Bevillningsutskottets betänkande Nr 41 (Betänkande 1913:Bevu41 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Nr 41.

Ankom till Riksdagens kansli den 29 april 1913 kl. 2.3 0 e. m.

Betänkande, i anledning av väckt motion om sänkning av vissa
tullsatser å läder.

Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Vennersten, frih. Trolle*), Trapp*), Eklund, Ollas A.
Ericsson, Bäckström*), Röing. Byström*), Rune, Larsson i Klagstorp, frih. Palmstierna,
frih. Fleming, Elof Ljunggren, Danström, Knaust, Jeansson i Kalmar*),
Källman*), Jonsson i Hökhult och Månsson.

*) Ej deltagit i justeringen av betänkandet.

I eu inom Andra kammaren av herr Månsson väckt motion, nr 185,
vilken hänvisats till bevillningsutskottet, har hemställts, »att Riksdagen
ville göra följande ändringar i tulltaxan angående tullen på läder:

§ 199.

Hudar och skinn:

beredda, halvberedda härunder inbegripna:

sulläder och bindsulläder samt valross- och flodhästhudar:

kärnstycken (renskurna); ävensom maskinremläder 1 kg. 25 öre.

§ 200.

hela eller halva hudar samt stycken därav, allt för så vitt de icke
äro hänförliga till nästföregående rubrik, 1 kg. 20 öre.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 7 samt. 33 käft. (Nr 41.)

Utskottet.

Hittord:.

2 Bevillning sutskottets betänkande Nr 41.

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Till och med år 1857 utgick tull å sulläder (bottenläder) med
37.5 öre för skålpund (= 88.2 öre per kilogram). Tullen nedsattes
härefter successivt vid olika riksdagar, så att den från och med år 1876
utgjorde allenast 6 öre för skålpund (=14.1 öre per kilogram). Sedan
1885 års Riksdag höjt tullsatsen för sulläder och bindsulläder till 24 öre
för kilogram, har slutligen år 1897 genomförts en tull förhöj ning för
ifrågavarande vara till 40 öre för kilogram. Förslag om denna tullförhöjning
hade emellertid vid flera föregående tillfällen förelagts Riksdagen
och hade därvid frågan om behovet av en sådan höjning varit
föremål för motsatta meningar, i det att Första kammaren i allmänhet
uttalat sig för och Andra kammaren ständigt mot en förhöjning av
tullen från 24 till 40 öre för kilogram. Vid 1892 års Riksdag hade
sålunda Kungl. Maj:t i anslutning till av 1-888 års tulltaxekommitté uttalad
mening föreslagit Riksdagen att höja tullen å sulläder och bindsulläder
till sist angivna belopp. Bevillningsutskottet tillstyrkte och
Första kammaren biföll detta förslag, vilket däremot avslogs av Andra
kammaren, varefter Riksdagen genom gemensam omröstning beslöt i
likhet med sistnämnda kammare. Vid var och en av riksdagarna åren
1893—1896 väcktes motioner av enskilda riksdagsmän med påyrkande
av samma tullsats å sulläder, som i Kungl. Maj:ts förberörda proposition
föreslagits, och blev utgången av frågans behandling inom Riksdagen
härvid densamma som år 1892, dock med undantag för år 1894,
då båda kamrarna, i enlighet med bevillningsutskottets förslag, avslogo
motionen. Då motioner i enahanda syfte vid 1897 års riksdag väcktes
blev, såsom nämnt, utgången en annan. Bevillningsutskottet — inom
vilket likväl 7 ledamöter reserverade sig — hemställde om bifall till
motionärernas förslag. Första kammaren biföll utskottets hemställan,
varemot Andra kammaren, med avslag därå, beslöt att tullsatsen å sulläder
och bindsulläder, 24 öre för kilogram, skulle bibehållas oförändrad.
Genom gemensam omröstning beslöt Riksdagen härefter med 197 röster
mot 174 att biträda Första kammarens ovannämnda beslut. Tullsatsen
å sulläder och bindsulläder har därefter bibehållits oförändrad vid 40 öre
för kilogram ända till dess att på grundvalen av 1906 års tulltaxekommittés
förslag na gällande tulltaxa kom till stånd. I denna har
en uppdelning ägt rum av rubriken för ifrågavarande artikel, i det

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 3

att skillnad göres mellan, å ena sidan, kärnstycken (renskurna) och, å
den andra, hela eller halva hudar samt stycken därav. Tullsatsen är
för det förra slaget 45 öre och för det senare 35 öre för kilogram.
Enligt vad tulltaxekommittens uttalande i detta ämne giver vid handen,
hade denna uppdelning sin grund däri, att kärnstycken av sul- och
bindsulläder, som i allt större utsträckning började föras i marknaden,
hade 20 å 25 procent högre värde per viktenhet än hela och halva
hudar, i följd varav kärnstycken av berörda slag ansågos böra upptagas
under särskild rubrik med en tullsats av 45 öre. Då faran för utländsk
konkurrens huvudsakligen hänförde sig till införsel av renskuret läder,
hade förhöjningen av tullen å denna artikel ansetts böra åtföljas av en
nedsättning av tullen a hela och halva hudar till 35 öre för kilogram,
och hade tullskyddet härigenom för båda dessa varugrupper enligt
kommitténs beräkning kommit att motsvara ungefär 16 å 18 procent av
varans värde.

