Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960 (Betänkande 1960:Bevu38 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

Nr 38

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande
avskrivning å maskiner och inventarier, som ingår i
rörelse.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1: 35 av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 42 av herr Darlin
m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser angående avskrivning å maskiner och inventarier,
som ingår i rörelse, att avskrivning får göras på återanskaffningsvärdet,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga författningsändringar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionen II: 42.

Från bruttointäkt av rörelse får i princip åtnjutas årliga värdeminskningsavdrag
för kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Undantagsvis må sådan anskaffningskostnad
i sin helhet avdragas som omkostnad redan under anskaffningsåret,
nämligen i de fall då tillgången beräknas bli förbrukad inom högst tre år.

De närmare bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av maskiner
och inventarier återfinns i punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Såvitt här är av intresse innebär bestämmelserna i huvudsak
följande. Vid tillämpning av s. k. planenlig avskrivning bestämmes det
årliga värdeminskningsavdraget normalt enligt avskrivningsplan till viss
procent av tillgångens anskaffningsvärde. Saknas utredning om anskaffningsvärdet,
må avdraget beräknas till viss procent av bokförda värdet eller
av annat lämpligt värde. Huvudregeln för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
medger avdrag årligen med högst trettio procent av summan av ingående
bokfört värde å inventariebeståndet och anskaffningskostnaden för under
året inköpta inventarier. Enligt en kompletterande regel får tillgångarna
nedskrivas till ett värde motsvarande restvärdet vid en årlig avskrivning
med tjugu procent av inventariebeståndets anskaffningsvärde. Understiger
inventariebeståndets verkliga värde även det angivna restvärdet, medges
avdrag även för härav betingad ytterligare avskrivning.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 7 samt. Nr 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

Enligt kommunalskattelagen beräknas således värdeminskningsavdraget i
princip på tillgångens anskaffningsvärde. Frågan om avskrivning å inventarier
på grundval av annat värde än anskaffningsvärdet behandlades av förelagsbeskattningskommittén
i dess år 1954 avgivna betänkande med förslag
till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19). I betänkandet framlade
kommittén bl. a. förslag till en degressiv avskrivningsmetod, vilket förslag
med vissa jämkningar lades till grund för nu gällande lagstiftning om räkenskapsenlig
avskrivning. I denna del innebar förslaget en främst av konjunkturpolitiska
skäl motiverad begränsning av den för aktiebolag m. fl. dittills
i princip gällande rätten till s. k. fri avskrivning å inventarier.

Beträffande det underlag, varå avskrivningsbeloppen skall beräknas, föreslog
företagsbeskattningskommittén emellertid inte någon ändring i tidigare
gällande bestämmelser om avskrivning på grundval av anskaffningsvärde.
Kommittén erinrade om den kritik, som riktats mot avskrivningsregler innebärande
en periodisering av den historiska anskaffningskostnaden. I tider
med fallande penningvärde medför dylika regler att det sammanlagda beloppet
av gjorda avskrivningar inte svarar mot kostnaden för ett återanskaffande
av en med den avskrivna maskinen likvärdig sådan. Det kan
således göras gällande att i angivna läge en viss förtäring av företagets kapital
äger rum genom beskattningen. Från näringslivets sida har också vid
skilda tillfällen yrkats, att avskrivningarna borde få grundas på maskinens
nuvärde vid varje avskrivningstillfälle. Vid övervägande av frågan om avskrivning
på anskaffningsvärde eller nuvärde fann kommittén, att så starka
invändningar från såväl teoretisk som praktisk synpunkt måste framställas
mot en avskrivning på nuvärdet, att kommittén inte kunde förorda något
förslag i denna riktning. Härvidlag hänvisade kommittén till det förhållandet
att någon enhetlig uppfattning inte råder om det teoretiskt riktiga i en
avskrivning på nuvärdet. Det hävdas nämligen, anförde kommittén, att något
godtagbart resultat inte uppnås om man isolerat beaktar prisförändringarna
för allenast en post i balansräkningen. En förlust på tillgångssidan sammanhängande
med en nedgång i penningvärdet kan mycket väl ur företagets synpunkt
vara kompenserad genom en vinst på passivsidans skulder. Det sagda
exemplifierades av kommittén med det tänkta fallet att en maskin helt
finansierats med lånade medel och de mot avskrivningarna svarande beloppen
skall användas för amorteringar å lånet. Om avskrivning på nuvärdet
skulle medges i en sådan situation, innebar detta endast att företaget tillfördes
en vinst lika stor som den förlust, vilken långivaren åsamkas. Kommittén
underströk vidare de utomordentliga praktiska svårigheter, som skulle
vara förenade med tillämpningen av en bestämmelse av dylik innebörd.
Härom anförde kommittén följande.

