Bevillningsutskottets betänkande nr 42 (Betänkande 1949:Bevu42 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Nr 42.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 188 med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa
fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i anslutning härtill väckta
motioner.

I en den 24 mars 1949 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 188, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med de grunder,
som angivits i propositionen, förordna om restitution av tilläggsskatt
å sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensindrivna traktorer
under tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950.

Beträffande vad departementschefen vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj :t anfört får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas
i det följande, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Till utskottets behandling ha överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 300 av herr Isaksson m. fl. och II: 383
av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts — efter erinran att en särskild
utredning påginge om rätt till restitution av skatt å bensin, som användes
vid jordbruket eller yrkesmässigt bedrivet fiske -— »att riksdagen,
därest beslut fattas i enlighet med Kungl. Maj :ts proposition nr 24 om fortsatt
giltighet av förordningen av den 8 juni 1923 angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker, i avvaktan på slutförandet av sakkunnigutredningen
måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att förordna om restitution
av tilläggsskatten å all bensin, som förbrukas i jordbruksdriften och
inom det yrkesmässigt bedrivna fisket, samt därvid vidtaga de förenklingar
i det nuvarande restitutionsförfarandet, som synas påkallade»;

2) de likalydande motionerna 1:306 av herr Karl Andersson m. fl. och
II: 392 av herr Skoglund i Umeå m. fl., vari hemställts, »att riksdagen ville
besluta, att restitution av tilläggsskatten å den bensin, som använts vid yrkesmässigt
fiske under tiden 1 maj 1948—30 april 1949, skall ske med ett belopp
av 22 öre per liter»; samt

3) motionen II: 384 av herr Utbult in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
ville besluta uppdraga åt Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för genomföran 1

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. .Vr 42.

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

det av en restitution av tilläggsskatten å sådan bensin, som använts vid
framdrivande av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske under tiden
från och med den 1 maj 1948 till och med den 30 april 1949, med 22 öre
per liter i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört i
skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 mars 1949».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1: 300, II: 392 och II: 384.

Beträffande gällande bestämmelser om skatt å bensin
samt om restitution av erlagd bensinskatt må följ ande
nämnas.

Beskattning av bensin regleras genom förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit (jfr SFS 1948: 368).
Skatten å bensin — som ursprungligen utgick med 6 öre för liter och
därefter successivt höjts — har sedan den 1 januari 1946 utgjort 18 örte
för liter.

Enligt förordningen den 5 mars 1948 (nr 81) om tilläggsskatt å bensin
skall — utöver nyssnämnda skatt av 18 öre för liter — från och med den
1 april 1948 utgå tilläggsskatt å bensin med 27 öre för liter. De i 1929 års
förordning meddelade bestämmelserna rörande skatt å bensin skola tillämpas
jämväl i fråga om tilläggsskatten.

Rätten till restitution av skatt å bensin regleras i 5 § 1929 års förordning.
Enligt vad i nämnda paragraf stadgas må restitution av skatt åtnjutas
i följande fall, nämligen:

a) för bensin eller motorsprit, som i oförändrat skick utföres till utrikes
ort eller svensk frihamn;

b) för bensin eller motorsprit, som med eller utan tillsats av annat ämne
användes för framdrivande av tåg eller fordon å järnväg eller av luftfartyg.
härunder inbegripet start av icke motordrivet flygplan, eller av motorbåt
vid yrkesmässigt utövande av fiske;

c) för bensin och motorsprit, som vid tillverkning av motorer användes
för avprovning av motorer å provbädd eller å annan dylik anordning utan
att därvid transportmedel framföres; samt

d) för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för
annat tekniskt ändamål än motordrift.

I 6 § 1929 års förordning föreskrives, att restitution i det under a) angivna
fallet må åtnjutas allenast för så vitt utförseln omfattar en myckenhet
av minst 500 liter bensin eller motorsprit på en gång. Vidare stadgas i
samma paragraf, att restitution i fall som avses under b)—d) må åtnjutas
allenast i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer, samt att
— där beträffande förbrukning av bensin inom viss näringsgren ur kontrollsynpunkt
eller eljest på grund av särskilda omständigheter hinder möter
mot restitution — Konungen äger föreskriva, att i stället återbäring skall
ske sålunda, att visst med hänsyn till beräknad förbrukning bestämt belopp

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

skall efter förordnande av Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
användas för näringsgrenens främjande.

I kungörelsen den 26 juni 1948 (nr 370) med tillämpningsföreskrifter till
förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit
har Kungl. Maj :t meddelat närmare bestämmelser angående återbäring
av sådan skatt. Sålunda stadgas i sagda kungörelse bl. a., att i de
under b)—d) omnämnda fallen — förutom såvitt angår bensin eller motorsprit,
som användes vid yrkesmässigt utövande av fiske — vederbörande
förbrukare i regel äger rätt till restitution med skattens hela belopp. I 5 §
nämnda kungörelse föreskrives emellertid att sådan restitution icke må åtnjutas
för mindre myckenhet än 500 liter för varje kvartal. Beträffande
återbäring av skatt å bensin eller motorsprit, som användes för framdrivande
av motorbåt vid yrkesmässigt fiske, skall enligt 9 § samma kungörelse
gälla vad Kungl. Maj :t och riksdagen därom för varje budgetår besluta.
Enligt 7 § skall kostnaden för kontrollen över restitutionen bestridas av
den som begagnar sig av rätten till restitution.

I årets statsverksproposition (nionde huvudtiteln) har gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt upptagits till samma
belopp som föregående budgetår eller 360 000 kronor. I samband med
framläggandet av förslaget om nämnda gottgörelse har föredragande departementschefen
erinrat om att chefen för finansdepartementet, med stöd
av Kungl. Maj :ts den 12 november 1948 lämnade bemyndigande tillkallat
särskilda sakkunniga för att utreda frågan om skatterestitution för bensin,
som användes för jordbrukets drift och för yrkesmässigt bedrivet fiske,
och därjämte uttalat att, då denna utredning icke syntes kunna slutföras
inom sådan tid att därå grundade förslag kunde underställas 1949 års riksdag,
hänsyn endast borde tagas till den ordinarie bensinskatten vid beräkning
av ifrågavarande anslag.

Vad angår tidigare förslag om införande av rätt till
restitution av bensinskatt vill utskottet nämna följande.

1 skrivelse den 5 april 1935 till chefen för jordbruksdepartementet framlade
1933 års fiskeriutredning visst förslag om restitution av skatt å bensin,
som använts för framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande
av fiske. Enligt detta förslag skulle restitution kunna ske direkt till de
fiskare, som för nämnda ändamål förbrukat bensin. Fiskare, som önskade
restitution, skulle vara skyldiga att före viss dag, förslagsvis den 1 februari,
till lantbruksstyrelsen ingiva ansökning om restitution av skatt å den bensin,
som under föregående år använts för yrkesmässigt fiske. Ansökningen
skulle avgivas enligt ett av lantbruksstyrelsen fastställt formulär samt innehålla
uppgifter om inköp av bensin under det gångna året, verifierade av
vederbörande försäljare, ävensom på heder och samvete avgiven förklaring
från sökanden om hur stor del av denna bensinkvantitet som använts för
framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske. Sökanden
skulle vidare lämna uppgift om motorns fabrikat och maskinstyrka samt

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

om vilka fisken han under sagda år idkat och under vilka tider de bedrivits.
Lantbruksstyrelsen skulle pröva ansöknlingen samt bestämma huruvida
restitution skulle utgå och, där så vore fallet, fastställa restitutionsbeloppet.

I sitt den 21 oktober 1937 avgivna betänkande rörande fiskerinäringens
avsättningsförhållanden (SOU 1937:41) anslöt sig 1935 års fiskeriutredning
till nyssnämnda förslag. Enligt utredningens mening borde dock restitutionen
utsträckas till att gälla all bensin, som användes vid yrkesmässigt
utövande av fiske. I anslutning till ett av utredningen framlagt förslag om
inrättande av en särskild fiskeristyrelse föreslog utredningen även den
ändringen i det tidigare förslaget, att fråga om restitution av bensinskatt
skulle prövas av fiskeristyrelsen.

1937 års automobilskatteutredning, som efter remiss avgav yttrande över
1935 års fiskeriutrednings förslag, anförde i sitt betänkande (SOU 1937:
53) — vari bl. a. föreslogs en höjning av bensinskatten från 10 till 12 öre
per liter — i nu ifrågavarande hänseende följande.

Automobilskatteutredningen har verkställt vissa undersökningar för utrönande
av huruvida och i vad mån det vore möjligt att genom tillsats av
färgämne till bensin, som användes för sjötrafik, skilja denna bensin från
sådan, som användes vid automobildrift. De verkställda undersökningarna
ha givit vid handen, att ett dylikt förfarande visserligen är tekniskt genomförbart,
men att det skulle komma att medföra betydande svårigheter att
åvägabringa effektiv kontroll över att för sjötrafik avsedd bensin icke användes
för automobildrift. Vid sådant förhållande har utredningen icke
ansett sig kunna förorda införande av färgning av bensin.

Då den föreslagna höjningen av bensinskatten kommer att kännbart träffa
fiskerinäringen, synes önskvärt, att restitution av skatt å bensin, som
användes vid yrkesmässigt utövande av fiske, kan verkställas direkt till förbrukaren.
Mot det av 1935 års fiskeriutredning framlagda förslaget till
restitutionsfrågans ordnande beträffande bensin, använd för nu angivet
ändamål, har automobilskatteutredningen ej annan erinran än att utredningen
anser, att restitutionsförfarandet, i varje fall så länge särskild
fiskeristyrelse ej finnes inrättad, lämpligen bör överlåtas åt tullverket.
Huruvida dessa restitutionsärenden skola handläggas centralt av generaltullstyrelsen
eller av tullverkets lokalförvaltningar innefattar ett spörsmål,
vartill utredningen ansett sig ej ha anledning fatta ståndpunkt.

På grund av det anförda får automobilskatteutredningen tillstyrka bifall
till 1935 års fiskeriutrednings ifrågavarande förslag om restitution av skatt
eriagd för bensin, som förbrukats vid yrkesmässigt utövande av fiske, med
den ändring blott att frågor om restitution av eriagd bensinskatt skola
prövas av tullverket.

