Bevillningsutskottets betänkande Nr 3 (Betänkande 1942:Bevu3 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1942 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående höjning av vissa postavgifter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 30 januari 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 29, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som ej är lokalförsändelse,
skall utgöra:

örn brevets vikt icke överstiger 20 gram ....................................... 20 öre

om vikten överstiger 20 men icke 125 gram .............................. 40 »

om » » 125 » » 500 » .............................. 60 »

att minsta avgiften för korsband, som innehåller affärshandling och ej är
lokalförsändelse, skall utgöra 20 öre, att befordringsavgiften för inrikes blindskriftsförsändelse
skall för varje vikt av ett kilogram eller del därav utgöra
3 öre, att högsta medgivna vikten för dylik blindskriftsförsändelse skall utgöra
7 kilogram, samt att ovan angivna ändrade grunder för postbefordran
skola tillämpas från och med den 1 april 1942;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att intill utgången av juni månad 1946
bestämma i fråga örn postavgifter i den omfattning, som angives i det av 1937
års riksdag i samma ämne lämnade bemyndigandet.

Till utskottets behandling hava jämväl hänvisats följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 189 i första kammaren av herr Persson
m. fl. och nr 249 i andra kammaren av herr Werner m. fl., vari hemställts, att
riksdagen, vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 29, tillika måtte besluta
att hoja det nuvarande lokalportot för postförsändelser efter samma grunder,
vilka föreslagits att i övrigt gälla för inrikes brev, samt att postportot å brevkort
måtte höjas med 5 öre;

2) de likalydande motionerna nr 190 i första kammaren av herrar Gottfrid
Karlsson och Albertsson samt nr 252 i andra kammaren av herr Nilsson i Norrlångträsk,
däri hemställts, att riksdagen i anslutning till proposition nr 29 ville
hos Kungl. Maj.t hemställa örn utfärdande av sådana bestämmelser rörande
lokalpoito, att en jiostanstalts adressområde och dess lokalportoområde sammanfalla; Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 7 sami. Nr 3.

408 4S

2 Bevillningsutskottets betänkande - Nr 3.

3) motionen nr 250 i andra kammaren av herr Sundström i Vikmanshyttan
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition
måtte besluta följande befordringsavgifter för inrikes brev:

Lokala Övriga

örn brevets vikt icke överstiger 20 gram.................. 15 öre 20 öre

örn vikten överstiger 20 men icke 125 gram............ 30 » 40 »

örn vikten överstiger 125 men icke 500 gram ............ 45 » 60 » ; samt

4) motionen nr 251 i andra kammaren av herr Hansson i Vännäsby
m. fl., däri hemställts, att riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts
proposition nr 29, ville besluta höjning av det lokala brevportot med 5 öre
i fråga örn lägsta viktsatsen och i övrigt i proportion till de i propositionen
föreslagna pörtona å riksförsändelserna, samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla örn skyndsam utredning och förslag angående möjligheter
för sockenområden, poststationsområden och annars tätt bebyggda
orter att i större utsträckning utnyttja lokalportot.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framlagda förslagen tillåter
sig utskottet hänvisa till motionerna.

Under utskottets behandling av förevarande proposition ha till utskottet
inkommit skrivelser från Aktiebolaget Hermods korrespondensinstitut och
Brevskolan, i vilka skrivelser hemställts örn vissa ändringar beträffande den
i propositionen föreslagna avgiften för korsband, innehållande affärshandling.
För berörda framställningar redogöres i det följande.

Beträffande vad föredragande departementschefen anfört till motivering
för den i propositionen föreslagna höjningen av befordringsavgiften för inrikes
brev, som ej är lokalförsändelse, tillåter sig utskottet hänvisa till ovannämnda
statsrådsprotokoll.

Vad angår befordringsavgiften för lokalförsändelse har departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört, att, då portohöjningen av praktiska skäl borde
på sätt generalpoststyrelsen förordat utgöra lägst 5 öre eller multipel av 5
öre, ökningen icke torde böra omfatta portot för lokalförsändelser. En höjning
av detta porto med 5 öre kunde nämligen antagas medföra en väsentligt större
trafikminskning än vad fallet bleve beträffande riksbreven.

Det i de nu förevarande motionerna framställda yrkandet om höjning av
portot för lokalförsändelse har utskottet under hand delgivit generalpoststyrelsen.
I anledning härav har styrelsen i en till utskottet ingiven promemoria
i anslutning till motionen 11:249 förklarat sig anse, att bärande skäl för
bifall till förslaget ej föreligga, samt till stöd härför anfört följande:

»Såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 29 till innevarande års
riksdag är anledningen till den däri föreslagna höjningen av portot tor riksbrev
behovet av ökade inkomster för statsverket. Det har därför varit nödvändigt
att lägga portohöjningen på ett försändelseslag,^ beträffande vilket
man icke behöver befara, att höjningen föranleder en sådan minskning av

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

trafikens omfattning, att inkomstökningen därigenom neutraliseras eller blir
otillräcklig. Med hänsyn härtill och till den avsedda inkomstökningens storlek
har generalpoststyrelsen ansett portohöjning böra ifrågakomma endast
beträffande riksbreven, d. v. s. brev, som befordras från en ort till en annan.
På detta område äro nämligen möjligheterna till konkurrens med postverket
genom enskild brevbefordran väsentligt mycket mindre än då det gäller lokalbrevfordran.
Det visade sig också under tiden 1 juli 1920—1 oktober 1922, då
lokalportot höjts till samma belopp som riksportot, d. v. s. till 20 respektive
40, 6Ö och 80 öre i de olika viktsatserna, att antalet lokalförsändelser sjönk
avsevärt. Enligt en verkställd approximativ undersökning skulle lokalbreven
från år 1917 till år 1921 ha nedgått med omkring 30 procent. Anledningen till
denna minskning torde i främsta rummet vara att de större korrespondenterna
genom egen betjäning eller genom anlitande av enskilda distributionsföretag
gjorde sig oberoende av postverket för utdelning av vissa lokalförsändelser,
såsom räkningar och dylikt. Möjligheterna att få lokalförsändelser utdelade
annorledes än genom postverket torde lia ökats sedan år 1921. Numera finnes
ett flertal reklamfirmor och dylikt, som åtager sig distribution av reklamförsändelser
m. m. Det synes därför mycket sannolikt, att en höjning av lokalportot
skulle medföra att dessa firmor komme att anlitas i allt större omfattning
och för utdelning av även andra försändelser än enbart reklamförsändelser.
Man kan också befara, att — även om korsbandsportot icke höjes -—-postverkets lokala utdelning av korsband skulle minskas genom att de enskilda
distributionsfirmorna finge tillfälle att utöka sin verksamhet och utbygga sin
organisation.

