Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 (Betänkande 1955:Bevu45 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Nr 45

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 februari 1955 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 100, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen; samt

3) förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Rörande författningsförslagens lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen framlägges förslag till ändrade regler för företagsbeskattningen.
Förslaget grundar sig på det av företagsbeskattningskommittén år
1954 framlagda betänkandet i ämnet. Vissa modifikationer och ändringar
i kommitténs förslag har dock vidtagits.

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att anpassa företagsbeskattningen
till en konjunktur stabiliserande ekonomisk politik. Det framlagda
förslaget bygger på en fortsatt nettovinstbeskattning men med en åtstramning
av rätten till vinstreglerande dispositioner. Investeringsfondsinstitutet
föreslås utbyggt med speciella skattelättnader för de företag, som begagnar
sig därav.

Förslaget kan sammanfattas med följande.

Den fria avskrivningsrätten begränsas. Avdrag för avskrivning å maskiner
får åtnjutas med högst 30 procent för år räknat å summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och årets anskaffningskostnad. Möjlighet
finnes att i det fall, då inventarier avyttrats eller förlorats, göra en
extra avskrivning motsvarande försäljningssumman eller försäkringsersätt1—Bihang
till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr h5

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ningen. Även överprisavdrag ra. m. kan ifrågakoinma. Enligt en supplementär
regel får tillgångarna alltid skrivas ned till ett värde motsvarande restvärdet
vid en årlig avskrivning med 20 procent å anskaffningsvärdet.

Dessa regler skall i princip få tillämpas av alla rörelseidkare och jordbrukare
med taxering enligt bokföringsmässiga grunder och alltså inte —
som för närvarande gäller beträffande rätten till fri avskrivning — endast
av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Beträffande lagervärderingen skall, i syfte att erhålla en tillförlitlig utgångspunkt
för beräkning av vid taxeringen tillåten nedvärdering, skattskyldig,
som är pliktig att föra handelsböcker, verkställa en sådan inventering
av lagret att dettas anskaffnings- eller återanskaffningsvärde därvid
framkommer eller ock annat värde med stöd varav något av förstnämnda
värden kan framräknas. Sedan därefter avdrag för inkurans verkställts,
får nedskrivning göras. Huvudregeln för flertalet skattskyldiga är därvid
att lagret får nedskrivas med 60 till 40 procent. Med tillämpning av endera
av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden medgivas.
Enligt den ena regeln må sålunda nedskrivningens storlek beräknas på
medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,
vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra supplementärregeln
innebär att, om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror, lagret i
denna del får upptagas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars
lägsta marknadspris under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln skall under vissa övergångsår
följande gälla. Lagret för beskattningsåret 1955 får värderas enligt
nu gällande regler, för beskattningsåret 1956 till lägst 20 procent av lagrets
anskaffningsvärde samt för beskattningsåren 1957 och 1958 till lägst
30 procent av anskaffningsvärdet. Fr. o. m. beskattningsåret 1959, sålunda
fr. o. m. taxeringen 1960, träder de nya bestämmelserna helt i kraft.

Såsom villkor för rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond skall
gälla att den skattskyldige å särskilt konto i riksbanken inbetalt 40 procent
av den gjorda fondavsättningen. Avsättning till investeringsfond för rörelse
får göras med högst 40 procent av årsvinsten och till investeringsfond för
skogsbruk med högst 10 procent av redovisad bruttointäkt av skogsbruk.
I syfte att stimulera till ökade fondavsättningar föreslås flera betydelsefulla
ändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Sålunda får 30
procent av investeringsfond fritt tagas i anspråk efter fem år, medan enligt
nuvarande regler fond inte får till någon del tagas i anspråk utan arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande. Vidare föreslås rätt för företag, som tagit
investeringsfond i anspråk i enlighet med nyssnämnda myndighets beslut,
att vid beskattningen erhålla ett extra avdrag med belopp motsvarande
10 procent av den ianspråktagna fondavsättningen.

Rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser begränsas permanent
i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande tillfälliga bestäm -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år i955 3

melser. I syfte att förhindra missbruk av bestämmelserna äger s. k. familjeföretag
inte åtnjuta avdrag för stiftelseavsättning för att bereda pension
åt huvuddelägare. I fråga om avsättning som göres av fysisk person,
handels- och kommanditbolag erfordras för avdragsrätt att de avsatta
medlen överförts till stiftelsen kontant eller på därmed jämförligt sätt. De
fria pensionsstiftelserna skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

För avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse
kräves att medlen kontant eller på därmed likvärdigt sätt överförts till stiftelsen.
Även fri personalstiftelse skall stå under länsstyrelsens tillsyn.

Kommitténs förslag om rätt till förlustutjämning i vissa fall har inte
upptagits i propositionen.

De förordade bestämmelserna tillsammantagna har ansetts inte motivera
någon ändring av nu gällande skattesatser.

Till utskottets behandling har hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:421 av herr Axel Svensson m. fl. och
II: 526 av herr Engkvist m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att folketshusförening, folkparksförening, bygdegårdsförening och annan
liknande organisation med huvudsaklig uppgift att tillhandahålla samlingslokal,
ävensom annan i ideellt syfte verksam organisation, som tillhandahåller
dylik lokal, enligt företagsbeskattningskommitténs förslag erhåller
rätt till resultatutjämning;

II) de likalydande motionerna I: 458 av herr Veländer och II: 568 av herr
Östlund m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av kommunalskattelagen att för skogsindustriens vidkommande må till
varulager hänföras inköpta träd å rot, samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta härför erforderlig lagtext»;

III) de likalydande motionerna 1:459 av herrar Sigfrid Larsson och
Theodor Johansson samt II: 566 av herrar Hansson i önnarp och Hansson
i Skegrie, vari hemställts, att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 100 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning rörande
införande av öppen resultatutjämning vid taxering av inkomst av rörelse
och jordbruksfastighet, varvid frågan om införande av ett utjämningskonto
för jordbruket må prövas i enlighet med vad som i motionerna anförts; IV)

de likalydande motionerna 1:460 av herr Magnusson m. fl. och
11:574 av herr Strandh m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte

1) antaga det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag om ändring
av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) som framlagts i
proposition nr 100 med de ändringar av punkt 2 av anvisningarna till 29 §
samt av övergångsbestämmelserna som framgår av följande lydelse.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955
Anvisningar
till 29 §.

2. Skattskyldig må — — — sådan personal.

Avdrag må---överlämnat skuldebrev.

Avdrag för —--denna gavs.

Skattskyldig må —--beträffande pensionsstiftelse.

Denna lag---- tidigare år.

I samband--— följande iakttagas.

1. Vad i---att gälla.

2. Finnes vid —• --över stiftelsen.

Utgår vid--- — bindande utfästelse.

Sådan stiftelse,---nr 308.

3. Skattskyldig, som — — -— räkenskapsenlig avskrivning.

Har skattskyldig--— i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skola
för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren 1957—1962
följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte stycket i
nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av de beskattningsår, för vilka taxering i första instans äger
rum åren 1957 och 1958, må lagret upptagas i enlighet med gällande bestämmelser.

Vid utgången av de beskattningsår, för vilka taxering i första instans äger
rum åren 1959—1962, må lagret icke upptagas till belopp understigande i
det följande angiven procentuell andel av lagrets i nyssnämnda stycke av
sagda anvisningspunkt angivna värde, nämligen

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes
åren 1959 och 1960, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes
åren 1961 och 1962, trettio procent av lagrets värde.

2) antaga det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till förordning om
investeringsfonder för konjunkturutjämning med den ändring av 5 § som
framgår av följande lydelse:

5 §•

Å konto--— §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst
trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet samt, sedan tio år
förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen verkställts, ytterligare
trettio procent av detta belopp. Har sådant---beloppets storlek»;

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

V) de likalydande motionerna I: 461 av herrar Eskilsson och Anders Johansson
samt 11:570 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring av bestämmelserna i anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen punkt 1, att förvärvskällan jordbruksfastighet,
där resultatet därav beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, likställes
med förvärvskällan rörelse»;

VI) de likalydande motionerna I: 462 av herr Herbert Hermansson m. fl.
och II: 569 av herr Andersson i Brämhult m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa om den ytterligare utredning,
vartill ärendet kan föranleda, samt förslag till 1956 års riksdag
om rätt till förlustutjämning för såväl aktiebolag och ekonomiska föreningar
som handelsbolag och andra rörelseidkare»;

VII) de likalydande motionerna 1:463 av herr Ohlon in. fl. och 11:571
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts,

dels att riksdagen måtte

A. med ändring av vad Kungl. Maj :t föreslagit i proposition nr 100 besluta

1. att den i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen stadgade
rätten för aktiebolag m. fl. juridiska personer till s. k. fri avskrivning
å maskiner och inventarier måtte bibehållas oförändrad;

2. att beträffande varulagervärderingen det i propositionen föreslagna
procenttalet för nedre gränsen för värdering av varulager — femte stycket,
punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen — bestämmes till
30 i stället för 40;

3. att i fråga om ikraftträdandebestämmelserna till ändringarna i punkt
1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (varulagervärderingsreglerna)
fastställa en sådan utformning av desamma, att vid 1953 års utgång
befintlig lagerreserv behålles i den utsträckning som angivits ovan
i motiveringen;

4. antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid
taxering till statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank
må, i enlighet med vad i denna förordning sägs, vid taxering till statlig
inkomstskatt åtnjuta avdrag för underskott, som vid tidigare års taxering
till sådan skatt icke kunnat utnyttjas.

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Sådan rätt tillkommer ock under i 4 § angivna förutsättningar fysisk
person, som i nämnda författningsrum avses.

2 §.

Avdrag för underskott som i 1 § sägs må åtnjutas med belopp, varmed
summan av de enligt förordningen om statlig inkomstskatt för visst beskattningsår
fastställda avdragen för underskott å skattskyldigs olika förvärvskällor
överstiger sammanlagda beloppet av de enligt nämnda förordning
för samma beskattningsår beräknade inkomsterna av olika förvärvskällor.

3 §■

Skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, äger utnyttja detta avdrag
sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret efter det beskattningsår
för vilket avdraget fastställdes. Hinder möter ej för skattskyldig,
som avses i 1 § första stycket, att fördela förlustavdraget på två eller flera
beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Förlustavdrag skall för sådan skattskyldig göras från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor, sedan i
förekommande fall avdrag gjorts för under beskattningsåret uppkommet
underskott å förvärvskälla.

Ägas eller innehavas på därmed jämförligt sätt — direkt eller genom förmedling
av juridisk person — aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk
förening till huvudsaklig del av en fysisk person eller ett fåtal fysiska
personer, må förlustavdrag, som för bolaget eller föreningen blivit fastställt,
icke medgivas i vad det belöper å tid, varunder aktierna eller andelarna till
huvudsaklig del innehafts av andra delägare än under det beskattningsår,
för vilket förlustutjämning yrkats, därest förändringarna i innehavet icke
väsentligen skett på grund av arv eller testamente. Om skattskyldig, som
genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar i bolag eller förening
har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen, tillgodofört
sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen till sådant belopp, att
förlust uppkommit, må ock avdrag enligt denna förordning för sådan förlust
vägras eller jämkas enligt vad som skäligt finnes.

4 §•

Fysisk person, vilken såväl under det beskattningsår, då förlusten uppstått,
och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust må av
honom enligt denna förordning utnyttjas, och som under samtliga mellanliggande
beskattningsår jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 7

skyldig föra däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse, vari
förlusten uppstått, samt på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet, må
för förlustutjämning utnyttja förlust å sådan av honom bedriven rörelse,
som omförmäles i 27 § kommunalskattelagen. Jämväl må fysisk person,
vilken under tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, för sådant ändamål utnyttja
honom åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat skattskyldig,
vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag
på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må sådan
förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning, att
han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskrives,
oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid
nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §•

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,
som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och
varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till
sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon
del kan utnyttjas. I den mån så ej enligt de i deklarationen lämnade uppgifterna
vid nämnda taxering kunnat ske, må avdraget utnyttjas vid närmast
därpå följande taxeringar, intill dess förlusten blivit i sin helhet utnyttjad
till avdrag från belopp, som uppgivits i till ledning för dessa taxeringar
avlämnade allmänna självdeklarationer. Har förlust uppstått under
mer än ett beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före
senare förlust. Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den
taxering, som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget
fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den mån
avdrag kunnat ske från den enligt självdeklarationen beräknade till statlig
inkomstskatt taxerade inkomsten.

För fysisk person skall förlustavdraget göras från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges vid taxeringen fastställda inkomster från olika förvärvskällor,
minskat med avdrag som må hava medgivits jämlikt 4 § förordningen
om statlig inkomstskatt. Återstoden utgör för sådan skattskyldig
taxerad inkomst och skall på sätt i 5 § samma förordning sägs
utföras i fulla tiotal kronor.

Avlider skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts, må för det beskattningsår,
då dödsfallet inträffade, samt för de två närmast därefter
infallande beskattningsåren förlustavdrag eller del därav, som den avlidne
icke kunnat utnyttja, under iakttagande av bestämmelserna i denna förordning,
i stället utnyttjas av dödsboet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

6 §.

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges
till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet
hänför sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att
sådant yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli
under taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungi. Maj :t eller
kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig, att
förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet
ändras, äger den skattskyidige att inom sex månader från det han av beslutet
eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett
yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,
dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet fall
skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller
delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för beskattningsåret
härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även må
väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

8 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för
fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav
föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid
taxeringen för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes
detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp
fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering
ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen
för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget fastställdes.

9 §•

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande
av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll och
om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom tid
som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd medgivit
skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom
verkställas i protokollet.

10 §.

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av
kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnytt -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 9

jande av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående
fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar
äsa motsvarande giltighet.

11 §•

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden
och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen
föras anteckningar över skattskyldiga, för vilka förlustavdrag fastställts,
därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligheterna
att införa rätt till s. k. fri avskrivning å maskiner och inventarier
även för andra rörelseidkare än aktiebolag m. fl. juridiska personer, ävensom
för jordbrukare, vilkas inkomst beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder; samt

C. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande permanenta
regler för s. k. öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst av
rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet, som beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder;

dels ock att vederbörande utskott måtte utarbeta de förslag till författningsändringar,
vilka föranledes av de under A. 1—3 ovan anförda yrkandena; VIII)

de likalydande motionerna 1:464 av herrar Ohlon och Svärd samt
II: 573 av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt, vari hemställts,

dels att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 100
måtte

A. besluta nedan omförmälda ändringar i propositionen:

1) att gällande bestämmelser om rätt till fri avskrivning beträffande
maskiner och inventarier måtte bibehållas oförändrade,

2) att i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning
måtte vidtagas de ändringarna, att företag enligt 5 § skall äga rätt att uttaga
högst 40 % av det till riksbanken inbetalta beloppet samt att rederiföretag,
som nyttjar sin fastighet i rörelsen, enligt 11 § skall äga rätt att
av till investeringsfond avsatta medel använda dessa för reparation av
sådan fastighet,

3) att förordningarna den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade
inventarier och lagertillgångar samt den 19 februari 1954 (nr 40) med

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg måtte givas permanent karaktär,

4) att det föreslagna fjärde stycket i punkt 2 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen måtte utgå, samt

5) att förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid taxering
till statlig inkomstskatt måtte beslutas i enlighet med det av reservanterna
i företagsbeskattningskommittén framlagda förslaget i detta ämne;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta
och till riksdagen framlägga förslag om rätt för rederiföretag att
verkställa avsättning till investeringsfond för klassning av fartyg;

dels ock att bevillningsutskottet måtte vidtaga de ändringar i propositionens
författningsförslag, som föranledes av de i motionerna framställda
yrkandena;

IX) de likalydande motionerna 1:465 av herr Svärd m. fl. samt 11:572
av herrar Antby och Nilsson i Svalöv, vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av tredje stycket i övergångsbestämmelserna till förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning enligt det i
proposition nr 100 framlagda förslaget, att detta erhåller följande lydelse:

Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i
fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare alltjämt
äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildas
jämlikt förordningen i fråga, dock att vad ovan i 19 § stadgas om tillägg
med Vi» av vad som av investeringsfonden återförts skall gälla i stället för
bestämmelserna i 10 och It §§ förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om
räntetillägg. Vad i--- — (lika med propositionen) — — — äga giltighet»;

X) de likalydande motionerna 1:466 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:567
av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte

1) antaga det i proposition nr 100 framlagda förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) med de ändringar
av punkt 3. a och 4. av anvisningarna till 29 § och punkt 1. av anvisningarna
till 41 § samt av övergångsbestämmelserna, som framgår av följande lydelse,
ävensom besluta, att till övergångsbestämmelserna skall fogas en ny punkt
av den lydelse som nedan angives.

Anvisningar till 29 §.

3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier avdrages i regel genom årliga värdeminskningsavdrag
antingen enligt bestämmelserna nedan i denna punkt för planenlig
avskrivning eller jämlikt reglerna i punkt 4 för räkenskapsenlig eller fri
avskrivning. Äro tillgångar, varom nu är fråga, underkastade hastig förbrukning,
vilket vanligen kan anses vara fallet, när de beräknas hava en

Bevillningsutskottets betänkande nr £5 år 1955 11

varaktighetstid av högst tre år, må dock oavsett om planenlig, räkenskapsenlig
eller fri avskrivning tillämpas under anskaffningsåret avdragas hela
kostnaden för deras anskaffande.

4. Skattskyldig må,---undgå taxering.

Avdrag för---tillgångarna anskaffats.

Hava under —--lägre belopp.

Har ett---- av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig--— anskaffade tillgångar.

Oaktat vad — — — ytterligare avskrivning.

Då tillgångar — — — till 28 §.

Finnes skattskyldig---fråga anskaffades.

Den omständigheten---senare år.

Har före--- — tillgodoräknats honom.

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
må, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande, under
i första stycket angivna förutsättningar berättigas att tills vidare åtnjuta
avdrag för värdeminskning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna,
oavsett om dessa äro i överensstämmelse med reglerna i andra stycket.
Vid övergång till sådan fri avskrivning skola de i nionde och tionde styckena
meddelade bestämmelserna rörande övergång till räkenskapsenlig avskrivning
i tillämpliga delar gälla.

Angående avdrag--— till 41 §.

Anvisningar till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig,---av följande.

Därest vinstresultatet---stadgade grunder.

Den i---nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp än
trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter
avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången
av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelsearen), må lagret
vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av
sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jäinförelseårens
utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda färden, i

12 Bevillningsutskottets betänkande nr t5 år 1955

förekommande fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att
sjuttio procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret
vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande
beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna

gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag---icke gälla.

Utan avseende---vara påkallat.

Vad i---såsom skäligt.

Avdrag för---skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande -— --eget kapital.

När fråga — — —- skulle ifrågakomma.

Nedskrivning av---september beskattningsåret.

Vad här —--årets inkomst.

Har avverkningsrätt---influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.

Motsvarande gäller---— års inkomstberäkning.

Denna lag---tidigare år.

I samband---följande iakttagas.

1. Vad i---att gälla.

2. Finnes vid---över stiftelsen.

Utgår vid — — — bindande utfästelse.

Sådan stiftelse — --nr 308.

3. Skattskyldig, som vid 1955 års taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning
å inventarier i enlighet med de i räkenskaperna verkställda avskrivningarna,
är berättigad att utan något beskattningsnämnds ytterligare
medgivande tills vidare åtnjuta räkenskapsenlig eller fri avskrivning.

Har skattskyldig — — — i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957, skall
för det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år
1957, gälla, att lagret vid utgången av beskattningsåret icke må upptagas
till belopp understigande tjugo procent av lagrets värde.

5. a) Skattskyldig må vid 1957 års taxering åtnjuta avdrag vid beräkning
av inkomst av rörelse för belopp, som enligt nedan under b) eller i förekommande
fall under c) angivna beräkningsgrunder avsättes till övergångskonto
för lagerreserv i balansräkningen för utgången av beskattningsåret,
dock under förutsättning att i samma balansräkning lagerreserven enligt
bokföringen minskats med motsvarande belopp.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 13

kommande fall minskat med avdrag för inkurans, å det vid utgången av
det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år 1954,
befintliga lagret, och, å andra sidan, lagrets i beskattningshänseende vid
nämnda taxering åsatta värde.

c) Oavsett vad i nästföregående stycke sägs må på därom av den skattskyldige
framställt yrkande avsättning till övergångskonto för lagerreserv
i stället beräknas enligt nedan angivna grunder.

Lagret vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i första
instans verkställes år 1957, upptages till 30 procent av det i femte stycket
i punkt 1 av anvisningarna till 41 § angivna värdet, i förekommande fall
minskat med avdrag för inkurans.

Till den del detta lager av den skattskyldige visas motsvara sådant förkrigslager,
som avses i punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § förordningen
den 21 juni 1946 om krigskonjunkturskatt för år 1946, upptages värdet
därav enligt de i nämnda författningsrum för förkrigslager föreskrivna
grunderna.

Skillnaden mellan värdet, beräknat i enlighet med vad i andra stycket
sägs, å eu lagerkvantitet motsvarande förkrigslagret, och det enligt tredje
stycket uppskattade värdet å samma lagerkvantitet må avsättas till övergångskonto
för lagerreserv. Om lagret vid utgången av det beskattningsår,
för vilket taxering i första instans verkställes år 1957, understiger förkrigslagret,
må dock allenast skillnaden mellan de enligt ovan angivna grunder
beräknade värdena å denna mindre lagerkvantitet avsättas till sådant konto.

d) Inträffar efter utgången av det beskattningsår, för vilket taxering i
första instans verkställes år 1957, sådan stadigvarande minskning i lagret,
att kvarvarande lagerkvantitet understiger den som enligt vad ovan sägs
legat till grund för beräkning av avsättningen till övergångskonto för lagerreserv,
skall detta konto minskas med vad därå på den bortfallna lagerkvantiteten
proportionellt belöper samt motsvarande belopp upptagas till
beskattning såsom intäkt av rörelse.

Stadigvarande lagerminskning anses ha inträtt, då lagerkvantiteten i
medeltal under tre på varandra följande år, beskattningsåret inberäknat,
understigit den lagerkvantitet, i förhållande till vilken avsättningen beräknats.

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändring au förordningen den 20 juli 1947
om statlig inkomstskatt (nr 576).

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt (nr 576) skall erhålla följande ändrade lydelse.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

5 §•

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,
minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas
samt med förlustavdrag enligt förordningen om rätt till förlustutjämning
i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, utgör taxerad inkomst, vilken
utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp som ej uppgår
till fullt tiotal kronor bortfaller.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

3) antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt till förlustutjämning i vissa fall vid taxering till

statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Sådan rätt tillkommer ock under i 4 § angivna förutsättningar fysisk
person, som i nämnda författningsrum avses.

2 §•

3 §•

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

som avses i 1 § första stycket, att fördela förlustavdraget på två eller flera
beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Ägas eller innehavas på därmed jämförligt sätt — direkt eller genom förmedling
av juridisk person — aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk
förening till huvudsaklig del av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer, må förlustavdrag, som för bolaget eller föreningen blivit
fastställt, icke medgivas i vad det belöper å tid, varunder aktierna eller andelarna
till huvudsaklig del innehafts av andra delägare än under det beskattningsår,
för vilket förlustutjämning yrkats, därest förändringarna i
innehavet icke väsentligen skett på grund av arv eller testamente. Om skattskyldig,
som genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar i
bolag eller förening har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen,
tillgodofört sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen till sådant
belopp, att förlust uppkommit, må ock avdrag enligt denna förordning för
sådan förlust vägras eller jämkas enligt vad som skäligt finnes.

4 §•

Fysisk person, vilken såväl under det beskattningsår då förlusten uppstått
och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust må av
honom enligt denna förordning utnyttjas, som under samtliga mellanliggande
beskattningsår jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig
föra däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse vari förlusten
uppstått, och vilken på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet, må för
förlustutjämning utnyttja förlust å sådan av honom bedriven rörelse, som
omförmäles i 27 § kommunalskattelagen. Jämväl fysisk person, vilken
under tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, må för sådant ändamål utnyttja
honom åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat
skattskyldig, vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag
på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må
sådan förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning,
att han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskrives,
oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid
nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §■

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,
som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till
sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon
del kan utnyttjas. I den mån avdraget ej enligt de i deklarationen lämnade
uppgifterna vid nämnda taxering kunnat utnyttjas, må det tillgodoföras
den skattskyldige vid närmast därpå följande taxeringar, intill dess förlusten
blivit i sin helhet utnyttjad. Har förlust uppstått under mer än ett
beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före senare
förlust. Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den taxering,
som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget fastställdes.

Förlustavdrag skall, såvitt angår fysisk person, anses utnyttjat i den
mån avdrag kunnat ske från det belopp som enligt självdeklarationen skulle
ha utgjort till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

6 §•

Yrkande som i 2 § andra stycket sägs skall framställas i den skattskyldiges
till ledning för taxering för det beskattningsår, till vilket underskottet hänför
sig, avgivna deklaration eller vid denna fogad handling, dock att sådant
yrkande även må väckas hos prövningsnämnden senast den 31 juli under
taxeringsåret.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller
kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att
förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet
ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet
eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett
yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,
dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet
fall skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

Skattskyldig, som vid taxering för visst beskattningsår önskar helt eller
delvis utnyttja fastställt förlustavdrag, har att i självdeklarationen för be -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

skattningsåret härom framställa yrkande, dock att sådant yrkande även
må väckas hos prövnjngsnämnden senast den 31 juli under taxeringsåret.

j !i: • ‘ i ..." :«r. i : •: '' • " ''.: - t 8

§.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för
fastställande av förlustavdrag, lämnat oriktigt meddelande och har därav
föranletts att förlustavdraget fastställts till för högt belopp, må sist vid
taxering för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes
detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp
fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna
taxering ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen
för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget
fastställdes.

9 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som prövat framställt yrkande om fastställande
av förlustavdrag, att härom göra anteckning i nämndens protokoll
och om sitt beslut lämna den skattskyldige underrättelse på sätt och inom
tid som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen sägs. Har taxeringsnämnd
medgivit skattskyldig rätt att utnyttja förlustavdrag, skall anteckning härom
verkställas i protokollet.

10 §.

Beträffande klagan över beslut av beskattningsnämnd eller utslag av
kammarrätten i fråga rörande fastställande av förlustavdrag eller utnyttjande
av sådant avdrag skall vad i taxeringsförordningen sägs angående
fullföljd av talan äga motsvarande tillämpning.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar
äga motsvarande giltighet.

11 §•

Med ledning av täxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden
och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen
föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag
fastställts, därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid
taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 sand. Nr 45

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 55 år 1955

4) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t måtte låta
företaga en utredning angående möjligheterna att utsträcka rätten till fri
avskrivning till att gälla jämväl beträffande fysiska personer, som bedriver
rörelse, samt jordbrukare, som taxeras enligt bokföringsmässiga principer;

5) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande permanenta
regler för s. k. öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst av
rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet, som beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder»;

XI) motionen 1:423 av herr Werner, vari hemställts, »att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 100 måtte fastställa övergångsbestämmelserna
rörande beskattning av de genom de nya grunderna
framkomna lagervärdena i enlighet med i motionen angivet förslag»; ävensom XII)

motionen I: 457 av herrar Öhman och Helmer Persson, vari hemställts,
»att riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, måtte besluta följande ändringar i förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928,

att sjätte stycket i 4 inom., 29 §, som börjar med ''Oaktat vad ovan stadgas
----’ och slutar med ’---ytterligare avskrivning’, utgår;

att femte stycket i mom. 1, 41 §, ges följande lydelse: ''Lagret vid beskattningsårets
utgång må icke upptagas till lägre belopp än sextio procent av
lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet å balansdagen
är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter avdrag för
inkurans.’

att sjätte stycket i mom. 1, 41 §, ges följande lydelse: ''Därest värdet å
lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet och i förekommande
fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre belopp än som
motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast
föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid beskattningsårets
utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande förstnämnda
värde å detta lager efter avdrag med fyrtio procent av sagda medeltalsvärde.
Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång
hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att fyrtio procent av
nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,
därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.
Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen
återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan
om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt be -

Bevillningsutskottets betänkande nr bo år 1955 19

stämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av
sådana varor eller del därav upptagas till lägst åttiofem procent av värdet
å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret
eller under något av de närmast föregående nio beskattningsåren.
Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tilllämpats,
skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet
av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren
icke gälla.’

att sjunde stycket i mom. 1, 41 §, som börjar med ’Utan avseende
— ---’ och slutar med ’---vara påkallat’, utgår».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 421, I: 423, I: 457, I: 458, I: 460, I: 465,
11:566, 11:567, 11:569, 11:570, 11:571 och 11:573.

Propositionen

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Den svenska skattelagstiftningen är i princip så uppbyggd att till beskattning
för en viss tidsperiod — beskattningsåret — skall upptagas på
perioden belöpande intäkter efter avdrag för på samma tidsperiod belöpande
omkostnader. Det är med andra ord den under beskattningsåret
uppkomna verkliga nettovinsten som skall beskattas. Från denna allmänna
princip har emellertid i olika hänseenden avsteg gjorts. Särskilt gäller detta
i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda
lämnar kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att
själv reglera den skattemässiga vinsten för ett visst år, nämligen genom
att i önskad omfattning utnyttja rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier, till fri värdering av varulager eller till skattefri
avsättning till investeringsfond eller för framtida pensions- eller andra
personalkostnader. Utnyttjandet av angivna möjligheter till s. k. vinstreglerande
dispositioner kan alltså medföra att den inkomst, som upptages
till beskattning för en viss tidsperiod, avsevärt understiger den faktiska
inkomsten under samma period.

Under senare år har ökad uppmärksamhet ägnats det förhållandet, att
föreliggande möjligheter för företagen att genom vinstreglerande dispo -

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

sitioner förskjuta beskattningen framåt i tiden av den under året faktiskt
åtnjutna vinsten lämnar utrymme inte blott för en med obeskattade vinstmedel
verkställd kapitaluppbyggnad utan även en likviditetsförstärkning
svarande mot skatten på vinstmedlen i fråga* Denna kapitalansamling och
likviditetsförstärkning har i sin tur skapat förutsättningar för en expansiv
investeringsverksamhet. I den mån denna förlagts till tider, då en viss återhållsamhet
med investeringarna tett sig från samhällets synpunkt önskvärd,
har skattereglernas konstruktion föranlett allvarliga erinringar av konjunkturpolitisk
art. Därvid har särskilt framhållits att en av statsmakterna
genomförd restriktiv kreditpolitik inte kunnat mer avsevärt inverka på
de självfinansierande företagens expandering.

Här må erinras att statsmakterna som led i strävandena att under de
senaste åren upprätthålla samhällsekonomisk balans vidtagit en rad åtgärder
såväl av penningpolitisk som skattepolitisk natur. Syftet har därvid
varit att i viss omfattning motverka den av konjunkturförhållandena starkt
stimulerade investeringsbenägenheten hos den enskilda sektorn av näringslivet,

Till åtgärder av först angivet slag hör främst de tidigare gällande bestämmelserna
om affärsbankernas kassareserver och de sedermera träffade
överenskommelserna mellan riksbanken och kreditinstituten om åtstramning
i kreditgivningen. Som ett angeläget komplement till en restriktiv
kreditpolitik vidtogs parallellt härmed vissa inskränkningar i de i skattelagarna
givna möjligheterna till vinstreglerande dispositioner.

Av vidtagna åtgärder på det skattepolitiska planet må till en början erinras
om de för beskattningsåren 1952 och 1953 gällande bestämmelserna
om investeringsavgift, vilka direkt riktade sig mot vissa bestämda investeringar,
i det verkställandet av sådana investeringar medförde att vederbörande
fick till staten erlägga en på grundval av investeringskostnaden
beräknad avgift. Övriga till sistnämnda grupp hänförliga åtgärder är på en
gång av kreditåtstramande natur och ägnade att motverka investeringar av
visst slag. Så var fallet beträffande den för beskattningsåret 1951 gällande
investeringsskatten och de på beskattningsåren 1952 och 1953 tillämpliga
bestämmelserna om varulagervärderingen vid inkomsttaxeringen. Bestämmelserna
i sistnämnda del kom dock -—- med hänsyn till att sådana spekulativa
lageruppbyggnader, mot vilka bestämmelserna riktade sig, visat
sig inte under tidsperioden i fråga ha ägt rum — aldrig att tillämpas vid
taxeringen utan upphävdes av riksdagen före respektive beskattningsårs
utgång. Av samma natur är de för beskattningsåren 1952—1954 gällande
bestämmelserna om inskränkning i den fria avskrivningsrätten å maskiner
och andra inventarier samt begränsningen i möjligheterna att göra avsättningar
till pensions- och andra personalstiftelser samt till investeringsfonder.
Dessa bestämmelser, som främst åsyftade de självfinansierande företagen,
var alltså såtillvida av kreditbegränsande natur, att de försvårade

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1955 21

eller förhindrade för de berörda företagen att genom vinstreglerande dispositioner
erhålla mera avsevärda uppskov med beskattningen av de på
de ifrågakommande åren belöpande verkliga vinstmedlen.

På därom gjord hemställan erhöll chefen för finansdepartementet den
9 maj 1952 bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga med uppgift
att verkställa en översyn av vissa bestämmelser berörande företagsbeskattningen.
Samma dag tillkallades ledamoten av riksdagens första kammare,
f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl, tillika ordförande, byråchefen i finansdepartementet
G. F. E. Cederwall, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankkamreraren
S. H. Gustafson, byråchefen i finansdepartementet, kammarrättsrådet
G. T. Hedborg, civilekonomen G. A. Henrikson, ledamöterna av
riksdagens första kammare, lantbrukaren O. S. Niklasson och teknologie
doktorn E. J. Wehtje att verkställa nämnda utredning. Sedan Niklasson på
egen begäran entledigats från ifrågavarande uppdrag tillkallades ledamoten
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren R. L. Jansson att såsom
utredningsman deltaga i utredningen.

Att såsom experter biträda utredningsmännen tillkallades bokföringssakkunnige
i riksskattenämnden, revisionsintendenten S. V. Lundell, bankdirektören
L.-E. Thunholm samt numera professorn i företagsekonomi vid
handelshögskolan i Stockholm N. E. B. Västhagen.

I de för utredningen meddelade direktiven erinrade departementschefen
inledningsvis om de åtgärder av penning- och skattepolitisk natur för vilka
i det föregående redogjorts. I direktiven anfördes vidare.

Kommunalskattelagens bestämmelser rörande företagsbeskattningen är i åtskilliga
delar så utformade, att de direkt stimulerar investeringar av visst slag,
däribland sådana i lager och inventarier. Företag, som arbetar under goda konjunkturer
och erhåller stora vinster, undgår temporärt en beskattning av dessa
vinstmedel, därest sådana tillgångar anskaffas varå i skattelagarna normalt medgivna
nedskrivningar kunna göras. Detta förhållande kan givetvis vara ägnat
att befordra produktionsutvecklingen och möjliggöra en ur skilda synpunkter
önskvärd konsolidering inom näringslivet. Men det är å andra sidan även uppenbart,
att — som jag framhöll i propositionen nr 200/1952 (med förslag till tillfällig
begränsning i den fria avskrivningsrätten) — bestämmelsernas investeringsstimulerande
effekt i vissa konjunkturlägen är av inflationsdrivande art och
i sådana fall ur samhällets synpunkt följaktligen icke acceptabel.

Därefter erinrades om att 1950 års långtidsutredning, som för femårsperioden
1951—1955 förordat en hård och aktiv finanspolitik, särskilt uppmärksammat
verkningarna av företagsbeskattningens nuvarande utformning
och därvid ifrågasatt en omläggning av företagsbeskattningen till en
bruttobeskattning.

I direktiven anförde departementschefen vidare.

I nyssnämnda proposition berörde jag närmare reglerna om rätten till fri
avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör till de som i detta sammanhang
är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll därvid att det vore ange -

Bevillningsutskottets betänkande nr bo år 1955

läget undersöka huruvida dessa bestämmelser kunde så utformas att den fria
avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter vad som ur samhällets synpunkt
vore i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid en sådan utredning borde
givetvis även beaktas näringslivets önskemål om sådan fasthet i skattereglerna
att ett tillfredsställande bedömande rörande finansieringen av inventarieförvärv
m. m. kunde verkställas; en avvägning mellan de senast båda antydda synpunkterna
kunde bli erforderlig. Även frågan om underlaget för avskrivningsrätten
— anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet -— och bestämmelserna om
investeringsfonder borde i ett sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet
huruvida vid sidan av inkomstskatten borde finnas en särskild skatteform, som
riktade sig mot företagens utgifter och som i vissa konjunkturlägen borde sättas
i tillämpning.

Den sålunda antydda utredningen, som alltså bör åsyfta permanenta bestämmelser
på förevarande beskattningsområde, synes nu böra igångsättas.

