Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 196A (Betänkande 1964:Bevu45 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 196A

Nr 45

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om höjning av schablonavdraget vid beskattningen av
en- och tvåfamiljsvillor m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet bär hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:548 av herr Torsten Andersson och 11:697
av herr Persson i Heden m. fl., vari yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en skyndsam prövning av frågan om en
höjning av schablonavdraget för en- och tvåfamiljsvillor till 400 kronor»;
samt

2) motionen 11:354 av herr Lindkvist m. fl., vari yrkats, »att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen förslag inom nuvarande
skattelagstiftnings ram om maximering av avdragsrätten för gäldräntor
gällande egnahem av speciellt påkostad karaktär.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:354 (jfr 11:353) och 11:697.

Enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen skall såsom bruttointäkt av annan
fastighet, vilken är inrättad till bostad åt högst två familjer, upptagas
ett belopp motsvarande två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
under beskattningsåret. Från bruttointäkten må jämlikt 25 §
3 mom. avdrag göras för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt, i
förekommande fall, för tomträttsavgäld eller liknande avgäld, varemot avdrag
för övriga fastighetsomkostnader inte får ske. Är ägaren fysisk person,
som är mantalsskriven på fastigheten, medgives därjämte ett extra avdrag
med 200 kronor, dock att detta avdrag inte får överstiga bruttointäktens belopp.
Angivna regler för förenklad inkomstberäkning (schablonbeskattning)
gäller även om fastigheten utöver bostad åt en eller två familjer innehåller
något enstaka rum för uthyrning eller i ringa omfattning kan användas för
annat ändamål än såsom bostad.

Bestämmelserna om schablonbeskattning tillämpas däremot ej om fastigheten
regelbundet och i icke blott ringa omfattning i förvärvssyfte utnyttjas
på annat sätt än för uthyrning till stadigvarande bostad eller såsom bostad
åt ägaren.

Bihang Ull riksdagens protokoll 196''t. 7 samt. Nr 45

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1964

Är förutsättningarna för tillämpning av reglerna för schablonbeskattning
inte uppfyllda, skall inkomstberäkningen ske enligt vanliga grunder. Detta
innebär att som inkomst skall upptagas hyresvärdet av egen bostad i fastigheten
samt influtna hyror, varifrån avdrag får göras för omkostnader såsom
ränteutgifter, reparationer, beräknad värdeminskning osv.

Schablontaxeringen av villafastighet infördes genom beslut av 1953 års
riksdag efter förslag av 1950 års skattelagssakkunniga. Metoden gick ut
på att man skulle beskatta avkastningen av det i fastigheten nedlagda kapitalet.
En sådan ordning borde på lång sikt ge samma resultat som en beskattning
av fastighetens hyresvärde. De sakkunniga föreslog att bruttointäkten
av villafastighet skulle upptas till 3,5 procent, motsvarande 6 procent
med avdrag för omkostnader utom ränta. Med beaktande av en då
föreliggande utredning om fastighetsomkostnader och på grund av de vid
1952 års allmänna fastighetstaxering höjda taxeringsvärdena fastställde
riksdagen ett något lägre procenttal, nämligen 3. Härifrån medgavs avdrag
för gäldränta samt tomträttsavgäld och liknande avgäld. Departementschefen
uttalade i propositionen att han utgick ifrån att procentsatsen kunde
få jämkas vid avsevärda förändringar i räntenivån. Ifall utgifterna för
ränta å lånat kapital, framhöll han vidare, översteg 3 procent av taxeringsvärdet
— detta kunde inträffa om fastigheten var högt belånad — så blev
underskottet avdragsgillt enligt vanliga regler om underskott å förvärvskälla.
Såsom ett led i avvecklingen av fastighetsbeskattningen sänktes samtidigt
det s. k. repartitionstalet för fastighetsbeskattningen från 5 till 4
procent.

År 1957 beslöt riksdagen en fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen
genom att sänka repartitionstalet från 4 till 2,5 procent ävensom
vissa åtgärder för att i beskattningshänseende neutralisera verkningarna
av den höjning av taxeringsvärdena som kunde förutses vid 1957 års allmänna
fastighetstaxering. I enlighet härmed sänktes procenttalet för beräkning
av bruttointäkt av en- och tvåfamiljsfastigheter från 3 till 2,5 procent
av det nya taxeringsvärdet. Därjämte infördes det här ovan omnämnda
schablonavdraget å 200 kronor. Beträffande de närmare överväganden, som
låg till grund för beslutet, må här återges följande uttalande av chefen fölfinansdepartementet
i proposition nr 71 till 1957 års riksdag.