På grund härav anser generalpoststyrelsen, att man vid en höjning av lokalportot
måste räkna med en avsevärd minskning av antalet lokalbrev. Under
år 4940 inlämnades omkring 355 miljoner inrikes brev. Av dessa torde något
över 10 procent utgöras av lokalbrev, d. v. s. omkring 36 miljoner stycken, av
vilka det övervägande flertalet är i lägsta viktklassen. En överslagsberäkning
ger vid handen, att postverket nämnda år hade en inkomst på lokalbreven av
Ö.io X 36,000,000 = 3.(5 miljoner kronor. Höjes lokalportot, såsom i motionen
föreslagits, med 5 öre och antalet lokalförsändelser samtidigt nedgår med en
tredjedel, skulle postverkets inkomst bli 0.15 X 24,000,000 = 3.6 miljoner kronor,
d. v. s. oförändrad. Även örn minskningen av lokalbrevbefordringen icke
skulle bli så stor som ovan antagits, skulle inkomstökningen bli så liten, att
den vore utan betydelse för det nu föreliggande behovet av ökade inkomster
för statsverket. Gjorda erfarenheter ge vidare vid handen, att en nedgång i
en rörelsegren icke låter sig inregistrera i form av personalindragningar lika
litet som en motsvarande ökning av postmängden föranleder förstärkning av
arbetskrafterna. Den arbetsminskning, som skulle uppstå för postverket på
grund av minskningen av lokalposten, skulle säkerligen icke bli av den storleksordning,
att någon minskning av postverkets driftkostnader kunde beräknas.
Hänsyn bör också tagas till att de nu ifrågasatta portohöjningarna
äro av tillfällig natur och att de icke skola bestå längre än som är oundgängligen
nödvändigt. Därest postverket xiii genom en höjning av lokalportot skulle
berövas en stor del av sin marknad på detta område, skulle det säkerligen vid
en framtida portosänkning visa sig förenat med svårigheter att återvinna det
förlorade.

1 deri nu föreliggande motionen framhålles att den föreslagna höjningen av
endast riksportot, med bibehållande av det nuvarande lokalportot, med hänsyn
lill höjningens karaktär av beskattning i realiteten kommer att innebära en
uppenbar förmånsställning för stadsbefolkningen. Med anledning härav förtjänar
påpekas ali, av samtliga under år 1940 inlämnade riksbrev icke mindre
än cirka 71.r. procent voro inlämnade vid postkontor och postexpeditioner av

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

klass 5 och 6 (d. v. s. i städer och stadsliknande samhällen) och återstoden
vid poststationer och postexpeditioner av klass 7 och 8 (d. v. s. på landsbygden).
Av den beskattning, som den föreslagna portohöjningen innebär,
kommer sålunda endast något mer än en fjärdedel att drabba landsbygdens
befolkning, vilken utgör omkring två tredjedelar av rikets hela folkmängd.
En höjning av portot för lokalbreven, av vilka närmare 90 procent avsändas
av korrespondenter i städer och stadsliknande samhällen, skulle innebära en
ytterligare beskattning av befolkningen i dessa samhällen. Det må också
erinras örn att någon höjning av postavgifterna för postabonnerade tidningar
icke ifrågasatts. Det låga tidningsportot, vilket knappast täcker postverkets
självkostnader, kommer i främsta rummet landsbygdens befolkning till godo,
enär lokalabonnemang på tidningar icke medges. Icke heller föreslås någon
höjning av avgifterna för postpaket, vilken rörelsegren jämväl torde ha sin
största betydelse för landsbygden.

Förutsättningen för det särskilda lokalportot är givetvis, att postverkets
självkostnader för lokalförsändelserna äro lägre än för riksförsändelserna.
Under tiden 1 januari 1885—1 juni 1918 utgjorde lokalportot hälften av riksportot,
vilket torde ha väl motsvarat proportionen mellan postverkets genomsnittskostnader
för de olika försändelseslagen. Kostnaden för lokalförsändelserna
har troligen stigit i någon mån men torde dock fortfarande ligga närmare
hälften än två tredjedelar av riksportot. Att sistnämnda proportion för
närvarande råder mellan lokal- och riksportona beror väsentligen på att portot
ansetts böra vara en multipel av 5 öre. Vid höjning av riksportot enligt
Kungl. Maj:ts proposition skulle lokalportot åter bli hälften av riksportot,
vilket måste anses vara mera motiverat med hänsyn till postverkets självkostnader
än proportionen 3: 4, som den skulle bli vid bifall till den föreliggande
motionen.

Vid behandlingen av portofrågor har i anslutning till bevillningsutskottets
uttalande i betänkande nr 1 till 1916 års riksdag vid flera tillfällen inom riksdagen
framhållits, att en höjning överhuvud av en gång fastställda befordringsavgifter
måste grunda sig på synnerligen starka skäl. En höjning av en
befordringsavgift har ansetts böra förutsätta bland annat, å ena sidan, att en
motsvarande ökad inkomst för statsverket kan med säkerhet beräknas inflyta
och, å andra sidan, att den korresponderande allmänhetens berättigade intressen
icke åsidosättas.»

Beträffande postportot å brevkort har i propositionen icke föreslagits någon
höjning av den nuvarande avgiften. I generalpoststyrelsens i propositionen
omförmälda promemoria har härom anförts följande:

Icke heller beträffande brevkortsportot anses någon höjning nu böra vidtagas.
Även detta porto var tidigare hälften av portot för riksbrev. Örn lokalportot
bibehölles men brevkortsportot höjdes, exempelvis till 15 öre, bleve
det nödvändigt att införa särskilda lokalbrevkort, enär eljest lokalportot skulle
bli lägre för brev än för brevkort. En höjning av portot för brevkort torde
dessutom leda till att korrespondenterna i större omfattning än för närvarande
skulle ge vissa meddelanden, som nu sändas som brevkort, en sådan uppställning
och formulering, att de kunde befordras som trycksaker. Man torde sålunda
kunna befara, att den nominella inkomstökning på 1.8 å 2 miljoner
kronor, varmed man teoretiskt skulle kunna räkna vid en höjning av brevkortsportot
till 15 öre, i praktiken skulle stanna vid ett väsentligt lägre belopp.

