämnd, vill länsstyrelsen
framhålla som angeläget att därvid undersökes icke allenast möjligheten att
utsträcka tiden för nämndens arbete utan även ordförandens och kronoombudets
ställning i denna nämnd. De viktiga funktioner, som åvila den
sistnämnde, hava i stor utsträckning icke kunnat av honom fullgöras. Härtill
har framför allt medverkat den ytterst ringa ersättning, som utgår till
kronooinbudcn för deras arbete. Skulle länsstyrelsen bliva i tillfälle att på
bättre sätt ersätta kronoombuden, torde — eventuellt med annat personval
— dessa kunna bliva vad de enligt författningen äro avsedda att vara. En
ökad insats från deras sida är till uppenbart gagn för arbetet i denna instans.
Länsstyrelsen är således i tillfälle att ånyo konstatera, att ökade anslag för
taxeringsarbetet är ett av de medel, varmed en bättre organisation kan ernås.

Slutligen vil! länsstyrelsen i fråga om taxeringsnämnderna framhålla, att
skäl synes föreligga att ånyo upptaga det 1942 framförda förslaget (SOU
1942:49 s. 174) om ändrad mandattid (fyra år) för ledamöter i taxeringsnämnd.

Vad härefter angår arbetet i läns prövning snämnden delar länsstyrelsen i
flera hänseenden motionärernas uppfattning om det lämpliga förfaringssättet
vid ärendenas behandling men vill tillägga att handläggningen vid härvarande
prövningsnämnd i väsentliga delar redan är ordnad eller de föreslagna
grunderna. Sålunda iakttages här noggrant, att den skattskyldige får
taga del av alla uppgifter och argument, som åberopas från annat håll, t. ex.
från taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsrevisorn, därest bokföringsgranskning
förekommit. Sedan utredningen av ärendet slutförts, sammanfattar
taxeringsintendenten ärendet i en promemoria, som innehåller ett
referat av gjorda yrkanden och avslutas med taxeringsintendenlens egel yttrande.
Denna promemoria plägar regelrätt skickas till den skattskyldige,
som således får ännu ett tillfälle all yttra sig, innan ärendet föredrages i
länsprövningsnämnden. Om taxeringsintendenten inför prövningsnämnden

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

muntligen omnämner någon ny omständighet, som i ärendet är relevant, eller
anför någon ny synpunkt på ärendet, bordlägges detta för att bereda motparten
tillfälle till ett bemötande. Den kontradiktoriska principen är sålunda,
så långt lagstiftningen medger, genomförd, och det i motionerna framförda
påståendet, att den skattskyldige icke skulle få tillfredsställande kännedom
om taxeringsintendentens talan i ärendet, är icke riktigt. Prövningsnämnden
lämnar i sina protokoll en så utförlig redogörelse som möjligt för
skälen till besluten. Vad i motionen 11:286 anföres därom, att prövningsnämnden
i det övervägande flertalet fall följer taxeringsintendenten, är ett så
ensidigt uttalande, att det ger en felaktig bild av verkligheten. Rätta förhållandet
är, att prövningsnämnden efter övervägande av omständigheterna i
de ärenden, som föreligga till avgörande, i kanske flertalet fall kommer till
samma uppfattning som taxeringsintendenten och därför beslutar på sätt
denne föreslagit. Då alla ledamöter i prövningsnämnden i förväg fått taga
del av taxeringsintendentens utförliga promemorior i ärendena och då handlingarna
kontrolläsas av ordföranden och en ledamot i prövningsnämnden,
till vilken de utskickas, är även motionärernas åsikt, att någon mer ingående
prö-sning i skattefrågor icke förekommer förrän i kammarrätten, felaktig.
I prövningsnämnden föredrages med ledning av promemoriorna ärendena
utförligt; diskussion och omröstning förekomma vid varje sammanträde.
Ledamöternas medverkan i och intresse för arbetet i den nya prövningsnämnden
är helt annorlunda än i den gamla nämnden.

I motionerna I: 236 och II: 286, 290 uttalas önskemål om större muntlighet
i beskattningsnämnderna. I taxeringsnämnden har den skattskyldige rätt
att komma tillstädes för att lämna upplysningar. Personlig inställelse inför
taxeringsnämnd torde i länet förekomma i få fall. En väsentlig utvidgning
av denna rätt kommer självfallet att inverka på nämndens arbetstid och
arbetssätt.

Beträffande prövningsnämnden har i den allmänna kritiken framförts
krav på att den skattskyldige skulle bliva underrättad om när ärendet förekommer
i prövningsnämnden. Bestämmelsen om att ärendena skola å förteckning
upptagas och anslås tre dagar före sammanträdet vore icke tillräcklig,
och man finge för att bevaka sin rätt ständigt efterhöra, när ärendet
skali före i nämnden. Ehuru fog finnes för kritiken å denna punkt, bör framhållas
att en obligatorisk uppgift till de skattskyldiga om ärendena å dagens
föredragningslista skulle, om ett flertal inställelser förekomma, helt spoliera
arbetsprogrammet och icke lämna utrymme för behandlingen av andra
ärenden. En lösning av denna fråga torde kanske vara att de skattskyldiga
underrättas om sin rätt att komma tillstädes; om de vilja använda sig av
denna rätt, bör detta meddelas taxeringsavdelningen. Landskamreraren har
då vid uppgörande av föredragningslistan för ett sammanträde kännedom
om i vilka ärenden muntlig förhandling påkallats och kan fördela dessa å
olika sammanträden. Denna metod praktiserades i länet vid ett prövningsnämndssammanträde
förra året, då cirka 70 skattskyldiga erhöllo dylik underrättelse.
Allenast 7 anmälde sig vilja inställa sig. Det skall här tilläggas
att de skattskyldiga själva i allt större utsträckning påkalla muntlig förhandling.
Om nyttan av dessa muntliga förhandlingar kan länsstyrelsen icke
ännu avge något bestämt omdöme. En muntlig förhandling kan ha betydelse
icke blott i ärende av invecklad beskaffenhet utan även då den skattskyldige
icke synes rätt förstå att framlägga i ärendet viktiga omständigheter. Den
ytterligare utredning, som därvid framkommer, är av betydelse för ett riktigt
avgörande i prövningsnämnden, vilket kan ha till följd, att dessa ärenden
icke föras vidare till skattedomstolarna. Muntliga förhandlingar i exempelvis
fyra mål taga omkring två timmar. Då föredragningslistan är stor, är

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

det givet att ett mera vidsträckt användande av denna rätt kommer att föranleda
särskild arbetsbelastning för länsprövningsnämnderna och inverka
på deras arbetssätt. (Antalet protokollförda ärenden, avseende 1948 års taxering,
utgjorde 3 924.) Det kanske här bör tilläggas, vilket även påtalats i den
allmänna kritiken, att rätten att närvara vid prövningsnämndens sammanträde
i särskild grad gynnar dem, som ha hemvist i närheten av residensstaden.
För övriga äro stor resekostnad och tidsspillan återhållande moment. Då
i motion II: 290 gjorts gällande, att vid förhandling i prövningsnämnden kronans
ombud icke behöver utveckla sin talan i den skattskyldiges närvaro
utan kan uppskjuta detta tills den skattskyldige avträtt, är länsstyrelsen
angelägen meddela, att sedan förhandlingarna slutförts, både den skattskyldige
och taxeringsintendenten samtidigt avträda och att överläggning till
beslut således sker i bådas frånvaro.