Skulle nuvärdet fastställas för varje tillgång för sig, föreligger merendels
det förhållandet, att på grund av teknikens utveckling den äldre maskinen
ersatts av en ny med helt eller delvis annorlunda konstruktion, varför rätta

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

jämförelser mellan anskaffningskostnaderna vanligen inte kan göras. En
undersökning och omräkning av antytt slag skulle behöva verkställas för
varje maskin och varje år. En annan möjlighet skulle vara att söka fastställa
ett för vissa grupper av inventarier gemensamt prisindex, men även
ett sådant prisindex är då det gäller det enskilda företaget ofta nog högst
missvisande, beroende på en skiftande sammansättning av inventariebestånd
och maskinernas individuella ålder. Med denna metod skulle alltså nås högst
ojämna resultat samtidigt som tillämpningssvårigheterna i det väsentliga
likväl skulle bestå.

Kommittén framhöll tillika, att spörsmålet om avskrivning på anskaffnings-
eller nuvärde i väsentlig mån reducerades till följd av den av kommittén
föreslagna degressiva avskrivningsmetoden, vilken tillät en avskrivning
av mer än 50 procent av anskaffningsvärdet under de två första åren, samt
än ytterligare på grund av kommitténs förslag i fråga om lagstiftningen
rörande investeringsfonder.

Två reservanter inom kommittén uttalade, att de inte kunde godta de
mera teoretiska argument på vilka majoriteten grundat sitt avvisande av
frågan om avskrivning på ett högre värde än anskaffningsvärdet. De betonade
den betydelse den fria avskrivningen haft för företagen i tider av
starkt stigande återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier. Om
det i företaget arbetande kapitalet i ett sådant läge skall kunna hållas intakt
var enligt reservanternas mening en avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena erforderlig.

Företagsbeskattningskommitténs förslag i nu berörda del förelädes 1955
års riksdag genom Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