Av det förut sagda framgår, att utredningens främsta uppgift är att undersöka
möjligheterna att utforma de ifrågavarande beskattningsreglerna så att avskrivningsrättens
omfattning under en viss tidsperiod göres beroende av vad som
ur samhällets synpunkt kan anses vara för samma tidsperiod önskvärt med hänsyn
till investerings- och kreditsynpunkter. Vid en närmare undersökning av
detta spörsmål kan befinnas att en lagstiftning av antydd innebörd måste, för
att få tillräcklig effekt, kompletteras med en samtidig omläggning av de bestämmelser,
som reglerar möjligheterna att vidtaga andra vinstreglerande dispositioner
än avskrivning å inventarier. Jag åsyftar därvid — förutom reglerna
om avdrag för avsättning till investeringsfonder, vilka uppenbarligen bär ett
mycket intimt samband med den fria avskrivningsrätten — främst bestämmelserna
om varulagervärdering och avdrag för avsättning till personalstiftelser.
Skulle utredningen komma till en sådan uppfattning, bör i dess uppdrag ingå
att undersöka även dessa områden och framlägga förslag till ändrade bestämmelser.
Under utredningsarbetets gång torde få avgöras, huruvida eventuella
förslag till omreglering av samtliga nyssnämnda bestämmelser bör framläggas
samtidigt eller om de berörda spörsmålen bör successivt lösas. Vad särskilt angår
avdrag för avsättning till pensionsstiftelser, synes det böra ankomma på utredningen
att, oavsett denna frågas samband med skattelagstiftningens samordnande
med konjunkturpolitiken, ompröva de nuvarande reglerna härom; till denna fråga
får jag längre fram närmare återkomma. Härjämte bör utredningen pröva behovet
och lämpligheten av en skatteform, som direkt tar sikte på företagens utgifter.
Syftet med en sådan beskattning skulle vara att framkalla en noggrannare
prövning än den som nu sker hos många företag beträffande behovet och angelägenheten
av vissa utgifter och investeringar. I första hand svnes böra uppmärksammas
sådana utgifter, som utgör vid taxeringen avdragsgilla omkostnader.
Beträffande bestämmelsernas utformning skall bär icke sägas annat än att investeringsavgiftsförordningens
föreskrifter kan erbjuda en viss vägledning.

Sedan i direktiven framhållits att det inte borde ifrågakomma att binda
utredningen vid närmare utformade direktiv än som framgick av det nyss
återgivna, underströks att utredningen borde ha fria händer att pröva hur
ifrågavarande problem skulle lösas under beaktande av de olika intressen,
mellan vilka en avvägning med nödvändighet måste göras. I direktiven antyddes
emellertid vissa tänkbara lösningar, varav i statsrådsprotokollet
återgivits följande.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 dr 1955 23

I fråga om varulagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka, huruvida
bestämmelser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar i lager
under tider, då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna bedömes såsom
ur samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna utformas så att de
allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Bestämmelserna synes närmast
böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning, som av statsmakterna kunde förklaras
skola gälla för en viss förestående tidsperiod.

Beträffande den tidigare angivna utgiftsbeskattningen bör det stå utredningen
fritt att pröva, huruvida en sådan beskattning bör inarbetas i den ordinarie
skattelagstiftningen eller om — bland annat av hänsyn till önskemålet att icke
onödigt komplicera det årliga taxeringsarbetet — bestämmelserna i fråga skall
ha karaktär av beredskapslagstiftning, som kan sättas i tillämpning i tider då
det ur det allmännas synpunkt framstår som särskilt angeläget att åstadkomma
återhållsamhet på företagens utgiftssida.

Som jag förut framhållit hör ovedersägligen bestämmelserna om avdrag för
avsättning till pensions- och andra personalstiftelser till de skatteregler som
möjliggör vinstreglerande dispositioner av mera avsevärd omfattning. Redan
på grund härav bör utredningen äga ompröva dessa bestämmelser. Därtill kommer
att bestämmelserna med deras nuvarande utformning är komplicerade i tilllämpningen
och ur skilda synpunkter otillfredsställande konstruerade. Från
taxeringsmyndigheternas sida har vid upprepade tillfällen anmärkts att bestämmelserna
ofta utnyttjats i huvudsakligt syfte att uppnå opåkallade skattelättnader
samt att myndigheterna saknar möjligheter att ingripa häremot. Sålunda
har påpekats att avsättningar verkställes till pensionsstiftelser, oaktat att
företaget har sina anställda pensionsförsäkrade i försäkringsanstalt eller direkt
belastar omkostnadskontot med aktuella pensionsutgifter. Dessa erfarenheter
borde, har det framhållits, föranleda att man prövade huruvida företag, som
bildade pensionsstiftelser, skulle åläggas föra sina samtliga pensioneringskostnader
över stiftelsen. Vidare har invänts att sedan avsättning till s. k. fri pensionsstiftelse
verkställts — en sådan avsättning behöver icke innefatta mer än
utfärdandet av ett skuldebrev och en mot skuldebrevets belopp svarande utgiftsnotering
i räkenskaperna — förloras kontrollen över stiftelsen och hur dess
förmögenhet användes. Även invändningar av annan art har riktats mot bestämmelserna
på förevarande område. Vad angår övriga personalstiftelser har
framhållits att avdrag enligt gällande bestämmelser visserligen skall medges blott
om stiftelsens tillgångar skall användas för omkostnader av för stiftelsebildaren
i och för sig avdragsgill natur, men att icke sällan förekommit att tillgångarna
i fråga, oaktat vad på förhand uppgivits, använts i icke obetydlig omfattning för
ändamål av annat slag än det nyss nämnda.

Vid en omprövning av de nu senast antydda bestämmelserna bör givetvis iakttagas,
att de synpunkter av social natur, som vid de nuvarande bestämmelsernas
utformning beaktades, bli i förevarande sammanhang i lika mån tillgodosedda.

Avsikten med den nu ifrågasatta översynen av vissa mycket betydelsefulla
bestämmelser på företagsbeskattningens område bör icke vara att i och för sig
åstadkomma en skärpt företagsbeskattning. Avsikten är att få bestämmelserna
ur skilda synpunkter mer ändamålsenligt utformade. På grund härav bör det
ingå i utredningens uppdrag att pröva, huruvida de bestämmelser, som kan
komma att föreslås, bör föranleda att företagens statliga inkomstskatt beräknas
efter annan eller andra procentsatser än nu gällande. Jag vill emellertid fram -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

hålla, att den omständigheten att utredningen kan komma att föreslå bestämmelser
som skulle framdeles omöjliggöra ett nu förekommande men av lagstiftaren
uppenbarligen icke avsett utnyttjande av skattereglerna i och för sig
icke kan betraktas som en skärpt företagsbeskattning.

Utredningsmännen, som antagit benämningen företagsbeskattningskommittén,
har med skrivelse den 16 augusti 1954 överlämnat betänkande med
förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). Vid betänkandet
fogade, av kommittén utarbetade författningsförslag har såsom Bihang 1
fogats vid statsrådsprotokollet.

Över företagsbeskattningskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden
avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, statskontoret,
justitiekanslersämbetet, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
kammarrätten, riksskattenämnden, kommerskollegium (med
överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Gävle och Karlstad, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, Gotlands
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands, Västernorrlands
och Jämtlands läns, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län), skogsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, riksförsäkringsanstalten,
överståthållarämbetet, vidare sjutton länsstyrelser
nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,
Malmöhus, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, försäkringsinspektionen, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges redareförening, Kooperativa
förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna
Folket och Samarbete, Tliulebolagen, Svensk industriförening, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, landsorganisationen
i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk. Svenska företagares riksförbund och
Svenska riksbyggen, förening u. p. a.

Därjämte har skrivelser i anledning av betänkandet inkommit från professorn
A. ter Vehn och lektorn S. Kellgren vid företagsekonomiska institutionen
vid handelshögskolan i Göteborg och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Vidare har vissa myndigheter och organisationer beretts tillfälle att av -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 25

giva yttrande över betänkandet utan att de begagnat sig därav, nämligen
bl. a. Sveriges skogsägareförbund och Svenska landskommunernas förbund.

Åtskilliga av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgivits
av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Departementschefen har tillika omnämnt att framställningar inkommit
den 17 maj 1954 från Sveriges redareförening med hemställan om ändring
av gällande beskattningsbestämmelser i fråga om rederiföretags rätt till
avdrag för kostnader för klassning av fartyg, den 8 september 1954 från
Svenska företagares riksförbund angående skattepolitikens utformning i
vissa hänseenden samt dén 27 augusti 1954 från Aktiebolaget Volvo angående
den nu gällande begränsningen av rätten till avdrag för nedskrivning
å kontraherade men ej levererade varor.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

Konjunkturer och företagsbeskattning, s. 41—60.

Bruttobeskattning, s. 60—68.

Allmänna synpunkter på nettovinstbeskattningen, s. 68—99.

Avskrivning å maskiner, s. 99—165.

Avskrivning å byggnader, s. 165—174.

Värdering av varulager, s. 174—265.

Investeringsfonder för konjunkturutjämning, s. 265—307.

Pensions- och andra personalstiftelser, s. 307—373.

Förlustutjämning, s. 374—385.

Skattesatsen för vissa juridiska personer, s. 385—395.

Speciella regler för högkonjunkturlägen, s. 395—403.

Motionerna m. m.

Av innehållet i de väckta motionerna må här återgivas följande.

Allmänna synpunkter på frågan om sambandet mellan konjunkturer
och företagsbeskattning

i de likalydande motionerna 1:463 och 11:5 71 har bl. a. anförts att
enligt det siffermaterial, som redovisades i propositionen, den andel av
de privata bruttoinvesteringarna, som påverkades av utformningen av företagsbeskattningen,
kunde uppskattas till ca 20 procent av totalinvesteringarna
i samhället eller ca 7 procent av nationalprodukten. Dessa siffror visade

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

att utformningen av reglerna för företagsbeskattningen inte kunde tillmätas
någon avgörande betydelse för stabiliseringspolitiken. Denna uppfattning
funne även stöd i det siffermaterial, som professor Västhagen redovisat i sin
undersökning om tillämpningen av den fria avskrivningsrätten. Denne
hade sökt beräkna den s. k. skattekreditens andel av totalfinansieringen av
samtliga investeringar. Med skattekredit menades då skatten på det belopp,
varmed de faktiskt gjorda avskrivningarna överstege en hypotetiskt beräknad
normalavskrivning. Med antagande av en normalavskrivning om
10 procent på tillgångarnas återanskaffningsvärde vid varje bokslutstillfälle
uppskattade Västhagen skattekreditens andel av totalfinansieringen
av samtliga investeringar till mellan 2 och 8 procent för perioden 1938 -1951 och mellan 7 och 18 procent för åren 1948—1951. Särskilt med tanke
på att normalavskrivningen baserats på en så lång avskrivningstid som
tio år kunde dessa siffror knappast betecknas som höga. När det gällde
att bedöma den s. k. självfinansieringen måste framför allt följande två
omständigheter beaktas: den under den aktuella perioden kraftiga kostnadsstegringen,
som föranlett att den på historisk anskaffningskostnad
beräknade avskrivningsprocenten hade måst bli jämförelsevis hög, samt
industriinvesteringarnas konstaterade starka beroende av bank- eller annan
främmande kredit just de år expansionen i investeringarna varit som störst.
De jämförelsevis stora avskrivningarna finge snarare ses som en verkan
av än som en orsak till inflationen. Enligt i propositionen redovisade siffror
utgjorde ökningen av totalbeloppet lämnade industrilån under åren 1947,
1948 och 1951, d. v. s. de kraftigaste överkonjunkturåren, 559, 527 resp.
582 milj. kronor, medan medeltalet för ökningen för de övriga fem efterkrigsåren
fram till år 1954 utgjorde 78 milj. kronor. Siffrorna visade klart
hur starkt expansionen i företagens investeringar varit beroende av möjligheterna
att erhålla kredit på kreditmarknaden, d. v. s. på annat sätt
än genom s. k. självfinansiering. Departementschefen — liksom företagsbeskattningskommitténs
majoritet — hade överdrivit de hittills i den permanenta
lagstiftningen gällande skattereglernas betydelse som inflationsdrivande
faktor. De sist redovisade siffrorna visade, vilken nyckelposition,
som den allmänna penning- och kreditpolitiken intoge. Tyngdpunkten i
konjunkturpolitiken borde alltså läggas på andra åtgärder än skattepolitiken,
i första hand de kreditåtstramande åtgärder, som penning- och kreditpolitiken
erbjöde. Om efterkrigsårens inflationsperioder mötts med en
effektiv penningpolitisk kreditåtstramning på ett tidigt stadium, hade detta
med all sannolikhet kunnat få en tillräckligt dämpande effekt på investeringsutvecklingen.
En sådan politik gjorde den begränsning av företagens
konsolideringsmöjligheter onödig, som nu föresloges i propositionen. Genom
en smidigt förd allmän penning- och finanspolitik borde det vara möjligt
att hindra högkonjunkturen från att övergå i inflation. Skulle emellertid
exceptionella förhållanden inträffa, förorsakade av kraftiga inflations -

Bevillningsutskottets betänkande nr tö år 1955

vågor från utlandet som inte kunde bemästras med dessa medel, kunde
man som ett komplement till dessa överväga åtgärder på företagsbeskattningens
område.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har
bl. a. uttalat, att det inte vore riktigt att utforma permanenta beskattningsregler,
som vore avsedda att gälla för normala tider, med tanke på önskemålen
för vissa högkonjunkturlägen. En extrem överkonjunktur borde
mötas med sådana konjunkturpolitiska medel, som vore direkt anpassade
till de krav, som nämnda läge påfordrade, d. v. s. medel på den allmänna
penning- och finanspolitikens område. Om i ett dylikt läge även tillfälliga
åtgärder behövde vidtagas på beskattningsområdet, borde dessa vara sådana,
att de ej menligt återverkade på företagens verksamhet under normala
tider. Den i propositionen tillgripna principen vore även stridande
mot syftet med beskattningen, nämligen att av medborgarna uttaga de
skatter, som erfordrades för att täcka det allmännas utgifter.

I de likalydande motionerna 1:466 och 11:567 har anförts, att den
i skilda konjunkturlägen lämpliga anpassningen av de sammanlagda investeringarnas
omfattning borde åstadkommas med hjälp av finanspolitiska
och kreditpolitiska medel. En målmedveten penningpolitik med en
över hela fältet rörlig ränta, insatt så tidigt att den medverkade till att
hejda tendenser till jämviktsstörningar, vore jämte en spar främjande politik
nödvändig som förutsättning för att ansträngningarna att hålla en hög,
jämn och lönande sysselsättning samt ett fast penningvärde skulle få nödig
effekt. Erfarenheten såväl från vårt land i tidigare skeden som från utlandet
även av mycket färskt datum gåve vittnesbörd om den penningpolitiska
aktivitetens fördelar ur konjunkturutjämningssynpunkt. Icke ens ett
företag med väsentligt eget sparande vore okänsligt för en målmedveten
penningpolitik. I mycket extrema konjunkturlägen kunde exceptionella
åtgärder — också av fiskal natur — vara ofrånkomliga. Det vore däremot
icke lämpligt att lägga erfarenheter från sådana till grund för utformningen
av permanenta skatteregler. Under den tid då de skattemässiga förutsättningarna
för ett omfattande företagssparande varit goda hade de svenska
företagen förmått väl hävda sig på marknaden. Inga tecken tydde på avtagande
internationell konkurrens. I stora industriländer genomfördes
successiva uppmjukningar i skattereglerna i syfte att främja en snabbare
investeringstakt. Till villkoren för att vårt land skulle kunna vara med i
en internationell ekonomisk gemenskap med ömsesidigt och fritt växlingsbara
valutor hörde bibehållen och förbättrad konkurrenskraft. Denna förutsatte
regler för företagsbeskattningen, som toge nödvändig hänsyn till
det långsiktiga och kortsiktiga behovet av ostörd investeringsutveckling
och tillräcklig investeringstakt. Det kunde befaras alt, i den mån företagens
investeringar verkligen minskades genom de i propositionen föreslagna

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

reglerna, de friställda resurserna i ett högkonjunkturläge komme att absorberas
av en ökning av investeringarna inom den allmänna sektorn. Slutresultatet
bleve i så fall icke en dämpning av överkonjunkturen utan snarare
en snedvridning av investeringsverksamhetens fördelning på olika
ändamål.

I motionen 1:457 har bl. a. anförts att verkningarna av konjunkturomslag
borde bekämpas med åtgärder som ginge ut på samhällsekonomisk
planering av produktion, investeringar, utrikeshandel, penningpolitik etc.
Dessa grundläggande problem hade icke berörts i det föreliggande ärendet.
En ändring av reglerna för företagsbeskattningen borde främst åsyfta att
till stat och kommun indraga en betydligt större del av vinsterna, framför
allt de större aktiebolagens, än som för närvarande skedde.

Avskrivning å maskiner

i de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 har uttalats, att
en mängd tungt vägande skäl talade för ett bibehållande av den fria avskrivningsrätten.
Den bidroge till en bättre kapitalförsörjning, vilken grundade
en förmåga att i samhällets och de anställdas intresse hålla en stabil sysselsättning.
Konkurrenskraften grundades till stor del på möjligheter att successivt
kunna öka investeringarna och vidtaga riskbetonade investeringar
utan att företagens stabilitet och sysselsättningsförmåga minskades. Eftersom
vårt land vore ett utpräglat exportland, måste näringslivet ha en höggradig
förmåga till anpassning efter ändrade konkurrensförhållanden. En
begränsning av avskrivningsrätten skulle innebära ett allvarligt återhållande
moment i strävandena mot en högre produktivitet, vilken vore underlaget
för en fortlöpande reallönehöjning. Att en restriktiv investeringspolitik
under normala tider reste hinder för en snabb ökning av produktionen
låge i öppen dag. Det måste vara en styrka för hela samhället, att
flertalet företag vore väl konsoliderade och alltså hade reserver att falla
tillbaka på i en vikande konjunktur. En begränsning av avskrivningsrätten
mnebure ingenting annat än en indragning av en del av dessa reserver till
samhället och ett hinder för uppläggande av dylika för framtiden i erforderlig
utsträckning. Motionärerna åberopade i detta hänseende vad Kooperativa
Förbundet framhållit i sitt remissutlåtande. På grund av att någon
i lagstiftningen praktiskt användbar metod hittills icke utfunnits för avskrivning
å nuvärdet, måste ett sådant avskrivningssystem väljas, som
lämnade garanti för att i anläggningstillgångar investerade medel icke förtärdes
genom beskattning. Den fria avskrivningsrätten uppfyllde det kravet
i viss utsträckning. Med hänsyn till de snäva avskrivningsreglerna beträffande
byggnader framstode det som än angelägnare att den fria avskrivningsrätten
beträffande maskiner och övriga inventarier bibehölles.

Bevillningsutskottets betänkande nr ''ro år 1955

Den enkelhet i tillämpningen såväl bokföringsmässigt som taxeringstekniskt,
som den fria avskrivningsrätten erbjöde, kunde intet annat system
uppvisa. Det måste även observeras att varje avskrivningsmetod fri,
planenlig eller räkenskapsenlig — ledde fram till att avdrag erhölles för
tillgångens hela anskaffningsvärde. De olika avskrivningssystemen skilde
sig från varandra allenast med avseende å den takt med vilken avskrivningen
skedde. Mot bakgrunden av detta konstaterande borde det myckna
talet om missbruk av den fria avskrivningsrätten bedömas. Motionärerna
refererar i detta sammanhang ett yttrande av kommerskollegium, vari uttalades
att enligt kollegii uppfattning det sätt, varpå den fria avskrivningsrätten
utnyttjats, inte utgjorde tillräckligt motiv för att slopa detta från
näringspolitiska synpunkter så värdefulla institut. Med motionärernas uppfattning
att den fria avskrivningsrätten vore den ur skilda synpunkter lämpligaste
avskrivningsmetoden framstode det som en naturlig konsekvens,
att frågan om den fria avskrivningens utsträckande till företag, vars verksamhet
utövades i andra former än aktiebolag och ekonomiska föreningar,
gjordes till föremål för utredning.

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har bl. a. anförts
följande. Tack vare den fria avskrivningsrätten hade rederierna kunnat
ersätta sina under det senaste världskriget förlorade fartyg, nyanskaffa
fartyg såsom ersättning för äldre, utrangerat tonnage samt utvidga och
modernisera den svenska handelsflottan. Landet hade till följd härav tillförts
en betydande ökning av främmande valutor, rederibolagen hade fått
möjlighet att konsolidera sin verksamhet, och åtminstone vissa grenar av
denna näring hade kunnat konkurrera med utländska rederiföretag. Fartygspriserna
hade under de senaste 15 åren stigit högst avsevärt. Enligt ett
svenskt varvs prisindex hade priset per dödviktston ökats från 1939 som
basår och med ett indextal av 100 till år 1954 med ett indextal av 310. De
av rederierna verkställda avskrivningarna hade till en mycket väsentlig
del motsvarat sådana överprisavdrag, som vore tillåtna vid bunden avskrivning.
Motionärerna ville framhålla att professor Västhagen gjort en utiedning
rörande den fria avskrivningsrättens betydelse för rederinäringen.
Utredningen gällde bl. a. investeringar och avskrivningar å fartyg för 70
rederibolag under åren 1938—1951. Den omfattade både större, medelstora
och mindre rederibolag med rätt till fri avskrivning. Nämnda utredning
utvisade att om man utginge från att nyanskaffat tonnage finge avskrivas
på fem år, vilket föresloges i propositionen (kompletteringsregeln), de
undersökta rederibolagen ej gjort några överavskrivningar å sitt nyanskaffade
tonnage. Talet om att rederierna i allmänhet skulle missbrukat sin rätt
till fri avskrivning visade sig sålunda icke vara riktigt. Utredningen visade
även, att propositionens 30-regel icke torde få någon åtstramande verkan
i konjunkturhänseende i vad gällde rederierna. Beträffande den praktiska

30 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1955

sidan av saken erinrade motionärerna om att reglerna rörande den fria avskrivningen
vore lätta att tillämpa för såväl de skattskyldiga som myndigheterna.
Gränsdragningen mellan nyanskaffningar och förbättringsarbeten
å ena samt reparations- och underhållsarbeten å andra sidan vållade
inga som helst svårigheter. Tvister förekomme nästan aldrig angående tilllämpningen
av avskrivningsreglerna i fråga om fartyg och andra inventarier.
Den föreslagna 30-regeln kompletterad med regeln om avskrivning
med 20 procent å anskaffningsvärdet tarvade däremot utredningar, som
kunde bli besvärliga och tidsödande. Man finge även räkna med tvister
om vad som vore grund förbättring och reparationer. För rederinäringens
vidkommande med dess stora konjunkturkänslighet, dess beroende av den
internationella konkurrensen på sjöfartsområdet, med den snabba och
fortgående tekniska utvecklingen på skeppsbyggnadsområdet och med de
stora värdena å fartyg jämförda med andra näringars anläggningstillgångar
hade den fria avskrivningen varit och vore alltjämt av den allra största
betydelse. Den fria avskrivningen hade även verkat utjämnande mellan
olika beskattningsår. Då kommitténs förslag om förlustutjämning mellan
olika år icke medtagits i propositionen, utgjorde detta ett ytterligare och
starkt vägande skäl för bibehållandet av den fria avskrivningsrätten.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:466 och 11:567 uttalar,
att enligt deras mening särskilt två omständigheter förtjänade beaktande
i fråga om den fria avskrivningsrätten. För det första kunde den
totala produktionen i landet, sett på längre sikt, hållas högre vid fri avskrivningsrätt
än om denna begränsades. För det andra innebure ett avvecklande
av den fria avskrivningsrätten en beskärning av företagens nuvarande
möjligheter att låta avskrivningarna ske i sådan takt att hänsyn
toges till återanskaffningsvärdet i stället för anskaffningsvärdet. Departementschefen
hade icke ansett risk föreligga för en på längre sikt minskad
investeringsvolym inom näringslivet såsom en följd av den fria avskrivningsrättens
slopande. Eftersom det emellertid inte på något håll bestredes,
att den fria avskrivningsrätten under någorlunda normala konjunkturförhållanden
hade en värdefull investeringsfrämjande effekt, kunde departementschefens
uppfattning vara riktig endast under den förutsättningen att
minskningen av näringslivets investeringar under normala konjunkturförhållanden
helt uppvägdes av en ökning av de produktiva investeringarna
under en inträffande lågkonjunktur. En dylik verkan av åtgärder från
statsmakternas sida vore inte att räkna med. De företagsekonomiska skälen
för återhållsamhet i företagens investeringsverksamhet under lågkonjunktur
torde vara alltför starka härför. Med den utformning systemet med de
för depressionstider avsedda investeringsfonderna fått i propositionen vore
det tveksamt om dylika fonder komme att stå till förfogande i sådan utsträckning
att de nämnvärt skulle kunna påverka konjunkturförloppet. En

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 31

nedgång av de industriella investeringarna under en lågkonjunktur kunde
tänkas uppvägas av statliga investeringar eller sådana som igångsattes
med statligt stöd. Det vore emellertid orealistiskt att räkna med att de
industriella investeringarna under en lågkonjunktur skulle ökas så mycket
att detta motsvarade den minskning under normala konjunkturer och
under högkonjunktur som ett borttagande av den fria avskrivningsrätten
kunde beräknas föranleda. Med hänsyn härtill vore de i propositionen
ifrågasatta begränsningarna i avskrivningsrätten ägnade att nedbringa den
sammanlagda industriella investeringsvolymen. Vad anginge den fria avskrivningens
betydelse för företagen i tider med starkt stegrade återanskaffningskostnader
erinras i motionerna att 1924 års skatteberedning i
sitt betänkande (SOU 1927:23) förklarat sig anse det riktigast att undvika
den »komplicerade frågan om hänsynstagande till penningvärdet».
Beredningen hade tillagt, att »skulle penningvärdet i framtiden komma att
förete mera betydande växlingar, finnes emellertid otvivelaktigt skäl att
upptaga denna fråga till förnyad behandling». Departementschefen gjorde
däremot gällande, att det icke skulle vara befogat att vid den skattemässiga
inkomstberäkningen beakta stegringen av återanskaffningskostnaderna.
Han stödde sig därvid på de förhållanden som skulle komma att föreligga
i de fall en rörelse upphörde. För normalfallen vore det emellertid uppenbart
att ett företag, som vid stigande priser icke undantoge så stor del av
vinsten som motsvarade återanskaffningskostnaden för maskiner och inventarier,
försämrade sin ekonomiska situation. Departementschefen erkände
däremot det berättigade i att taga hänsyn till stegringen av återanskaffningskostnaderna,
då fråga vore om prissättningskalkyler. Det befogade
i att i en priskalkyl räkna med visst tillägg för täckning av ökade
återanskaffningskostnader hade givetvis sin grund däri att den företaget
därigenom tillförda prisökningen ansåges erforderlig för nämnda ändamål.
Det för rörelsen nödvändiga realkapitalet skulle eljest icke kunna vidmakthållas.
Fn riktig resultatredovisning måste därför självfallet bygga
på den förutsättningen att ifrågavarande ökning av priset oavkortad finge
användas till sådan täckning av merkostnader för vilken den vore avsedd.
Däremot borde icke större eller mindre del av ökningen få åtgå för betalning
av skatter. Om de skattemässiga avskrivningarna beräknades så snävt,
att prisökningen bleve beskattad såsom behållen inkomst, drabbades ju
icke blott den faktiskt uppkomna vinsten av inkomstbeskattning utan därutöver
en del av det i produktionsmedlen investerade kapitalet. Beträffande
statens järnvägars avskrivningspolitik framhåller motionärerna att 1948
års järnvägstaxekommitté yttrat att detta företag, för den händelse dess
avskrivningspolitik fortsättningsvis skulle grundas på de historiska anskaffningskostnaderna,
under den närmaste framtiden skulle kunna tilllämpa
relativt låga taxor. Efter hand skulle emellertid, även om den allmänna
prisnivån holle sig någorlunda konstant, taxorna behöva böjas i

32 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

den mån det gamla realkapitalet måste ersättas med nytt som anskaffades
till högre priser. Och denna successiva höjning kunde beräknas fortsätta
under flera decennier framåt. Motsvarande måste gälla för de enskilda
näringsföretagen. På grund härav syntes det motionärerna föreligga ett
klart samband mellan den skattemässiga och den företagsmässiga bedömningen
av avskrivningsproblemen. Inte minst med hänsyn till det ökade
avskrivningsbehov som de stegrade återanskaffningskostnaderna skapade
vore det önskvärt att den fria avskrivningsrätten utsträcktes att gälla ej
endast juridiska personer utan även enskilda rörelseidkare. Vad som förekommit,
då denna fråga vid tidigare tillfällen varit föremål för överväganden,
gåve emellertid vid handen att den aktualiserade vissa svårlösta problem
av taxeringsteknisk natur, vilka krävde en ingående utredning. Den i
propositionen föreslagna ordningen för ifrågavarande skattskyldiga innebure
en icke oväsentlig förbättring av avskrivningsmöjligheterna i förhållande
till vad hittills gällt. Denna förbättring borde emellertid få utgöra
blott ett första steg. En utredning borde verkställas i syfte att få en sådan
lösning av frågan om avskrivningarna för fysiska personer att förslag om
fri avskrivningsrätt även för dessa kunde föreläggas riksdagen inom en
icke alltför avlägsen framtid.

Som motivering för yrkandet i motionen 1:457 att kompletteringsregeln
om en årlig avskrivning med 20 procent av anskaffningsvärdet måtte
utgå har bl. a. uttalats, att företagen genom denna bestämmelse finge möjlighet
att under alla förhållanden, oavsett maskiners och inventariers livslängd,
inom en tidrymd av fem år helt avskriva dem. Detta vore så mycket
mer opåkallat som det i lagtexten funnes ett särskilt stadgande om att
maskiner och inventarier, som beräknades ha en varaktighet av högst tre
år, helt finge avskrivas redan under anskaffningsåret.

Värdering av varulager m. in.

I de likalydande motionerna 1:458 och 11:568 har bl. a. anförts
att riksskattenämnden i ärende rörande meddelande av förhandsbesked
haft att taga ställning till spörsmålet, huruvida rättigheter till skogsavverkning
finge i taxeringshänseende behandlas som varulager. Såväl nämnden,
som — efter besvär — regeringsrätten hade besvarat denna fråga
nekande. Frågan hade även behandlats av 1952 års bevillningsutskott i dess
i anledning av en motion i ämnet avgivna betänkande nr 30. Utskottet hade
därvid funnit att ett ställningstagande till ifrågavarande spörsmål borde
ske vid den översyn av kommunalskattelagen, som verkställdes av 1950
års skattelagssakkunniga. Enligt motionärernas mening låge det närmare
till hands, att spörsmålet behandlades i samband med frågan om omläggning
av företagsbeskattningen än vid en teknisk revision av kommunalskattelagen.
För skogsindustriens del inginge förvärv av rotposter såsom

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 33

ett naturligt led i deras kontinuerliga råvaruanskaffning. Reell skillnad
förelåge icke mellan å ena sidan virkeslager vid fabriker och flottleder
och å andra sidan inköpta träd på rot. Det syntes därför icke tillfredställande
att dessa senare i beskattningsavseende skulle behandlas annorlunda
än såsom varulager i allmänhet. Rotposternas andel av skogsindustriens
totala lagerhållning varierade inom olika delar av landet men torde för de
större skogsindustriföretagen ofta uppgå till ca 20 procent. Utöver prisfallsrisken
på det beskattningsmässiga varulagret förelåge en prisfallsrisk
på rotposterna, som vore större än på varulagret i övrigt, då för rotposternas
del längre tid förflöte tills de förädlats till säljbara produkter än vad fallet
vore beträffande det beskattningsmässiga råvarulagret i övrigt. Företagens
möjligheter att i beskattningsavseende gardera sig mot dessa prisfallsrisker
vore nu mycket begränsade och bleve det i än högre grad, därest de framlagda
förslagen bifölles. Det reella varulagret komme sålunda icke att få
nedskrivas ens till 40 procent, vilket för skogsindustrien med dess starka
konjunkturkänslighet måste framstå såsom i hög grad oroande.

I de likalydande motionerna 1:460 och 11:574 har uttalats, att de!
vore ägnat att väcka allvarliga betänkligheter, att man — samtidigt med
den successiva beskattning av framdeles uppkommande orealiserade värdestegringar
å lagertillgångar som propositionsförslaget innebure — belastade
de företag, som hade lagren lågt bokförda, med en retroaktiv beskattning
av de under en följd av år kumulerade, orealiserade prisstegringsvinsterna.
En sådan beskattningseffekt bleve emellertid följden av den genom övergångsbestämmelserna
framtvingade uppskrivningen av varulagren. Under
alla förhållanden borde den tidsfrist, under vilken företagen finge tillfälle
att anpassa sig efter de skärpta värderingsbestämmelserna, förlängas, så att
man minskade den med övergången utan tvivel förenade risken för allvarliga
störningar inom åtskilliga betydelsefulla områden av näringslivet.
Motionärerna förordade därför sådan ändring, att lagret finge upptagas i
enlighet med gällande bestämmelser och praxis vid utgången av de beskattningsår,
för vilka taxering ägde rum åren 1957 och 1958, till 20 procent
av lagrets i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen,
angivna värde, såvitt anginge de beskattningsår, för vilka taxering i första
instans verkställdes åren 1959 och 1960, samt till 30 procent av lagrets värde;
såvitt anginge de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställdes
åren 1961 och 1962.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:461 och 11:570
att djur å jordbruksfastighet, varav inkomsten beräknades enligt bokföringsmässiga
grunder, måtte i värderingshänseende likställas med varulager
i rörelse, bar bl. a. anförts att gällande bestämmelser för värdering

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 saml. Nr 45

34 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

av djurbestånd å sådan fastighet innebure en omotiverad stränghet. I princip
borde verksamhet inom förvärvskällan jordbruksfastighet jämställas med
rörelse. Motionärerna förordade därför, att djurbeståndet måtte få nedskrivas
till 40 procent.

I de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 har anförts bl. a.
följande. Under senare år hade de i mellankommunala prövningsnämndens
praxis utformade nedre gränserna för nedskrivning av varulager i allt större
utsträckning kommit att tillämpas av näringslivet. Ett lagfästande av 30
procent av lägsta värdet såsom gräns för värderingen framstode därför
som en naturlig följd av en allt mer accepterad praxis. Därigenom skulle
också beaktas det berättigade kravet att företagen tillförsäkrades erforderligt
skydd mot prisfallsrisker. De föreslagna övergångsbestämmelserna i
fråga om varulagervärderingen innebure i stor utsträckning beskattning
av icke realiserade vinster. Detta vore helt stridande mot det inkomstbegrepp,
som låge till grund för nu gällande inkomstskattesystem. Motionärerna
ställde sig därför avvisande till propositionens förslag i denna del.
Ett system konstruerat efter någon form av normallagermetod skulle innebära
den mest tillfredsställande lösningen på värderingsregler i skattesystemet.
Även om en sådan metod för närvarande icke kunde införas såsom
permanent, borde man dock söka att genom någon generalisering och
förenkling beakta dess grundläggande princip i samband med övergångsbestämmelsernas
utformning. Ett intressant försök till lösning hade framlagts
av professor N. Västhagen i en artikel i tidskriften Balans. Enligt Västhagens
metod skulle reserven i förkrigslagret bibehållas, under det att därefter
inträdd lagerökning skulle värderas enligt huvudregeln jämte supplementärregler.
Av praktiska skäl torde dock Västhagens förslag ej kunna
tillämpas som förstahandsregel. En varulagerreserv kunde bestå dels av
belopp som uppkommit på grund av att företaget underlåtit att uppskriva
lagret i takt med prisstegringarna (orealiserad värdestegringsvinst) och
dels av belopp, som uppkommit genom en aktiv nedskrivning av varulagret.
Om nu en sådan varulagerreserv framtoges till beskattning, innebure detta
i båda fallen en retroaktiv beskattning, mot vilken vägande invändningar
kunde göras. Särskilt stötande vore att belopp, som inte motsvarade någon
i verkligheten uppkommen vinst, beskattades. I varje fall borde därför den
fiktiva värdestegringsvinsten fritagas. I många fall torde det vara mycket
svårt att avgöra hur stor andel av varulagerreserven som utgjordes av dylika
skenvinster. Man torde därför få nöja sig med att som regel tillämpa någon
schablonmetod, varigenom förslagsvis minst hälften av den reserv, som
eljest skulle framtagits till beskattning, skyddades. Möjlighet borde dock
öppnas att tillämpa nyssnämnda av professor Västhagen föreslagna metod,
där detta av taxeringstekniska skäl vore möjligt. Schablonregeln kunde
utformas på följande sätt. Reserven i 1953 års utgående lager (bestämt till
skillnaden mellan dåvarande lägsta värde och bokfört värde) bildade ut -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 35

gångspunkt för en jämförelse med reserven i sagda lager sådan denna skulle
bestämts enligt de av motionärerna förordade värderingsreglerna. I den
mån förstnämnda reserv överstege den, som skulle framkommit genom de
nya bestämmelserna, finge företaget vid varje bokslutstillfälle behålla halva
skillnaden i kronor räknat obeskattad såvida lagerminskning icke inträtt.
Vid minskning av lagret under 1953 års värde skulle den extra reserven
framtagas i takt med lagerminskningen. Anknytningen till 1953 års lager
onödiggjorde omräkning till skilda priser. Denna metod hade vidare den
väsentliga fördelen, att omräkning ej behövde ske i andra fall än vid lagerminskning.
Metoden kunde nämligen praktiskt så utformas, att halva skillnaden
mellan förenämnda reserver uppfördes synligt i balansräkningen
på ett särskilt övergångskonto.