»1957 års fastighetstaxering väntas medföra en höjning av taxeringsvärdena
för en- och tvåfamiljsfastigheter med genomsnittligt en tredjedel. I
den föreliggande promemorian framlägges förslag till åtgärder i syfte att i
skälig mån förhindra att de höjda taxeringsvärdena leder till en ökad statlig
inkomstskatt för de berörda fastighetsägarna.

Anledningen till att en väntad lyftning av taxeringsvärdena även får effekt
i fråga om beräkningen av den statliga inkomstskatten för egnahemsägare
är ju att bruttointäkten av sådan fastighet numera skall beräknas till
3 procent av taxeringsvärdet. En höjning av detta värde resulterar sålunda

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 196U

i en ökning även av bruttointäkten av fastigheten. Såsom av den tidigare
redogörelsen framgår har utredningsmannen övervägt olika tänkbara tekniska
metoder för att åstadkomma den önskade reduceringen av statsskatten.
För egen del har utredningsmannen förordat att ett särskilt avdrag å
400 kronor skall medges vid beskattningen av egnahemsfastighet. I fråga
om beloppets storlek framhåller utredningsmannen att detsamma är så avvägt,
att nettointäkten av en egnahemsfastighet med ett nuvarande taxeringsvärde
å 40 000 kronor icke skall stiga vid en höjning av taxeringsvärdet
med en tredjedel. Då avdraget avvägts i förhållande till vad som är erforderligt
för att åstadkomma full kompensation i fråga om egnahem av genomsnittlig
storlek och standard kommer givetvis ägare av mindre egnahem
att bli något överkompenserade. Å andra sidan kommer enfamiljsfastigheter,
som har högre taxeringsvärde än 40 000 kronor, att få vidkännas en
viss höjning av intäkten.

I och för sig kan goda skäl anföras för att använda den av utredningsmannen
anvisade metoden med ett särskilt egnahemsavdrag. Emellertid
kommer detta, såsom framgår av det anförda, att verka ojämnt även inom
området för vad som är att beteckna som egnahem, villor och tvåfamilj sfastigheter
av normal typ. Vidare kompliceras frågan rent taxeringstekniskt om
man, såsom jag föreslagit i ett föregående avsnitt, genomför en sänkning av
repartitionstalet från 4 procent till 2,5 procent. Utredningsmannens förslag
förutsätter att det nuvarande procenttalet 3 skall bibehållas för den schablonmässiga
beräkningen av bruttointäkten. Såsom jag redan i annat sammanhang
nämnt skulle den situationen då uppkomma att garantibeloppet
blir lägre än intäkten enligt villaschablonen. Riksskattenämnden har i sitt
remissyttrande påpekat att detta förhållande skulle medföra en komplicering
av deklarations- och taxeringsförfarandet. Jag delar denna uppfattning
och vill för egen del tillägga att ett genomförande av utredningsmannens förslag
säkerligen skulle medföra att inkomstberäkningen för de schablontaxerade
fastigheterna, i synnerhet för de som ligger i annan kommun än hemortskommunen,
skulle förefalla de skattskyldiga onödigt invecklad.

Vid övervägande av frågan har jag funnit att man, trots de betänkligheter
av principiell natur som man kan hysa mot en sådan åtgärd, nu bör nedsätta
procenttalet för villaschablonen från 3 till 2,5. Härigenom skulle samma
procenttal komma att gälla såväl vid bestämmandet av fastighetens garantibelopp
som vid uträknandet av fastighetens bruttointäkt.

Den föreslagna nedsättningen av procenttalet för beräkningen av bruttoinkomsten
skulle emellertid inte hindra att vid en höjning av taxeringsvärdena
med omkring 35 procent bruttointäkten av en egnahemsfastighet likväl
ökar något. Denna konsekvens kan för det stora flertalet fastigheter
undvikas om sänkningen av procenttalet kombineras med ett avdrag av den
typ som utredningsmannen föreslagit. Jag förordar därför i sådant syfte
ett extra avdrag å 200 kronor. Detta avdrag synes dock böra begränsas till

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1964

sådana en- och tvåfamiljsfastigheter, som användes som bostad för ägaren.»