I anledning av vad i motionerna I: 236 och II: 290 anförts om förhållandet
mellan landskainreraren som chef för landskontoret och taxeringsintendenten
vill länsstyrelsen framhålla, att i landshövdinginstruktionen som åliggande
för taxeringsintendenten angivits bl. a. att i enlighet med vad i skatteoch
taxeringsförfattningarna finnes stadgat bevaka det allmännas intresse
vid taxering samt att närmast under landshövdingen ansvara för att taxeringsarbetet
ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Vid fullgörande
av små arbetsuppgifter beträffande taxeringsarbetet intager taxeringsintendenten
en fullt självständig ställning gentemot landskainreraren. Som ett
parallellfall till vad som gäller om taxeringsintendenten kan anföras att advokatfiskalerna
i hovrätterna hava att avgiva yttrande i eller framställa yrkande
angående de skatteärenden, som tillhöra domstol, alltså ärenden angående
arvsskatt, gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt. Advokatfiskalcrna, som
lyda under hovrätten, intaga givetvis en fullt självständig ställning vid fullgörande
av sina arbetsuppgifter.

I fråga om länsprövningsnämnderna vill länsstyrelsen anföra, att omorganisationen
1943 praktiskt taget icke blivit prövad. Länsprövningsnämnderna
äro avsedda för vad som kan sägas vara vanlig taxering. Men krigskonjunkturskatten,
övergångsbestämmelserna enligt uppbördsförordningen och slutligen
alla misstagsbesvär, föranledda av källskatten, hava så dominerat under
alla dessa år, att det är förklarligt, om dessa icke i alla avseenden kunnat
verka på sätt, som avsetts. Med hänsyn till vikten av de avgöranden som
träffas i skatteprocessen och jämväl därtill att relativt lång tid förflyter före
ett definitivt avgörande i skattedomstolarna är det enligt länsstyrelsens uppfattning
all anledning att slå vakt om länsprövningsnämnderna i syfte att ge
dem förutsättningar att lämna det såvitt möjligt rätta och sista beskedet i
en skattetvist.

Som ett led i strävandet att bereda prövningsnäinnderna bättre arbetsförhållanden
och möjlighet att i större utsträckning ordna muntlig förhandling
ingår frågan om utsträckning av tiden för prövningsnämndens arbetsperiod
utöver den 30 juni, ett spörsmål som emellertid berör både de skattskyldigas
berättigade krav på ett snabbt avgörande av skattetvister och även andra
intressen som sammanhänga med debitering och uppbörd av skatt.

För att underlätta prövningsnämndernas arbete kunde man möjligen ifrågasätta
någon enklare form för handläggningen av besvär över misstagstaxeringar
in. in. Länsstyrelsen vill härjämte tillägga att tidsbestämmelsen i
97 § a taxeringsförordningen för bl. a. taxeringsintendentens yrkande synes
böra ändras lill den 30 juni.

Den i motionerna berörda frågan angående snabbare handläggning av
taxeringsmål i skattedomstolarna in. in. tillhör icke länsstyrelsens bedömande.

Bevillningsutskottets betänkande nr A6.

Som slutomdöme vill länsstyrelsen uttala, att en effektivisering och förbättring
av taxeringsväsendet är synnerligen önskvärd från både det allmännas
och den enskildes synpunkt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Till länsstyrelsens yttrande hava genom finansdepartementet översänts
motioner

dels II: 286 av herrar Åqvist och Gunnarsson angående revision av skatteprocessen,

dels II: 290 av herr Edström om viss ändring av reglerna för taxeringsförfarandet,

dels ock 1: 320 av herr Spetz om utredning rörande effektivisering av taxeringsnämndernas
arbete.

Även om motionerna till innehåll och form äro olika, synas de dock i stort
sett hava samma sakliga grund och syfte. De torde väsentligen vara produkter
av det skattetänkande, som i allt högre grad trängt igenom bland de
många bärarna av senaste årens allt större skattetunga. Det påstås av motionärerna,
att misstro råder mot beskattningsnämnderna, att missförhållanden
visas i dessas arbete, att taxeringsarbetet behöver effektiviseras och
mera tid därtill anslås, att det fiskaliska intresset dominerar hos kronans
ombud i nämnderna, att rättssäkerheten äventyras på delta område samt
att muntlig process i ökad utsträckning i prövningsnämnderna och kammarrätten
kunde befria skatteprocessen från dess nuvarande obestämda och
slumpartade karaktär in. in. sådant.

Motionerna innehålla knappast några väsentliga nyheter utan upprepa i
huvudsak kritik — både befogad och överdriven — som i olika sammanhang
tidigare framförts i tidningar och tidskrifter av olika författare. I vissa
fall har måhända skattctänkandet därvid stimulerats genom författarnas
egna motgångar i skatteprocesser. Men eftersom marginalskatten är hög, äro
även processföremålen i taxeringsmål av stor ekonomisk vikt, och missnöjet
vid ogynnsam utgång har blivit därefter.

De tankar motionärerna nu framfört äro utan tvivel av största intresse för
en god taxeringsorganisation liksom det naturligtvis vore angeläget att utjämning
kunde ske av rådande missnöje. Men länsstyrelsen kan med sin erfarenhet
på nära håll och i sin författningsenliga uppgift att vaka över att
taxeringsarbete ordnas och bedrives ändamålsenligt icke underlåta att framhålla,
att roten till vad som må vara ont ligger i att de skattskyldiga i gemen
äro illa berörda av de höga skatterna, att därmed följa klagomål i ökad omfattning
och att taxeringsorganisationen icke är rustad med arbetskraft för
sådan ökad påfrestning.

Länsstyrelsen vill betrakta motionärerna -— med undantag för den sist
här ovan nämnde — såsom språkrör för en av ogynnsamma omständigheter
framkallad misstämning. Om statsmakterna därvid icke omedelbart kunna
göra så mycket åt den primära orsaken — de höga skatterna — återstår sålunda
alt dämpa följdverkningarna, i den mån så är möjligt. Utan tvivel
bör därvid kunna åstadkommas, att en del missförstånd rättas, exempelvis
om de fiskala intressenas dominans i taxeringsprocessen och om den överdrivna
tilltron till möjligheten att anordna muntlig taxeringsprocess för
alla grader av missnöje i taxeringsärenden.

För att tillrättalägga divergenser i uppfattningen om vad som inom bestående
organisation eller genom dess utbyggnad eller andra ändringar är möjligt
att på detta område åstadkomma till förbättringar i taxeringsförfarandet

Bevillningsutskottets betänkande nr i6.

anser dock länsstyrelsen i likhet med motionärerna önskligt, att utredning
kunde verkställas och att därvid utnyttjas sakkunskap och intresse, som i
dessa ämnen numera synes förefinnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län.

a) Angående motionerna 1: 320 och II: 375:

Enligt länsstyrelsens åsikt är den alltmer försämrade deklarationsmoralen
icke så mycket en följd av ett alltför forcerat arbete i taxeringsnämnderna
eller av taxeringsarbetets fiskaliska natur som av det höga skattetrycket.
Länsstyrelsen har sålunda mer och mer förmärkt tendenser från de skattskyldigas
sida att ur skattelättnadssynpunkt överföra inkomster från föräldrar
till barn t. ex. beträffande skogslikvider samt att uppdela arbetsinkomster
mellan de olika familjemedlemmarna ävensom en hel del andra
manipulationer. Många personer lämna trots anmaningar icke deklarationer,
efter vad det vill synas, i syfte att först se till vilket resultat taxeringsnämnden
kommer i fråga om deras inkomster. Arbetsinkomster under
100 kronor upptagas vanligen icke i deklarationerna, då man känner
till bestämmelserna, att löneuppgifter icke behöva lämnas å sådana belopp.
Särskilt mindre rörelseidkare grunda ofta icke sin deklaration på bokföring
eller anteckningar om inkomster och utgifter i rörelsen utan på uppskattning.
Samma är förhållandet beträffande många jordbrukare.