I anledning av propositionen framställdes motionsvis yrkanden i huvudsakligt
syfte att bibehålla den fria avskrivningsrätten. Motionärerna erinrade
i anslutning därtill om att hos statens järnvägar avskrivningarna beräknades
på återanskaffningskostnaderna och framhöll sambandet mellan den
skattemässiga och den företagsekonomiska bedömningen av avskrivningsproblemen,
vilket förhållande talade för den fria avskrivningsrättens bibehållande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45 tillstyrkte utskottet
på anförda skäl en lagstiftning om räkenskapsenlig avskrivning i huvudsaklig
anslutning till det i propositionen framlagda förslaget. De i ämnet väckta
motionerna avstyrktes av utskottet under uttalande bl. a. att den omständigheten
att avskrivningarna hos statens järnvägar beräknas på återanskaffningskostnaden
inte hade något egentligt samband med frågan hur de taxeringsmässiga
avskrivningarna skall beräknas. Att avskrivningarna vid järnvägsdriften
beräknas på återanskaffningskostnaden fann utskottet sammanhänga
med det sätt på vilket järnvägstaxorna kalkyleras men var också
motiverat av anslagstekniska skäl. Det stod självfallet även enskilda näringsföretag
fritt att vid prissättningen kalkylera priserna med hänsyn till
återanskaffningskostnaden. Utskottet fann därav dock inte följa att samma
princip skall tillämpas vid den skattemässiga inkomstberäkningen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I motionerna framhålles nödvändigheten av att förmögenhetsökningar av
nominell natur, som erfordras för att behålla ett företags realtillgångar obeskurna,
inte drabbas av beskattning. Ett väsentligt drag i svensk skatterätt
har också tidigare varit att undvika beskattning av orealiserad förmögenhetsökning
samt att sålunda tillåta det nominella värdet av en rörelses tillgångar
att stiga utan beskattning så länge rörelsen bedrives. Efterkrigstidens
erfarenheter ger emellertid vid handen att statsmakterna inte har förmåga
att behålla prisnivån stabil, varför man inte såsom tidigare kan räkna med
en stabil prisnivå som ett normalfall för vilket lagstiftningen kan utformas.
Genom den fortskridande prisstegringen har problemet om beskattningsreglernas
relationer till det faktiska läget alltmer accentuerats för näringsidkarna.
Mest akut har det blivit i branscher, där prisstegringarna på företagens
anläggningstillgångar varit starkare än inom ekonomien i övrigt och
där dessutom kapitalkostnaderna är höga. Ett markant exempel härpå utgör
sjöfartsnäringen. Vid en hårdnande konkurrens, som är att vänta genom
realiserandet av en europamarknad, kommer svårigheterna att öka, och
utrymme kommer i fortsättningen inte att finnas för erläggande av skatt på
fiktiva vinster. Redan nu ligger det svenska näringslivet ogynnsamt till i
konkurrensen genom den höga lönenivån och det höga kostnadsläget över
huvud. För att kunna eliminera den höga inhemska kostnadsnivån måste
rationaliseringstakten inom det svenska näringslivet vara snabbare än i
konkurrentländerna. Detta förutsätter stora kapitaltillskott, som knappast
torde kunna komma till stånd utan möjligheter till en ökad självfinansiering.
En sådan förbättring av företagens självfinansieringsmöjligheter kan däremot
åstadkommas genom att avskrivningarna å maskiner och inventarier
får ske på återanskaffningsvärdet. I detta sammanhang hänvisar motionärerna
till att besparingsutredningen i sitt yttrande förordat att såväl vattenfallsverket
som luftfartsverket övergår till avskrivningar på återanskaffningsvärdet.
I årets statsverksproposition upplyser departementschefen därjämte
att avskrivningar på återanskaffningsvärdet sedan länge tillämpas
vid postverket, televerket och statens järnvägar samt föreslås skola gälla
även avskrivningarna å vattenbyggnadsverkets förrådsfond. Med hänsyn till
det anförda föreslås att avskrivningsreglerna ändras så, att avskrivning får
göras på återanskaffningsvärdet av i företaget arbetande tillgångar med
samma procentsatser och enligt samma regler i övrigt som hittills varit
gällande.

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

Utskottet

Enligt gällande regler för beräkning av rörelseinkomst åtnjuter skattskyldig
i princip avdrag för kostnad för anskaffning av maskiner och inventarier
för stadigvarande bruk i form av värdeminskningsavdrag. För bestämmande
av avdragets storlek anvisar kommunalskattelagens regler olika
avskrivningsmetoder vilka har det gemensamt att på kortare eller längre
sikt hela anskaffningskostnaden får avskrivas. I allmänhet får avdrag ske
årligen med en på visst sätt beräknad del av anskaffningskostnaden, men i
vissa fall kan hela kostnaden för en tillgång avdragas på en gång det år under
vilket tillgången i fråga anskaffats.