Bestämmelserna rörande postbefordran mot lokalporto erhöllo år 1934 sin
nuvarande avfattning. I detta hänseende har sålunda föreskrivits, »att de

Bevillningsutskottets betänkande Nr it. 5

särskilda avgifter, som stadgats eller komma att stadgas för lokalbefordran
av vissa slags postförsändelser, skola gälla

dels beträffande försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som
dit inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom
postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och
vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställes
adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare,

dels ock oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas, beträffande
försändelse, som postbehandlas allenast inom stad, köping eller
liknande samhälle eller allenast inom särskilt, av Kungl. Majit fastställt
lokalportoområde.»

I sak innefattar denna föreskrift allenast det tillägget till de före år 1934
gällande bestämmelserna, att varje stad, köping eller liknande samhälle skall,
oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas inom samhället,
betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde.

Förslag i syfte att bereda möjlighet för landsbygdens befolkning att i
större utsträckning än hittills kunnat ske komma i åtnjutande av förmånen av
lokalporto lia motionsvis framkommit vid 1925, 1934 och 1937 års riksdagar,
vilka förslag emellertid på hemställan av nämnda års bevillningsutskott icke
föranlett någon riksdagens åtgärd.

1925 års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande i anledning av vid
samma års riksdag väckta motioner rörande denna fråga, att utskottet funnit de
gällande bestämmelserna om innebörden av beteckningen lokalbefordran i
tillämpningen bliva för landsbygdens del förenade med vissa olägenheter.
Genom vad generalpoststyrelsen i yttrande över motionerna anfört fann
emellertid utskottet ådagalagt, att de ändringar i bestämmelserna, som i
motionerna föreslagits eller antytts, icke vore tillfredsställande, och förslag
till annan lösning av frågan hade generalpoststyrelsen icke framlagt. Utskottet
ville icke heller tillstyrka riksdagen att påkalla ytterligare utredning
i den synbarligen mycket svårlösta frågan örn de lämpliga gränserna för
lokalportots tillämplighet, särskilt som det synts utskottet tvivelaktigt, huruvida
ett lägre lokalporto borde allt framgent bibehållas. Därest i en framtid
förutsättningarna för införande av ett gemensamt riksporto för alla inrikes
brev bomme att föreligga, talade nämligen härför enligt utskottets mening
goda skäl, örn än utskottet icke ville därom för det dåvarande göra något
bestämt uttalande.

1934 års bevillningsutskott yttrade i anledning av en vid samma års riksdag
väckt motion med förevarande syfte, att utskottet icke kunde tillstyrka,
att det i motionen framförda förslaget lades till grund för ett riksdagens
beslut. Utskottet framhöll vidare, att spörsmålet örn lokalportot för landsbygdens
del jämväl påverkades av motoriseringen av postbefordringen,
Frågan örn en allmännare användning för postbefordran av omnibusar och
andra motorfordon, som av enskilda användes i linjetrafik, vore, enligt vad
utskottet inhämtat, föremål för utredning inom generalpoststyrelsen. Därest
i samband med denna utredning uppkomme förslag örn en mera tillfredsställande
lösning av landsbygdens lokalportofråga än de förut, vid skilda tillfällen
framförda uppslagen i ämnet, torde det kunna förväntas, att generalpoststyrelsen
underställde Kungl. Majit vederbörliga förslag i ämnet.

Vid 1937 års riksdag väcktes en motion (lii 329) med yrkande, att riks -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

dagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte
vidtaga åtgärder för en sådan ändring av poststadgan, att brevbefordran skulle
ske mot lokalporto i alla de fall då brev icke postbehandlades å mer än en
poststation. Över det i motionen framförda förslaget avgav generalpoststyrelsen
yttrande. 1937 års bevillningsutskott anförde i anledning av
motionen följande:

»Vad angår det i motionen lii 329 framställda förslaget att brevbefordran
skulle ske mot lokalporto i alla de fall, då brev icke postbehandlas å mer än
en poststation, må framhållas, att detta förslag liksom de av 1925 och 1934
års riksdagar behandlade förslagen i samma ämne åsyftar att landsbygdens
befolkning skulle i större utsträckning än hittills komma i åtnjutande av förmånen
av lokalporto. Av enahanda skäl, som bevillningsutskottet vid nämnda
års riksdagar anförde, finner utskottet den nu föreliggande motionen icke
kunna läggas till grund för något riksdagens beslut. Härvid får utskottet även
hänvisa till generalpoststyrelsens uttalande, att svårigheterna att finna en
tillfredsställande lösning av denna fråga ytterligare ökats sedan styrelsen år
1925 yttrade sig i ämnet. I detta sammanhang tillåter sig utskottet fästa uppmärksamheten
på, att 1936 års riksdag hos Kungl. Majit hemställt örn åtgärder
för ett bättre tillgodoseende av landsbygdens behov, i vad gäller lantbrevbäringen
(skrivelse nr 254), samt att de sålunda åsyftade förbättringarna av
postförhållandena skulle bliva ägnade att på ett annat postalt område än det
nu föreliggande utjämna skillnaden mellan städer, köpingar och liknande
samhällen å ena samt landsbygden å andra sidan.»

I motionen lii 251 har såsom förut anförts yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla örn skyndsam utredning och förslag angående
möjligheter för sockenområden, poststationsområden och annars tätt bebyggda
orter att i större utsträckning utnyttja lokalportot. I de likalydande motionerna
1:190 och lii 252 har ifrågasatts utfärdande av sådana bestämmelser
rörande lokalporto, att en postanstalts adressområde och dess lokalportoområde
bomme att sammanfalla.

• Generalpoststyrelsen, som under hand beretts tillfälle att yttra sig över
det i motionen lii 251 framförda förslaget, har till utskottet ingivit en promemoria,
vilken såsom bilaga fogats vid detta betänkande.* I berörda promemoria
Ilar styrelsen anfört bland annat, att den nu gällande definitionen på
lokalförsändelse icke helt uteslöte landsbygdens befolkning från åtnjutandet
av lokalportot. Även för landsbygdens vidkommande vore lokalportot tilllämpligt
på varje försändelse som inlämnades på en fast postanstalt eller som
nedlades i fast brevlåda, som tömdes genom postanstaltens försorg (eller i
förekommande fall inkomme till postanstalten genom spårvagnsbrevlåda), och
som vore adresserad till den ort, där postanstalten vore belägen. Det förutsattes
därvid att försändelsen tillställdes adressaten genom lokal- eller lådbrevbärare
eller avhämtades genom adressatens egen försorg.