I de likalydande motionerna 1:466 och 11:567 har framhållits, att
genom de i propositionen föreslagna bestämmelserna om värdering av varulager
en ny princip infördes i skattelagstiftningen, innebärande att icke
realiserade värdestegringsvinster kunde beskattas såsom inkomst. Enligt
motionärernas mening borde beskattningen avse en nettovinst, vilken icke
inkluderade någon del av det realkapital som nedlagts i de för rörelsens
bedrivande erforderliga lagertillgångarna. Redan det förhållandet att i
skattelagstiftningen infördes en fix procentsats såsom nedre gräns för varulagervärderingen
vore ägnat att väcka starka betänkligheter. De utredningar
för belysande av de långsiktiga verkningarna av en lagstiftning enligt kommittéförslaget,
som fogats vid Sveriges industriförbunds i propositionen
omförmälda skrivelse den 6 december 1954, bestyrkte, att dessa betänkligheter
vore välgrundade. De visade även, att någon genomsnittlig lagerökning
icke förekommit hos de undersökta företagen under åren 1950—51
utan i stället lagerminskning, vilket förtjänade antecknas med hänsyn till
att lagstiftningens syfte angivits vara att bl. a. förhindra lagerökningar. Utredningarna
hänförde sig till förhållandena åren 1948—1953, vilka vore
belysande för förslagets verkningar. Vid konjunkturväxlingar framträdde
nämligen nackdelarna av lagervärderingsprinciper, som icke i företagsekonomiskt
hänseende vore godtagbara. Och de i skattelagstiftningen meddelade
lagervärderingsbestämmelserna torde komma att påverka företagens
bokföringspraxis i sådan riktning, att de i allt större utsträckning komme
att lägga dessa bestämmelser till grund för resultatredovisningen. I varje
fall måste det lägsta tillåtna värdet i stor utsträckning antagas komma till
användning, om den procentsats, till vilken nedskrivning enligt huvudregeln
finge ske, sattes så hög som 40. Om en fix procentsats såsom lägsta gräns
för varulagervärderingen, med hänsyn till därmed förenade taxeringstekniska
fördelar och angelägenheten av att åstadkomma en tillfredsställande
kontroll över lagervärderingen, ansåges utgöra den enda godtagbara lösningen
av förevarande fråga, vore det viktigt att riskerna för skadliga verkningar
därav i största möjliga utsträckning nedbringades. Av denna an -

36 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ledning borde procentsatsen för bestämmande av lägsta värdet enligt huvudregeln
— såsom ock företagsbeskattningskommitténs reservanter yrkat —
icke sättas högre än 30. Även vid tillämpning av denna procentsats komme
beskattningen att i icke ringa utsträckning få retroaktiv karaktär. Vid en
fix nedre gräns måste man visserligen alltid räkna med en successiv beskattning
av framdeles uppkommande orealiserade värdestegringsvinster
å företagens lager. Om man emellertid samtidigt med denna successiva beskattning
av vinster, som enligt ett företagsekonomiskt betraktelsesätt vore
av klart fiktiv natur, retroaktivt uttoge skatt å under en följd av år kumulerade
orealiserade värdestegringsvinster, vilka icke hade något samband
med verkställda affärstransaktioner och vilka uppkommit vid ett tillämpande
av värderingsregler som varit lagligt tillåtna, tedde sig verkningarna
särskilt stötande. Motionärerna förordade därför en ändring av propositionens
övergångsbestämmelser. Om man utginge från den totala nu befintliga
dolda reserven i lagret, i den mån denna vore avsedd att minskas genom
propositionens förslag, och schablonmässigt fastställde viss del därav såsom
beroende av prisstegringarna kunde man undvika att den orealiserade
värdestegringsvinsten beskattades. För att därvid i allmänhet icke gå längre
än att just fritaga nämnda värdestegringsvinst från beskattning, förordades
att hälften av nyssnämnda reserv undantoges. I syfte att undanröja varje
möjlighet för företagen att nu aktivt påverka beskattningsresultatet vid ett
tillämpande av detta förslag ville motionärerna föreslå, att beräkningarna
skulle ske med utgångspunkt från reserven enligt balansräkningen vid utgången
av det beskattningsår, för vilket taxering skedde 1954. Denna reserv
skulle fastställas till skillnaden mellan dåvarande lägsta värde och bokfört
värde. I den mån nämnda reserv understege varulagervärdet enligt de värderingsregler
motionärerna föreslagit i anvisningarna till 41 §, skulle
skillnaden få uppföras på ett särskilt konto, övergångskonto för lagerreserv,
och i samband därmed avdrag medgivas från intäkt av rörelse med samma
belopp. För den händelse i framtiden stadigvarande lagerminskning skulle
inträda, borde en mot lagerminskningen svarande proportionell minskning
av övergångskontot ske med åtföljande inkomstbeskattning. För att därvid
inte rent tillfälliga fluktuationer skulle få utslagsgivande betydelse borde
lagerminskningen beräknas på medeltalet under tre på varandra följande
beskattningsår. Eftersom motionärernas förslag icke kunde sägas helt
undantaga de orealiserade värdestegringsvinsterna förordades såsom en
supplementär regel, att skattskyldig som så kunde i stället finge beräkna
avsättningen till övergångskontot enligt en regel som förordats av professor
N. Västhagen i en artikel i nr 1 av tidskriften Balans för år 1955. Enligt
denna regel skulle den del av lagret, som kunde visas motsvara förkrigslagret,
få tagas upp till förkrigspris, medan beträffande lagerökningen de
i propositionen föreslagna reglerna skulle tillämpas. Västhagens regel, som
motionärerna funne principiellt riktigast, hade de ansett sig ej kunna för -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

orda i första hand på grund av de praktiska svårigheter, som vore förenade
med densamma.

I motionen 1:423 har erinrats om att tillämpningen av de nya strängare
nedskrivningsreglerna måste leda till att tidigare nedskrivet lagerkapital
i viss omfattning nu framkomme som beskattningsbar vinst. Skedde detta
under en alltför kort tidrymd, kunde erläggandet av de ofta mycket betydande
skattebeloppen, tillika med den fortlöpande årliga skatten, medföra
likviditetssvårigheter, hinder för produktionsfrämjande rationaliseringsåtgärder
och besvärande störningar av själva driften. Såsom en allmän
rättsgrundsats vid all lagstiftning borde gälla, att förhållanden, vilka
uppstått under medgivande eller skydd av äldre lag, icke borde diskrimineras
genom verkningarna av övergången till ny lag. Härjämte borde beaktas
att penningvärdets fall tillskapat materiellt fiktiva värden, vilka icke rimligen
vid deras siffermässiga framtagande kunde bilda en materiell grund
för beskattning. För att mildra verkningarna av övergången i berörda avseenden
borde en översyn göras av de i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna
beträffande lagervärderingen. En möjlig väg syntes vara
att förlänga den föreslagna övergångstiden med ytterligare två år. Nu gällande
regler skulle i så fall tillämpas vid 1956 års taxering; vid 1957 och
1958 års taxeringar finge som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln
godtagas 20 procent samt vid 1959, 1960 och 1961 års taxeringar 30 procent
av lagrets anskaffningsvärde. De nya bestämmelserna skulle sålunda träda
i full tillämpning först vid 1962 års taxering.

Som motivering för yrkandena i motionen 1:457 i fråga om varulagervärderingen
har framhållits, att starka skäl talade för att gränsen för
nedskrivning av lager fastställdes till 60 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.
Härigenom skulle det bli möjligt att indraga inemot 2
miljarder kronor i undanhållna skatter från företagen till det allmänna.
Det vore också angeläget att den föreslagna nedskrivningen av lager av råvaror
eller stapelvaror begränsades till 15 procent. Den generella bestämmelsen
om särskild nedskrivning vid »föreliggande risk för prisfall» komme
sannolikt att möjliggöra en icke oväsentlig skatteflykt. Den borde därför
utmönstras. Bestämmelserna i övrigt lade inte hinder i vägen för företag
att vid taxering få inträffade faktiska förluster beaktade.

Investeringsfonder för konjunkturutjämning m. rn.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:460 och 11:574
att företag, som avsatt medel till investeringsfond, efter tio år skall äga
rätt att utan arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd få disponera ytterligare
30 procent utöver de 30 procent företaget får disponera efter fem år, har
anförts bl. a. följande. Den rätt till viss fri disposition av fondmedel som

38 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

föreslagits i propositionen vore så begränsad, att den vore otillräcklig för
vinnande av syftet att stimulera till fondavsättningar. Det för sådana avsättningar
återhållande momentet vore så starkt, att det endast torde övervinnas,
om åtminstone större delen av de avsatta medlen finge komma till
användning inom rimlig tid. Den uppmjukning av företagens dispositionsrätt
till fondmedlen som motionärerna föreslagit skulle innebära, att fonden
skulle stå till förfogande för konjunklurutjämning i sin helhet under
fem år, till 70 procent under tio år och till 40 procent utan tidsbegränsning.
Om man ansåge, att det därigenom skulle bli ett lägre belopp, som
totalt komme att stå till förfogande för konjunkturutjämning — ett antagande
som med hänsyn till sannolikheten av ökade fondavsättningar knappast
vore befogat — borde likväl bemärkas, att minskningen endast bleve
av betydelse, för den händelse att det stabila konjunkturläget skulle bestå
under en 10-årsperiod. Vad det allmänna enligt motionärernas förslag skulle
avstå från, komme sannolikt mer än väl att uppvägas av den ökning i fondavsättningarna,
som kunde förväntas bli en följd av den friare dispositionsrätten.

Som motivering för de i de likalydande motionerna 1:464 och 11:573
framställda yrkandena beträffande investeringsfonder har anförts bl. a.
att då en del av det avsatta beloppet enligt propositionsförslaget skulle insättas
å spärrat konto i riksbanken och större delen därav beträffande användningen
vore beroende av myndigheternas beslut, intresset från näringsföretagens
sida att göra dylika avsättningar ej torde bliva så stort som
förutsatts. För att bestämmelserna skulle få den avsedda effekten, borde
företagen få rätt att fritt disponera 40 procent av det till riksbanken inbetalda
beloppet i stället för föreslagna högst 30 procent. Enligt förslaget ägde
företag, som huvudsakligen bedreve industriell verksamhet, använda fonden
även för kostnader för reparations- och underhållsarbeten å byggnad
som användes i rörelsen. Ett rederiföretag, som använde sin byggnad i rörelsen,
ägde däremot ej rätt att använda fondens medel för sådant ändamål.
Vad i nu berörda hänseende föresloges för industrien borde även gälla för
rederiföretag. I fråga om kostnader för klassning av fartyg har motionärerna
erinrat om att dessa kostnader i regel belöpte sig till mycket stora
belopp. Då varje år skulle bära sina kostnader, vore det företagsmässigt
riktigt och jämväl nödvändigt, att ett företag ägde rätt att, även om en
till året hänförlig driftkostnad ej kunde till sitt belopp exakt bestämmas,
avsätta så stort belopp, som erfordrades för att täcka sagda kostnad. Om
ett rederi ej finge förfara på detta sätt, riskerade företaget, att detsamma
då klassning skulle ske icke hade tillräckligt med medel för att betala därav
föranledda kostnader samt att företaget i följd härav ej kunde erhålla
nytt sjövärdighetsbevis för fartyget. Särskilt rederier med mindre och medelstort
tonnage, vilkas inkomstresultat under olika år vore av mycket växlan -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

de storlek, löpte till följd av den praxis, som tillämpades på detta område,
stor risk att de i beskattningshänseende icke erhölle avdrag för sina klassningskostnader
för fartygen. Frågan om rederiernas rätt att göra avsättning
till investeringsfond för klassning av fartyg borde snarast möjligt
bringas till en lösning genom en utredning. I fråga om förordningen den
It maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar samt
förordningen den 19 februari 1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser
om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg uttalar
motionärerna att det för sjöfartsnäringen vore av mycket stor betydelse,
att de nu nämnda båda författningarna gjordes permanenta samt att frågan
härom löstes i samband med frågan om investeringsfonderna.

I de iikalydande motionerna 1:465 och 11:572 har anförts bl. a.
följande. Enligt 1947 års lagstiftning rörande investeringsfonder skulle det
belopp, som återfördes till beskattning, upptagas som skattepliktig intäkt vid
löpande taxering. Tidigare hade tillämpats ett efterbeskattningsförfarande.
År 1947 hade även beslutats att det återförda beloppet skulle ökas med därå
beräknad ränta, utgörande 2 procent för år, om avsatta medel ej fått tagas
i anspråk under den därför stadgade perioden, och eljest 3 procent. Detta
hade inneburit att räntan skulle beräknas efter samma skattesatser enligt
1947 års som enligt tidigare års förordningar om investeringsfonder. Avsikten
torde ha varit att belasta de skattskyldiga på i stort sett enahanda
sätt efter ikraftträdandet av 1947 års förordning som dessförinnan. Det
ändrade tekniska förfarandet hade emellertid kommit att medföra en
skärpning. Detta sammanhängde med att ränta, som beräknades å skatten,
vore avdragsgill vid kommande års taxering. Skärpningen hade inneburit
i stort sett en fördubbling. Enligt propositionens förslag till förordning om
investeringsfonder för konjunkturutjämning skulle återförd avsättning till
investeringsfond upptagas till beskattning jämte ett belopp motsvarande l/u>
av vad som återförts. Denna bestämmelse syntes motsvara vad som tidigare
stadgats rörande räntetillägg. För framtiden skulle alltså göras ett schablonmässigt
tillägg, oavsett hur lång tid ianspråktagna medel varit avsatta.
Någon anledning att då bibehålla de äldre bestämmelserna om ett räntetilllägg
för avsättningar som skett enligt 1947 års förordning syntes icke
föreligga. Motionärerna förordade därför att vad som stadgades i 10 och
11 §§ förordningen den 2 maj 1947 om sadant räntetillägg upphävdes och
att i stället stadgades, att tillagg med ''/10 av vad som återförts av investeringsfonden
skulle äga rum.

Avsättning till pensionsstiftelser

I de Iikalydande motionerna 1:460 och 11:574 har erinrats om att
beskattningsmyndigheterna numera verkställde en omsorgsfull prövning av

40 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

befogenheten av yrkade avdrag för avsättningar till pensionsstiftelse för att
trygga pensionsförmåner åt huvuddelägare i familjeföretag. Sålunda medgåves
endast avdrag i den mån avsättningen prövades erforderlig för säkerställande
av sådan tjänstepension till huvuddelägaren och familjepension
till dennes efterlevande, som icke överstege vad som med hänsyn till huvuddelägarens
arbete hos bolaget ansåges skäligt. De fall av missbruk, som
åberopats till stöd för det rigorösa propositionsförslaget att helt vägra
avdrag för ifrågavarande avsättningar, torde till övervägande del hänföra
sig till tiden innan denna praxis mera allmänt tillämpades. De utgjorde
icke bärande skäl för en allmän diskriminering av familjeföretagen. Ansåges
ytterligare garantier mot missbruk erforderliga, borde denna fråga
upptagas till behandling vid nu pågående utredningar i ämnet. Frågan vore
till så övervägande del av civilrättslig natur, att den icke borde regleras i
skattelagstiftningen. Familjeföretagen vore av stor betydelse för vårt näringsliv
och för det ekonomiska framåtskridandet. Företag av mer eller
mindre utpräglad familjebolagskaraktär, hade givit upphovet till och utgjorde
grunden för ett stort antal, måhända de flesta, av de största och
för landet mest betydelsefulla näringsföretagen.

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har uttalats att det
för rederinäringens vidkommande vore av mycket stor betydelse, att i de
mindre och medelstora rederierna, vilka ofta bedreves såsom fåmansbolag,
de anställda, oberoende av om de vore intressenter i företaget eller icke,
kunde beredas pensioner på samma sätt.

Resultatutjämning och förlustutjämning

I de likalydande motionerna 1:421 och 11:526 har bl. a. framhållits,
att bolag eller föreningar med uppgift att tillhandahålla samlingslokal
hade en betydande svårighet att från ena året till det andra kalkylera så,
att inkomster och utgifter bleve konstanta. Uthyrningsfrekvensen varierade
högst väsentligt under olika år, varför det kunde uppstå vinst i ena fallet
och förlust i det andra. Förlust kunde inte nedbringas utan att halva vinstbeloppet
erlades i skatt. Då ifrågavarande bolag eller föreningar icke vore
tillkomna i vinstgivande syfte utan skulle tillhandahålla samlingslokaler
till s. k. självkostnad vore det rimligt, att de enligt företagsbeskattningskommitténs
förslag erhölle rätt till resultatutjämning. I

I de likalydande motionerna 1:459 och 11:566 har anförts bl. a. följande.
Rörelseidkare och i viss utsträckning även jordbrukare hade genom
rätten till s. k. vinstreglerande dispositioner möjligheter att åstadkomma
en viss förtäckt resultatutjämning. Genom att dessa möjligheter icke stode
andra skattskyldiga till buds, uppkomme en ojämnhet i beskattningen, som
vore otillfredsställande. Huvudregeln om beskattningsårets slutenhet borde

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

därför uppmjukas på sådant sätt, att en jämnare beskattning kunde uppnås.
En dylik reform borde särskilt avse jordbrukare och härvid även sådana,
som deklarerade enligt kontantprincipen. En öppen resultatutjämning
skulle för jordbruket få en reglerande effekt mellan goda och svaga
skördeår, vilket ur olika synpunkter skulle vara till fördel. Därigenom
skulle också erhållas ett värdefullt komplement till den skördeskadeförsäkring
som nu arbetande utredning i ämnet kunde väntas föreslå. Skördeskadeförsäkringen
torde aldrig kunna förutsättas ge full täckning för
de förluster, som uppkomme vid skördeskador. En kombination av skördeskadeförsäkring
och resultatutjämning skulle ge ett effektivt skydd mot
sådana förluster. Rätt till resultatutjämning skulle för jordbruket även
möjliggöra bättre planmässighet i investeringsverksamheten. Sådana investeringar,
för vilka skatteprogressiviteten spelade den avgörande rollen
och vilka icke vore motiverade ur rationella driftsynpunkter, skulle därigenom
i det stora hela kunna undvikas. Den ökade jämnhet i beskattningen,
som skulle följa av en resultatutjämning, skulle vidare ge kommunerna
ett stabilare skatteunderlag. Rätten att göra insättning på särskilt
skogskonto i bank möjliggjorde en viss öppen resultatutjämning i
fråga om inkomster från skogsbruket. Det borde vara möjligt att enligt i
stort sett samma principer införa ett allmänt utjämningskonto för jordbruket,
varigenom en tillfredsställande resultatutjämning möjliggjoides föi
jordbrukare, som redovisade sin inkomst enligt kontantprincipen. Denna
fråga borde bli föremål för prövning.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:462 och 11:569
om utredning rörande rätt till förlustutjämning för rörelseidkare har bl. a.
framhållits, att det särskilt för landsbygdens småföretagare skulle vara av
oskattbart värde om rätt till resultatutjämning kunde införas. Statsmakterna
stödde på många olika sätt småföretagsamheten, bl. a. genom lån på
goda villkor, kreditgarantier, finansiering av teknisk och ekonomisk rådgivning
m. m. Ett införande av rätt att inom rörelsen utjämna uppkomna
underskott mot överskott skulle vara ett betydande komplement till denna
statliga stödverksamhet. När det gällde frågan om en differentiering av
näringslivet på landsbygden, för att om möjligt förhindra befolkningsomflyttningen,
torde det vara nödvändigt pröva alla framkomliga vägar. Möjligheter
till en resultatutjämning skulle särskilt för de små nyetablerade
företagarna innebära en trygghet, som i mycket hög grad skulle bidraga
till att underlätta en lokalisering av företagen till landsbygden. Ytterligare
utredning av frågan vore dock erforderlig. Företagsbeskattningskommittén
hade i sitt utlåtande i betydande grad trängt in i problemställningarna, men
i propositionen anfördes ytterligare kritiska synpunkter, som torde behöva
prövas, innan förslag kunde framläggas. En ny utredning torde kunna
äga rum inom departementet, och den torde kunna avslutas i så god lid

42 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

att förslag om införande av rätt till förlustutjämning kunde föreläggas
1956 års riksdag.

I de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 har anförts bl. a.
följande. Genom lagstiftningen om skogskonto och om ackumulerad inkomst
hade statsmakterna givit en särbehandling i skattehänseende åt vissa
av de mest iögonfallande arterna av inkomsttoppar. Av samma kvantitativa
betydelse som inkomsttopparna vore deras motsats: underskotten. De synpunkter
som kunde läggas på utjämning av skogsinkomster kunde med
ännu större skäl anföras i fråga om utjämning av förluster vid den progressiva
beskattningen. Men även i fråga om företag, vilka beskattades efter
en proportionell skala, medförde avsaknaden av regler för förskjutning av
förluster en högre beskattning än som vore motiverad. De nuvarande skattereglerna
beredde särskilda svårigheter för nystartade företag, eftersom de
första åren av ett företags verksamhetstid ofta bleve förlustbringande. Detta
innebure en avgift på nyföretagande. Situationen kunde dock många gånger
bli lika allvarlig för redan existerande företag. Om ett företag t. ex. på
grund av konkurrens hade förlust under ett eller flera år, finge företaget
genom den fulla beskattningen av efterföljande vinster betala en högre
sammanlagd skatt än som svarade mot nettoresultatet. De anförda synpunkterna
vore belysande för de mest uppenbara konsekvenserna av en
brist på förlustutjämningsmöjligheter. Synpunkterna gällde också avsaknaden
av möjlighet till öppen resultatutjämning. Departementschefens
motivering för att avvisa det av företagsbeskattningskommittén framlagda
förslaget i ämnet vore anmärkningsvärd. Först medgåve han det principiellt
riktiga i en öppen resultatutjämning och därefter radade han upp en
serie argument av en art, som endast kunde förklaras av en brist på intresse
för saken. En lagstiftning om förlustutjämning för rörelseidkare,
oavsett företagsform, och för jordbrukare, som redovisade sin inkomst enligt
bokföringsmässiga grunder, borde nu genomföras enligt det vid motionerna
fogade författningsförslaget. Detta hade försetts med sådana spärrregler,
att ett genomförande av detsamma icke kunde befaras medföra den
av departementschefen befarade risken för obehörig skattelättnad. Motionärerna
föresloge därjämte utredning rörande det sätt, på vilket en öppen
resultatutjämning skulle utformas och infogas i skattesystemet. I

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har bl. a. framhållits
att en skärpning i beskattningen av företagen skulle inträda om de i propositionen
framlagda förslagen till inskränkning i den fria avskrivningsrätten
godkändes av riksdagen. Den fria avskrivningen hade i viss mån
verkat utjämnande mellan olika beskattningsår. För rederiföretagen, som
vore synnerligen konjunkturkänsliga och hade relativt växlande inkomster
under olika år, vore det av mycket stor betydelse, att en förlustutjämning

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

finge ske. Motionärerna föresloge att det av reservanterna i företagsbeskattningskommittén
avgivna förslaget till bestämmelser i nu berörda ämne
måtte antagas av riksdagen.

I de likalydande motionerna 1:466 och 11:567 har motionärerna
uttalat att de funne de skäl departementschefen anfört till stöd för sin
mening att icke framlägga något förslag till öppen förlustutjämning föga
övertygande. Den bild departementschefen givit av erfarenheterna av en
förlustutjämning i utlandet syntes helt missvisande. Enligt av motionärerna
företagna undersökningar förhölle det sig så att rätten till förlustutjämning
på ett flertal håll utvidgats under de senare åren. Vad beträffade de
taxeringstekniska svårigheterna vitsordade departementschefen först, att
det av kommittén framlagda förslaget till förlustutjämning i och för sig
syntes tämligen enkelt att tillämpa. Motionärerna ifrågasatte därför, om
de därefter åberopade taxeringstekniska svårigheterna ens för departementschefen
utgjort något avgörande skäl. De föreslagna bestämmelserna
rörande inventering av och värdering av varulager ökade väsentligt arbetet
med granskningen av alla rörelseidkares deklarationer, utan att denna
omständighet av departementschefen ansetts hindra införandet av nämnda
bestämmelser. Departementschefens anmärkning att det i vissa fall skulle
bereda svårigheter att fastställa förlustens taxeringsmässiga storlek, inte
minst med hänsyn till den dåliga ordning som ofta förelåge i samband
med förluster, torde icke heller väga tungt. Ett villkor för erhållande av
förlustavdrag måste nämligen vara att den skattskyldige förebringade bevisning
om att förlust av viss storlek uppstått. Den som inte kunde prestera
erforderlig bevisning ginge uppenbarligen miste om sin eventuella rätt. I
fråga om invändningen att det av företagsbeskattningskommittén utarbetade
förslaget till förlustutjämning endast avsåge den statliga taxeringen, ville
motionärerna framhålla att den omständigheten att en uppkommen förlust
på grund av taxeringstekniska svårigheter icke alltid finge kvittas mot
åtnjuten inkomst, så att den orättmätiga beskattningen därigenom helt
eller delvis kunde undvikas, inte utgjorde skäl för att aldrig medgiva rättelse
av ett sådant felaktigt taxeringsresultat. Rörande en utvidgning av
rätten till förlustutjämning till att avse jämväl enskilda rörelseidkare hade
finansministern anfört att en sådan utvidgning »möter alla de invändningar
och betänkligheter, som kommittén för detta fall angivit». Motionärerna
funne uttalandet anmärkningsvärt, eftersom samtliga dessa invändningar
och betänkligheter upptagits till bemötande i den av två ledamöter avgivna
reservationen till kommitténs betänkande. Eftersom reservanternas yttrande
i förevarande del icke intagits i propositionen, hade motionärerna ansett
sig böra i motionerna återge ett avsnitt av reservationen. Motionärerna som
anslöte sig till vad reservanterna föreslagit, funne att påståendet att eu
lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det av reservanterna

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

framlagda författningsutkastet skulle möta alla de »invändningar och betänkligheter»
kommittémajoriteten angivit, saknade varje grund. För att
omöjliggöra de skatteflyktsåtgärder, som kommittéförslaget ansetts kunna
leda till, hade motionärerna kompletterat det av kommittén framlagda lagtextförslaget
med en bestämmelse (tredje stycket av 3 § i det vid motionerna
fogade författningsförslaget), vilken enligt motionärernas mening skapade
ett fullt tillfredsställande skydd mot befarade transaktioner av sådant slag.
De i propositionen framlagda förslagen till bestämmelser rörande värdering
av varulager och rörande avskrivningar å maskiner och inventarier berövade
inte de skattskyldiga varje möjlighet till resultatutjämning mellan olika
år men möjligheterna till resultatutjämning bleve avsevärt mindre än de
varit tidigare. Eftersom behovet av en sådan utjämning vore så starkt och
då det från principiell synpunkt icke torde kunna bestridas, att en resultatutjämning
vore synnerligen önskvärd, tedde det sig ytterst otillfredsställande
att nu genomföra åtgärder som ginge i motsatt riktning. Motionärerna
förordade genomförandet av en förlustutjämning för såväl juridiska
som fysiska personer. Bland de senare borde även ingå sådana som redovisade
inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.
Dessa jordbrukare borde i förevarande avseende likställas med bokföringspliktiga
rörelseidkare. Vissa år kunde det på grund av omfattande skördeskador
bli väsentliga underskott å jordbruksdriften. Den därigenom uppkommande
situationen kunde illustreras med utgångspunkt från det fall
att vederbörande jordbrukare finge ett stödlån på t. ex. 10 000 kronor.
Eftersom underskottet icke vore avdragsgillt från följande års vinster, bleve
resultatet för den skattskyldige att han, för att kunna återbetala det upplånade
beloppet å 10 000 kronor, måste ha en så hög inkomst att återstoden
efter det skatten å inkomsten vore betalad utgjorde 10 000 kronor. En förlustutjämning,
särskilt för fysiska personer, innebure inte någon fullständig
lösning. En utredning borde därför igångsättas för att tillskapa möjligheter
för s. k. öppen resultatutjämning för alla rörelseidkare och för jordbrukare,
vars inkomst beräknades enligt bokföringsmässiga grunder.

I till utskottet inkomna skrifter har Aktiebolaget Volvo samt Thulebolagen
berört vissa speciella frågor, vartill utskottet återkommer i det följande.

Utskottets yttrande

I den förevarande propositionen nr 100 har framlagts förslag om ändring
av företagsbeskattningens regler i syfte att anpassa denna beskattning till
en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. Det framlagda förslaget,
som bygger pa en fortsatt nettovinstbeskattning, innebär en åtstramning
av ratten till vinstreglerande dispositioner. Samtidigt föreslås emellertid
generösare avskrivningsregler för enskilda rörelseidkare och jordbrukare

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1955

med taxering enligt bokföringsmässiga grunder än vad för närvarande gäller.
Investeringsfondsinstitutet föreslås utbyggt med speciella skattelättnader
för de företag, som begagnar sig därav.

Till grund för propositionen ligger det av företagsbeskattningskommittén
år 1954 framlagda betänkandet med förslag till ändrad företagsbeskattning,
i vilket förslag dock vissa modifikationer och ändringar gjorts. Kommittén
har för sitt arbete haft att tillgå en ingående utredning rörande
den fria avskrivningsrättens ekonomiska verkningar samt föranstaltat om
en undersökning av lagernedskrivningarna. Resultatet av dessa undersökningar
har redovisats i kommitténs betänkande och i propositionen.

I propositionen har departementschefen uttalat, att en av den ekonomiska
politikens mest angelägna uppgifter under efterkrigstiden varit att
söka dämpa expansionssträvandena i syfte att hålla den samlade efterfiågan
inom ramen för tillgängliga resurser. Härvid hade olika medel tillgiipits.
Huvudinstrumenten hade varit den allmänna finans- och kreditpolitiken.
Under större delen av perioden hade överbalansering av driftbudgeten
förekommit. På kreditmarknaden hade åtstramningsåtgärder vidtagits,
bland annat med stöd av skärpta kassareservkrav eller genom vissa räntehöjningar.
Det kunde vidare erinras om byggnadsregleringen, konjunktuioch
prisutjämningsavgifterna för skogsindustrien, vinststeriliseringen, vissa
skogsägares skyldighet att göra insättning på s. k. investeringskonto för
skog, konjunkturskatten, investeringsskatten samt avgiftsbeläggningen av
investeringar och bilköp.

I det läge, då genomförandet av nämnda åtgärder och främst dem som
mera direkt åsyftade en kreditåtstramning varit aktuellt, hade det framstått
såsom påkallat att parallellt därmed inskränka företagens rätt att utnyttja
de i den permanenta lagstiftningen medgivna mycket vidsträckta möjligheterna
till s. k. vinstreglerande dispositioner. Som framginge av vad i
direktiven till företagsbeskattningskommittén anförts skulle företag med
betydande vinstmedel eljest kunna bereda sig sådant uppskov med beskattningen
av dessa vinstmedel, att de i större eller mindre utsträckning gjorde
sig oberoende av åtstramningen på den allmänna kreditmarknaden. De nu
antydda åtgärderna hade avsett vissa inskränkningar i den fria avskrivningsrätten
och lagervärderingen samt i rätten till avdrag för vissa stiltelseoch
fondavsättningar. Då avskrivningsrätten och lagervärderingsreglerna
skärpts, hade det givetvis även varit avsikten att dämpa ett på grund av
skattereglernas konstruktion föreliggande speciellt incitament till anskaffning
just av maskiner och lagertillgångar.

Departementschefen har vidare erinrat därom, att ett av motiven för
företagsbeskattningskommitténs tillsättande hade varit behovet av en utredning
av företagsbeskattningens konjunkturpolitiska verkningar. Det
måste nämligen antagas, att det kunde bil nödvändigt med eu fortsatt begränsning
av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner samt att

46 Bevillningsutskottets betänkande nr kö år 1955

för den händelse ett sådant konjunkturskede inträdde som möjliggjorde en
återgång till den permanenta lagstiftningens tillämpning — behov ånyo
kunde uppstå att framdeles tillgripa speciella åtgärder. Ett ytterligare motiv
för tillkallande av kommittén hade varit, att det dels vore förenat med betydande
svårigheter att med tillräcklig säkerhet avgöra när tidpunkten vore
inne för åtstramningar på området för företagsbeskattningen och dels att de
tillfälligt insatta åtgärderna, sådana skattelagarna vore konstruerade, inte
kunde få den omedelbara effekt som åsyftades. Det funnes därför anledning
att även undersöka i vad mån de permanenta reglerna kunde så ändras,
att de bleve på det hela taget konjunkturpolitiskt godtagbara även i
högkonjunkturlägen.

I den på utredningen grundade propositionen har departementschefen —
under hänvisning till investeringarnas roll för konjunkturförloppet samt
till självfinansieringens betydelse för investeringarna — tillkännagivit sin
uppfattning om angelägenheten av att i sådana lägen, då en allmän kreditåtstramning
göres, vinna det erforderliga komplementet på beskattningsplanet.
Beträffande möjligheten att vinna detta komplement inom ramen
för en nettovinstbeskattning och lämpligheten av att ändra den permanenta
lagstiftningen i sådant syfte har departementschefen bland annat anfört
följande.

Såsom kommittén framhållit vore det möjligt att göra reglerna för en
nettovinstbeskattning av företagen bättre konjunkturpolitiskt anpassade
genom att åtstrama möjligheterna till vinstreglerande dispositioner. Konsekvensen
av en sådan åtstramning bleve uppenbarligen den att beskattningen
närmare än vad nu vore fallet anslöte sig till det faktiska vinstresultatet
under året. En högre skatt uttoges vid ökad vinst och en lägre skatt
när vinstförhållandena vore sämre. I det förstnämnda fallet kunde företagen
följaktligen inte i samma utsträckning som med gällande permanenta
regler förskjuta beskattningen och därigenom förbättra sin likviditet.

I andra konjunkturlägen åter kunde som en följd härav möjligheterna vara
relativt större för företagen att skattefritt bevara sin vinst och då i mots\
arande mån förstärka sin likviditet. Verkningarna i såväl hög- som lågkonjunkturlägen
skulle följaktligen bidraga till konjunkturstabilisering.

Vad gäller det sätt, varpå en åtstramning i den permanenta lagstiftningen
av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner närmare borde
åstadkommas, har departementschefen inledningsvis hänvisat till den av
professor N. Västhagen företagna undersökningen rörande de fria avskrivningarna.
Departementschefen delar företagsbeskattningskommitténs uppfattning,
att vad som enligt denna undersökning förekommit gåve ett starkt
uttryck för vad de fria avskrivningarna betytt för investeringarnas finansiering.
Särskilt borde uppmärksammas betydelsen härav under de senaste
högkonjunkturåren. Det torde också vara uppenbart, att när den fria avskrivningsrätten
infördes år 1938 i vårt skattesystem, man väl hade klart

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

för sig värdet av regler som gav företagen goda möjligheter att stärka sin
ställning inför ett lågkonjunkturläge, men att man å andra sidan inte
ägnade någon egentlig uppmärksamhet åt de konjunkturpolitiskt mindre
önskvärda verkningarna i mer markerade högkonjunkturlägen. Det vore
en avvägning mellan dessa bada synpunkter, som kommittén eftersträ\at.
Departementschefen har tagit ståndpunkt för en sådan begränsning av den
fria avskrivningsrätten som å ena sidan utövade en viss marginell effekt
i högkonjunktur, men som i andra lägen lämnade det utrymme för avskrivning
som vinstförhållandena hos näringslivet kunde antagas medge.
Utrymmet för avskrivningar i högkonjunkturlägen borde alltså så begränsas,
att de nuvarande reglernas inflationsdrivande effekt reducerades men
de å andra sidan inte gjordes så snäva att de motverkade mera angelägna
investeringar och rationaliseringsåtgärder.

Beträffande varulagervärderingen har departementschefen uttalat, under
åberopande av vissa av företagsbeskattningskommittén utförda undersökningar
av det sammanlagda värdet av varulagren hos det enskilda näringslivet
samt av företagna nedskrivningar härå, att redan mindre ändringar i
reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
kunde öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till likviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar. Att en begränsning i rätten
att hålla synnerligen låga lagervärden tillika innebure i viss mån minskade
möjligheter till konsolidering låge i sakens natur. Varje åtstramning i
värderingsreglerna finge alltså, som kommittén understrukit, vägas mot
önskemålet om tillräckligt utrymme för betryggande nedskrivning för prisfallsrisk.
Emellertid torde reglerna för varulagervärderingen i själva verket
vara från konjunkturpolitisk synpunkt så betydelsefulla, att något verkligt
väsentligt inte skulle vinnas med en ändrad företagsbeskattning, som
bibehölle nu gällande regler på området för lagervärderingen. Det borde
uppmärksammas, att de konjunkturpolitiska invändningarna mot en praktiskt
taget fullständig frihet i lagervärderingen avsåge inte blott, och kanske
inte ens främst, det förhållandet att denna frihet kunde i vissa lägen stimulera
till inte önskvärda lagerökningar respektive kunde av skatteskäl
försvåra i andra lägen önskvärda lageravvecklingar; även förefintligheten
av ett betydande lager möjliggjorde för företaget likviditetsförstärkande
nedskrivningar, som i sin tur underlättade investeringar av vad slag som
helst. Dessa synpunkter talade för kraftigast möjliga åtstramning av
värderingsreglerna inte endast under högkonjunktur utan även i andra
tider. Det sistnämnda sammanhängde dels med svårigheterna att avgöra
när tillfälliga åtstramningar skulle insättas och dels med att företagen
eljest kunde under hand uppbygga en likviditet som kunde utnyttjas lör
stora investeringar i högkonjunktur. Å andra sidan talade mot ändringar
i nuvarande regler för lagervärderingen den synpunkten alt ju större frihet
reglerna lämnade, ju större möjligheter hade företagen till en konsolide -

48 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ring, som innebure gardering mot prisfallsrisker och som kunde medföra
ökade möjligheter att upprätthålla sysselsättningen då försämrade avsättningsmöjligheter
uppkomme. Departementschefens ståndpunkt har varit
den, att en avvägning mellan de olika synpunkterna borde komma till stånd
och att möjlighet funnes till regler, som gåve ett väsentligt värde i konjunkturpolitiskt
hänseende men samtidigt lämnade utrymme för betryggande
lagernedskrivningar med därmed i olika hänseenden förenade fördelar.

I fråga om investeringsfonderna har departementschefen funnit, att kommittén
givit övertygande skäl för att de möjligheter till konjunkturutjämning,
som en fortsatt lagstiftning om investeringsfonder erbjuder, uppenbarligen
inte kan avvaras vid en anpassning av beskattningsreglerna till
en konjunkturstabiliserande ekonomisk politik. I själva verket torde det
förhålla sig så, att på skattelagstiftningens område endast reglerna om investeringsfonderna
kunde användas för att positivt stimulera företagen
till investeringar i sämre sysselsättningslägen. Vid det avsedda utnyttjandet
av investeringsfonderna skapades även ökade förutsättningar för att
den sammanlagda investeringsvolymen, trots minskade investeringar under
högkonjunktur, totalt och på längre sikt inte minskade. Det torde vidare
böra uppmärksammas, att vid en i övrigt hög eller jämn sysselsättning det
alltid måste förutses vissa fluktuationer för enstaka branscher eller grupper
av företag. Investeringsfonderna skulle under sådana förhållanden ha
sin givna betydelse för utjämning av dessa mindre variationer i sysselsättningsgraden.
Även beträffande personalstiftelserna har från konjunkturpolitisk
synpunkt befunnits erforderligt med vissa åtstramningar.