I de förevarande motionerna yrkas att avskrivningarna skall få beräknas
på grundval av ett s. k. återanskaffningsvärde av maskiner och inventarier.
Motionärerna framhåller nödvändigheten av att realtillgångarna får behållas
obeskurna i rörelsen utan hinder av beskattningsreglerna. Skattelagstiftningen
bör utformas med hänsyn till att erfarenhetsmässigt en fortskridande
prisstegring är att påräkna. Till stöd för yrkandet anföres tillika att
en hög och kapitalkrävande rationaliseringstakt inom näringslivet kräver
ökade möjligheter till självfinansiering. Motionärerna hänvisar även till att
flertalet statliga affärsverk numera tillämpar avskrivning på återanskaffningsvärdet.

Utskottet får erinra om att frågan om avskrivning å inventarier, som ingår
i rörelse, prövades av riksdagen år 1955 i samband med att reglerna
rörande företagsbeskattningen ändrades. Riksdagens beslut innebar att rätten
till s. k. fri avskrivning avskaffades och ersattes med den av företagsbeskattningskommittén
föreslagna metoden för s. k. räkenskapsenlig avskrivning
på inventariernas anskaffningsvärde. Nämnda kommitté hade enligt
givna direktiv övervägt möjligheterna att genomföra regler om avskrivning
på ett högre värde än anskaffningsvärdet (nuvärde, återanskaffningsvärde).
Kommittén avvisade emellertid en sådan lösning under hänvisning
till teoretiska och praktiska skäl. Under riksdagsbehandlingen framställdes
ej heller något yrkande om införande av ett avskrivningssystem på grundval
av återanskaffningsvärde men det framhölls av dem, som önskade bibehålla
den fria avskrivningsrätten, att denna avskrivningsmetod lämnade
företagen erforderligt utrymme att beräkna avskrivningarna på återanskaffningskostnaden.
I anledning härav erinrade 1955 års bevillningsutskott i
sitt av riksdagen godkända betänkande nr 45 om vad departementschefen
anfört därom att ett tillgodoseende av önskemålet om avskrivning på återanskaffningskostnaden
skulle innebära ett skatteefterskänkande vid fallande
penningvärde, därvid skatteeftergiften grundade sig på förmodanden
om framtida reinvesteringar i högre pris, och ett högre skatteuttag vid för -

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

bättrat penningvärde innebärande att den faktiska anskaffningskostnaden
aldrig finge avskrivas. Ingendera konsekvensen vore invändningsfri och
det sistnämnda resultatet avvisades bestämt från företagsekonomisk synpunkt.
Det sagda visade enligt utskottets mening att den gjorda hänvisningen
till möjligheten att genom tillämpning av den fria avskrivningsrätten avskriva
på återanskaffningsvärdet inte kunde anses utgöra tillräckligt skäl
att vid en avvägning mot de konjunkturpolitiska synpunkterna bibehålla
den fria avskrivningsrätten.

Frågan om avskrivning å inventarier i rörelse på grundval av återanskaffningskostnad
har enligt utskottets mening inte numera kommit i ett principiellt
annat läge än tidigare och utskottet kan för sin del ansluta sig till
de uttalanden i frågan som gjordes i samband med 1955 års ändringar rörande
företagsbeskattningen.

Utskottet vill i detta sammanhang betona att gällande företagsbeskattningsregler
i några hänseenden inrymmer sådana möjligheter till avsättning
av vinstmedel, som är ägnade att väsentligen reducera betydelsen av
frågan om återanskaffningskostnad såsom underlag för avskrivning å inventarier
i rörelse. Härutinnan må nämnas att den genom 1955 års lagstiftning
införda räkenskapsenliga avskrivningsmetoden, vilken i princip står
öppen för alla rörelseidkare, medger avskrivning av omkring halva anskaffningskostnaden
inom två år och under alla förhållanden full avskrivning
inom fem år från det tillgången anskaffats. I den mån dessa regler med hänsyn
till rådande vinstkonjunkturer kan helt utnyttjas — något som i allmänhet
torde vara fallet — möjliggöres en överavskrivning som för flertalet
företag inte oväsentligt överstiger den faktiska värdeminskningen och
således ger en viss kompensation för eventuellt ökade återanskaffningskostnader
i framtiden. Utskottet får vidare särskilt erinra om den för aktiebolag
och ekonomiska föreningar gällande rätten att göra skattefria fondavsättningar
för framtida investeringsändamål. Reglerna härom utgör enligt
utskottets mening ett betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna
och måste anses erbjuda berörda företag möjligheter till avsättning utöver
årlig avskrivning då detta anses önskvärt med hänsyn till befarad ökning av
återanskaffningskostnaden.