Generalpoststyrelsen insåge väl att landsbygdens befolkning icke kunde
utnyttja lokalportot i samma utsträckning som befolkningen i städerna eller
andra större samhällen. Å andra sidan kunde det enligt generalpoststyrelsens
mening med skäl ifrågasättas, huruvida lokalportot vore lika berättigat och
behövligt på landsbygden som i de större samhällena. Behovet av lokalbrevbefordran
framträdde först då ett samhälle vuxit så, att ett verkligt behov

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

av skriftlig kommunikation mellan samhällets innevånare uppstått och då
samhällets posttrafik blivit så stor, att särskilda postala anordningar måst
vidtagas för postens uppsamling och utdelning. Ur kostnadssynpunkt bleve
lokalportot-då berättigat därigenom att postverkets självkostnad för varje
enskild försändelse sjönk tack vare trafikens koncentration.

Generalpoststyrelsen erinrar vidare, att styrelsen i skrivelse till Kungl.
Majit den 25 november 1936 över framställningar örn utvidgning av Stockholms
lokalportoområde på anförda skäl avstyrkt sådan utvidgning och i
stället ifrågasatt en sådan inskränkning, att ifrågavarande område komme att
omfatta endast Stockholms stads administrativa område. Med hänsyn emellertid
till det goda ekonomiska resultat, som postverket hade att uppvisa, ville
styrelsen icke då föreslå en åtgärd, som för allmänheten medförde en försämring.
Genom de i den nu föreliggande propositionen nr 29 föreslagna, av
statsverkets penningbehov motiverade höjningarna av vissa postavgifter hade
denna fråga kommit i ett nytt läge, och styrelsen hade också förberett vissa
undersökningar, huruvida genom en minskning av Stockholms lokalportoområde
postverket kunde tillföras ytterligare inkomster. Det vore givet, att
postverket vid utredningen därom även komme att beakta vad riksdagen vid
olika tillfällen anfört angående utjämningen mellan stadsbygd och landsbygd
i postalt hänseende.

Avgiften för korsband, som innehåller affärshandling, är för närvarande
minst 10 öre i lokaltrafik och 15 öre i rikstrafik, d. v. s. lika med portot för
ett brev örn en viktsats. I anslutning till den nu föreslagna höjningen av
brevportot föreslås i propositionen, att minimiavgiften för korsband, som
innehåller affärshandling och ej är lokalförsändelse, höjes från 15 till
20 öre.

Beträffande sistnämnda avgift ha såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen till utskottet inkommit skrivelser från Aktiebolaget Hermods
korrespondensinstitut och Brevskolan.

Aktiebolaget Hermods korrespondensinstitut har framhållit, att korrespondensundervisningen
gåve tillfälle till studier åt personer, som av brist på
medel eller genom bosättning på ort, där skolor ej funnes, hindrades att
besöka sådana. I vissa fall tillfredsställde undervisningen utbildningsbehov,
som bättre tillgodosåges på detta sätt än genom andra skolformer, eller gåves
undervisning, som ej alls stöde att få muntligen. Den i propositionen föreslagna
höjningen av postavgiften för korsband, innehållande affärshandlingar,
skulle emellertid drabba institutet och dess elever mycket hårt. Elevernas
arbeten sändes till institutet i dylikt korsband och återsändes också såsom
sådant. Varje dag sände institutet över 3,000 affärshandlingskorsband. En
höjning av portot med 5 öre för sådana försändelser skulle innebära en ökning
av studiekostnaderna med 10 öre för varje brev. På en studentkurs, som omfattade
ungefär 900 undervisningsbrev, betydde förslaget en beskattning av
undervisningen med 90 kronor för hela kursen, vilket vore mellan 7 och 8 procent
av hela kursavgiften. Den ogynnsamma verkan av den föreslagna portohöjningen
för institutet och dess elever skulle undgås örn ur korsbandskategorien
affärshandlingar utskildes en särskild art inrikes försändelser, exem -

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

pelvis kallade elevkorrektur, för vilka nu gällande porto för affärshandlingar
borde bibehållas.

Brevskolan har anfört, att den merkostnad för studierna, som den föreslagna
portohöjningen bomme att innebära, fördelade sig dels på korrespondensundervisningsanstalterna
och dels på eleverna. Vad anginge företagets
del i de ökade kostnaderna skulle brevskolan med hänsyn till det nuvarande
statsfinansiella läget icke ha funnit anledning framföra några önskemål. En
väsentlig del av de tiotusentals eleverna vid skolan utgjordes emellertid av
dem som studerade de s. k. beredskapskurser, som brevskolan sedan krigsutbrottet
utgivit på uppdrag och i samarbete med olika statliga instanser. De
som deltogo i detta studiearbete ålades genom det ökade portot en ekonomisk
belastning, som icke vore obetydlig, då dessa studerande i tusentals fall tillhörde
grupper i små ekonomiska omständigheter. Sedan år 1939 hade brev’
skolan på kurser av denna art haft ett elevantal av i runt tal 190,000 personer.
Det antal, som för närvarande vore i kontakt med skolan och regelbundet insände
svar på dessa kurser, utgjorde cirka 60,000 personer. Antalet studerande
vid skolans övriga kurser vore ungefär detsamma. Då det ville synas,
som om den föreslagna höjningen av minimiavgifterna för affärshandlingar
komme att drabba andra kategorier än dem som i propositionen varit avsedda,
ifrågasatte brevskolan, huruvida icke sådan ändring i bestämmelserna vore
möjlig, att detta kunde undvikas. Brevskolan tillhandahölle sina elever särskilda
kuvert, i vilka svarshäftena insändes till skolan. Dessa kuvert kunde,
örn de märktes på ett sätt som tydligt angåve deras innehåll, lätt urskiljas
som en särskild kategori av försändelser, vilken skulle kunna ställas utanför
den planerade höjningen.

Generalpoststyrelsen, som under hand beretts tillfälle att yttra sig över
berörda framställningar, har i en till utskottet ingiven promemoria anfört, att
framställningarna icke syntes böra föranleda någon riksdagens åtgärd. Till
stöd härför har styrelsen yttrat bland annat, att det postala försändelseslaget
affärshandlingar räknades till korsbandsförsändelsernas grupp och vore avsett
att bereda postbefordran på gynnsammare villkor än som brev åt helt
eller delvis skrivna eller ritade dokument, som icke hade egenskapen av
verklig eller personlig skriftväxling. Bland handlingar, som ansåges som
affärshandlingar i postal mening, hade särskilt angivits elevers rättade eller
icke rättade arbeten, såvida på desamma ej funnes andra anteckningar än
sådana som direkt hänförde sig till arbetets utförande. Bestämmelserna om
affärshandlingar vore lika i den svenska inrikes rörelsen och i den internationella
utväxlingen.