I de inbördes likalydande motionerna I: 463 och II: 571, I: 464 och II: 573
samt I: 466 och II: 567 har yrkats långt gående ändringar i propositionens
förslag till nya regler för företagsbeskattningen. Dessa ändringar, vilka
har sin grund i en avvikande uppfattning om den ekonomiska politikens
utformning, syltar huvudsakligen till att bevara den fria avskrivningsrätten.
Rörande de skäl som i motionerna åberopats till stöd härför får utskottet
främst hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen för motionernas
huvudsakliga innehåll. Därutöver kommer utskottet att i det följande
upptaga till behandling vissa av de synpunkter som framförts i
motionerna.

Innan utskottet övergår till en närmare redogörelse för sitt ställningstagande
till propositionen, vill utskottet inledningsvis framhålla, att
frågan om avskrivningsreglernas ändamålsenliga utformning inte ansågs
slutgiltigt löst genom den år 1938 beslutade reformen, varigenom det
nuvarande avskrivningssystemet infördes. Mot införande av en i huvudsak
fri avskrivningsrätt för juridiska personer, varom förslag framlagts först
av bolagsskatteberedningen och sedermera — i omarbetat skick — av 1936

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1955

års skattekommitté, hade starka invändningar rests, och ett antal remissinstanser
— däribland åtskilliga myndigheter — hade direkt avstyrkt en
sådan åtgärd. Skattekommittén underströk att en räkenskapsenlig avskrivning
innebar, att ett slags presumtion måste skapas för de i räkenskaperna
gjorda avskrivningarnas riktighet. Häri låg i själva verket den
svårighet, med vilken man särskilt hade att räkna: en friare avskrivning
kunde i stort sett ej tillåtas, där missbruk från de skattskyldigas sida vore
att befara. Att kommittén likväl förordade övergång till fri avskrivning
berodde på den vikt man med 1930-talets erfarenheter för ögonen tillmätte
möjligheterna för företagen att konsolidera sig inför en lågkonjunktur
samt på önskvärdheten att ernå en i jämförelse med tidigare rådande
system önskvärd taxeringsteknisk förenkling. För undvikande av att vägar
öppnades för de skattskyldiga att vid beskattningen så redovisa sina vinster,
att det allmännas intresse blev åsidosatt, föreslog kommittén vissa allmänna
och speciella regler för den fria avskrivningsrättens närmare utformning.
Sålunda förordades bl. a. ett särskilt undantagsstadgande till
skydd mot missbruk, så formulerat, att avvikelser från god köpmannased
i en skattskyldigs räkenskaper skulle föranleda att rätten till fri avskrivning
förvägrades. Kommittén var medveten om att en dylik tämligen vag
formulering i och för sig var mindre önskvärd och uttalade, att måhända
kunde, sedan några års erfarenheter vunnits, anledning föreligga att söka
finna en mera preciserad bestämmelse. Något sådant undantagsstadgande
upptogs emellertid inte i lagstiftningen med hänsyn till befarade tillämpningssvårigheter.

Utskottet finner, att sedan närmare erfarenheter av den fria avskrivningens
verkningar i olika avseenden nu vunnits tiden bör anses mogen
för en sådan omprövning av den permanenta företagsbeskattningens regler
som i viss mån förutskickades vid omläggningen år 1938 av beskattningsreglerna.

Vad först gäller frågan om den roll, företagsbeskattningen bör tillmätas
i en konjunkturstabiliserande politik, vill utskottet hänvisa till vad 1954
års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 11 i anledning av propositionen med förslag till förordning om begränsning
av rätten till fri avskrivning vid 1955 års inkomsttaxering. I nämnda
betänkande erinrades i detta sammanhang om att de permanenta beskattningsreglerna
inrymde vidsträckta möjligheter för företagen att själva avgöra
vilka vinster som för visst år skulle redovisas till beskattning. Genom
vinstreglerande dispositioner kunde sålunda företagsvinsten till avsevärd
del kvarhållas inom företagen och användas i rörelsen. Företagen kunde
på detta sätt i mer eller mindre mån göra sig oberoende av den allmänna
kreditmarknaden vid finansieringen av nyinvesteringar. För utskottet, som
hade den uppfattningen att upprätthållandet av den samhällsekonomiska
balansen i väsentlig män måste ske genom kontroll av investeringssidan

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 sand. Nr ''i5

50 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

inom den enskilda företagssektorn i näringslivet, tedde det sig därför naturligt,
att beskattningsreglerna — med iakttagande av rimliga konsolideringskrav
från näringslivets sida — anpassades till de restriktioner på kreditväsendets
område, som vidtagits i syfte att åvägabringa en från samhällets
synpunkt önskvärd begränsning av investeringarna. Detta förhållande var
även avgörande för ståndpunktstagandet vid genomförandet år 1952 av
inskränkningarna i rätten till vinstreglerande dispositioner.

Vid sitt ställningstagande till det nu framlagda förslaget är utskottets
grundinställning till frågan om företagsbeskattningens anpassning till en
konjunkturstabiliserande politik alltjämt densamma som ovan redovisats.
I likhet med företagsbeskattningskommittén och departementschefen anser
utskottet, att den önskade effekten endast kan erhållas genom att åtstramningen
får gälla de permanenta beskattningsreglerna. Härutöver vill utskottet
anföra följande synpunkter.

Målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning med balans i
samhällsekonomin. Härom råder allmän enighet. Det borde då även vara
naturligt, att för uppnående av detta mål alla tjänliga medel begagnas. I
ett antal motioner har framhållits, att utformningen av permanenta regler
för företagsbeskattningen — vilka avsåges skola gälla för mera normala
tider —- inte borde grundas på erfarenheterna från efterkrigstidens, enligt
motionärernas mening, exceptionella högkonjunktur. Denna uppfattning
kan utskottet inte ansluta sig till. Tvärtom finner utskottet det angeläget
att reglerna på företagsbeskattningens område avvägs med utgångspunkt
från förhållandena i ett samhälle med full sysselsättning. Detta innebär,
att man normalt torde få räkna med en konjunktur, som innesluter större
risker för en inflationistisk utveckling än vad som varit fallet under tidigare
skeden. De nya reglerna för företagsbeskattningen kan därför inte sägas
ha utformats under ensidigt hänsynstagande till tillspetsade högkonjunkturlägen.

Upprätthållandet av en god konjunktur — med undvikande av utpräglade
överkonjunkturer och därav föranledda störningar på olika punkter
av samhällsekonomin —- nödvändiggör åtgärder, som syftar till en lämplig
avvägning av den samlade efterfrågan för konsumtions- och investeringsändamål.
Härvidlag måste uppmärksamheten även riktas mot de privata
investeringarna såsom en del av den totala användningen av resurserna. I
de likalydande motionerna I: 463 och II: 571 har anförts, att enligt det
siffermaterial, som redovisades i propositionen, den andel av de privata
bruttoinvesteringarna, som påverkades av utformningen av företagsbeskattningen,
kunde uppskattas till ca 20 procent av totalinvesteringarna i samhället
eller ca 7 procent av bruttonationalprodukten. Dessa siffror visade
enligt motionärerna, att utformningen av reglerna för företagsbeskattningen
inte kunde tillmätas någon avgörande betydelse för stabiliseringspolitilcen.
Enligt utskottets mening saknar emellertid denna synpunkt relevans. Även

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

om det här rör sig om ett i jämförelse med den totala efterfrågan mindre
område, spelar detta likväl en mycket väsentlig roll för konjunkturväxlingarna.
Såsom framhålles i propositionen kan även mindre förändringar
inom denna sektor få avgörande verkningar.

Utskottet vill understryka, att stabiliseringspolitiken måste omfatta alla
områden av det ekonomiska livet. Sålunda har bl. a. de offentliga utgifterna
fått avvägas med hänsyn till lägets krav. I viss utsträckning är det möjligt,
såsom erfarenheterna från efterkrigstiden visar, att genom variationer
i de offentliga investeringarna kompensera inträffade förändringar i den
privata investeringsvolymen. Det är önskvärt att även framdeles möjligheterna
härtill i görligaste mån tillvaratages. Utrymmet för kompenserande
åtgärder på detta område är emellertid begränsat till följd av att — såsom
både investeringskommittén och företagsbeskattningskommittén framhållit
— de offentliga investeringarna till övervägande del utgöres av byggnadsoch
anläggningsverksamhet, medan svängningarna i de privata investeringarna
huvudsakligen avser verkstadsprodukter. Det måste därför vara
angeläget att uppnå en direkt utjämning av den privata investeringsverksamheten
i och för sig.

När det gäller de privata investeringarnas utveckling spelar uppenbarligen
skattereglernas utformning en betydande roll. Det är här enligt utskottets
mening väsentligen inte fråga om huruvida den fria avskrivningsrätten
i olika avseenden kan sägas ha missbrukats eller ej, utan vilken
verkan den haft på investeringsvolymens omfattning. I motsats till vad
som framhållits i de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 finner utskottet
härvidlag, liksom departementschefen, att det material som redovisats
av företagsbeskattningskommittén ger starkt belägg för den fria avskrivningsrättens
betydelse för finansieringen av den mycket betydande
privata investeringsvolymen under efterkrigsåren. Enligt beräkningarna
skulle sålunda mellan 7 och 18 procent av investeringarna under åren 1948
-—1951 ha finansierats med s. k. skattekredit. Än viktigare är emellertid
enligt utskottets mening, att finansieringen av nyinvesteringar, d. v. s. de
totala investeringarna exklusive ersättningsanskaffning in. in., måste antagas
ha skett till en långt större del genom skattekredit än vad de ovan
angivna siffrorna utvisar. Det torde i själva verket förhålla sig så, att en
väsentlig del av efterkrigstidens stora nyinvesteringar i företagen kunnat
finansieras genom anlitande av den skattekredit som stått till buds tack
vare den fria avskrivningsrätten. Utskottet kan inte finna att bärande skäl
anförts mot den uppfattningen, att en väsentlig del av efterkrigsårens höga
och starkt expanderande investeringsverksamhet varit vad man kallar självfinansierad.

Under åberopande av det i propositionen redovisade sambandet mellan
investeringsexpansionen och ökningen i de utestående industrikrediterna
har i ett antal motioner hävdats, alt självfinansieringens roll betydligt över -

52 Bevillningsutskottets betänkande nr Av år 1955

drivits. Den allmänna penning- och kreditpolitiken intoge sålunda en
nyckelställning, varför tyngdpunkten i konjunkturpolitiken borde läggas
på detta område. Härigenom skulle man undvika ingrepp i företagsbeskattningen,
vilkas effekt vore tvivelaktig ur konjunkturstabiliserande synvinkel
men däremot klart skadlig med hänsyn till den försämring av företagens
konsolideringsmöjligheter som stramare regler måste medföra.

Utskottet vill understryka att den allmänna kreditpolitikens betydelse
ingalunda bör förbises och att sannolikt en åtstramning på kreditmarknaden
i varje fall indirekt kan få en viss effekt även på de självfinansierande
företagens investeringsverksamhet. Med den stora roll som självfinansieringen
enligt utskottets mening spelar måste det emellertid förutsättas att
den allmänna kreditpolitikens inflytande blir i motsvarande mån begränsat.
Vidare är det uppenbart, att konsekvensen av ett ensidigt anlitande av generella
kreditpolitiska medel måste innebära en viss snedvridning och snedbelastning
inom näringslivet därigenom, att den behövliga åtstramningen
kommer att hårdast drabba de mindre likvida företagen. Även ur denna
synvinkel finner utskottet det angeläget, att den nödvändiga åtstramningen
på det privata investeringsområdet uppnås genom en kombination av kreditpolitiska
och skattepolitiska åtgärder.

I de likalydande motionerna I: 466 och II: 567 har stor vikt tillmätts det
förhållandet, att den fria avskrivningsrättens upphörande enligt motionärernas
uppfattning vore ägnad att på längre sikt nedbringa den sammanlagda
industriella investeringsvolymen. Det skulle nämligen vara orealistiskt
att räkna med — särskilt med hänsyn till den utformning som systemet
med investeringsfonder fått i förslaget —- att de industriella investeringarna
under en lågkonjunktur skulle ökas så mycket att detta motsvarade
den minskning under normala konjunkturer som ett borttagande av
den fria avskrivningsrätten kunde beräknas föranleda. Utskottet vill för sin
del betona, att den konjunkturstabilitet som nu eftersträvas — och vartill
företagsbeskattningen bör kunna lämna ett värdefullt bidrag — på längre
sikt kommer att innebära en större samlad investeringsvolym än vad man
kunde uppnå i perioder med konjunktursvängningar av äldre modell. Att
räkna med möjligheterna till en sådan expansion av investeringarna i en
tillspetsad högkonjunktur, att härigenom skulle uppnås en i längden större
investeringsvolym än vid en bevarad balanserad högkonjunktur, finner utskottet
vara verklighetsfrämmande. Med denna uppfattning synes det utskottet
uppenbart, att de starkt expansiva tendenserna i den fulla sysselsättningens
ekonomi, särskilt på investeringsområdet, måste mötas med
vissa motåtgärder för att en balanserad utveckling skulle kunna skapas.
Skulle trots allt konjunkturförsämringar av mera djupgående natur inträffa,
torde investeringsfonderna med den utformning de erhållit i propositionsförslaget
kunna tjäna såsom ett instrument för den stimulans till investeringsökning,
som det i så fall kan bli utrymme för.

Bevillningsutskottets betänkande nr hd år 1955 53

Vad beträffar de i motionerna gjorda hänvisningarna till investeringsverksamheten
i andra länder samt till uppmjukningar i företagsbeskattningen
utomlands, vill utskottet endast peka på att under efterkrigstiden
investeringarna i Sverige legat på en internationellt sett mycket hög nivå
och att alla tecken tyder på att detta förhållande kan väntas fortsätta. Även
med de skärpningar av de permanenta reglerna för företagsbeskattningen
varom förslag nu framlagts och med de uppmjukningar som vidtagits i
andra länder, kommer det svenska systemet att förbli jämförelsevis mycket
liberalt.

Det kan icke bestridas att den fria avskrivningsrätten under den period
den varit i kraft haft fördelaktiga verkningar i åtskilliga avseenden såsom
motionärerna framhållit. Utskottet, som finner det behövligt med en utformning
av lagstiftningen på företagsbeskattningens område som i någon
mån dämpar stimulansen till stora investeringar i högkonjunkturlägen, vill
understryka att reglerna bör medge utrymme för en sådan anpassning från
företagens sida som kan anses vara i samhällets intresse. Det gäller här,
såsom departementschefen påpekat, en avvägning mellan å ena sidan det
svängrum som företagen behöver, och å andra sidan de krav som från samhällets
sida måste resas på en jämn och hög investeringsverksamhet utan
markerade konjunktursvängningar med åtföljande störningar av den ekonomiska
balansen.

Av det sagda framgår, att utskottet kan ansluta sig till de riktlinjer för
företagsbeskattningens utformning, varpå det föreliggande propositionsförslaget
bygger. Detta innebär, att utskottet inte kan dela den uppfattning
om företagsbeskattningens roll i stabiliseringspolitiken och om dess allmänna
utformning, som framförts i de inbördes likalydande motionerna
I: 463 och II: 571, I: 464 och II: 573 samt I: 466 och II: 567. Ej heller anser
utskottet att vad som i detta avseende anförts i motionen I: 457 kan läggas
till grund för den fortsatta behandlingen av frågan.

Utskottet övergår härefter till att behandla de olika avsnitten av propositionen
i den ordning de däri förekommer. Därvid kommer utskottet att
begränsa sig till sådana frågor, beträffande vilka utskottet i anledning av
väckta motioner eller eljest finner skäl att göra särskilda uttalanden.

Det i propositionen framlagda förslaget om räkenskapsenlig avskrivning
innebär, att den för aktiebolag och därmed i beskattningshänseende jämställda
juridiska personer hiLtills i princip gällande rätten till fri avskrivning
beträffande maskiner och inventarier permanent begränsas. Avdrag
för avskrivning får enligt förslagets huvudregel åtnjutas med högst 30 procent
för år räknat å summan av ingående bokfört värde å inventariebeståndet
och årets anskaffningskostnad. I fall, då inventarier avyttrats eller
förlorats, får en extra avskrivning motsvarande försäljningssumman eller

54 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

försäkringsersättningen ske. Även andra modifikationer kan förekomma.
Enligt en kompletterande regel får tillgångarna alltid skrivas ned till ett
värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning med 20 procent å
anskaffningsvärdet. Avskrivningsreglerna får enligt förslaget i princip tilllämpas
av alla rörelseidkare samt av jordbrukare som redovisar inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Förslaget innebär
alltså väsentligt ökade avskrivningsmöjligheter för den stora gruppen av
enskilda rörelseidkare och vissa jordbrukare.

I ett tidigare sammanhang har utskottet ingående behandlat de invändningar
av mera allmän natur, som i några motioner riktats mot den ifrågasatta
begränsningen av den fria avskrivningsrätten och därvid som sin
mening tillkännagivit att utskottet inte funnit dessa invändningar vara av
beskaffenhet att böra utgöra hinder för en av konjunkturpolitiska skäl
starkt motiverad omläggning av avskrivningsreglerna. Utskottet övergår
nu att behandla invändningar av mer speciell karaktär.

I de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 samt de ävenledes likalydande
motionerna I: 466 och II: 567 har framhållits, att de kraftigt stegrade
återanskaffningskostnaderna å maskiner och inventarier utgjorde ett
tungt vägande skäl för bibehållandet av den fria avskrivningsrätten, vilken
i praktiken erbjudit vissa möjligheter till en avskrivning beräknad å återanskaffningsvärdet.
I de två sistnämnda motionerna erinrar motionärerna
även om att hos statens järnvägar avskrivningarna beräknades på återanskaffningskostnaderna
och framhåller, att motsvarande borde gälla de enskilda
näringsföretagen. Om de skattemässiga avskrivningarna beräknades
så snävt, att prisökningen bleve beskattad såsom behållen inkomst, drabbades
ju inte blott den faktiskt uppkomna vinsten av inkomstbeskattning
utan därutöver en del av det i produktionsmedlen investerade kapitalet.
Det syntes motionärerna föreligga ett klart samband mellan den skattemässiga
och den företagsekonomiska bedömningen av avskrivningsproblemen,
vilket förhållande talade för den fria avskrivningsrättens bibehållande. I
motionerna I: 463 och II: 571 framhålles därjämte att med hänsyn till de
snäva avskrivningsreglerna beträffande byggnader det framstode som än
angelägnare att den fria avskrivningsrätten beträffande maskiner och inventarier
bibehölles.

I samtliga de förenämnda motionerna har vidare hänvisats till den fria
avskrivningsrättens förtjänster från taxeringsteknisk synpunkt.

I anslutning till det nu återgivna har motionärerna yrkat, såvitt nu är i
fråga, dels att den i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
stadgade rätten för aktiebolag in. fl. juridiska personer till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier måtte bibehållas oförändrad
och dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
om möjligheterna att utsträcka rätten till fri avskrivning till att gälla

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

jämväl beträffande fysiska personer, som bedriver rörelse, samt jordbrukare,
vilka redovisar inkomsten enligt bokföringsmässiga grunder.

Utöver tidigare angivna allmänna synpunkter har i de likalydande motionerna
1:464 och 11:573, under hänvisning till en i Sveriges redareförenings
remissyttrande över företagsbeskattningskommitténs betänkande
lämnad redogörelse för resultatet av en av professor Västhagen gjord utredning
rörande den fria avskrivningsrätten såvitt avser rederinäringen,
framhållits, att nämnda utredning givit vid handen att, med utgångspunkt
från propositionsförslagets kompletteringsregel att nyanskaffat tonnage
fick avskrivas på fem år, de undersökta rederiföretagen ej gjort några överavskrivningar
å sitt nyanskaffade tonnage. Utredningen visade även, att det
i propositionen föreslagna avskrivningssystemet inte torde få någon åtstramande
verkan i konjunkturhänseende, i vad gällde rederinäringen.
Något rimligt skäl att vid detta förhållande upphäva den fria avskrivningen
fanns enligt motionärerna ej, eftersom en sådan åtgärd ej medförde
någon konjunktur stabilisering. Motionärerna hävdade att den fria avskrivningsrätten
inte borde upphävas utan alltjämt bibehållas i fråga om fartyg
och andra inventarier.

Utskottet har redan i det föregående tillkännagivit som sin mening att
en begränsning av den fria avskrivningsrätten är önskvärd och nödvändig
från konjunkturpolitisk synpunkt. Häremot måste då uppenbarligen vagas
de i de föreliggande motionerna anförda synpunkterna, vilka ansetts tala
emot en begränsning av den fria avskrivningsrätten.

Utskottet har inledningsvis erinrat om att då den fria avskrivningsrätten
infördes år 1938, detta skedde i syfte att ernå enkla taxeringsregler och att
medge företagen ett visst mått av konsolidering. Såsom kammarrätten
framhållit i sitt remissyttrande över företagsbeskattningskommitténs förslag,
vilket av departementschefen i den föreliggande propositionen ytterligare
understrukits, torde emellertid avsikten icke ha varit att medge det
enskilda företaget rätt att omedelbart avskriva varje nyanskaffning. I detta
sammanhang torde utskottet även få erinra om att man inom riksdagen
tidigare haft anledning att uttala sig om tillämpningen av den fria avskrivningsrätten.
I samband med den år 1948 antagna lagstiftningen om viss
begränsning av rätten till avdrag vid taxering för nedskrivning av leveranskontrakt
å maskiner och inventarier uttalade samma års bevillningsutskott
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 21 — efter att ha framhållit
att den fria avskrivningsrätten syntes ha ansetts ovillkorlig, så snart de
formella betingelserna härför var för handen — att enligt utskottets mening
införandet av mera preciserade bestämmelser till förhindrande av överdrifter
i ifrågavarande hänseende i själva verket inte skulle innebära annat
än ett återförande av den fria avskrivningsrätten till den omfattning, som
från början varit avsedd.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Även om med hänsyn till penningvärdeförändringen vissa företagsekonomiska
skäl kan anföras till stöd för ett utnyttjande av lagstiftningen till engångsavskrivningar,
varigenom avskrivningen kan ske i det aktuella penningvärdet,
finner utskottet det vara uppenbart, att det sätt på vilket den
fria avskrivningsrätten i praktiken kommit att utnyttjas inte är godtagbart
av konjunkturpolitiska skäl.

Härtill kommer att såsom anmärkts i kommitténs betänkande och understrukits
av departementschefen det ingalunda är i den teoretiska företagsekonomin
genomgående godtaget att avskrivningarna bör beräknas på återanskaffningskostnaden.
I vissa fall torde en sådan avskrivningsmetod leda
till från teoretiska synpunkter icke acceptabla konsekvenser. I detta avseende
får utskottet erinra om att departementschefen framhållit, att ett
tillgodoseende av önskemålet om avskrivning på återanskaffningskostnaden
skulle innebära ett skatteefterskänkande vid fallande penningvärde, därvid
skatteeftergiften grundade sig på förmodanden om framtida ^investering
i högre pris, och ett högre skatteuttag vid förbättrat penningvärde, innebärande
att den faktiska anskaffningskostnaden aldrig finge avskrivas.
Departementschefen tillägger, att ingendera konsekvensen vore invändningsfri
och att det sistnämnda resultatet bestämt avvisades från företagsekonomisk
synpunkt. Det sagda visar enligt utskottets mening, att den i
förevarande motioner gjorda hänvisningen till föreliggande möjligheter att
genom tillämpning av den fria avskrivningsrätten avskriva på återanskaffningsvärdet
inte kan anses utgöra tillräckligt skäl att vid en avvägning mot
de konjunkturpolitiska synpunkterna bibehålla den fria avskrivningsrätten.

I likhet med departementschefen finner utskottet, att den omständigheten
att avskrivningarna hos statens järnvägar beräknas på återanskaffningskostnaden
inte har något egentligt samband med frågan hur de taxei
ingsmässiga avskrivningarna skall beräknas. Att avskrivningarna vid
järnvägsdriften beräknas på återanskaffningskostnaden sammanhänger
nämligen med det sätt på vilket järnvägstaxorna kalkyleras men är också
motiverat av anslagstekniska skäl. Det står självfallet även enskilda näringsföretag
fritt att vid prissättningen kalkylera priserna med hänsyn till
återanskaffningskostnaden. Därmed följer dock inte att samma princip
skall tillämpas vid den skattemässiga inkomstberäkningen.

Det synes i och för sig vara riktigt såsom i motionerna I: 464 och II: 573
samt i Sveriges redareförenings remissyttrande framhållits att den räkenskapsenliga
avskrivningen beträffande rederinäringen inte får den åtstramande
verkan som från konjunkturpolitisk synpunkt skulle kunna vara
önskvärd. Utskottet får emellertid erinra om att därest man, såsom skett
i motionerna och redareföreningens yttrande, gör en jämförelse mellan de
verkligen gjorda avskrivningarna och de avskrivningar, som skulle ha fått
göras med tillämpning av propositionsförslaget, jämförelsen inte blir rättvisande,
därest som jämförelseperiod väljes ett flertal år. Varje avskriv -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 ur 1955 57

ningsmetod leder nämligen på kortare eller längre sikt till att hela anskaffningskostnaden
får avskrivas. Skillnaden mellan de olika avskrivningssystemen
visar sig i den takt i vilken avskrivningen får ske. Om man däremot
betraktar verkningarna för ett enstaka år måste självfallet en årlig
avskrivning som för anskaffningsåret i princip är begränsad till 30 procent
av anskaffningskostnaden framstå såsom en begränsning i förhållande till
den fria avskrivningsrätten, vilken teoretiskt medger att hela anskaffningskostnaden
kan på en gång avskrivas. Det anförda ger emellertid vid
handen, att ett godtagande av propositionsförslaget för rederinäringens del
inte torde medföra försämrade möjligheter att verkställa de avskrivningar
som är erforderliga för att täcka fortgående förslitning av materialet eller
för att tillgodose rimliga krav på konsolidering av företagen, i allt fall sett
på något längre sikt än ett eller annat år. Det kan från nu antydd synpunkt
te sig mindre betydelsefullt vilken avskrivningsmetod som får tillämpas.
Att emellertid spörsmålet ställer sig väsentligt annorlunda sett från konjunkturpolitisk
synpunkt framgår av det redan sagda. Utskottet önskar
tillika framhålla följande.

Anledningen till att propositionsförslagets avskrivningsregler enligt den i
motionerna och redareföreningens skrivelse åberopade utredningen, avseende
åren 1938—1951, inte skulle få åsyftad åtstramande effekt, hänger
väsentligen samman med det förhållandet, att den räkenskapsenliga avskrivningen
medger en extra avskrivningsrätt med tillämpning av nettometoden.
Denna innebär som förut framhållits att vad som inflyter vid
försäljning av avyttrade tillgångar eller vid förlust av försäkrade tillgångar
får i sin helhet användas för en extra avskrivning. Då den gjorda jämförelsen
även omfattar efterkrigsåren och de senaste högkonjunkturåren,
som kännetecknats av mycket starkt stegrade priser på secondhandtonnage,
måste det antagas, att vid beräkningen av de avskrivningar som skulle ha
fått utföras med tillämpning av propositionsförslaget effekten av nettometoden
blivit mycket betydande. Sett från de enskilda företagens synpunkt
måste det te sig önskvärt att få utnyttja nettometoden men det får
inte förbises, att densamma från samhällsekonomisk synpunkt inte enbart
är av godo, i det den i vissa lägen möjliggör avskrivningar av sådan omfattning
att den kan medverka till vissa störningar i den samhällsekonomiska
balansen. Den nu antydda problemställningen, som givetvis gäller
generellt men som torde vara mest framträdande beträffande rederinäringen,
har även observerats av företagsbeskattningskommittén, som för
sin del uttalat, att det av anförda skäl kunde under ett utpräglat högkonjunkturläge
tagas under omprövning huruvida det permanenta avskrivningssystemet
borde tillfälligt ändras så att nettometoden inte bleve tilllämplig.
Det gjorda påpekandet ger enligt utskottets mening anledning
till den slutsatsen att verkningarna av nettometoden, vilken i princip bör
ingå i avskrivningssystemet, bör uppmärksamt följas. Skulle därvid visa

58 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

sig att nettometoden äventyrar den räkenskapsenliga avskrivningens begränsande
verkan i ett mera utpräglat högkonjunkturläge, torde få närmare
övervägas huruvida särskilda åtgärder i anledning härav är påkallade.

Utskottet vill i anledning av vad som till stöd för den fria avskrivningsrättens
bibehållande anförts därom, att densamma är enkel i tillämpningen
och att ett genomförande av propositionsförslaget skulle ge upphov till
besvärliga gränsdragningar, framhålla att varje begränsning av den fullständiga
friheten med nödvändighet måste medföra visst merarbete för
både de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna. Å andra sidan anser
utskottet de uttalade farhågorna för svårigheter i samband med gränsdragningen
mellan vad som är att hänföra till reparation och nyinvestering
vara betydligt överdrivna. Enligt vad i propositionen upplyses har gränsdragningar
av ifrågavarande slag, som redan nu i vissa sammanhang förekommer,
inte medfört några mera uppmärksammade svårigheter. Utskottet
kan inte finna att de härutinnan gjorda invändningarna är bärande.

Det får inte heller förbises att ett bifall till förslaget om den fria avskrivningsrättens
bibehållande vid sidan av de i propositionen upptagna avskrivningsreglerna
skulle leda till att tre olika avskrivningssystem finge tilllämpas.
Förutom att en sådan anordning i och för sig inte är tillfredsställande
må understrykas att därigenom skulle elimineras den enligt utskottets
mening betydande vinst som består däri att det ansetts möjligt att införa
ett tör juridiska och fysiska personer enhetligt avskrivningssystem, en anordning
som från principiella utgångspunkter obestridligen är i hög grad
önskvärd. Väl kan från vissa synpunkter någon tvekan råda huruvida ett
sådant steg som att medge fysisk person räkenskapsenlig avskrivning på
sätt i propositionen förordats nu bör tagas, vilken åtgärd utskottet för sin
del dock är berett att tillstyrka, men utskottet anser det å andra sidan inte
kunna ifrågakomma att gå så långt som att utsträcka den fria avskrivningsrätten
att gälla även fysiska personer, rörande vilken fråga utredning påkallats
av de motionärer som förordat den fria avskrivningsrättens bibehållande.

Utskottet tillstyrker på anförda skäl en lagstiftning om räkenskapsenlig
avskrivning i huvudsaklig anslutning till det i propositionen framlagda förslaget;
till vissa detalj spörsmål återkommer utskottet i det följande. Detta
innebär att utskottet avstyrker de i ämnet väckta motionerna 1: 463 och
II: 571, I: 466 och II: 567 samt I: 464 och II: 573 i vad desamma innefattar
yrkande om bibehållande av gällande bestämmelser om fri avskrivning för
aktiebolag in. fl. juridiska personer. Därmed avstyrker utskottet även
motionsyrkandena om utredning rörande möjligheterna att införa fri avskrivning
för enskilda rörelseidkare och jordbrukare som redovisar inkomsten
enligt bokföringsmässiga grunder.

Utskottet övergår härefter att behandla vissa frågor som äger samband
med den tekniska utformningen av de föreslagna avskrivningsreglerna.

Bevillningsutskottets betänkande nr bo år 1955 59

Då det föreslagna avskrivningssystemet i princip bygger på att avskrivningen
skall beräknas å det bokförda värdet å tillgångarna, följer härav att
tillgångarna teoretiskt aldrig blir helt avskrivna. En ytterligare konsekvens
är att särskilt avdrag vid försäljning, förlust eller utrangering inte kan
medges. Nu angivna omständigheter skulle kunna föra till mindre tillfredsställande
resultat. Till huvudregeln har därför fogats en kompletteringsregel
enligt vilken ett företag liar rätt att när och under hur många år
som helst falla tillbaka på en lineär avskrivning med 20 procent.

I motionen 1:457 har hemställts att ifrågavarande kompletteringsregel
måtte utgå. Då utskottet emellertid finner att kompletteringsregeln utgör
en nödvändig beståndsdel i det föreslagna avskrivningssystemet utan vilken
regel i vissa lägen för de skattskyldiga obilliga resultat skulle kunna uppstå,
avstyrker utskottet bifall till den förenämnda motionen såvitt nu är
i fråga.

Såsom utskottet ovan framhållit bygger det föreslagna avskrivningssystemet
på att avskrivningen skall beräknas å det bokförda värdet. Överensstämmelse
skall sålunda råda mellan tillgångarnas bokförda värde och
deras taxeringsmässiga restvärde. Avdrag vid taxeringen för gjorda avskrivningar
medgives i följd härav endast med belopp motsvarande i räkenskaperna
gjorda avskrivningar. I företagsbeskattningskommitténs betänkande
föreslogs, till vinnande av garantier för att företagen inte skulle göra
skattemässigt ej tillåtna avdrag, att en i räkenskaperna verkställd för stor
inventarieavskrivning, som föranleder tillägg vid den skattemässiga inkomstberäkningen,
skulle vara ett vid taxeringen definitivt förlorat avdrag.
Då emellertid i vissa fall tvekan kan råda om gränserna för tillåten avskrivning
förordade kommittén vidare, att taxeringsmyndigheterna efter
prövning av omständigheterna skulle äga medge företaget rätt att under
de följande fyra åren åtnjuta avdrag för den vid det tidigare tillfället gjorda
otillåtna avskrivningen. Enligt kommitténs mening skulle sådant medgivande
inte lämnas om överavskrivningen skett i uppsåt att vinna påtagligt
obehöriga fördelar i skattehänseende eller av vårdslöshet vid avskrivningens
beräknande. I anledning av i vissa remissyttranden framförda erinringar
har stadgandet i propositionen erhållit den utformningen, att alla
överavskrivningar skall utan särskild prövning taxeringsmässigt få utnyttjas
under en tid av minst fyra år, räknat från och med beskattningsåret
efter det varunder tillgången i fråga anskaffades.

Utskottet finner det synnerligen angeläget att överensstämmelse mellan
bokföring och skattemässig inkomstberäkning upprätthålles, eftersom detta
är en förutsättning för att systemet verkligen skall fungera tillfredsställande.
Såsom stadgandet utformats inträder emellertid för cn skattskyldig,
som i räkenskaperna gjort större avskrivning än som vid taxeringen kan
medgivas, inte annan påföljd än alt överavskrivningen tillägges vid inkomstberäkningen
men sedan får avdragas under de fyra följande åren.
Den skattskyldige kommer med andra ord icke i sämre läge än den som

60 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

lojalt rättat sig efter de givna bestämmelserna. Visserligen kan, såsom kammarrätten
i sitt remissyttrande erinrat, oriktiga deklarationsuppgifter i
vissa fall föranleda ansvarspåföljd. För att skapa ytterligare garantier för
att bestämmelserna följes föreslår utskottet emellertid att verkställd överavskrivning,
som föranleder tillägg vid den skattemässiga inkomstberäkningen,
skall fördelas under en tid av minst fem år. I syfte att underlätta
tillämpningen bör enligt utskottets mening såsom utgångspunkt för beräkningen
av femårsperioden tagas det beskattningsår varunder överavskrivningen
har skett. Utskottet förordar därför ett stadgande av det innehållet,
att avdrag för belopp med vilket den skattskyldige i räkenskaperna verkställt
avskrivning utöver vad vid taxeringen blivit godkänt, må åtnjutas
först sedan taxeringen i fråga blivit slutligt avgjord och enligt särskild av
beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan avseende en tid av minst
fem år, räknad från och med beskattningsåret efter det varunder nämnda
avskrivning verkställts. Slutligen vill utskottet framhålla, att om skattskyldig
befinnes systematiskt utnyttja möjligheten att i räkenskaperna
verkställa avskrivningar utöver vad som kan medges vid taxeringen, detta
bör utgöra skäl för beskattningsnämnd att återkalla rätten att åtnjuta
räkenskapsenlig avskrivning. Enligt utskottets mening torde särskild författningsföreskrift
härom inte vara erforderlig.

Utskottet får tillägga, att utskottet vill föreslå viss jämkning av formell
natur av första stycket i punkt 3 av övergångsbestämmelserna för att tydligare
markera stadgandets innebörd. I

I fråga om lagervärderingen är förslagets huvudlinje att det lägsta skattemässigt
tillåtna bokförda lagervärdet sättes i relation till lagrets faktiska
anskaffningsvärde eller, därest ett lägre bokfört värde därigenom erhålles,
lagrets återanskaffningsvärde. Från det värde, varå nedskrivningen får
göras, må först avräknas den inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen.
Huvudregeln för lagervärderingen innebär att som lägsta bokförda
lagervärde skall godtagas 40 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet.
Härtill har fogats två supplementärregler enligt vilka i särskilda
fall lägre lagervärden skall kunna medgivas.

I de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 samt de ävenledes likalydande
motionerna I: 466 och II: 567 har yrkats, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering enligt huvudregeln måtte bestämmas till 30 procent. I
motionen I: 457 har väckts yrkande att ifrågavarande gräns måtte fastställas
till 60 procent.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning
att något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan
vinnas från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen
skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan
mindre ändringar i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna
lägsta lagervärdet öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 61

till likviditetsförstärkning genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen
av företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan
jämväl i maskiner, inventarier o. d.

Vid prövningen av frågan om utformningen av regler för lagervärderingen
har kommitténs enhälliga mening, efter en ingående prövning av
olika möjligheter, varit att annan lösning inte funnits än att med utgångspunkt
från lagrets (åter-)anskaffningsvärde fixera en viss lägsta gräns för
det bokförda lagervärdet. I propositionen framhålles att, därest en lägsta
gräns fastställdes, taxeringsmyndigheternas enda uppgift bleve att kontrollera
att denna gräns ej underskridits, en uppgift som vore vida enklare
än att söka fastställa vad som skulle menas med ett företags normallager
eller liknande. Departementschefen finner att under förutsättning att den
lägsta gränsen för det räkenskapsmässiga lagervärdet fastställdes med tillbörlig
försiktighet den bästa lösningen också torde vinnas. Att någon annan
metod för lagervärderingsreglerna än den i propositionen föreslagna inte
torde kunna av praktiska skäl läggas till grund för lagstiftning i ämnet
torde även framgå därav att något yrkande om annan princip för utformningen
av bestämmelserna på området i fråga inte kommit till synes i de
föreliggande motionerna. Med hänsyn till lagervärderingens stora betydelse
från skilda synpunkter är det med tillfredsställelse utskottet kan konstatera,
att enighet sålunda föreligger i detta väsentliga hänseende.

