Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1964 (Betänkande 1964:Bevu37 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1964

Nr 37

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion angående
bostadsrättshavares ställning i skatterättsligt
hänseende.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 736,
av herrar Gustafsson i Borås och Jönsson i Ingemarsgården har hemställts, ”att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära en utredning angående de
skatterättsliga konsekvenserna av att fastigheternas realvärden i många fall
ej tillkommer bostadsrättshavarna utan bostadsrättsföreningarnas moderorganisationer”.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda yrkandet,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen (jfr II: 735).

Inkomster som förvärvas av ekonomiska föreningar och aktiebolag skall
enligt gällande skattelagstiftning i regel beskattas två gånger. Hos föreningen
eller bolaget uttages skatt vid inkomstförvärvet, varefter jämväl medlemmarna
eller delägarna beskattas för erhållen utdelning.

Från denna huvudregel gäller emellertid ett viktigt undantag. Inkomst av
fastighet tillhörande bostadsföreningar och bostadsaktiebolag, varmed förstås
företag, vilkas verksamhet uteslutande eller huvudsakligen består i att bereda
bostäder åt företagets medlemmar eller delägare, skall i regel beskattas endast
hos bostadsföretaget och då i huvudsak beräknas enligt samma förenklade
metod som gäller för en- och tvåfamiljsfastigheter. Som bruttointäkt skall
upptagas ett belopp motsvarande för helt år räknat tre procent av fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret. Avdrag medgives för ränta å lånat
i fastigheten nedlagt kapital och för tomträttsavgäld. Det för vissa en- och tvåfamiljsfastigheter
medgivna extra avdraget å 200 kronor gäller inte i fråga om
bostadsföreningarnas och bostadsaktiebolagens fastigheter.

Som nämnts åligger skattskyldighet i regel inte medlemmen eller delägaren
i bostadsföretaget (punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen).

Bihang Ull riksdagens protokoll t964. 7 samt. Nr St

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1964

Till följd härav får avdrag i regel inte ske för medlemmens eller delägarens
inbetalningar till föreningen eller bolaget eller för andra omkostnader som är
hänförliga till innehavet av bostaden eller förmånen.

Skattskyldighet för värdet av bostadsförmån kan stundom komma att åvila
jämväl den enskilda inressenten i bostadsföretaget. Har sålunda bostad eller
annan förmån som tillkommit medlem av bostadsförening eller delägare i
bostadsaktiebolag i denna hans egenskap helt eller till övervägande del varit
av medlemmen eller delägaren mot vederlag upplåten till annan under hela
eller större delen av beskattningsåret, räknas vederlaget jämte värdet av bostad
eller annan förmån, som medlemmen eller delägaren för eget bruk förfogat
över, som intäkt av kapital, vilken skall beskattas hos medlemmen eller delägaren.

För att bostadsföretags fastighet skall schablontaxeras bör i regel krävas
dels att fastigheten inrymmer minst tre bostadslägenheter, dels att minst 60
procent av hela taxeringsvärdet belöper på de till medlemmarna med bostadseller
hyresrätt upplåtna bostadslägenheterna (jfr riksskattenämndens meddelanden
nr 2:1/1958).

Av innehållet i förevarande motion må här anföras följande.

Motionärerna framhåller att lagen om bostadsrättsföreningar (BostFL) innehaller
delvis divergerande bestämmelser om hur bostadsrättshavarens ekonomiska
mellanhavanden med bostadsrättsföreningen och dess moderorganisation
skall regleras. Bostadsrättshavarens ”ingångsvärde” i föreningen utgör enligt
BostFL § 12 lägenhetens andelsvärde, som bestäms efter proportionering av
värdet på alla lägenheterna i föreningens fastighetsinnehav. Dessa relationer
bestäms med utgångspunkt från en i vederbörlig ordning fastställd ekonomisk
plan (§ 11) rörande bostadsföretagets finansiering. Finansieringen av bostadsrättshavarens
lägenhet sker i princip enligt den ekonomiska planen genom dels
egen insats (grundavgift), dels årliga annuiteter för likvidering av upptagna
fastighetslån. Föreningens olika bostadsrättshavare är således dess finansiärer
och också dess delägare.