Över automobilskatteutredningens förenämnda förslag avgåvos efter remiss
yttranden av ett flertal myndigheter. Förslaget tillstyrktes av lantbruksstyrelsen
samt länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län.
Flertalet remissinstanser ställde sig emellertid avvisande till förslaget och
avstyrkte detsamma. Av innehållet i yttrandena må här återgivas följande.

Statskontoret yttrade bl. a. följande:

Det nu framkomna förslaget till ett restitutionsförfarande bygger på de
av fiskarena på heder och samvete avgivna uppgifterna angående bensinförbrukningen
vid utövandet av yrkesmässigt fiske. Såvitt statskontoret kan

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

finna saknar statsverket nära nog varje möjlighet att utöva effektiv kontroll
över de lämnade uppgifternas riktighet. Ämbetsverket förmenar, att
ett dylikt intygsförfarande är förenat med alltför påtagliga risker för missbruk
för att kunna tillrådas, och anser det näppeligen kunna försvaras att
utsätta betydande grupper av yrkesutövare för de moraliska påfrestningar,
som äro därmed förbundna. Även för en samvetsgrann fiskare lärer det för
övrigt erbjuda vissa svårigheter att avgöra, i vilken utsträckning den av
honom förbrukade bensinen använts vid utövande av yrkesmässigt fiske
och ej för annan motorbåtstrafik.

Till stöd för förslaget om direkt restitution har åberopats, att ett sådant
restitutionsförfarande befunnits möjligt att genomföra i våra grannländer
Danmark och Norge. Såvitt statskontoret kan finna av de lämnade uppgifterna
innebär förfarandet i dessa länder en högre grad av trygghet mot
missbruk än enligt förslaget, i Danmark genom att ansökningarna skola
ingivas till de i de lokala fiskeriförhållandena väl insatta fiskerikontrollörerna,
och i Norge dels genom att restitution medgives endast fiskare,
införda i fiskaremantalet, dels ock genom alt kontrollen utövas av lokal
polismyndighet.

Statskontoret måste därför ställa sig avvisande till förslaget om direkt
restitution av bensin, förbrukad vid utövandet av yrkesmässigt fiske. Skulle
likväl denna utväg anses böra tillgripas, vill ämbetsverket förorda, att endast
en del av skatten, förslagsvis 6 öre per liter, restitueras till fiskarne.
Härigenom skulle en avsevärd skattelindring ernås på samma gång som
frestelsen till missbruk av restitutionsrätten komme att minskas. En förutsättning
för dylik restitution bör emellertid enligt ämbetsverkets mening
vara, att den första kontrollen och granskningen av restitutionsansökningarna
överlämnas till någon i de lokala förhållandena insatt myndighet, förslagsvis
landsfiskalerna. Den del av skatten, som icke direkt återbetalas,
lärer — liksom nu är fallet — kunna ställas till förfogande att användas för
fiskerinäringens främjande.

Generallullstijrelsen riktade eu ingående kritik mot förslaget i förevarande
del och anförde därvid i huvudsak följande:

Att i här åsyftade fall utan vidare tillämpa samma ordning som gällde vid
restitution av skatt för s. k. industribensin läte sig icke göra. Vid nämnda
restitution grundades kontrollen på granskning av vederbörande industriföretags
bokföring, vilken i allmänhet icke ägde nöjaktig motsvarighet hos
fiskerinäringens utövare, och restitution beviljades endast för en minimikvantitet
av 500 liter i kvartalet, vilket förhållande, tillämpat å fiskerinäringen,
skulle göra rälligheten värdelös för ett mycket stort antal fiskare. Att
å andra sidan ställa industrien och fiskerinäringen på detta speciella område
under olika villkor skulle knappast kunna te sig fullt rättvist. Den s. k.
industribensinen användes ofta inom småindustrier och andra smärre företag,
vilka i allmänhet på grund av minimikvantitetsbestämmelsen vore uteslutna
från al! restitutionsrätt.

Enligt styrelsens mening kunde det föreliggande förslaget om direkt restitution
till fiskerinäringens utövare icke betraktas såsom godtagbart ur statens
synpunkt. Det skulle lämna så avsevärda luckor i kontrollen, att därigenom
direkt uppmuntrades till missbruk. Med hänsyn härtill och då bensinskatten
även efter den ifrågasatta höjningen måste betecknas såsom moderat,
åtminstone i jämförelse med vad i de flesta andra länder uttogcs i
dylik avgift, ville det synas, som om skäl ej förelåge att övergiva det hittills
i Sverige tillämpade systemet med kollektiv restitution till fiskerinäringen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Givetvis vore härvid från styrelsens sida ej någon erinran att göra mot att
det nuvarande beloppet av denna restitution, 90 000 kronor, höjdes upp emot
den summa, som belöpte å fiskerinäringens hela bensinkonsumtion, förslagsvis
uppskattad till ett par hundratusen kronor.

Skulle emellertid styrelsens uppfattning ej vinna gillande, ville styrelsen i
allt fall hava påvisat vissa uppenbara olägenheter, som komme att föreligga,
därest det ålades tullverket att ombesörja direkt restitution till fiskare. Enligt
styrelsen under hand tillställda uppgifter skulle antalet fiskebåtar, framdrivna
med bensin, uppgå till över 4 600 med inombordsmotor och över
2 600 med utombordsmotor. Till jämförelse kunde meddelas, att antalet
näringsidkare, som begagnade sig av restitution för s. k. industribensin,
beräknades uppgå till allenast 200 å 300. Redan antalet fiskare skulle göra
det omöjligt för tullverket att ingå på någon närmare kontrollverksamhet,
vilken för övrigt skulle äga föga stöd i objektivt påvisbara fakta. Härtill
komme fiskarnes stationering ute på kusterna, ofta fjärran från tullkamrarnas
förläggningsorter. Kostnaderna för tulltjänstemäns eventuella resor för
närmare granskning — sådana som förekomme på industrirestitutionens
område — skulle antingen uppsluka vinsten av restitutionen eller, om de
mot eljest gängse principer lades på det allmänna, vålla detta en ekonomisk
uppoffring, som ej stode i rätt förhållande till de intressen, vilka vore i fråga.

Styrelsen funne sig därför bestämt böra avstyrka det föreliggande förslaget
om tullverkets befattning med bensinskatterestitution åt fiskerinäringens
utövare.

I stället kunde det måhända, därest förslaget om inrättande av eu särskild
fiskeristyrelse av statsmakterna lämnades utan avseende, befinnas genomförbart,
att lantbruksstyrelsen bleve betrodd med ifrågavarande förvaltningsbestyr,
särskilt om desamma kunde ordnas — i stället för i restitutionsform
— såsom en genom lämpliga mellanhänder skeende distribution
till fiskarne av skattefri bensin. En närmare utredning bärom syntes
ej vara ur vägen. Särskilt borde därvid tagas under omprövning i vad mån
medverkan skulle kunna lämnas från lokala fiskerifunktionärer, såsom hushållningssällskapens
instruktörer och konsulenter, vilka hade direkt kontakt
med fiskerinäringens utövare.

Även kommerskollegium avstyrkte förslaget i nu ifrågavarande del samt
hänvisade till ett av kollegiet avgivet yttrande över 1935 års fiskeriutrednings
betänkande. I nämnda yttrande hade kollegiet anfört, bl. a., att det
föreslagna restitutionsförfarandet vore förenat med den allvarliga olägenheten,
att kontrollen över att restitution ej orättmätigt ånjötes knappast syntes
kunna ordnas på fullt tillfredsställande sätt, även om rätt vidlyftiga anordningar
träffades i detta syfte. Däremot hade kollegiet intet att invända
mot att till fiskerinäringens främjande ansloges ett belopp av aulomobilskattemedlen,
som i stort sett kunde anses motsvara skatten å bensin, förbrukad
vid yrkesmässigt utövande av fiske.

Länsstyrelsen i Blekinge län sade sig i anslutning till ett av Blekinge läns
havsfiske förening avgivet yttrande i frågan vilja på det kraftigaste understryka
angelägenheten av att restitution även i fortsättningen måtte ske i
enlighet med dåvarande bestämmelser. Länsstyrelsen yttrade vidare bl. a.:

Vad Blekinge län anginge hade de återburna medlen år efter år oavkortade
tillfallit länets havsfiskeförening. Dessa medel kunde alltså betraktas
som indirekta medlemsavgifter just från de fiskare, som finge mest nytta av

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

medlens användning. Länsstyrelsen kunde vitsorda, att havsfiskeföreningen
på ett utmärkt sätt förmedlat dessa medels användning till det blekingska
fiskets fromma, och det synes ej sakna sin psykologiska betydelse att de)
varit fiskarnes egna förtroendemän som på detta sätt tillerkänts bestäm/
manderätten beträffande medlens tillgodogörande. Väl hade i 1935 års
fiskeriutrednings betänkande föreslagits, att av de bensinskattemedel, som
uttoges av sjötrafiken, ett belopp av 90 000 kronor — alltså samma belopp
som det, vilket för närvarande högst finge utgå som restitution av bensinskatt
beträffande fiskebåtar — skulle efter Kungl. Maj :ts bestämmande få
användas till fiskerinäringens befrämjande »såsom gottgörelse för den
skada, som vållas fisket av motorbåtstrafiken». I betänkandet funnes dock
ej därutöver någon antydan om till vilka slag av fisket befrämjande åtgärder,
som dessa medel skulle utgå, varför det vore ovisst, om utsikt förefunnes
att av dessa nya medel skulle kunna till förfogande för länets havsfiskeförening
ställas ungefär lika stort belopp som hittills. Men även om
så skulle vara fallet, höile länsstyrelsen före, att den nytta, som havsfiskeföreningen
hittills uträttat, varit så stor och att behovet av ytterligare åtgärder
i denna riktning vore så framträdande, att föreningen vore väl förtjänt
av att — på sätt skulle möjliggöras genom båda dessa 90 000 kronors
anslag — få sitt årliga statsbidrag fördubblat, och länsstyrelsen ansåge sannolikt
att förhållandet i detta hänseende vore likartat även i de andra län,
som berördes av denna fråga.

