Bevillningsutskottets betänkande nr 44 (Betänkande 1944:Bevu44 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1944 kl. 2 em.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag för värdeminskning vid
taxering av inkomst av annan fastighet.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 246 i
första kammaren av herr Lindblom m. fl. och nr 381 i andra kammaren
av herr Boman m. fl., har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller, att åt 1944 års skattesakkunniga måtte uppdragas att ägna
frågan örn värdeminskningsavdrag för fastigheter nödig uppmärksamhet
samt utarbeta anvisningar till taxeringsmyndigheternas ledning vid bedömande
av ifrågavarande spörsmål».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden, får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen nr 246 i'' första kammaren.

Enligt 25 § 1 mom. kommunalskattelagen må från bruttointäkten av annan
fastighet avdrag göras bland annat för värdeminskning, som byggnad
är underkastad. I punkt 2 av anvisningarna till nämnda paragraf föreskrives,
att avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt i
punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 § är sagt. Såsom byggnads
värde skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses taxeringsvärdet
(byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

Punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 §, vari bestämmelser ges
om avdrag för värdeminskning å byggnader vid beräkning av inkomst avjordbruksfastighet,
innehåller bland annat följande. Avdrag medgives för
sådan värdeminskning å till jordbruket eller till dess binäringar eller till
skogsbruket hörande driftbyggnader, därunder inbegripna för driften nödiga
bostadsbyggnader, som dessa även med normalt underhåll och aktsam
vård äro underkastade. Avdraget bör bestämmas till viss procent av byggnadens
värde, olika allt efter den tid en byggnad av ifrågavarande art anses
kunna för sitt ändamål utnyttjas.

Vid 1938 års riksdag var frågan, huru bestämmelserna angående avdrag
för värdeminskning å byggnader skulle tillämpas, föremål för uppmärksamhet
i samband nied prövningen av då framlagt förslag örn ändrade bestämmelser
rörande avdrag för värdeminskning å inventarier m. m.

Bevillningsutskottets betänkande nr 44-

1936 års skattekommitté hade i sitt betänkande (SOU 1937: 42) beträffande
nyssnämnda fråga bland annat framhållit, att även vid bibehållande av
nuvarande avskrivningsregler skäl ofta torde föreligga att medge större värdeminskningsavdrag
beträffande byggnader än de dittills tillämpade, därför
att utvecklingen på byggnadsområdet ginge i en så hastig takt, att en
byggnads livslängd i många fall beräknades bliva väsentlig kortare än den
man förut ansett sig böra räkna med. Detta gällde såväl byggnader, avsedda
att användas i rörelse, som andra byggnader. Kommittén funne för sin del
lämpligt, att beskattningsnämndernas uppmärksamhet fästes härå. Dessutom
ansåg kommittén, att om möjligt åtgärder borde vidtagas för en likformig
tillämpning hos beskattningsnämnderna.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 32 underströk 1938 års bevillningsutskott
nödvändigheten av att gällande regler ej tillämpades på sådant
sätt att med hänsyn till byggnadernas antagliga livslängd rimliga värdeminskningsavdrag
förvägrades. Särskilt med syftning på bostadsfastigheter
hade i yttranden över skattekommitténs betänkande samt i skrivelse till utskottet
hemställts, att frågan om avskrivning å byggnader måtte göras till
föremål för ny, särskild utredning. Såvitt utskottet kunde finna åsyftades här
främst en utredning angående de skäliga avskrivningssatser, vilka borde av
beskattningsmyndigheterna tillämpas. Utskottet vore av den uppfattningen,
att lösningen av denna mångskiftande fråga tills vidare väsentligen måste
anförtros åt praxis. Detta hindrade emellertid ej, att vad som kunde göras
för att giva taxeringsmyndigheterna nödig ledning vid deras bedömande av
hithörande spörsmål också borde göras samt att mera ingående överläggningar
i ämnet mellan landskamrerarna syntes böra äga rum, därvid även
teknisk och annan sakkunskap borde vara representerad.

I de vid 1941 års riksdag väckta likalydande motionerna 1:94 och II: 133
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag rörande, bland annat, rätt till fri avskrivning
vid taxering resp. väsentlig uppmjukning av de s. k. bundna avskrivningsreglerna
för driftbyggnader i rörelse och jordbruk för sådana skattskyldiga,
som förde fullständiga räkenskaper.

1941 års bevillningsutskott anförde i sitt i anledning av berörda motioner
avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 33 bland annat följande:

»I likhet med motionärerna anser utskottet det ur principiell synpunkt
vara riktigt, att såväl avdrag för värdeminskning å i rörelse och jordbruk
använda driftbyggnader som avsättning till förnyelsefond för dylika byggnader
på grund av fördyrade byggnadskostnader i beskattningshänseende
böra behandlas på samma sätt som då fråga är om i rörelse använda maskiner
och andra inventarier för stadigvarande bruk. Att denna fråga hittills
icke kunnat bringas till en tillfredsställande lösning sammanhänger
med de svårigheter, som visat sig vara förbundna med att skapa erforderliga
garantier för, att vid försäljning av byggnader återbekomna avskrivningar
bliva beskattade. Med den snabba utveckling på byggnadsområdet,
som ägt rum under de senare åren, synes numera en uppmjukning av gäl -