Nedanstående ur den officiella statistiken sammanställda tablå utvisai
stol leken och värdet av tillverkning, import och export av sulläder
och bindsulläder under tiden från och med 1897, under vilket år
tullsatsens höjning till 40 öre, såsom nämnt, ägde rum, till och med
1911, det senaste år för vilket fullständiga sifferuppgifter i ifrågavarande
hänseenden funnits tillgängliga.

År.	Tillverkning	Import.	Export.
Kg-	Kr.	Kg-	Kr.	Kg-	Kr.

1897

1898

1899

1900

1901

1902

1903

1904

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1,900.449

2,309,711

2,826,647

2,816.010

3,263,144

3,919.261

4,357,111

5.151,528

5,825,225

6.246.925
6.690.470
5.329,603
5.865.902

7.586.926
7,376.713

4.096.213

5,245,855

6,468.897

6,422.187

7.303,456

8,719,285

9.544,773

11,421.681

13,037,629

14,637,731

16,014,578

12,017,448

14,096.293

18,786,942

17.978.951

2,986,407

2,891,590

2,406,778

1,733,037

1,699,978

1,208,874

959,046

879,190

564,603

503,053

391.120

139,930

249,977

481.411

296.465

5.375,533

5,204,862

4.332.200

3,119,467

3.059,960

2,175,973

1,726,283

1,582.542

1,072,746

965,862

812.455

293,527

565,191

1,100,323

700.410

10.503

1,017

3.244

3,886

3,733

2,248

12.346

1,481

38.507

39,792

16.123

78,095

19,144

4.108

28,830

19,956

1,932

6,164

7,383

7,093

4.496

24,692

2,962

80,865

87,542

32,526

164,223

43,217

9,716

70.496

Statistik.

Utskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Ovan intagna siffror utvisa, att bottenläderindustrien under de
ifrågavarande femton åren i så avsevärd grad ökat sin tillverkning, att
den år 1911 producerade nära fyra gånger så mycket sulläder som år
1897. Importen av sådant läder under nämnda tidsperiod har samtidigt
härmed minskats i än raskare tempo, så att den nu sjunkit till
ungefär tiondelen av den siffra, som utvisar importens storlek vid periodens
början. Den export, som under perioden förekommit, är, såsom
tablån utvisar, av ringa omfattning.

Av vad motionären anfört synes framgå, att han i huvudsak stöder
sin framställning på påståendet, att gällande tullskydd för läderindustrien
haft till följd, att priserna å i handeln förekommande lädersorter ökats.
Vid bedömande huru härmed förhåller sig förtjäna särskilt följande förhållanden
att beaktas. Den svenska bottenläderindustrien är för sin tillverkning
så gott som uteslutande hänvisad att använda huvudsakligen från
Svdamerika importerade ox- och kohudar, under det att motsvarande inhemska
produkter, vilka mera lämpa sig för ovanläderstillverkning, företrädesvis
exporteras. Läderkonsumtionen på världsmarknaden har på
senare tid varit stadd i allt starkare tillväxt, varemot produktionen, som
saknat tillgång till i samma grad stegrad tillförsel av råa hudar, icke kunnat
hålla jämna steg med efterfrågan. På grund härav hava, enligt vad för
utskottet företedda prisnoteringar utvisat, betydliga höjningar på senare
tid inträtt i världsmarknadspriserna å berörda råvara. Härav har i sin
ordning naturligen följt, att priserna å bottenläder stegrats, vad angår
Sverige dock icke, efter vad det vill synas, i samma proportion som
prisstegringen å råa hudar. De hos oss höjda priserna å bottenläder
torde sålunda hava varit fullt betingade av råvarans prisläge å världsmarknaden.

Vad motionen i övrigt innehåller har utskottet icke heller funnit
ägnat att utgöra tillräckligt stöd för det av motionären framställda
förslaget.

Den mottagna remissen av förevarande motion har emellertid givit
utskottet anledning att, med bortseende från den av motionären förebragta
motiveringen, pröva frågan, huruvida eu sänkning av gällande
tullsatser å sulläder må anses påkallad. Det har därvid gällt att se till,
huruvida den svenska läderindustrien, till vars skyddande det nuvarande
höga tullskyddet en gång skapades, numera till följd av ändrade förhållanden
kan anses ej längre vara i behov av en så hög tullsats å
sulläder.

Innan utskottet angiver den mening, vartill utskottet i berörda

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 5

hänseende kommit, torde det vara lämpligt att giva en kort återblick
över denna industris utveckling under tiden före tillkomsten av det nuvarande
tullskyddet å sulläder. Anda in på 1870-talet var läderindustrien
i vårt land tämligen oberörd av konkurrens med utlandet och
hade också att uppvisa goda ekonomiska resultat. Men från och med
nämnda tid började de stora utländska garverierna, särskilt de amerikanska,
vilka genom tillgång på billigare garvämne och användande av
mera rationella och tidsbesparande tillverkningsmetoder (s. k. snällgarvning)
arbetade under ojämförligt gynnsammare produktionsvillkor, söka
sig marknad här i landet. Genom den sålunda uppkomna konkurrensen
försattes den svenska garverinäringen i ett synnerligen bekymmersamt
läge, vilket synes hava fortbestått ända in på 1890-talet och då gav
anledning till de ovannämnda, inom Riksdagen upprepade gånger väckta
förslagen att höja lädertullarna, vilka förslag slutligen ledde till omförmälda
1897 års tullförhöjning.