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.

Till stöd för yrkandet i motionerna 1:548 och 11:697 åberopas att under
de senaste åren en markant stegring av byggnadskostnaderna ägt rum. Orsakerna
härtill är väl kända och behöver icke närmare exemplifieras. Från
statsmakternas sida har man bl. a. genom höjning av lånetaket för egnahem
tagit konsekvenserna av denna kostnadsstegring. På ett område föreligger
emellertid en betydande eftersläpning, nämligen vad gäller avdrag vid beskattningen
för reparation av en- och tvåfamiljsvillor. Ägarna får här inte
dra av den verkliga kostnaden utan i stället göra ett schablonmässigt avdrag
å 200 kronor per år. Systemet som sådant är praktiskt och bör inte föranleda
någon erinran. Sedan detta belopp fastställdes bär betydande kostnadsstegringar
skett. I enlighet därmed bör enligt motionärernas uppfattning
ifrågavarande schablonavdrag höjas till förslagsvis 400 kronor.

I motionen 11:354 hänvisas beträffande motiveringen till motionen 11:353,
vari bl. a. framhålles följande. De privata byggnadsfirmornas småhusproduktion
finansieras ofta utan statliga lån. Detta torde i huvudsak ske för
att de ekonomiska villkoren, som förknippas med statslånen, icke kan uppfyllas.
Åtskilliga av dessa småhus är utpräglade spekulationsobjekt, som
byggs i hägnet av storstadens starka bostadsbrist. Avsättningen är alltid
garanterad. Större inkomsttagare eller andra välsituerade personer kan
snabbt skaffa sig bostad genom förvärv av ett småhus i den högre kostnadsklassen.
Det finns småhus i produktionen, vilkas försäljningssummor rör sig
om hundratusentals kronor. Husen kan tydligen icke bli så dyra att köpare
saknas.

I och för sig kunde man nöja sig med detta konstaterande under hänvisning
till det fria konsumtionsval, som av gammal hävd finns i vårt land.
Emellertid finns för lyxbyggnation av egnahem direkt stimulerande faktorer,
som torde kräva statsmaktens speciella uppmärksamhet. Genom nuvarande
skattelagstiftning erhåller dessa dyrbara egnahem väsentliga ekonomiska
bidrag från samhället. Enligt gällande bestämmelser bär egnahemsägaren
vid beräkning av taxeringsbar inkomst rätt till avdrag för sina
gäldräntor, till vilka även räknas räntekostnaderna för fastighet. Dessa
räntekostnader överskrider vanligen, speciellt för dyra och högbelånade
egnahem, fastighetens taxering (2,5 % av taxeringsvärdet), varvid underskott
å förvärvskälla uppstår med åtföljande skattelindring. Ju högre kostnader
och lån ett egnahem belastas med desto större blir »skattevinsten».
Denna skattepremiering ökar även med växande inkomster på grund av den
progressiva inkomstbeskattningen. Skattelindringarna kan för en stor inkomsttagare
röra sig om åtskilliga tusental kronor per år.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 196A

Så länge som egnahemsbyggandet håller sig inom normala kostnadsramar
kan den föreliggande avdragsmöjligheten anses skälig som stimulans
för denna bostadsform. Men när småhusens extra påkostade standard och
luxuösa utrustning kostnadsmässigt har sådan nivå, att de automatiskt blir
förbehållna ett ytterst litet fåtal, synes systemets konsekvenser orimliga.
Det kan icke finnas någon skälig anledning för samhället att subventionera
mer eller mindre lyxbetonad bostadsstandard. Det synes därför angeläget
att åstadkomma någon form av maximermg av avdragsrätten för gäldräntor
hänförliga till speciellt påkostade egnahem. Boendekostnaderna i dylika
hus bör i huvudsak bäras av den enskilde och icke till stor del få skjutas
över på samhället såsom nu sker.

