Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957 (Betänkande 1957:Bevu40 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

Nr 40

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 22 februari 1957 dagtecknad proposition, nr 97, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

A) antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965;

B) dels, med godkännande av i propositionen angivna allmänna grunder
för statsbidrag till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen, bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter i ämnet,

dels godkänna vad i propositionen förordats beträffande vissa skatteunderlagsgraderade
statsbidrag för speciella ändamål och vissa kommunala
bidrag till statliga utgifter samt bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda härför
erforderliga föreskrifter,

dels ock under sjunde huvudtiteln å riksstaten för bugetåret 1957/58 till
Skatteersättning till kommunerna, m. m. anvisa ett förslagsanslag av
295 000 000 kronor.

Propositionen har hänvisats till bevillningsutskottet såvitt avser ovan
under A) upptagna förslag och i övrigt till statsutskottet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

Propositionen grundar sig på 1956 års kommunalskatterevisions betänkande
med förslag till nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956:41). I propositionen
föreslås en höjning av de kommunala ortsavdragen till i paritet
med de vid den statliga beskattningen nu gällande ortsavdragen och att även
i övrigt en direkt anpassning sker av de kommunala ortsavdragen till

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr M

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

det statliga ortsavdragssystemet. Detta innebär bland annat att ett särskilt
ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn
föreslås infört även vid den kommunala beskattningen. Höjningen av ortsavdragen
föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958 och första gången
tillämpas i fråga om den preliminära skatten för år 1958 och vid 1959 års
taxering.

Höjningen av ortsavdragen skall förbindas med statliga bidrag till kommunerna.
Under en första övergångstid av tre år — åren 1958, 1959 och
1960 — skall statsbidraget utgå till alla kommuner och då i princip utgöra
full kompensation för den av ortsavdragshöjningen föranledda inkomstminskningen.
Under de därefter följande fem åren — åren 1961—1965 -—
föreslås att statsbidraget skall successivt minskas i en del kommuner samt
i de beträffande tillgången på skatteunderlag bäst ställda kommunerna
helt avvecklas. Frågan om en fortsatt reducering eller avveckling av statsbidraget
i de kommuner, i vilka bidraget vid 1965 års utgång inte helt indragits,
avses skola utredas i samband med frågan om en allmän kommunal
skatteutjämning.

Kostnaderna under den tid fullt statsbidrag skall utgå beräknas till cirka
500 miljoner kronor för år. Statens nettoutgift för ortsavdragsreformen
blir emellertid lägre beroende på att avdraget för kommunalskatt vid statsbeskattningen
minskar. Nettoutgiften kan beräknas till ca 425 miljoner
kronor för år. Vid utgången av 8-årsperioden beräknas statsbidraget ha
reducerats till ca 200 miljoner kronor för år. Nettoutgiften blir på motsvarande
sätt lägre.

Den nu utgående provisoriska skatteersättningen till kommunerna i anledning
av 1950 års ortsavdragsreform föreslås skola inarbetas i det nya
statsbidraget. Ersättningen föreslås skola reduceras enligt samma grunder
som skall gälla för det nya statsbidraget.

Maximibeloppet för det särskilda avdraget för nedsatt skatteförmåga vid
den kommunala taxeringen föreslås skola bestämmas till 3 000 kronor eller
samma belopp, som nu gäller vid den statliga taxeringen.

De ovannämnda vid propositionen fogade förf attning sfär slagen är av
följande lydelse.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 50 § punkterna 1
och 2 samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk---

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I
1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760
kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor,
i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i
ortsgrupp V 2 000 kronor.

Skattskyldig, som------

Annan skattskyldig än i andra
och tredje styckena sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med
följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I 1 180 kronor, i ortsgrupp II
1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290
kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor
och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

48 §.

— — -— nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I
3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520
kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor,
i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i
ortsgrupp V 4 000 kronor,
stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans
med andra maken, ävensom annan
ogift skattskyldig än som avses i
nästföregående stycke, äger, därest
han haft hemmavarande eller av
den skattskyldige helt eller delvis
underhållet barn, som stått under
hans vårdnad och för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp
I 2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640
kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor,
i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i
ortsgrupp V 3 000 kronor. Har skattskyldig
som nyss nämnts haft barn,
för vilket allmänt barnbidrag utgått
men vilket icke stått under hans

1 Senaste lydelse av 48 § 2 mom. se 1950: 252, av 50 § 2 mom. se 1957: 00 och av punkterna
1 och 2 av anvisningarna till 50 § se 1956: 88.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vårdnad, äger han, därest han helt
eller delvis underhållit barnet, likaledes
åtnjuta ort savdrag efter vad
i detta stycke sägs, dock endast om
den skattskyldige icke levt tillsammans
med den som har vårdnaden
om barnet.

Annan skattskyldig än i andra,
tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 1 680
kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor,
i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp
V 2 000 kronor.

50 §.

2 mom. För fysisk —---kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst 5 000 kronor.

Om skattskyldigs------ovan sägs.

Skattskyldig, vars —-------— stycket förmäles.

Vad härefter —-----beskattningsbar inkomst.

Bevillningsutskottets betänkande nr it) år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 50 §. till 50 §.

1. Den skattskyldiges-------inkomsten åtnjutits.

Den myndighet------särskilda fallet.

Normalbeloppen för-----— förvärvskällan tjänst.

Vid bestämning----— — i inkomsten.

Fråga om — —----förmåners värde.

Har den------därtill föranleda.

Har den — -----skattemyndighetens beslut.

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga medgivas med
så stort belopp, dock högst 5 000
kronor, att den skattskyldige icke
påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga beviljas
med så stort belopp, dock högst
5 000 kronor, att större skatt icke
kommer att uttagas än att inkomsten,
minskad med skatten, uppgår
till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga------

2. Därest skattskyldig varit för
sin försörjning helt beroende av
vad han i form av folkpension eller
i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad
han sålunda uppburit, dock högst
5 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga medgivas med
så stort belopp, dock högst 3 000
kronor, att den skattskyldige icke
påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga beviljas
med så stort belopp, dock högst
3 000 kronor, att större skatt icke
kommer att uttagas än att inkomsten,
minskad med skatten, uppgår
till beloppet av existensminimum.

— normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för
sin försörjning helt beroende av
vad han i form av folkpension eller
i 50 § omförmält änke- eller änklingskidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad
han sålunda uppburit, dock högst
3 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller

Bevillningsutskottets betänkande nr iO år 1957

(Nuvarande lydelse)

annan anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet, bör
det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn därtill.

Om skattskyldig------nt

Därest folkpensionen — — -----

(Föreslagen lydelse)

;dsatt skatteförmåga.

— därtill föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1958 eller tidigare år.

Bevillningsutskottets betänkande nr it) år 1957

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)
9 §.

(Föreslagen lydelse)
9 §.

2 mom. För skattskyldig----

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom.
andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30
juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp,
dock högst 3 000 kronor.

Vad härefter------beska

--kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom.
andra, tredje eller fjärde stycket
kommunalskattelagen förmäles, må
efter taxeringsnämndens eller, om
besvär anförts eller ock särskild
framställning därom gjorts senast
den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande
den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt
ortsavdrag, med ytterligare ett
efter omständigheterna avpassat belopp,
dock högst 3 000 kronor,
ttningsbar inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.

l Senaste lydelse av 9 § 2 mom. se 1957: 00.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där i lag eller annan allmän författning finnes stadgat, att beträffande
kommun, landstingskommun eller annan samfällighet, som äger beskattningsrätt,
medelsbehovet skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor och skatteören,
vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering
påförts de skattskyldiga, skola vid fastställande av utgifts- och inkomststat
för åren 1958—1965 bestämmelserna i 2—4 §§ gälla.

2 §.

Den utdebitering, som skall verkställas för ett vart av åren 1958 och 1959,
skall bestämmas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som
beräknas skola hava påförts de skattskyldiga vid 1957 resp. 1958 års
taxering, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag, vilka genom lagen

den---om ändring i kommunalskattelagen fastställts att gälla från

och med 1959 års taxering, med tillägg — utom i fråga om tingslag — av det
antal skattekronor, som staten skall tillskjuta i anledning av 1957 års ortsavdragsreform.

3 §.

Den utdebitering, som skall verkställas för ett vart av åren 1960—1965,
skall beräknas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som
vid närmast föregående års taxering påförts de skattskyldiga, med tillägg —
utom i fråga om tingslag — av det antal skattekronor, som staten skall tillskjuta
i anledning av ortsavdragsreformen.

4 §.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bevillningsutskottets betänkande nr kö år 1957

1 anledning av propositionen har väckts följande motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:425 av fröken Ranmark och 11:535
av fru Eriksson i Stockholm m. fl., vari hemställts, att 48 § i den i proposition
nr 97 föreslagna lagen om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 måtte få följande lydelse:

2 mom. Skattskyldig fysisk----nedan sägs.

Skattskyldig, som---- 4 000 kronor.

Skattskyldig, som----stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans
med andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den
skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 3 360 kronor, i
ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840

kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor. Har skattskyldig----om

barnet.