Anpassningen av minimiavgiften för affärshandlingar efter det enkla brevportot
hade varit regel under praktiskt taget hela den tid, försändelseslaget
funnits i poströrelsen. Anledningen till minimiportots anknytning till det
enkla brevportot vore uppenbarligen, att de dokument och handlingar av
andra slag, vilka folie under begreppet affärshandlingar i postal mening, ansetts
stå den verkliga och personliga skriftväxlingen så nära, att det icke befunnits
lämpligt att åt dylika handlingar medge avgiftsnedsättning, annat än
då fråga vore örn mera omfattande dokument, vilkas karaktär av affärshandlingar
lättare kunde bedömas och som i regel också bättre motsvarade begreppet.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

Någon vägande anledning att nu göra en avvikelse från principen för
minimiportots bestämmande kunde icke anses föreligga. En i förhållande till
brevportot nedsatt minimiavgift för affärshandlingar syntes tvärtom vara ägnad
att medföra icke oväsentliga olägenheter, bland annat därigenom att det då
skulle bli fördelaktigt att söka vinna befordran mot det lägre portot även av
vissa mindre omfattande skrivelser, som icke vore hänförliga till affärshandlingar
men vilkas karaktär vore jämförelsevis svår att bedöma vid den postala
taxeringen.

Generalpoststyrelsen hade icke anledning att taga ställning till vad som
i framställningarna anförts örn korrespondensundervisningens betydelse. Även
om intet vore att erinra mot de framförda synpunkterna rörande intresset av
att utövandet av denna undervisningsform icke försvårades, syntes det dock
enligt styrelsens mening icke kunna vara lämpligt eller riktigt att bereda
lättnader åt ifrågavarande undervisning genom förmånligare avgifter för de
postförsändelser, som avlätes i och för undervisningens bedrivande. Örn man
bortsåge från blindskriftsförsändelserna, för vilka i rent filantropiskt syfte
såväl internationellt som inrikes fastställts exceptionellt låga taxor, vore postverkens
tariffer icke bestämda med beaktande av önskemål örn förmånsställning
för post till eller från någon särskild kategori av den korresponderande
allmänheten. Därest ett stöd åt korrespondensundervisningen ansåges erforderligt
från statsmakternas sida, borde detta stöd lämnas i annan ordning än
genom lägre postavgifter för postförsändelser i denna undervisning.

Beträffande befordringsavgiften för inrikes blindskriftsförsändelse och
högsta medgivna vikten för dylik försändelse tillåter sig utskottet hänvisa till
vad departementschefen till motivering för förslaget anfört i statsrådsprotokollet.

I en vid 1937 års riksdag avlämnad proposition, nr 43, föreslog Kungl. Majit
riksdagen att

dels i fråga om de till den inrikes posttjänsten hörande avgifterna — med
förklarande att riksdagen fortfarande vill utöva sin rätt att ensam besluta
rörande

befordringsavgifter i egentlig mening,

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och inkasseringsavgifter,

avgifter för lösenförsändelser,

avgifter för postabonnemang å tidningar ävensom

avgifter i postgirorörelsen —

bemyndiga Kungl. Majit att intill utgången av år 1941 i övrigt besluta i
fråga örn hithörande avgifter;

dock att, därest under berörda tidrymd skulle uppkomma en eller annan
ny avgift, som ej är att hänföra till någon nu befintlig kategori och beträffande
vilken rimligtvis kan uppstå tvekan, huruvida densamma är av beskaffenhet
att böra av Kungl. Majit ensam bestämmas, vederbörlig framställning
skall till riksdagen avlåtas;

tskottct.

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att fortfarande under nyssnämnda tid
besluta beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande avgifterna.

Berörda proposition bifölls av riksdagen.

I nu förevarande proposition har Kungl. Majit -— under erinran örn att det
Kungl. Majit av 1937 års riksdag lämnade bemyndigandet att under en fyraårsperiod
besluta i fråga örn vissa postavgifter upphört att gälla med utgången
av år 1941 -— föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att intill utgången
av juni månad 1946 bestämma i fråga örn postavgifter i den omfattning, som
angavs i det av 1937 års riksdag i samma ämne lämnade bemyndigandet.

I nuvarande statsfinansiella läge finner utskottet angeläget att i största
möjliga utsträckning öka statsverkets intäkter. Utskottet har fördenskull
intet att erinra mot en höjning av vissa postavgifter och tillstyrker för sin del
det i propositionen framlagda förslaget örn höjning av riksbrevportot.

Beträffande det motionsvis väckta förslaget örn höjning av lokalportot för
brev har generalpoststyrelsen anfört bland annat, att det vid en dylik höjning
kunde befaras inträda en sådan minskning av trafikens omfattning, att den
åsyftade inkomstökningen därigenom neutraliserades eller bleve otillräcklig.
Yad styrelsen härutinnan anfört finner utskottet utgöra ett vägande skäl mot
den ifrågasatta höjningen av lokalportot. Utskottet förbiser därvid icke, att
ett bifall till propositionens förslag örn ändring av riksbrevportot med bibehållande
av det nuvarande lokalportot i viss mån kan försätta landsbygdens
befolkning i ett mindre gynnsamt läge i förhållande till de befolkningsgrupper,
som kunna utnyttja lokalportot. Enligt utskottets mening torde det emellertid
ej vara möjligt att, så länge icke ett enhetligt porto tillämpas för hela riket,
råda bot häremot på annat sätt än genom ändrade bestämmelser angående lokalportots
tillämplighetsområde. Frågan härom har berörts i de likalydande
motionerna 1:190 och lii 252 samt motionen lii 251, därvid föreslagits skrivelse
till Kungl. Majit med anhållan om utredning i ämnet. Såsom framgår
av den av generalpoststyrelsen avgivna promemorian angående detta spörsmål
torde detsamma komma att bliva föremål för närmare övervägande i samband
med den utredning, som av styrelsen igångsatts beträffande omfattningen
av Stockholms lokalportoområde. Med hänsyn härtill finner utskottet
anledning icke föreligga att biträda förslaget örn skrivelse till Kungl. Majit
angående denna fråga. Utskottet förutsätter emellertid, att generalpoststyrelsen
vid nämnda utredning tager under övervägande, huruvida och i vad
mån det kan vara möjligt att åstadkomma en bättre utjämning än som nu är
för handen mellan stadsbygd och landsbygd i postalt hänseende, bland annat
genom ändring av bestämmelserna örn lokalportots tillämplighetsområde.

Yad angår det i de likalydande motionerna 1:189 och lii 249 väckta förslaget
örn höjning av brevkortsportot finner sig utskottet i anslutning till vad
generalpoststyrelsen anfört böra avstyrka bifall till motionärernas yrkande
härutinnan.

