Bevillningsutskottets betänkande Nr 36 (Betänkande 1925:Bevu36 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 8 inaj 1925 kl. 3 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta < motioner
angående ändring av gällande bestämmelser rörande lokalbefordran
av vost.

(l:a avd.)

1 en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 84, hava herrar Andersson i Rasjön och Björling hemställt, »att
riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t begära förslag till sådan ändring
av gällande bestämmelser i allmänna poststadgan rörande lokalbefordran, att
försändelse som behandlas allenast av en fast postanstalt eller ock endast av
lantbrevbärare må åsättas de lägre portoavgifter som gälla för lokalbefordran».

Uti en likaledes inom andra kammaren väckt och till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 220, har herr Johansson i Brånalt hemställt, »att riksdagen
ville besluta, att de lokalportosatser, som nu äro gällande inom städer och
andra samhällen, där kringföring av postförsändelser äger rum, från och
med den 1 nästkommande juli månad även komma att bli gällande å de
lantbrevbäringslinjer, vars försändelser ej behandlas vid någon annan postanstalt
än den varifrån lantbrevbäringen utgår».

De nu gällande allmänna bestämmelserna rörande lokalbefordran av post
härröra från år 1917. Intill ikraftträdandet av dessa bestämmelser gällde,
att mot lokalporto skulle befordras brev eller korsband, »som å postanstalt
behandlas utan att med post eller lantbrevbärare fortskaffas». Denna allmänna
bestämmelse gällde, vad korsband beträffar, blott sådant korsband,
vars innehåll ej utgjordes av tidningar. I 1916 års tidningsförordning stadgades
därjämte i fråga om vanligt tidningskorsband viss minimiavgift för
»lokalförsändelse ».

I underdånig skrivelse den 13 februari 1917 framlade generalpoststyrelsen
förslag om ändring av ovan återgivna allmänna bestämmelse rörande lokalbefordran
av post. Därvid anförde generalpoststyrelsen bland annat följande:

Den gällande definitionen å lokalförsändelse hade sedan länge visat sig
otidsenlig. En sträng tillämpning av definitionens ordalag skulle innebära,
att försändelse, som befordrades mellan två postanstalter i samma
stad, icke finge taxeras såsom lokalförsändelse. På sådant sätt hade
man dock icke ansett sig kunna tolka stadgandet i fråga, utan man hade
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 7 samt. 27 höft. (Nr 36.)

Utskottet.

Återblick.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

beträffande försändelse, som befordrades mellan två postanstalter i samma
stad, tillämpat lokalportotaxan, när befordringen verkställts genom s. k.
lokal transport, d. v. s. icke medelst järnvägs-, ångbåts- eller landsvägspost.
Den utsträckta byggnadsverksamheten inom städers och därmed
jämförliga samhällens icke planlagda områden, uppkomsten av förstäder
i omedelbar anslutning till vissa städer men belägna utom dessas områden,
landskommuners inkorporering med städer m. m. hade mångenstädes
medfört sådana förhållanden, att dåvarande bestämmelser om lokalportots
tillämpning ledde till rena oformligheter.

Vidare hade inrättandet av brevlådor å spårvagnar, som framginge
utanför städernas områden, bidragit att, så att säga, bryta gränserna för
lokalportots tillämpning. Om en försändelse nedlades i spårvagnsbrevlåda
för att till adressaten utdelas genom postanstalt å den ort, där brevlådan
tömdes, och försändelsen således icke behandlades av postanstalt å
mer än en ort, ansåges försändelsen kunna befordras mot lokalporto, även
om den nedlagts i brevlådan å plats utom det egentliga lokalportoområdet;
skulle däremot försändelsen hava avlämnats vid postanstalt å den plats,
där nedläggandet i spårvagnsbrevlådan verkställts, hade försändelsen givetvis
icke taxerats såsom lokalförsändelse.

Även kunde det ifrågakomma, att en lokalbrcvbärings och en lantbrevbärings
område i det närmaste sammanfölle. I sådant fall syntes det
oegentligt, att befordringsavgiften för en försändelse skulle utgå efter
olika tariffer allt efter som försändelsen befordrades av lokalbrevbärare
eller av lantbrevbärare.