Annan skattskyldig än----V 2 000 kronor.

B) de likalydande motionerna I: 456 av herr Hagberg m. fl. och II: 572 avherr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj :ts proposition nr 97 med de ändringar att dels full kompensation
till kommunerna för skatteunderlagsbortfallet i samband med höjningen
av de kommunala ortsavdragen skall utgå under ett år i stället för föreslagna
tre år, dels rubriken jämte 1 och 3 §§ enligt förslaget till lag med
särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren 1958—1965 skall erhålla följande
lydelse:

Lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1963.

1 §•

Där i lag eller annan allmän författning finnes stadgat, att beträffande
kommun, landstingskommun eller annan samfällighet, som äger beskattningsrätt,
medelsbehovet skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor och
skatteören, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste
taxering påförts de skattskyldiga, skola vid fastställande av utgifts- och
inkomststat för åren 1958—1963 bestämmelserna i 2—4 §§ gälla.

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

3 §.

Den utdebitering, som skall verkställas för ettvart av åren 1960—1963,
skall beräknas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som
vid närmast föregående års taxering påförts de skattskyldiga, med tillägg
— utom i fråga om tingslag — av det antal skattekronor, som staten skall
tillskjuta i anledning av ortsavdragsreformen.

C) de likalydande motionerna 1:464 av fru Gärde Widemar in. fl. och
II: 575 av herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 97 måtte besluta sådan ändring
att ogift skattskyldig (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild)
med förvärvsarbete utanför hemmet och med hemmavarande barn, som
stått under hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
skall medges samma ortsavdrag som det för gift skattskyldig gällande;

D) de likalydande motionerna 1:465 av herrar Gustafsson och Franzén
samt II: 576 av herr Larsson i Hedenäset, vari hemställts, »att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 97 måtte besluta,

1) att kompensationen till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen
må utformas på sådant sätt, att en utdebiteringshöjning av 50 öre
Per skattekrona tillåtes slå igenom i kommuner, vilkas skattekraft med mer
än 25 procent överstiger riksmedeltalet och vilka under det närmast föregående
beskattningsåret haft en utdebitering, understigande 13 kronor per
skattekrona;

2) att det härigenom inbesparade beloppet må disponeras till bidrag till
skattetyngda kommuner i enlighet med yrkande i motionerna 1:273 och
II: 348 samt till sänkning av kommunbidragen till folkpensioneringen i enlighet
med vad som hemställts i motionerna I: 274 och II: 349; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar»; ävensom

E) motionen II: 552 av herr Holmberg in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 97 i vad avser
höjningen av de kommunala ortsavdragen och utgivande av full kompensation
åt kommunerna under en tid av tre år, samt att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag med syfte att även efter den angivna
treårsperioden ge kommunerna sådan statlig hjälp att av reformen
föranledda kommunala skattehöjningar förhindras».

De inbördes likalydande motionerna 1:425 och 11:535 samt 1:464 och
II: 575 har i sin helhet hänvisats till bevillningsutskottet, övriga i anledning
av propositionen väckta motioner har hänvisats, såvitt angår de i propositionen
redovisade författningsförslagen, till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 19Ö7

Till behandling i sammanhang med den förevarande propositionen har
utskottet upptagit följande vid riksdagens början väckta motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna I: 311 av fru Gärde Widemar och fru Hamrin-Tliorell
samt II: 382 av fröken Elmén in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i förordningen om statlig inkomstskatt
och kommunalskattelagen, att hustru, vilken redovisat inkomst av rörelse
eller arbetsinkomst, som redovisats under inkomst av tjänst eller tillfällig
förvärvsverksamhet, medgives avdrag vid såväl den statliga som den kommunala
taxeringen med högst 1 000 kronor, samt därutöver att den, som haft
hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, vid
taxeringen till såväl statlig som kommunal inkomstskatt medgives ytterligare
avdrag med hälften av arbets- eller rörelseinkomsten, dock högst tillhopa
3 000 kronor»;

II) de likalydande motionerna I: 369 av herr Oblon m. fl. och II: 455 avherr
Ohlin m. fl., vari hemställts,

»A) att riksdagen måtte besluta

1) sådan ändring av gällande bestämmelser att ogift skattskyldig (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild) med hemmavarande barn och
förvärvsarbete utanför hemmet medges samma ortsavdrag vid den statliga
beskattningen som det för gift skattskyldig gällande;

2) en höjning av förvärvsavdraget för gift förvärvsarbetande kvinna med
minderårigt barn från nuvarande 10 procent av inkomsten, dock högst 1 000
kronor, till 20 procent av inkomsten, dock högst 2 000 kronor;

3) i skrivelse till Kungi. Maj :t hemställa

a) om utredning rörande införande av barnavdrag vid beskattningen,

b) om utarbetande av en plan för ett fortsatt reformarbete på skatteväsendets
område genom inom ramen för bevarande av sunda statsfinanser
steg för steg genomförda skattelättnader.

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig föifattningstext
beträffande yrkandena under A 1 och 2»; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 373 av fru Svenson m. fl. och II: 457 av
herr Onsjö, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj :t måtte
anhålla om en omprövning av förvärvsavdraget så att, i enlighet med vad
som anförts i motionerna, även ogift kvinna med ett eller flera barn må äga
rätt till förvärvsavdrag.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, såvitt desamma upptagits till behandling i förevarande betänkande,
får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 311, I: 373, I: 456, II: 455, II: 535, II: 552, II: 575

och II: 576.

Bevillningsutskottets betänkande nr -10 år 1957

Propositionen

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1955 tillkallades
numera chefen för finansdepartementets rättsavdelning, kammarrättsrådet
Carl Åbjörnsson (ordförande), ledamöterna av riksdagens första kammare,
lantbrukaren Gustaf Elofsson och studiesekreteraren Eric Holmqvist,
stadsfullmäktiges i Göteborg ordförande, överläraren Ernst Jungen, direktören
i Svenska landskommunernas förbund Sven Järdler, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren Gunnar Spetz, samt ledamöterna av
riksdagens andra kammare, sågverksarbetaren Olof Wiklund och hemmansägaren
Carl östlund, att såsom sakkunniga inom finansdepartementet verkställa
utredning av frågan rörande höjning av ortsavdragen vid taxering till
kommunal inkomstskatt. I direktiven för de sakkunniga anfördes bl. a. följande.

De kommunala ortsavdragen uppgår inte tillnärmelsevis till vad som kan
anses motsvara levnadskostnadsminimum. Från åtskilliga synpunkter är
detta sedan länge uppmärksammade förhallande en mycket stor olägenhet.
Det saknas i princip varje som helst bärande grund för att uttaga, eller söka
uttaga, skatt av den, vars inkomstförhållanden inte medger mer än en täckning
av de allra mest ofrånkomliga utgifterna för försörjningen. Det saknas
även enligt min mening tillräckliga skäl för att avkräva den mindre inkomsttagaren
relativt sett mer än den större inkomsttagaren vid den kommunala
beskattningen än som ansetts böra ifrågakomma vid den statliga beskattningen.
Den nuvarande ordningen med otillräckliga kommunala ortsavdrag
har också nödvändiggjort i princip mindre tilltalande regler om avdrag för
ömmande omständigheter samt i inte ringa omfattning nödgat till avskrivning
av oguldna kommunala skatter, något som med gällande ordning inneburit
att staten på en omväg lämnat kommunerna kompensation för vad de
minsta inkomsttagarna inte mäktat erlägga av påförda kommunala utskylder.
Den stora spännvidden mellan de statliga och de kommunala avdragen
ar också i och för sig otillfredsställande. Den är bl. a. ägnad komplicera
källskatteuppbörden samt nödvändiggör i åtskilliga fall jämkning av källskatteaydragen.
I den omständigheten att de kommunala avdragen inte kunnat
följa de statliga ligger även, såsom konstaterats vid utredningen om
sänkningen av statsskatten, det förnämsta hindret mot eu eljest önskvärd
uppräkning av de statliga ortsavdragen.

Om det blir möjligt att företa skattesänkningar utöver dem som nu är
omedelbart aktuella, bör därför enligt min uppfattning en höjning av de
kommunala ortsavdragen komma i främsta rummet.

En sådan reform möter emellertid svårbemästrade problem. Det främsta
ar att reformen kommer att medföra ett avsevärt bortfall av skatteunderlag
för kommunerna och det är självfallet denna omständighet, som tidigare
statt hindrande i vägen för en reform. Om än från vissa synpunkter
erinringar kan riktas mot att staten i större omfattning än vad nu är fallet
lämnar kommunerna kompensation för bortfallet av skatteunderlag, torde
detta å ena sidan vara eu ofrånkomlig förutsättning för en reform samt

Bevillningsutskottets betänkande nr bO år 1957 13

å andra sidan inte väcka större betänkligheter än vad det nuvarande systemet
innebär.