Beträffande slutligen de i propositionen i övrigt framlagda förslagen har
utskottet icke funnit skäl till erinran emot desamma. Utskottet anser sig sålunda
icke kunna förorda bifall till de av Aktiebolaget Hermods korrespon -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

densinstitut och Brevskolan gjorda framställningarna om visst undantag från
den föreslagna höjningen av avgiften för korsband, som innehåller affärshandling.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 29,

1) besluta, att befordringsavgiften för inrikes brev, som ej

är lokalförsändelse, skall utgöra:

örn brevets vikt icke överstiger 20 gram ..................... 20 öre

» vikten överstiger 20 men icke 125 gram ............... 40 »

» » » 125 » » 500 » ............... 60 » ,

att minsta avgiften för korsband, som innehåller affärshandling
och ej är lokalförsändelse, skall utgöra 20 öre, att befordringsavgiften
för inrikes blindskriftsförsändelse skall för varje vikt
av ett kilogram eller del därav utgöra 3 öre, att högsta medgivna
vikten för dylik blindskriftsförsändelse skall utgöra 7 kilogram,
samt att här angivna ändrade grunder för postbefordran skola
tillämpas från och med den 1 april 1942;

2) bemyndiga Kungl. Majit att intill utgången av juni månad
1946 bestämma i fråga örn postavgifter i den omfattning, som
angives i det av 1937 års riksdag i samma ämne lämnade bemyndigandet; II)

att de likalydande motionerna 1:189 och II: 249 samt motionen
II: 251, i vad dessa motioner avse höjning av lokalportot
för brev, ävensom motionen II: 250 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

lil) att de likalydande motionerna 1:189 och II: 249, i vad
desamma avse höjning av brevkortsportot, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

IY) att de likalydande motionerna 1:190 och II: 252 samt
motionen II: 251, den sistnämnda i vad den avser ändrade bestämmelser
beträffande lokalportoområdet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1942.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, friherre Lagerfelt,
Sjödahl, Ekman, Bengtsson, Eklund, Robert Berg*, Aronsson och Sandström;
samt

från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Persson i Undersvik, Falk,
Karlsson i Grängesberg, Thorell*, Rosander, Jonsson i Skedsbygd, Sundström i
Skövde, Nilsson i Kristinehamn och De Geer*.

*■ Icke närvarit vid justering av betänkandet.

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

Reservation

av herrar Aronsson, Thorell samt Jonsson i Skedsbygd.

Bilaga.

Generalpoststyrelsen P. M. i anledning av motionen 11:251, i vad densamma
avser lokalportots utvidgning för landsbygden.

Lokalbrevbefordran mot ett särskilt, lägre porto infördes i svenska
postverket genom ett kungl, brev till generalpoststyrelsen den 22 december
1848, varigenom förordnades att »till lättnad för korrespondenterna i huvudstaden»
skulle brev, adresserade till i staden boende personer, få inlämnas
på Stockholms postkontor för att därifrån utdelas till adressaterna i samband
med de ordinarie brevbäringsturerna för utdelning av ankommande post.
Lokalportot gällde då således endast i Stockholm; med lokalbrev avsågos
sådana brev, som inlämnades på postkontoret i Stockholm och som vore
adresserade till i staden boende personer.

År 1855 -— i samband med införandet av frimärken — förordnades genom
kungl, brev den 9 mars att vad som gällde för Stockholm i fråga om lokalbrevbefordran
skulle kunna tillämpas även vid övriga postkontor i riket.
Lokalbrev definierades då såsom brev, som utväxlas mellan personer boende
inom samma stad, köping eller annat dylikt samhälle.

I generalpoststyrelsens förslag till portoreglering den 29 november 1883
föreslogs, att lokalporto skulle utgå för »sådant brev, som skall befordras till
person, vilken vistas inom samma stad, köping eller by, där försändelsen, å
fast postanstalt eller i fast brevlåda, till befordran avlämnas». Bevillningsutskottet
vid 1884 års riksdag ansåg emellertid denna definition kunna i vissa
fall ge anledning till tvekan, huruvida ett brev skulle postbehandlas såsom
vanligt brev eller som lokalbrev, och föreslog att lokalbreven i stället skulle
i postförfattningarna anges såsom »sådana brev, vilka å postanstalt behandlas
utan att med post eller av lantbrevbärare fortskaffas». Riksdagen beslöt i
enlighet med utskottets förslag.

I skrivelse till Kungl. Majit den 13 februari 1917 framhöll generalpoststyrelsen
bland annat att den gällande definitionen på lokalbrev länge visat
sig otidsenlig. En sträng tillämpning av definitionens ordalag skulle nämligen
innebära, att försändelse, som befordrades mellan två postanstalter i
samma stad, icke finge taxeras såsom lokalförsändelse. Vidare hade uppkomsten
av förstäder, landskommuners inkorporering med städer, inrättandet
av brevlådor å spårvagnar, som framginge utanför städernas områden
m. m., mångenstädes medfört sådana förhållanden, att nuvarande bestämmelser
om lokalportots tillämplighet ledde till rena oformligheter. Det kunde också
förekomma att en lokalbrevbärings och en lantbrevbärings områden i det
närmaste sammanfölle, och syntes det i sådana fall oegentligt, att befordringsavgiften
för en försändelse skulle utgå efter olika tariffer allt eftersom försändelsen
befordrades av lokalbrevbärare eller av lantbrevbärare. Generalpoststyrelsen
ansåg, att de mest framträdande olägenheterna skulle kunna avhjälpas
genom inrättandet av särskilda lokalportoområden och genom omformulering
i viss mån av definitionen på lokalförsändelse. Enligt generalpoststyrelsens
förslag skulle det särskilda lokalportot utgå beträffande »försändelse,
som inlämnas å fast postanstalt eller som dit inkommer utan att

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

hava behandlats av lantbrevbärare eller att hava genom postverkets försorg
befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och vilken försändelse
från sagda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställes
adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare, samt försändelse, som postbehandlas
allenast inom ett särskilt fastställt lokal portoområde». Vidare föreslogs
att Kungl. Majit skulle av riksdagen bemyndigas att, när sådant ansåges
vara av behovet påkallat, för viss ort fastställa sådant särskilt lokalportoområde.
Detta förslag framlades i proposition nr 180 till 1917 års riksdag och
bifölls för tillämpning från och med den 1 januari 1918.