I detta län är deklarationsmaterialet, särskilt i inlandet, synnerligen svårarbetat,
beroende bl. a. därpå, att deklarationerna i mycket stor utsträckning
äro ofullständigt eller felaktigt ifyllda och att arbetsförtjänsterna beträffande
småbrukare och arbetare härröra från en mångfald arbetsgivare.
Tvåspråkigheten i länet, de stora avstånden, glesbebyggelsen och de på många
håll dåliga kommunikationerna bidraga till att göra arbetet i taxeringsnämnderna
tungt. Taxeringsdistrikten äro till sin omfattning för stora. Vidare ha
de skattskyldiga svårt att själva fylla i deklarationer eller att få lämplig
hjälp därmed.

Att många skattskyldiga icke ha förtroende för taxeringsnämndernas arbete
är allmänt känt. Orsaken härtill torde till stor del vara att söka i det
summariska förfarande, som tillämpats vid taxeringen, vilket många gånger
medfört felaktiga beslut av taxeringsnämnderna och vållat irritation hos de
skattskyldiga. Ej sällan torde dock de skattskyldiga själva genom orediga och
ofullständiga deklarationer medverkat till en felbedömning av uppgifter i deras
deklarationer. Kritiken mot taxeringsnämnderna kommer ofta från sådana
skattskyldiga, som ha de mest otillförlitliga deklarationerna och på
den grund varit föremål för taxeringsnämndernas åtgöranden.

Å senare år ha emellertid, åtminstone i detta län, vidtagits energiska åtgärder
för att förbättra taxeringsarbetet i första instans.

De tidigare alltför stora taxeringsdistrikten ha, allt eftersom nya ordförande
kunnat erhållas, uppdelats i mindre distrikt. Särskilda distrikt för
taxering av rörelseidkare ha inrättats i städer och större samhällen.---

Såsom länsstyrelsen tidigare i detta yttrande framhållit äro deklarationerna
särskilt i vissa inlandskommuner i mycket stor utsträckning ofullständigt
eller felaktigt ifyllda. Detta beror ofta på de skattskyldigas oförmåga
att ifylla deklarationerna och svårigheten alt erhålla lämplig hjälp
härmed. För alt råda hot på dessa brister har länsstyrelsen intresserat kommunerna
att utse personer, villiga och lämpliga att hjälpa allmänheten och
då särskilt befolkningen i mera avlägsna bygder med upprättande av deklarationer.
--------—

Bevillningsutskottets betänkande nr hd.

Länsstyrelsen har under de senare åren gått in för rationalisering av taxeringsnämndernas
arbetsmetoder och har sökt att befria ordföranden från
det mera okvalificerade arbetet. Härvid har länsstyrelsen rönt förståelse
från de flesta kommunerna i länet, vilka genom anslag till sorteringshjälp
och skrivhjälp underlättat länsstyrelsens strävanden härutinnan. I ca 75 %
av länets taxeringsdistrikt ombesörja kommunerna genom av dem anlitad
personal sortering av deklarationer, kontrolluppgifter m. in., och i vissa fall
ställes även skrivhjälp till taxeringsnämndsordförandens förfogande.

Taxeringsnämndsordförandena ha instruerats att taxeringen skall vara
likformig och rättvis samt att därför bl. a. uteglömda utgiftsposter t. ex. avdrag
för värdeminskning å byggnader, utskylder, procentavdrag, avdrag för
gift kvinna med eget arbete in. in tillgodoföras de skattskyldiga. Länsstyrelsen
har ock kunnat konstatera att så numera sker.

Det har anmärkts på att avvikelserna från deklarationerna äro ofullständiga
och dåligt motiverade. Denna anmärkning har mången gång fog för sig,
och länsstyrelsen har ofta påtalat förhållandet för taxeringsnämndsordförandena.
En avgjord förbättring härutinnan har kunnat förmärkas under de
senare åren, och ytterligare förbättringar äro att förvänta.

Tidigare förekommande talrika felräkningar vid taxeringen ha betydligt
minskat.

Trots de betydande förbättringar, som länsstyrelsen kunnat konstatera å
senare tiden, är det dock icke bra som det är, men ett fortsatt rationaliseringsarbete
torde kunna medföra, att den sakliga granskningen av deklarationerna
icke skall behöva ske i sådan forcerad takt, att berättigade anmärkningar
mot taxeringen såsom sådan skall förekomma. Ett steg i rätt
riktning skulle vara att till taxeringsnämndsordförandens förfogande ställa
biträden, vilka hade att ombesörja sorteringen av inkomna deklarationer
och kontrolluppgifter, utskriva och avsända anmaningar att deklarera, kontrollsummera
deklarationerna samt verkställa längdföringen och summera
längderna. Biträdena borde anställas och avlönas av kommunerna eventuellt
mot visst statsbidrag. Genom denna arbetslättnad för ordförandena och genom
uppdelning av kommunerna i taxeringsdistrikt av lämplig storleksordning
skulle man kunna åstadkomma att ordförande, kronoombud och kommunvalda
ombudet finge god tid alt förgranska deklarationsmaterialet och
införskaffa behövliga utredningar och uppgifter. Tiden för nämndernas
sammanträden skulle, utan eftergivande av kravet på föredragning av deklarationerna,
kunna avsevärt förkortas och kommuneras kostnader för
taxeringsarbetet nedbringas.

Motionärerna anse, att någon förbättring av taxeringens resultat icke är
möjlig utan ökning av tiden för taxeringsarbetet.

Enligt länsstyrelsens åsikt är visserligen en sådan ökning av arbetstiden
önskvärd för att få taxeringsmaterialet så grundligt genomgånget och sakligt
bedömt som möjligt, men utökning av tiden torde dock stöta på så stora
praktiska olägenheter i olika avseenden, att man nog måste avstå från tanken
därpå. Saken har för övrigt många gånger tidigare varit på tal men fått
förfalla på grund av framkomna hinder.

Alt utsträcka tiden, inom vilken taxeringsnämndernas arbete skall vara
avslutat, kan visserligen ske, men i mycket begränsad omfattning. Redan
nu är det nästan regel beträffande de större taxeringsdistrikten, att arbetet
försenas ända upp till en månad. Detta vållar emellertid häradsskrivarna
alltför stora olägenheter i deras arbete för att kunna få fortgå.

Motionärerna ha även tagit upp frågan om ersättningen för taxeringsarbetet
och funnit en översyn nödvändig.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Under senare år ha de ersättningsbelopp länsstyrelsen disponerat för ersättningar
åt taxeringsnämndsordförande och kronoombud visserligen avsevärt
höjts, men ännu torde ersättningen till ordförandena vara alltför
knappt tillmätt med hänsyn till att arbetet i mycket stor utsträckning måste
i forcerat tempo utföras å kvällar och nätter samt sön- och helgdagar. Härtill
komma det obehag och många gånger trakasserier, för vilka ordförandena
ej sällan utsättas i följd av taxeringsuppdraget. Vidare ersättas ordförandena
icke särskilt för det arbete de ha med avgivande av yttranden och
verkställande av utredningar i besvärsmålen till länsprövningsnämnden. Sådan
ersättning torde skäligen utgå åtminstone i de fall, då antalet besvärsmål
för distriktet överstiger 25. I detta län är det icke ovanligt, alt antalet
besvärsmål i ett distrikt uppgår till omkring 100, och i ett distrikt voro besvärsmålen
år 1949 över 300. Vad detta innebär i merarbete för ordföranden
torde vara uppenbart. Därför borde det anslag, som ställes till länsstyrelsernas
förfogande för ersättningen åt ordförande och kronoombud i
taxeringsnämnder, vara så tilltaget, att ordförandena kunde särskilt ersättas
för arbetet med besvärsmålen. Kn ökning av anslaget så att länsstyrelsen
även kunde bättre än nu differentiera ersättningarna åt taxeringsnämndsordförandena
med beaktande av taxeringsarbetets bättre eller sämre utförande
vore även önskvärd.