I direktiven erinrades vidare att i 1955 års statsskatterevisions betänkande
med förslag till ändrade statliga skatteskalor redovisats vissa beräkningar
angående storleken av det inkomstbortfall, som skulle uppstå för kommunerna
vid en höjning av de kommunala ortsavdragen under förutsättning
att den kommunala utdebiteringen behölls oförändrad. Ur direktiven må i
detta avseende återgivas följande.

Enligt ett alternativ, innebärande en höjning av det kommunala ortsavdraget
i högsta ortsgrupp till 3 000 kronor för gifta och till 2 000 kronor
för ogifta samt en häremot svarande höjning av avdragen i övriga ortsgrupper,
skulle skattebortfallet år 1957 bli omkring 287 miljoner kronor. Om
avdraget för gifta i högsta ortsgrupp höjdes till 4 000 kronor och för ogifta
till 2 000 kronor samt avdragen i övriga ortsgrupper uppräknades i motsvarande
mån, skulle man enligt revisionen få räkna med en kostnad av
ca 458 miljoner kronor.

Det anfördes vidare i direktiven.

Slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen hör vara att
uppnå paritet mellan de kommunala och de statliga avdragen. De nyss återgivna
siffrorna ger emellertid en antydan om storleken av de kostnader,
varom fråga är. Det kan därför vara tveksamt om man på en gång kan
genomföra en sådan åtgärd. Möjligen bör man räkna med att såsom en
första etapp verkställa en något mindre höjning av ortsavdragen, exempelvis
av den omfattning som framgår av det första av statsskatterevisionens angivna
alternativ.

Vid en utredning av möjligheterna att höja de kommunala ortsavdragen
bör även klarläggas i vilken utsträckning staten bör lämna kommunerna
ersättning för det av en sådan reform föranledda bortfallet av skatteunderlag.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att kostnaderna för 1950 års
kommunala ortsavdragsreform uppdelades mellan staten och kommunerna.
Statsbidrag skulle utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen
till kommun och landsting inte skulle behöva höjas med mer än
högst en krona.

Det förtjänar uppmärksammas att frågan om en höjning av de kommunala
ortsavdragen numera är i viss mån i annat läge än tidigare. Den särskilda
kommunala fastighetsskatten debiteras inte längre för sig. I stället
skall vid fastighetsägarens inkomsttaxering beräknas ett garantibelopp för
fastighet, vilket hl. a. innebär att en höjning av ortsavdraget kan komma
fastighetsägaren till godo. I den mån kommunerna själva skulle svara för
kostnaderna, behöver man således inte såsom vid 1950 års reform räkna
med den särskilda övervältringen av skattebördan på fastighetsägarna. Att
detta i sin mån bör kunna underlätta en reform på förevarande område
är tydligt.

Ä andra sidan hör beaktas, att en höjning av de kommunala ortsavdragen
bär vara att se som ett led i en allmän skattesänkning med särskild tonvikt
på de mindre inkomsttagarna. Den avsedda effekten skulle till en del gå

Bevillningsutskottets betänkande nr AO år 1957

förlorad, om kommunerna föranleddes att besluta mera betydande utdebiteringshöjningar.
Detta ntgör självfallet det avgörande skälet för att en höjning
av ortsavdragen måste förenas med bidrag från staten till kommunerna.

Vad sistnämnda fråga angår är till en början angeläget understryka vikten
av att kommunernas rätt till kompensation av statsmedel så utformas,
att därigenom inte någon inskränkning i kommunernas självbestämmanderätt
blir följden. En faktisk rätt till kompenserande statsbidrag bör med
andra ord medges, och dessa bidrag bör i kommunens inkomststat få samma
karaktär som skatteinkomster från kommunmedlemmarna. Någon skälighetsprövning
eller annan prövning, som skulle kunna ge sken av ett beroendeförhållande,
bör alltså inte ifrågakomma.

Måhända kan vid en närmare undersökning befinnas, att man inte utan
vidare kan efterbilda det statsbidragssystem, som infördes vid 1950 års
kommunala ortsavdragsreform. Sambandet mellan nämnda bidragssystem
och de bidrag, som bör utgå vid en höjning av de kommunala ortsavdragen,
är emellertid sådant, att de olika bidragen bör om möjligt sammanarbetas
till ett enhetligt system. Härför talar även att det 1950 beslutade bidragssystemet
gavs i viss mån provisorisk karaktär. Vid de nya reglernas utformning
bör största möjliga enkelhet eftersträvas. Det bör sålunda prövas,
om bidraget kan beräknas på grundval av antalet invånare i vederbörande
kommun, i förhållande till det uträknade antalet skattekronor el. likn.
Huruvida bidraget kan beräknas på grundval av läget vid reformens ikraftträdande
eller om periodvisa omräkningar efter någon mer schablonartad
regel blir erforderliga, får även prövas under utredningens gång. Liksom
fallet var vid 1950 års reform, torde anledning knappast föreligga att överväga
olika regler för kommuner med olika bärkraft. Gällande bestämmelser
om bidrag till skattetyngda kommuner synes sålunda kunna lämnas åsido,
i den mån de inte direkt beröres av de nu aktuella frågorna.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1956 års kommunalskatterevision,
har med skrivelse den 23 oktober 1956 avlämnat betänkande med förslag
till nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956:41). De vid betänkandet
fogade författningsförslagen har såsom Bihang 1 fogats vid stasrådsprotokollet
i ärendet.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden,
skattelindringsnämnden, centrala uppbördsnämnden, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna
statsbidragsutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska företagares
riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957 1£>

Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges fastighetsägareförbund, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen åberopar ett av
delegerade för nämnda organisationer samt för Stockholms handelskammare
och Svenska försäkringsbolagens riksförbund upprättat yttrande. I
nämnda yttrande har jämväl Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
grossistförbund förklarat sig instämma.

Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat ett från Stockholms
stad infordrat yttrande, varjämte flertalet länsstyrelser överlämnat yttranden
från kommuner, lokala skattemyndigheter m. fl.

Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen, såvitt
de behandlas i detta betänkande, tillåter sig utskottet hänvisa till ovannämnda
statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan återfinns i propositionen
å nedan angivna sidor, nämligen

Gällande bestämmelser, s. 12—16

Sammanfattning av kommunalskatterevisionens förslag, s. 16—19

Behovet av och förutsättningarna för en kommunal ortsavdragsreform,
s. 19—41

Ortsavdragens avvägning mellan olika kategorier av skattskyldiga, s. 41
—47

Allmänna synpunkter på fråga om statsbidraget till kommunerna, s.
47—66

De närmare grunderna för beräkning av statsbidraget, s. 66—100

Vissa speciella frågor, s. 100—112.

Motionerna

Av innehållet i de förevarande motionerna, såvitt desamma hänvisats till
bevillningsutskottet, må här återges följande.

Ortsavdrag för ensamstående skattskyldiga med barn m. in.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:425 och
1 1:5 3 5 har anförts bl. a. Den i propositionen föreslagna höjningen av ortsavdragen
innebär större skattelindring för gifta, av vilka ungefär hälften
saknar hemmavarande barn, än för andra kategorier skattskyldiga. Någon
skillnad i skattelättnad mellan makar med barn och makar utan barn föreslås
alltså inte, men väl mellan gift försörjare och ensamstående. Därtill
kommer att förvärvsarbetande hustru med barn har ett särskilt skatteavdrag
för att täcka omkostnader för inkomstens förvärvande, medan en en -

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

samstående mor trots omkostnader för barntillsynen inte har ett sådant avdrag.
Det finns skäl att ompröva ortsavdraget för ensamförsörjare i det
statliga skattesystemet, och när glädjande nog ett särskilt avdrag nu föreslås
för den kommunala beskattningen bör ingenting hindra att det här göres
lika för äkta makar och ensamstående med försörjningsskyldighet mot
barn. Dock måste förslaget om kommunalt ortsavdrag till underhållsskyldig,
som inte har vårdnaden om barn, väcka betänkligheter i många fall,
eftersom en underhållsskyldig kan bli skattebefriad för 1 000 kronor, även
när hans bidrag till barnets försörjning avsevärt understiger detta belopp.
Då ytterligare överväganden emellertid kan vara erforderliga, innan detta
skatteavdrag ändras vid den statliga beskattningen och i följd härav även vid
den kommunala, ställer motionärerna på denna punkt intet annat yrkande
än det, som framförts i propositionen.

I de likalydande motionerna 1:464 och 11:575 har erinrats om
att ensamstående barnförsörjare enligt nu gällande regler i princip har rätt
till samma ortsavdrag som gift skattskyldig endast under förutsättning, att
de har s. k. husföreståndarinna eller hembiträde i sin tjänst. Det övervägande
antalet fall inom denna grupp utgöres av ensamstående mödrar. Dessa löser
oftast vårdproblemet för barnen på annat sätt än genom anställande av
hembiträde, och dessa vårdformer är oftast lika kostnadskrävande som ett
hembiträde. Bristen på hembiträden framtvingar helt enkelt andra lösningar
av vårdproblemet. Då den bakomliggande motiveringen för det högre
ortsavdraget i »husföreståndarinnefallet» är, att de ökade kostnaderna
därigenom skall kompenseras, kräver konsekvensen, att kostnaderna även
i de andra fallen bör kompenseras genom det högre ortsavdraget. Motionärerna
föreslår att ensamstående skattskyldig med minderårigt barn skall
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med samma belopp som gift skattskyldig.
Rätten till detta högre ortsavdrag bör begränsas till att gälla den som är
vårdnadshavare för barnet och där rätt till allmänt barnbidrag förelegat
för barnet. Vidare bör avdraget medges endast skattskyldiga med förvärvsarbete
utanför hemmet.