I vad i motionerna åberopats de statliga affärsverkens avskrivningsprinciper
finner sig utskottet kunna instämma i den av 1955 års bevillningsutskott
i nyssnämnda betänkande nr 45 framförda åsikten att vederbörande
affärsverks avskrivningsnormer väl sammanhängde med verkets taxesättning
och med anslagstekniken men däremot inte hade något egentligt
samband med frågan hur de taxeringsmässiga avskrivningarna skall beräknas.

Ytterligare vill utskottet framhålla att avsevärda svårigheter skulle möta
att praktiskt utforma ett på återanskaffningsvärdet grundat avskrivnings -

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

system. I detta hänseende kan utskottet helt ansluta sig till företagsbeskattningskommitténs
i det föregående återgivna uttalanden. Utskottet får tilllägga
att ett dylikt avskrivningssystem, såsom det vanligen tänkes utformat
med en årligen gjord indexomräkning av anskaffningsvärdet såsom grundval
för avskrivningen, inte synes kunna förenas med för närvarande tillämpad
räkenskapsenlig avskrivning utan torde förutsätta en på värdeminskningsplan
grundad metod med den tungroddhet vid deklarations- och taxeringsförfarandet
som skulle följa därav.

Av vad ovan anförts framgår att utskottet inte kan tillstyrka bifall till de
föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:35 av herr Yngve Nilsson
m. fl. och II :42 av herr Darlin m. fl. om ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning å maskiner
och inventarier, som ingår i rörelse, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 mars 1960

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson, Oscar Carlsson, Mattsson,
Siegbahn och Stefanson samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Kollberg, Kärrlander,
Magnusson i Borås, Wiklund, Andersson i Essvik, Darlin, Stenberg,
Eriksson i Bäckmora och Kristenson i Göteborg.

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1960

Reservation

av herrar Hagberg, Söderquist, Bengtson, Mattsson, Stefanson, Kollberg,
Magnusson i Borås, Darlin, Stenberg och Eriksson i Bäckmora, vilka dels
ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»Frågan om revidering av kommunalskattelagens bestämmelser angående
avskrivning å maskiner och inventarier så att möjligheter öppnas att göra
avskrivning på återanskaffningsvärde har aktualiserats vid flera tillfällen
under senare år. Det har härvid erinrats om den betydelse som den förutvarande
fria avskrivningsrätten haft för företagen i tider av starkt stigande
återanskaffningskostnader på maskiner och inventarier. Härigenom har det
i företaget arbetande kapitalet i vad avser ifrågavarande utrustning kunnat
hållas intakt. Genom den fria avskrivningsrättens slopande har detta beskattningsproblem
kommit i ett nytt läge. En avskrivning på återanskaffningsvärdet
eller i varje fall på de löpande nuvärdena framstår därför som
principiellt starkt motiverad. Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet
anser — i anslutning till de synpunkter som framförts i de likalydande
motionerna 1:35 och 11:42 — att frågan om öppnandet av möjligheter till
avskrivning på återanskaffningsvärde i fråga om maskiner och inventarier
bör bli föremål för utredning. Vid en kommande översyn av skattesystemet
— varom hemställan gjorts i särskilda motioner — vilken även bör omfatta
reglerna för företagsbeskattningen, bör denna fråga upptagas till prövning.»

dels ock ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:35 och 11:42 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
vid en kommande allmän översyn av skattesystemet utredes
möjligheterna att medgiva rätt till avskrivning på återanskaffningsvärdet
i fråga om maskiner och inventarier vid
beskattningen.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960

600393