Länsstyrelsen i Örebro län instämde i ett av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avgivet yttrande, däri anförts:

Förvaltningsutskottet ansåge sig böra avstyrka förslaget att restitution av
bensinskatt skulle ske till sötvattensfiskarne direkt. De penningbelopp, vilka
på så sätt skulle restitueras till varje fiskare som använt bensin vid fisket,
skulle bliva ganska små och betyda ganska litet för de enskilda fiskarne.
För Örebro läns del representerade likvisst det sammanlagda beloppet en
summa av ca 2 000 kronor, vilken utan varje avdrag för förvaltnings- eller
resekostnader användes till gemensamt gagn för fiskarne huvudsakligen i
form av fiskodlingsåtgärder. I)et ville synas, att större allmänt gagn, jämväl
för fiskarne, vunnes genom medlens användning på detta sätt än om de
skulle plottras bort i småposter enligt det föreliggande förslaget. Detta senare
skulle säkerligen också medföra större utgifter för kontroll, varigenom
dividenderna för de enskilda fiskarne skulle ytterligare minskas. Någon
vinst av förslaget kunde förvaltningsutskottet alltså icke se men väl olägenheter
och tyngande kontroll.

I proposition nr 23b till 1938 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag
till ändrade bestämmelser rörande automobilbeskattningen. I propositionen
upptogs till behandling även frågan om ändrade regler för restitution av
bensinskatt till fiskets utövare. Efter att ha redogjort för automobilskatteutredningens
förslag och innehållet i remissyttrandena anförde departementschefen
följande:

Rätt till restitution av skatt för bensin, använd för framdrivande av motorbåt
vid yrkesmässigt utövande av fiske, tillkom ursprungligen genom beslut
vid 1927 års riksdag. I den proposition, nr 173, vari förslag härom framlades
för riksdagen, anförde föredragande departementschefen, bl. a., att
ett godtagbart uppslag till lösande av frågan om restitution direkt till
fiskarbefolkningen då ännu icke framkommit men att eu kollektiv restitu -

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

tion till fisket syntes kunna ifrågakomma och vara ägnad att rätt väl tillgodose
fiskarnes gemensamma intressen. Detta uttalande synes alltjämt
äga tillämpning. Liksom tidigare uppslag till lösning av denna fråga lider
det nu föreliggande förslaget onekligen av den svagheten, att det, för åvägabringande
av en något så när nöjaktig kontroll från statens sida över att
restitutionsrätten icke missbrukas, skulle erfordras vidtagande av åtgärder,
vilka icke stå i rimligt förhållande till den jämförelsevis ringa fördel, som
förslaget skulle kunna bereda varje enskild fiskare. Vid frågans bedömande
bör vidare beaktas, att den nuvarande kollektiva restitutionsformen ansetts
vara att föredraga även på håll, som direkt representera fiskerinäringens
intressen. Därest direkt restitution medgives för fiskarbefolkningen, skulle
samma förmån icke gärna kunna förvägras vissa andra grupper av bensinförbrukare,
såsom motorbåtsägare, vilka icke äro fiskare, jordbrukare med
flera. Det behöver icke närmare utvecklas, vilka svårigheter i kontrollhänseende
en dylik utsträckning av restitutionsrätten skulle medföra. Det förtjänar
framhållas, att vid årets riksdag motionsvis framförts krav på skattefrihet
för bensin, som förbrukas uteslutande i jordbruksdrift.

I sitt av 1938 års riksdag godkända betänkande nr 16 — vari bl. a. förordats
en höjning av bensinskatten från 10 till 12 öre — anförde 1938 års
bevillningsutskott bl. a. följande:

Den av utskottet förordade höjningen av bensinskatten kommer givetvis
att träffa icke blott ägare av motorfordon utan även andra grupper av bensinförbrukare,
såsom utövare av yrkesmässigt fiske, jordbrukare, motorbåtsägare
med flera. I syfte att söka undanröja verkningarna av bensinskatten
för sjötrafiken har automobilskatteutredningen verkställt undersökningar
angående möjligheten att genom tillsats av färgämne till bensin,
som användes för nämnda trafik, skilja denna bensin från sådan som användes
vid automobildrift. Eif dylikt förfarande har visserligen visat sig
vara tekniskt genomförbart, men utredningen bär, med hänsyn till svårigheten
att åvägabringa en effektiv kontroll över att färgad bensin ej användes
för automobildrift, icke ansett sig kunna förorda bestämmelser om färgning
av bensin. För tillgodoseende av fiskarenas intresse har automobilskatteutredningen
i huvudsak förordat av 1935 års fiskeriutredning framlagt
förslag om restitution av skatt å bensin, som förbrukats i yrkesmässigt
fiske, direkt till de fiskare, som för angivet ändamål använt bensin. I åtskilliga
yttranden över detta förslag hava starka betänkligheter anförts mot
detsamma, och en del representanter för fiskerinäringen hava ansett den
nuvarande kollektiva restitutionsformen vara att föredraga. Departementschefen
har av anförda skäl ansett sig icke kunna biträda utredningens förslag
utan förordat bibehållande av det nuvarande kollektiva restitutionsförfarandet.

Av det anförda framgår, att det är förenat med stora svårigheter att upphäva
verkningarna av bensinskatten för andra bensinförbrukare än dem
som jämlikt skattens syfte skola därav beröras. För fiskarenas vidkommande
synas olägenheterna av bensinskatten i stort sett hava undanröjts
genom den nuvarande kollektiva restitutionen av nämnda skatt. Därest den
av utskottet förordade höjningen av bensinskatten godkännes av riksdagen,
förutsätter utskottet, att Kungl. Maj :t kommer att taga under omprövning
frågan om storleken av det belopp, som efter skattehöjningen bör kollektivt
restitueras till fisket.

I två vid 1938 års riksdag väckta likalydande motioner I: 53 (av herr Anton
Pettersson m. fl.) och II: 51 (av herr Werner i Höjen in. fl.) hemställdes,

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t göra framställning om utredning och
förslag angående på vilket sätt bensin som förbrukades uteslutande i jordbruksdrift
skulle kunna befrias från att belastas av för vägväsendet avsedd
beskattning.

1938 års bevillningsutskott, som upptog förevarande motioner till behandling
i samband med propositionen nr 234 angående ändring i 1922 års
förordning om automobilskatt m. m„ anförde i sitt förut omnämnda betänkande
nr 16 bl. a., att utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t komme att
ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida det vore möjligt att vidtaga några
åtgärder till lindrande av bensinskattens verkningar för — förutom yrkesfiskare
— andra förbrukare, som rätteligen icke borde drabbas av skatten.

På hemställan av utskottet lämnade 1938 års riksdag motionerna utan
åtgärd.

I en vid 1939 års riksdag väckt motion II: 309 (av herrar Werner i Höjen
och Pettersson i Rosta) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till sådan ändring i 1929 års förordning
om särskild skatt å bensin och motorsprit att i jordbruksdrift förbrukad
bensin befriades från erläggande av bensinskatt. I motionen framhölls,
att restitutionsfrågan syntes kunna lösas på så sätt att jordbrukare,
som i och för sitt jordbruk använde bensin såsom motorbränsle, antingen
tilldelades en viss mängd skattefritt motorbränsle, beräknad efter antal hektar
åker, eller ock ålades förete giltigt bevis om myckenheten av den bensin
som förbrukats, varefter skatterestitution borde kunna ske genom en årsavräkning.

1939 års bevillningsutskott anförde i sitt över bl. a. förevarande motion
avgivna betänkande nr 3 i hithörande delar följande.

I motionen II: 309 har framställts krav om skattefrihet för bensin, som
förbrukas i jordbruksdrift. I samband med förslaget till omläggning av automobilbeskattningen
var samma fråga i anledning av väckta motioner föremål
för 1938 års riksdags uppmärksamhet. Av skäl som framgå av den tidigare
redogörelsen beslöt riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet avslå
sistnämnda motioner. Vad angår det i den förevarande motionen framlagda
förslaget till lösning av frågan om restitution av skatt å bensin, använd
i jordbruksdrift, finner utskottet detta förslag lida av den svagheten
att en något så när nöjaktig kontroll över att restitutionsrätten ej missbrukas
skulle erfordra åtgärder, vilka ej stå i rimligt förhållande till den relativt
ringa fördel, som förslaget skulle komma att bereda varje enskild jordbrukare.
Det är vidare givet att, därest sådan rätt medgives jordbrukare, samma
förmån icke skulle kunna förvägras andra grupper av bensinförbrukare,
vilka rätteligen icke borde drabbas av ifrågavarande skatt. En sådan utsträckning
av restitutionsrätten skulle emellertid föranleda ytterligare svårigheter
i kontrollhänseende. Enligt vad utskottet inhämtat är den i motionen
berörda frågan föremål för närmare övervägande inom lantbruksstyrelsen.
På grund härav och då, på sätt 1938 års bevillningsutskott anfört, det torde
kunna förväntas, att Kungl. Maj :t bär sin uppmärksamhet riktad på frågan,
anser sig utskottet icke böra förorda bifall till motionärernas hemställan
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i förevarande
ämne.

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

I enlighet med utskottets hemställan lämnades ovannämnda motion II: 309
av 1939 års riksdag utan åtgärd.

I en vid 1940 års riksdag väckt motion II: 174 (av herrar Johansson i
öckerö och Hansson i Hönö) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring av bestämmelserna om restitution
av bensinskattemedel till fiskerinäringen, att restitution av nämnda skatt
tinge i sin helhet utgå direkt till förbrukarna.

På hemställan av bevillningsutskottet (betänkandet nr 42) avslog riksdagen
motionen.

Vid 1948 års riksdag väcktes — delvis i anslutning till den då framlagda
propositionen med förslag om tilläggsskatten å bensin — ett flertal motioner,
däri hemställdes dels att restitution måtte få ske i fråga om skatt för
bensin, som användes vid jordbrukets drift, dels ock att bensinskatten måtte
borttagas såvitt anginge bensin, som användes vid yrkesmässigt utövande av
fiske, eller, om detta icke läte sig göra, att skatten måtte restitueras direkt
till förbrukaren.

I anledning av dessa motioner hemställde 1948 års bevillningsutskott (betänkande
nr 23), att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös
utredning snarast möjligt rörande frågan om rätt till restitution av skatt
för bensin, som användes vid jordbrukets drift eller för yrkesmässigt bedrivet
fiske, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att — därest praktiska
svårigheter icke skulle hindra genomförandet av en dylik restitution —
förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan bensin, som förbrukats vid
jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1948—den
31 mars 1949.

bevillningsutskottets betänkande godkändes av riksdagen (skrivelse nr
97).