Motionärerna i de likalydande in o t i o n e r n a 1:369 och 11:455
föreslår — med motivering som i huvudsak överensstämmer med vad som
anförts i motionerna 1:464 och II: 575 — att ensamstående skattskyldig med
förvärvsarbete utom hemmet och med hemmavarande barn även vid den
statliga inkomsttaxeringen medges samma ortsavdrag som gifta. Härjämte
anföres i motionerna I: 369 och II: 455 bl. a. följande. Enligt motionärernas
mening är det ytterst betydelsefullt att en plan utformas för den fortsatta
skattesänkningspolitiken. I en sådan bör en avvägning komma till stånd
mellan de olika skattesänkningsåtgärder, som från skilda synpunkter synes
angelägna eller önskvärda, och en därpå grundad turordning göras upp. Hän -

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

syn måste självfallet därvid tas till det statsfinansiella utrymmet, och något
definitivt fixerande av ett preciserat tidsschema är naturligtvis inte möjligt.
Verkställda kalkyler rörande utvecklingen av statens inkomster och
utgifter för de närmaste åren visar, att det inte är omöjligt att skapa sig en
någorlunda realistisk bild av det framtida läget. Kalkylerna tyder på att
ökningstakten i fråga om inkomsterna med nuvarande inkomstnivå, inkomstfördelning
och skattesatser för de närmaste åren utgör omkring 400
miljoner kronor per år, medan den egentliga utgiftsautomatiken — ofrånkomliga
utgiftsökningar till följd av gjorda åtaganden, förändringar i befolkningsmängd
och ålderssammansättning och liknande — visar en betydligt
lägre årlig stegringstakt. Det bör dock tilläggas att i de hittills utförda
beräkningarna rörande utgiftsautomatiken försvars- och vägkostnaderna
inte har medtagits, liksom inte heller utgifter för statens kapitalfonder. Beträffande
fortsatta skattelättnader bör tyngdpunken förläggas till inkomstbeskattningen,
och därvid inte blott en allmän reduktion genomföras
utan även successivt åtgärder vidtas till barnfamiljernas fromma. Frågan
om införande av skattefria barnavdrag i såväl den statliga som den kommunala
beskattningen bör bli föremål för skyndsam utredning. Principen om
skatt efter förmåga skulle därigenom komma till sin rätt också när det
gäller barnfamiljerna. Förslag om barnavdrag vid beskattningen bör framläggas
för riksdagen när statsfinansiella och samhällsekonomiska förutsättningar
därför skapas.

Gift kvinnas s. k. förvärvsavdrag

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:311 och 11:382 har
uttalat att förvärvsavdragets nu gällande maximibelopp uppenbarligen är
alldeles för låga och inte alls täcker de omkostnader som avdraget avser
att kompensera. Någon översyn av förvärvsavdragets utformning har ännu
inte kommit till stånd, trots att riksdagen redan den 24 november 1954
framställde begäran härom. För att de gifta kvinnorna skall gå ut i förvärvsarbete
i samma omfattning som hittills, är det nödvändigt, att en krafttig
ökning av förvärvsavdraget snarast kommer till stånd. Lönsamheten av
förvärvsarbete utanför hemmet blir allt mindre, vilket har till följd, att
åtskilliga gifta kvinnor avstår från dylikt arbete, trots att de erhållit en dyrbar
utbildning och trots att det råder brist på arbetskraft inom deras yrke.

I de likalydande motionerna 1:3 73 och 11:457 har erinrats om
att nu gällande bestämmelser rörande förvärvsavdraget inte tar hänsyn till
ogift förvärvsarbetande kvinna med ett eller flera barn. Fn kvinna i den
situationen är dock på ett helt annat sätt än en gift kvinna tvungen att ha
förvärvsarbete för sin egen och sitt eller sina barns försörjning. Såsom ensamstående
familjeförsörjare arbetar hon inte endast under otryggare för 2

— llihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr HO

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

hållanden i allmänhet utan också i ekonomiskt avseende i betydligt knappare
omständigheter. Det uppstår självfallet svårigheter för såväl en gift
som en ogift kvinna att under bortovaro från hemmet ordna tillvaron för
barnen på bästa möjliga sätt. Dessa svårigheter blir dock för en ogift kvinna
med barn i många avseenden mer betungande. Därtill kommer, att om en
ogift kvinna innehar en tjänst, som kräver hennes närvaro under inte normala
arbetstider, så är hon — i motsats till vad som i regel är fallet för en
gift kvinna — helt hänvisad till att anlita extra hjälp. Motionärerna, som
anser det orättvist och omotiverat att en ogift kvinna med ett eller flera
barn skall undantas från rätt till förvärvsavdrag, föreslår att frågan lämpligen
tas upp vid den bebådade omprövningen av förvärvsavdraget.

Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:369 och
II : 4 5 5 har bl. a. anförts följande. Eftersom någon utredning rörande förvärvsavdraget
ännu inte igångsatts, torde en tillfredsställande ordning av
mera varaktig karaktär dröja. En provisorisk höjning av förvärvsavdraget
bör därför beslutas av riksdagen i år. En höjning av maximibeloppet till
2 000 kronor för förvärvsarbetande gift kvinna med barn bör kunna genomföras
utan att föregripa en senare definitiv lösning. Med en sådan provisorisk
höjning erhålles en något bättre överensstämmelse med de faktiska
merkostnaderna. Den leder också till en inte oväsentlig lindring i sambeskattningseffekten.
Ett skäl att begränsa omfattningen av den provisoriska
justeringen av förvärvsavdraget är att frågan om sambeskattningen kan bli
aktuell från delvis nya utgångspunkter vid genomförandet av en allmän
pensionsreform.

I en till utskottet inkommen, den 29 mars 1957 dagtecknad skrift har
Sveriges husmodersföreningars riksförbund hemställt, att utskottet måtte
tillstyrka de inbördes likalydande motionerna I: 311 och II: 382 samt I: 375
och II: 457.

Utskottets yttrande

I föreliggande proposition har framlagts förslag till nya kommunala ortsavdrag
att tillämpas från och med 1959 års taxering och således vid uttagande
av preliminär skatt från och med ingången av år 1958. Förslaget
innebär att de kommunala ortsavdragen bestämmes till samma belopp som
de vid den statliga beskattningen nu gällande ortsavdragen och att även i
övrigt en direkt anpassning sker av de kommunala ortsavdragen till det statliga
ortsavdragssystemet. Sålunda föreslås även vid den kommunala beskattningen
ett särskilt ortsavdrag för ensamstående skattskyldiga med underhållsskyldighet
mot barn. Den förordade höjningen av de kommunala orts -

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

avdragen har ansetts inte kunna genomföras utan att staten lämnar bidrag
till kommunerna. Under en första övergångstid av tre år — åren 1958—
1960 — skall statsbidrag utgå till alla kommuner och i princip utgöra full
kompensation för den av ortsavdragshöjningen föranledda inkomstminskningen.
Full kompensation skall även utgå för de därefter följande fem
åren i de minst bärkraftiga kommunerna. Vidare föreslås att statsbidraget
under åren 1961—1965 helt avvecklas i de kommuner, som relativt sett har
den största skattekraften, och successivt minskas i andra kommuner. Frågan
om fortsatt statsbidrag till kommuner, beträffande vilka bidraget inte
helt avvecklats vid 1965 års utgång, förutsättes skola prövas i samband med
frågan om en allmän kommunal skatteutjämning. Statens kostnader för
reformen beräknas uppgå till ca 500 milj. kronor årligen under de tre första
åren men beräknas år 1965 ha nedbringats till ca 200 milj. kronor per år.
Genom att de skattskyldigas avdrag för kommunalskatt vid den statliga inkomstbeskattningen
minskar, blir emellertid statens nettoutgift för reformen
lägre. Nettokostnaden har uppskattats till 425 milj. kronor per år under
åren 1958, 1959 och 1960.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har den föreliggande
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet endast såvitt angår
de i propositionen redovisade författningsförslagen. Propositionen i övrigt,
d. v. s. frågorna om allmänna grunder för statsbidrag till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen och om förslagsanslag för budgetåret
1957/58 för detta ändamål m. in., har hänskjutits till behandling av statsutskottet.
Vid sitt ståndpunktstagande till frågan om ortsavdragens storlek
har bevillningsutskottet förutsatt, att riksdagen i princip godkänner de i
propositionen angivna allmänna grunderna för statsbidrag till kommunerna
i anledning av ortsavdragshöjningen.