Till belysande av de förhållanden, som föranledde sistberörda beslut,
kan här förtjäna erinras om vad bevillningsutskottet vid sistnämnda
års Riksdag anförde till stöd för detsamma. Utskottet anförde, bland
annat, följande: Enligt vad av i betänkandet införda statistiska uppgifter
framgått, syntes det utskottet tydligt, att garverihanteringen i
Sverige arbetade under trycket av en övermäktig utländsk konkurrens.
Antalet garverier hade under åren 1871—1894 så småningom alltmera
minskats. Sistnämnda år utgjorde de i gång varande garveriernas
antal 566 med ett sammanlagt tillverkningsvärde av 6,030,460 kronor,
vilket i medeltal för varje garveri utgjorde ungefär 10,650 kronor. Av
dessa siffror framginge, att, då blott ett fåtal garverier tillhörde storindustrien,
det vida övervägande antalet tillhörde de i liten skala drivna
hantverkerierna. Att i synnerhet för dessa konkurrensen med de stora
utländska garverierna, särskilt de amerikanska, måste verka tryckande,
för att icke säga ruinerande, vore enligt utskottets åsikt uppenbart.

Den betydliga tullförhöjning, som kom till stånd genom beslut
av 1897 års Riksdag, medförde, att hos oss i likhet med vad i andra
läderproducerande länder redan tidigare ägt rum en storindustri uppkom
inom lädertillverkningen. De små garverier, som vid tiden för tullförhöjningen
ännu funnos till stort antal såväl i städerna som på landsbygden,
företrädesvis å ställen, där det fanns god tillgång på hudar
och bark, kunde icke uthärda konkurrensen med berörda storindustri,
utan gingo småningom under. Emellertid har storindustrien på ett
förtjänstfullt sätt infört moderna arbetsmaskiner och tillverkningsmetoder
på samma gång den eftersträvat att förbättra sina fabrikat. Dess arbete

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

har också krönts med eu glädjande framgång och man torde utan
överdrift kunna säga, att den svenska garveriindustrien förmått höja
sin tillverkning till en sådan kvalitet och jämväl i övrigt tillkämpat sig
en sådan ställning på den inhemska marknaden, att den hädanefter
lärer kunna med lugn upptaga en konkurrens från utlandet.

Det förtjänar i detta sammanhang erinras om vissa uttalanden av
1906 års tulltaxekommitté, som antyda, att förhållandena redan år 1909,
då kommitténs betänkande avgavs, utvecklat sig i angivna riktning.
Vid behandling av de rubriker i kommitténs förslag till ny tulltaxa,
som hänförde sig till hudar och skinn, anförde kommittén — efter att hava
erinrat att garveriernas årsproduktion vad anginge sulläder och bindsulläder
stigit från 1,877,114 kilogram år 1896 till 6,246,925 kilogram
år 1906 — bland annat, hurusom den år 1897 genomförda förhöjningen å
tullen för sist berörda varuslag syntes hava varit fullt effektiv. Vidare
uttalade kommittén vid motiveringen av de föreslagna ändrade tullsatserna
för sulläder, att den funne det dåvarande tullskyddet för sullädertillverkningen
böra, i stort sett, bibehållas oförändrat.

Att den utveckling av bottenläderindustrien i vårt land, vilken
sålunda redan år 1909 konstaterades av tulltaxekommittén, sedermera
fortskridit i samma uppåtgående riktning, har redan framgått av de
av utskottet förut meddelade statistiska uppgifterna. Dessa giva vid
handen, att den årliga tillverkningen av sulläder och bindsulläder från
nämnda år till närvarande tid ökats med ytterligare över 1,000,000
kilogram. Importen av berörda varor åter har såsom nämnt under de
15 år som gått, sedan tullförhöjningen kom till stånd, nedgått i en
sådan grad, att densamma, som år 1897 ännu uppgick till 156.0(5 procent
av den inhemska tillverkningens värde, år 1911 utgjorde allenast
4.0 2 procent av landets hela konsumtion. Man torde därför med fog
kunna påstå, att den svenska industrien i närvarande stund så gott som
helt och hållet behärskar den inhemska marknaden.

De ogynnsamma förhållanden, vilka förr utgjorde grunden till den
svenska garveriindustriens underlägsenhet vid konkurrensen med den
utländska och som föranledde 1897 års Riksdag att väsentligt höja
tullen å sulläder och bindsulläder, äro, enligt vad utskottet med det
ovan anförda velat visa, icke numera för handen. Genom den omdaning
av organisation och arbetsmetoder, vilken den svenska bottenläderindustrien
undergått på de 15 år, varunder den åtnjutit berörda
tullskydd, har den vuxit sig så stark, att den ej längre synes vara i
behov av ett så högt skydd.

Utskottet, som alltså finner att en nedsättning av ifrågavarande

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 7

tullsatser utan fara för industriens bestånd och utveckling kan äga rum
anser dock att man bör gå fram med varsamhet och stannar därför vid
att föreslå en nedsättning av tullen å sulläder och bindsulläder dels för
kärnstycken (renskurna) och maskinremläder till 35 öre för kilogram
dels, i överensstämmelse härmed, för hela eller halva hudar till 28 öre
för kilogram.