Bostadsrättshavare kan stundom — t. ex. på grund av flyttning eller villaköp
— vilja avsäga sig bostadsrätt och medlemskap. Något formellt hinder mot att
stadgarna enligt föreningslagens regler för detta fall föreskriver att bostadsrätten
utan ersättning skall övergå till bostadsrättsföreningen torde knappast
finnas. Vid överlåtelse av bostadsrätt till ny innehavare kan i stadgarna vara
föreskrivet att föreningen äger lösa bostadsrätten av en frånträdande medlem
efter det nominella andelsvärde som upptagits i den ursprungliga ekonomiska
planen. Detta värde kan vid kraftig penningvärdeförsämring väsentligt understiga
bostadsrättens verkliga värde.

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1964

En obeaktad konsekvens förefaller uppstå i beskattningsavseende, om föreningsstadgarna
är så konstruerade, att bostadsrättsföreningens moderorganisation
ytterst kommer att tillgodogöra sig alla realvärden i föreningarnas
fastighetsbestånd. Fastighetsskatten debiteras nämligen föreningen som ägare
till fastigheten. För medlemmarna utgör skatten omkostnad. Men skatten beräknas
efter fastighetens realvärde enligt fastighetstaxeringen och ej efter de
mången gång lägre nominella andelsvärden, som egentligen är de enda förmögenhetsanspråk
som tillkommer medlemmarna. Då det gäller förmögenhetsskatt
är det delägarnas sak att skatta för andelsvärdet, som då upptas till
aktuella värden, ej efter de nominella belopp som medlemmens rätt kanske
begränsats till. Att i varje fall detta är en helt orimlig konsekvens ur beskattningssynpunkt
bör vara uppenbart, om nämligen moderorganisationen
framstår som den verkliga ägaren till fastighetens realvärde.

Utskottet

Schablonmetoden för taxering av fastigheter tillhöriga bostadsföreningar och
bostadsaktiebolag infördes genom beslut av 1954 års riksdag. Bestämmelserna
innebär att inkomst av sådana fastigheter beskattas hos företagen och beräknas
i huvudsak enligt den förenklade schablonmetod som gäller för en- och tvåfamiljs
villor, medan medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag
skall beskattas för värde av bostadsförmån endast om han under hela
eller större delen av beskattningsåret hyr ut lägenheten till annan.

De grundläggande bestämmelserna om bostadsrätt återfinnes i lagen den 25
april 1930 om bostadsrättsföreningar (bostadsrättslagen). Jämlikt 11 § i denna
lag skall, innan bostadsrätt får upplåtas, upprättas en ekonomisk plan för föreningens
verksamhet. I denna plan skall anges lägenhetens andelsvärde, d. v. s.
det belopp, vartill lägenhetens värde uppskattas i förhållande till värdet av
alla lägenheterna (12 §).

I den förevarande motionen åberopas bl. a. att fastighetsskatt debiteras
bostadsföretaget som ägare till fastigheten. För medlemmar eller delägare i
företaget utgör skatten en omkostnad. Skatten beräknas efter fastighetens värde
enligt fastighetstaxeringen och inte efter de ofta lägre andelsvärden som tillkommer
medlemmen eller delägaren. Denne har att betala förmögenhetsskatt
för andelsvärdet med belopp, som enligt motionärerna ”upptas till aktuella
värden, ej efter de nominella belopp som medlemmens rätt kanske begränsats
till”. Detta är — menar motionärerna — en orimlig konsekvens från beskattningssynpunkt
i de fall fastigheternas realvärden tillkommer bostadsrättsföretagens
moderorganisationer.