Särskilda lokalportoområden fastställdes genom kungl, brev den 18 oktober
1918 för Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Falköping samt
genom kungl, brev den 21 november 1930 för Norrköping. Lokalportoområdena
för Stockholm, Göteborg och Falköping sträckte sig utöver städernas
gränser, varemot de övriga särskilt fastställda lokalportoområdena hade
i de sistnämnda fallen påkallats därav, att inom ifrågavarande städer för
posten användes sådana befordrings- eller utdelningssätt, som enligt den allmänna
definitionen på lokalförsändelse fölinge rätten till lokalporto.

Den 29 mars 1932 framhöll generalpoststyrelsen i skrivelse till Kungl.
Majit att det måste anses såsom en självklar sak att varje stad, köping eller
liknande samhälle skulle bilda ett lokalportoområde. Med hänsyn till de
förhållanden, som vore rådande, när 1917 års definition på lokalförsändelse
fastställdes, hade man också utgått ifrån att detta skulle — på ett par
undantag när — följa av den allmänna definitionen. Sedan dess hade emellertid
på många håll inträtt ändrade förhållanden. Den allt tätare bebyggelsen
i städernas och vissa andra samhällens ytterområden hade gjort det nödvändigt
för generalpoststyrelsen att vidtaga åtgärder för att dessa områdens
befolkning skulle bli på bästa möjliga sätt betjänad i postalt hänseende.
Därvid hade i många fall inrättandet av lantbrevbäring visat sig vara den i
sådant hänseende bästa anordningen. Genom lantbrevbäraren får nämligen
korrespondent till sig utdelad icke blott den vanliga brev- och tidningsposten
utan även rekommenderade försändelser samt med viss inskränkning assurerade
försändelser, postanvisnings- och giromedel m. m. Dessutom har
korrespondent tillfälle att till lantbrevbäraren avlämna post. När lantbrevbäringen
inrättades inom ett samhälles ytterområde, gingo emellertid de
korrespondenter, som därav betjänades, miste om lokalporto i förbindelsen
med övriga delar av det samhälle till vilket de hörde. I viss mån likartade
förhållanden inträdde också när med stad, köping eller municipalsamhälle
inkorporerades närliggande områden. Vissa delar av det inkorporerade området
erhölle lokalporto med samhället, andra däremot icke, allt efter det
sätt, varpå posten befordrades eller utdelades inom området. Härigenom
hade skapats missnöje och svårigheter för allmänheten inom ett samhälle att
hålla reda på i vilka fall riksporto eller lokalporto gällde. På grund av bland
annat det nu anförda föreslog generalpoststyrelsen, att varje stad, köping
eller liknande samhälle skulle, oberoende av det sätt, varpå posten befordrades
eller utdelades inom samhället, betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde.
Detta förslag vidarefördes av Kungl. Majit till 1934 års riksdag i proposition
nr 53. Förslaget bifölls av riksdagen. Enligt den sålunda fastslagna, alltjämt
gällande definitionen skall med lokalförsändelse förstås:

»försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller som dit inkommer utan
att ha vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom postverkets försorg
befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och vilken från nämnda
postanta.lt
eller genom lokalbrevbärare, ävensom

oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas, försändelse som

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

postbehancllas allenast inom stad, köping eller liknande samhälle eller allenast
inom särskilt av Kungl. Majit fastställt lokalportoområde».

Anmärkas bör att med lokalbrevbärare jämställes i detta hänseende lådbrevbärare.

Den nu gällande definitionen på lokalförsändelse utesluter icke helt landsbygdens
befolkning från åtnjutande av lokalportot. Även för landsbygdens vidkommande
är lokalportot tillämpligt på varje försändelse, som inlämnas på en
fast postanstalt eller som nedlägges i fast brevlåda, som tömmes genom postanstaltens
försorg (eller i förekommande fall inkommer till postanstalten
genom spårvagnsbrevlåda), och som är adresserad till den ort, där postanstalten
är belägen. Det förutsättes härvid att försändelsen tillställes adressaten genom
lokal- eller lådbrevbärare eller avhämtas genom adressatens egen försorg.

Generalpoststyrelsen inser väl att landsbygdens befolkning icke kan utnyttja
lokalportot i samma utsträckning som befolkningen i städerna eller andra
större samhällen. Å andra sidan kan det enligt generalpoststyrelsens mening
med skäl ifrågasättas, huruvida lokalportot är lika berättigat och behövligt på
landsbygden som i de större samhällena. Sedan man frångått det tidigare tilllämpade
zontariffsystemet vid bestämmande av postavgifter, är lokalbrevbefordran
till lägre porto än riksportot berättigad endast inom en och samma ort,
och enkannerligen då inom större samhällen. Behovet av lokalbrevbefordran
framträder först då ett samhälle vuxit så, att ett verkligt behov av skriftlig
kommunikation mellan samhällets innevånare uppstått och då samhällets posttrafik
blivit så stor, att särskilda postala anordningar måst vidtagas för postens
uppsamling och utdelning, d. v. s.uppsättande av brevlådor, anordnande avlokal-
eller lådbrevbäring eller dylikt. Ur kostnadssynpunkt blir lokalportot
då berättigat därigenom att postverkets självkostnad för varje enskild försändelse
sjunker tack vare trafikens koncentration. Att denna synpunkt ursprungligen
varit den avgörande framgår av att, då lokalportot först infördes i Sverige,
detta skedde i Stockholm, som då var den enda ort, där postmängden nödvändiggjort
anordnande av lokalbrevbäring på postverkets bekostnad.

Förslag örn utvidgning av lokalportots tillämplighet för landsbygdens vidkommande
eller yrkande örn utredning i sådant syfte ha motionsvis framförts
vid bland annat 1925, 1934 och 1937 års riksdagar. Yttranden häröver lia avgivits
av generalpoststyrelsen till ifrågavarande riksdagars bevillningsutskott.
Dylika yttranden finnas fogade till bevillningsutskottets betänkande nr 36/1925
och nr 16/1937. Generalpoststyrelsen tillåter sig hänvisa till dessa yttranden,!
vilka redogjorts för de svårigheter, som möta vid försök att ordna denna fråga
på ett tillfredsställande sätt, och påvisats de olägenheter, som skulle följa med
de föreslagna utvidgningarna av lokalportot. Utskottet har i likhet med generalpoststyrelsen
funnit ådagalagt, att de ändringar i bestämmelserna, som i motionerna
föreslagits eller antytts, icke äro tillfredsställande, och därför avstyrkt
motionerna. 1925 års bevillningsutskott ville icke heller »tillstyrka riksdagen
att påkalla ytterligare utredning i den synbarligen mycket svårlösta frågan örn
de lämpliga gränserna för lokalportots tillämplighet, särskilt som det synts
utskottet tvivelaktigt, huruvida ett lägre lokalporto bör allt framgent bibehållas.
Därest i en framtid förutsättningarna för införande av ett gemensamt
riksporto för alla inrikes brev bomme att föreligga, tala nämligen härför enligt
utskottets mening goda skäl, örn än utskottet icke velat härom nu göra något
bestämt uttalande.» Icke heller 1934 års bevillningsutskott ville förorda någon
utredning i ämnet. Utskottet anförde härom följande:

»Spörsmålet örn lokalportot påverkas för landsbygdens del jämväl av motoriseringen
av postbefordringen. Frågan örn en allmännare användning för
postbefordran av omnibusar och andra motorfordon, som av enskilda användas
i linjetrafik, är, enligt vad utskottet inhämtat, föremål för utredning

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

inom generalpoststyrelsen. Därest i samband med denna utredning uppkommer
förslag örn en mera tillfredsställande lösning av landsbygdens lokalportofråga
än de förut vid skilda tillfällen framförda uppslagen i ämnet, torde det
kunna förväntas, att generalpoststyrelsen underställer Kungl. Majit vederbörliga
förslag i ämnet. Med hänsyn härtill och då det torde ligga i Kungl.
Majits och generalpoststyrelsens intresse att medverka till en lösning av den
sedan länge diskuterade frågan örn lokalporto för landsbygden, har utskottet
icke funnit skäl biträda det i motionen alternativt framställda yrkandet om
utredning och förslag i ämnet.»

I sitt yttrande över de vid 1937 års riksdag framlagda motionerna i förevarande
fråga framhöll generalpoststyrelsen att svårigheterna att finna en tillfredsställande
lösning i frågan på senare tiden ytterligare ökats och förklarade,
att styrelsen som sin mening måste uttala, att det torde kunna anses
omöjligt att erhålla sådana bestämmelser angående lokalportots tillämpning att
därigenom skapas full rättvisa för alla och att svårigheter icke uppstå vid
tillämpningen. Härtill fogade styrelsen det uttalandet, att emot den nuvarande
definitionen anmärkningar visserligen kunde göras, men att det icke
vore anledning göra någon ändring, så länge något bättre icke kunde åstadkommas.
Utskottet avstyrkte motionerna på av generalpoststyrelsen anförda
skäl och erinrade örn att 1936 års riksdag hos Kungl. Majit begärt åtgärder
för ett bättre tillgodoseende av landsbygdens behov i vad gällde lantbrevbäringen
samt att de sålunda åsyftade förbättringarna av postförhållandena
skulle bliva ägnade att på ett annat postalt område än det nu föreliggande
utjämna skillnaden mellan städer, köpingar och liknande samhällen å ena
samt landsbygden å andra sidan.

Den här ovan antydda utredningen örn åtgärder till förbättrade postförhållanden
för landsbygden har huvudsakligen resulterat i inrättande av ett
flertal nya lantbrevbäringslinjer och utökning av antalet veckoturer å redan
befintliga linjer. Vidare har den enskilda omnibustrafiken på olika sätt tagits
i anspråk för postbefordran. Bland annat ha omnibusar och trafikbilar i stor
utsträckning försetts med brevlådor. Då emellertid dessa lådor ofta befordras
långa sträckor och i vissa fall även förbi postanstalter utan att tömmas, har
det blivit nödvändigt bestämma, att lådorna äro avsedda endast för riksförsändelser.
Någon möjlighet att i samband med denna förbättring av landsbygdens
postförhållanden lösa landsbygdens lokalportofråga har hitintills
icke funnits. På grund av sedan hösten 1939 gällande besparingsdirektiv ha
emellertid ytterligare åtgärder till förbättring av landsbygdens postförhållanden
måst uppskjutas tills vidare.

Därest lantbrevbäringen på landsbygden utbyttes mot den enklare och
billigare formen för postutdelning, som benämnes lådbrevbäring, skulle lantbefolkningen
enligt nu gällande definition på lokalförsändelse i väsentligt
högre grad än för närvarande komma i åtnjutande av lokalportot. En sådan
åtgärd skulle dock medföra sådan försämring i andra avseenden, att den uppnådda
vinsten i portohänseende därigenom skulle mer än uppvägas. Lådbrevbärare
utdelar nämligen endast vanlig brev- och tidningspost, alltså icke
värdeförsändelser, paket, postanvisnings- eller giromedel. Posten nedlägges
i brevlådor, som korrespondenterna lia att på egen bekostnad uppsätta invid
linjen på därför anvisade platser. Till lådbrevbärare kan icke avlämnas avgående
post. Denna utväg synes därför icke kunna begagnas.

I princip är generalpoststyrelsen — och detta icke minst av praktiska skäl —
av den uppfattningen, att ett lämpligt avvägt enhotsporto för landet i dess
helhet är det riktigaste. Vid fixerandet liv ett dylikt enhotsporto måste avvägning
ske mellan postverkets genomsnittskostnader för vederbörande försändelseslag
och portot. För närvarande beräknas postverkets genomsnittskost -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

Hader för ett riksbrev till 7 öre, medan samma kostnader för en lokalförsändelse
beräknas utgöra endast hälften härav. Först när statsmakterna finna de ekonomiska
förutsättningarna föreligga för en sänkning av riksportot för brev till
samma belopp, som nu utgår för en lokalförsändelse, synes enligt generalpoststyrelsens
mening lokalportot kunna borttagas. För en sådan uppfattning har
styrelsen också i sina senaste skrivelser i ämnet givit uttryck.

I skrivelse till Kungl. Majit den 25 november 1936 över framställningar örn
utvidgning av Stockholms lokalportoområde har generalpoststyrelsen på
anförda skäl avstyrkt sådan utvidgning samt framhållit, att den enda ändring,
som styrelsen funne sakligt motiverad, vöre en sådan inskränkning, att ifrågavarande
område komme att omfatta endast Stockholms stads administrativa
område. Med hänsyn emellertid till det goda ekonomiska resultat, som postverket
hade att uppvisa, ville generalpoststyrelsen icke då föreslå en åtgärd,
som för allmänheten medförde en försämring. Genom de i proposition nr 29
föreslagna, av statsverkets penningbehov motiverade höjningarna av vissa postavgifter
har denna fråga kommit i ett nytt läge, och styrelsen har också förberett
vissa undersökningar, huruvida genom en minskning av Stockholms
lokalportoområde postverket kunde tillföras ytterligare inkomster. Det är
givet, att postverket vid utredningen härom även kommer att beakta vad riksdagen
vid olika tillfällen anfört angående utjämningen mellan stadsbygd och
landsbygd i postalt hänseende.

Stockholm den 20 februari 1942.

KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN, III BYRÅ.

H. G. Holmström.

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.