Vid föregående års riksdag genomfördes en sänkning av den statliga inkomstbeskattningen
genom antagande av nya skatteskalor. Beslutet innebar
en skattesänkning för alla skattskyldiga fysiska personer, men den relativt
sett största skattelättnaden erhöll de lägre inkomsttagarna. Beträffande
dessa ansågs nämligen en skattelättnad särskilt angelägen, enär de tidigare
skatteskalornas konstruktion i förening med penningvärdets fall medfört
skärpt skattetryck för de lägre inkomsttagarna i högre grad än för andra.
Även om sålunda tyngdpunkten för den föregående år beslutade skattelättnaden
förlädes till de lägre inkomstskikten, var dock den skatteminskning,
som inkomsttagare i nämnda skikt erhöll, i kronor räknat tämligen ringa.
Det stod klart att en mera väsentlig skattelättnad för de mindre inkomsttagarna
inte kunde vinnas utan en sänkning av den för dem mest tyngande
skatten, nämligen den kommunala inkomstskatten. Då 1956 års beslut fattades
förutsattes också från statsmakternas sida att en sådan sänkning
skulle genomföras snarast möjligt och att detta borde ske genom höjning

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1957

av de kommunala ortsavdragen. Den förevarande propositionen, som får
ses mot bakgrunden av det sagda, innebär således ett fullföljande av statsmakternas
strävanden att lätta skattebördan för de mindre inkomsttagarna.
Propositionen syftar emellertid även till att medföra en generell lättnad i
den kommunala beskattningen. Detta förhållande har motiverat att ortsavdragsreformen
förbundits med statsbidrag, vilka under vissa övergångsår
ger full kompensation till kommunerna för det av reformen föranledda
skattebortfallet. Om nämligen kommunerna på grund av reformen tvingades
företa utdebiteringshöjningar, skulle resultatet bli att inkomsttagare i
inkomstlägen över en viss gräns —■ beroende på utdebiteringshöjningens
storlek — i stället skulle få ökad kommunalskatt. Gjorda undersökningar
har utvisat, att en höjning av de kommunala ortsavdragen till i propositionen
föreslagna belopp men utan det förordade statsbidraget, skulle medföra
en höjning av de kommunala utdebiteringarna med i genomsnitt ca 2 kronor
per skattekrona. I något fall skulle en utdebitcringshöjning av 4 kronor
88 öre vara nödvändig. I propositionen framhålles att en utdebiteringshöjning
av 2 kronor per skattekrona för skattskyldiga i kommuner, tillhörande
ortsgrupp III och med en nuvarande kommunal utdebitering av 12 kronor,
skulle föranleda skatteskärpning trots ortsavdragshöjningen vid ungefärliga
årsinkomster av 15 100 kronor för gifta och 5 500 kronor för ensamstående.

Enligt utskottets mening är det föreliggande propositionsförslaget att
hälsa med tillfredsställelse ur skilda synpunkter. Utskottet vill erinra om
att det främsta syftet med ortsavdragssystemet är att undanta från beskattning
så mycket av de skattskyldigas inkomster som oundgängligen
erfordras för livsuppehället. Ur denna synpunkt ter det sig — såsom framhållits
av såväl koinmunalskatterevisionen som departementschefen —
oegentligt, att ortsavdragen uppgår till olika belopp vid den statliga och den
kommunala beskattningen. Det torde inte råda delade meningar om att de
nuvarande kommunala ortsavdragen är helt otillräckliga för att fylla sin
nämnda funktion. Om de uppräknas till i nivå med de statliga ortsavdragen
kommer härutinnan en avsevärd förbättring till stånd samtidigt som en
principiellt sett starkt motiverad likställighet mellan avdragen ernås. Även
praktiska skäl talar för införande av enhetliga ortsavdrag vid den statliga
och den kommunala beskattningen. Bl. a. vinnes förenklingar i fråga om
taxerings- och uppbördsarbetet.

Propositionen innebär att de kommunala ortsavdragen höjs för gifta till
dubbla beloppet, för ensamstående skattskyldiga med underhållsskyldighet
mot barn till mer än dubbla beloppet och för övriga ensamstående med ca
43 procent. Den föreslagna höjningen måste således anses vara betydande.
Utskottet finner densamma innefatta både en önskvärd generell lindring av
den kommunala beskattningen för fysiska personer och den eftersträvade
kraftigare lättnaden i skattetrycket för de mindre inkomsttagarna. En fördel

Bevillningsutskottets betänkande nr iO år 1957

med propositionsförslaget anser utskottet även vara att tyngdpunkten för
skattelättnaden lagts på familjer och barnförsörjare.

Av det anförda framgår att utskottet i princip tillstyrker den i propositionen
förordade ortsavdragshöjningen. I fråga om ortsavdragens närmare
avvägning föreligger delade meningar endast i fråga om det avdrag som
skall tillkomma ensamstående skattskyldiga med underhållsskyldighet mot
barn. I detta hänseende har utskottet att beakta yrkandena i de likalydande
motionerna I: 425 och II: 535 att ensamstående skattskyldiga med barn under
sin vårdnad vid taxering till kommunal inkomstskatt måtte erhålla
samma ortsavdrag som gifta skattskyldiga. Ett liknande yrkande, som också
avser kommunalbeskattningen, har framställts i de likalydande motionerna
I: 464 och II: 575, vari dock såsom villkor för barnförsörjarens likställighet
i ortsavdragshänseende med gifta angivits, att den skattskyldige haft förvärvsarbete
utom hemmet. I de vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 369 och II: 455 har framställts motsvarande yrkande avseende
den statliga inkomstbeskattningen.

För närvarande förekommer inte något särskilt kommunalt ortsavdrag
för ensamstående skattskyldiga med barn. Vid den statliga beskattningen
har däremot sedan år 1952 funnits ett sådant avdrag uppgående till ett 50
procent högre belopp än ortsavdraget för övriga ensamstående skattskyldiga.
Det nu föreliggande förslaget innebär att motsvarande avdrag införes vid
den kommunala beskattningen. Avdraget skall tillkomma ensamstående
skattskyldiga, som antingen haft vårdnaden om barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, eller helt eller delvis underhållit sådant barn
utan att sammanbo med den som haft vårdnaden om barnet.

Utskottet vill till en början erinra om att det år 1952 fattade beslutet att
vid den statliga inkomstbeskattningen införa ett särskilt ortsavdrag för den
kategori skattskyldiga varom nu är fråga tillkom av speciella skäl. Man
ville nämligen undvika att den år 1952 vidtagna reformen rörande skatteskalorna
skulle leda till ökad skattebörda för dessa skattskyldiga. Såsom
några remissinstanser framhållit befann man sig alltså i ett tvångsläge. Då
ett särskilt ortsavdrag i propositionen föreslås för ensamstående barnförsörjare
även vid den kommunala beskattningen motiveras detta dels med
önskemålet att bereda denna kategori skattskyldiga en ökad skattelindring
vid den kommunala beskattningen och dels med en önskan att få en fullständig
överensstämmelse mellan de kommunala och de statliga ortsavdragssystemen.

Ett bifall till något av de förevarande motionsyrkandena skulle innebära,
att man beträffande ensamstående skattskyldiga skulle ha att i ortsavdragshänseende
räkna med ytterligare en kategori skattskyldiga. Från riksdagens
sida har tidigare uttalats betänkligheter mot en sådan ordning. Sålunda
yttrade 1956 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen godkända betänkande

Bevillningsutskottets betänkande nr AO år 1957

nr 40 i anledning av motionsvis framförda yrkanden av i huvudsak samma
innebörd som de nu förevarande, att en ytterligare uppspaltning av kategorien
ensamstående skattskyldiga skulle komplicera taxeringsarbetet och
motverka den eftersträvade enkelheten hos taxerings- och uppbördsbestämmelserna.

Utskottet kan ansluta sig till vad 1956 års bevillningsutskott anfört i
denna fråga. Detta innebär inte att utskottet ställer sig oförstående till de
ensamstående barnförsörjarnas problem. Tvärtom delar utskottet den i motionerna
uttalade meningen att nämnda skattskyldigas ekonomiska situation
ofta är bekymmersam. Utskottet anser det dock inte möjligt att i detta
sammanhang tillgodose dem i större utsträckning än som skett genom propositionsförslaget,
vilket såsom framgår av det föregående ger de ensamstående
barnförsörjarna den procentuellt sett största ortsavdragshöjningen.
I likhet med departementschefen finner utskottet således att något underlag
inte nu föreligger för en omprövning av frågan om höjning av ortsavdragen
för de ensamstående barnförsörjarna utöver vad som gäller vid den statliga
beskattningen.