Med hänsyn till det anförda vore det ofta för allmänheten synnerligen
svårt att avgöra, huruvida en försändelse finge befordras mot lokalporto
eller icke, vadan försändelser ofta frankerades oriktigt, samt obehag därigenom
åsamkades såväl avsändare som adressater. Det syntes således
nödvändigt, att stadgandet om vad som fors* odes med lokalförsändelse erhölle
en annan avfattning, genom vilken de rådande olägenheterna vid
stadgandets tillämpning såvitt möjligt undanröjdes. Till en början syntes
uppenbart, att, för vinnande av större likformighet, begreppet lokalförsändelse
borde erhålla en något vidsträcktare betydelse. Det syntes
emellertid, på grund av de säregna förhållanden, som rådde å vissa orter,
knappast vara möjligt att finna eu definition, som både inrymde alla fall,
i vilka lokalporto borde komma till användning, och uteslöte alla andra
fall. Särskilt beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö samt ytterligare
en eller annan ort syntes saken icke kunna ordnas på ett praktiskt,
enhetligt och för korrespondenterna rättvist sätt, med mindre särskilda
lokalportoområden fastställdes. Önskvärt vore, att riksdagen icke behövde
höras rörande varje särskilt fall, då fråga om fastställande av nya eller
omreglering av redan fastställda lokalportoområden uppkomme, utan att
besluten i berörda hänseende fattades av Kungl. Maj:t efter generalpoststyrelsens
hörande.

Genom möjligheten att få dylika lokalportoområden fastställda skulle
de mest framträdande oegentligheterna beträffande lokalportotariffens tilllämpning
kunna avhjälpas. Styrelsen både emellertid dessutom haft under
övervägande, huruvida icke sådan allmängiltig betydelse borde givas
begreppet lokalförsändelse, att försändelse, som behandlades allenast av
inlämningspostanstalten och, i förekommande fall, en eller flera andra
postanstalter å samma ort, borde, oavsett befordringssättet, taxeras såsom
lokalförsändelse, dock med undantag av försändelse, som inkomme ur

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

brevlåda å järnväg eller ångbåt. I fråga om försändelse av sistnämnda
slag voro det ofta icke möjligt att bestämma inlämningsorten. Genom en
sådan föreskrift skulle bland annat den förut berörda, för korrespondenterna
obegripliga skillnaden mellan taxeringen av försändelse, som befordrades
med lokalbrevbärare, och av försändelse, befordrad med lantbrevbärare,
bortfalla. Men å andra sidan skulle den ifrågasatta föreskriften
medföra, att lokalportotariffen komme att tillämpas jämväl i åtskilliga
fall, då något verkligt skäl därtill icke kunde anses föreligga.

För att utröna den ekonomiska innebörden för postverket av en, på sätt
angivits, ändrad betydelse av begreppet lokalförsändelse hade generalpoststyrelsen
låtit verkställa en statistisk utredning. Enligt denna skulle
fastställandet av särskilda lokalportoområden för Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg, Falköping (Falköping-Ranten) och Örebro medföra
en inkomstminskning för postverket av omkring 50,000 kronor per år. En
sådan ändrad betydelse av begreppet lokalförsändelse, att bland annat
befordran med lantbrevbärare icke skulle i och för sig beröva en försändelse
karaktären av lokalförsändelse, skulle i fråga om de orter, för
vilka särskilda lokalportoområden icke ifrågasatts, tillskynda postverket
en inkomstminskning av 75,000 å 80,000 kronor för år. Med hänsyn till
storleken av detta belopp samt enär förhållandena jämväl i detta avseende
kunde, där så funnes nödigt, regleras genom fastställandet av särskilda
lokalportoområden, ansåge generalpoststyrelsen sig icke böra för det dåvarande
föreslå annan ändring i sak beträffande vad som skulle anses såsom
lokalförsändelse än att dit skulle hänföras jämväl försändelser, som
behandlades endast inom ett särskilt fastställt _ lokalportoområde. Därjämte
erfordrades, såsom förut anförts, att definitionen a lokalförsändelse
i viss mån omformulerades, för att därav måtte tydligt framgå, att samtliga
de försändelser, vilka dittills behandlats såsom lokalförsändelser, skulle
taxeras efter lokalportotariff.