Motionärerna hysa den uppfattningen, att de skattskyldigas rätt icke tillbörligen
bevakas i taxeringsnämnderna.

Väl torde det vara sant, att en taxeringsnämndsordförande, som med noggrannhet
utför honom ålagda taxeringsuppgifter, framstår såsom fiskalisk,
men detta äi ju ganska naturligt, om man närmare tänker på taxeringens
syfte, nämligen att beskatta alla skattepliktiga inkomster. Att härvid uppkomma
intressemotsättningar mellan taxeringsnämndsordföranden och de
skattskyldiga är givet, särskilt som taxeringsförfattningarna i många fall
måste tolkas på ett sätt, som är för de skattskyldiga oförståeligt. Som exempel
på sådana fall får länsstyrelsen nämna brunnsborrning, kontantprincipens
tillämpning i förvärvskällan jordbruk, vid traktorbyte, skillnaden
mellan reparationer och grundförbättring, avdrag för fördyrade levnadskostnader,
flyttningskostnader m. in. Såsom länsstyrelsen tidigare i detta yttrande
framhållit, tillse ordförandena numera, att rättelser av deklarationer
ske, även om de äro till de skattskyldigas fördel. Länsstyrelsen kan därför
icke finna att åtminstone i detta län fog föreligger för påståendet, att de
skattskyldigas rätt eftersättes vid taxeringarna.

taxeringsintendenten genom sin kontroll av taxeringsnämndernas arbete
får anses bevaka kronans talan i den mån det är nödvändigt, ifrågasätter
lansstyrelsen om icke kronoombuden i taxeringsnämnderna kunna
undvaras.

Motionärerna ha slutligen framhållit önskvärdheten av att skattebetalarna
genom det allmännas försorg borde beredas möjlighet att kontrollera sina
skattsedlar för slutlig skatt.

Länsstyrelsen finner påpekandet synnerligen beaktansvärt.

Av vad länsstyrelsen ovan anfört om taxeringsarbetet torde framgå, att
åtgärder för att effektivisera arbetet äro både nödvändiga och möjliga.

På den grund anser länsstyrelsen i likhet med motionärerna, att''en utredning
härom med det snaraste bör företagas.

b) Angående motionen 11:286:

Länsstyrelsen vill icke bestrida, alt den nuvarande skatteprocessen särskilt
i beskattningsnämnderna, icke är tillfredsställande, men länsstyrelsen
får framhålla, alt en avgjord förbättring kunnat förmärkas under den senaste
tiden.

Bevillningsutskottets betänkande nr t<>.

För länsstyrelsen stär det klart, att man för att uppnå en förbättring av
skatteprocessen måste börja från grunden och då i första hand söka åstadkomma,
att deklarationerna äro så riktigt och fullständigt ifyllda som möjligt
samt att taxeringsnämndsordförandena i största möjliga utsträckning
befrias från okvalificerat arbete såsom sortering, längdföring in. m. och i
stället kunna ägna tiden åt saklig granskning av deklarationerna och därav
föranledda utredningar.---

Kvarstående allvarliga brister i taxeringen hos taxeringsnämnderna förefinnas
emellertid alltjämt och då särskilt beträffande rörelseidkares taxeringar.
Huvudparten av rörelseidkarnas deklarationer inkomma omkring
den 1 april, och de större rörelseidkarna åtnjuta ofta anstånd till 15 april
och många gånger längre. Då taxeringen i de lokala taxeringsdistrikten skall
vara avslutad den 15 maj och deklarationerna dessförinnan skola granskas
av taxeringskonsulent, är tiden för taxeringsnämnden för knapp för att noggrann
granskning eller utredning i fråga om dessa deklarationer skall kunna
i någon större utsträckning medhinnas. Följden därav blir ofta den, att
granskningen kommer att inrikta sig på propriekostnaderna och bruttovinstprocenten
och att i följd av för låga uttag till levnadskostnader eller onormalt
låga bruttovinster skönstaxeringar tillgripas. I stället för skönstaxering
borde bokföringsgranskning företagas, men detta medhinnes icke på grund
av den korta tid, som står till buds.

Det torde väl varit taxeringsnämndernas skönsmässiga taxering av rörelseidkare,
som bidragit till det föreliggande misstroendet mot taxeringsnämndernas
objektivitet. Många gånger skulle man emellertid icke kommit till
annat resultat även efter en noggrann bokföringsgranskning. Detta gäller då
särskilt de mindre rörelseidkarna, som ofta ha mycket bristfällig bokföring.
Om sådana skattskyldiga lade sig mera vinn om sin bokföring och då särskilt
bokförde alla sina inkomster, skulle taxeringsnämndernas skäl till avvikelser
från deklarationerna bortfalla. Nu konstateras ofta vid bokföringsgranskningarna
negativa kassasaldon, som icke kunna förklaras, underlåten
bokföring av vissa dagskassor, orimligt låga propriekostnader in. in. Allt detta
har hos taxeringsnämnderna skapat en viss misstro mot rörelseidkarnas
deklarationer.

Det torde icke kunna bestridas, att rättssäkerheten äventyras genom att
avvikelser från deklarationerna göras utan att taxeringsärendet är grundligt
utrett och den skattskyldige haft tillfälle att förklara sig. Därför torde det
vara nödvändigt att taxeringsnämnderna erhålla längre tid för granskningen
av rörelseidkarnas deklarationer och i tveksamma fall, innan definitivt beslut
fattas, införskaffa utredningar genom bokföringsgranskning eller på annat
sätt. För att möjliggöra detta borde anståndstiden för deklarationerna
borttagas och deklarationerna sålunda avlämnas senast den 15 februari. Detta
tidigare avlämnande av deklarationerna skulle kunna möjliggöras genom
att rörelseidkarna avslutade sina räkenskaper tidigare än vid kalenderårsskiftet.

I fråga om prövningsnämnden får länsstyrelsen anföra, att taxeringen till
krigskonjunkturskatt och enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
under många år förryckte arbetet och medförde, att de vanliga
besvärsmålen icke kunde handläggas med den snabbhet eller den grundlighet,
som var önskvärd. Detta var särskilt fallet beträffande besvär, avseende
rörelseidkares taxering. Även fastän nämnda extra taxeringar numera icke
förekomma, är dock arbetsbelastningen med hänsyn till den stora ökningen
av antalet besvärsmål i prövningsnämnden fortfarande alltför stor för att
kunna på ett i allo tillfredsställande sätt klaras. Det blir huvudsakligen i
fråga om den tid klagandena få vänta på prövningsnämndens beslut, som
bristerna mest framträda.

Bevillningsutskottets betänkande nr i6.

I detta län är grundtanken vid besvärsmålens förberedande och handläggning,
att utredningen skall vara så fullständig som möjligt för att en objektiv
bedömning av besvären skall kunna åstadkommas och allmänheten få
förtroende för prövningsnämnden.

Gången vid besvärsmålens företagande är sedan några år tillbaka i huvudsak
följande.