Enligt utskottets mening sammanhänger frågan om storleken av ortsavdraget
för ensamstående barnförsörjare i hög grad med spörsmålet om det
s. k. förvärvsavdraget. Motionsvis har framförts yrkande om utredning i
syfte att sådant avdrag, som nu kan tillkomma endast gift kvinna eller i
vissa fall gift man, även skall få åtnjutas av ogift kvinna med vårdnad om
barn. Som framhålles i det följande torde den av riksdagen år 1954 begärda
utredningen rörande förvärvsavdraget komma att igångsättas inom den närmaste
tiden. Det torde kunna förutsättas att utredningen kommer att behandla
även spörsmålet om förvärvsavdrag för ogift kvinna. Innan detta
spörsmål prövats bör enligt utskottets mening definitiv ställning inte tas
till frågan om ytterligare höjning av ortsavdraget för ensamstående skattskyldiga
med vårdnad om barn.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag till nya kommunala
ortsavdrag. De föreliggande motionsyrkandena avstyrkes alltså av
utskottet i motsvarande delar.

I de likalydande motionerna 1:369 och 11:455 har yrkats skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om utredning i syfte att återinföra barnavdrag
vid beskattningen. Om sådana avdrag infördes skulle enligt motionärernas
mening principen om skatt efter förmåga komma till sin rätt även när det
gäller barnfamiljerna.

Vid den statliga beskattningen avskaffades barnavdragen genom beslut
av 1947 års riksdag. I stället infördes bestämmelser om rätt för den som
har vårdnaden om barn att uppbära barnbidrag för barnet. Barnavdragen
vid den kommunala beskattningen avskaffades genom beslut av 1950 års

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957 23

riksdag. Barnförsörjarna kompenserades härför genom en höjning av barnbidragen.

Utskottet vill erinra om att frågan om återinförande av barnavdragen
aktualiserats bl. a. i anledning av 1954 års familjeutrednings betänkande om
samhället och barnfamiljerna (SOU 1955: 29). På grund av vad därvid
förekommit har föredragande statsrådet vid anmälan inför Kungl. Maj :t den
3 januari 1957 av frågan om höjning av de allmänna barnbidragen uttalat,
att det skulle vara föga ändamålsenligt att i syfte att lätta barnfamiljernas
ekonomiska börda återinföra barnavdragen. Enligt statsrådets uppfattning
skulle nämligen en sådan åtgärd medföra att de olägenheter och orättvisor,
som var förbundna med barnavdragssystemet, i huvudsak åter skall uppkomma.
Statsrådet har i stället föreslagit att det allmänna barnbidraget
från och med år 1958 höjs till 400 kronor för år. Riksdagen har numera
fattat beslut i enlighet härmed.

Även enligt utskottets mening skulle ett återinförande av barnavdragen
vid beskattningen innebära ett brytande av den princip, som kom till uttryck
i 1947 års lagstiftning och som sedan fullföljts år 1950. Utskottet anser inte
skäl föreligga att frångå den då intagna ståndpunkten beträffande barnavdragen.
Utskottet kan därför inte biträda det i motionerna I: 369 och II: 455
framförda utredningsyrkandet i frågan.

I förevarande sammanhang har utskottet upptagit till behandling motionsyrkanden
rörande gift kvinnas s. k. förvärvsavdrag. Enligt gällande bestämmelser
äger gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som under
större delen av beskattningsåret har varit bosatt här i riket, vid inkomsttaxering
rätt till sådant avdrag, om hon haft inkomst av rörelse eller eget
arbete. Har den gifta kvinnan haft inkomst av egen jordbruksfastighet är
hon däremot inte berättigad till avdrag som nu sagts. Förvärvsavdraget är
vid taxering till såväl kommunal som statlig inkomstskatt begränsat till
högst 300 kronor; om den gifta kvinnan har hemmavarande barn, för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, må dock avdrag vid statsbeskattningen
medgivas med högst 1 000 kronor. Avdrag kan härjämte medgivas gift man
vid taxering till statlig inkomstskatt. Sistnämnda avdrag, som uppgår till
300 kronor, tillkommer gift man, som haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och vars hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av
minst 300 kronor. Detta avdrag vid s. k. faktisk sambeskattning har inte
någon motsvarighet vid den kommunala taxeringen. De nu återgivna reglerna
i fråga om taxering till statlig inkomstskatt tillkom i samband med den
av 1952 års riksdag beslutade omläggningen av statsbeskattningen.

Sedan de nu gällande bestämmelserna på ifrågavarande område infördes,
bär årligen motioner väckts om ändringar i desamma i olika hänseenden.
Vid 1954 års riksdags höstsession behandlades frågan i bevillningsutskottets

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

betänkande nr 62. På utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville i lämpligt sammanhang låta
verkställa en översyn av reglerna om förvärvsavdraget samt att så snart
förutsättningar därför förelåg för riksdagen framlägga det förslag i ämnet
som därav kunde föranledas.

I samband med behandlingen vid föregående års riksdag av proposition
nr 88, vari förslag till jämkning av de för uttagande av statlig inkomstskatt
gällande skatteskalorna förelädes riksdagen, uttalade chefen för finansdepartementet
att han hade för avsikt att, sedan översynen av de kommunala
ortsavdragen slutförts, till omprövning uppta frågan om den lämpliga utformningen
av förvärvsavdraget för gift kvinna.

I de likalydande motionerna I: 311 och II: 382 har yrkats, att gift kvinnas
förvärvsavdrag vid taxering till såväl kommunal som statlig inkomstskatt
skall bestämmas till högst 1 000 kronor, och att den som haft hemmavarande
barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, skall medges
ytterligare avdrag med hälften av sin inkomst av rörelse eller eget arbete.
Sammanlagda avdraget skulle dock inte få överstiga 3 000 kronor. I de likalydande
motionerna I: 369 och II: 455 har såsom ett provisorium i avvaktan
på utredningen rörande förvärvsavdraget hemställts, att avdraget för gift
kvinna med barn vid den statliga inkomstbeskattningen höjs från nuvarande
10 procent av inkomsten, dock högst 1 000 kronor, till 20 procent av
inkomsten, dock högst 2 000 kronor. Vidare har — såsom tidigare angivits
—• i de likalydande motionerna I: 373 och II: 457 yrkats skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om omprövning av förvärvsavdraget så att även ogift
kvinna med vårdnad om barn må äga rätt till sådant avdrag.

Enligt vad utskottet har sig bekant torde den av 1954 års riksdag begärda
utredningen rörande förvärvsavdraget komma att igångsättas inom den
närmaste tiden. Utredningen torde få att behandla frågan om förvärvsavdraget
i hela dess vidd. Såsom förut framhållits kan det förutsättas att utredningen
även kommer att ägna uppmärksamhet åt spörsmålet om förvärvsavdrag
för ensamstående skattskyldiga med vårdnad om barn. Detta
synes motiverat redan med hänsyn till förvärvsavdragets syfte. Avdraget
avser att till viss del kompensera förvärvsarbetande kvinnor för de merkostnader
de orsakas till följd av sitt förvärvsarbete. Förhållandena torde
numera i stor utsträckning vara sådana att ensamstående kvinnor, som har
förvärvsarbete och vårdnaden om barn, har kostnader av samma karaktär
som gifta kvinnor i motsvarande situation.

Utskottet anser inte att någon ändring av vare sig provisorisk eller permanent
karaktär bör vidtas i bestämmelserna rörande förvärvsavdraget,
innan den av riksdagen begärda utredningen i ämnet har ägt rum. Inte heller
finner utskottet skäl tillstyrka yrkandet i motionerna I: 373 och II: 457

Bevillningsutskottets betänkande nr A0 år 1957

om skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan. Utskottet avstyrker således motionsyrkandena
i föreliggande del.

Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i de likalydande motionerna
I: 369 och II: 455 om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om en plan
för fortsatt reformarbete på skatteväsendets område. Till stöd för yrkandet
har anförts att det under de närmaste åren torde vara möjligt att bereda
ytterligare lättnader i skattetrycket. Enligt motionärernas mening bör därför
en avvägning komma till stånd mellan olika tänkbara skattesänkningsåtgärder
och en därpå grundad turordning göras upp.

Om den av utskottet förordade ortsavdragsreformen genomföres och
kommunerna av staten erhåller full kompensation för inkomstminskningen
under de närmaste tre åren, torde såvitt utskottet kan bedöma statsfinansiellt
utrymme knappast komma att föreligga för ytterligare skattesänkningar
av större omfattning. Något behov torde därför inte nu föreligga av
den i motionerna begärda planen. Härutöver vill utskottet erinra om att utredning
rörande de reformer på den direkta beskattningens område, som
närmast påkallar sin lösning, antingen redan pågår eller också — såsom i
fråga om avdrag för förvärvsarbetande kvinnor -— ställts i utsikt inom en
nära framtid. Med det anförda avstyrker utskottet de förevarande motionerna
i denna del.