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning
mellan å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet
enligt vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga
åtstramning av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet
av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för
prisfallsrisk. Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar
nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår
har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad
praxis, enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets
lägsta värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas
av näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening
måste det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå
motionsyrkandena om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,
emedan cn på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den
från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna.
I själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit
en huvudregel enligt detta alternativ i förening med de föreslagna
supplementärreglerna i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler
än de nu i praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största

62 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

prisfallsrisken, nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den
ena av supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager
av tillgångar av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer
huvudregeln att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga
lagertillgångar och företag med sammansatta lager, där en prisförändring
i någon del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar
det totala lagrets värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga
kommer att tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet
av nedskrivning för prisfallsrisk. Skäl skulle därför kunna anföras
för att huvudregeln såsom åsyftas i motionen 1:457 skulle ges en mer
restriktiv utformning än som föreslagits i propositionen. Härigenom skulle
också utrymmet minska för i vissa lägen inte önskvärda likviditetsförstärkningar
genom vinstreglerande dispositioner. Utskottet finner emellertid anledning
att vid bestämmande av lägsta gränsen för lagervärdet framgå med
försiktighet, så att en fullt betryggande nedskrivning för prisfallsrisk under
alla förhållanden kan ernås. Detta skulle inte med säkerhet bli fallet vid
bifall till det i nyssnämnda motion väckta yrkandet om en till 60 procent
av anskaffningsvärdet begränsad nedskrivningsrätt. Såsom departementschefen
framhållit kan möjligen i speciella fall full trygghet liärutinnan
inte ernås ens vid en nedvärderingsrätt med 50 procent enligt kommitténs
förslag. Utskottet har även vid sitt ställningstagande till ifrågavarande
spörsmål beaktat, att en mer restriktiv linje än den i propositionen intagna
skulle i avsevärd grad öka övergångssvårigheterna. Av anförda skäl är
enligt utskottets mening den i propositionen gjorda avvägningen mellan
konjunkturpolitiska och andra synpunkter väl avpassad. Utskottet tillstyrker
därför bifall till propositionen i förevarande avseende. Utskottet vill
dock i likhet med departementschefen framhålla, att, sedan anpassningen
till den föreslagna regeln skett, vunna erfarenheter och fortsatta överväganden
kan motivera att frågan upptages till förnyad prövning. Utskottet
har med det sagda tagit ställning till de i motionerna framförda yrkandena
beträffande lägsta gräns för lagervärdet enligt huvudregeln — och
följaktligen även till frågan om tillåten nedvärdering vid medeltalsberäkning
enligt supplementärregel 1 — samt hemställer om avslag på dessa
yrkanden.

Som redan framhållits innebär den andra supplementärregeln en alternativ
möjlighet för företag med lager av rå- och stapelvaror att värdera
dessa med utgångspunkt från det lägsta marknadsvärdet under en tioårsperiod.
Det bokförda värdet får dock med tillämpning av denna regel inte
bestämmas till lägre belopp än vad som motsvarar 70 procent av lagrets
värde enligt lägsta tioårspris.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 63

Beträffande ifrågavarande supplementärregel föreligger ändringsyrkande
endast i motionen I: 457, vari hemställts att den föreslagna rätten att nedskriva
lager av rå- och stapelvaror begränsas till 15 procent.

Utskottet finner sig kunna godtaga departementschefens förslag beträffande
förevarande supplementärregel. Någon ytterligare begränsning av
nedskrivningsrätten finner utskottet inte vara möjlig att nu genomföra.
Men även här gäller enligt utskottets mening, att de närmare erfarenheterna
av regelns tillämpning får visa huruvida en omprövning framdeles
kan vara motiverad. Utskottet avstyrker sålunda motionen i nu förevarande
del.

Ej heller kan utskottet biträda det i motionen I: 457 framförda yrkandet
om slopande av det föreslagna stadgandet om rätt för skattskyldig att få
det lägre lagervärde godtaget som han med hänsyn till föreliggande prisfallsrisk
visar vara påkallat. Enligt utskottets mening måste ett system för
lagervärderingen som bygger på fixa gränser för tillåten nedvärdering, även
vid en så moderat utformning som enligt propositionsförslaget, för att obilliga
verkningar skall undvikas i särskilda fall, innehålla möjlighet för
skattskyldig, som kan visa att reglerna inte medger tillräckligt prisfallsskydd,
att få en lägre värdering godtagen. Då bestämmelsen inte torde
kunna komma till användning annat än i alldeles speciella fall och nedskrivning
inte skall medges med mer än vad som av den skattskyldige
kan visas vara påkallat, finner utskottet den i motionen uttalade farhågan
för ett obehörigt utnyttjande av bestämmelsen inte vara befogad.

Vad angår övergången till de nya lagervärderingsbestämmelserna föreslås
i propositionen, att bestämmelserna skall träda i kraft den 1 januari
1956. Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln skall dock under
vissa övergångsår följande gälla. Lagret för beskattningsåret 1955 får värderas
enligt nu gällande regler, för beskattningsåret 1956 till lägst 20 procent
av lagrets anskaffningsvärde samt för beskattningsåren 1957 och 1958
till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Från och med beskattningsåret
1959, alltså från och med taxeringen år 1960, träder de nya bestämmelserna
helt i kraft.

I de likalydande motionerna I: 463 och II: 571 samt de ävenledes likalydande
motionerna I: 466 och II: 567 har yrkats, att den del av den i
samband med övergången till de nya reglerna till beskattning framtagna
varulagerreserven som motsvaras av orealiserad värdestegringsvinst —
enligt motionerna beräknad till hälften av den reserv som skulle ha framtagits
till beskattning, därest de av motionärerna föreslagna värderingsreglerna
tillämpats å vederbörande företags lager vid utgången av beskattningsåret
1953 — skulle undantagas från beskattning. Alternativt skulle
den del av lagret, som kunde visas motsvara förkrigslagret, få upptagas
till förkrigspris. För den händelse i framtiden stadigvarande lagerminsk -

64 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ning skulle inträda, borde en mot lagerminskningen svarande proportionell
del av de från beskattning undantagna lagerreserverna bli beskattade. I de
två sistnämnda motionerna föreslås att lagerminskningen borde beräknas
på medeltalet under tre på varandra följande beskattningsår.

I de likalydande motionerna 1:460 och 11:574 bar förordats sådana
övergångsbestämmelser att som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln
skulle godtagas vid 1959 och 1960 års taxeringar 20 procent samt
vid 1961 och 1962 års taxeringar 30 procent av lagrets lägsta värde.

I motionen I: 423 har hemställts om sådana övergångsbestämmelser att
som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln skulle godtagas vid 1957
och 1958 års taxeringar 20 procent samt vid 1959, 1960 och 1961 års
taxeringar 30 procent av lagrets lägsta värde.

Till stöd för yrkandet om att orealiserade värdestegringsvinster i princip
skulle undantagas från beskattning har bland annat anförts att även
om normallagermetoden inte kunde läggas till grund för utformningen av
lagervärderingsreglerna principerna för ifrågavarande metod borde iakttagas
vid utformningen av övergångsbestämmelserna. I samtliga nu nämnda
motioner har anförts invändningar av mera principiell innebörd. Sålunda
har framförts att det inte borde ifrågakomma att till beskattning framtvinga
reserver, som tidigare bildats i enlighet med gällande bestämmelser,
och att det skulle vara företagsekonomiskt oriktigt att beskatta orealiserade
lagervinster.

Utskottet får i anledning härav erinra om att under remissbehandlingen
av företagsbeskattningskommitténs betänkande förslag väckts att företag,
som vid de nya värderingsreglernas ikraftträdande hade en större dold
reserv än som kunde medges enligt dessa regler, skulle få behålla den
befintliga reserven. Till stöd för detta yrkande framfördes i huvudsak
enahanda motiveringar som i förevarande motioner. Departementschefen
har emellertid ställt sig helt avvisande till tanken på bestämmelser av
nyss antydd innebörd. De teoretiska principer som låge till grund för normallagermetoden
kunde enligt departementschefens mening inte godtagas
från skattemässiga synpunkter. Yrkandet om rätt att bibehålla normallagret
i oförändrat bokfört värde byggde på teorin att det kvarvarande
lagret inte vore de sist anskaffade lagertillgångarna utan vad som funnes
i lager vid årets början eller rättare vid det än tidigare tillfälle då företaget
startade eller nådde sin fulla utveckling. Att det i själva verket vore
de senast anskaffade tillgångarna som faktiskt kvarlåge i lager, vore något,
varifrån man helt bortsåge. Eftersom en successiv lageromsättning hela
tiden skedde, borde enligt departementschefens mening prisförändringar
av mer bestående karaktär avspegla sig i den skattemässiga inkomstredovisningen
även i vad dessa prisförändringar avsåge de vid ett givet
tillfälle inneliggande lagertillgångarna. Departementschefen har inte heller
ansett sig kunna godtaga de nyss återgivna invändningarna av principiell

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 65

innebörd. Till motivering för sin ståndpunkt har departementschefen bland
annat framhållit, att lagervärderingsreglernas syfte aldrig hade sträckt sig
längre än att ge en betryggande nedskrivning för prisfallsrisk. Den omständigheten
att tidigare under årens lopp förvärvade eller tillverkade och
därefter avyttrade tillgångar kunnat hållas i mer eller mindre symboliska
värden kunde inte sägas ge någon motsvarande rätt för framtiden.

Vad angår yrkandet om att från beskattning undantaga vissa lagerreserver
delar utskottet departementschefens mening att de till stöd för
sagda yrkande framförda synpunkterna inte är godtagbara från beskattningssynpunkt.
Ett bifall till motionerna i förevarande hänseende skulle
innebära att de företag, som på grund av frånvaron av preciserade lagervärderingsbestämmelser
och med utnyttjande av goda vinstförhållanden
kunnat bygga upp lagerreserver långt utöver vad som betingats av prisfallsskydd,
skulle tillerkännas en särskild favör som inte kan komma de
sämre ställda företagen till del och som intet företag kan medges enligt
de föreslagna nya värderingsreglerna. Utskottet har också fäst avseende
vid att de i förevarande motioner föreslagna övergångsbestämmelserna
skulle få mycket ojämna och slumpvisa verkningar. Vad beträffar den
föreslagna rätten att anknyta värderingen till förkrigslager — en anknytning
som för övrigt svårligen torde kunna finna någon teoretisk hållbar
motivering — skulle nämligen möjligheten att utnyttja denna rätt till en
början inte kunna tillkomma sådana företag som börjat sin verksamhet
efter kriget och vilka följaktligen torde ha det större behovet av försiktigt
utformade övergångsbestämmelser. Av de företag som börjat sin verksamhet
före kriget skulle möjligheten att använda sig av den föreslagna
bestämmelsen stå allenast dem till buds som kunde styrka storleken av
sitt förkrigslager. Med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan de
närmaste förkrigsåren är det uppenbart att ett stort antal företag, såsom
ock framhållits i motionerna, inte skulle kunna fullgöra denna bevisning.
Detta gäller särskilt de enskilda rörelseidkarna. Beträffande den andra
av motionärerna anvisade utvägen, nämligen att anknyta beräkningarna
till lagret år 1953, torde gälla att inte heller en sådan anordning kan ge
ett tillfredsställande resultat. Även här torde det för åtskilliga företag vara
uteslutet att kunna styrka storleken av sitt lager. Men vad som framför
allt talar mot att anknyta värderingen eller beräkningen av storleken av
reserver som skulle undantagas från beskattning till förkrigslager eller
1953 års lager är, att det i flertalet fall torde vara helt omöjligt för taxeringsmyndigheterna
att på ett nöjaktigt sätt kontrollera de lämnade uppgifterna,
då någon skyldighet att inventera lagren så att anskaffningsvärdena
kan framräknas inte gällde vid någondera tidpunkten. Att dessa
svårigheter måste bli särskilt stora i fråga om förkrigslager säger sig
självt. Underlaget för beräkning av den betydande förmån i beskattningshänseende
ett bifall till motionsförslagen skulle bereda de därav berörda

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 45

66 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

företagen måste sålunda komma att bli högst osäkert. Detta kan från det
allmännas synpunkt inte vara godtagbart.

De nu anförda omständigheterna måste enligt utskottets mening starkt
tala emot ett bifall till förevarande motioner. Därtill kommer tungt vägande
invändningar av praktiska och konjunkturpolitiska skäl. För att kontrollera
huruvida lagerminskning inträtt skulle det bli nödvändigt att för varje
år omräkna lagret till enhetligt penningvärde. Enligt utskottets mening
kan man nämligen inte godtaga en anordning, enligt vilken en jämförelse
mellan det aktuella lagret och jämförelselagret skulle ske i kronor räknat,
emedan detta, beroende på prisutvecklingen, skulle kunna innebära att
de från beskattning undantagna lagerreserverna finge behållas i all framtid.
I vissa motioner har dessutom yrkats att lagerminskningen skulle
beräknas på medeltalet under tre på varandra följande beskattningsår.
Härigenom skulle inte mindre än tre olika lager få beräknas i enhetligt
penningvärde. De svårigheter — i allt fall från kontrollsjmpunkt — som
skulle uppstå exempelvis i fråga om ett varuhus med dess ytterst varierande
och av vitt skilda varuslag sammansatta varulager måste helt enkelt
bli oöverstigliga. Såsom i propositionen framhållits skulle vidare — och
detta är en mycket betydelsefull invändning —- en bestämmelse av innebörd
att lagerreserverna skulle framtagas till beskattning allenast i den
mån lagerminskning inträder få de mest ogynnsamma verkningar från
konjunkturpolitisk synpunkt. De berörda företagen skulle visa den största
ovillighet till lagerminskningar respektive finna det i högsta grad angeläget
att även i tider av allmän varuknapphet återanskaffa sitt lager.

Av anförda skäl avstyrker utskottet bifall till de likalydande motionerna
I: 463 och II: 571 samt de likalydande motionerna I: 466 och II: 567 såvitt
avser förevarande övergångsbestämmelser.

Med det sagda har emellertid utskottet ingalunda velat intaga en avvisande
hållning till tanken på övergångsbestämmelser i syfte att underlätta
för företagen att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Det är
nämligen för utskottet uppenbart, att ifrågavarande anpassning i enskilda
fall kan innebära starka påfrestningar från likviditetssynpunkt. Utskottet
ansluter sig till den i propositionen föreslagna anordningen med övergångsbestämmelser
av innebörd att företag, som har sina lager nedskrivna
under lägsta tillåtna gräns enligt huvudregeln, får rätt att successivt anpassa
sina lagervärden. Propositionens förslag innebär att anpassningen
får ske under fem år, inberäknat beskattningsåret 1955. I föreliggande
motioner har förordats en utsträckning av övergångstiden med två respektive
tre år. Mot de i motionerna anförda skälen för en förlängning av övergångstiden
måste vägas de synpunkter av praktisk natur som talar för
att övergångstiden inte göres alltför lång. Med hänsyn till det ekonomiska
läget och syftet med den av konjunkturpolitiska skäl betingade omläggningen
av företagsbeskattningen föreligger det enligt utskottets uppfattning

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1955 67

ett starkt önskemål att de lagerreserver, som enligt de nya bestämmelserna
inte får bibehållas, framtages till beskattning under en inte alltför lång
tidsperiod. Utskottet finner att propositionens förslag innefattar en lämplig
avvägning mellan olika på frågan inverkande omständigheter och tillstyrker
därför propositionen i förevarande del. Utskottet avstyrker följaktligen
de likalydande motionerna 1:460 och 11:574, i vad desamma
avser lagervärderingsreglerna, samt motionen I: 423.

I anslutning till behandlingen av lagervärderingsreglerna vill utskottet
beröra ett par aktualiserade särskilda frågor.

I de likalydande motionerna 1:458 och 11:568 har hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av kommunalskattelagen att för skogsindustriens
vidkommande till varulager måtte hänföras inköpta träd å rot.

Frågan om vilka regler som vid den skattemässiga inkomstberäkningen
skall gälla vid värderingen av en förvärvad rätt till avverkning av rotstående
skog besvaras inte uttryckligen i kommunalskattelagen. I praxis
har emellertid på senare tid fastslagits att, såvitt avser förvärv av avverkningsrätt
i syfte att bereda sig tillgång till virke för omsättning eller
förbrukning i rörelse, bestämmelserna om värdesättningen av rättighet till
leverans av varor är tillämpliga vid köparens inkomsttaxering. Detta innebär
att nedskrivning å kontrakt avseende rotköpt skog vid inkomsttaxeringen
godtages endast om nedskrivningen är betingad av konstaterad eller
sannolikt befarad prisfallsrisk. I de förevarande bestämmelserna föreslås
i propositionen ingen ändring.

Såsom motionärerna anfört bär frågan om gränsdragningen för skogsindustriens
vidkommande mellan vad som i beskattningshänseende skall
hänföras till inneliggande lager respektive kontraherade varor berörts av
1952 års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 30,
vari utskottet uttalade att denna fråga vore av stor vikt och borde närmare
övervägas. Utskottet gav uttryck åt den uppfattningen att det vid 1950
års skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen borde prövas,
huruvida frågan borde upptagas till behandling för sig eller i samband
med spörsmålet om beräkning enligt bokföringsmässiga grunder av intäkt
av skogsbruk.

En författningsändring av den innebörd motionärerna förutsatt kan utskottet
av olika skäl inte förorda i nu förevarande sammanhang. I det
hänseendet må hänvisas bl. a. till att en sådan åtgärd skulle aktualisera
en omprövning i vissa avseenden av 1951 års lagstiftning om bokföringsmässig
redovisning av inkomst av jordbruksfastighet, vilken fråga utskottet
nu inte är berett att ingå på. Utskottet kan därför icke tillstyrka föreliggande
motionsyrkande.

Denna ståndpunkt innebär inte något ställningstagande till frågan huruvida
nuvarande bestämmelser i förevarande avseende är tillfredsställande;

68 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

härom kan utskottet på föreliggande material inte uttala någon bestämd
mening. Utskottet vill emellertid tillägga, att då motionärerna uttalar farhågor
för att ett godtagande av propositionsförslagets lagervärderingsreglei
skulle i hög grad begränsa företagens möjligheter att skydda sig mot
prisfallsrisk det inte får förbises att förslaget lämnar gällande möjligheter
till nedskrivningar för sådant ändamål orubbade. Vad motionärerna väsentligen
åsyftar synes därför vara att de berörda företagen medges ökade
möjligheter till konsolidering. Med hänsyn till att det numera genom den
i propositionen redovisade utredningen klarlagts att ett samband råder
mellan utformningen av reglerna för företagsbeskattningen och de konjunkturpolitiska
synpunkterna vill utskottet understryka, att till en diskussion
rörande det i motionerna aktualiserade spörsmålet självfallet också
hör den angivna problemställningen.

Ehuru nu angivna förhållande närmast är ägnat inge tvekan om lämpligheten
från samhällsekonomisk synpunkt av en ändring av den innebörd
som förordas i de föreliggande motionerna, vill utskottet dock med hänsyn
till spörsmålets betydelse för de därav berörda företagen inte motsätta sig
att detsamma närmare klarlägges. Enligt utskottets mening är frågan
emellertid knappast av den aktualitet och beskaffenhet i övrigt att en särskild
utredning härom för närvarande kan anses påkallad. Då såsom
ovan antytts frågan har ett väsentligt samband även med andra beskattningsspörsmål,
vilkas lösning förts fram till diskussion — bl. a. reglerna
för bokföringsmässig inkomstberäkning av skogsbruk — synes det ligga
närmast till hands att i anslutning till den ståndpunkt som intogs av
1952 års bevillningsutskott ett ställningstagande sker i ett vidare sammanhang.
Utskottet anser sig böra förutsätta att en sådan prövning kommer
till stånd i samband med den revision av kommunalskattelagen som
pågår genom 1950 års skattelagssakkunniga.

Ett i viss mån likartat spörsmål har väckts av Aktiebolaget Volvo, som
framställt önskemål om ökade nedskrivningsmöjligheter på sina leveranskontrakt.
Bolaget har tillika anhållit att utskottet, därest önskemålet inte
kunde tillgodoses, måtte göra ett sådant uttalande, att taxeringsmyndigheterna
med stöd därav kunde medgiva bolaget ökad nedskrivningsrätt
på utländska kontrakt.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att företag, som i likhet
med Aktiebolaget Volvo använder sig av underleverantörer, i förhållande
till andra skattskyldiga har sämre möjligheter till nedskrivning.
Då kommitténs förslag i vad avser nedskrivning på lager av beställningsarbeten
med hänsyn till det motstånd som från näringslivets organisationer
rests mot detsamma inte kunnat genomföras, vill utskottet — utan
att gå in på frågan huruvida företagen bör beredas möjlighet till konsolideringsnedskrivningar
på leveranskontrakt — endast konstatera, att någon

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 69

praktiskt framkomlig väg i dagens läge inte torde stå till buds för att
vinna en lösning på det av bolaget aktualiserade spörsmålet. Inom utskottet
har upplysts att man sannolikt har att emotse en utveckling mot
ökat användande av företagsformer uppbyggda på systemet med underleverantörer.
Vid sådant förhållande bör enligt utskottets mening förevarande
problem ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet skall
värderingen av lagret ske enligt de för inkomst av rörelse gällande bestämmelserna.
Beträffande djur å jordbruksfastighet gäller emellertid särskilda
värderingsregler. I punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
stadgas nämligen att djur å jordbruksfastighet normalt skall upptagas
till av riksskattenämnden fastställda värden. De av riksskattenämnden
hittills fastställda värdena har i enlighet med de riktlinjer som angavs
i lagstiftningens förarbeten i princip motsvarat 80 procent av djurens
saluvärde. I gällande bestämmelser i denna del föreslås inte någon ändring
i propositionen.

I de likalydande motionerna 1:461 och 11:570 har hemställts att djur
å jordbruksfastighet vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av sådan
fastighet måtte i nedskrivningshänseende likställas med varulager i rörelse.

Utskottet får erinra om att då lagstiftningen om bokföringsmässig redovisning
av inkomst av jordbruksfastighet antogs år 1951 fullständig enighet
rådde därom, att det utgående lagret i vad det avser djurbeståndet
å en jordbruksfastighet borde värderas efter delvis andra principer än
lagret i övrigt. Det måste därför enligt utskottets mening föreligga
mycket starka skäl för att nu frångå ifrågavarande bestämmelser, beträffande
vilka därjämte hittills föreligger mycket ringa erfarenhet. Några
sådana skäl har inte förebragts. Tvärtom torde det från konjunkturpolitiska
synpunkter vara önskvärt — och alltså i linje med den nu ifrågasatta
omläggningen av företagsbeskattningen — att gällande bestämmelser
i förevarande del inte uppmjukas. Utskottet vill i detta sammanhang vidare
erinra om vad 1951 års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 63 vid samma års höstsession, i vilket betänkande
utskottet behandlade proposition med förslag om rätt för skattskyldig att
bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder. Utskottet gjorde därvid bland annat ett uttalande av innebörd,
att då värdet av ett och samma djurbestånd ofta växlade år från år på
grund av olika förekommande faktorer, t. ex. skördeutfall o. d., samt dessutom
försiktigheten bjöd att balansräkningen ej upptog tillgångarna till
högre belopp än det verkliga värdet, det syntes utskottet, att det läget
kunde föreligga då riksskattenämnden måste sätta minimivärdena lägre
än 80 procent av genomsnittspriserna å olika djur i skilda åldersgrupper

70 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

under beskattningsåret. — Av det sagda framgår att riksskattenämnden
synes vara oförhindrad att, därest detta är påkallat, fastställa värdena till
lägre belopp än 80 procent av saluvärdet.

Med stöd av det anförda får utskottet avstyrka bifall till de likalydande
motionerna 1:461 och 11:570.

Granskningen av förslaget till förordning om inventering av varulager för
inkomsttaxeringen har inte givit anledning till annan erinran från utskottets
sida än att utskottet vill ifrågasätta huruvida inte bestämmelserna
borde träda i kraft tidigare än i propositionen föreslagits. Enligt förslaget
skall förordningen träda i kraft den 1 mars 1956 och blir alltså tillämplig
från och med inkomsttaxeringen år 1957. Vid denna taxering får företagen
tillämpa supplementärregel 1, vilken regel som förut berörts innebär att
tillåten nedvärdering må beräknas å medeltalet av lagren vid utgången av
de två närmast föregående beskattningsåren, alltså beskattningsåren 1954
och 1955. För att vinna en säkrare utgångspunkt för medeltalsberäkningen
skulle det enligt utskottets mening vara av värde om inventeringsbestämmelserna
gällde redan för beskattningsåret 1955. Utskottet har vidare den
uppfattningen, att det skulle vara en fördel för företagen att redan under
beskattningsåret innan det, varunder de i propositionen föreslagna lagervärderingsreglerna
skall tillämpas, få en viss förtrogenhet med de nya reglerna
för inventering av varulagret. Ett tidigare ikraftträdande än vad i
propositionen föreslagits torde enligt vad i utskottet upplysts inte behöva
medföra några svårigheter för det stora flertalet skattskyldiga. Har det
emellertid i särskilda fall inte varit möjligt att till alla delar iakttaga föreskrifterna
i förordningen — detta kan tänkas bli fallet i fråga om sådana
skattskyldiga som har en fortlöpande inventering under hela beskattningsåret
— förutsätter utskottet, att taxeringsmyndigheterna vid 1956 års taxering
tager skälig hänsyn till de föreliggande särskilda omständigheterna.

På grund av det sagda förordar utskottet, att förevarande förordning träder
i kraft redan dagen efter den, då förordningen utkommit från trycket i
Svensk författningssamling. I

I propositionen föreslås att som villkor för rätt till avdrag för avsättning
till investeringsfond för konjunkturutjämning skall gälla att den skattskyldige
å särskilt konto i riksbanken inbetalt 40 procent av den gjorda fondavsättningen.
Då sagda förutsättning för avdragsrätt, som är betingad av
konjunkturpolitiska skäl, måste antas komma att verka i viss män avhållande
på företagens intresse för fondavsättningar föreslås i gengäld flera
betydelsefulla och för företagen förmånliga ändringar i förhållande till gällande
lagstiftning. Förutom ökade avsättningsmöjligheter innebär sålunda
de nya reglerna en uppmjukning av rätten att disponera fondmedlen. 30
procent av investeringsfond får fritt tagas i anspråk efter fem år, medan

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1955

enligt nuvarande regler fond inte får till någon del tagas i anspråk utan
arbetsmarknadsstyrelsens medgivande. Vidare föreslås att företag, som
tagit investeringsfond i anspråk i enlighet med nyssnämnda myndighets
beslut, äger vid beskattningen få ett extra avdrag med belopp motsvarande
tio procent av den ianspråktagna fondavsättningen.

I syfte att ytterligare öka stimulansen till fondavsättningar har motionsvis
framförts olika ändringsyrkanden. I de likalydande motionerna 1: 460
och II: 574 har sålunda yrkats att företag efter tio år skulle äga rätt att utan
arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd få disponera ytterligare 30 procent. I de
likalydande motionerna I: 464 och II: 573 har hemställts att företagen måtte
få rätt att efter fem år fritt disponera 40 procent av fondavsättning i stället
för föreslagna 30 procent.

Den av utskottet i det föregående förordade omläggningen av avskrivnings-
och lagervärderingsreglerna syftar till en minskning av investeringarna
under högkonjunktur. För att inte investeringsvolymen på längre sikt
skall gå ned och därmed den ekonomiska framstegstakten hejdas är det
enligt utskottets uppfattning angeläget att åtgärder vidtas för att positivt
stimulera investeringsverksamheten i andra konjunkturlägen. I den mån
sådan stimulans kan ernås genom skatteregler, bör detta ske. Utskottet finner
den tanke på vilken lagstiftningen om investeringsfonder bygger, nämligen
att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida investeringsändamål,
vara från denna synpunkt riktig. Genom de med avsättning
till investeringsfonder förenade fördelarna från skattemässiga och företagsekonomiska
synpunkter stimuleras företagen mera direkt till åtgärder med
konjunkturutjämnande verkningar.

Utskottet delar den i förevarande motioner framförda uppfattningen, att
en självfallen förutsättning för att den med lagstiftningen åsyftade konjunkturutjämnande
effekten skall uppnås är att avsättning till investeringsfonder
kommer att ske i väsentligt större omfattning än tidigare varit fallet.
Utskottet biträder också den meningen, att ökad frihet för företagen att
efter eget skön disponera fondmedlen medför en större stimulans till avsättningar.
Denna synpunkt måste å andra sidan vägas mot att syftet med lagstiftningen
i första hand är att den skall få en konjunkturutjämnande effekt.
Bedömandet av när det av arbetsmarknadsskäl är önskvärt med investeringar
måste i princip ankomma på myndigheterna och inte på företagen
själva. Även om en friare rätt till disposition av fondavsättningar skulle
medföra större avsättningar än vad som skulle bli fallet enligt propositionens
förslag, kan en sådan friare dispositionsrätt medföra att tillräckliga
fondmedel inte står till förfogande, när detta med hänsyn till konjunkturläget
är påkallat. Vilkendera effekten som blir störst saknas det för närvarande
hållpunkter alt bedöma. Redan med hänsyn till det sagda synes det
vara skäl att iakttaga försiktighet med ytterligare uppmjukningar i rätten
att taga fondmedel i anspråk utan arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd. Där -

72 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

till kommer, som departementschefen betonat, alt det inte kan förbises att
det fria ianspråktagandet kan ske på en från konjunkturpolitisk synpunkt
olämplig tidpunkt och att risk föreligger för att lagstiftningen kan missbrukas
på det sättet att den fria kvotdelen tages i anspråk enligt företagets
eget skön medan återstående fondmedel återföres till beskattning. För långt
gående rätt till fri dispositionsrätt skulle därför kunna äventyra lagstiftningens
konjunkturutjämnande effekt. På grund härav och då utskottet finner
propositionsförslaget vid en avvägning mot andra synpunkter innefatta,
såvitt kan bedömas, tillräcklig stimulans till avsättningar, anser utskottet
försiktigheten bjuda att för närvarande stanna vid den av departementschefen
intagna ståndpunkten. Utskottet vill emellertid i likhet med departementschefen
understryka, att under hand vunna erfarenheter kan föranleda
en omprövning av reglerna i ena eller andra riktningen.

Utskottet vill slutligen — såsom ock kommittén och departementschefen
framhållit — uttala, att fördelarna med investeringsfondslagstiftningen torde
komma att på ett mera påtagligt sätt framstå för företagen, sedan läget blivit
sådant att fondmedlen fått användas för avsett ändamål. Även med hänsyn
härtill vill utskottet understryka angelägenheten av att möjligheten att få
tillstånd till ianspråktagande av investeringsfond inte knytes vid alltför
restriktiva krav och att tillståndsgivningen i övrigt handhaves med stor
smidighet. Vid prövning av frågan om tillstånd måste självfallet i första
hand det rådande arbetsmarknads- och konjunkturläget vara avgörande.
Enligt utskottets mening bör emellertid möjligheten att få tillstånd att
taga fondavsättning i anspråk inte vara begränsad till rena depressionslägen.
Vid ett mera stabilt arbetsmarknadsläge på längre sikt finner utskottet det
vara naturligt att moderera kraven på förutsättningarna för alt investeringsfonderna
skall få användas. Såsom departementschefen framhållit bör fondema
i sadant fall fa användas för utjämning redan av mindre variationer
i sysselsättningsgraden. Ett visst hänsynstagande till företagens egna önskemål,
i den mån detta inte är direkt oförenligt med sysselsättningsläget, finner
utskottet jämväl böra ske. Med en dylik tillämpning kan förutses ett ökat
intresse från företagens sida av kontinuerliga fondavsättningar, varigenom
de konjunkturpolitiska intressena skulle bli i möjligaste mån tillgodosedda.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till de inbördes
likalydande motionerna I: 460 och II: 574 samt I: 464 och II: 573 i nu berörda
del.

Ej heller kan utskottet biträda det i de sistnämnda två motionerna framförda
yrkandet om att rederiföretag skulle äga rätt att taga investeringsfond
i anspråk för reparation av byggnad som användes i rederirörelse. Med hänsyn
till de förhållandevis små kostnader varom här är fråga kan en utvidgning
av ändamål skretsen på sätt yrkats i motionerna inte antas bli av någon
betydelse för konjunkturutjämningen. Vidare får den i propositionen föreslagna
rätten för industriföretag att använda investeringsfond för repara -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 73

tionsarbeten å byggnader i rörelsen på grund av de invändningar, som från
administrativa och praktiska synpunkter över huvud kan resas mot att
investeringsfond användes för reparations- och underhållskostnader, betraktas
som en försökslagstiftning. Även detta talar enligt utskottets mening
mot att, innan närmare erfarenheter vunnits på detta område, utsträcka
fondernas användningsområde utöver vad i propositionen föreslagits.

Utskottet vill föreslå vissa jämkningar av formell natur av 20 § i författningsförslaget
för att närmare klargöra bestämmelsernas innebörd. Andra
stycket i nämnda paragraf synes böra utformas så att därav klart framgår,
att avgift skall utgå endast vid fusion enligt 174 § aktiebolagslagen eller 98 §
lagen om ekonomiska föreningar och under förutsättning att investeringsfond
ej övertagits. I fjärde stycket nämnda paragraf stadgas att, om investeringsfond
övertagits vid viss närmare angiven fusion, skall så anses som
om fonden avsatts hos moderbolaget eller den övertagande föreningen under
det beskattningsår, då avsättning skett hos dotterbolaget eller den överlåtande
föreningen. Då stadgandet har betydelse endast för beräkning av
den tidrymd om fem år, efter vilken viss del av fondavsättning får tagas i
anspråk jämlikt 5 § andra stycket, synes bestämmelsen böra omformuleras
i enlighet därmed, därvid tillika bör anges att det skall anses som om moderbolaget
eller den övertagande föreningen verkställt insättning i riksbanken
å tid, då dotterbolaget eller den överlåtande föreningen gjort insättningen
i fråga. Utskottet föreslår ytterligare ett par smärre jämkningar av
formell natur i förevarande stycke. I

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har vidare hemställts
att förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier och
lagertillgångar samt förordningen den 19 februari 1954 (nr 40) med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat
fartyg, vilka förordningar äger tillämpning till och med beskattningsåret
1955, borde inarbetas i den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder.

I likhet med motionärerna finner utskottet att åtskilligt talar för att de
ifrågavarande förordningarna permanent införlivas med vårt skattesystem.
Det är emellertid för utskottet uppenbart, att nämnda förordningar, som
inte äger något samband med de konjunkturpolitiska övervägandena, inte
lämpligen bör inarbetas i förordningen om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Enligt utskottets mening saknas därför anledning att
upptaga det av motionärerna väckta spörsmålet i förevarande sammanhang.
Ett ytterligare skäl härtill är att de ifrågavarande förordningarna såsom
företagsbeskattningskommittén framhållit torde böra, innan de gives permanent
karaktär, göras till föremål för den översyn som betingas av efter
hand vunna erfarenheter. Utskottet är sålunda inte berett att förorda alt

74 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

riksdagen omedelbart antager de båda författningarna såsom permanenta.
Utskottet förutsätter emellertid att den erforderliga översynen om möjligt
verkställes inom sådan tid att förslag om permanent lagstiftning i förevarande
hänseende kan föreläggas redan 1956 års riksdag. Med det anförda
anser sig utskottet ha besvarat de likalydande motionerna I: 464 och II: 573
i förevarande del.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning upphäves, med vissa inskränkningar,
förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder. Sistnämnda
förordning skall dock alltjämt äga tillämpning i avseende å sådana
investeringsfonder som bildats jämlikt bestämmelserna i densamma. Detta
innebär, såvitt här är i fråga, att de i förordningen meddelade föreskrifterna
rörande återförande till beskattning av investeringsfond och ränteberäkning
alltjämt skall tillämpas. I sistnämnda avseende gäller att det återförda
beloppet skall ökas med ränta, beräknad efter 2 procent för år, om de avsatta
medlen ej fått tagas i anspråk, och eljest efter 3 procent för år.

I de likalydande motionerna I: 465 och II: 572 har hemställts om sådan
ändring av övergångsbestämmelserna till förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning att vid återföring till beskattning av investeringsfond,
som bildats jämlikt 1947 års förordning, till det återförda beloppet
måtte i stället för ränta läggas 1/10 av beloppet.

I anledning härav får utskottet framhålla, att de skattskyldiga som gjort
avsättning till de äldre investeringsfonder varom här är fråga självfallet gjort
sig underrättade om de i 1947 års förordning intagna villkoren för avsättning
och sålunda haft klart för sig att återförande av fonderna till beskattning
medför viss räntepåföljd. I propositionen föreslås flera uppmjukningar
i sagda förordning, av vilka upphävandet av tidsgränsen för fonderna torde
vara den för företagen mest betydelsefulla. Varken kommittén eller departementschefen
har haft anledning överväga ändring av ränteberäkningen
vars tekniska utformning inte mött erinringar under remissbehandlingen
av det betänkande som ligger till grund för 1947 års lagstiftning eller
under riksdagsbehandlingen av ifrågavarande lagstiftning eller under alla
de år som förordningen varit i tillämpning. Det synes utskottet inte böra
ifrågakomma att nu retroaktivt medge en lättnad beträffande räntepåföljden,
som är det enda återhållande momentet i fråga om investeringsfonderna
enligt 1947 års förordning beträffande vilka någon insättningsskvldighet
i bank inte gällt.