Någon anledning att, under förutsättning att tullsatserna för sulläder
och bindsulläder varda nedsatta, bibehålla valross- och flodhästhudar,
som i gällande tulltaxa äro sammanförda med förstnämnda artiklar,
vid nuvarande tullsatser torde icke föreligga.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning av herr Månssons
förevarande motion, II: 185, må besluta, att tullen å
sulläder och bindsulläder samt valross- och flodhästhudar
skall utgöra: för kärnstycken (renskurna) ävensom
maskinremläder 35 öre för kilogram och för hela
eller halva hudar samt stycken därav, allt försåvitt de
icke äro hänförliga till rubriken nr 199, 28 öre för kilogram,
samt att i följd därav rubrikerna nr 199 och 200
i gällande tulltaxa skola erhålla följande ändrade lydelse
:

*199. kärnstycken (renskurna); ävensom maskinrem -

läder ................................................ 1 kg. 35 öre.

200. hela eller halva hudar samt stycken
därav, allt försåvitt de icke äro
hänförliga till nästföregående
rubrik ........................................... 1 kg. 28 öre.

Stockholm den 28 april 1913.

På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Utskottet.

Historik.

Statistik.

Reservationer:

av herrar Vennersten, frih. Trolle, Trapp, Ollas A. Ericsson, frih.
Fleming, Danström, Knaust, Jeansson i Kalmar och Jonsson i Hökhult,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:

Nedanstående ur den officiella statistiken sammanställda tablå utvisar
storleken och värdet av tillverkning, import och export av sulläder
och bindsulläder under tiden från och med 1897, under vilket år
tullsatsens höjning till 40 öre, såsom nämnt, ägde rum, till och med

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 9

1911, det senaste år för vilket fullständiga sifferuppgifter i ifrågavarande
hänseenden funnits tillgängliga.

År.	Tillverkning.	Import.	Export.
Kg-	Kr.	Kg-	Kr.	Kg-	Kr.
1897	1,900,449	4,096,213	2,986,407	5,375,533	10.503	19,956
1898	2,309,711	5,245,855	2,891,590	5,204,862	1,017	1,932
1899	2,826,647	6,468,897	2,406,778	4,332.200	3,244	6.164
1900	2,816,010	6,422,187	1,733,037	3,119,467	3,886	7,383
1901	3,263,144	7,303,456	1,699,978	3,059,960	3,733	7,093
1902	3,919,261	8,719,285	1,208,874	2,175,973	2,248	4,496
1903	4,357,111	9,544,773	959,046	1,726,283	12,346	24,692
1904	5,151,528	11,421,681	879,190	1,582,542	1,481	2,962
1905	5,825,225	13,037,629	564,603	1,072,746	38,507	80.865
1906	6,246,925	14,637,731	503,053	965,862	39,792	87,542
1907	6,690,470	16,014,578	391,120	812,455	16,123	32,526
1908	5,329,603	12,017,448	139,930	293,527	78,095	164,223
1909	5,865,902	14,096,293	249,977	565.191	19,144	43,217
1910	7,586.926	18,786,942	481,411	1,100,323	4,108	9,716
1911	7,376,713	17,978,951	296,465	700,410	28,830	70,496

Av vad motionären anfört synes framgå, att han stöder sin framställning
på påståendet, att gällande tullskydd för läderindustrien haft
till följd, att priserna å i handeln förekommande lädersorter ökats.

Den svenska bottenlädersindustrien är för sin tillverkning så gott
som uteslutande hänvisad att använda huvudsakligen från Sydamerika
importerade ox- och kohudar, under det att motsvarande inhemska produkter,
vilka mera lämpa sig för ovanläderstillverkning, företrädesvis
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 7 samt 33 höft. (Nr 41.) 2

Utskott ds
yttrande.

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41..

exporteras. Läderkonsumtionen på världsmarknaden har på senare tid
varit stadd i allt starkare tillväxt, varemot produktionen, som saknat
tillgång till i samma grad stegrad tillförsel av råa hudar, icke kunnat hålla
jämna steg med efterfrågan. På grund härav liava, enligt vad för
utskottet företedda prisnoteringar utvisat, betydliga höjningar på senare
tid inträtt i världsmarknadspriserna å berörda råvara. Härav har i sin
ordning naturligen följt, att priserna å bottenläder stegrats, vad angår
Sverige dock icke, efter vad det vill synas, i samma proportion som
prisstegringen å råa hudar. De hos oss höjda priserna å bottenläder
torde sålunda hava varit fullt betingade av råvarans prisläge å världsmarknaden.

Vad sålunda anförts torde vara tillräckligt att visa ohållbarheten
av motionärens utgångspunkt,

Som ett synnerligande vägande skäl att icke inlåta sig på någon
sänkning av ifrågavarande tullsatser vill utskottet särskilt framhålla den
omständigheten, att den svenska industrien på området har att räkna
med konkurrensen av en synnerligen exportkraftig produktion icke blott
i Nordamerikas förenta stater, sedan gammalt världens mest läderproducerande
land, utan numera även i Tyskland, vars export sedan någon
tid tillbaka till och med äger större omfattning än Förenta staternas.
Till belysning av den tyska läderindustriens utveckling på senare tid
kan anföras, att enligt inhämtade uppgifter årliga läderexporten från
Tyskland torde kunna beräknas hava under åren 1890—1912 ökats
med inemot 200 procent, under det att enahanda export från Förenta
staterna angives under samma tidrymd hava vuxit med föga mera än
100 procent. Fn industri, vars export är ställd i en så hastig utveckling
som särskilt den tyska, är givetvis i stånd till eu kraftig
konkurrens, om tillfälle därtill gives.