Sedan taxeringsnämndsordföranden avgivit förklaring över besvären, lämnas
klaganden tillfälle att, därest så anses nödvändigt, inkomma med påminnelser.
Så torde varit fallet i minst hälften av alla besvärsmål. Är utredningen
ändock efter klagandens påminnelser ej klar, anmodas klaganden i
särskild skrivelse att svara på vissa frågor, lämna redogörelse för vissa arbeten
o. d. Äro svaren dunkla eller ofullständiga, sker ytterligare förfrågningar
hos klaganden. Då uppgifter kunna kontrolleras hos arbetsgivare, brukar
länsstyrelsen införskaffa sådana direkt hos denna. Medför utredningen
att besvären icke kunna helt bifallas, men vidhåller klaganden sina besvärsyrkanden,
lämnas klaganden tillfälle att inom viss tid avgiva påminnelser
över upprättad föredragningspromemoria, innefattande taxeringsintendentens
yrkanden hos prövningsnämnden. Inkomna påminnelser kunna föranleda,
att taxeringsintendenten ändrar sina yrkanden, i regel till fördel för
klaganden. Skulle undantagsvis påminnelserna medföra, att taxeringsintendenten
framställer nya eller ändrade yrkanden till klagandens nackdel, erhåller
klaganden del därav och får tillfälle yttra sig före målets avgörande i
prövningsnämnden. Även i de fall av någon betydelse, där klaganden underlåter
att inkomma med begärd utredning o. d., delgives han föredragningspromemorian
och beredes tillfälle att avgiva påminnelser. Alla uppenbara
felaktigheter i deklarationerna, vare sig de äro till klagandens fördel eller
nackdel, rättas, och underrättelse därom inflyter i prövningsnämndens protokoll.

Framkommer vid målets handläggning i prövningsnämnden, att utredningen
är bristfällig i något avseende, sker komplettering innan målet avgöres.

I fråga om bokföringsgranskningar delgives granskningspromemorian
med klaganden. Inkomma påminnelser, yttrar sig granskningsmannen däröver,
varefter klaganden, därest skäl föreligger, ånyo får avgiva påminnelser.

I mål av större betydelse eller då klagandens personliga närvaro vid målets
handläggning inför prövningsnämnden anses till nytta ur utredningssynpunkt,
erinrar landskamreraren klaganden, i samband med översändandet
av föredragningspromemoria eller granskningsrapport, om hans rätt
att infinna sig inför prövningsnämnden, då hans mål skall företagas till avgörande,
och underrättar honom om att han kommer att kallas till sammanträdet,
därest han därom framställer begäran hos landskamreraren. Därest
så sker, kallar landskamreraren därefter klaganden till visst klockslag, och
om klaganden är rörelseidkare, anmodas han medtaga sin bokföring.

Vid prövningsnämndens sammanträde den 6—7 mars 1950 förekommo nio
personliga inställelser. Målen avsågo inkomst av rörelse i sju fall, realisationsvinst
vid försäljning av fastighet i ett fall och underhållsavdrag i samband
med grundförbättring å fastighet i ett fall.

De personliga inställelserna ha bevisat, att klagandena mången gång genom
skriftväxling icke förmå på ett tillfredsställande sätt utföra sin talan
samt att eu fullständigare utredning i målen kan åstadkommas.

I flera av de ovannämnda målen vid prövningsnämndens berörda sammanträde
erhöllo klagandena bifall till sina besvär eller ock väsentlig änd 8

Iiilxang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 46 -47.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

ring i förhållande till taxeringsintendentens yrkanden enligt föredragningspromemoriorna
till prövningsnämnden.

Gentemot påståendet att taxeringsintendenten har ett olämpligt inflytande
på prövningsnämnden får länsstyrelsen meddela beträffande detta län, att
taxeringsintendenten icke är närvarande, då nämnden överlägger till beslut,
samt att han skriftligen framställt sina yrkanden före målens handläggning
i prövningsnämnden och endast i de fall, då prövningsnämnden tillkallar
honom för erhållande av upplysningar eller då klaganden inställer sig inför
prövningsnämnden, är där närvarande. Vid muntliga förhandlingar inför
prövningsnämnden framställer taxeringsintendenten sina slutyrkanden i klagandens
närvaro, varefter såväl taxeringsintendenten som klaganden avträder
och prövningsnämnden omedelbart därefter överlägger samt meddelar
beslut.

Motionärerna göra gällande, att någon ingående prövning i skattefrågor
icke förekommer förrän i kammarrätten.

Med hänvisning till vad ovan anförts om arbetssättet å taxeringsavdelningen
och i prövningsnämnden får länsstyrelsen, såvitt angår detta län,
inlägga sin bestämda gensaga mot påståendets riktighet.

Slutligen ha motionärerna anmärkt på att besluten i besvärsmålen äro
synnerligen bristfälligt motiverade.

I föredragningspromemoriorna, vilka inflyta i prövningsnämndens protokoll,
äro taxeringsintendentens motiveringar för hans yrkanden i målet mycket
fullständiga, varför prövningsnämnden, därest taxeringsintendentens
förslag till taxering följes, som skäl för sina beslut endast åberopar de skäl
taxeringsintendenten anfört. Ibland ändras emellertid taxeringsintendentens
motiveringar.

Prövningsnämndens självständighet gentemot taxeringsintendenten kan
belysas av det förhållandet, att t. ex. vid sammanträde den 6—7 mars i år
av 255 mål avvikelse från taxeringsintendentens förslag skedde i 25 mål.
Dessa avvikelser avsågo till övervägande del rörelseidkare och rörde i flera
fall rena bevisningsfrågor.-----

Kritiken mot prövningsnämnderna riktar sig icke sällan mot prövningsnämndernas
sammansättning. Man anser det oegentligt och ur objektivitetssynpunkt
olämpligt, att taxeringsnämndsordförande äro ledamöter av prövningsnämnden.

Därest förtroendet för prövningsnämnderna kan stärkas genom att inslaget
från taxeringsnämnderna bortgår, har länsstyrelsen intet däremot att
erinra.

I övrigt borde vid handläggning i prövningsnämnden av mera invecklade
besvärs- eller anmärkningsmål angående rörelseidkares taxeringar såsom
ledamot i nämnden inträda person med kvalifikationer att sakkunnigt och
objektivt bedöma sådana taxeringsfall. För detta ändamål skulle behövas att
förslagsvis vederbörande handelskammare för viss tid utsåge ett antal personer,
av vilka länsstyrelsen kunde anlita den i varje fall ur fackkunskapssynpunkt
lämpligaste.

Av vad länsstyrelsen anfört torde framgå, att en förbättring av skatteprocessen
torde vara möjlig utan alltför stora organisatoriska ändringar.

För att nå fram till det bästa möjliga resultatet torde dock en utredning
angående revision av skatteprocessen och därmed sammanhängande spörsmål
vara erforderlig. Länsstyrelsen tillstyrker därför bifall till motionen.

c) Angående motionerna 1: 236 och II: 290:

Motionärerna anse det vara ett anmärkningsvärt förhållande i taxeringsförfarandet,
att den skattskyldige ofta pålägges bevisskyldigheten för ett sitt
påstående, att han haft lägre inkomst än beskattningsnämnden »ansett».

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Länsstyrelsen kan icke finna något anmärkningsvärt häri, om, såsom i
berörda fall vanligen är förhållandet, bevisningen lättast eller allenast kan
presteras av den skattskyldige. Som exempel kan länsstyrelsen andraga de
mycket vanliga fall, då en jordbrukares deklaration utvisar, att hans kontanta
utgifter överstiga hans kontanta inkomster och någon ändring av förmögenhetsförhållandena
enligt deklarationen icke skett under beskattningsåret.
—

Misstroendet mot prövningsnämnden beror enligt motionärernas åsikt på
bl. a. att »landskamreraren, ehuru ordförande i nämnden, har chefskapet
över taxeringsintendenten — som närmast betraktas som åklagare —- och
därmed över taxeringsförfarandet å landskontoret».

Enligt 14 a § i landshövdinginstruktionen åligger det taxeringsintendenten
att, i enlighet med vad i skatte- och taxeringsförfattningarna finnes stadgat,
bevaka det allmännas intresse vid taxering samt att närmast under
landshövdingen ansvara för att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på ett
ändamålsenligt sätt samt att närmast under landskamreraren hava tillsyn
över att taxeringsintendenten underställda befattningshavare behörigen fullgöra
sina åligganden.