Anledningen till att skattskyldigheten för inkomst av bostadsföreningars och
bostadsaktiebolags fastigheter överflyttades från de enskilda intressenterna till
företagen var det betydande arbete som den tidigare inkomstberäkningen av

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1964

dylika fastigheter medfört för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna,
främst till följd av de invecklade bestämmelserna samt det omständliga
deklarations- och uppgiftsförfarandet. Några allvarligare brister hos de
nya schablontaxeringsreglerna, vilka utformats så att de enligt gjorda beräkningar
genomsnittligt skulle leda till ett något gynnsammare utfall än taxering
enligt tidigare gällande bestämmelser, har, såvitt utskottet har sig bekant, inte
uppmärksammats.

Motionärerna synes mena att många medlemmar och delägare i bostadsföretag,
när de betalar föreningens omkostnader, inklusive den kommunala garantiskatten,
indirekt betalar en skatt som är för hög med hänsyn till vad de kan
få ut av företaget vid frånträdandet av lägenheten och de tycks också mena
att den enskilde intressenten har att erlägga förmögenhetsskatt med belopp som
överstiger det verkliga andelsvärdet på hans lägenhet.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att det under remissbehandlingen
av 1950 års skattelagssakkunnigas promemoria angående beskattning av
bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt av deras medlemmar eller delägare,
vilken promemoria ligger till grund för den nya lagstiftningen, av Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. ifrågasattes
att som underlag för schablonbeskattningen skulle kunna användas annat
värde än det åsatta taxeringsvärdet. Förbundet anförde därvid att det s. k.
saluvärdet inte borde vara norm vid taxering av bostadsföretagens fastigheter
särskilt med hänsyn till att medlem vid överlåtelse av lägenhet inte alltid kan
tillgodogöra sig summan av sina kapitaltillskott. Vederbörande departementschef
yttrade med anledning härav att en beräkning av bostadsföretagens fastighetsinkomster
på grundval av annat värde än taxeringsvärdet skulle komplicera
taxeringsförfarandet och i viss utsträckning möjliggöra för bostadsföretagen
att själva bestämma det värde varå schablonmetoden skall tillämpas.

Utskottet vill ansluta sig till departementschefens uppfattning. Vad särskilt
angår uppskattningen av lägenhets andelsvärde vid förmögenhetstaxeringen
vill utskottet understryka att dylikt värde skall upptas till belopp som motsvarar
vad lägenheten kan anses hava betingat vid försäljning under normala
förhållanden. Vid värderingen skall hänsyn alltså tagas till bl. a. sådana omständigheter
som att den enskilde intressenten vid ett eventuellt frånträde
av lägenheten inte äger tillgodogöra sig det verkliga andelsvärdet.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 januari 1962 har tillkallats särskilda
sakkunniga (bostadsrättskommittén) för att verkställa översyn av bostadsrättslagstiftningen.
Av direktiven (se riksdagsberättelsen år 1963 s. 63 ff.)
framgår att de sakkunniga har att verkställa en allmän översyn av bostadsrättslagen
och därvid ägna uppmärksamhet bl. a. åt frågan, hur erforderlig
trygghet skall skapas för bostadsrättshavarna och hur dessas förhållande inbördes
och till föreningen lämpligen bör regleras. Även i övrigt skall utredningen
bedrivas förutsättningslöst.

Bevillningsutskottets betänkande nr 37 år 1964

Motionärernas yrkande kan således redan anses tillgodosett.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 736 av herrar Gustafsson i Borås och Jönsson
i Ingemarsgården angående bostadsrättshavares ställning
i skatterättsligt hänseende icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 april 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson, Oscar Carlsson, Enarsson, Paul Jansson, Sundin, Hellebladh och Skärman;
samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Nilsson i Svalöv, Engkvist, Christenson
i Malmö, Andersson i Essvik, Darlin, fru Holmqvist, herrar Eriksson i
Bäckmora, Carlsson i Västerås och Broberg.