- Att ett dylikt tillfälle skulle beredas den tyska industrien, därest
en nedsättning i nu gällande tullskydd för ifrågavarande slag av läder
vidtoges, därom vittnar den omständigheten, att nuvarande tullsats för
rubrik nr 199 av 45 öre blivit i gällande svensk-tyska handels- och sjöfartstraktat
bunden, ett förhållande som i och för sig torde innebära
tillräckligt motiv för avslag å den föreliggande motionen.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att herr Månssons förevarande motion, II: 185,
om sänkning av gällande tullsatser å läder, icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

av herr Månsson, som anfört:

Jag har ej kunnat följa utskottsmajoriteten i dess avprutning på
mitt yrkande, då jag vet detta förut vara ytterst moderat och formulerat
utan tanke på någon prutmån.

Utskottet vill ej förneka, att prisen ökats, men säger, att detta beror
på att hudarne undan för undan stigit i pris, vilket delvis är riktigt,
särskilt vad det sista året beträffar. Men under långa perioder stodo
hudarne rätt lågt i pris, utan att det färdiga lädrets pris därför sänktes.
Endast ett exempel:

Enligt »Die Lederindustrie», 24 december 1912, sjönk på Berlins
marknad oxhudarne från att i slutet av 3:dje kvartalet 1906 ha stått i
mark 1.2 0 per kilogram, till 0.8 0 å 0.8 4 mark per kilogram midsommaren
1908: varefter hudarna så småningom började krypa upp till den höjd
de än i dag intaga.

Men under hela denna tid kan man varken i Sverige eller Tyskland
eller något annat tullskyddat land märka, att läderprisen sjunkit.

Som ett exempel på hur i vårt land prisen stigit undan för undan
oberoende av prisen på hudmarknaden skall här bifogas utdrag ur en
samling räkningar, som eu i Gävle bosatt yrkesidkare betalt under årens
lopp för det bottenläder han köpt. Mot denna tabell har endast från
garvarehåll invänts, att den ej följer bestämda märken och att räkningarne
före 1907 gäller för hela halvor, men sedan 1907 för renskuret läder,
d. v. s. sedan buk och hals m. m. borttagits.

Härtill må anmärkas, att det är omöjligt att följa vissa märken

här:

Affärens namn

Hemgren ........

d:o ........

P. Åberg .........

d:o ........

Joh. Hemgren .
d:o
d:o
d:o

Zimmermann .
od:o

P. Åberg.........

Zimmerman.....

Varans namn

Sv. sulläder, (det dyraste) ............

Amerikanskt sulläder »Sheiffield»

Amerikanskt sulläder ....................

Lundins sulläder ............................

Amerikanskt sulläder □ La Pörte

Åbergs sulläder....................

Svenskt sulläder....................

Sheiffield sulläder ................

Svenskt sulläder....................

Mattons sulläder....................

Malmö sulläder ...................

Cimbria sulläder, renskuret

esa gävleräkningar	se ut
Datum	Pris
	kr.	per kg.
20 no v.	1899............	2: 80
20 nov.	1899............	2: 25
29 sept.	1899............	2: 30
26 nov.	1900............	2: 90
26 nov.	1900............	2: 18
9 april	1901............	2: 32
1 juli	1901............	2: 75
23 april	1902............	2: 75
23 april	1902............	2: 40
29 sept.	1903............	2: 40
1 sept.	1903............	2: so
30 nov.	1904............	2: i o
5 okt.	1904............	3: so

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Affärens namn	Varans namn	Datum	Pris kr. per kg.
P. Aberg...............	. Svenskt sulläder barkgarvat ...	..... 31 mars	1905.....	....... 2: 70
J. A. Hartzell.......	. Sölvesborgs...................................	..... 17 aug.	1905.....	....... 2: 45
d:o .......	d:o ...................................	..... 11 sept.	1905.....	........ 2:45
d:o .......	. Svenskt sulläder...........................	..... 4 nov.	1907...	....... 2: 65
J. A. Andersson ...	. Cimbria (eftersökt) ...................	..... 14 april	1907.....	........ 4: -
d:o	. Lunds sulläder ............................	..... 27 maj	1907.....	........ 2: 60
d:o	. Svenskt sulläder, Hillers............	..... 14 okt.	1908.....	....... 3: 7 0
d:o	. Mattons .......................................	..... 14 okt.	1908.....	....... 3: 3 5
Hartzell ...............	. Svenskt koläder...........................	..... 13 juli	1908.....	........ 3: 60
d:o ...............	.. Cimbria .....................................	..... 29 april	1909.....	....... 3: 7 0
J. A. Andersson ..	(bo ......................................	..... 30 aug.	1909.....	....... 3: 60
d:o	.. Falkenbergs ................................	..... 29 dec.	1910.....	........ 3: 90
d:o	.. Mattons.......................................	..... 2 maj	1910.....	....... 3: 70
d:o	.. Cimbria .......................................	..... 19 sept.	1910.....	....... 4: 05
Hartzell..................	(bo ........................................	..... 16 juli	1910...	........ 4: 15
J. A. Andersson ..	d:o ...................................	..... 22 nov.	1910...	........ 4: 2 5
d:o	.. Järla sulläder, ko.......................	..... 17 juni	1911.	........ 3: 91
P. Aberg ..............	... Cimbria........................................	..... 26 april	1911.....	........ 4: 30
d:o ..............	d:o .......................................	..... 10 juni	1912 ...	........ 3: 7 5
J. A. Andersson ..	.. Hillers sulläder............................	.... 3 okt.	1912 ...	........ 4: 25
d:o	.. Nättraby ....................................	.... 3 okt.	1912.....	........ 4: 0 5
d:o	.. Järla ............................................	..... 3 okt.	1912...	........ 4: —