I anslutning till förenämnda bemyndigande har Kungl. Maj :t den 14 maj
1948 uppdragit åt statens livsmedelskommission att i samråd med statens
bränslekommission och under beaktande av vad bevillningsutskottet i sagda
betänkande anfört skyndsamt utreda frågan om restitution av tilläggsskatt
å bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer under
tiden den 1 april 1948—den 31 mars 1949, ävensom att till Kungl. Maj :t
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Efter utredning
av frågan har livsmedelskommissionen i samråd med bränslekommissionen
i skrivelse den 30 september 1948 hemställt, att Kungl. Maj :t
måtte förordna, att restitution av tilläggsskatt å sådan bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den 29 april
1948—den 31 mars 1949 (eventuellt även tiden den 1—den 28 april 1948),
skulle äga rum i huvudsaklig överensstämmelse med i skrivelsen angivna

Bevillningsutskottets betänkande nr 42. 11

riktlinjer. Sedan yttranden över skrivelsen avgivits av vissa myndigheter
och sammanslutningar, har Kungl. Maj :t genom särskilt beslut den 12
november 1948 förordnat, att restitution finge äga rum av tilläggsskatt å
sådan bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer
under tiden den 1 april 1948—den 31 mars 1949, ävensom uppdragit åt livsmedelskommissionen
att -— i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits i kommissionens skrivelse den 30 september 1948 —
vidtaga erforderliga åtgärder för restitutionens genomförande.

Vidare har Kungl. Maj:t likaledes den 12 november 1948 bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag
att utreda frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes
vid jordbrukets drift eller för yrkesmässigt bedrivet fiske. Enligt vad
som framgår av statsrådsprotokollet i nämnda ärende borde vid utredningen
i första hand prövas huruvida med hänsyn till samtliga på frågan inverkande
omständigheter jordbrukarna respektive de yrkesmässigt verksamma
fiskarna borde lämnas kompensation för de genom bensinbeskattningen
uppkommande merkostnaderna i form av skatterestitution eller huruvida
kompensation lämpligen borde lämnas i annan form. Vid utredningen borde
särskilt prövas huruvida en eventuell restitution skulle avse allenast
tilläggsskatten — som ehuru den vore av tillfällig natur likväl kunde antagas
komma att utgå även för tid efter den 31 mars 1949 — eller huruvida
restitutionen borde avse även den ordinarie bensinskatten.

De sakkunniga ha sedermera tillkallats.

I de vid 1949 års riksdag väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 122 (av herr Emil Petersson) och II: 143 (av herr Jacobsson
i Igelsbo in. fl.) har hemställts, att riksdagen måtte besluta att ett
anslag på 675 000 kronor av bensinskattemedel ställes till Kungl. Maj:ts förfogande
för restitution till de fiskare, som förbrukat bensinen. I nämnda
motioner har anförts bl. a., att det icke rådde delade meningar om att även
tilläggsskatten borde restitueras till fiskarena, liksom nu skedde till jordbrukarna.
För att detta skulle kunna ske borde riksdagen redan i år besluta
om tilläggsskattens restitution till fiskarena på den bensin, som förbrukats
vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Några större svårigheter till en
rättvis fördelning av denna bensinskatt syntes icke föreligga, bl. a. av den
anledningen, att ransonering tillämpades på bensintilldelningen. Anslaget
borde genom fiskeristyrelsen fördelas direkt till förbrukarna på sätt som
Kungl. Maj :t bestämde.

Jordbruksutskottet har i sitt den 3 mars 1949 dagtecknade utlåtande nr l
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar, m. m. under punkten 104:o) anfört, att yrkandet
i motionerna avsåge restitution till förbrukarna av tilläggskatten å
bensin, som använts eller komme att användas i tisket under tiden den 1
april 1948—den 30 juni 1949. Ehuru motionernas syfte i och för sig vore
beaktansvärt, kunde det dock enligt utskottets mening ej anses lämpligt att

Bevillningsutskottets betänkande nr A2.

föregripa den pågående utredningen. På grund härav hemställde utskottet
om avslag å nyssnämnda motioner.

Riksdagen har bifallit vad utskottet sålunda hemställt (riksdagens skrivelse
den 19 mars 1949, nr 9).

I en den 1 mars 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse ha de
sakkunniga föreslagit, att åtgärder måtte vidtagas för genomförande av en
restitutionsrätt av tilläggsskatt å sådan bensin, som använts vid framdrivande
av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske under tiden den 1
maj 1948—den 30 april 1949 i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
skrivelsen anförts. Till motivering för detta förslag ha de sakkunniga anfört,
att då det icke kunde tagas för visst att de sakkunnigas slutgiltiga
förslag bleve sådant, att det kunde lämpa sig för eu retroaktiv tilllämpning,
hade de sakkunniga tagit under övervägande frågan om icke i
avvaktan på utredningsresultatet vissa provisoriska åtgärder i fråga om bensin,
använd för yrkesmässigt fiske, borde vidtagas.

De sakkunniga ha anfört, att ändamålet med automobilskatterna, vartill
räknades bensinskatten, hade varit att på motorfordonstrafiken lägga den
merkostnad, som denna trafik orsakade vägväsendet. Reglerna om restitution
av skatt för bensin, som använts för annat än transporter på väg, hade
motiverats med hänvisning till detta för automobilbeskattningen angivna ändamål.
Vad gällde tilläggsskatten vore syftet med denna ett annat än vad som
angivits vara det för den ordinarie automobilbeskattningen åberopade syftet.
Tilläggsskatten utgjorde ett led i strävandena att åstadkomma ett budgetöverskott,
som hölle köpkraften nere. Den hade också till syfte att åstadkomma
en minskning av förbrukningen av drivmedel och därigenom en besparing
av utländsk valuta. De medel, som inflöte genom tilläggsskatten,
vore avsedda att tagas i anspråk för statens utgifter på kapitalbudgeten.
1948 års bevillningsutskott hade emellertid — liksom konsumtionsskatteberedningen
och föredragande departementschefen — framhållit att medlen
borde framdeles komma vägväsendet tillgodo. Sedan statsverket övertagit
den allmänna väghållningen och svarade för densamma på samma sätt, som
för andra allmänna behov, kunde det ifrågasättas, huruvida det resonemang
varmed automobilbeskattningen motiverats och vilket medförde, att automobilskattemedlens
netto tillgodofördes vägväsendet, längre hade giltighet och
om icke automobilskatten i själva verket vore att anse som vilken annan
allmän skatt som helst, vars bestånd, storlek in. in. vore att bedöma ur rent
statsfinansiella och skattepolitiska synpunkter. De sakkunniga vore icke
beredda att för närvarande taga ställning till detta spörsmål. De sakkunniga
ansåge emellertid att ett ställningstagande icke heller vore nödvändigt för
att avgöra om ett provisorium borde införas, enär 1929 års förordning, som
jämväl gällde i fråga om tilläggsskatten, föreskreve att restitution till fisket
i princip skulle ske. Vad som skulle tala emot en restitution vore det
särskilda ändamålet med tilläggsskatten. Det kunde emellertid icke anses
att en restitution till fiskare skulle motarbeta de mål, man velat vinna med

Bevillningsutskottets betänkande nr 42. 13

tilläggsskatten, nämligen överbalansering av budgeten och minskning av
bensinimporten, enär det rörde sig om små belopp och ringa myckenhet bensin
i förhållande till det stora hela.

Härefter ha de sakkunniga övergått till att behandla hur en restitution
lämpligen skulle anordnas. De sakkunniga ha härvid förordat, att den enskilde
förbrukaren skulle erhålla direkt återbäring av den av honom erlagda
tilläggsskatten. Enligt de sakkunniga kunde en individuell restitution anordnas
på olika sätt. För sin del föresloge de sakkunniga, att yrkesmässiga
fiskare berättigades erhålla restitution med en del av skatten på den myckenhet
bensin, som han uppgåve sig ha förbrukat för yrkesmässigt fiske,
dock i intet fall på större myckenhet än som motsvarade ransoneringstilldelningen.
Genom att endast en del av skatten restituerades erhölles en godtagbar
garanti för att återbetalning icke erhölles av skatt för bensin, som använts
för annat än för motorbåtsdrift i samband med yrkesmässigt fiske.
En lämplig avvägning ernåddes genom att endast 22 öre per liter återbetalades.
På grund av att restitutionsförfarandet anknöte till bensinransoneringen
borde restitution medgivas endast för bensin, som inköpts efter den
30 april 1948, då bensinransoneringen började, och till en början omfatta tiden
maj 1948—april 1949. Den, som ville komma i åtnjutande av restitution,
skulle ingiva ansökan härom till den länsstyrelse, som handhaft ransoneringen
beträffande vederbörande, varefter det ankomme på länsstyrelsen
att beräkna det belopp, som skulle restitueras. I fråga om ansökningarnas
innehåll skulle däri uppgivas den mängd bensin, som förbrukats vid framdrivande
av motorbåt för yrkesmässigt fiske. För utbetalandet av restitutionsbeloppet
borde medel ställas till Kungl. Maj :ts förfogande av riksdagen.
Storleken av det belopp, som erfordrades, kunde icke med säkerhet beräknas.
Den under perioden maj 1948—april 1949 i samband med ransoneringen
utdelade myckenheten bensin kunde beräknas till 3 500 000 liter. Det
för restitutionen erforderliga beloppet kunde under sådana förhållanden
uppskattas till 770 000 kronor (0,22X3,5 milj.). Det borde ankomma på
länsstyrelserna att, efter hand som medel för restitution erfordrades, till
Kungl. Maj:t inkomma med hemställan om utanordnande av erforderliga
belopp.

Av statsrådsprotokollet i förevarande ärende inhämtas
följande.