Med det sagda avstyrker utskottet de likalydande motionerna I: 465 och
II: 572 i förevarande del.

I de likalydande motionerna I: 464 och II: 573 har yrkats att riksdagen

•J o

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville låta utar -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 75

beta och för riksdagen framlägga förslag om rätt för rederiföretag att verkställa
avsättning till investeringsfond för klassning av fartyg.

Utskottet får till en början erinra att frågan om rätt till avdrag för avsättning
till investeringsfond för klassning av fartyg prövats från konjunkturpolitisk
synpunkt av företagsbeskattningskommittén och departementschefen
men avvisats bland annat med hänsyn till att någon egentlig
effekt från konjunkturpolitisk synpunkt knappast kunde förväntas av
en sådan utvidgning av lagstiftningen. Motionsyrkandet saknar med andra
ord samband med en konjunkturpolitiskt utformad företagsbeskattning och
är att betrakta som ett önskemål om generösare beskattningsregler än de
nuvarande för rederiföretagens vidkommande.

I de förevarande motionerna har uttalats, att det vore angeläget att frågan
om rederiernas rätt att göra avsättning till investeringsfond för klassning av
fartyg snarast möjligt bringades till en lösning. Till stöd härför har bland
annat anförts att, då klassningskostnaden utgjorde en driftutgift för fartyget,
det vore företagsmässigt riktigt och jämväl nödvändigt att rederiföretagen
ägde i förväg — varje år borde nämligen bära sina kostnader — avsätta
så stort belopp som erfordrades för att täcka den blivande kostnaden.
Särskilt för vissa rederier förelåge med nu gällande praxis risk för att avdrag
för klassningskostnaden inte kunde utnyttjas i beskattningshänseende.

Med anledning härav vill utskottet framhålla, att vår skattelagstiftning
intagit den ståndpunkten att avdrag inte får åtnjutas för avsättning som
avser att täcka framtida kostnader. Till sådana kostnader måste hänföras
blivande kostnader för klassning av fartyg. Bestämmelser av annan innebörd
enbart för rederiföretagens del skulle med hänsyn härtill inge vissa betänkligheter.
Därtill kommer att det i motionerna väckta spörsmålet ingalunda
är något specifikt för rederinäringen. Inom flertalet grenar av industrin
måste på grund av verksamhetens art reparationer ske med längre tids intervaller.
Kostnaderna kan därvid vid varje tillfälle uppgå till avsevärda belopp.
Visserligen har för rederinäringen i tidigare sammanhang genomförts
speciella regler i olika hänseenden inom beskattningsområdet. Det
senaste exemplet härpå erbjuder lagstiftningen om särskilda investeringsfonder
för ersättande av avyttrat fartyg. För sådan speciallagstiftning måste
dock föreligga tungt vägande skäl. Såvitt utskottet nu kan bedöma, är det
tveksamt huruvida detta är fallet i fråga om kostnader för klassning. Det kan
nämligen inte förbises, att för rederiföretag med flera fartyg detta torde
vara ett vanligt fall — kostnaderna för klassning torde fördela sig tämligen
jämnt på de olika åren. Annorlunda kan det förhålla sig med mindre rederier,
särskilt enbåtsrederier. I dessa fall hänför sig emellertid frågeställningen,
såsom ock antytts i motionerna, väsentligen till möjligheten att vid
vikande konjunkturer kunna utnyttja avdrag för klassningskostnader i
beskattningshänseende. Emellertid torde frågan även för dessa rederiers del

76 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 är 1955

avsevärt reduceras i betydelse genom att, enligt vad utskottet inhämtat, i
praxis lärer i särskilda fall medges viss fördelning av uppkommen klassningskostnad.
Enligt utskottets mening synes det i allt fall inte böra ifrågakomma
att till en del lösa det mycket vidsträckta spörsmålet om rätt att
utjämna förluster mot framtida vinster genom en rederinäringen förbehållen
lagstiftning av den innebörd motionärerna åsyftar. Till frågan om en lagstiftning
om förlustutjämning återkommer utskottet i ett senare sammanhang.

Under hänvisning till det anförda anser sig utskottet icke kunna biträda
yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t av den innebörd som föreslås i de
likalydande motionerna I: 464 och II: 573.

I fråga om de föreslagna bestämmelserna rörande rätt till avdrag för avsättning
till pensionsstiftelser har ändringsyrkande väckts endast beträffande
den i fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
intagna bestämmelsen, att vid beräkning av tillåten avsättning
i familjeföretag hänsyn inte får tagas till utfästelse avseende huvuddelägare
i familjeföretaget. I de likalydande motionerna 1:460 och 11:574 samt de
ävenledes likalydande motionerna 1:464 och 11:573 har yrkats att ifrågavarande
bestämmelse måtte utgå.

Förslaget till ändrade regler för avsättning till pensionsstiftelse ingår
som ett led i en från konjunkturpolitiska synpunkter önskvärd anpassning
av företagsbeskattningen. Förslaget har emellertid även en annan syftning.
Som framgår av företagsbeskattningskommitténs betänkande och propositionen
har från taxeringsmyndigheternas sida påpekats att pensionsstiftelseavsättningar
i betydande omfattning gjorts allenast för att vinna obehöriga
skattefördelar. Detta missbruk av bestämmelserna har erfarenhetsmässigt
ifrågakommit främst bland familjeföretag. I kommittébetänkandet
såväl som i propositionen har ansetts ofrånkomligt med bestämmelser som
i görligaste mån förhindrar dylikt missbruk. I företagsbeskattningskommitténs
betänkande dryftades de olika möjligheter som kan stå till buds vid
en lagstiftning i ämnet. Kommitténs förslag gick ut på att avdrag skulle
vägras för avsättning till sådana stiftelser, vilka hade till ändamål att trygga
pension till huvuddelägare i företaget eller sådan delägare närstående. Vid
betänkandets remissbehandling visade sig, såsom utförligt redovisas i propositionen,
att detta alternativ inte erbjöd någon tillfredsställande lösning. I
propositionen har därför valts en annan linje, vilken — som framgår av den
förut lämnade redogörelsen — innebär alt vid beräkning av den högsta avdragsgilla
avsättningen till ett företags pensionsstiftelse hänsyn ej skall tagas
till de pensionsförpliktelser vilka företaget lämnat huvuddelägare eller
sådan delägare närstående person.

De invändningar som riktats mot en sådan utformning av bestämmelserna
går i första hand ut på att familjeföretagen därigenom skulle ställas från ka -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

pitalförsörjningssynpunkt i samma läge som enskilda rörelseidkare och
alltså sämre än andra aktiebolag och ekonomiska föreningar. Med anledning
härav vill utskottet emellertid framhålla att frågan om utformningen
av reglerna för avsättningar till pensionsstiftelser rimligen inte bör avgöras
från i princip ovidkommande synpunkter. Rätten till sådana avdrag måste
bedömas med hänsyn till pensionsstiftelsernas verkliga syfte, nämligen att
trygga de anställdas pensionering. Utskottet vill därjämte i detta sammanhang
erinra att familjeföretagen har andra möjligheter att tillgodose önskemålet
om pension åt delägare, nämligen samma möjligheter som föreligger
för den rörelseidkare, vilken driver sitt företag såsom enskild firma. Den
enskilde företagaren kan trygga sin pensionering genom att hos försakringsanstalt
teckna pensionsförsäkring; premierna härför utgör avdragsgill
omkostnad. Hinder föreligger ej heller att från firman utbetala årliga
pensionsbelopp, som vid inkomstberäkningen blir avdragsgilla.

Utskottet, som delar uppfattningen att speciella bestämmelser rörande
familjeföretag i förevarande hänseende inte kan undvaras, finner följaktligen
den nyss återgivna invändningen inte vara av avgörande betydelse.

Utskottet är emellertid medvetet om att från andra synpunkter vissa
olägenheter är förenade med den i propositionen valda linjen. Ett familjeföretag
kan nämligen förfara sålunda att företaget gör stiftelseavsättningar,
grundade på pensionsförpliktelser gentemot andra anställda än delägare,
varefter stiftelseförmögenheten i större eller mindre omfattning likväl användes
för delägarnas pensionering. Denna invändning finner utskottet
emellertid inte heller vara av avgörande betydelse. De mindre nogräknade
företag, som kan tänkas förfara på detta sätt, torde vara just sådana beträffande
vilka man har all anledning antaga att de inte heller med de för
närvarande gällande bestämmelserna verkställt stiftelseavsättningar i de
anställdas intresse. Utskottet vill vidare erinra att hinder inte föreligger för
familjeföretag att inrätta pensionsstiftelse med ändamål att trygga pensioneringen
uteslutande för anställda, som inte är delägare. Sker detta erhålles
fullt avdrag för vad som svarar mot pensionsförpliktelserna gentemot
de anställda, varjämte stiftelseförmögenheten inte kan utnyttjas för annans
räkning än de anställdas.

För det fall, då familjeföretaget vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
redan bildat pensionsstiftelse avseende såväl delägare som annan
anställd, har utskottet haft anledning beröra följande spörsmål. I en till
utskottet från Thulebolagen inkommen skrift, har uttalats ovisshet om hur
läget skall bedömas då avsättningar gjorts till pensionsstiftelse i familjeföretag,
vilken stiftelse har till uppgivet ändamål att trygga pension åt
såväl delägare som annan. I anledning härav får utskottet uttala, att med
förslaget avses att ytterligare avdragsgill avsättning till sådan pensionsstiftelse
inte skall kunna ske förrän stiftelsens förmögenhet, inberäknat
på huvuddelägaren belöpande avsättningar, understiger den för annan per -

78 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

sonal i företaget än huvuddelägaren gällande högsta gränsen för tillåten
avsättning. Denna ståndpunkt är betingad av bl. a. praktiska skäl. Det
torde nämligen merendels vara uteslutet att fastställa till vilken del stiftelsens
förmögenhet kan anses belöpa på huvuddelägaren resp. på annan.
Då den föreslagna begränsningen i avdragsrätten, såsom närmare framgår
av propositionen, i regel medger ett avsevärt utrymme utöver vad som från
försäkringsteknisk synpunkt är direkt betingat torde i åtskilliga fall den
av utskottet påpekade begränsningen av avdragsrätten inte innebära någon
olägenhet av betydelse. Därtill kommer att hinder inte föreligger mot att
familjeföretag, som önskar öka utrymmet för avsättningar, tecknar en pensionsförsäkring
för huvuddelägaren med anlitande av stiftelsens medel,
varefter det avdrag erhålles som svarar mot förpliktelserna gentemot de
anställda.

Utskottet skulle emellertid finna det önskvärt med åtgärder som möjliggjorde
att på huvuddelägaren belöpande del av stiftelseförmögenheten inte
påverkade avsättningar för de anställdas räkning, även om den antydda
möjligheten att teckna pensionsförsäkring för huvuddelägare inte utnyttjas.
Detta torde inte kunna ske med mindre en fördelning av stiftelsens
förmögenhet kan göras med en för vederbörande bindande verkan. Att inom
ramen för en skattelagstiftning reglera dessa spörsmål synes emellertid för
närvarande vara uteslutet. Utskottet förutsätter däremot att denna problemställning
beaktas vid den numera igångsatta utredningen rörande pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning. Skulle det därvid befinnas möjligt
att tillskapa regler, varigenom -— sedan samförstånd mellan stiftelsens
styrelse, stiftaren och förmånstagarna uppnåtts — en bindande uppdelning
av stiftelsens förmögenhet på de olika förmånstagargrupperna kan göras,
synes det utskottet som om också förutsättningar tillskapats för en i alla
lägen tillfredsställande skattemässig reglering av stiftelseavsättningarna.
Utskottet finner dock denna fråga vara av den vikt, att utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t prövar varje möjlighet att bringa den till en lösning.

Med åberopande av det anförda tillstyrker utskottet propositionsförslaget
och avstyrker sålunda de likalydande motionerna 1:460 och 11:574 samt
de likalydande motionerna I: 464 och II: 573 i förevarande del. I

I sitt betänkande hade företagsbeskattningskommittén föreslagit att en
viss begränsad rätt till förlustutjämning skulle tillkomma aktiebolag och
därmed i beskattningshänseende jämställda juridiska personer. I avgiven
reservation mot förslaget hade yrkats att förlustutjämningen skulle utsträckas
till att avse även fysiska personer som driver rörelse.

I propositionen har inte upptagits något förslag om rätt till förlustutjämning.
Departementschefen har funnit att så starka invändningar kunde
riktas mot kommitténs förslag, att han inte ansett sig kunna förorda att
detsamma lades till grund för lagstiftning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 79

Frågan om införandet av rätt till förlustutjämning har behandlats i flera
motioner. Sålunda har i de likalydande motionerna I: 421 och II: 526 hemställts
om rätt till förlustutjämning i enlighet med kommitténs förslag för
folketshusföreningar in. fl. organisationer med huvudsaklig uppgift att tillhandahålla
samlingslokaler. Motionärerna i de likalydande motionerna
1:463 och 11:571 samt de ävenledes likalydande motionerna 1:466 och
11:567 har yrkat rätt till förlustutjämning vid beräkning av inkomst av
rörelse, oavsett om rörelsen bedrives av fysisk eller juridisk person, samt
vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet. Slutligen
har i de likalydande motionerna 1:464 och 11:573 föreslagits införande
av rätt till förlustutjämning i enlighet med kommittéreservanternas
förslag.

I åtskilliga andra motioner åter har väckts yrkanden om utredning i
ämnet. I de likalydande motionerna I: 462 och II: 569 har sålunda hemställts
om utredning och förslag till 1956 års riksdag om rätt till förlustutjämning
för alla rörelseidkare.

De likalydande motionerna 1:459 och 11:566 utmynnar i yrkande om
utredning rörande införande av öppen resultatutjämning vid taxering av
inkomst av rörelse och jordbruksfastighet ävensom beträffande frågan om
införande av ett utjämningskonto för jordbruket. Slutligen har motionärerna
i de likalydande motionerna 1:463 och 11:571 samt de ävenledes
likalydande motionerna I: 466 och II: 567 hemställt om utredning rörande
permanenta regler för öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst
av rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder.

I anledning härav får utskottet anföra följande.

Frågan om rätt till förlustutjämning har tidigare i olika sammanhang
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda beslöt 1940 års riksdag
på hemställan av samma års bevillningsutskott i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av spörsmålet om rätt att från vinst i viss förvärvskälla
avdraga tidigare års förlust i samma förvärvskälla vid inkomsttaxeringen.

Riksdagsskrivelsen upptogs till behandling av 1944 års allmänna skattekommitté,
som emellertid i syfte att lösa de för det dåvarande mest trängande
spörsmålen begränsade sin uppgift till att framlägga förslag om särskild
skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Bestämmelser om sådan
skatteberäkning antogs sedermera av 1951 års riksdag.

Då ifrågavarande riksdagsskrivelse inte ansetts slutbehandlad genom
skattekommitténs förslag, har densamma överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras
uppdrag.

Vid 1954 års riksdag framfördes i väckta motioner yrkande om utredning
och förslag i syfte att åstadkomma bättre möjligheter till resultat -

SO Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

utjämning särskilt beträffande inkomst av rörelse. Samma års bevillningsutskott
erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 35 därom, att
sedan riksdagen genom förenämnda skrivelse hemställt om utredning i
ämnet de huvudsakliga olägenheterna av beskattningens progressivitet
torde ha undanröjts genom bl. a. bestämmelserna om särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst samt om insättning av medel å skogskonto.
Utskottet ansåg det emellertid alltjämt vara av vikt, att en mera allsidig
prövning av möjligheterna till resultatutjämning kom till stånd. Särskilt
måste detta anses gälla frågan om möjlighet att vid inkomstberäkningen
avdraga tidigare år uppkommen förlust i samma förvärvskälla. Då riksdagen
redan tidigare begärt utredning härom och denna fråga hänskjutits
till 1950 års skattelagssakkunnigas behandling, syntes anledning att på
nytt förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet inte föreligga. Utskottet
tilläde, att det syntes utskottet uppenbart att det förevarande spörsmålet
inte kunde fullt bedömas utan kännedom om det förslag till ändrade regler
för avskrivning å inventarier, lagervärdering och avsättning till investeringsfonder,
vilket företagsbeskattningskonunittén väntades framlägga
under år 1954.

Ett genomförande av det i nu förevarande proposition framlagda förslaget
till ändrade bestämmelser rörande möjlighet att vidtaga vinstreglerande
dispositioner kan inte anses medföra att frågan om förlustutjämning
principiellt kommit i annat läge än tidigare. På vissa områden kommer
bestämmelserna att medföra en relativt försiktig åtstramning i möjligheterna
till sådana dispositioner och på andra en uppmjukning av gällande
bestämmelser. Alltjämt skulle kvarstå betydande möjligheter till förtäckt
resultatutjämning. Å andra sidan har de ifrågavarande möjligheterna sin
givna begränsning och de är beroende av särskilda förutsättningar. Härigenom
föreligger en principiellt otillfredsställande bristande jämlikhet i
beskattningshänseende mellan å ena sidan sådan skattskyldig, för vilken
faktiska förutsättningar för dold resultatutjämning föreligger, och å andra
sidan sådan skattskyldig, beträffande vilken detta inte är fallet.

Det sagda visar enligt utskottets mening, att skäl kan föreligga för ett
övervägande av möjligheterna att införa regler om öppen resultatutjämning.
Utskottet är emellertid inte berett att tillstyrka att kommitténs förslag
eller i förevarande motioner än längre gående förslag lägges till grund
för omedelbara lagstiftningsåtgärder i ämnet. Utskottet ansluter sig till
departementschefens mening att redan införandet av en sådan begränsad
rätt till förlustutjämning, som företagsbeskattningskommittén föreslagit,
måste föregås av en ingående särskild utredning av de komplicerade och
svårlösta problem som uppställer sig. I än högre grad gäller detta spörsmålet
om en rätt till förlustutjämning för enskilda personer.

Den omständigheten att propositionen avvisat kommitténs förslag till förlustutjämning
och att utskottet nu ej kan förorda omedelbara lagstiftnings -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

åtgärder bör alltså enligt utskottets mening inte uppfattas såsom något
principiellt ställningstagande mot en förlustutjämning. Utskottet anser i
likhet med 1954 års bevillningsutskott att frågan är av den vikt, att en allsidig
prövning bör komma till stånd. Därvid bör det material och de synpunkter
som nu förts fram till diskussion kunna utgöra en värdefull utgångspunkt
för fortsatta överväganden.

I vissa motioner har hemställts om utredning rörande rätt till öppen
resultatutjämning. Även om utskottet kan finna skäl som t rån rent principiella
synpunkter talar för att möjligheterna till sådan utjämning övervägdes,
synes det dock utskottet vara ofrånkomligt att betrakta önskemålet
härom som en fråga på längre sikt. Det torde nämligen inte vara möjligt
att — såsom yrkats i de förevarande motionerna — begränsa en sådan rätt
till utjämning till vissa förvärvskällor. Ett bifall till motionsyrkandena
härutinnan skulle med andra ord aktualisera frågan om en resultatutjämning
för alla skattskyldiga; en fråga som måhända i vissa hänseenden
förutsätter en omprövning av hela vårt skattesystem. Med hänsyn härtill
och då de mest trängande spörsmålen beträffande den progressiva beskattningens
verkningar som förut framhållits får anses lösta, har utskottet den
uppfattningen att en utredning i första hand bör avse de nu mera aktuella
spörsmålen, nämligen frågan om förlustutjämning. Vid sitt ställningstagande
har utskottet även ansett det vara naturligt att från synpunkten
att inom näraliggande tid nå fram till praktiska resultat på förevarande
område inrikta sig på angivna mera begränsade fråga.

Det framstår därvid självfallet som ett önskemål att eftersträva en lösning
av frågan om förlustutjämning i hela dess vidd. Det bör emellertid
inte förbises att en vidsträckt rätt till förlustutjämning innefattar problemställningar
av vittutseende och svårlöst natur. Det synes utskottet dock
inte osannolikt att frågan om införandet av en rätt till förlustutjämning
beträffande av juridiska personer bedriven rörelse erbjuder de förhållandevis
minsta svårigheterna. Från denna synpunkt kan måhända finnas anledning
överväga huruvida inte detta spörsmål borde upptagas i en första
etapp. Denna fråga, som utskottet velat antyda som en möjlighet, torde
emellertid få närmare övervägas vid en blivande utredning.

Med utskottets förut tillkännagivna uppfattning får visserligen riksdagens
tidigare i skrivelse till Kungl. Maj :t uttalade begäran om en prövning av
frågan om förlustutjämning inte anses förfallen av den anledningen att
företagsbeskattningskommitténs förslag i ämnet ej ansetts kunna läggas till
grund för lagstiftning. Då emellertid angivna inställning torde böra komma
till uttryck och avsevärd tid förflutit sedan berörda framställning gjordes,
vill utskottet förorda en förnyad skrivelse med begäran om utredning snarast
möjligt rörande frågan om införande av rätt till förlustutjämning.

I enlighet härmed avstyrker utskottet de motioner, vari yrkats omedelbart
införande av rätt till förlustutjämning eller utredning rörande frågan
om resultatutjämning i vidare mån än som framgår av det anförda.

G — B ihan g till riksdagens protokoll 1955. 7 samt. Nr 45

82 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kommittén hade inte funnit anledning att föreslå någon ändring av för
aktiebolag och ekonomiska föreningar gällande skattesatser vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, enär kommitténs förslag enligt dess uppfattning
på längre sikt inte vore ägnat att medföra någon skärpt företagsbeskattning.
I propositionen har inte heller föreslagits någon ändring i förevarande
hänseende. Något motionsyrkande har inte väckts i anledning av
propositionen. Då utskottet, bl. a. i anledning av den numera framlagda
propositionen nr 196, har att vid senare tillfälle till behandling upptaga
frågan om skattesatsernas höjd, finner utskottet inte anledning att i anslutning
till behandlingen av förevarande proposition nr 100 uttala sig i
denna fråga.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 100 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade

Bevillningsutskottets betänkande nr 4-5 år 1955 83

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna
2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 §, punkt 1 av anvisningarna
till 41 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen den

28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Anvisningar

till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av anvisningarna till 29 §), hänföres
till intäkt av rörelse. För annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank skall dock beträffande
intäkt vid avyttring av fartyg följande gälla. Har nu avsedd skattskyldig
vid något tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig avskrivning vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan i fråga, skall intäkten hänföras till intäkt
av rörelse; i annat fall skall intäkt, varom nu är fråga, upptagas såsom
intäkt av rörelse endast i den mån sådant följer av punkt 3 d andra stycket
av anvisningarna till 29 § men i övrigt såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån enligt 35 § förutsättningarna för skattepliktig
realisationsvinst föreligga.

Vid avyttring---35 § förutsättningar för skattepliktig realisations vinst

föreligga.

I enlighet---- realisationsvinst föreligga.

Då skattskyldig,---för överlåtaren.

till 29 §.

2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till pensionsstiftelse
varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 § för pensionering
av personal, som är eller varit anställd i rörelsen, eller efterlevande
till sådan personal.

Avdrag må icke medgivas med mindre pensioneringen anordnats på sätt
i anvisningarna till 31 § föreskrives som villkor för att livförsäkring skall

1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 28 § och punkt 3d av anvisningarna till

29 § se 1952: 381, av punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §
se 1950: 308, av punkterna 3 a och 3 b av anvisningarna till 29 § se 1950: 588, av punkt 4 av anvisningarna
till 29 § se 1948: 120, av punkt 7 av anvisningarna till 29 § se 1938: 368 samt av
punkt 1 av anvisningarna till 41 § se 1951: 790.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kiingl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

hänföras till pensionsförsäkring. Vidare kräves för rätt till avdrag att
medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga
tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats
till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank må med tillgångar som nyss sagts jämställas
av den skattskyldige utfärdat och till stiftelsen överlämnat skuldebrev.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse må icke medgivas med högre
belopp än som — bedömt på grundval av förhållandena vid beskattningsårets
utgång — erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de
pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka
högst skola utgå enligt gjorda bindande utfästelser till personer som omfattas
av stiftelsens ändamålsbestämning. Vid beräkning av det belopp,
vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst må uppgå, skall hänsyn tagas
endast till den, som vid ingången av beskattningsåret uppnått tjugufem
års ålder, och må de framtida avgifterna icke antagas lägre än de från
tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som skolat erfordras
för att säkerställa nu ifrågavarande pensionsförmåner. Oaktat vad
nyss sagts må den framtida avgiftsbetalningen anses grundad på från
dagen för anställningen och till pensionsåldern med oförändrade belopp
utgående avgifter och må all personal för vilken bindande utfästelse gäller
oavsett åldern medräknas. Härvid skall dock, om löneförhöjning erhållits
under anställningstiden, avgiften för den del av utfästelsen, som
belöper på eller kan anses belöpa på löneförhöjningen, beräknas utgå från
dagen för löneförhöjningen. Ävenså skall, i fall av tilläggsutfästelse av
annan anledning än nyss nämnts, avgiften för tilläggsutfästelsen anses
utgå från den dag då denna gavs.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening till huvudsaklig
del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas — direkt eller
genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer, må vid tillämpning av bestämmelserna i nästföregående
stycke hänsyn icke tagas till pensionsutfästelse avseende någon, vilken
genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande
inflytande i bolaget eller föreningen, eller ock efterlevande till någon varom
sålunda är fråga.

Skattskyldig må jämväl åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till annan
personalstiftelse än pensionsstiftelse, därest medlen kontant eller i form
av aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett värde
motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen och under
förutsättning tillika att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige
vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag,
samt att stiftelsen i övrigt uppfyller villkor motsvarande dem som i punkt
6 av anvisningarna till 53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

3. a. Kostnaden för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier avdrages i regel genom årliga värdeminskningsavdrag
antingen enligt bestämmelserna nedan i denna punkt för planenlig
avskrivning eller jämlikt reglerna i punkt 4 för räkenskapsenlig avskrivning.
Äro tillgångar, varom nu är fråga, underkastade hastig förbrukning,
vilket vanligen kan anses vara fallet, när de beräknas hava en varaktighetstid
av högst tre år, må dock oavsett om planenlig eller räkenskapsenlig
avskrivning tillämpas under anskaffningsåret avdragas hela
kostnaden för deras anskaffande.

b. Vid planenlig avskrivning fördelas en tillgångs anskaffningsvärde
såsom omkostnad på ett antal år i följd genom värdeminskningsavdrag
med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet kan i sin helhet
avdragas under den tidrymd tillgången beräknas vara ekonomiskt användbar
(tillgångens varaktighetstid). Det årliga värdeminskningsavdraget bör
normalt bestämmas enligt avskrivningsplan till viss bråkdel av anskaffningsvärdet.
Kan utredning icke förebringas om anskaffningsvärdet eller
om de avdrag som därå tidigare ägt rum, må avdraget beräknas till viss
procent å bokförda värdet eller å annat värde, som med hänsyn till omständigheterna
finnes lämpligt.

Värdeminskningsavdrag må,--— är behörigt.

Vid bestämmande — •—• —• blir utsliten.

Såsom tillgångs--- — hos dotterbolaget.

d. Då tillgång,---anvisningarna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank avyttrat eller utrangerat fartyg och har
den skattskyldige icke vid något tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig avskrivning
vid inkomstberäkningen för förvärvskällan i fråga, må avdrag
ske för vad som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring
av fartyget, men skall å andra sidan såsom intäkt av rörelse upptagas
endast vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits av belopp,
för vilket avdrag i beskattningsavseende åtnjutits.

Med avyttring —---annat ändamål.

4. Skattskyldig må, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande,
berättigas att under förutsättning av motsvarande avskrivning i
räkenskaperna tills vidare åtnjuta avdrag för avskrivning å maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet med bestämmelserna
nedan i denna punkt för räkenskapsenlig avskrivning.
Såsom förutsättning härför skall gälla att den skattskyldige haft ordnad
bokföring, som avslutas medelst vinst- och förlustkonto, samt att tillfredsställande
utredning föreligger om vad som återstår i beskattningsavseende
oavskrivet av anskaffningsvärdet å ifrågavarande tillgångar samt dessa

Bevillningsutskottets betänkande nr ko år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

ävensom avskrivningar å desamma i den skattskyldiges räkenskaper och
i företedd utredning redovisas på sådant sätt, att trygghet föreligger att
vid avyttring av tillgångarna framdeles möjligen uppkommande vinster
ej skola undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrågavarande tillgångar må för visst beskattningsår
åtnjutas med högst trettio procent för år räknat av summan
av bokfört värde å tillgångarna enligt balansräkningen för närmast föregående
räkenskapsår och anskaffningsvärdet å sådana under beskattningsåret
anskaffade tillgångar, vilka vid utgången av beskattningsåret fortfarande
tillhörde rörelsen. Vad sålunda stadgats skall gälla oavsett när
under beskattningsåret tillgångarna anskaffats.

Hava under beskattningsåret tillgångar av nu ifrågavarande slag, som
anskaffats före ingången av samma år, avyttrats eller hava dylika tillgångar
gått förlorade, därvid för sistnämnda fall försäkringsersättning
avtalats, må särskilt avdrag för avskrivning åtnjutas med belopp motsvarande
den i anledning av avyttringen eller försäkringsfallet uppkomna
intäkten. Därest skattskyldig erhållit avdrag i enlighet med bestämmelserna
i detta stycke, skall underlaget för beräkning av avdrag enligt nästföregående
stycke fastställas till motsvarande lägre belopp.

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång
betingats därav, att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller
för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande
omständighet, må för det beskattningsår, varunder tillgången anskaffats,
avdrag göras vid inkomstberäkningen för sådant överpris eller
sådan merkostnad. Därest avdrag som nu sagts medgivits, skall avdrag
enligt bestämmelserna i andra stycket beräknas å därefter återstående del
av anskaffningsvärdet.

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret anskaffade tillgångar
tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall vid beräkning av avdrag
för värdeminskning med 30 procent av anskaffningsvärdet såsom anskaffningsvärde
anses den verkliga kostnaden minskad med det tidigare jämlikt
nyssnämnda stadgande åtnjutna avdraget. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, om investeringsfond i enlighet med vad för sådan
fond finnes stadgat tagits i anspråk för avskrivning av under beskattningsåret
anskaffade tillgångar.

Oaktat vad ovan stadgas må avdrag medgivas för avskrivning med belopp
som erfordras för att det bokförda värdet icke skall överstiga anskaffningsvärdet
å samtliga nu ifrågavarande tillgångar, vilka vid utgången
av beskattningsåret fortfarande tillhörde rörelsen, sedan å detta värde avräknats
en beräknad årlig avskrivning av tjugu procent. Visar skattskyldig

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Iiungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

att nämnda tillgångars verkliga värde understiger även sålunda beräknat
värde, må avdrag medgivas jämväl för härav betingad ytterligare avskrivning.

Då tillgångar, som anskaffats under beskattningsåret, avyttras, förloras
eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras under samma år, må avdrag
åtnjutas för anskaffningsvärdet eller oavskriven del därav. Med avyttring
likställes det fall, att tillgång uttages ur rörelsen för att tillföras annan
rörelse, som utgör särskild förvärvskälla, eller för att nyttjas för annat
ändamål. Att belopp, som erhålles vid avyttring av tillgång, i sin helhet
skall upptagas såsom intäkt av rörelse, därom stadgas i punkt 1 andra

stycket av anvisningarna till 28 §.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna
verkställt avskrivning med
större belopp än det, varmed han
äger åtnjuta avdrag vid taxeringen,
må den omständigheten att avdrag
för avskrivning medgives med lägre
belopp än vad i räkenskaperna avskrivits
icke föranleda ändring av
det värde, varå räkenskapsenlig
avskrivning beräknas. Avdrag för
belopp, med vilket den skattskyldige
i räkenskaperna verkställt avskrivning
utöver vad vid taxering blivit
godkänt, må åtnjutas först sedan
taxeringen i fråga blivit slutligt avgjord
och enligt särskild av beskattningsnämnd
godkänd avskrivningsplan,
avseende en tid av minst fyra
år, räknat från och med beskattningsåret
efter det varunder tillgången
i fråga anskaffades.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna
verkställt avskrivning med
större belopp än det, varmed han
äger åtnjuta avdrag vid taxeringen,
må den omständigheten att avdrag
för avskrivning medgives med lägre
belopp än vad i räkenskaperna avskrivits
icke föranleda ändring av
det värde, varå räkenskapsenlig
avskrivning beräknas. Avdrag för
belopp, med vilket den skattskyldige
i räkenskaperna verkställt avskrivning
utöver vad vid taxering blivit
godkänt, må åtnjutas först sedan
taxeringen i fråga blivit slutligt avgjord
och enligt särskild av beskattningsnämnd
godkänd avskrivningsplan,
avseende en tid av minst fem
år, räknat från och med beskattningsåret
efter det varunder avskrivningen
i fråga verkställdes.

Den omständigheten att vid tillämpning av bestämmelserna ovan avdrag
vid beskattningen skall överensstämma med avskrivning enligt räkenskaperna
utgör ej hinder för skattskyldig att efter övergång till räkenskapsenlig
avskrivning utöver avdrag enligt räkenskaperna tillgodogöra sig från
tiden före övergången resterande, i räkenskaperna gjorda men ej vid beskattningen
åtnjutna avdrag antingen inom ramen för avskrivningsplan
som avses i punkt 3 eller, med beskattningsnämnds särskilda medgivande,
på en gång eller enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan
avseende en tid av högst tio år. Efter övergång till räkenskapsenlig
avskrivning må dock i intet fall sådant avdrag tillgodonjutas, som

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

avses i punkt 3 c tredje stycket. Har den skattskyldige icke kunnat vid
taxeringen utnyttja på visst år belöpande avdrag, som upptagits i sådan
särskild avskrivningsplan som nyss sagts, må detta avdrag icke tillgodoföras
honom för senare år.

Har före övergång till räkenskapsenlig avskrivning skattskyldig vid taxeringen
tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag än enligt räkenskaperna,
skall, för åstadkommande av överensstämmelse mellan tillgångens
återstående värden enligt räkenskaperna och i beskattningsavseende, det
belopp, varmed tillgångens värde sålunda i beskattningsavseende understiger
värdet enligt räkenskaperna, upptagas såsom intäkt under det första
beskattningsår, för vilket räkenskapsenlig avskrivning gäller, eller, om den
skattskyldige hellre vill, med en tredjedel för nämnda beskattningsår och
ett vart av de två närmast följande åren. Om belopp, varom nu är fråga,
för något av sagda år skulle helt eller delvis undandragas beskattning
genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag, som eljest ej kunna
utnyttjas, skall dock beloppet i stället uppföras såsom intäkt för det första
år, då dylikt förhållande ej föreligger. Vid tillämpning av detta stycke
skall även sådant på tidigare år enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag,
som den skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses hava
tillgodoräknats honom.

Angående avdrag---till 41 §.

7. Avdrag medgives ock för värdeminskning å byggnad, vilken är avsedd
för användning i ägarens rörelse. Avdraget bör bestämmas till viss
procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses kunna
utnyttjas. Vid denna bedömning skola beaktas jämväl sådana omständigheter
som att byggnadens ekonomiska varaktighetstid kan antagas komma
att röna inflytande av framtida rationaliseringar, förändringar med hänsyn
till teknikens utveckling, omläggning av verksamhet och liknande. Är
på grund av särskilda omständigheter av annan art än nyss nämnts byggnadens
värde för rörelsen begränsat till förhållandevis kort tid, skall hänsyn
även härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis då fråga är om byggnad
för utnyttjade av en begränsad malmfyndighet, eller då å annans
grund belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande
icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga byggnader,
avsedda att användas endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden i sin
helhet avdragas för det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.

I byggnads--- — särskilt maskinvärde.

Hinder möter---punkt angives.

Utrangeras eller---eller rivningen.

till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 89

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana
intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifterna avförts sådana poster,
för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar avsedda for
omsättning eller förbrukning (lager) skall vid inkomstberäkningen godtagas,
därest denna värdesättning icke står i strid med vad nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp
än fyrtio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffmngsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lagre
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av
de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), ma lagret
vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sextio procent
av sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jarnförelseårens
utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest ateranskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lagre, sistnämnda värden,
i förekommande fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall
att sextio procent av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret
vid beskattningsårets utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande
beloppet, därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna
gjorts till lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits,
skall avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår,
därvid frågan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto
får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror,
må lagret av sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio
procent av värdet å tillgångarna i fråga beräknat efter lagsta marknadspris
under beskattningsåret eller under något av de närmast föregående nio
beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering av varulagret
eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn
tagen till medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast
föregående beskattningsåren icke gälla.

Utan avseende å vad förut stadgats angående den lägsta värdesättning å
lagret, som vid inkomstberäkningen kan godtagas, må det lägre värde å

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

lagret godtagas som skattskyldig med hänsyn till föreliggande risk för prisfall
visar vara påkallat.

Vad i femte och sjätte styckena här ovan sägs angående det lägsta värde
å skattskyldigs varulager, som må vid inkomstberäkningen godtagas, har
icke avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar
av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. in.
eller å skattskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar beträffande
vilka en sådan värdesättning finnes icke vara godtagbar. Värdet å
lager av nu avsedda tillgångar skall upptagas till vad som med hänsyn till
risk för förlust, prisfall m. in. framstår såsom skäligt.

Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än vad den
skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara
mot den konstaterade värdenedgången å lagret å balansdagen. Oaktat vad
nu sagts må dock avdrag för inkurans medgivas med fem procent av det
lägsta utav lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, därest detta
ej framstår såsom uppenbart opåkallat, eller med det högre procenttal
därav som riksskattenämnden kan hava för lagren inom vissa branscher
eller hos vissa grupper av skattskyldiga angivit.

\ id bestämmande av lagrets anskaffningsvärde skall så anses som om
de lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid beskattningsårets utgång,
äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade.
För tillgångar, som den skattskyldige framställt eller bearbetat, skola såsom
anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (materialkostnader
och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta
tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande tillgångar,
därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.