Dessa äro de priser som skomakarne fått betala och som, åtminstone
till största delen, bestämts av garveriringen. I jämförelse mellan
priset för den tid, då räkningen berör hela halvor och då den upptager
renskurna stycken, kan man i allmänhet träffa rätt, om man räknar med
ett pris om 75 öre per kilogram högre för det renskurna lädret än för
det oskurna.

För utskottets majoritet finnes det ingen annan orsak till läderprisets
stegring än att »läderkonsumtionen på världsmarknaden har på
senare tid varit stadd i allt starkare tillväxt, varemot produktionen, som
saknat tillgång till i samma grad stegrad tillförsel av råa hudar, icke
kunnat hålla jämna steg med efterfrågan)).

Detta är nog delvis sant, men samtidigt med att efterfrågan tilltagit
har även världens kreatursstock ökat, ehuru måhända ej i samma
grad som efterfrågan på läder. Men denna ökade efterfrågan på läder
beror ej helt och hållet på att, som man vill göra troligt, den relativa
hudtillgången så minskats och att mänskligheten i så hög grad bytt
fotbeklädnad. Detta är nog fallet i en del trakter i några få länder,
däribland ej minst vårt eget land.

Fastmer beror denna stigande efterfrågan på att lädret så försämrats,
att en kvadratmeter läder nu ej torde ha mer än fjärdedelen

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 13

så stort bruksvärde som för femton år sedan. De som ropa på bevis
i det hänseendet torde tro, att mänskligheten tappat minnet för vad
som fanns för så kort tid sedan. Då kunde ett par halvsulor i många
fall räcka till dagligt bruk ett helt år, nu däremot räcka de ofta ej ens
två månader. Den som har en sex- eller sjupersonsfamilj att kläda
får nu för jämnan ha minst ett par skor hos skomakaren. Utgifterna
för denna mängd reparationsarbete och för de många inköpen av skor
bli mycket betungande.

Den gamla garvningsmetoden, vilken ännu helt eller delvis bibehållits
av de små garvarne, hade till syfte att av djurhudarne bereda
ett hållbart och slitstarkt b ekl äd n ad s m a ter i al. Hudarne lades i vatten
och lösningar så att det som ej utgjorde vad man kallat hudens kärna
lossgjordes från denna. Hår, kött och fett borttogos och så återstod det
av huden som var starkt och segt. Detta lades i kar och med vegetabiliska
garvämnen mellan varje hud, vanligen användes bark av ek, men även
av tall, björk, al o. s. v., senare tillkom andra utländska garvämnen,
såsom barken av mimosor och akazier, hemlockstallen i Nordamerika
och av olika i Afrika och Amerika förekommande mangrovearter, vidare
frukter av olika träd, varibland må nämnas myrobalaner, som fås av
ett träd i Indien, divi-divi, frukterna från ett träd i Sydamerika samt
algarobilla, som kommer från ett i Chile vilt växande träd. Dessa
senare ha på sista tiden till följd av sin höga garvämneshalt utträngt
våra vanliga vegetabiliska garvningsämnen. Så innehåller t. ex. valonea
43.5, algarobilla 43 och divi-divi 41.5 procent av sin mängd garvämnen,
medan de här förr vanliga ämnena ej torde ha mer än fjärdedelen så
mycket av dessa ämnen. Genom de gamla garvämnena och väl i allmänhet
med de vegetabiliska fick man ett segt läder och de av detsamma
tillverkade sulorna kunde hålla halvår och längre till daglig!
bruk. Men denna garvmngsprocedur gick långsamt, vanligen två år
och därutöver, och den därigenom uppkomna ränteförlusten på de under
garvning liggande hudarne torde kunna uppskattas till 7 å 10 procent
av det färdiga lädrets pris. Åven måste naturligtvis det då på varje
kilogram tillverkat läder beräknas en långt större hyra eller ränta och
avskrivning på fabriken än vad nu är fallet.

Genom användandet av starkare garvmedel har man så småningom
förkortat garvningstiden, och även i de små garverier, där man nu gör
barkgarvat läder, torde hela beredningsproceduren vara undangjord på
ett år. Detta läder är naturligtvis ej så starkt som det som gjordes
med den gamla, tvååriga metoden, men det torde dock kunna anses,
tillfredsställande.