I en den 14 mars 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse har
statens livsmedelskommission hemställt, att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen
utverka, att det för tiden den 1 april 1948—den 31 mars 1949 gällande
restitutionsförfarandet beträffande skatt å bensin, som användes vid jordbruket
till bensindrivna traktorer, finge tillämpas jämväl under tiden den
1 april 1949—den 31 mars 1950 med vissa i skrivelsen närmare angivna
modifikationer avseende bl. a. ändring av den gällande begränsningen i restitutionsrätten
till sådana fall, där förbrukningen icke understigit 100 liter
i kvartalet. Vid skrivelsen ha fogats dels en framställning från Sveriges

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

lantbruks förbund om restitution av tilläggsskatten för all i jordbruksdrift
förbrukad bensin och dels en framställning från Kronobergs läns hushållningssällskap,
däri föreslagits att restitutionsrätten måtte utvidgas till
att avse jämväl tilläggsskatten för bensin till maskiner för stenröjning och
annan grundförbättring i jordbruket.

Rörande innehållet i livsmedelskommissionens skrivelse av den 14 mars
1949 samt framställningarna från Sveriges lantbruksförbund och Kronobergs
läns hushållningssällskap tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen
s. 4—8.

Departementschefen har till stöd för det i propositionen framlagda förslaget
anfört bl. a. följande:

»Den i det föregående omnämnda sakkunnigutredningen rörande bl. a.
frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes vid jordbrukets
drift, kan icke bliva slutförd så tidigt, att ett eventuellt förslag i ämnet
kan underställas innevarande års riksdag.

Med hänsyn härtill anser jag mig nu böra förorda, att den hittills gällande
restitutionsrätten i fråga om tilläggsskatten å bensin utsträckes att
gälla även för tiden efter den 31 mars 1949. Då såsom förut framhållits
skärpningarna av de indirekta skatterna föreslagits skola fortbestå under
hela nästkommande budgetår, bör nu ifrågavarande restitutionsrätt lämpligen
avse tidsperioden den 1 april 1949—den 30 juni 1950.

För rätten att åtnjuta restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes
under sistnämnda tidsperiod, torde böra gälla i huvudsak samma villkor som
föreskrivits beträffande den tidigare beslutade restitutionsrätten. För att
undvika de av livsmedelskommissionen påtalade olägenheterna torde dock
restitution böra medgivas redan vid en förbrukning av, för helt år räknat,
200 liter bensin. Denna utvidgning torde ur statsfinansiell synpunkt vara
av mindre betydelse.

I fråga om livsmedelskommissionens övriga ändringsförslag vill jag erinra
om att 1948 års bevillningsutskott i det betänkande (nr 23), som ligger
till grund för beslutet om restitutionsrätt för tiden till och med den 31 mars
1949, uppdrog förhållandevis snäva gränser för rätten att åtnjuta restitution.
Med hänsyn härtill och då varje utvidgning av rätten till restitution är
ägnad att väcka nya krav på restitutionsrätt, anser jag mig i nuvarande
ekonomiska läge icke böra tillstyrka att —- såsom kommissionen föreslagit
— restitutionsrätt införes även för skatt å bensin, som användes för stenröjning
m. m. inom jordbruket. Härvid bör även beaktas att tilldelning av
bensin för nyssnämnda ändamål sker i annan ordning än den som gäller
för bensin till jordbrukets bensindrivna traktorer.

Den nyssnämnda principiella invändningen mot att i nuvarande ekonomiska
läge utvidga restitutionsrätten gäller även beträffande förslaget att
medgiva restitution för startbensin. I denna del föreligger emellertid jämväl
ett annat skäl mot bifall till den föreslagna utvidgningen. Medan den nu gällande
restitutionsrätten avser allenast cirka 8 000 traktorer, skulle ett bi -

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

fall till förslaget om rätt till restitution för startbensin medföra, att antalet
restitutionsfall utökades med 30 000 å 40 000. Det är i rådande läge uppenbarligen
ett intresse att söka undvika det administrativa merarbete, som en
dylik kraftig ansvällning av antalet restitutionsfall skulle medföra. Jag
kan sålunda icke heller i denna del tillstyrka en utvidgning av restitutionsrätten.
— Jag vill i detta sammanhang även erinra om att den såsom drivmedel
för de ifrågavarande traktorerna använda oljan är helt skattefri.

I enlighet med vad sålunda anförts tillstyrker jag, att hos riksdagen utverkas
bemyndigande för Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som i det föregående angivits — förordna om restitution
av tilläggsskatt å sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket till
bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950.

I detta sammanhang torde jag jämväl få anmäla, att de i det föregående
omnämnda sakkunniga i skrivelse den 1 mars 1949 föreslagit införande av
restitutionsrätt i fråga om viss del av tilläggsskatten å sådan bensin, som
använts vid framdrivande av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske
under tiden den 1 maj 1948—den 30 april 1949; restitutionen föreslås till
22 öre för liter. Ett omedelbart genomförande av detta förslag torde emellertid
få konsekvenser, vilka icke för närvarande kunna helt överblickas.
Därest den föreslagna restitutionsrätten beviljades, skulle detta i viss mån
innebära ett föregripande av det slutliga ståndpunktstagandet i denna fråga.
Härtill kommer att förslaget i vad angår den tekniska utformningen av
restitutionen — vilket förslag innebär att restitutionsärendena skola handläggas
i en hittills icke prövad ordning — ännu icke hunnit remissbehandlas.
Med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna förorda att de sakkunnigas
förenämnda förslag nu framlägges för riksdagen. Jag vill härvid framhålla,
att det i och för sig icke föreligger något hinder att vid 1950 års riksdag
— sedan de sakkunnigas definitiva förslag framlagts och granskats —
upptaga frågan om restitution av tilläggsskatt å bensin, som under tid före
den 1 maj 1949 används vid yrkesmässigt bedrivet fiske.»

Av innehållet i de förevarande motionerna må här
återgivas följande.

I de Iikalydande motionerna I: 300 och 11: 383 har framhållits, att Sveriges
lantbruksförbund i en den 22 februari 1949 dagtecknad skrivelse till
livsmedelskommissionen — under åberopande av erfarenheterna rörande
verkningarna av Kungl. Maj :ts beslut den 12 november 1948 om restitution
av tilläggsskatt å den bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden 1 april 1948—31 mars 1949 — påtalat bristfälligheterna
i dessa bestämmelser och framfört betänkligheter mot följderna
av det principiellt oriktiga i alt endast en viss del av bensinen vore underkastad
skatterestitution. Lantbruksförbundet hemställde fördenskull att,
därest provisoriet skulle behöva förlängas, restitutionen utsträcktes till att
omfatta all i jordbruksdriften förbrukad bensin. I livsmedelskommissionens
skrivelse i ärendet till Kungl. Maj :t den 14 mars 1949 förklarade kom -

Bevillningsutskottets betänkande nr i2.

missionen sig instämma med lantbruksförbundet i att vissa rättviseskäl talade
för att även startbensinen bleve underkastad restitution och föresloge,
att vid ett fortsatt restituerande av tilläggsskatten under ytterligare ett år
vissa modifikationer skulle företagas avseende bl. a. införande av rätt till
restitution av skatt å bensin, som användes för stenröjning i jordbruket,
och restitutionsrätt för skatten å startbensin. I propositionen föresloge emellertid
Kungl. Maj :t en fortsatt restitution av tilläggsskatten under tiden
1 april 1949—30 juni 1950 i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som under föregående år tillämpats. I sin motivering för att icke antaga
föreliggande ändringsförslag anförde chefen för finansdepartementet,
att varje utvidgning av rätten till restitution vore ägnad att väcka nya krav
på restitutionsrätt, och med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget vore
en sådan utveckling icke önskvärd. Gentemot denna invändning borde erinras
om att tilläggsskatten på de förhållandevis små mängder bensin, som
förbrukades i jordbruket och inom det yrkesmässiga fisket, ur statsfinansiell
synpunkt vore mindre avgörande, medan den merkostnad i arbetet, som
den enskilde förbrukaren finge vidkännas, ofta vore högst avsevärd. Särskilt
framträdande vore detta inom skogsbruket och för fiskets utövare.
Att det vore principiellt oriktigt och ur flera synpunkter innebure en allvarlig
fara att beskatta ett produktionsmedel, som numera spelade en så
betydande roll vid jordbrukets rationalisering, vore uppenbart. Såsom ett
ytterligare skäl att avstyrka en utvidgning av restitutionsrätten hade chefen
för finansdepartementet anfört strävan att söka undvika det administrativa
inerarbete en ökning av antalet restitutionsfall skulle medföra. Enligt
motionärernas förmenande vore det möjligt att förenkla restitutionsförfarandet,
vilket syntes kunna ske utan att därför dess effektivitet förringades
eller nödig kontroll eftersattes. Det vore sålunda fullt tillräckligt,
att skatterestitutionen skedde endast en gång årligen i motsats till att, såsom
nu föreslagits, den skulle utgå för avsevärt kortare perioder. Med hänsyn
till den anmärkningsvärda restriktivitet, som tillämpades av landets
kristidsstyrelser vid tilldelningen av bensin till den egentliga jordbruksdriften,
vore det uteslutet, att denna bensin skulle kunna komma till användning
för andra ändamål, för vilka skatterestitution icke borde utgå. Tillläggsskatten
på den av kristidsstyrelserna beviljade bensinen för jordbruksdrift
borde fördenskull kunna restitueras utan särskild ansökan och prövning,
vilket senare tillvägagångssätt under förhandenvarande omständigheter
förefölle omotiverat och onödigt arbetskrävande.

I de likalydande motionerna I: 306 och II: 392 har erinrats om att Kungl.
Maj :t icke ansett sig kunna förelägga årets riksdag de sakkunnigas den
1 mars 1949 framlagda förslag utan förklarat, att frågan därom skulle stå
öppen till dess definitivt förslag förelåge. Skäl för en dylik ståndpunkt
kunde givetvis anföras, men å andra sidan vore det uppenbart, att ett fördröjande
av frågans avgörande komme att medföra besvärliga konsekvenser.
Till dessa hörde bl. a. svårigheten att på ett riktigt och rättvisande sätt

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

kunna åstadkomma en restitution av en bensinskatt, som erlagts flera år
tidigare. Motionärerna ansåge därför, att ett beslut i överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag vore att förorda. Skulle emellertid riksdagen med
hänsyn till sitt beslut år 1948 icke anse sig kunna biträda ett dylikt förslag,
kunde det ifrågasättas, om icke den del av tilläggsskatten, som avsetts restituerad,
borde reserveras och redan nu ställas till Kungl. Maj:ts disposition.
Under sådana förhållanden skulle beloppet — i avvaktan på slutligt förslag
från de sakkunnigas sida — av riksdagen ställas till Kungl. Maj :ts förfogande,
att användas för ändamål som gagnade fisket och dess organisationer.
Ett dylikt beslut syntes motiverat även ur psykologisk synpunkt. Vid
ett övervägande av vilket av dessa två alternativ, som i första hand borde
komma i fråga, hade motionärerna funnit sig böra stanna inför det förstnämnda.