Härav torde framgå, att landshövdingen har chefskapet över taxeringsintendenten
och att taxeringsintendenten och icke landskamreraren ansvarar
för arbetet å taxeringsavdelningen.

Landskamreraren är ordförande i länsprövningsnämnden. Han har enligt
93 § taxeringsförordningen att sörja för införskaffandet av erforderliga yttranden
över hos prövningsnämnden anförda besvär och gjorda framställningar
samt, där yttranden därtill föranleda, infordra påminnelser från
vederbörande. Taxeringsintendenten har att åvägabringa för besvärens och
framställningarnas prövning eljest erforderlig utredning.

Det nyss sagda visar landskamrerarens objektiva ställning vid skatteprocessen
i prövningsnämnden.

De skäl motionärerna anfört för misstroendet mot prövningsnämnderna
äro alltså icke hållbara. -—- —■ —

Enligt länsstyrelsens åsikt föreligga icke verkliga skäl att betvivla prövningsnämndens
objektivitet i taxeringsmål, och cn särskild bevakare av de
skattskyldigas intressen i prövningsnämnden skulle icke vara till nytta för
taxeringens objektivitet.

Med hänvisning till det sagda avstyrker länsstyrelsen bifall till motionerna.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

a) Angående motionerna I: 320 och II: 375:

Förbundet måste vitsorda vad i motionerna påpekats, nämligen att den
korta tid, som står till buds att inom taxeringsnämnderna genomgå deklarationsmaterialet,
i många fall nödvändiggör en sådan forcering, att det
icke är möjligt att ägna (ten omsorg åt alla detaljer i taxeringsarbetet, som
är önskvärd. Även om såsom framhållits taxeringsnämndsordförandena äro
besjälade av en önskan att göra arbetet så grundligt och så formellt riktigt,
att befogade anmärkningar icke kunna framställas, är den tidsnöd, som
präglar arbetet, så uppenbar, att däri ligger ett allvarligt hot att arbetet
måste eftersättas i någon eller några detaljer.

I motionerna ha ifrågasatts ett par utvägar att utsträcka liden för taxeringsarbetet.
Såvitt förbundet kan finna synes emellertid intet av förslagen
vara genomförbart med hänsyn till gällande uppbördssystem.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

En möjlighet att effektivisera arbetet inom taxeringsnämnderna synes
vara, att taxeringsdistrikten gjordes mindre. Därigenom skulle taxeringsnämnden
inom ramen för nu gällande tidsbestämmelser kunna ägna det
minskade taxeringsmaterialet mera uppmärksamhet och beredas tillfälle
att mera grundligt och riktigt verkställa granskningen. Med en utökning av
antalet taxeringsdistrikt uppkommer emellertid svårighet att anskaffa för
uppdragen lämpliga taxeringsnämndsordförande.

Redan nu ha svårigheter i angivna hänseende på sina håll förelegat. Detta
förhållande torde sammanhänga med den nuvarande ersättningen för taxeringsarbetet,
som icke lockar kvalificerade personer att åtaga sig uppdrag
som taxeringsnämndsordförande. Det vitsordas gärna, att ett utbyte vart
eller vartannat år av taxeringsnämndsordförande icke är till gagn för taxeringen.
Förutsättningen för ett i görligaste mån fullgott taxeringsarbete är
onekligen, att sådana kvalificerade och för uppdraget i övrigt lämpliga taxeringsnämndsordförande
erhållas, som kunna beräknas fortlöpande behålla
uppdraget och därigenom lära känna de skattskyldiga inom distriktet. För att
så skall kunna ske är det nödvändigt, att det ytterligt pressande och grannlaga
taxeringsarbetet ersättes med sådant belopp, att taxeringsnämndsordförande,
kronoombud och taxeringskonsulenter få skäligt betalt för sitt arbete.
Förbundet har vid åtskilliga tillfällen tidigare haft anledning påpeka
detta och vill i detta sammanhang ånyo understryka vikten av att de taxeringsmän,
som i första hand bära ansvaret för en rättvis och riktig taxering,
erhålla ett rimligt arvode för sitt arbete.

Ett ytterligare led i strävandena att effektivisera arbetet inom taxeringsnämnderna
torde vara, att rörelseidkares deklarationer avlämnades tidigare
än vad nu sker. Enligt föreskrift i 36 § 1 mom. taxeringsförordningen må
skattskyldig, som näst föregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker,
tillgodonjuta anstånd med avlämnande av självdeklaration till den
31 mars, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31 oktober
året näst före taxeringsåret. Erfarenheten har visat, att dylika skattskyldiga
i mycket stor utsträckning begagna sig av det medgivna anståndet,
trots att de utan större olägenheter skulle kunna avlämna sina självdeklarationer
betydligt tidigare. Härigenom uppkommer svårighet för taxeringsnämnderna,
som måste avvakta taxeringskonsulenternas granskning av dylika
deklarationer, att medhinna sitt arbete inom föreskriven tid.

Såvitt förbundet kan bedöma skulle åtminstone sådana rörelseidkare, vilkas
räkenskapsår gått till ända senast den 31 december året näst före taxeringsåret,
kunna avlämna sina självdeklarationer senast den 1 mars. Därest
i undantagsfall erfordrades uppskov, torde särskild tid för avlämnandet efter
ansökan kunna medgivas i den ordning, som stadgas i förenämnda författningsrums
fjärde stycke. Härigenom skulle möjlighet beredas taxeringskonsulenter
och taxeringsnämndsordförande att i behörig tid medhinna
gransknings- och annat dem åliggande taxeringsarbete.

Vad beträffar i motionerna omnämnt förhållande, att de skattskyldiga
skulle erbjudas möjlighet genom det allmännas försorg att kontrollera sina
skattsedlar på slutlig skatt, vill förbundet erinra därom, att sådan möjlighet
redan förefinnes. De lokala skattemyndigheterna anlitas i mycket stor
utsträckning för sådan kontroll. Visserligen synes det i hög grad önskvärt
att de lokala skattemyndigheternas arbete i detta avseende kunde lättas,
men å andra sidan äro ju gällande bestämmelser om ortsavdrag särskilt vid
den kommunala beskattningen med dess bankningsregler o. d. så invecklade,
att det torde vara svårt för de skattskyldiga att även med en eventuell
schablontabell i handen uträkna sina skatter. De fallande ortsavdragen
vid den statliga taxeringen i vad avser ensamstående skattskyldiga

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

äro också ägnade att försvåra kontrollmöjligheterna. Om genom det allmännas
försorg skulle tillhandahållas något hjälpmedel för de skattskyldiga,
som gjorde det möjligt för dem att kontrollera sin skatt, torde detta
hjälpmedel med nuvarande bestämmelser bli så omfattande, att anledning
förefinnes till antagande att den skattskyldige icke skulle vara nämnvärt
behjälpt därmed.

b) Angående motionen II: 286:

Förbundet kan icke dela motionärernas åsikt, att det inflytande som av
taxeringsnämndernas kommunvalda ledamöter utövas, är »synnerligen obetydligt».
Tvärtom torde dessa ledamöter genom sin lokalkännedom ha den
största betydelse för att taxeringen skall bli så rättvis och likformig som
möjligt.

Det torde också utan vidare kunna fastslås, att taxeringsnämnderna icke
ha enbart fiskaliska synpunkter vid taxeringen. I sådana "fall, då den skattskyldige
av oförstånd eller eljest i något avseende deklarerat felaktigt, sig
själv till nackdel, är det nämndens oavvisliga plikt att verkställa rättelse
lika väl som i motsatt fall. Att så också sker torde vara ostridigt. Härigenom
och genom den sammansättning, taxeringsnämnderna ha, torde det
icke kunna med fog påstås, att objektiviteten i skattefrågor inom dessa
nämnder icke är till finnandes. Genom en rätt tillämpning av gällande bestämmelser
torde alltså de skattskyldigas berättigade krav på en opartisk
och på sakliga skäl grundad taxering vara tillbörligen tillgodosedda.