Utskottet

En- och tvåfamilj sfastigheter beskattas jämlikt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen
i regel efter schablon på så sätt att intäkten av fastigheten för
helt år räknat upptages till två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret. Från denna intäkt får enligt 25 § 3 mom.
nämnda lag endast avdragas omkostnader i form av räntor samt tomträttsavgäld
eller liknande avgäld. Fysisk person, som är mantalsskriven å honom
tillhörig sådan fastighet, äger dessutom åtnjuta ett extra avdrag med, för
helt år räknat, 200 kronor, dock högst med det belopp, som utgör intäkt av
fastigheten, d.v.s. två och en halv procent av taxeringsvärdet. I de fall då
intäkten överstiger avdragen utgör det överskjutande beloppet nettointäkt
av fastigheten, som upptages till beskattning vid den statliga taxeringen i
hemortskommunen. Vid den kommunala taxeringen i den kommun, där
fastigheten är belägen, beskattas garantibeloppet, d.v.s. två och en halv procent
av fastighetens taxeringsvärde.

Därest i förvärvskälla inom en kommun uppkommer underskott, d.v.s.
om i förevarande fall avdragen för räntor och tomträttsavgäld eller liknande
avgäld ävensom det extra avdraget å högst 200 kronor överstiger intäkten (två
och en halv procent av taxeringsvärdet), får underskottet avräknas å den
inkomst, som beskattas i samma kommun.

I de föreliggande motionerna upptas vissa problem som sammanhänger
med taxeringen av villafastigheter. I motionerna 1:548 och 11:697 yrkas gynnsammare
bestämmelser på så sätt att det extra avdraget å 200 kronor höjes
till 400 kronor. Motionen 11:354 syftar däremot till en skärpning av beskattningen
genom maximering av avdragsrätten för gäldräntor avseende egnahem
av speciellt påkostad karaktär.

Utskottet behandlar först yrkandet om en höjning av extra avdraget å
200 kronor vid schahlontaxering av villafastigheter.

Införandet år 1953 av schablontaxeringen motiverades med att det med
hänsyn till berörda fastigheters speciella karaktär icke kunde anses stridande
mot kommunalskattelagens grundprinciper, att dessa fastigheter

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1064

undantogs från inkomstberäkning enligt de för annan fastighet gällande
grunderna. Inkomsttaxeringen påverkades i princip inte av det sätt, på
vilket en skattskyldig tillgodosåg sitt bostadsbehov. Det syntes därför ägnat
att främja jämlikhet och rättvisa i beskattningen, om denna grundsats genomfördes
även beträffande skattskyldiga som tillgodosåg sitt bostadsbehov
genom innehav av bl. a. en- eller tvåfamiljsfastighet. I anslutning till riksdagsbehandlingen
av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet enligt proposition nr 187
år 1953 yrkades motionsvis avslag å propositionen. Riksdagen avvisade
motionerna i enlighet med bevillningsutskottets hemställan i betänkande
nr 50. Därvid uttalade utskottet bl. a. att vissa undersökningar antydde, att
schablontaxeringsreglerna skulle för de skattskyldiga genomsnittligt leda
till ett något gynnsammare utfall än en taxering enligt vanliga grunder.

År 1957 sänktes procenttalet för bruttointäktens beräknande från tre till
två och en halv procent, varjämte extra avdraget å 200 kronor infördes. Åtgärderna
syftade till att motverka följderna av de höjda taxeringsvärdena
vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. I den departementspromemoria
som låg till grund för lagändringen hade — med bibehållande av procentsatsen
tre för bruttointäktens beräknande — föreslagits ett extra avdrag å
400 kronor, medan departementschefen vid sina fortsatta överväganden stannade
för de här ovan redovisade åtgärderna. Dessa ändringar torde — även
om man beaktar de höjda taxeringsvärdena — i regel ha varit till fördel för
villaägarna. Bestämmelserna, som ännu gäller, torde få anses så fördelaktiga
för berörda skattskyldiga, att ett tillgodoseende av motionsyrkandet
skulle obehörigt gynna dem i förhållande till andra skattskyldiga.

Med det anförda får utskottet avstyrka motionerna 1:548 och 11:697.

Utskottet övergår därefter till att behandla yrkandet i motionen 11:354
om inaximering av gäldränteavdraget vid schablontaxering av egnahem av
speciellt påkostad karaktär.