I motionen II: 384 har anförts, att det icke kunde anses att en restitution
till fiskare skulle motarbeta de mål, man velat vinna med tilläggsskatten,
enär det rörde sig om små belopp och ringa myckenhet i bensin i förhållande
till det stora hela. Med anledning av föredragande departementschefens uttalanden
borde erinras om att riksdagen år 1948 beslutat och Kungl. Maj :t
nu föreslagit restitution av tilläggsskatten till jordbrukare oberoende av att
åt utredningen uppdragits att utreda och inkomma med förslag om hur det
skulle förfaras i fortsättningen med restitutionen av bensinskatten även i
detta fall, som dock gällde långt större belopp än vad det vore fråga om till
fiskare. Departementschefen hade vidare anfört, att det i och för sig icke
förelåge något hinder att vid 1950 års riksdag, sedan de sakkunnigas definitiva
förslag framlagts och granskats, upptaga frågan om restitution av
tilläggsskatten å bensin, vilken under tiden före den 1 maj 1949 använts
vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Häremot kunde dock anmärkas, att ju längre
tiden ginge efter det att ifrågavarande bensin förbrukats, ju svårare, om ej
rent av omöjligt, bleve det för myndigheterna, som skulle omhänderha restitutionen
till fiskare, att kunna kontrollera restitutionens riktighet, samt
för fiskare att kunna ange den kvantitet som förbrukats två eller tre år
tidigare. Därtill komme att ju längre tiden ginge desto svårare bleve det för
fiskare att kunna bestämma, vilken eller vilka fiskare i fiskelaget, som vore
berättigade till restitutionen eller hur stor del respektive fiskare skulle få,
detta senare beroende på att fiskelagens sammansättning icke alltid vore
konstant år efter år, utan att man bytte om besättning gång efter annan.

2 Jiihang till riksdagens protokoll 1949. 7 samt. Nr 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Utskottets yttrande.

I Kungl. Maj:ts den 24 mars 1949 dagtecknade proposition nr 188 har
Kungl. Maj :t hemställt om bemyndigande att — i enlighet med de grunder
som i propositionen angivits — förordna om restitution av tilläggsskatt å
sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensindrivna traktorer under
tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950.

I anledning av denna proposition har inom riksdagen väckts ett flertal
motioner rörande restitution av tilläggsskatten å bensin, som använts i jordbrukets
drift — för andra ändamål än för bensindrivna traktorer ■— samt
vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Sålunda har i de likalydande motionerna
I: 300 (av herr Isaksson m. fl.) och II: 383 (av herr Hedlund i Rådom m. fl.)
yrkats, att riksdagen — därest beslut fattades i enlighet med Kungl. Maj :ts
proposition nr 24 om fortsatt giltighet av förordningen av den 8 juni 1923
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker — i avvaktan
på slutförandet av sakkunnigutredningen angående restitution av bensinskatt
i vissa fall måtte uppdraga åt Kungl. Maj :it att förordna om restitution
av tilläggsskatt å all bensin, som förbrukades i jordbruksdriften och inom
det yrkesmässigt bedrivna fisket, samt därvid vidtaga de förenklingar i
det nuvarande restitutionsförfarandet, som syntes påkallade. Vidare har i motionen
II: 384 (av herr Utbult m. fl.) hemställts, att riksdagen ville besluta
uppdraga åt Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för genomförandet av en restitution
av tilläggsskatten å sådan bensin, som använts vid framdrivande
av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske under tiden från och med
den 1 maj 1948 till och med den 30 april 1949, med 22 öre per liter i huvudsaklig
överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 1 mars 1949. I de likalydande motionerna I: 300 (av herr
Karl Andersson m. fl.) och II: 392 (av herr Skoglund i Umeå m. fl.) har
yrkats att riksdagen måtte besluta att restitution av den tilläggsskatt å bensin
som använts vid yrkesmässigt fiske under tiden den 1 maj 1948—den
30 april 1949 skulle ske med ett belopp av 22 öre per liter.

Vad angår frågan om rätt till restitution av skatt för bensin som användes
vid jordbrukets drift vill utskottet till en början erinra om vad
i detta hänseende förekom vid 1948 års riksdag.

I anslutning till Kungl. Maj :ts proposition nr 5 till 1948 års riksdag genomfördes
en skärpning av bensinbeskattningen för tiden från och med den
1 april 1948. Denna skärpning innebar att för bensin skulle utgå — utöver
den ordinarie bensinskatten om 18 öre per liter — en särskild tilläggsskatt
med 27 öre per liter.

Under hänvisning till propositionen nr 5 yrkades i ett flertal motioner vid
1948 års riksdag, att ett restitutionsförfarande skulle införas i fråga om bensin
som användes inom jordbruket; och såsom motivering härför åberopades
dels den då aktuella skärpningen i bensinbeskattningen och dels den omstän -

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

digheten, att en import pågick från England av ett betydande antal traktorer
byggda för bensindrift.

1948 års bevillningsutskott underströk i sitt över motionerna avgivna betänkande
(nr 23), vilket godkändes av riksdagen, att den ifrågasatta restitutionsrätten
fått ökad betydelse genom skärpningen av bensinbeskattningen
men att å andra sidan eventuella åtgärder i syfte att tillmötesgå de i motionerna
framförda önskemålen måste övervägas med särskilt beaktande av
frågans rent ekonomiska sida såväl ur kontrollsynpunkt som eljest. Vidare
förklarade samma års bevillningsutskott, att utskottet i princip hyste den
uppfattningen att — då de genom bensinbeskattningen inflytande skattemedlen
vore avsedda att bidraga till täckande av kostnaderna för vägväsendet
— kompensation borde lämnas jordbruket för de särskilda kostnader
som uppkomme till följd av beskattningen av bensin, som användes såsom
drivmedel för jordbrukets maskiner; huruvida kompensationen borde avse
endast tilläggsskatten å bensin eller göras mera omfattande ville utskottet
lämna öppet. I enlighet härmed och då 1948 års bevillningsutskott icke vore
berett att anvisa en slutgiltig lösning av sättet för genomförandet av den
ifrågasatta restitutionsrätten, hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning
snarast möjligt rörande frågan om rätt till restitution av skatt för bensin,
som användes vid jordbrukets drift. Samtidigt beslöt utskottet föreslå riksdagen
att —- med hänsyn bl. a. till den nyssnämnda importen från England
av bensindrivna traktorer — bemyndiga Kungl. Maj :t att, därest praktiska
svårigheter icke skulle hindra genomförandet av en dylik restitution, förordna
om restitution av tilläggsskatten å sådan bensin, som förbrukats vid
jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1948—den 31
mars 1949.

På sätt framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har Kungl. Maj:t
den 12 november 1948 — efter verkställd utredning rörande möjligheterna
att genomföra en restitution i överensstämmelse med det av riksdagen lämnade
bemyndigandet — dels förordnat att restitution t inge äga rum av tillläggsskatt
å sådan bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under tiden 1 april 1948—den 31 mars 1949, dels ock bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda
frågan om rätt till restitution av skatt för bensin som användes vid
bl. a. jordbrukets drift.

Sistnämnda sakkunniga ha sedermera tillkallats. Något slutligt förslag
från de sakkunnigas sida har ännu icke framlagts.

Beträffande det närmare innehållet i det förslag som framlagts i propositionen
nr 188 må här nämnas följande. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 14
mars 1949 hemställde statens livsmedelskommission, att förslag måtte framläggas
för riksdagen därom, alt gällande restitutionsförfarande beträffande
tilläggsskatten å bensin, som användes vid jordbruket till bensindrivna traktorer,
skulle få tillämpas jämväl under tiden den 1 april 1949—den 31 mars
1950 med vissa i skrivelsen närmare angivna modifikationer. De av konunis -

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

sionea förordade ändringarna inneburo, att minimikvantiteten för rätt till
restitution skulle nedsättas från 100 liter i kvartalet till 200 liter för helt år
räknat, samt att restitutionen skulle kunna erhållas även för tilläggsskatten
å sådan bensin, som användes för stenröjning och annan grundförbättring
i jordbruket eller såsom startbensin till oljedrivna traktorer. I propositionen
har föreslagits, att ifrågavarande bemyndigande skulle avse tiden den 1 april
1949—den 30 juni 1950. Kommissionens förslag om sänkning av minimikvantiteten
till 200 liter per år har godtagits i propositionen. Övriga båda
förslag till utvidgningar av restitutionsrätten ha däremot icke upptagits i
propositionen. Såsom skäl härför har föredragande departementschefen hänvisat
till att 1948 års riksdag — i enlighet med vad samma års bevillningsutskott
hemställt — uppdragit förhållandevis snäva gränser för rätten att åtnjuta
restitution. Vidare har departementschefen framhållit, att varje utvidgning
av rätten till restitution vore ägnad att väcka nya krav på restitutionsrätt.
Beträffande särskilt den ifrågasatta rätten till restitution för tilläggsskatt
å bensin, som användes för stenröjning m. m. inom jordbruket,
borde enligt departementschefen även beaktas, att tilldelning av bensin för
detta ändamål skedde i annan ordning än den som gällde för bensin till jordbrukets
bensindrivna traktorer. Vad angår den föreslagna rätten till restitution
av tilläggsskatt å startbensin har departementschefen framhållit dels
att antalet restitutionsfall skulle ökas med 30 000 å 40 000, vilket skulle medföra
ett ökat administrativt arbete, dels ock att den såsom drivmedel för
ifrågavarande traktorer använda oljan vore helt skattefri.