Det i propositionen framlagda förslaget om sänkning av maximibeloppet
för avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt kommunalskattelagen tillstyrkes
av utskottet, liksom förslaget till sådant förtydligande av 9 § 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt, att därav klart framgår att folkpensionärer
skall befrias från skatt i samma utsträckning vid den statliga som
vid den kommunala inkomsttaxeringen.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering för åren 1958—1965 föranleder
intet särskilt yttrande från utskottets sida. Utskottet förutsätter
härvid att de motioner, som har avseende å frågan om statsbidrag till kommunerna,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, nr 97, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet,

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

3) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 311 av fru Gärde Widemar
och fru Hamrin-Thorell samt II: 382 av fröken Elmén
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 369 av herr Ohlon m. fl.
och II: 455 av herr Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 373 av fru Svenson in. fl.
och II: 457 av herr Onsjö,

4) de likalydande motionerna I: 425 av fröken Ranmark
och II: 535 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:456 av herr Hagberg
in. fl. och II: 572 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

6) de likalydande motionerna I: 464 av fru Gärde Widemar
m. fl. och II: 575 av herr Gustafson i Göteborg m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 465 av herrar Gustafsson
och Franzén samt II: 576 av herr Larsson i Hedenäset, såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet, ävensom

8) motionen II: 552 av herr Holmberg m. fl., såvitt motionen
hänvisats till bevillningsutskottet,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 25 april 1957

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 dr 1957 27

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Eriksson, Söderquist,
Rune Johansson, Niklasson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Bengtson och Mannerskantz’
samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv*, Brandt,
Gustafson i Göteborg, Allard, Kärrlander, Persson i Svensköp, Wiklund,
Strandh och Jansson i Aspeboda.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

I) av herrar Söderquist, Gustafson i Göteborg och Strandh, vilka i fråga
om ortsavdragen för ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn

a) ansett att den del av utskottets yttrande, som å s. 21 börjar med orden
»Utskottet vill» och å s. 22 slutar med orden »motsvarande delar», bort ha
följande lydelse:

»I de ovan berörda motionerna har man bl. a. erinrat om den nyligen
avslutade familjeutredningens påpekande att då de nuvarande bestämmelserna
genomfördes om att rätt till samma ortsavdrag som för gift skattskyldig
endast skulle tillkomma den som haft husföreståndarinna eller hembiträde
anställd, så hade lagstiftarna huvudsakligen haft änklingens fall i
tankarna. Förhållandena är emellertid nu väsentligt ändrade. Det övervägande
antalet skattskyldiga inom ifrågavarande grupp utgöres av ensamstående
mödrar. Hembiträdesbristen framtvingar andra lösningar av vårdproblemet
för barnen t. ex. genom utnyttjande av kollektiva anordningar avolika
slag såsom daghem, förskolor etc. och eventuellt kompletterade med
städhjälp, måltidsinackorderingar o. dyl. Kostnaderna härför blir i allmänhet
av motsvarande omfattning som för ett hembiträde. Då den bakomliggande
motiveringen för det högre ortsavdraget i »husföreståndarinnefallet»
är att kompensera de ökade kostnaderna, borde konsekvensen kräva att
dessa skattskyldiga finge rätt till det högre avdraget.

Utskottet anser att vad motionärerna anfört är bärande. Gällande regler
måste anses såsom otidsenliga. I propositionen föreslås nu den ändringen
att ifrågavarande skattskyldiga skall vid den kommunala beskattningen få
rätt till det i jämförelse med övriga ensamstående något förhöjda ortsavdrag,
som de tidigare haft vid den statliga inkomstskatten. Det är visserligen
ett steg i rätt riktning, men enligt utskottets uppfattning icke tillfredsställande.
Utskottet ansluter sig på ovan anförda skäl till de i motionerna framförda
yrkandena. Utskottets ställningstagande innebär, att de yrkanden som
framförts i de likalydandc motionerna I: 425 av fröken Ranmark och II: 535
av fru Eriksson i Stockholm in. fl. blir i allt väsentligt tillgodosedda. I likhet
med vad som yrkats i motionerna 1:369 och 11:455 samt 1:464 och

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

II: 575 anser utskottet det vara riktigt att begränsa rätten till det högre ortsa\
draget så att det — förutom att den skattskyldige skall ha haft hemmavarande
barn under sin vårdnad — skall gälla i de fall den skattskyldige
haft förvärvsarbete utanför hemmet.»
b) under punkterna A 1) och 2) hemställt,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, nr 97, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall till de likalydande motionerna
I: 369 av herr Ohlon m. fl. och II: 455 av herr Ohlin
m. fl. — såvitt gäller frågan om ortsavdragen för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande barn — ävensom till
de likalydande motionerna 1:464 av fru Gärde Widemar

m. fl. och II: 575 av herr Gustafson i Göteborg in. fl. samt i
anledning av de likalydande motionerna 1:425 av fröken
Ranmark och II: 535 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar och tillägg, som
framgår av nedanstående såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse:

Reservanternas förslag
Härigenom förordnas, att 48 § 2
mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
ävensom anvisningarna till 48 § och
50 § punkterna 1 och 2 samma lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

Utskottets förslag
Härigenom förordnas, att 48 § 2
mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
ävensom anvisningarna till 50 §
punkterna 1 och 2 samma lag skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk —-

Skattskyldig, som ----— -

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han
varit ogift (varmed jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft
hemmavarande barn för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, att
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
belopp som i föregående stycke sägs.

48 §.

— nedan sägs.

000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna
hos sig anställd eller haft förvärvsarbete
utom hemmet, äger, därest
han varit ogift (varmed jämställes
änkling, änka eller frånskild) och
haft hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
att åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med belopp som i föregående stycke
sägs.

Bevillningsutskottets

Utskottets förslag

Gift skattskyldig,

Annan skattskyldig

50 §.

2 mom. För fysisk
Finnes skattskyldigs
Om skattskyldigs
Skattskyldig, vars
Vad härefter--

betänkande nr 40 år 1957

Reservanternas förslag

om barnet.

2 000 kronor.

50 §.

kronor, bortfaller.

3 000 kronor,
ovan sägs.
stycket förmäles.
beskattningsbar inkomst.

Anvisningar

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om
person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 §
tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats. Frågan
om en person varit gift eller om en
gift person levt tillsammans med sin
make, liksom ock frågan huruvida
skattskyldig haft barn eller icke bedömes
med ledning av föreskrifterna
i 65 §. Rätt till allmänt barnbidrag
anses föreligga från och med den dag
barnet fötts eller rätten eljest inträtt
till och med den dag barnet fyllt 16
år eller rätten eljest upphört. Med
barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn. Avgörande för frågan,
huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna,
är det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret.

till 50 §.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om
person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 §
tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats. Frågan
om en person varit gift eller om en
gift person levt tillsammans med sin
make, liksom ock frågan huruvida
skattskyldig haft barn eller icke bedömes
med ledning av föreskrifterna
i 65 §. Rätt till allmänt barnbidrag
anses föreligga från och med den dag
barnet fötts eller rätten eljest inträtt
till och med den dag barnet fyllt 16
år eller rätten eljest upphört. Med
barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn. Avgörande för frågan,
huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna
eller förvärvsarbete
utom hemmet, är det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret.

till 50 §.

1. Den skattskyldiges-------inkomsten åtnjutits.

Den myndighet------särskilda fallet.

Normalbeloppen för —-----förvärvskällan tjänst.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

Vid bestämning------i inkomsten.

Fråga om------förmåners värde.

Har den------därtill föranleda.

Har den-------skattemyndighetens beslut.

Har den------beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten------av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga------normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig------hänsyn därtill.

Om skattskyldig-------nedsatt skatteförmåga.

Därest folkpensionen------därtill föranleda.

Denna lag

tidigare år.

2) dels antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. och 9 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 19i7 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. och 9 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

8 §.

1 mom. Skattskyldig fysisk —---mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som ----4 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd eller haft förvärvsarbete utom hemmet, äger, därest han varit
ogift (varmed i denna paragraf jämställes änkling, änka eller frånskild)
och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
att åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i föregående stycke
sägs.

Gift skattskyldig,---om barnet.

Annan skattskyldig---2 000 kronor.

9 §.

2 mom. För skattskyldig---kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av anledning,
varom i 50 § 2 mom. andra, tredje eller fjärde stycket kommunal -

Bevillningsutskottets betänkande nr iO år 1957

skattelagen förmäles, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning därom gjorts senast den 30 juni året näst
efter taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande den skattskyldiges taxerade
inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag, med ytterligare ett
efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 3 000 kronor.

Vad härefter — — -— beskattningsbar inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.

dels ock för sin del antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av i § 2 mom. uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272).

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. uppbördsförordningen den 5 juni
1953 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

2 mom. I skattetabellerna — — — utan barn).

Gift, med--—av skattskyldiga.

Gift, med — --2) avses.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna hos sig anställd eller förvärvsarbete
utom hemmet, skall, om han har hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag föreligger, likställas med gift manlig inkomsttagare
som under 2) avses.

Under 3)---— av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958 och skall dessförinnan
tillämpas såvitt angår upprättandet av skattetabeller för inkomståret
1958.