Schablonmetoden innebär, som framgår av det tidigare anförda, att såsom
inkomst upptas beräknad ränta å två och en halv procent av ägarens eget
kapital, vilket anses motsvara taxeringsvärdet å fastigheten. Avdrag får
göras för ägarens verkliga räntekostnader för lånat kapital i fastigheten.
Vidare medges avdrag för tomträttsavgäld o. d. samt extra avdrag å 200 kronor.
Genom denna metod har man kommit till rätta med åtskilliga uppskattnings-
och beräkningsfrågor, som tidigare ledde till skatteprocesser,
såsom avdrag, ofta till betydande belopp, för kostnader för underhåll och
reparation av berörda fastigheter. Med den utgångspunkten att de egna
bostadskostnaderna betraktades som personliga levnadskostnader, kunde
med fog hävdas, att dessa kostnader inte var avdragsgilla i förvärvskälla.

Utskottet är inte främmande för den uppfattningen att gäldränteavdraget,
liksom tidigare reparationsavdraget, kan i fall som påtalats av motionärerna
leda till skattekonsekvenser som inte kan anses förenliga med kravet

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 ur 1961

på likformighet och rättvisa vid taxeringen. Emellertid är det ett genomgående
drag i den svenska beskattningsrätten att avdrag medges för gäldränta.
Därvid får enligt bestämmelserna i 39 § kommunalskattelagen vid beräkningen
av inkomsten av kapital avdrag i princip göras för all gäldränta, som
inte skall avdras från intäkterna av andra förvärvskällor (se 22, 25, 29, 33
och 36 §§ kommunalskattelagen). Detta innebär att avdrag får åtnjutas
även för sådana räntor, som hänför sig till lån för bestridande av rena privatutgifter
eller för förvärv av förmögenhetstillgångar av mera personlig karaktär.
Av det anförda torde framgå att det av motionärerna aktualiserade
problemet endast ingår som en delfråga i ett större sammanhang, nämligen
frågan om avdragsrätt för gäldränta som hänför sig till lån för bestridande
av personliga levnadskostnader och liknande kostnader. Med hänsyn härtill
anser utskottet, att frågan om eu maximering av gäldränteavdraget vid
schablontaxering av egnahem inte lämpligen bör lösas såsom en fristående
delfråga inom gällande skattelagstiftning. Med det anförda får utskottet
avstyrka motionen 11:354.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:548 av herr Torsten Andersson
och 11:697 av herr Persson i Heden m. fl. om höjning
av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor,
samt

2) motionen 11:354 av herr Lindkvist m. fl. om maximering
av rätten till avdrag vid beskattningen för gäldränta
avseende egnahem,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Stefanson,
Oscar Carlsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Enarsson, Paul
Jansson, Sundin och Hellebladh; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Kärrlander, Vigelsbo, Andersson
i Essvik, fru Holmqvist och herr Enskog.

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1964

Reservationer

I) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:548 av herr Torsten Andersson och 11:697 av
herr Persson i Heden m. fl. — ansett att utskottet under punkten 1) bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till förenämnda motioner,
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam prövning
av frågan om höjning av schablonavdraget för en- och
tvåfamilj svillor till 400 kronor; samt

II) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson, Magnusson i Borås och Nilsson
i Svalöv, beträffande frågan om maximering av rätten till avdrag vid beskattningen
för gäldränta avseende egnahem.

Särskilt yttrande

av herrar Stefanson, Lundström, Gösta Jacobsson, Enarsson, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv och Enskog, vilka anfört
följande.

I anslutning till bevillningsutskottets behandling av motionerna 1:565 av
herrar Harald Pettersson och Thorsten Larsson samt 11:677 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl. (bevillningsutskottets betänkande nr 46/1964) har
vi hemställt om skyndsam prövning och förslag till sådana åtgärder beträffande
bl. a. fastighetsbeskattningen att uppräkning av fastighetsvärdena på
grund av penningvärdeförsämringen vid nästkommande fastighetstaxering
ej medför skärpt beskattning. Frågan om höjning av det s. k. 200-kronorsavdraget
vid taxering av inkomst av fastighet, varom förslag framförts i de
nu till behandling upptagna motionerna, bör enligt vår uppfattning upptagas
till prövning i angivna, större sammanhang.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640406