Yrkande om utvidgad rätt till restitution av skatt å bensin, som användes
vid jordbruket, har — såsom förut omnämnts — framställts i de likalydande
motionerna 1:300 (av herr Isaksson in. fl.) och 11:383 (av herr Hedlund
i Rådom in. fl.). I dessa motioner har särskilt framhållits, att det vore principiellt
felaktigt och ur flera synpunkter farligt att beskatta ett sådant produktionsmedel
som bensin, som numera spelade en betydande roll vid jordbrukets
rationalisering. Vidare har i motionerna anförts, att det syntes möjligt
att genomföra ett förenklat restitutionsförfarande utan att effektiviteten
förringades eller nödig kontroll eftersattes.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att utskottet i sitt betänkande
den 10 maj 1949, nr 38, i anledning av Kungl. Maj:s proposition nr 24 med
förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, med
visst undantag varom här ej är fråga, tillstyrkt att den vid 1948 års riksdag
genomförda skärpta indirekta beskattningen — däribland tilläggsskatten å
bensin — skulle bibehållas under nästföljande budgetår.

Vad angår den mera begränsade frågan om utvidgning av restitutionsrätten
med avseende å tilläggsskatten å bensin, som användes vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950,
har det i propositionen nr 188 framlagda förslaget härutinnan motiverats

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

med, alt den av 1948 års riksdag begärda sakkunnigutredningen icke konime
att bliva slutförd i så god tid att eu definitiv lösning av restitutionsfrågan i
hela dess vidd kunde framläggas vid 1949 års riksdag.

Den sålunda föreslagna förlängningen av giltighetstiden för nu gällande
restitutionsrätt i fråga om tilläggsskatten å bensin som användes inom jordbruket
till bensindrivna traktorer har icke givit anledning till erinran från
utskottets sida. Inom utskottet ha farhågor uttalats för att — därest bensinransoneringen
under den tidsperiod som avses med förlängningen skulle
upphävas — svårigheter skulle uppkomma vid restitutionens handhavande.
Emellertid torde det kunna antagas, att livsmedelskommissionen under den
hittills gångna tiden förvärvat sådan erfarenhet vid bedömandet av restitutionsfallen,
att kommissionen även efter ransoneringens bortfallande skulle
under den begränsade tid som det här gäller kunna bemästra de ökade svårigheter
vilka givetvis skulle inträda.

I propositionen har i ett hänseende förordats en uppmjukning av de hittills
tillämpade restitutionsbestämmelserna. Sålunda har föreslagits, att rätt
till restitution skulle inträda — i stället för såsom för närvarande vid en
minimiförbrukning om 100 liter i kvartalet — så snart minimiförbrukningen
uppgått till 200 liter för helt år räknat. Utskottet finner denna jämkning ändamålsenlig
och anser hinder icke böra föreligga att tillämpa denna nya
gränsdragning för hela kalenderåret 1949. Inom utskottet har vidare uttalats
önskemål om att restitutionsrätten — vid tillämpningen av bestämmelserna
om viss minimiförbrukning — skulle närmare hänföras till förbrukningen
till varje särskild bensindriven traktor i stället för att bedömas med
hänsyn till förbrukningen vid varje särskilt jordbruk. Därest en sådan anordning
skulle anses lämplig och enkel att genomföra, har utskottet ej något
att erinra mot att vid restitutionsrättens handhavande nyssnämnda önskemål
i skälig omfattning tillgodoses.

Utskottet övergår härefter till att behandla den principiellt och praktiskt
sett mera betydelsefulla frågan om införande av rätt till restitution av tillläggsskatt
å all bensin som förbrukas i jordbruksdriften. Såsom förut omnämnts
har yrkande härom framförts i de likalydande motionerna 1: 300
och 11:383.

Enligt utskottets mening är denna fråga om restitutionsrätten för skatt
å all bensin som användes vid jordbruket mycket komplicerad, och det synes
förenat med åtskilliga svårigheter att i detta avseende finna en enkel och
tillförlitlig lösning. Vissa skäl tala uppenbarligen för att en restitutionsrätt
avseende den totala skatten å bensin bör genomföras med det snaraste —
särskilt med hänsyn till den nu rådande höga beskattningen å bensin — men
å andra sidan kunna invändningar av olika slag framföras mot en restitutionsrätt
av nu nämnd omfattning. Utskottet vill erinra om att förevarade
fråga vid upprepade tillfällen under de två sista årtiondena varit föremål
för uppmärksamhet både inom riksdagen och eljest utan att något godtagbart
förslag till restitutionsrättens närmare utformning kunnat framläggas.

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

I likhet med 1948 års bevillningsutskott är utskottet av den principiella
uppfattningen, att — då de genom bensinbeskattningen inflytande skattemedlen
äro avsedda att bidraga till täckande av kostnaderna för vägväsendet
— kompensation bör lämnas jordbruket för de särskilda kostnader som
uppkomma till följd av beskattningen av bensin som användes såsom drivmedel
i ren jordbruksdrift. I olika sammanhang har visserligen diskuterats,
huruvida denna principiella ståndpunkt skulle vara tillämplig även beträffande
tilläggsskatten å bensin, vilken skatt motiverats med att det vore
angeläget att åstadkomma en uppsugning av förefintligt köpkraftsöverskott
och att skatteinkomsten skulle bidraga till budgetens överbalansering. Emellertid
har vid tilläggsskattens införande direkt utsagts, att jämväl denna
skatt borde, åtminstone sett på längre sikt, komma vägväsendet till godo;
och vidare må framhållas, att det icke synes praktiskt möjligt att — på
sätt som skett beträffande övriga skärpningar på den indirekta beskattningens
område i syfte att överbalansera budgeten — låta de ökade omkostnaderna
i anledning av skatteskärpningen å bensin slå helt igenom i konsumentpriserna.

Med hänsyn härtill och då det i och för sig synes rimligt att restitution
beviljas för tilläggsskatten å all bensin, som vid jordbruket användes för
annat ändamål än vägtransporter, kan utskottet i princip ansluta sig till
den mening som anförts i de nu förevarande motionerna I: 300 och II: 383
eller alltså att en restitutionsrätt av nu angiven omfattning är motiverad.
Införandet av en sådan restitutionsrätt är självfallet av stor betydelse såvitt
angår hela tiden från och med den 1 april 1948, då den skärpta bensinbeskattningen
trädde i kraft.

Emellertid har i diskussionen rörande den nu ifrågasatta restitutionsrätten
framförts vissa invändningar mot tillskapandet av en dylik rätt.

I sådant hänseende bär bland annat påpekats, att ett bifall till motionerna
skulle innebära ett speciellt gynnande av jordbruksnäringen, som
saknade motsvarighet inom annan näringsverksamhet, t. ex. skogsbruket,
att i följd härav nya krav på utvidgning av restitutionsrätten skulle med
visst fog kunna framföras, och att detta i sin tur skulle föra med sig ett
så omfattande administrativt arbete, att lämpligheten av restitutionsrätten
över huvud taget kunde dragas i tvivelsmål.

Vidare har framhållits — under hänvisning till de sedan år 1929 gällande
villkoren för rätten att åtnjuta restitution —- att en restitutionsrätt i överensstämmelse
med motionärernas förslag icke skulle få någon praktisk betydelse
för det stora flertalet enskilda utövare av jordbruksnäringen. Såsom
förutsättning för rätten att åtnjuta restitution har nämligen städse
gällt —■ bortsett från den provisoriska restitution som beslöts vid 1948 års
riksdag —- att förbrukningen skall uppgå till minst 500 liter i kvartalet.
Endast i fråga om större jordbruk torde förbrukningen under vissa kvartal
uppgå till nyssnämnda kvantitet. Skulle å andra sidan gränsen för rätt att
åtnjuta rätt till restitution nedsättas till exempelvis 200 liter för år såvitt
angår bensin, som förbrukas vid jordbruket, skulle det kunna göras gäl -

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

lande, att jordbruket såsom sådant sattes i förmånsställning i jämförelse
med bl. a. förbrukare av industribensin.

Därest en restitutionsrätt skulle genomföras i enlighet med motionärernas
önskemål skulle förmodligen vissa tillämpnings- och kontrollsvårigheter
uppstå. Sålunda skulle gränsfall komma att föreligga som skulle försvåra
handläggningen av restitutionsrätten, exempelvis frågor i vilken utsträckning
restitution skulle beviljas för motorfordon som utnyttjades för stenröjning
eller täckdikning på jordbruksmark men som dessutom kunde begagnas
för andra ändamål. Vid avvecklingen av krisorganisationen och bensinransoneringen
skulle handhavandet av restitutionsrätten komma att övertagas
av de ordinarie statliga myndigheterna, vilka dels skulle sakna erfarenheter
på detta område och dels måste erhålla ökad personal.

Dessutom kan framhållas, att tilläggsskatten å bensin är en beskattning
av mera tillfällig natur; det kan sålunda med viss grad av sannolikhet antagas,
att en avveckling kan ske av denna skatt redan från och med den
1 juli 1950. Den i motionerna 1:300 och 11:383 yrkade restitutionsrätten
måste därför anses vara av mera begränsad betydelse.

I nuvarande läge är ett ställningstagande till frågan om införandet av
den här berörda restitutionsrätten icke möjligt utan att samtidigt beaktas
det förhållandet, att en på initiativ av 1948 års riksdag igångsatt sakkunnigutredning
pågår rörande bl. a. just detta spörsmål, och att resultatet av
denna utredning kan väntas föreligga senast under hösten 1949. Det torde
därför med all rätt kunna göras gällande, att med avgörandet av den hos
utskottet föreliggande frågan borde anstå till dess nyssnämnda utredning
avslutats och Kungl. Maj :t tagit ställning till densamma. En sådan ståndpunkt
skulle vara väl förenlig med den praxis som inom bevillningsutskottet
tidigare följts vid handläggningen av frågor, beträffande vilka utredning
pågått genom särskilda, av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga.

Då utskottet i förevarande fall likväl övervägt att frångå nämnda praxis
har detta berott på utskottets intresse av att restitutionsfrågan snarast löses
i positiv riktning. Emellertid har utskottet i saknad av tillräckliga hållpunkter
för frågans bedömande, särskilt för det fall att bensinransoneringen
i en nära framtid upphäves, icke ansett sig nu kunna framlägga något
i detalj utarbetat förslag rörande utformningen av restitutionsrätten.