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

På de flesta av de stora garverierna har man däremot på den
senare tiden övergått till s. k. snabbgarvning. Här användas mineraliska
garvämnen, vilkas kraft i en del fall säges vara så stor, att huden blir
genomträngd av garvämnet på 1 å 2 dagar, och hela beredningstiden
varar ofta ej mer än tre å fyra veckor. Därtill kommer att i en del
av dessa garverier tar man endast bort håret, resten manglas under valsar
med 6,000 kilograms tryck eller stampas med hammare tillsammans
och överstrykes med en välling samt torkas så att lädret vid en hastig
besiktning ter sig nästan outslitligt. Men då detta slags läder lagts
under skor och man går ut i vätan med dessa, så dröjer det ej länge
förrän det uppstår ett hål mitt under skon, och genom detta hål kan
man dra ut det av syror förbrända innanmätet i sulan. Ett par sådana
sulor hålla ej mer än fjärdedelen så lång tid som det på vegetabilisk
väg garvade iädret. Klart är att under sådana förhållanden måste läderåtgången
bli större än förr per individ, efterfrågan större och prisen
högre.

Detta sätt att bereda, förädla eller, rättare sagt, att fördärva en
naturens gåva som givits människorna till skydd mot köld och andra
klimatiska inflytelser, skulle naturligtvis förbjudas i ett något så när
ordnat samhälle, där hänsyn toges till det hela och ej endast till enskilda
individers tillfälliga fördel på den stora mängdens bekostnad.
Genom detsamma går tre å fyra gånger så mycket hudar åt i vårt
land som vad fallet skulle vara om snabbgarvat läder skulle vara förbjudet
att såväl tillverka som införa i landet. I parentes må endast
erinras om vilken betydelse ett sådant eftersträvansvärt förbud skulle ha
för vår handelsbalans ävensom för befolkningens skattekraft och hälsa.
Mer än halva den summa som åtgår för att utifrån tillgodose vårt
behov av hudar, nu 13,800,000 kronor, skulle då kunna inbesparas.
För vår utförsel av timmer, pappersmassa, separatorer in. in. som går
till världsmarknaden och varav vi säkert lägga minst 7,000,000 kronor
onödigt i hudar, som vi sedan fördärva på ett sådant förädlingssystem,
som det nu nämnda, skulle vi kunna få andra förbrukningsartiklar, för
vilkas erhållande vi nu måhända nödgas skuldsätta oss eller ock skulle
vi kunna använda det överskjutande beloppet till amortering av vår
statsskuld hellre än att lägga det i sophögarna i form av till följd av
en slösande tillverkningsmetod fördärvat och endast föga använt sulläder.
Här pågår ett nationellt slöseri som det är skäl att hålla ögonen på.
Vidare skulle de hundratusen små hemmen som nu få öda sådana summor
på skoinköp och skolagning, vara betydligt mer skattekraftiga, om de
både beträffande denna och andra artiklar finge hederliga varor i utbyte

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 15

för de varor de själva avyttra. Det är ju dock så att det nödvändigaste
av mat och kläder måste gå även före skatterna och när då hemmen
plundras genom dyra och ohederliga varor, så att intet finnes över när
skatten skall betalas, så får denna bli obetald.

Den roll, som skobeklädnaden spelar i nationens hälsotillstånd, är,
särskilt i ett land med ett sådant klimat som vårt, lätt insedd. När
nu till följd av den metod, enligt vilken såväl det mesta sullädret som
ovanlädret beredes, både barn och vuxna få gå våta om fotterna, emedan
de skor eller sulor man köpt ej hålla, och man ej har råd att offra mer
än en viss del av sin lilla inkomst på skodon, så uppkomma sjukdomar,
genom vilka människomateriel, på vilket man kostat en dyr uppfostran,
går till spillo och måhända faller samhället till last, medan det under
andra förhållanden kunnat övertaga en dryg del av samhällsbördorna.

Så tillkommer vidare den synpunkten, att man kan undra, om ej
det samhälle snart skall vara bankrutt, där det ständigt visar sig
att de ansträngningar, som på så många håll av mänsklighetens yppersta
göres för att förenkla produktionen av nyttigheter och för att möjliggöra
en högre materiell kultur, i stället resultera i frambringandet
av rovmedel för det lilla fåtalet och gissel för folkets breda lager.
Där man väntat sig en högre kultur, bättre och billigare varor, utjämning
av klassklyftorna och mera samhällelig trevnad, där får man sämre
varor till dyrare pris, och folkets kamp för det dagliga brödet blir allt
mer förtvivlad.

Dessa missförhållanden förvärras genom tullsystemet. När ett
förfalskat läder har samma tullsats som det hederligt tillredda och vid
tillverkningen inom landet denna tullsats kan lyftas av fabrikanten är
det klart, att detta skall locka till massproduktion på snabbaste och
billigaste sätt, enär ju flera kilogram som tillverkas och försäljas inom
landet ju större tullsumma kan fabrikanten lyfta. Men icke blött detta,
utan ju uslare läder, som tillverkas och i skydd av tullmuren, som ger
monopol på marknaden, avsättes inom landet, ju mer går det åt av
varan och så blir det åter tillfälle att få profitera på den genom tulltaxan
till varuförfalskare utlämnade allmänheten. På sådant sätt rent
av framlocka skyddstullar och framför allt höga sådana, tillverkningsmetoder,
över vilka man icke kan fälla en nog hård dom. Rådde däremot
tullfrihet eller en lägre tullsats i branschen och gåve vår tidningspress
råd och upplysningar åt allmänheten rörande de eller de varornas
beskaffenhet, så skulle folket så småningom lära sig att endast köpa
gedignare varor.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41.