När fråga är om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, skall den
i räkenskaperna gjorda värdesättningen å andra tillgångar än djur å fastigheten
godtagas, försåvitt densamma uppenbarligen icke innebär en lägre
värdesättning än som vid en tillämpning av bestämmelserna ovan skulle
ifrågakommit.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av lagertillgångar enligt
ej fullgjoida köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas, att
inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att intraffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat
eller förädlat skick försäljas. Beträffande värdet å rättigheter till
leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
erdigt ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas
endast i den män den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset,
eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan till -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

gångarna levereras. Djur å jordbruksfastighet skola, därest icke särskilda
förhållanden till annat föranleda, upptagas lägst till värden, som for olika
slag av djur i skilda åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden. I vissa
fall (såsom i fråga om dyrbarare avelsdjur) fastställas icke dylika värden,
i sådant fall må värdet å djuret icke upptagas lägre än till allmänna saluvärdet,
reducerat med det procenttal, varmed de av riksskattenämnden fastställda
värdena å olika slag av djur understiga genomsnittspriserna å dessa
djurslag under tiden från och med den 1 oktober året före beskattningsåret
till och med den 30 september beskattningsåret.

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt---influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.

Motsvarande gäller-----års inkomstberäkning.

till 53 §.

6. Med pensionsstiftelse avses, förutom bankaktiebolags och sparbanks
pensionsstiftelse samt pensionsstiftelse bildad enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser, jämväl inrättning, självständig fond
eller annan stiftelse under förutsättning att denna står under tillsyn enligt
lagen om tillsyn över stiftelser, att stiftelsens stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten,
att stiftelsens kapital och avkastning må användas endast till
pensioner på grund av tjänst, att genom föreskrifter i reglementet eller
eljest trygghet skapats för att stiftelsen så länge den består skall hava
sådant ändamål samt att vid dess upplösning eller då det icke längre finnes
eller kan antagas komma att finnas någon, vars rätt till pension på grund
av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen, återstående medel antingen skola
användas för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller
eljest allmännyttigt ändamål.

Denna lag skall, såvitt angår punkt 1 av anvisningarna till 28 §, punkterna
2, 3 a, 3 b, 3 d, 4 och 7 av anvisningarna till 29 § samt punkt 6 av
anvisningarna till 53 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att nämnda anvisningspunkter i äldre lydelse fortfarande skola
gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år

1955 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft den 1 januari
1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om

1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering lör år 1956 eller tidigare år.
I samband härmed skall följande iakttagas.

1. Vad i övergångsbestämmelserna till förordningen den 26 februari 1954
(nr 50) om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och
andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, in. in. stadgas om nämnda

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

förordnings tillämpning i vissa fall vid 1956 års inkomsttaxering skall
upphöra att gälla.

2. Finnes vid ikraftträdandet av denna lag i vad avser bestämmelserna
i punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §
pensions- eller annan personalstiftelse med sådan ändamålsbestämning,
att avdrag för avsättning till stiftelsen icke kan på grund härav jämlikt
nämnda anvisningspunkter medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas,
därest den skattskyldige vid självdeklarationen fogar handling som utvisar
att stiftelsens styrelse beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta
medlen under uttryckligt förbehåll att medlen i fråga skola användas uteslutande
för sådant ändamål, som jämlikt nyssnämnda anvisningspunkter
utgör förutsättning för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas
deklarationen i två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd
överlämnas till taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet
som har att öva tillsyn över stiftelsen.

Utgår vid ikraftträdandet av bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna
till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 § pension utan att pensionsutbetalningen
är grundad på bindande utfästelse gentemot den som uppbär
pensionen, må, oaktat vad i denna lag stadgas, vid beräkning av det
belopp, varmed avdrag för avsättning till pensionsstiftelse högst får medgivas,
så anses som om pensionen i fråga utgår på grund av bindande
utfästelse.

Sådan stiftelse, bildad före ikraftträdandet av nu ifrågavarande bestämmelser
i denna lag, som utom i vad avser stiftelsens ändamålsbestämnmg
uppfyller förutsättningarna jämlikt samma bestämmelser för frikallelse,
helt eller delvis, från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet,
må frikallas från dylik skattskyldighet under förutsättning att stiftelsens
ändamålsbestämning står i överensstämmelse med vad därom stadgades
i lagen den 30 juni 1937, nr 662, eller lagen den 26 maj 1950, nr 308.

3. Skattskyldig, som vid 1955 års 3. Skattskyldig, som vid 1955 års
taxering åtnjutit avdrag för värde- taxering åtnjutit avdrag för värdeminskning
å inventarier i enlighet

med de i räkenskaperna verkställda
avskrivningarna, är berättigad att
utan något beskattningsnämnds ytterligare
medgivande tills vidare åtnjuta
räkenskapsenlig avskrivning.

minskning å inventarier i enlighet
med de i räkenskaperna verkställda
avskrivningarna, är berättigad att
vid 1956 års taxering och tills vidare
utan något beskattningsnämnds ytterligare
medgivande åtnjuta räkenskapsenlig
avskrivning.

Har skattskyldig åtnjutit fri avskrivning och har i samband därmed
bestämmelserna i punkt 4 andra eller tredje stycket av anvisningarna till
29 § i äldre lydelse blivit å honom tillämpliga, skall vad där sägs gälla
jämväl efter det denna lag trätt i kraft.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 93

ICungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola
vid taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957,
skola för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren
1957—1959 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte
stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår må lagret icke upptagas
till belopp understigande i det följande angiven procentuell andel av
lagrets i nyssnämnda stycke av sagda anvisningspunkt angivna värde,
nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1957, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes
åren 1958 och 1959, trettio procent av lagrets värde.

2) för sin del antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade

Förslag

till

förordning om inventering av varulager för inkomsttaxeringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som är pliktig föra handelsböcker, skall i inventariet för
varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda för omsättning eller
förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet eller dagspriset å balansdagen
(återanskaffningsvärdet); dock att skattskyldig som så önskar i
stället må angiva utförsäljningspriset, under förutsättning att anskaffnings-
eller återanskaffningsvärdet kan på godtagbart sätt framräknas
med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.

Tillämpar skattskyldig regelmässigt annan tillförlitlig värderingsmetod
än i första stycket sägs, må den skattskyldige angiva värdena enligt nämnda
metod, under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
å inneliggande varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt
från de i inventariet angivna värdena.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

Å inventarium, som i 1 § avses, skola, därest hinder härför icke möter,
två i inventeringen deltagande personer teckna en på heder och samvete

94 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

avgiven försäkran att vid inventeringen icke någon lagertillgång uppsåtligen
undantagits. Har den skattskyldige ensam företagit inventeringen,
må försäkran som nu sagts undertecknas av honom ensam.

3 §•

Har skattskyldig icke vid upprättandet av inventarium iakttagit föreskrifterna
i denna förordning, skall hans till ledning för taxering lämnade
uppgifter angående varulagrets värde icke äga vitsord.

Då fråga är om sådan skattskyldig, som med hänsyn till de speciella
förutsättningar, varunder verksamheten bedrives, icke utan avsevärda
svårigheter kan vid inventeringen iakttaga föreskrifterna i denna förordning,
skall den skattskyldiges utredning angående värdet dock äga
vitsord, därest det icke framstår såsom sannolikt att värdet är ett annat.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 1 §.

Hinder möter ej för skattskyldig att verkställa inventering av olika
varugrupper vid skilda tillfällen under året, därest det vid varje inventeringstillfälle
framkomna värdet å lagertillgångarna i fråga kan på ett
tillfredsställande sätt korrigeras med hänsyn till lagerutvecklingen för
varugruppen under tiden fram till och med balansdagen.

Såsom exempel på annan än i 1 § angiven värderingsmetod, som, därest
den regelmässigt användes, må tillämpas vid inventeringen, kan nämnas
värdering till fasta styckepriser. Förutsättning härför är emellertid, att
anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt sätt framräknas
med utgångspunkt från de angivna värdena.

Anskaffningsvärdet skall beräknas under den förutsättningen, att de
lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid räkenskapsårets utgång, äro
de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverkade
eller producerade. För tillgångar, som den skattskyldige framställt, producerat
eller bearbetat, skall såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverknings-
eller produktionskostnader (materialkostnader och arbetslöner)
ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta tillverknings-
eller produktionskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande
tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.
Därest tillägg för indirekta kostnader beräknas i form av pålägg å de
direkta kostnaderna, skall grunden för beräkningen av pålägget angivas i
inventariet.

I 1 § föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid inventeringen,
men betaga icke den skattskyldige rätt att verkställa nedskrivning
av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas i in -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

ventariet, varvid den nedskrivning som betingas av redan inträdd inkurans
skall redovisas för sig.

Avdraget för inkurans skall i princip motsvara lika stor andel av det
verkliga anskaffningsvärdet för varorna som den på grund av inkuransen
verkställda nedsättningen av utförsäljningspriset utgör av normalt utförsälj
ningspris för motsvarande kuranta varor. 1 fråga om icke kuranta varor,
för vilka något utförsäljningspris ej kan fastställas, skall avdraget för
inkurans i regel motsvara skillnaden mellan anskaffningsvärdet och varornas
utrangeringsvärde.

Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela
detsamma i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika gruppernas
värdering. Uppdelningen bör lämpligen ske på kuranta råvaror och
stapelvaror samt övriga kuranta varor ävensom på okuranta råvaror och
stapelvaror samt övriga okuranta varor.

till 3 §.

Den i 3 g andra stycket upptagna bestämmelsen har avseende å den,
som driver verksamhet under sådana förhållanden att en mera exakt inventering
av lagertillgångarna icke kan verkställas. Såsom exempel hära
kan angivas bokförlagsrörelse.

Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft
den 1 mars 1956. dagen efter den, då förordningen en ligt

därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.

3) antaga följande såsom utskottets förslag betecknade

Förslag

till

förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt må svenskt
aktiebolag och svensk ekonomisk förening åtnjuta avdrag i enlighet med
bestämmelserna i denna förordning för belopp, som avsättes till investeringsfond.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Om företag som ovan sägs icke är berättigat att åtnjuta avdrag för avskrivning
å inventarier i enlighet med bestämmelserna för räkenskapsenlig
avskrivning, må avdragsrätt enligt denna förordning dock icke åtnjutas
med mindre beskattningsnämnd, efter därom framställt yrkande,
lämnat särskilt medgivande därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §-

Investeringsfonder, som i denna förordning avses, äro investeringsfond
för skogsbruk och investeringsfond för rörelse.

3 §•

Avdrag för avsättning till investeringsfond må för visst beskattningsår
icke överstiga,

såvitt avser investeringsfond för skogsbruk, tio procent av den för beskattningsåret
redovisade bruttointäkten av skogsbruk; samt

såvitt avser investeringsfond för rörelse, fyrtio procent av årsvinsten.

Avdrag enligt denna förordning må åtnjutas allenast därest ett belopp
motsvarande fyrtio procent av den gjorda avsättningen inbetalats å särskilt
konto (konto för investering i skogsbruk respektive i rörelse) i riksbanken.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §.

Inbetalning av medel å konto för investering skall hos riksbanken hava
verkställts senast den dag företaget jämlikt bestämmelserna i 36 § taxeringsförordningen
har att avlämna allmän självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättning till investeringsfond skett.

5 §.

Å konto för investering inbetalade medel må icke utbetalas i andra fall
än som nedan i denna paragraf samt i 16, 18 och 22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst
trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Har sådant uttag
skett, åligger det riksbanken att lämna underrättelse därom till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd. Särskild underrättelse
skall lämnas för varje i 3 § angivet konto från vilket uttag skett
samt innehålla uppgift om företagets namn och adress ävensom det uttagna
beloppets storlek.

6 §''

Inbetalning av medel å konto för investering skall ske till vederbörande
riksbankskontor. Vid inbetalning skola uppgivas företagets namn och adress

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj ds förslag Utskottets förslag

samt det beskattningsår som inbetalningen avser ävensom det konto för
investering varom fråga är. Avser inbetalning vid ett och samma tillfälle
konto för investering i såväl skogsbruk som rörelse, skall angivas huru
stor del av det inbetalta beloppet, som belöper på vartdera kontot.

I av riksbanken lämnat bevis om insättning å konto för investering skall
angivas, att, därest avtal om överlåtelse eller pantsättning av de insatta medlen
träffas, detta skall anmälas till banken. Har riksbanken erhållit sådan
anmälan, skall banken verkställa anteckning om det förhållande, som med
anmälan avses, samt senast inom åtta dagar efter det anmälan som nyss
sagts ingivits översända underrättelse om vad som förekommit till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande beslcattningsnämnd.

7 §•

Riksbanken skall senast den 15 april under taxeringsåret till länsstyrelsen
översända uppgifter angående de för beskattningsåret verkställda
inbetalningarna å konto för investering. Å uppgiftshandling, som skall
upprättas särskilt för varje företag, skola angivas företagets namn och
adress samt det beskattningsår och det konto varå inbetalning skett ävensom
det inbetalta beloppets storlek.

Har inbetalning för beskattningsåret skett efter den 15 april under taxeringsåret,
skall uppgift som i första stycket sägs översändas till länsstyrelsen
snarast möjligt och senast inom åtta dagar efter det inbetalningen
ägt rum.

8 §‘

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola
stå under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.

9 §•

1 mom. Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta att investeringsfond under
visst eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å
arbetsmarknaden påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, ma avse samtliga företag eller
företag av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att genom samråd
med företag, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens
ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknadsstyrelsen
och företaget, även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

10 §.

Företag, som jämlikt 5 § andra stycket uttagit medel från konto för
investering, skall det beskattningsår, varunder sådant uttag gjorts, av
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 sand. Nr 45

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år i955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

vederbörande investeringsfond för i 11 § angivet ändamål taga i anspråk
ett belopp motsvarande två och en halv gånger det från kontot uttagna
beloppet.

11 §•

Tager företag jämlikt 9 eller 10 § investeringsfond i anspråk under visst
beskattningsår, skall det ske för ändamål varom här nedan sägs:

investeringsfond för skogsbruk: för kostnader för arbeten avsedda att
främja skogsbruket, såsom skogsodling och skogsdikning, röjning, hägnad,
anläggande av flottleder och vägar, som huvudsakligen avse att direkt tjäna
skogsbruket, ävensom uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga
byggnader; samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning å byggnad, som ny-, till- eller ombyggts under beskattningsåret,
med högst ett belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret
för ny-, till- eller ombyggnaden, eller för bidrag under samma
år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning för
arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos
företaget eller detta närstående företag, eller, såvitt angår företag som
huvudsakligen bedriver industriell verksamhet, för kostnaderna för reparations-
och andra underhållsarbeten under beskattningsåret å byggnad, som
användes i rörelsen;

b) för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under beskattningsåret eller, vad angår fartyg,
anskaffats eller ombyggts under samma år, dock att beträffande ombyggnad
av fartyg avskrivning må ske med högst ett belopp motsvarande kostnaderna
under beskattningsåret för ombyggnaden;

c) för nedskrivning å lager av råvaror samt hel- och halvfabrikat med
högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar, dock att lägre värdesättning
å företagets varulager i dess helhet vid beskattningsårets utgång därigenom
icke må godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet; samt

d) för kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete
under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan liknande
fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk
under flera på varandra följande beskattningsår för ny-, till- eller
ombyggnad eller för underhållsarbeten å byggnad samt ifrågavarande arbeten
pågått under flera av dessa år, må företaget, under förutsättning att
avdrag för kostnaderna under de tidigare åren icke redan skett, under det
sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden eller för
täckande av underhållskostnaden med högst ett belopp motsvarande de

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

uppkomna kostnaderna under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva företag,
som direkt eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga
investeringsfond för rörelse i anspråk för kostnader, ämnade att främja
avsättningen utomlands av varor som företaget här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att
kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt
att, då fråga är om inventarier eller varulager, som av företaget förvärvats
från rörelseidkare med vilken det är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
anskaffningskostnaden må medräknas endast om tillgången
tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

** 12 §.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att taga fonden i ansprak för ändamal som
avses med investeringsfond för skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att investeringsfond
för rörelse tages i anspråk för avskrivning av kostnader
för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande
i övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

14 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i It §
avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag
med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen
tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den
ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedskrivits
med det i anspråk tagna beloppet.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond i anspråk jämlikt bestämmelserna
i denna förordning utan att fråga är om fall som i 10 § sägs, må vid den för
taxering till kommunal och statlig inkomstskatt verkställda inkomstberäkningen
för beskattningsåret för den förvärvskälla, varom fråga är,
åtnjuta ett extra avdrag (investeringsavdrag) med belopp motsvarande
tio procent av vad sålunda tagits i anspråk.

100

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

16 §.

Om investeringsfond enligt av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen
meddelat beslut skall eller må tagas helt eller delvis i anspråk, äger
företaget hos riksbanken, i den ordning nedan sägs, från konto för investering
utfå fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden som i
enlighet med beslutet skall eller må tagas i anspråk. Det ankommer på
arbetsmarknadsstyrelsen att efter därom av företaget gjord framställning
förordna om utbetalning som nyss sagts. Sedan utbetalning skett skall riksbanken
lämna underrättelse därom till arbetsmarknadsstyrelsen med angivande
av företagets namn och adress samt det utbetalta beloppets storlek
och från vilket konto för investering uttag skett.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen förordnat att investeringsfond skall tagas
i anspråk av samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller ock visst
eller vissa företag, åligger det arbetsmarknadsstyrelsen att lämna underrättelse
därom dels till företag varom fråga är, dels ock till länsstyrelsen
för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd.

Har förordnats att investeringsfond må tagas i anspråk och har företag
i anledning härav enligt 16 § uppburit medel från konto för investering,
åligger det arbetsmarknadsstyrelsen, sedan styrelsen erhållit besked från
riksbanken att utbetalning skett, att till länsstyrelsen, för att tillställas
vederbörande beskattningsnämnd, lämna underrättelse om att investeringsfonden
skall tagas i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
skall innehålla uppgift om år för vilka investeringsfond skall tagas i anspråk
samt, därest medgivandet avser investering för visst ändamål, uppgift
härom.

18 §.

Har företag för visst beskattningsår å konto för investering inbetalt mer
än fyrtio procent av det belopp för vilket avdrag i enlighet med bestämmelserna
i 3 § åtnjutits för samma beskattningsår, skall länsstyrelsen, på
framställning av företaget, förordna om återbetalning av det till kontot för
mycket inbetalta beloppet.

19 §.

Har investeringsfond tagits i anspråk utan tillstånd och är ej fråga om
fall som i 10 § sägs eller har företag jämlikt 5 § andra stycket utfått
medel från konto för investering utan att i sistnämnda fall investeringsfond
i enlighet med bestämmelserna i 10 § tagits i anspråk eller skall investeringsfond
enligt sådan underrättelse som arbetsmarknadsstyrelsen enligt

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 101

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

17 § avlämnat tagas i anspråk men har så ej skett under det eller de beskattningsår
varom fråga är, skall investeringsfonden eller vederbörlig del
därav omedelbart upptagas såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla
däri fondavsättningen gjorts. Därvid skall till beskattning upptagas jämväl
ett belopp motsvarande en tiondel av vad som av investeringsfonden
återförts.

Därest fondavsättning återförts till beskattning, må företaget icke för
beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

Vid den taxering, då återföringen sker, ma varken nettointäkten eller den
till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla,
varom fråga är, bestämmas till lägre belopp än vad som enligt bestämmelserna
i denna paragraf skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.

20 §.

Har företag trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidation fattats.

Har genom fusion enligt 174 §
1 mom. lagen den 14 september 1944

Har genom fusion företag uppgått
i annat företag, skall investeringsfond
hos det förra företaget, därest
investeringsfonden icke enligt fjärde
stycket övertagits av det senare företaget,
återföras till beskattning för
det beskattningsår, varunder rättens
tillstånd till fusionen registrerats.
Därvid skall till beskattning upptagas
jämväl ett belopp motsvarande
en tiondel av vad som av investeringsfonden
återförts.

om aktiebolag eller 96 § 1 mom. lagen
den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar företag uppgått i annat
företag, skall investeringsfond hos
det förra företaget, därest investeringsfonden
icke enligt fjärde stycket
övertagits av det senare företaget,
återföras till beskattning för det
beskattningsår, varunder rättens
tillstånd till fusionen registrerats.
Därvid skall till beskattning upptagas
jämväl ett belopp motsvarande
en tiondel av vad som av investe -

ringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmel -

serna i denna paragraf, skall därvid
svarande tillämpning.

Vid sådan fusion, som i 28 §
3 mom. kommunalskattelagen avses,
må moderbolaget i beskattningsavseende
övertaga investeringsfond,
därest förutsättning därför enligt 1 §
andra stycket föreligger. Vad nu

vad i 19 § tredje stycket sägs äga mot Vid

sådan fusion, som i 28 § 3
mom. kommunalskattelagen avses,
må moderbolaget i beskattningsavseende
övertaga investeringsfond,
därest förutsättning därför enligt
1 § andra stycket denna förordning

102

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag
sagts skall äga motsvarande tillämpning
vid fusion enligt 96 § lagen om
ekonomiska föreningar. Har investeringsfond
övertagits i enlighet med
vad nyss sagts, skall så anses som
om fonden avsatts hos moderbolaget
eller den övertagande föreningen
under det beskattningsår, då avsättning
skett hos dotterbolaget eller
den överlåtande föreningen.

Utskottets förslag

föreligger. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning vid fusion
enligt 96 § lagen om ekonomiska
föreningar. Har investeringsfond
övertagits i enlighet med vad nyss
sagts, skall vid tillämpning av bestämmelserna
i 5 § andra stycket
denna förordning så anses som om
moderbolaget eller den övertagande
föreningen verkställt insättning i
riksbanken å tid då dotterbolaget
eller den överlåtande föreningen
gjort insättningen i fråga.

Har företag övertagit investeringsfond enligt bestämmelserna i nästföregående
stycke, skall länsstyrelsen efter anmälan av företaget underrätta
riksbanken härom.

21 §.

Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning
eller annan rätt till medel som inbetalats å konto för investering,
skall investeringsfonden eller vederbörlig del därav omedelbart upptagas
såsom skattepliktig intäkt i den förvärvskälla däri fondavsättningen gjorts.
Därvid skall till beskattning upptagas jämväl ett belopp motsvarande en
tiondel av vad som av investeringsfonden återförts.

Har investeringsfond återförts till beskattning i enlighet med bestämmelserna
i denna paragraf, skall därvid vad i 19 § andra och tredje styckena
sägs äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis enligt taxering, som vunnit laga
kraft, återförts till beskattning, skall länsstyrelsen, på framställning av
företaget, förordna om återbetalning från vederbörligt konto för investering
av ett belopp motsvarande fyrtio procent av den återförda fondavsättningen
i den mån medlen icke tidigare återgått till företaget.

23 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta
medel företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgången
av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och föreligga
icke förutsättningar för beskattning av realisationsvinst, skall såsom
skattepliktig intäkt upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits
av belopp, för vilka företaget tillgodonjutit avdrag enligt denna
förordning. Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av

103

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

försäkring för skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss
angiven tid.

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning
till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna
avdrag för värdeminskning.

24 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 19, 20, 21 eller 23 §, skall taxeringsnämndens
ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena
i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga
meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

25 §.

Företag, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 20 § fjärde stycket övertagit sådan fond, är pliktigt
att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet
ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill dess
de avsatta eller övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt
formulär, som fastställes av riksskattenämnden, rörande avsättning av
medel till fonden samt fondens användning och avveckling. Vid allmän
självdeklaration skall sådan uppgift fogas i tre exemplar.

Företag som nyss sagts är skyldigt att på anfordran till arbetsmarknadsstyrelsen
lämna de uppgifter i fråga om fonden, som styrelsen anser erforderliga
från arbetsmarknadssynpunkt.

26 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomstskatt taxera
aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll förteckna de
företag, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter enligt 25 § första
stycket.

27 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat
sitt arbete till arbetsmarknadsstyrelsen översända två exemplar
av de jämlikt 25 § första stycket avgivna uppgifterna. Om ändring i meddelat
beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill föranleder,
skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen genom länsstyrelsens
försorg tillställas arbetsmarknadsstyrelsen.

28 §.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över investeringsfonder.

104

Bevillningsutskottets betänkande nr A5 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

29 §.

Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna förordning
må föras hos Kungl. Maj :t och skola, vid äventyr av talans förlust, hava
inkommit till finansdepartementet inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

30 §.

Åtgärd av riksbanken enligt denna förordning ankommer på bankens
huvudkontor i Stockholm såvitt avser företag som skall taxeras till statlig
inkomstskatt i Stockholms stad eller län samt i övrigt på bankens avdelningskontor
i residensstaden i det län, där vederbörandes hemortskommun
är belägen.

31 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Anvisningar

till 1 §.

Företag, som icke tillgodonjuter rätt till räkenskapsenlig avskrivning,
må medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond endast
om avsättningarna i räkenskaperna och i företedd utredning redovisas på
sådant sätt, att tillfredsställande kontroll kan utövas över fondmedlens
användning. År fråga om inkomst av jordbruksfastighet må medgivande
som nyss sagts lämnas allenast därest inkomsten redovisas enligt bokföringsmässiga
grunder.

till 3 §.

Med bruttointäkt av skogsbruk avses vad som enligt 21 § kommunalskattelagen
är att hänföra till sådan intäkt, dock att vad som influtit genom
försäljning av växande skog i samband med avyttring av marken ej räknas
till intäkt av skogsbruk vid tillämpning av denna förordning.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning
efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen
äro att hänföra till omkostnader i rörelsen -— jämväl om de formellt utgått
av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, skuldregleringsfond,
dispositionsfond, investeringsfond in. fl. fonder, donationer
o. d. Avdrag skall icke ske för allmänna svenska skatter vare sig de
erlagts preliminärt eller icke.

Har inbetalning å något i 3 § andra stycket omförmält konto verkställts
med lägre belopp än som svarar mot fyrtio procent av fondavsättningen,
skall avdrag medgivas med två och en halv gånger det inbetalta beloppet.

105

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

till 11 §.

Investeringsfond för rörelse må tagas i anspråk för bidrag till bestridande
av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad eller välfärdsanläggning
för arbetstagare eller förutvarande arbetstagare, som i
11 § avses, vare sig bidraget lämnas direkt till arbetstagaren eller den
förutvarande arbetstagaren eller till förening eller annan sammanslutning,
bildad huvudsakligen av personal hos det ifrågavarande företaget eller
detta närstående företag eller till sådant närstående företag vars huvudsakliga
uppgift är att uppföra och tillhandahålla bostäder eller välfärdsanläggningar
åt personal, som nyss sagts.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i
egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan antagas
utöva inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen
angivna ändamål.

Har kostnaden för investering, som i 11 § sägs, helt eller delvis bestritts
av annan än företaget eller av detta men med särskilda medel, som för
ändamålet ställts till företagets förfogande, må till investeringsfond avsatta
medel användas endast för den del av investeringskostnaden som företaget
bestritt av egna medel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves, med de inskränkningar som följa
av vad nedan sägs, förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

Sistnämnda förordning skall gälla i fråga om 1955 års taxering och i
fråga om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år samt skall vidare alltjämt
äga tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder, som bildats
jämlikt förordningen i fråga. Vad i samma förordning stadgas rörande
förordningens tillämplighet å vissa i övergångsbestämmelserna till förordningen
i fråga angivna konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder
samt vad beträffande dessa fonder har att iakttagas skall alltjämt
äga giltighet.

Oaktat vad i nästföregående stycke sägs, skall vad i 11 § första och femte
styckena förordningen den 2 maj 1947, nr 174, stadgas om investeringsfonds
återförande till beskattning inom viss angiven tidrymd ej längre gälla.

Beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond och investeringsfond,
som bildats före ikraftträdandet av nya förordningen, skall utöver vad
som framgår av det förut sagda gälla dels att fonden må efter av Kungl.
Maj :t meddelat tillstånd lagas i anspråk för ändamål, som avses med

106

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Kungl. Maj. ts förslag Utskottets förslag

investeringsfond för skogsbruk enligt nya förordningen, dels att, såvitt
avser fond för byggnader, fonden får tagas i anspråk för samtliga i 11 §
första stycket vid a) nya förordningen angivna ändamål och dels att, då
sådan äldre fond tages i anspråk jämlikt arbetsmarknadsstyrelsens medgivande,
vad i 15 § nya förordningen sägs skall äga motsvarande tilllämpning.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville snarast låta verkställa utredning
rörande frågan att i skattelagstiftningen införa rätt till
förlustutjämning samt för riksdagen framlägga de förslag,
som må av utredningen föranledas;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 421 av herr Axel Svensson
in. fl. och II: 526 av herr Engkvist m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 458 av herr Velander och
II: 568 av herr östlund m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1: 459 av herrar Sigfrid
Larsson och Theodor Johansson samt II: 566 av herrar Hansson
i önnarp och Hansson i Skegrie,

4) de likalydande motionerna 1:460 av herr Magnusson
in. fl. och II: 574 av herr Strandh m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:461 av herrar Eskilsson
och Anders Johansson samt II: 570 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 462 av herr Herbert Hermansson
m. fl. och 11:569 av herr Andersson i Brämhult
in. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 463 av herr Ohlon in. fl.
och II: 571 av herr Ohlin in. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 464 av herrar Ohlon och
Svärd samt II: 573 av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt,

9) de likalydande motionerna I: 465 av herr Svärd in. fl.
samt II: 572 av herrar Antby och Nilsson i Svalöv,

10) de likalydande motionerna 1:466 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 567 av herr Hjalmarson m. fl.,

11) motionen I: 423 av herr Werner ävensom

12) motionen I: 457 av herrar öhman och Helmer Persson,

107

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson, Eriksson, Söderquist, Wehtje, Möller och Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sundström, Brandt, Allard, Kärrlander, Strandh, Edström, Jansson i Aspeboda
och Gustafson i Göteborg.

Reservationer

1) av herrar Spetz, Söderquist, Wehtje, Kristensson i Osby, Strandh,
Edström och Gustafson i Göteborg, vilka anfört följande:

»Som motiv för den föreslagna skärpningen i skattereglerna för företagen
anför departementschefen i första hand konjunkturpolitiska synpunkter.
För att i en högkonjunktur kunna dämpa företagens investeringar
anses det angeläget att åstadkomma en permanent inskränkning av företagens
möjligheter till s. k. självfinansiering och därigenom göra företagen
mera beroende av kreditmarknaden.

Ställningstagandet till det i propositionen framlagda förslaget bör enligt
vår mening ske utifrån frågeställningen huruvida inte andra konjunkturpolitiska
åtgärder kan och bör vidtagas som bättre tjänar ett konjunkturstabiliserande
syfte än en omläggning av en skattelagstiftning, vilken i hittillsvarande
utformning tillmätes stora förtjänster. Enligt vår mening kan
detta syfte som regel vinnas med allmänna penning- och finanspolitiska
medel. I den av oss avsedda politiken har en penningpolitik med rörlig ränta
en utslagsgivande betydelse. Att företagen inte kan göra sig oberoende av
kreditmarknaden framgår av den undersökning som gjorts inom företagsbeskattningskommittén
och som visar att expansionen av företagsinvesteringarna
under de mest markerade överkonjunkturperioderna under efterkrigsåren
varit starkt beroende av företagens möjligheter att erhålla kredit.
Detta förhållande visar, som även kommittén framhållit, att spelrummet
för eu restriktiv kreditpolitik och därmed möjligheterna att förhindra en

108 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

överdriven ansvällning av de privata investeringarna under etterkrigsåren
varit betydande. Enligt kommitténs mening talade sannolikheten vidare för
att så komme att bli fallet även i fortsättningen. Vi vill för vår del understryka
dessa synpunkter och vill särskilt i detta sammanhang framhålla,
att även mycket likvida företag på olika vägar påverkas av eu stramare
penningpolitik. Under förutsättning av en effektiv penningpolitik blir en
sådan begränsning av företagens konsolideringsmöjligheter som föreslagits
i propositionen onödig. Det synes oss så mycket mindre anledning att
genomföra den föreslagna begränsningen som man från de penningvårdande
myndigheternas sida efter det propositionen framlades för riksdagen
inlett en penning- och kreditpolitik efter i väsentliga avseenden nya riktlinjer
och som, om den fullföljes, kommer att markant skilja sig från
den tidigare förda, mot vars bakgrund de i propositionen innefattade förslagen
måste ses.

Enligt vår uppfattning lider det i propositionen framlagda förslaget av
en viss skevhet så till vida som det vid sin utformning synes ha kommit
att präglas av ett alltför stort hänsynstagande till erfarenheterna från
vissa begränsade skeden under efterkrigsåren. Dessa erfarenheter är icke
tillräckligt vägledande, särskilt som någon effektiv penningpolitik icke
förts under dessa år. Det kan inte vara tillrådligt att utforma skatteregler,
som avses bli permanenta, med utgångspunkt från så förhållandevis begränsade
erfarenheter och med anläggande av så snävt perspektiv som skett
i propositionen.

Att ensidigt anpassa skattereglerna efter mer eller mindre tillfälliga
konjunkturomständigheter finner vi alltså ej vara lämpligt. Vi vill i detta
sammanhang tillägga att det olämpliga i att anpassa företagens beskattningsregler
efter mera kortsiktiga konjunkturbedömanden även bör gälla
skattesatsen. Företagsbeskattningskommittén har ansett sig böra avvisa
en av konjunkturpolitiska skäl motiverad variation i skattesatserna. Vi
delar denna uppfattning.

En skärpning av skattereglerna skulle enligt vår mening medföra allvarliga
olägenheter för samhällsekonomin. Det är uppenbart att den åtstramning
av skattereglerna som nu föreslås kommer att på längre sikt
medföra en investeringsbegränsande — och därmed också framstegshindrande
— effekt, enär den kommer att verka dämpande på företagens
investeringar också under tider då en sådan dämpning icke är önskvärd
av konjunkturpolitiska skäl. En begränsning av företagens finansieringsmöjligheter
är desto betänkligare som redan nu kapitalförsörjningen för
företagens utbyggnad ofta är förenad med stora svårigheter och kan väntas
bli så än mera för framtiden. Åtstramningen betyder också ett mindre utrymme
för konsolidering av företagen och därmed en försämring av företagens
beredskap för sämre tider, d. v. s. en försämring av deras möjligheter
att med egen kraft och med utnyttjande av tidigare uppsamlade

109

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

reserver bidra till att upprätthålla sysselsättningen vid en svagare
konjunktur.

Man måste därför befara att den föreslagna skärpningen av skattereglerna
kan komma att medföra en betänklig försämring av företagens
utvecklingsmöjligheter. Därigenom kommer denna skärpning icke blott
att bidra till att minska företagens beredskap inför en lågkonjunktur utan
också att på längre sikt verka bromsande på den för alla samhällsgrupper
viktiga utvecklingen mot högre produktivitet och ökad produktion i vårt
näringsliv.

Det synes oss också anmärkningsvärt att man i vårt land vidtager åtgärder
i skärpande riktning på detta område samtidigt som det i andra
länder finns en tydlig strävan att liberalisera reglerna för företagsbeskattningen.
En sådan utveckling kommer att verka försvagande på vår konkurrenskraft
gentemot utlandet.

Av det sagda framgår att vi icke anser det ur konjunkturpolitiska synpunkter
motiverat att företaga sådan begränsning av företagens konsolideringsmöjligheter,
som föreslagits i propositionen. Vi ansluter oss alltså
i denna del till den i de likalydande motionerna 1: 463 av herr Ohlon m. fl.
och 11:571 av herr Ohlin in. fl. samt de likalydande motionerna 1:466
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:567 av herr Hjalmarson m. fl. framförda
uppfattningen.

Avskrivning å maskiner och andra inventarier

I propositionen föreslås att den för juridiska personer hittills i princip
gällande rätten till fri avskrivning beträffande maskiner och inventarier
skall upphöra och att avdrag för avskrivning i stället skall få åtnjutas med
högst 30 % för år räknat å summan av ingående bokfört värde å inventariebeståndet
och årets anskaffningskostnad. Enligt en supplementär regel
gäller att tillgångarna alltid skall få skrivas ned till ett värde motsvarande
restvärdet vid en årlig avskrivning med 20 % av det sammanlagda anskaffningsvärdet.
För speciella fall, såsom då inventarier avyttrats eller förlorats
eller beträffande överpris på grund av speciella förhållanden, förekommer
ytterligare modifikationer. Nämnda regler skall i princip få tilllämpas
av alla rörelseidkare samt av jordbrukare med taxering enligt
bokföringsmässiga grunder, vilket innebär ökade avskrivningsmöjligheter
för andra skattskyldiga än aktiebolag och vissa andra juridiska personer.

I de likalydande motionerna I: 463 av herr Ohlon in. fl. och II: 571 av
herr Ohlin in. fl. samt de likalydande motionerna 1:466 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: 567 av herr Hjalmarson in. fl. hemställes, att den fria avskrivningsrätten
skall bibehållas för aktiebolag in. fl. juridiska personer
och att de i propositionen föreslagna räkenskapsenliga avskrivningarna
skall införas för övriga rörelseidkare samt för jordbrukare med bokförings -

110 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

mässig redovisning. Vidare hemställer motionärerna att utredning igångsättes
angående möjligheterna att utsträcka rätten till fri avskrivning till
andra rörelseidkare och jordbrukare med bokföringsmässig inkomstredovisning.
I de likalydande motionerna I: 464 av herrar Ohlon och Svärd
samt II: 573 av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt hemställes, att gällande
bestämmelser om fri avskrivning bibehålies oförändrade. Till stöd för
sina yrkanden har motionärerna i huvudsak anfört följande.