Det av generalpoststyrelsen med i huvudsak nu återgivna motivering avgivna
förslaget till ändrad bestämning av begreppet lokalförsändelse, framlades
av Kungl. Maj:t för 1917 års riksdag genom proposition nr 180, vilken,
tillstyrkt av bevillningsutskottet, blev av riksdagen bifallen. Enligt
detta beslut gäller alltjämt, att de särskilda avgifter, som stadgats eller
kunna komma att stadgas för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser,
skola gälla beträffande försändelse, som inlämnas å fast postanstalt eller
som dit inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller
genom postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje
och vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å
samma ort tillstädes adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare, ävensom
beträffande försändelse, som postbehandlas allenast inom särskilt lokalportoområde,
som Kungl. Maj:t må kunna för viss ort fastställa.

Såsom ett led i de under kristiden upprepade gånger vidtagna höjningarna
av de inrikes postavgifterna upphävdes från och med den 1 juli 1920 det
särskilda lokalportot. I motion vid 1921 års riksdag väcktes förslag om
återinförande av lokalporto, men motionen föranledde, i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan (bet. nr 56), icke någon riksdagens åtgärd.

Motionerna.

Utlåtande av
generalpoststyrelsen.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Förslag i nämnda hänseende framställdes även i motion vid 1922 års riksdag.
Detta förslag tillstyrktes av bevillningsutskottet i betänkande nr 36,
däri utskottet under erinran att 1917 års bestämmelse om innebörden
av beteckningen lokalbefordran skulle komma att lända till efterrättelse —
gjorde bland annat följande uttalande:

»Inom utskottet har anmärkts, att för landsbygden nämnda bestämmelses
K,f.™pni0ng visat sig förenad med vissa olägenheter. Särskilt har fram u

att brev, som inlämnades å en postanstalt på landet

och tillställdes adressaten genom lantbrevbärare, icke kunde behandlas såsom
lokalpost, även om den sträcka, som befordran med brevbärare omfattade,
vore mycket kort. Vidare har inom utskottet påpekats, att vid postbefordran
mellan stader och till desamma hörande förstäder bestämmelserna om lokalpost
icke tillämpats i vissa fall. Utskottet har ansett vad sålunda anförts
J.?ra..1''ar^. beaktande och har därför velat fästa uppmärksamheten på omformarna
förhållanden och uttala önskan, att Kungl. Majrt ville taga under
oyerva-gande frågan, huruvida och på vad sätt berörda intressen må kunna
bättre an nu tillgodoses, samt att Kungl. Maj:t måtte, därest förhållandena
linnas därtill föranleda, för riksdagen framlägga förslag till ändring av ovan
atergivna bestämmelse.»

Riksdagen fattade beslut i enlighet med vad utskottet hemställt, men först
efter gemensam omröstning, vårföre bevillningsutskottets nyss återgivna uttalande
icke inflöt i riksdagens till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse i ämnet.

I de föreliggande motionerna hava nu förslag framställts om ändring av
de allmänna bestämmelserna rörande lokalbefordran av post, i syfte att
landsbygden skulle i större utsträckning än vad för närvarande är fallet
komma i åtnjutande av de förmåner, lokalportot medför. I den av herrar
Andersson i Rasjön och Björling väckta motionen har särskilt åberopats
1922 års bevillningsutskotts ovan återgivna uttalande.

I fråga om motiveringen i övrigt för de föreliggande förslagen får utskottet
hänvisa till motionerna.