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

lande avskrivningsregler beträffande byggnader i beskattningshänseende
vara av behovet påkallad. Då utrangering och nyanskaffning av maskiner
samt omläggningar av lillverkningsförfaranden verkställas i allt hastigare
tempo inom industriföretagen, måste omändringar och nyanläggningar av
byggnader verkställas i större omfattning än tidigare. Vid företag, som äro
underkastade stark utvidgning, erfordras även ändringar av byggnadsbeståndet
långt innan äldre byggnader blivit helt obrukbara. Örn jordbrukets
driftbyggnader gäller i viss mån detsamma som beträffande motsvarande
byggnader i rörelse. Vad angår bostadsbyggnaderna synes utvecklingen även
gå i samma riktning. För en tillfredsställande lösning av den nu föreliggande
avskrivningsfrågan måste givetvis uppställas det kravet, att betryggande
garantier skapas för, att vid försäljning av byggnader återbekomna avskrivningar
bliva beskattade samt att, därest avsättning medgives till förnyelsefond
för att täcka på grund av prisstegring beräknad merkostnad vid
en fastighets ombyggnad eller dylikt, medlen, om de icke användas för avsett
ändamål, icke undgå beskattning. I fråga örn rörelseidkare och sådana
jordbrukare, som föra fullständiga och noggranna räkenskaper, torde det
vara möjligt att inom ramen för gällande skattesystem anordna reglerna beträffande
avskrivningarna för driftbyggnader på sådant sätt, att dessa regler
bättre anpassas efter byggnadernas ekonomiska livslängd än som för
närvarande är fallet. Beträffande övriga slag av byggnader torde det däremot
vara förenat med större svårigheter att åstadkomma en uppmjukning
av gällande avskrivningsregler. För en lösning av denna fråga är det oundgängligen
nödvändigt, att sådan ändring vidtages i gällande bestämmelser att
trygghet skapas för att vid avyttring av sistnämnda byggnader återbekomna
avskrivningar bliva beskattade. Huru sistnämnda fråga bör lösas, är utskottet
icke berett att uttala sig om. Utskottet finner emellertid önskvärt att vid
den utredning, utskottet i det följande förordar, jämväl denna fråga ägnas
uppmärksamhet.»

Riksdagen beslöt, i enlighet med utskottets hemställan, i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning om ändring av
gällande skatteförfattningar i de delar, som i betänkandet berörts, och därvid
beakta vad i betänkandet anförts.

I de nu föreliggande motionerna har anförts bland annat, att en mycket
fast praxis hade utbildat sig inom de olika länen i fråga örn till vilket belopp
avdrag för värdeminskning å byggnad, hänförlig till annan fastighet än
jordbruksfastighet, finge ske. Avskrivningsprocenten vore i allmänhet 1 procent
för trähus och 0,6 procent för stenhus, undantagsvis någon tiondels procent
högre. Detta förutsatte beträffande stenhus, att byggnaderna skulle amorteras
under en oskäligt lång tidrymd. Med hänsyn till de allt större kraven
på komfort och modernisering syntes en så låg avskrivningsprocent vara
fullkomligt orimlig. Enligt en av Institutet för värdering av fastigheter i
Stockholm företagen undersökning, vilken omfattat 70 procent av samtliga
under åren 1935—1941 rivna byggnader i Stockholm, hade medelåldern för
dessa byggnader utgjort 65 år. Av ifrågavarande byggnader hade 29 procent
haft en ålder av 65—90 år, under det att endast 14,9 procent haft en ålder
överstigande 90 år.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

Utskottet.

I de förevarande likalydande motionerna 1:246 och 11:381 har hemställts
om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att åt 1944 års skattesakkunniga
måtte uppdragas att ägna frågan om värdeminskningsavdrag för fastigheter
nödig uppmärksamhet samt utarbeta anvisningar till taxeringsmyndigheternas
ledning vid bedömande av ifrågavarande spörsmål. Motionärerna åsyfta
därvid avdrag av nu angivet slag vid beräkning av inkomst av annan fastighet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, har 1941 års riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande ändring av gällande
skatteförfattningar beträffande bland annat avdrag för värdeminskning
å i rörelse och jordbruk använda driftbyggnader. Vidare har, på sätt
framgår av utskottets denna dag avgivna betänkande nr 43, 1943 års riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning angående rätten för
jordbrukare att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, varvid förutsatts,
att frågan om avskrivning å driftbyggnader i jordbruk komme att ägnas
uppmärksamhet. Den av sistnämnda års riksdag begärda utredningen har
anförtrotts at särskilt tillkallade sakkunniga, vilkas arbete för närvarande
pågår.

Enligt utskottets mening bör jämväl den i förevarande motioner berörda
frågan om avdrag för värdeminskning å byggnader, tillhörande annan fastighet,
bliva föremål för utredning. Med hänsyn till 1941 års riksdags ovannämnda
skrivelse till Kungl. Maj:t och då utskottet utgår ifrån att den däri
begärda utredningen beträffande i rörelse använda driftbyggnader kommer
till stånd, finner utskottet dock ej skäl att tillstyrka bifall till motionärernas
hemställan. Utskottet förutsätter nämligen, att vid nämnda utredning frågan
om avdrag för värdeminskning å byggnader, tillhörande annan fastighet, tages
under omprövning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:246 av herr Lindblom
m. fl. och 11:381 av herr Boman m. fl. angående rätten till
avdrag för värdeminskning vid taxering av inkomst av annan
fastighet icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1944.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Axel Ivar Anderson, Sjödahl,
friherre De Geer, Ekman, Frans Ericson, Velander, Björkman och Lindhlom, samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund, Orgdrd,
Sandberg, Falk, Lundell, Rosander, Sundström i Skövde och Bladh.

Reservation

av herr Lindblom.