II) av herrar Mannerskantz och Nilsson i Svalöv, vilka anfört följande:
Full enighet råder om att de kommunala ortsavdragen bör höjas till

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1957

samma nivå som de statliga. Vi finner det likaledes motiverat, att staten under
en övergångstid genom bidrag till kommunerna medverkar till att utdebiteringshöjningarna
på grund av skatteunderlagsbortfall inte blir så betungande.
Enligt vår mening är emellertid den i propositionen föreslagna
övergångstiden alltför lång och de anspråk, som härigenom ställes på statsverket,
alltför stora. I de likalydande motionerna 1:456 av herr Hagberg
m. fl. och 11:572 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. har hemställts, att full
kompensation till kommunerna för skatteunderlagsbortfallet i samband med
höjningen av de kommunala ortsavdragen skall utgå under ett år i stället
för föreslagna 3 ar. Den sammanlagda övergångstiden skulle härigenom bli
sex i stället för åtta år. Enligt vår mening är denna tidrymd fullt tillräcklig
för den anpassning som kan behöva komma till stånd inom kommunerna.
Vi biträder därför motionärernas förslag.

På grund härav anser vi, att utskottet under punkten A 3) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition, nr 97, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det i propositionen framlagda
förslaget till lag med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965 med de ändringar som föreslagits
i de likalydande motionerna 1:456 och 11:572.

III) av herrar Söderquist, Gustafson i Göteborg, Persson i Svensköp och
Strandh, vilka — i fråga om förvärvsavdraget för gift kvinna — ansett,

a) att den del av utskottets yttrande, som å s. 24 börjar med orden »Enligt
vad» och å s. 25 slutar med orden »föreliggande del», bort ha följande lydelse: »Förvärvsavdragets

nuvarande belopp — maximum 1 000 kronor för
kvinna med minderårigt barn — fastställdes som ovan anförts år 1952. Sedan
dess har penningvärdet försämrats. Redan på denna grund är en höjning
enligt utskottets mening motiverad. Utskottet delar vidare den i de likalydande
motionerna I: 369 av herr Ohlon in. fl. och II: 455 av herr Ohlin
m. fl. framförda meningen att förvärvsavdraget med hänsyn till sin avsedda
funktion, nämligen att till viss del kompensera den förvärvsarbetande gifta
kvinnan för de särskilda kostnader som är förenade med hennes förvärvsarbete,
icke fick en tillfredsställande utformning genom 1952 års beslut.
De skäl som då förelåg för ett större förvärvsavdrag är enligt utskottets uppfattning
nu än starkare.

Enligt vad utskottet erfarit torde den av 1954 års riksdag begärda utredningen
rörande förvärvsavdraget komma att igångsättas inom den närmaste
tiden. Av de skäl som anförts i de ovan refererade motionerna anser
utskottet emellertid en viss, omedelbar höjning vara synnerligen angelägen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 är 1957

En sådan höjning bör vara provisorisk i avvaktan på utredningens resultat
och på sätt som föreslagits i motionerna begränsas till en höjning av nuvarande
procenttal, 10 procent av inkomsten, till 20 procent av inkomsten
jämte en höjning av maximibeloppet från nuvarande 1 000 kronor till 2 000
kronor. Det nuvarande grundbeloppet om 300 kronor skulle alltså kvarstå
oförändrat tills vidare. Den av utskottet här förordade provisoriska höjningen
skulle alltså begränsas till det förvärvsavdrag som tillkommer gift
kvinna, som har minderårigt barn och som haft inkomst av rörelse eller av
eget arbete.

Med vad utskottet här föreslagit har yrkandet i de likalydande motionerna
1:311 och 11:382 — att gift kvinnas förvärvsavdrag skall bestämmas till
högst 1 000 kronor, och att om hon haft hemmavarande barn, för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, hon skall medges ytterligare avdrag
med hälften av sin inkomst av rörelse eller eget arbete, dock högst sammanlagt
3 000 kronor — i viss mån tillgodosetts. Utskottet förutsätter att det
i nyssnämnda motioner framförda förslaget kommer att bli prövat av den
kommande utredningen. Detsamma gäller den i de likalydande motionerna
1:373 och 11:457 framförda tanken att förvärvsavdrag även skulle kunna
tillkomma ogift kvinna med vårdnad om barn.

1 fråga om förvärvsavdraget tillstyrkes alltså den i de likalydande motionerna
I: 369 och 11:455 föreslagna höjningen såsom ett provisorium i avvaktan
på den kommande utredningen.»

b) att utskottet under punkten B 2) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:369 av herr Ohlon m. fl. och 11:455 av herr Ohlin
m. fl. — såvitt gäller frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag
— ävensom i anledning av de likalydande motionerna
1:311 av fru Gärde Widemar och fru Hamrin-Thorell och
11:382 av fröken Elmén m. fl., antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad Igdelse av 4 §2 inom. förordningen
den 26 juli 19 H7 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som
under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1997. 7 samt. Nr ht)

34 Bevillningsutskottets betänkande nr it) år 1957

haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor eller,
om hon haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, med 300 kronor jämte 20 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 2 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om
och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 2 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga
om efterlaxering för år 1958 eller tidigare år.

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Mannerskantz, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg, Persson i Svensköp och Strandh, vilka — beträffande yrkandet
om utredning om införande av barnavdrag vid beskattningen — ansett

a) alt den del av utskottets yttrande, som å s. 22 börjar med orden »I
de likalydande» och a s. 23 slutar med orden »i frågan», hort ha följande
lydelse:

»I de likalydande motionerna 1:369 och 11:455 har yrkats skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan om utredning om införande av barnavdrag
vid beskattningen. Motionärerna har särskilt pekat på att genom barnavdrag
skulle principen om skatt efter förmåga bättre komma till sin rätt
för barnfamiljerna. Det rätlviseproblem, som det här gäller, har enligt motionärernas
mening fatt ökad betydelse i och med att en större andel av
inkomsten får avstås i skatt till det allmänna. Utskottet tillstyrker på här
anförda skäl det framförda yrkandet om att frågan om införande av barnavdrag
såsom ett komplement till barnbidraget göres till föremål för utredning
och att förslag härom framlägges för riksdagen när statsfinansiella
och samhällsekonomiska förutsättningar därför föreligger.»

b) all utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:369 av herr Ohlon m. fl. och 11:455 av herr Ohlin
in. fl. i den del motionerna här behandlas, i skrivelse till

Bevillningsutskottets betänkande nr AU år 1057

Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande införande av
barnavdrag vid beskattningen.

V) av herrar Spelz, Söderquist, Mannerskantz, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg, Persson i Svensköp och Strandli, vilka — beträtfande yrkandet
om utarbetande av en plan för ett fortsatt reformarbete på skatteväsendets
område — ansett

a) att den del av utskottets yttrande å s. 25, som börjar med orden »Utskottet
har» och slutar med orden »denna del», bort ha följande lydelse:

»Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i de likalydande motionerna
1:369 och 11:455 om skrivelse till Kungl. Maj:l med begäran om en
plan för fortsatt reformarbete på skatteväsendets område. Utskottet vill
starkt betona det angelägna i att en sådan plan som den i motionerna skisserade
söker åstadkommas. Såsom motionärerna framhållit skulle i en sådan
plan en avvägning komma till stånd mellan de olika skattesänkningsåtgärder
som från skilda synpunkter synes angelägna eller önskvärda, och
en därpå grundad turordning göras upp. Hänsyn måste självfallet därvid
tas till det statsfinansiella utrymmet. Något definitivt fixerande av ett preciserat
tidsschema är naturligtvis därför inte möjligt. Det värdefulla i en
sådan plan ligger enligt utskottets mening inte minst däri att den skulle
göra det möjligt att få till stånd en något så när samtidig avvägning av
de olika skattereformer — såväl större som mindre — som enligt utskottets
uppfattning i dag synes angelägna. Den bör också fattas som ett uttryck
för statsmakternas vilja att steg för steg sänka det för närvarande
hårda skattetrycket till en rimligare nivå.

Vad gäller de tekniska förutsättningarna att göra upp en dylik plan, får
utskottet hänvisa till vad motionärerna anfört därom.»

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen mätte, med bifall till de likalydande motionerna
1:369 av herr Ohlon in. fl. och 11:455 av herr Ohlin
in. fl., i vad motionerna avser här förevarande fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av en plan
för ett fortsatt reformarbete på skatteväsendets område genom
inom ramen för bevarande av sunda statsfinanser steg
för steg genomförda skattelättnader.

VI) av herr Rune Johansson.

Särskilt yttrande

av herrar Niklasson, Bengtson och Jansson i Aspeboda, vilka anfört
följande:

Hevillningsutskottets betänkande nr 10 dr 1957

;;6

»Det i föreliggande betänkande framlagda förslaget beträffande ortsavdragen
vid den kommunala taxeringen innebär att desamma höjes till samma
belopp som vid den statliga. Något ställningstagande till frågan om
dyrortsgraderingen av dessa avdrag innebär detta alltså icke utan kommer
frågan härom att upptagas i annat sammanhang. Vår anslutning till förevarande
betänkande innebär därför icke ett frånträdande av vår i olika sammanhang
framförda uppfattning att ifrågavarande ortsavdrag bör utgå med
enhetliga belopp för hela riket varvid dock övre Norrlands särartade förhållanden
bör beaktas.»

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1957

S70S66