För erhållande av erforderlig utredning i frågan har bevillningsutskottet
i grundlagsenlig ordning begärt, att generalpoststyrelsen måtte
till utskottet avgiva yttrande i anledning av motionerna. I det yttrande,
som till följd härav kommit utskottet tillhanda och vilket i avtryck
såsom bilaga åtföljer detta betänkande, har generalpoststyrelsen bland
annat meddelat, att den fråga, som i motionerna avhandlas, ofta varit under
övervägande, samt vidare redogjort för de svårigheter, som möta vid försök
att ordna frågan på ett tillfredsställande sätt. Generalpoststyrelsen har
med stöd av sålunda och i övrigt lämnad utredning förklarat sig icke
kunna förorda, att riksdagen beslutade i överensstämmelse med någondera
av de ifrågavarande motionerna, och icke heller kunna utan en grundlig
utredning angående alla på frågan inverkande omständigheter framlägga
något förslag i ämnet.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 5

I likhet med 1922 års bevillningsutskott har utskottet funnit de gällande
bestämmelserna om innebörden av beteckningen lokalbefordran i tillämpningen
bliva för landsbygdens del förenade med vissa olägenheter. Genom
vad generalpoststyrelsen i sitt yttrande anfört har utskottet emellertid
funnit ådagalagt, att de ändringar i bestämmelserna, som i motionerna
föreslagits eller antytts, icke äro tillfredsställande, och förslag till någon
annan lösning av frågan har generalpoststyrelsen, såsom nämnts, icke
framlagt.

Något förslag i motionernas syfte, som skulle kunna av utskottet förordas,
har följaktligen icke förelegat.

Utskottet har icke heller velat tillstyrka riksdagen att påkalla ytterligare
utredning i den synbarligen mycket svårlösta frågan om de lämpliga
gränserna för lokalportots tillämplighet, särskilt som det synts utskottet
tvivelaktigt, huruvida ett lägre lokalporto bör allt framgent bibehållas. -Därest i en framtid förutsättningarna för införande av ett gemensamt
riksporto för alla inrikes brev komma att föreligga, tala nämligen härför
enligt utskottets mening goda skäl, om än utskottet icke velat härom nu
göra något bestämt uttalande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionen 11:84 av herrar Andersson i Rasjön
och Björling, angående ändring av gällande bestämmelser
rörande lokalbefordran av post, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; och

2) att motionen 11:220 av herr Johansson i Brånalt,
om ändring av gällande bestämmelser rörande porto
för lokalpost, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1925.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Röing, Wohlin, Rune, Boman, Pers, Boren, Johan Bergman, Jönsson
i Boa, Olsson i Ramsta, Johansson i Kullersta, I.ithander, Bengtsson i Kullen,
Lövgren i Nyborg, Björnsson, Heyman, Alexis Björkman, Björklund, Granath
och Nilsson i Hörby.

Utskottet/

yttrande.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Bilaga.

Till riksdagens bevillningsutskott.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 sistlidna januari har bevillningsutskottet
anhållit om generalpoststyrelsens yttrande över två inom andra
kammaren väckta motioner, angående ändring av gällande bestämmelser
rörande lokalbefordran av post; och sedan Kungl. Maj:t numera anbefallt
generalpoststyrelsen att skyndsamt avgiva och till Eder överlämna
det sålunda begärda yttrandet, får generalpoststyrelsen härigenom anföra
följande.

Frågan om sådan ändring beträffande lokalpcrtots användning, att de
därmed förenade fördelarna skulle i större utsträckning än vad nu är
fallet komma även landsbygdens befolkning till godo, har ofta varit under
övervägande. Härvid har man i första hand tänkt på de försändelser,
som utdelas genom brevbärare. Vid den utredning, som generalpoststyrelsen
under år 1916 verkställde i samband med tillkomsten av nuvarande
bestämmelser i ämnet, undersöktes också möjligheten av att giva begreppet
lokalförsändelse en sådan innebörd, att befordran med lantbrevbärare
icke skulle i och för sig beröva en försändelse karaktären av lokalförsändelse.
En dylik ändring beräknades då tillskynda postverket en inkomstminskning
av omkring 75 å 80 tusen kronor per år. Men även om
den ekonomiska sidan av saken icke anses böra vara avgörande, möter
det dock vissa svårigheter att ordna frågan på ett tillfredsställande sätt.