Jämlikt föreskrift i 95 § taxeringsförordningen må, när omständigheterna
därtill föranleda, skattskyldig kallas att muntligen höras inför prövningsnämnden
vid äventyr att mål eller ärende avgöres på förhandenvarande
skäl. Huruvida detta förfarande tillämpas i nämnvärd utsträckning undandrager
sig förbundets bedömande. Emellertid synes även i denna instans
inom ramen för gällande bestämmelser vara möjligt att åstadkomma en
muntlig process i den utsträckning, som motionärerna torde åsyfta.

Kravet på en snabbare behandling av skattemål i de högre instanserna
torde vara berättigat. En eventuell utökning av kammarrätten för att tillgodose
detta intresse får väl bedömas med hänsyn till den balans av skattemålen,
som föreligger inom denna instans.

Vad motionärerna anfört därom, att skatteprocessen utmärkes av bristfällig
motivering för besluten och att detta bland annat medfört stor svårighet
att ur de avgjorda målen få fram prejudikat för den framtida rättstillämpningen,
kan understrykas av förbundet. Det är enligt förbundets mening
högeligen önskvärt, att besluten förses med utökad motivering så att
domskälen klart framgå.

c) Angående motionerna I: 236 och II: 290:

Enligt förbundets mening är det självfallet, att den skattskyldige skall
ha upplysning om allt vad i ett taxcringsmål förekommit. Sker icke"så, torde
detta få ses mot bakgrunden av den arbetsbelastning, som förefinnes
inom de olika taxeringsinstanserna. Arbetet inom taxeringsnämnderna
måste vara slutfört inom föreskriven lid, och denna tid är så kort, att arbetet
tyvärr mången gång måste forceras i icke önskvärd grad.----

I fråga om prövningsnämnderna torde såvitt förbundet kan finna dessas
sammansättning borga för att icke endast kronans intresse där blir tillgodosett.
Nämnderna äro konstruerade så, att man torde få förutsätta, att de
skattskyldigas intressen bli väl tillvaratagna. Ordförandens opartiskhet torde
väl icke kunna ifrågasättas, och det synes förbundet att dennes chefskap
över taxeringsintendenten förr länder till den skattskyldiges fördel än
tvärtom.

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse.

a) Angående motionerna 1: 320 och II: 375:

Styrelsen är ur de synpunkter den har att företräda ense med motionärerna
om önskvärdheten av en effektivisering av taxeringsarbetet, varmed
styrelsen avser åstadkommande av en såvitt möjligt objektivt riktig taxering
i varje särskilt fall. I den mån kritiken riktar sig mot att de skattskyldigas
intressen icke skulle tillbörligen beaktas, torde denna dock i viss
utsträckning falla tillbaka på de skattskyldiga själva. Dessa underlåta
stundom att medverka till att de faktiska förhållandena bli tillräckligt utredda.
Där de skattskyldiga anlita deklarationsbyråer visar det sig, att
dessa ofta icke äro kompetenta för uppgiften. Det kan ifrågasättas, om icke
de personer, som mot betalning i större omfattning tillhandagå allmänheten
med upprättande av deklarationer, borde på något sätt styrka sin kompetens.
Ett behov av sakkunnig rådgivning åt allmänheten föreligger. Styrelsen
är medveten om svårigheterna för den enskilde skattskyldige att finna
sig till rätta i skatteförfattningarna. I andra sammanhang har också från
styrelsens sida framhållits, att skattelagstiftningen vore svåröverskådlig och
att den bleve alltmera komplicerad vid genomförande av de partiella reformer,
som tid efter annan aktualiserades. Detta medförde jämväl i sin tur att nya
uppgifter lades på taxeringsnämndernas ordförande till men för effektiviteten
i arbetet. Kommunerna kunna visserligen med stöd av 15 § 1 mom.
och 108 § taxeringsförordningen efter frivilligt åtagande träffa särskilda
anstalter till främjande av taxeringsarbetet i första instans, men kommunerna
torde i synnerligen ringa utsträckning ha begagnat sig av den sålunda
anvisade möjligheten att ställa kommunavlönad personal till förfogande
för taxeringsnämnderna. I anledning av ett av skattedirektören vid överståthållarämbetet
framlagt förslag angående rätt för kommun att träffa
särskilda anstalter för taxeringsarbetet har styrelsen uttalat, att den icke
vore övertygad om att den föreslagna lagstiftningen i ämnet, som innebure
cn utvidgning av möjligheten för kommunerna att komma i åtnjutande
av statsbidrag för kostnader för sorteringsarbete o. d., skulle medföra
åsyftat resultat, då det icke vore säkert att hjälp skulle lämnas där
den bäst behövdes. Även om taxeringsnämndens ordförande i de fall, där
kommunen tillhandahölle personal för sortering av deklarationer och kontrolluppgifter,
erhölle en motsvarande avlastning av de arbetsuppgifter,
som eljest skulle ankomma på honom, återstår likväl åtskilligt detaljarbete,
som inkräktar på tiden för det egentliga granskningsarbetet.----

Åtskilliga bristfälligheter inom taxeringsorganisationen torde kunna avhjälpas
utan att författningsändringar erfordras. Sålunda ha länsstyrelserna
med stöd av gällande regler möjlighet att åstadkomma en sådan indelning
i taxeringsdistrikt, att antalet deklarationer i varje nämnd icke blir
för stort. Kommunindelningsreformen behöver därför icke föranleda någon
motsvarande utvidgning av taxeringsdistrikten. Vidare föreligger möjlighet
att tillämpa kategorigranskning genom inrättande av särskilda nämnder.
Styrelsen ifrågasätter, om icke en omprövning av grunderna för beräkning
av ersättning till taxeringsnämndsordförandena är påkallad. I
fråga om vissa kategorier av skattskyldiga torde andra normer än de nu
tillämpade böra användas för att ordföranden skall erhålla skälig kompensation
för sitt arbete. En jämförelse mellan de ersättningar, som betingas
av biträden för deras arbete, och det arvode, som återstår för granskningsarbetet,
torde visa att det senare arbetet icke tillräckligt värdesättes.

Styrelsen är emellertid för sin del icke övertygad om att frågan om effektiviseringen
av taxeringsarbetet i första instans skall kunna tillfredsstäl -

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

lande lösas genom en eller annan partiell reform. Motionerna aktualisera
frågan om en översyn av kommunalskattelagen i syfte att åstadkomma en
förenkling av beskattningsreglerna. I samband därmed bör också taxeringsförordningen
uppmärksammas. Såvitt gäller taxering för inkomst av jordbruksfastighet,
annan fastighet, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital,
torde denna enligt styrelsens förmenande liksom hittills kunna anförtros
taxeringsnämnderna. Däremot vill styrelsen ifrågasätta, om den nuvarande
taxeringsorganisationen fyller de anspråk som böra ställas på
taxeringen av bokföringsskyldiga. Taxeringsnämnderna ha visserligen förstärkts
med taxeringskonsulenter med uppgift att granska rörelseidkarnas
deklarationer, men reformen härutinnan torde med hänsyn till bristen på
lämpliga personer för uppdraget icke i avsedd omfattning ha kunnat genomföi*as.
Antalet feltaxeringar torde med hänsyn härtill bli förhållandevis
stort, vilket får till följd att antalet besvär till prövningsnämnderna i motsvarande
män ökas. Detta leder i sin tur till att personalen å länsstvretsernas
taxeringsavdelningar engageras i sådan utsträckning för utredning
av besvärsmål, att andra och måhända mera angelägna arbetsuppgifter måste
eftersättas.