Det heter, att tullen skall vara ett stöd för näringens utövare. I
denna som i många andra branscher har detta resonemang för tullens
tillkomst och bibehållande visat sig ej hålla streck. Följande tabell
visar garveriindustriens utveckling under senare tid:

År.	Antal fabri- ker.	Antal arbe- tare.	! Sulläder	Tull pr kg. i öre.	Smorläder.	Tull pr kg. i öre.	Hudar och. skinn.	Tull pr kg. i öre.	Hela till-v	erkningen.	Bered- TV! TlgS- lön. Kr.

Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.	Kg.	Kr.
1871	687	1,705	948,222	3,127,912	23: 5	272,862	1,074,827	27	123,49811,427,721	27	1,344,582	5,630,460
1874	684	2,009	925,799	3,522,174	»	479,432	2,107,784		209,395:2,727,637	»	1,614,626	8,357,592
1876	667	1,936	779,604	2,803,142	14: l	306,696	1,314,152		446,764 2,924,779	2>	1,533,064	7,042,073
1880	654	1,678	540,367	1,631,143	>	261,989	815,915		417,640 2,341,681	»	1,219,996	4,778,689
1885	632	1,655	519,804	1,514,815	»	219,916	696,540	47	442,197 2,673,228	47	1,181,917	4,881,618
1887	625	1,648	444,776	1,205,992	24	233,928	656,222	»	408,356 3,237,289		1,087,060	4,957,820
1890	600	1,703	354,734	1,012,867		124,210	412,434		374,234 3,818,654	»	853,178	5,243,955
1891	598	1,768	649,742	1,710,418		298,523	824,089		424,698;3,147,678		1,372,963	5,682,185
1892	579	1,736	516,418	1,353,102	»	229,531	599,107	»	573,860i3,088,635	»	1,317,809	5,494,881	454,037
1893	571	1,764	439,708	1,193,277		245,532	743,991		567,162 3,009.573		1,252,402	5,509,668	562,827
1894	566	1,859	493,080	1,357,123	3>	270,221	787,664	»	522,793.3,277,991	3-	1,286,094	6,030,460	607,682
1895	575	1,923	1,119,997	3,151,133	40			65	563,930 2,833,562	65	1,683,927	6,823,707	839,012
1896	581	2,346	1,877,114	3,933,114					1,338,781 3,064,977		3,215,895	7,689,983	691,892
1897	565	2,358	1,900,449	4,096,213					1,473,223:3,403,224		3,373,672	8,245,802	746,365
1898	580	2,417	2,309,711	5,245,855					1,701,87313,766,438		4,011,584	9,701,059	688,766
1899	557	2,507	2,826,647	6,468,897					2,319,43014,453,230		5,146,077	10,922,127	609,031
1900	521	2,379	2,816,010	6,422,187					1,668,285	4,056,202		4.384,295	11,059,936	581,547
1901	502	2,301	3,263,144	7,303,456					1,666,121	4,124,661		4,929,265	11,987,510	559,393
1902	483	2,3213,919,261	8,719,285					1,630,280	4,251,750		5,549,541	12,971,035	520,611
1903	459	2,270 4,857,111	9,544,773		i näst. Kol.			1,598,073	4,450,735		5,955,184	13,995,508	461,096
1904	441	2,406 5,151,528	11,421,681		>			1,966,102	5,337,801		7,117,630	16,759,482	404,206
1905	394	2,361 5,825,225	13,037.629					—	6,297,676		—	19,686,632	351,327
1906	337	2,189 6,246,925	—					—	7,362,794		—	22,288,778
1907	295	2,087 6,690,470 j 16,014,578					—	7,150,942		—	23,165,520	287,939
1908	262	1,847 5,329,603\|12,017.448					—	7,011,813		—	19,029,261 [324,475
1909	244	1,964 5,865,902114,096,293					—	8,059,302			22,477,791 ;322,196
1910	243	2,084\|7,586,926118,786,942						9,672,956		—	28,877,561 Al 7,663

Som av ovanstående siffror framgår har sedan den stora tullförhöjningen
fabrikernas antal sjunkit från 575 till 243 och arbetarnes
antal i allmänhet hållit sig stilla, medan tillverkningen stigit ofantligt.
Naturligtvis har efter arbetarnes långa strider med fabrikanterna den
formella arbetslönen något stigit, men per kilogram eller per krona tillverkad
vara har arbetslönen sjunkit ofantligt under denna tid.

Den tullmarginal, som tillvoterats denna lilla industri, vars tillverkningsvärde
ej omspänner mer än 1.8 procent av Sveriges fabriks -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 41. 17

industri, utgör endast för sulläder och hindsulläder åren 1895—1910
26,834,000 kronor. Man tycker, att när en industri av allmänheten
erhållit ett sådant kapital i ren gåva, så bör den sedan kunna bära
sig själv eller ock bör den för framtiden, om den ej kan klara sig,
ge samhället aktier för de för framtiden utgående understödsbeloppen.
Av skäl som ovan anförts yrkar jag bifall till min motion,

att tullen på sulläder och bindsulläder må sänkas
till 25 öre per kilogram för renskuren vara och till
20 öre per kilogram för hela eller halva hudar, som ej
äro renskurna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 7 samt. 33 käft. (Nr 41.)