Rätten till fri avskrivning motiverades vid dess införande 1938 i huvudsak
med att företagen härigenom skulle få möjligheter att under goda
konjunkturer konsolidera sig och sålunda få större möjligheter att uppehålla
driften och därmed sysselsättningen under lågkonjunktur. Under
den tid den fria avskrivningen funnits har inom företagen skett en konsolidering
som varit av utomordentlig nytta för landets näringsliv. Rationaliseringar
har kunnat genomföras i mycket snabb takt, varigenom produktionen
kunnat ökas mycket starkt och därmed även vår levnadsstandard.
Eftersom vårt land är ett utpräglat exportland, måste näringslivet ha en
höggradig förmåga till anpassning efter ändrade konjunkturförhållanden.
En begränsning av avskrivningsrätten skulle innebära ett allvarligt återhållande
moment i strävandena mot en högre produktivitet, vilken är
underlaget för en fortlöpande reallönehöjning och ett verksamt medel att
möta en stigande efterfrågan på konsumtionssidan.

I motionerna betonas, att varje avskrivningsmetod — fri, planenlig eller
räkenskapsenlig — leder fram till att avdrag erhålles för tillgångens hela
anskaffningsvärde. De olika avskrivningssystemen skiljer sig sålunda från
varandra allenast med avseende å den takt i vilken avskrivningen sker.

Utöver dessa mer allmänna synpunkter anföres i motionerna, att den
fria avskrivningsrätten erbjuder påtagliga fördelar. Företagen får möjligheter
till viss resultatutjämning, så att den redovisade vinsten icke kommer
att variera så starkt som annars skulle bli fallet. Skatteunderlaget blir
sålunda vid fri avskrivningsrätt jämnare fördelat mellan olika beskattningsår.
Under tider av fallande penningvärde tillgodoses vidare i viss
mån önskemålet att få avskrivningar som ansluter sig till återanskaffningsvärdet.
Slutligen har den fria avskrivningsrätten stora förtjänster från
taxeringsteknisk synpunkt.

Såsom ovan framhållits delar vi icke departementschefens uppfattning
att det från konjunkturpolitiska utgångspunkter föreligger anledning att
övergiva den fria avskrivningsrätten. Vi finner därutöver de ovan åberopade
skälen i avgivna motioner vara bärande. Vi fäster därvid särskilt
avseende vid att en begränsning av den fria avskrivningsrätten enligt vår
mening kommer att på längre sikt leda till en minskning av de totala
investeringarna inom näringslivet och därmed till en minskning av totalproduktionen
i vårt land. För upprätthållande av en så stor produktion
och en så hög och stabil sysselsättning som möjligt bör det vara ange -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 111

läget att icke på sätt föreslagits begränsa företagens möjligheter att konsolidera
sig under goda tider. Man bör icke försvåra för företagen att
under mindre goda tider, då särskilda påfrestningar möter, hålla driften
på en hög nivå.

Vi biträder alltså motionärernas förslag att den fria avskrivningsrätten
skall bibehållas.

Ehuru vi sålunda i princip delar motionärernas uppfattning om att den
fria avskrivningsrätten bör bibehållas, har vi å andra sidan icke kunnat
underlåta att taga hänsyn till den under senare år gällande faktiska inskränkningen
i denna rätt. Inskränkningen torde ha lett till att ett kumulerat
avskrivningsunderlag skapats hos åtskilliga företag. I den sålunda
uppkomna situationen är vi beredda att tillstyrka en successiv övergång
från den nuvarande såsom tillfällig betecknade, till 20 % av anskaffningskostnaderna
beskurna avskrivningsrätten till en fri avskrivningsrätt. Vi
förordar sådana övergångsbestämmelser att avdrag för ifrågavarande avskrivningar
må medgivas med högst 40 % av det bokförda värdet vid
taxeringen 1956 och med högst 50 % av samma värde vid taxeringen 1957.
Från och med 1958 års taxering skulle alltså den fria avskrivningsrätten
vara återinförd.

För andra rörelseidkare än de som nu har rätt till fri avskrivning samt
för jordbrukare med inkomstredovisning enligt bokföringsmässiga principer
bör det förslag som innefattas i den s. k. 30-regeln genomföras. Med vår
uppfattning att den fria avskrivningsrätten är den från skilda synpunkter
lämpligaste avskrivningsmetoden framstår det emellertid som en naturlig
konsekvens, att frågan om den fria avskrivningsrättens utsträckande också
till dessa företagsformer bör närmare prövas. Vi förordar därför att detta
spörsmål göres till föremål för utredning.

Varulagervärderingen

I propositionen föreslås såsom huvudregel för varulagervärderingen, att
— sedan avdrag för inkurans verkställts — nedskrivning av lagret skall få
ske till lägst 40 % av anskaffningsvärdet eller av återanskaffningsvärdet om
detta är lägre. Härtill föreslås två supplementärregler, enligt vilka i särskilda
fall lägre lagervärden skall kunna medgivas.

I de angivna reglerna för lagervärderingen ligger, att skattskyldig, som
har sitt lager nedskrivet i lägre värde än sålunda skall vara tillåtet, blir skyldig
att skriva upp sitt lager och att han alltså beskattas för skillnaden.
Uppskrivningen skall verkställas under vissa övergångsår sålunda att de
nya bestämmelserna helt träder i kraft från och med den taxering som verkställes
1960.

I de likalydande motionerna I: 463 av herr Ohlon in. fl. och II: 571 av herr
Ohlin in. fl. samt de likalydande motionerna 1:466 av herr Ewcrlöf in. fl.

112 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

och II: 567 av herr Hjalmarson in. fl. hemställes, att lägsta gränsen för tilllåten
värdering enligt huvudregeln skall bestämmas till 30 %.

Motionärerna framhåller, att man vid en diskussion av de lämpligaste
reglerna för värdering av varulager har att utgå ifrån att en rörelse är en
kontinuerlig verksamhet. Detta innebär såväl vid den företagsekonomiska
som vid den skattemässiga bedömningen, att man måste frigöra sig från det
onaturliga och schablonmässiga sönderdelandet av ett näringsföretags verksamhet
i ettåriga räkenskapsperioder. Det förhållandet att i skattelagstiftningen
införes en fix procentsats såsom nedre gräns för varulagervärderingen
kan vara ägnat att väcka betänkligheter med hänsyn till risken för
icke önskvärda verkningar, särskilt i företagsekonomiskt hänseende. På
grund av de taxeringstekniska fördelarna och angelägenheten av att åstadkomma
en tillfredsställande kontroll över varulagervärderingen samt då
praxis under senare år i allt större utsträckning gått i den riktningen att
en lägsta gräns å 30 % kommit att tillämpas av näringslivet, godtar motionärerna
emellertid en fix lägsta gräns, vilken — för att riskerna för skadliga
verkningar i största möjliga utsträckning skall nedbringas — icke bör
sättas högre än till 30 %.

Vi delar de här anförda synpunkterna och tillstyrker motionärernas förslag
att den lägsta gränsen för varulagervärderingen sättes till 30 %.

Förslaget om en uppskrivning under en övergångstid av varulagret i de
fall detta med utgångspunkt från hittills gällande bestämmelser upptagits
till ett lägre värde än 30 % av anskaffningskostnaden möter allvarlig kritik
i de förenämnda motionerna. Det betonas särskilt, att ett godtagande av
detta förslag skulle innebära, att icke realiserade värdestegringsvinster bleve
beskattade såsom inkomst. Den ovan åberopade tankegången att en rörelse
måste bedömas såsom en kontinuerlig verksamhet ligger till grund för den
s. k. normallagermetoden. Även om försöken att finna en väg för denna
metods införande i skattelagarna stöter på vissa praktiska svårigheter, kan
metodens riktighet icke ifrågasättas. Vid valet av värderingsregler i det
permanenta skattesystemet bör därför sådana regler anses ha företräde,
vilka möjliggör för det enskilda företaget att använda någon form av normallagermetod.

Det kan visserligen anföras, att man under tider med fallande penningvärde
alltid måste räkna med en successiv beskattning av uppkommande
orealiserade värdestegringsvinster å företagens lager, såvida man överhuvudtaget
har en fix lägsta gräns för varulagervärderingen. Om man
emellertid samtidigt med denna successiva beskattning av vinster, som
enligt ett företagsekonomiskt betraktelsesätt är av klar fiktiv natur, retroaktivt
uttager skatt å under en följd av år kumulerade orealiserade värdestegringsvinster,
vilka icke har något samband med verkställda affärstransaktioner
och vilka uppkommit vid ett tillämpande av värderingsregler
som varit lagligt tillåtna, ter sig verkningarna särskilt obilliga. Statsmak -

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 113

terna har även tidigare vinnlagt sig om att undvika beskattning av dylika
skenvinster. Motionärerna erinrar härutinnan om förordningen angående
krigskonjunkturskattens avveckling den 21 juni 1946 och om de tillfälliga
förordningarna om investeringsfond för ersättande av förkrigslager. Vidare
erinras om att förslaget till övergångsbestämmelser mötts med starka invändningar
av ett betydande antal remissinstanser.

Motionärerna framhåller, att en varulagerreserv kan bestå dels av belopp
som uppkommit på grund av att företaget underlåtit att uppskriva lagret
i takt med prisstegringarna (orealiserad värdestegringsvinst) och dels av
belopp som uppkommit genom en faktisk nedskrivning av varulagret. Ett
framtagande till beskattning av varulagerreserven innebär i båda fallen
en retroaktiv beskattning, som är särskilt stötande i den mån den avser
belopp, som inte motsvarar någon i verkligheten uppkommen vinst. I varje
fall bör därför den fiktiva värdestegringsvinsten undantagas. Schematiskt
kan detta ske genom att hälften av den reserv som eljest skulle framtas
till beskattning skyddas. Möjlighet bör dock öppnas att tillämpa en metod,
varigenom reserven i förkrigslagret bibehålies, under det att därefter inträdd
lagerökning får värderas enligt huvudregeln jämte supplementärregler.
Sistnämnda metod bygger på en artikel i tidskriften Balans, vari professor
N. Västhagen — vilken av företagsbeskattningskommittén anlitats såsom
expert —• utgått ifrån den variant av normallagermetoden som består i
tillämpning av regeln ''sist in — först ut’.

Schablonregeln har av motionärerna utformats på följande sätt. Reserven
i 1953 års utgående lager (bestämd till skillnaden mellan dåvarande lägsta
värde och bokfört värde) bildar utgångspunkt för en jämförelse med reserven
i sagda lager, sådan denna skulle bestämts enligt de av oss förordade
värderingsreglerna. I den mån förstnämnda reserv överstiger den som
skulle framkommit genom de nya bestämmelserna, får företaget vid varje
bokslutstillfälle behålla halva skillnaden i kronor räknat obeskattad, såvida
lagerminskning icke inträtt. Vid minskning av lagret under 1953 års värde
skall den extra reserven framtagas i takt med lagerminskningen. Anknytningen
till 1953 års lager onödiggör omräkning till skilda priser.

Enligt vår uppfattning är det här fråga om en mycket väsentlig princip.
Såvida de praktiska möjligheterna medger detta, måste det framstå såsom
ett oeftergivligt krav att icke-realiserade värdestegringsvinster undantages
från beskattning. Man kan icke heller bortse från det förhållandet att de
föreliggande varulagerreserverna uppkommit genom en fullt lojal tillämpning
av de gällande bestämmelserna. Motionärernas förslag synes väl avvägt
med hänsyn till de såväl principiella som praktiska synpunkterna. Då vi
helt delar motionärernas uppfattning, tillstyrker vi bifall till motionärernas
förevarande förslag.

I skilda motioner bar upptagits olika spörsmål berörande varulagervärderingen.
I de likalydande motionerna 1:458 av herr Velander och
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 7 sand. Nr 45

114 Bevillningsutskottets betänkande nr 4-5 år 1955

II: 568 av herr Östlund m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av kommunalskattelagen att för skogsindustrins vidkommande må
till varulager hänföras inköpta träd på rot. Enligt gällande praxis är detta
icke fallet. För skogsindustrins del ingår emellertid förvärv av rotposter
såsom ett naturligt led i råvaruanskaffningen. Reell skillnad föreligger
inte mellan å ena sidan virkeslager vid fabriker och flottleder och å andra
sidan inköpta träd på rot. Motionärerna anser det därför inte tillfredsställande
att utstämplade rotposter i beskattningshänseende behandlas annorlunda
än såsom varulager i allmänhet.

Då rotposternas andel av skogsindustrins totala lagerhållning torde vara
betydande, får den av motionärerna aktualiserade frågan anses vara av
väsentlig vikt. Att på grundval av nu föreliggande material avgöra frågan
torde dock möta vissa betänkligheter. Det synes oss som om en utredning
först bör komma till stånd, och vi förordar en sådan. Det förhåller sig visserligen
så att riksdagen i anledning av en motion vid 1952 års riksdag
uttalat, att ett ställningstagande till ifrågavarande spörsmål borde ske vid
den översyn av kommunalskattelagen som verkställes av 1950 års skattelagssakkunniga.
Då de sakkunniga emellertid närmast har till uppgift att
företaga en teknisk revision av kommunalskattelagen, torde frågan böra
upptagas i annat sammanhang. Ett ytterligare skäl härför är att de sakkunniga
har så omfattande andra arbetsuppgifter att det knappast kan
vara möjligt för dem att taga upp förevarande spörsmål till behandling inom
den närliggande framtiden.

I de likalydande motionerna 1:461 av herrar Eskilsson och Anders Johansson
samt 11:570 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. hemställes, att djurbeståndet
å jordbruksfastighet skall i avseende å rätten till nedskrivning
jämställas med varulager i rörelse. Motionärerna åberopar främst önskemålet
att verksamhet inom förvärvskällan jordbruksfastighet jäinställes
med rörelse. De finner att gällande bestämmelser för värdering av djurbeståndet,
vilka i praxis inneburit rätt till nedvärdering med endast 20 %,
innebär en omotiverad stränghet.

Vi delar motionärernas uppfattning och biträder förslaget.

Investeringsfonder för konjunkturutjämning

I propositionen föreslås bl. a. att företag som avsatt medel till investeringsfond
för konjunkturutjämning skall äga rätt att efter fem år få
disponera 30 % av avsättningen utan särskilt tillstånd.

I de likalydande motionerna I: 460 av herr Magnusson m. fl. och II: 574
av herr Strandh m. fl. föreslås den ändringen häri, att företag efter 10 år
skall utan särskilt tillstånd få disponera ytterligare 30 %. Motionärerna
motiverar sitt förslag med att den rätt till fri disposition av fondmedlen som
föreslagits i propositionen är så begränsad, att den torde vara otillräcklig

115

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

för vinnande av syftet att stimulera till fondavsättningar. De håller för
troligt att vad det allmänna kunde komma att få avstå från vid ett bifall
till deras förslag mer än väl skulle uppvägas av den ökning av fondavsättningarna
som kunde förväntas bli en följd av en friare dispositionsrätt.

Det är enligt vår mening synnerligen angeläget — särskilt i nuvarande
läge — att företagen stimuleras göra så stora avsättningar som möjligt till
konjunkturinvesteringsfonder. Då motionärernas förslag torde vara ägnat
att ge en sådan stimulans, talar enligt vår mening starka skäl för att deras
förslag genomföres. Vi tillstyrker alltså motionärernas förevarande förslag.

I de likalydande motionerna I: 464 av herrar Ohlon och Svärd och II: 573
av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt hemställes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag varigenom rederiföretag får
rätt att verkställa avsättning till investeringsfond för klassning av fartyg.
Frågan betecknas såsom av mycket stor betydelse för sjöfartsnäringen.
Kostnaderna för klassning av fartyg, vilken verkställes med flera års mellanrum,
belöper sig i regel till mycket stora belopp. Det är företagsmässigt
riktigt, att varje år skall bära sina kostnader. Rederierna bör därför äga
rätt att avsätta så stort belopp som erfordras för att täcka sagda kostnad.

Vi delar motionärernas uppfattning och förordar därför att en utredning
kommer till stånd.

Pensionsstiftelserna

Enligt det föreliggande förslaget till fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen får vid beräkning av avdragsgill
avsättning till pensionsstiftelse i s. k. familjebolag hänsyn inte tagas till
pensionsutfästelse avseende någon, vilken genom eget eller anhörigs innehav
av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen,
eller efterlevande till någon, varom sålunda är fråga.

Företagsbeskattningskommittén hade i syfte att söka förhindra missbruk
av pensionsstiftelserna föreslagit att pensionsstiftelse icke skulle få ha till
ändamål att bereda pension åt huvuddelägare i familjebolag eller dennes
efterlevande. Emellertid har detta förslag ansetts vara ogenomförbart i nuvarande
läge och departementschefen har i stället valt att vid taxeringen
icke medgiva avdrag för avsättning till pensionsstiftelse med belopp som
motsvarar sådan huvudintressents pension. Däremot föreligger enligt propositionens
förslag intet hinder mot att medlen i pensionsstiftelsen användes
för täckande av pensionsutbetalningar till sådan huvuddelägare.

I de likalydande motionerna I: 460 av herr Magnusson m. fl. och II: 574
av herr Strandh m. fl. samt de likalydande motionerna 1:464 av herrar
Ohlon och Svärd och 11:573 av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt har
yrkats, att ifrågavarande bestämmelse måtte utgå. Enligt vad i motionerna
framhållits verkställer beskattningsmyndigheterna numera en omsorgsfull

116 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

prövning av befogenheten av yrkade avdrag för dylika avsättningar. Sålunda
medgives endast avdrag i den mån avsättningen prövas erforderlig för säkerställande
av sådan tjänstepension till huvuddelägaren och familjepension
till dennes efterlevande, som icke överstiger vad som med hänsyn till huvuddelägarens
arbete hos bolaget anses skäligt. De fall av missbruk som åberopas
till stöd för bestämmelsen torde till alldeles övervägande del hänföra
sig till tiden innan denna praxis mera allmänt tillämpades. Enligt vad vi
inhämtat har riksskattenämnden i åtskilliga fall på ansökningar av familjebolag
genom meddelade förhandsbesked angående den högsta tillåtna
avsättningen för ifrågavarande ändamål underlättat en dylik tillämpning,
och man bör enligt vår mening kunna förvänta, att en sådan tillämpning av
gällande bestämmelser, som förhindrar missbruk, ytterligare underlättas
genom att även vägledande anvisningar meddelas av riksskattenämnden.

Genom de föreslagna bestämmelserna om tillsyn över samtliga pensionsstiftelser
åstadkommes därjämte en bättre kontroll över dessa stiftelsers
förvaltning. Någon risk för missbruk av sådan omfattning att det kan motivera
en diskriminering av familjebolagen i förhållande till de mera opersonliga
kapitalsammanslutningarna bör därför inte förefinnas. En betydande
och värdefull del av näringsverksamheten här i landet utövas av
mindre familjebolag, av vilka de flesta i allmänhet — i dagens läge mer än
eljest — har svårt att uppbringa det för verksamhetens bedrivande erforderliga
kapitalet. Den enda möjligheten för ledaren av ett dylikt företag
att säkerställa sin och sina efterlevandes pensionering utan att äventyra
företagets fortsatta drift är därför i många fall att låta de för pensioneringen
avsedda medlen tillsvidare kvarstå i bolaget. Det bör vara naturligt
att han inte förvägras sådan rätt till pensionering i bolagets pensionsstiftelse,
som kan beredas hans medarbetare.

När nu företagsbeskattningskommitténs förslag icke kunde godtagas,
borde rimligen förslaget om diskriminering av huvudaktieägarna utgått,
framför allt som en utredning om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning
nyligen igångsatts. Säkert kommer såväl arbetsgivare som anställda
att anse, att de av departementschefen föreslagna bestämmelserna utformats
på ett stötande sätt. Det kan icke anses befogat att samtidigt vägra
avsättning av medel för huvuddelägares pension och tillåta utbetalning ur
pensionsstiftelsen för samma ändamål.

Av ovan anförda skäl anser vi, att fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen bör utgå.

Förlust- och resultatutjämning

Den föreliggande propositionen innefattar i motsats till företagsbeskattningskommitténs
betänkande icke något förslag om rätt till förlustutjämning.

117

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Denna fråga har behandlats i flera motioner. Bl. a. har i de likalydande
motionerna 1:463 av herr Ohlon in. fl. och 11:571 av herr Ohlin m. fl.
samt de likalydande motionerna 1: 466 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 567 av
herr Hjalmarson in. fl. yrkats rätt till förlustutjämning vid beräkning av
inkomst av rörelse, oavsett om rörelsen bedrives av fysisk eller juridisk
person, samt vid bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet
i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid motionerna fogat
författningsförslag. Tillika har i dessa motioner yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning rörande permanenta
regler för s. k. öppen resultatutjämning för alla rörelseidkare samt
för jordbrukare, vilkas inkomst beräknas enligt bokföringsmässiga grunder.

I motionerna har framhållits bl. a., att en rörelse måste bedömas såsom
en kontinuerlig verksamhet. Ett annat betraktelsesätt vore orealistiskt.
Företagsbeskattningskommitténs förslag till s. k. förlustutjämning åsyftade
att råda bot på det mest iögonenfallande missförhållandet, nämligen att
ett företag, som omväxlande hade vinster och förluster beskattades hårdare
än ett företag som hade samma totalresultat men utan dylika variationer.
För/usfutjämning innebure emellertid endast en del av en öppen
resuZfafutjämning, vilken framstode som ett naturligt uttryck för en verklighetsbetonad
uppfattning av vad som vore resultatet av en på längre sikt
bedriven ekonomisk verksamhet. Vissa av de mest iögonenfallande arterna
av inkomsttoppar hade statsmakterna funnit böra givas en särbehandling
i skattehänseende genom lagstiftningen om skogskonto och förordningen
om ackumulerad inkomst. De synpunkter som kunde läggas på utjämning
av skogsinkomster kunde med än större skäl anföras i fråga om utjämning
av förluster vid den progressiva beskattningen. Finansministerns motivering
för att icke förorda införande av rätt till förlustutjämning har punkt
för punkt gendrivits med enligt vår mening övertygande argument.

Vad särskilt angår invändningen, att de framlagda författningsförslagen
rörande förlustutjämning skulle kunna utnyttjas för erhållande av obefogade
skattelättnader, finner vi det anmärkningsvärt att finansministern
icke låtit utforma spärregler för förhindrande av befarade missbruk. Enligt
vad vi inhämtat har emellertid 1953 års skatteflyktskommitté haft tillfälle
granska det vid ovannämnda motioner fogade författningsförslaget. Under
hand har från kommittén meddelats, att tillfredsställande skydd för de
beträffande förlustutjämning för aktiebolag befarade missbruken kunde
vinnas genom viss justering av 3 § tredje stycket i förslaget. I det författningsförslag
vi nedan framlägger har denna justering verkställts samt viss
redaktionell omarbetning av en del författningsrum skett.

Det har gjorts gällande, att rätten till förlustavdrag för fysiska personer,
sådan denna i 5 § konstruerats, skulle vålla tillämpningssvårigheter i sådana
fall, då självdeklarationen för det beskattningsår förlustavdrag yrkats, frångåtts
av beskattningsnämnd, i det att inkomsten under nämnda beskatt -

118

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

ningsår beräknats till högre belopp än den i deklarationen uppgivna. Det
har befarats att, om en överinstans i ett dylikt fall fastställde inkomsten
under samma beskattningsår till lägre belopp, taxeringsmyndigheterna
skulle bli nödsakade omräkna den utnyttjade delen av förlustavdraget.
Farhågorna synes oss ogrundade. Den del av fastställt förlustavdrag, som
vid viss taxering må utnyttjas, har enligt vad i 5 § första stycket uttryckligen
föreskrivits, bundits vid den deklarerade inkomsten. Om en beskattningsnämnd
beräknar denna till högre belopp, skall avdrag likväl medges
endast med yrkat belopp. De befarade komplikationerna uppkommer alltså
icke.

Några befogade erinringar kan enligt vår mening icke framställas mot
bifogade författningsförslag rörande förlustutjämning, och vi förordar dess
antagande liksom ock att därav föranledd ändring i 5 § förordningen om
statlig inkomstskatt vidtages.

Vi biträder jämväl yrkandet om utredning rörande permanenta regler
för öppen resultatutjämning vid beräkning av inkomst av rörelse och inkomst
av jordbruksfastighet, som beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer vi,

A) att riksdagen måtte---(= utskottet s. 82 rad 14

uppifrån — s. 84 rad 17 nedifrån)---denna gavs.

Skattskyldig må — ---(= utskottet s. 84 rad 8 ned ifrån

— rad 1 nedifrån) — — — beträffande pensionsstiftelse.

b. Vid planenlig---(= utskottet s. 85 rad 11 — s. 88 rad 21

uppifrån)---tillgodoräknats honom.

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
må, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande, under i
första stycket angivna förutsättningar berättigas att tills vidare åtnjuta
avdrag för värdeminskning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna,
oavsett om dessa äro i överensstämmelse med reglerna i andra stycket.
Vid övergång till sådan fri avskrivning skola de i nionde och tionde styckena

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 119

meddelade bestämmelserna rörande övergång till räkenskapsenlig avskrivning
i tillämpliga delar gälla.

Angående avdrag — — •— (= utskottet s. 88 råd 22 s. 89 råd 12 uppifrån)
—• --nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp
än trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall
efter avdrag för inkurans.

Därest värdet---(= utskottet s. 89 rad 17 — råd 22 uppifrån)

___avdrag med sjuttio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid skola

såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffningsvärdena
eller, därest återanskaffningsvärdena å balansdagarna i fråga
varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande fall efter avdrag för m kurans.

Föreligger sådant fall att sjuttio procent av---(= utskottet

s. 89 rad 1C nedifrån — s. 91 rad 2 uppifrån)---tillgångarna levereras.

Djur å jordbruksfastighet må värderas enligt de bestämmelser som gälla
beträffande varulager i rörelse.

Vad här___(= utskottet s. 91 rad 11 uppifrån — s. 92 rad 6 nedifrån)
—--åtnjuta räkenskapsenlig eller fri avskrivning.

Har skattskyldig---(= utskottet s. 92 rad 4 nedifrån — rad 1 nedifrån)
---i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola
vid taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med ar 1957,
skall för det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes
år 1957, gälla, att lagret vid utgången av beskattningsåret icke må upptagas
till belopp understigande tjugu procent av lagrets värde.

5. a) Skattskyldig må vid 1957 års taxering åtnjuta avdrag vid beräkning
av inkomst av rörelse för belopp, som enligt nedan under b) eller i
förekommande fall under c) angivna beräkningsgrunder avsättes till övergångskonto
för lagerreserv i balansräkningen för utgången av beskattningsåret,
dock under förutsättning att i samma balansräkning lagerreserven
enligt bokföringen minskats med motsvarande belopp.

b) Avsättning till övergångskonto för lagerreserv må, utom i fall som
nedan under c) sägs, högst uppgå till ett belopp motsvarande hälften av
skillnaden mellan, å ena sidan, värdet, beräknat till 30 procent av det i
femte stycket i punkt 1 av anvisningarna till 41 § angivna värdet, i förekommande
fall minskat med avdrag för inkurans, å det vid utgången av
det beskattningsår, för vilket taxering i första instans verkställes år 1954,
befintliga lagret, och å andra sidan lagrets i beskattningshänseende vid
nämnda taxering åsatta värde, för den händelse sistnämnda värde är lägre.

c) Oavsett vad i nästföregående stycket sägs må på därom av den skattskyldige
framställt yrkande avsättning till övergångskonto för lagerreserv
i stället beräknas enligt nedan angivna grunder.

120

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

Till den del detta lager av den skattskyldige visas motsvara sådant förkrigslager,
som avses i punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § förordningen
den 21 juni 1946 om krigskonjunkturskatt för år 1946, upptages värdet
darav enligt de i nämnda författningsrum för förkrigslager föreskrivna
grunderna.

Skillnaden mellan värdet, beräknat i enlighet med vad i andra stycket
sägs, å en lagerkvantitet motsvarande förkrigslagret, och det enligt tredje
stycket uppskattade värdet å samma lagerkvantitet må avsättas till övergångskonto
för lagerreserv. Om lagret vid utgången av det beskattningsår,
for vilket taxering i första instans verkställes år 1957, understiger förkrigslagret,
må dock allenast skillnaden mellan de enligt ovan angivna
grunder beräknade värdena å denna mindre lagerkvantitet avsättas till
sådant konto.

d) Inträffar efter utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
i första instans verkställes år 1957, sådan stadigvarande minskning i lagret,
att kvarvarande lagerkvantitet understiger den som enligt vad ovan sägs
legat till grund för beräkning av avsättningen till övergångskonto för lagerreserv,
skall detta konto minskas med vad därå på den bortfallna lagerkvantiteten
proportionellt belöper samt motsvarande belopp upptagas till
beskattning såsom intäkt av rörelse.

Stadigvarande lagerminskning anses ha inträtt, då lagerkvantiteten i medeltal
under tre på varandra följande år, beskattningsåret inberäknat, understigit
den lagerkvantitet, i förhållande till vilken avsättningen beräknats.

6. Oaktat vad i punkt 4 elfte stycket av anvisningarna till 29 § sägs, skall
skattskyldig som där avses åtnjuta avdrag det beskattningsår för vilket
taxering i första instans verkställes år 1956 med högst 40 procent av tillgångarnas
bokförda värde och det beskattningsår, för vilket taxering i första
instans verkställes år 1957, med högst 50 procent av samma värde, dock
att vad i punkt 4 av anvisningarna till 29 § tredje t. o. m. åttonde styckena
stadgas skall gälla i tillämpliga delar under ifrågavarande beskattningsår.

2) för sin del antaga---(= utskottet s. 93 rad 15

uppifrån s. 96 rad 12 nedifrån)---22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången av det år varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget att efter uppsägning hos riksbanken uttaga högst
trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet samt, sedan tio år
förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen verkställts, ytterligare
trettio procent av detta belopp. Har sådant — — — (= utskottet

s. 96 rad 9 nedifrån — s. 106 rad 7 uppifrån)---motsvarande till lämpning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

121

B) att riksdagen måtte
1) antaga följande

Förslag

till

förordning om rått till förlustutjämning i vissa fall vid taxering till statlig

inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes vid taxering av aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank, att viss förvärvskälla visar underskott och
kan avdrag för detta underskott ej göras från inkomster av andra förvärvskällor,
må avdrag i stället verkställas vid senare taxering till statlig inkomstskatt
i enlighet med vad i denna förordning sägs.

Vad sålunda är stadgat skall ock gälla, då vid taxering av fysisk person,
som i 4 § avses, sådant underskott finnes föreligga som i samma författningsrum
angives.

2 §•

Det åligger beskattningsnämnd som har att pröva den skattskyldiges
taxering till statlig inkomstskatt att på av honom framställt yrkande fastställa
det belopp, som enligt ovan må utnyttjas för förlustutjämning (förlustavdrag).
Därvid skall beaktas att, såvitt angår fysiska personer, allenast
underskott å förvärvskälla som omförmäles i 4 § må på dylikt sätt utnyttjas.

3 §•

'' I 1 § första stycket avsedd skattskyldig, för vilken förlustavdrag fastställts,
äger utnyttja detta avdrag sist vid taxering avseende tionde beskattningsåret
efter det beskattningsår, för vilket avdraget fastställdes. Hinder
möter ej för sådan skattskyldig att fördela förlustavdraget på två eller
flera beskattningsår inom nyss angiven tidsperiod.

Förlustavdrag skall för skattskyldig, som avses i 1 § första stycket, göras
från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor
sedan i förekommande fall enligt 4 § förordningen om statlig
inkomstskatt medgivna avdrag verkställts.

Har förlustavdrag enligt 2 § fastställts för aktiebolag eller ekonomisk

122

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

förening, däri aktierna eller andelarna till huvudsaklig del ägdes eller på
därmed jämförligt sätt innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk
person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, må förlustavdraget
ej utnyttjas under beskattningsår, varunder aktierna eller andelarna
till huvudsaklig del innehafts av andra delägare, därest förändringarna
i innehavet icke väsentligen skett på grund av arv eller testamente.
Om skattskyldig, som genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller
andelar i bolag eller förening har ett avgörande inflytande i bolaget eller
föreningen, tillgodofört sig lön eller annan förmån av bolaget eller föreningen
till sådant belopp, att förlust uppkommit eller ökats, må ock avdrag
enligt denna förordning för sådan förlust vägras eller jämkas enligt
vad som skäligt finnes.

4 §•

Fysisk person må för förlustutjämning utnyttja förlust å sådan av
honom bedriven rörelse, som omförmäles i 27 § kommunalskattelagen,
under förutsättning att han såväl under det beskattningsår, då förlusten
uppstått och det beskattningsår, för vilket avdrag för denna förlust enligt
vad i 5 § sägs av honom utnyttjas som under samtliga mellanliggande beskattningsår
jämlikt bokföringslagen den 31 maj 1929 varit skyldig föra
däri föreskrivna handelsböcker, avseende den rörelse vari förlusten uppstått,
samt att han på nöjaktigt sätt fullgjort denna skyldighet. Jämväl
fysisk person, vilken under tid som ovan nämnts tillförlitligen redovisat
inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, må för
sådant ändamål utnyttja honom åsamkad förlust å jordbruksfastigheten.

Oavsett huruvida sådan bokföringsskyldighet som ovan sagts ålegat
skattskyldig, vilken i egenskap av delägare i handelsbolag eller kommanditbolag
på grund av underskott å bolagets verksamhet åsamkats förlust, må
sådan förlust av honom utnyttjas för förlustutjämning under förutsättning,
att han under tid, som i första stycket i fråga om bokföringsskyldighet föreskrives,
oavbrutet varit delägare i bolaget samt att detta under samma tid
nöjaktigt fullgjort sin bokföringsskyldighet.

5 §•

Fysisk person äger utnyttja förlustavdrag vid taxering för det beskattningsår,
som infaller närmast efter det, varunder förlusten uppstått och
varunder han enligt avlämnad allmän självdeklaration åtnjutit inkomst till
sådant belopp, att förlustavdraget i enlighet med vad nedan sägs till någon
de! kan utnyttjas. I den mån avdraget ej enligt de i deklarationen lämnade
uppgifterna vid nämnda taxering kunnat utnyttjas, må det tillgodoföras
den skattskyldige vid närmast därpå följande taxeringar, intill dess förlusten
blivit i sin helhet utnyttjad. Har förlust uppstått under mer än ett
beskattningsår, skall tidigare uppkommen förlust utnyttjas före senare

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955 123

förlust. Förlustavdraget må dock i intet fall göras senare än vid den taxering,
som avser tionde beskattningsåret efter det, för vilket avdraget fastställdes.

6 §.

Innefattar beslut av prövningsnämnden eller utslag av Kungl. Maj :t eller
kammarrätten sådan ändring av inkomstberäkningen för skattskyldig att
förlustavdrag må beräknas eller att redan fastställt sådant bör till beloppet
ändras, äger den skattskyldige att inom sex månader från det han av beslutet
eller utslaget erhöll del hos prövningsnämnden framställa härav föranlett
yrkande. Rätt som nu sagts tillkommer jämväl taxeringsintendenten,
dock att den tid, inom vilken yrkande skall framställas, i sist angivet fall
skall räknas från det beslutet eller utslaget i fråga meddelades.

7 §•

8 §•

124

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

taxering för det femte beskattningsåret efter det för vilket avdraget fastställdes
detta bestämmas till sitt rätta belopp. Har det till för högt belopp
fastställda förlustavdraget utnyttjats vid taxering, må rättelse i denna taxering
ske genom eftertaxering som skall hava verkställts sist vid taxeringen
för det femte beskattningsåret efter det för vilket förlustavdraget fastställdes.

9 §•

10 §.

Även vad i övrigt i nämnda förordning stadgas skall i tillämpliga delar
äga motsvarande giltighet.

11 §.

Med ledning av taxeringsnämndens protokoll samt beslut av prövningsnämnden
och utslag av Kungl. Maj :t och kammarrätten skall hos länsstyrelsen
föras anteckningar över skattskyldiga för vilka förlustavdrag
fastställts, därvid tillika skall antecknas när sådant avdrag utnyttjats vid
taxeringen.

12 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

125

Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955
2) antaga följande

F örslag
till

förordning om ändring av förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt (nr 576).

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 20 juli 1947 om statlig
inkomstskatt (nr 576) skall erhålla följande ändrade lydelse.

5 §.

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor,
minskat i förekommande fall med avdrag som i 4 § omförmälas
samt med förlustavdrag enligt förordningen om rätt till förlustutjämning
i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt, utgör taxerad inkomst,
vilken utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande belopp som ej
uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

C) att riksdagen måtte

a) i anledning av de likalydande motionerna I: 463 och
II: 571 samt I: 466 och II: 567 besluta, att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte låta företaga
en utredning angående möjligheterna att utsträcka rätten
till fri avskrivning till att gälla jämväl beträffande fysiska
personer, som bedriver rörelse, samt jordbrukare, som taxeras
enligt bokföringsmässiga principer,

b) i anledning av de likalydande motionerna 1:459 och
11:566, 1:463 och 11:571 samt 1:466 och 11:567 besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande s. k. öppen resultatutjämning vid beräkning av
inkomst av rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet,
som beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,

c) i anledning av de likalydande motionerna I: 458 och
11:568 besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad som anförts
i de likalydande motionerna 1:458 av herr Velander och
11:568 av herr östlund in. fl., låta företaga en utredning
angående den skattemässiga behandlingen av inköpta träd
på rot, samt

126 Bevillningsutskottets betänkande nr 45 år 1955

d) i anledning av de likalydande motionerna I: 464 och
11:573 besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och till riksdagen framlägga
förslag om rätt för rederiföretag att verkställa avsättning
till investeringsfond för klassning av fartyg.»

II) av herr Gustaf Elofsson, som med åberopande av innehållet i motionen
1:423 av herr Werner under punkten Al) i utskottets hemställan
yrkar,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande lydelse
av punkt 4 av övergångsbestämmelserna till förslaget till
lag om ändring i kommunalskaltelagen den 28 september
1928 (nr 370).

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet tillämpas från och med år 1957,
skola för de beskattningsår beträffande vilka taxering verkställes åren
1957—1961 följande särskilda bestämmelser gälla vid tillämpning av femte
stycket i nämnda anvisningspunkt.

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes
åren 1957 och 1958, tjugu procent av lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka taxering i första instans verkställes
åren 1959, 1960 och 1961, trettio procent av lagrets värde.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 55
505063