Det torde icke vara oriktigt att påstå, att ett förhållandevis stort antal
besvärsmål, som avse taxeringen av rörelseidkare, gälla mindre företagare,
där taxeringarna åsatts skönsmässigt med hänsyn till den skattskyldiges
och hans familjs beräknade levnadskostnader. Det är ur effektivitetssynpunkt
icke tillfredsställande att kvalificerad personal skall ägna tid åt utredning
i mål där personer med lägre utbildning skulle kunna utföra det
granskningsarbete, som påkallas. Taxeringsrevisorn och taxeringsassistenterna
borde få tillfälle att helt koncentrera sig på bokföringsgranskningar,
som ?vse större och medelstora företag, utan hänsyn till om taxeringarna
äro föremål för besvär eller ej. De kvalificerade tjänstemännen å taxeringsavdelningarna
böra kunna i önskvärd utsträckning ägna sig åt de svårare
utredningsuppdragen. Styrelsen ställer sig icke främmande för tanken att
utbyta det nuvarande taxeringsförfarandet såvitt rör bokföringsskyldiga
mot en granskning av för ändamålet anställda tjänstemän, varefter behandlingen
av deklarationerna skulle kunna ske under motsvarande former som
i taxeringsnämnderna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen tillstyrka en utredning
i syfte att undersöka möjligheterna av en effektivisering av taxeringsarbetet.

b) Angående motionen II: 286:

Enligt styrelsens förmenande är det en angelägenhet av första ordningen
att taxeringen kan tillfredsställande slutföras på" ett så tidigt stadium som
möjligt. Därför synes reformverksamheten främst böra inrikta sig på alt avhjälpa
de bristfälligheter, som häfta vid organisationen av taxeringsnämnderna.
Det torde först så småningom komma att visa sig i vad män en ytterligare
reformering av taxeringsnämndsarbetet påkallar en omorganisation
av beskattningsdomstolarna. Denna fråga synes därför kunna anstå, i synnerhet
om de skattskyldiga, såsom föreslagits, kunna beredas möjlighet
att erhålla bindande förhandsuttalanden i skattefrågor.

c) Angående motionerna I: 286 och II: 290:

Styielsen bär denna dag tillika yttrat sig över inom riksdagen väckta
likalydande motionerna 1:320 och 11:375 om utredning rörande effektivisering
av taxeringsnämndernas arbete, till vilket yttrande styrelsen i första
band får hänvisa. Det antal skatteärenden, som på besvär av skattskyldig
eller efter yrkande av taxeringsintendenlen behandlas av prövningsnämnd.

40 Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

torde vara förhållandevis litet i förhållande till det antal taxeringar, som
behandlas uteslutande av taxeringsnämnd. En ännu ringare del av taxeringsmaterialet
representera de ärenden, som komma under beskattningsdomstolarnas
prövning. Under sådana förhållanden är det önskvärt, ja angeläget,
att alla möjligheter tillvaratagas för åstadkommande av en effektivisering
av taxeringsarbetet i första instans. Det syfte, som motionerna om viss ändring
av reglerna för taxeringsförfarandet vilja närmast främja, nämligen tillskapande
av regler för ett taxeringsförfarande i för den enskilde mera betryggande
former än dem nu gällande författningar erbjuda, bör emellertid
kunna tillgodoses på samma gång som bristen på tillräcklig effektivitet och
jämnhet vid taxeringen avhjälpes.

I motionerna har framhållits såsom anmärkningsvärt, att den skattskyldige
ofta pålägges bevisskyldigheten för ett sitt påstående att han haft
lägre inkomst än beskattningsnämnden »ansett». Vad beträffar den försämrade
partsställningen i bevisningsavseende för en skattskyldig, som åsatts
en skönsmässig taxering till följd av att trovärdigheten av uppgifterna i
deklarationen blivit rubbad men där den skattskyldige underlåtit att lämna
erforderlig utredning, torde väl motionärerna icke vilja ifrågasätta, att bevisbördan
icke skulle kunna överflyttas på den skattskyldige. Motionärerna
ha icke närmare gått in på frågan om bevisningen, varför man icke får någon
klarhet om huruvida motionärerna vilje ha den nuvarande fria bevisföringen
ersatt med andra bevisningsregler. Vad motionärerna på den punkten
synas rikta sig mot torde avse sådana fall, där beskattningsnämnderna frångått
deklarationerna utan att tillräckliga skäl därför kunnat åberopas. Sådana
missförhållanden torde emellertid framgångsrikt kunna rättas med
anlitande av besvärsvägen. I den mån taxeringsnämnderna i större utsträckning
än hittills kunna påräkna råd och anvisningar från länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar, vartill inrättandet av den bebådade riksskattenämnden
torde i hög grad kunna bidraga, torde också anledningarna till dylika anmärkningar
så småningom upphöra.

En allvarlig brist i taxeringsproceduren är enligt motionärerna att förfarandet
i alltför stor utsträckning är skriftligt. Skattskyldig är emellertid enligt
110 § taxeringsförordningen berättigad att närvara vid sammanträde
med prövningsnämnd samt därvid utföra sin talan. Vidare kan skattskyldig
jämlikt 95 § samma förordning kallas för muntligt förhör i prövningsnämnd,
liksom ordförande och ledamot i taxeringsnämnd för meddelande av
upplysningar. Medan taxeringsnämndernas arbete alltjämt är behäftat med
åtskilliga bristfälligheter kan styrelsen för sin del icke anföra några erinringar
gentemot organisationen av prövningsnämnderna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner styrelsen icke anledning tillstyrka
motionerna.

Svenska stadsförbundets styrelse.

a) Angående motionerna 1:320 och 11:375:

Åtgärder för effektivisering av taxeringsnämndernas arbete ha under senare
tid vidtagits i olika sammanhang. .Så skedde exempelvis vid 1943 års
omorganisation av beskattningsnämnderna, då bl. a. tiden för taxeringsnämndernas
arbete utsträcktes och ordförandenas arbetsbörda lättades (beträffande
längdföring m. in.). Förra året framlade utredningen angående
frågan om rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet
ett förslag som i huvudsak gick ut på att kommunerna genom statsmedel
skulle stimuleras att i ökad omfattning ställa biträdeshjälp till taxeringsnämndsordförandenas
förfogande för att dessa skulle avlastas det mera

Bevillningsutskottets betänkande nr 46.

tekniska arbetet till förmån för den egentliga granskningen av deklarationerna.
Emellertid torde ännu mycket återstå att göra för rationalisering av
taxeringsarbetet och icke minst för en förenkling av de bestämmelser som
reglera dessa frågor. Styrelsen har därför intet att erinra mot att den av
motionärerna begärda utredningen kommer till stånd. Huruvida, som motionärerna
antytt, en ytterligare utsträckning av tiden för taxeringsnämndernas
arbete utan olägenhet kan genomföras synes dock tveksamt.

b) Angående motionerna I: 236 och II: 290 samt motionen II: 286:

De av motionärerna anförda synpunkterna synas beaktansvärda. Några direkta
kommunala intressen torde dessa synpunkter dock icke avse att i
första hand tillmötesgå. Styrelsen anser sig därför kunna inskränka sig till
att framhålla, att de av motionärerna påyrkade åtgärderna endast äro allmänt
antydda. Det synes därför lämpligt att, om utredningar i frågan anses
påkallade, de direktiv som skola läggas till grund för utredningarnas
arbete bli mer preciserade än vad som skett i de föreliggande motionerna.

4 Bihnng till riksdagens protokoll 4950. 7 samt. Nr 46—47.