Under åberopande av vad i det föregående anförts tillstyrker utskottet,
att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 188 ■—
bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan
bensin, som användes vid jordbruket till bensindrivna traktorer under
tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950. Vid utnyttjandet av detta bemyndigande
torde Kungl. Maj :t i första hand böra följa de riktlinjer, som angivits
i propositionen i ämnet. Därest emellertid Kungl. Maj :t vid handläggningen
av förevarande ärende — eventuellt efter de sakkunnigas hörande
— icke finner praktiska svårigheter i detta hänseende föreligga utan anser
det lämpligt och praktiskt möjligt att göra restitutionsrätten mera omfat -

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

tande än i propositionen föreslagits, bör det av utskottet tillstyrkta bemyndigandet
anses innefatta rätt för Kungl. Maj :t att besluta om sådan utvidgning.

Genom utskottets förenämnda uttalanden anser utskottet sig ba redovisat
sin ställning till de nu ifrågavarande motionerna T: 300 och II: 383.

Vad härefter angår frågan om rätt till restitution av skatt för bensin,
som användes vid yrkesmässigt bedrivet fiske, torde utskottet
få erinra om, att jämväl denna fråga var föremål för särskild uppmärksamhet
vid 1948 års riksdag.

Sålunda väcktes i olika motioner vid nämnda års riksdag förslag om borttagande
av skatten för bensin som användes vid yrkesmässigt utövande av
fiske eller, om detta icke läte sig göra, om restitution av erlagd bensinskatt
direkt till förbrukarna. I sitt förut omnämnda betänkande nr 23 förklarade
1948 års bevillningsutskott, att vad utskottet anfört beträffande
frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes vid jordbruket,
vore i vissa hänseenden tillämpligt även med avseende å frågan om
rätt till restitution av skatt för bensin, som användes vid yrkesmässigt bedrivet
fiske; och i enlighet härmed förordade utskottet, att utredning verkställdes
även av spörsmålet om rätt till restitution av skatt för bensin, som
användes vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Samtidigt förklarade utskottet
att då viss generell restitution redan enligt dittills gällande bestämmelser
beviljades fiskets utövare, syntes några provisoriska åtgärder i avvaktan
på utredningsresultatet icke i detta fall vara erforderliga. Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning av
frågan om rätt till restitution av skatt för bensin som användes för yrkesmässigt
bedrivet fiske. Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av 1948 års
riksdag.

De i det föregående omnämnda sakkunniga, som chefen för finansdepartementet
tillkallat med stöd av Kungl. Maj :ts den 12 november 1948 lämnade
bemyndigande, ha erhållit i uppdrag att utreda även frågan om rätt
till restitution av skatt för bensin, som användes för yrkesmässigt bedrivet
fiske.

För utskottet bär varit tillgänglig en den 1 mars 1949 dagtecknad, till
Kungl. Maj it ställd skrivelse, däri de sakkunniga föreslagit, att åtgärder
måtte vidtagas för genomförandet av en restitution av tilläggsskatt å sådan
bensin som använts vid framdrivandet av motorbåt för yrkesmässigt utövande
av fiske under tiden den 1 maj 1948—den 30 april 1949 i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i skrivelsen anförts. Enligt de sakkunniga
skulle restitution beviljas med 22 öre per liter, som fiskare i ansökan till
vederbörande länsstyrelse uppgåve sig ha förbrukat för yrkesmässigt fiske,
dock att restitutionen icke finge avse större myckenhet än som motsvarade
ransoneringstilldelningen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

I propositionen nr 188 — som är dagtecknad den 24 mars 1949 — har
föredragande departementschefen omnämnt, att de sakkunnigas förslag avlämnats.
Emellertid har departementschefen samtidigt uttalat, att ett omedelbart
genomförande av detta förslag skulle få konsekvenser, vilka icke
för närvarande kunnat helt överblickas. Därest den föreslagna restitutionsrätten
beviljades, skulle detta i viss mån innebära ett föregripande av det
slutliga ståndpunkt stagandet i denna fråga. Härtill komme att förslaget i
vad anginge den tekniska utformningen av restitutionen — vilket förslag
innebure att restitutionsärendena skulle handläggas i en hittills icke prövad
ordning — ännu icke hunnit remissbehandlas. Med hänsyn härtill ansåg
departementschefen sig icke kunna förorda att de sakkunnigas förenämnda
förslag nu framlades för riksdagen. I anslutning härtill framhöll
emellertid departementschefen, att det i och för sig icke förelåge något
hinder att vid 1950 års riksdag — sedan de sakkunnigas definitiva förslag
framlagts och granskats — upptaga frågan om restitution av tilläggsskatt
å bensin, som under tid före den 1 maj 1949 använts vid yrkesmässigt bedrivet
fiske.

I samtliga motioner, som väckts i anledning av propositionen nr 188, har
behandlats frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som förbrukats
vid yrkesmässigt bedrivet fiske. I motionerna 1:300 och 11:383, däri
särskilt understrukits att tilläggsskatten å de förhållandevis små mängder
bensin som förbrukades inom det yrkesmässiga fisket vore ur statsfinansiell
synpunkt av ringa betydelse, ha motionärerna hemställt att riksdagen
— i avvaktan på slutförandet av sakkunnigutredningen — måtte uppdraga
åt Kungl. Maj:t att förordna om restitution av tilläggsskatten å
all bensin, som förbrukades inom det yrkesmässigt bedrivna fisket. — I
motionen II: 384 har hänvisats till att restitution föreslagits av tilläggsskatten
till jordbrukare, oberoende av att utredning i frågan påginge, och vidare
har i motionen anförts att vissa olägenheter skulle uppkomma, därest
restitution för tiden den 1 maj 1948—den 30 april 1949 skulle genomföras
först sedan beslut härutinnan fattats av 1950 års riksdag. I motionen har
hemställts, att riksdagen ville uppdraga åt Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder
för genomförandet av en restitution av tilläggsskatten å sådan bensin, som
använts vid framdrivande av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske
under tiden den 1 maj 1948—den 30 april 1949, med 22 öre per liter i huvudsaklig
överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört i sin skrivelse
den 1 mars 1949. — I motionerna 1:306 och 11:392 bär förordats att de
sakkunnigas i skrivelsen den 1 mars 1949 framlagda förslag måtte genomföras
eller att den del av tilläggsskatten, som vore avsedd att restitueras,
skulle reserveras och redan nu ställas till Kungl. Maj :ts disposition. I enlighet
härmed bär i sistnämnda två motioner hemställts att riksdagen ville
besluta, att restitution av tilläggsskatt å den bensin, som använts vid yrkesmässigt
fiske under tiden den 1 maj 1948- den 30 april 1949, skulle
ske med ett belopp av 22 öre per liter.

!5 llihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. i\r 42.

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Såsoin framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har yrkande om
restitution av tilläggsskatten å bensin, som använts eller kommer att användas
i fisket under tiden den 1 april 1948—den 30 juni 1949, framställts
i de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 122 och II: 143.
Dessa motioner ha hänvisats till jordbruksutskottet, vilket utskott i sitt utlåtande
nr 1 den 3 mars 1949 under punkten 104 :o) hemställt, att riksdagen
måtte avslå desamma. Utskottets berörda hemställan har bifallits
av riksdagen (se riksdagens skrivelse den 19 mars 1949, nr 9).

Frågan om restitution av tilläggsskatten å bensin, som använts eller kommer
att användas vid yrkesmässigt bedrivet fiske under tiden den 1 april
1948—den 30 juni 1949, har således prövats och avgjorts av 1949 års riksdag
redan innan propositionen nr 188 framlades för riksdagen och innan
nyssnämnda fem motioner — vilka föranletts av propositionen — väcktes.
Härjämte må framhållas, att i sagda proposition icke framlagts något
förslag rörande restitution av tilläggsskatt för bensin, som använts eller
kommer att användas vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Med hänsyn härtill
har utskottet icke ansett sig kunna ingå i saklig prövning av förenämnda
fem motioner, såvitt däri framlagts förslag om restitution av tilläggsskatt
å bensin, som använts eller kommer att användas vid yrkesmässigt bedrivet
fiske under tiden den 1 april 1948—den 30 juni 1949 eller under viss
del av berörda tidsperiod. De motionsvis nu framförda förslagen härutinnan
torde därför icke böra föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

För utskottet återstår härefter att taga ställning till det i motionerna
1:300 och 11:383 framställda yrkandet, i vad detsamma kan anses avse
restitution av tilläggsskatt å bensin, som kommer att förbrukas under tiden
efter den 30 juni 1949 vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Då det emellertid
icke synes vara förenat med några allvarligare olägenheter att i detta
hänseende avvakta resultatet av den pågående sakkunnigutredningen, avstyrker
utskottet bifall till sistnämnda två motioner, såvitt nu är i fråga.

I samband med behandlingen inom utskottet av spörsmålen om restitution
av tilläggsskatt å bensin, som använts vid jordbrukets drift eller yrkesmässigt
bedrivet fiske, bär fråga uppkommit huruvida icke en motsvarande
restitutionsrätt borde införas med avseende å tilläggsskatt för bensin,
som använts inom skogsbruket för annat ändamål än för vägtransporter.
Utskottet — som icke tagit närmare ställning till nu berörda fråga
— anser det önskvärt att hithörande problem klarläggas i samband med den
pågående utredningen rörande andra restitutionsspörsmål.

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 188 och i anledning av de likalydande
motionerna 1:300 av herr Isaksson m. fl. och II:
383 av herr Hedlund i Rådom in. fl. — bemyndiga Kungl.
Maj :t att i enlighet med i propositionen angivna grunder
förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan bensin, som
förbrukas vid jordbruket till bensindrivna traktorer under
tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950, ävensom att —
därest Kungl. Maj :t icke skulle finna praktiska svårigheter
i detta hänseende föreligga — förordna om restitution i
lämplig utsträckning av tilläggsskatt jämväl å sådan bensin
som i övrigt användes vid jordbruket under nyssnämnda
tid för annat ändamål än för vägtrafik; samt

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 300 av herr Isaksson in. fl.
och II: 383 av herr Hedlund i Rådom in. fl., i den mån desamma
icke blivit besvarade genom vad utskottet under
punkten A) hemställt,

de likalydande motionerna I: 306 av herr Karl Andersson
m. fl. och II: 392 av herr Skoglund i Umeå m. fl., samt
motionen II: 384 av herr Utbult m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Velander, Gustaf Elofsson*,
Heiiman, Wehtje, Ramberg*, Rosander, Sjö, Petrén och Einar Eriksson*;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Kristensson i Osby*, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp*,
Vigelsbo, Kärrlander* och Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarit vid Justering av betänkandet