Särskilt skulle en sålunda utsträckt rätt till användande av lokalportot
komma att verka synnerligen ojämnt, i det att två nära varandra liggande
orter, vilkas postförbindelse vore ordnad på annat sätt än genom lantbrevbäring,
icke finge begagna sig av lokalporto, under det att, i fall då
lantbrevbäring funnes, två på flera mils avstånd från varandra belägna
orter skulle erhålla ifrågavarande förmån. Att dylika förhållanden, vilka
ofta skulle synas allmänheten oförståeliga, icke kunna undvikas är ett
av de skäl, varför generalpoststyrelsen hittills icke ansett sig böra föreslå
lokalporto för försändelse, som behandlas av lantbrevbärare.

Härtill kommer att det är svårt att finna en definition, som inrymmer
de fall, i vilka man anser, att lokalportot bör få komma till användning,
men samtidigt utesluter alla andra fall. Det gäller naturligtvis också att
få en sådan formulering, att möjlighet till misstolkning icke föreligger.
När exempelvis i en av de föreliggande motionerna föreslås, att lokalportot
skulle gälla för »försändelse som behandlas allenast av en fast postanstalt
eller ock endast av lantbrevbärare», har man förbisett det sätt,
varpå försändelsen inkommer till den fasta postanstalten. Om en försändelse
i ångbåtsbrevlåda inkommer till Stockholm för att där utdelas,
blir försändelsen visserligen behandlad vid endast en fast postanstalt, men
försändelsen kan vara nedlagd i brevlådan vid ångbåtens avgång från
Visby eller Norrtälje. Och skulle man draga ut konsekvenserna, kunde
alla "brev, som nedlagts i brevlåda å tåg och intill ankomsten till adresspostanstalten
behandlats endast inom postkupé, också draga lokalporto.
I den andra motionen talas icke om fast postanstalt, vadan den senare
tolkningen icke skulle kunna inläggas i den där använda formuleringen.

När önskemål framställas om lokalporto för post, som behandlas av
lantbrevbärare, avses nog i allmänhet dels post, som inlämnas å en postanstalt
och därifrån utdelas av lantbrevbärare, vilken inom ett jämförelse -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

vis begränsat område fungerar ungefär såsom en vanlig brevbärare, dels
ock i motsatt riktning post, som avlämnas till lantbrevbärare för att utdelas
under färden eller genom den postanstalt, från vilken lantbärare
utgår. Emellertid finnas lantbrevbäringslinjer, som äro flera, ända till
10 mil långa, varjämte det i stor utsträckning förekommer att lantbrevbäraren,
vilken ofta är åkande, fungerar såsom postförare mellan två eller
flera postanstalter. Detta medför vissa komplikationer, och att föreskriva,
att lokalportot skall gälla endast när lantbrevbäraren angör en postanstalt
lärer väl icke vara rättvist. Befintligheten eller inrättandet av en
poststation, som vore till nytta endast för ett visst område av linjen, skulle
då beröva alla korrespondenter förmånen av lokalporto med deras huvudort.
Men även om man förutsätter att all lantbrevbäring skulle berättiga
till lokalporto, uppstå vissa ojämnheter, för att icke säga oformligheter, vilket
bäst torde åskådliggöras genom ett par exempel. De å bär nedan uppritade
linjer med röda bokstäver (i trycket satta med fetstil) utmärkta punkterna
markera postanstalter, övriga punkter däremot orter utan postanstalter.
För enkelhetens skull antages, att befordringen å hela linjerna
verkställes genom lantbrevbärare.

Exempel 1.

A B E C ED

X- X -1--— X-1-X

Mellan A och B skulle naturligtvis lokalporto icke gälla lika litet som''
mellan B och C samt C och D, enär breven vore behandlade vid två postanstalter.
Däremot skulle ett brev, som av lantbrevbäraren mottages i E
— kanske på ringa avstånd från B — och är avsett att genom lantbrevbärare
tillställas adressaten i det D närbelägna F draga lokalporto, enär
brevet behandlas endast vid en postanstalt nämligen C. Inrättades en
poststation å någon ort mellan C och F, skulle F förlora icke blott förmånen
av lokalporto med E utan även förmånen av dylikt porto i förhållande
till C.

Exempel 2.

Å denna s. k. ringlinje befordras posten av lantbrevbärare, som utgår
från A för att över B, C och D återvända till A. Ett i A inlämnat för
utdelning i E avsett brev komme att draga lokalporto, varemot dylikt
porto icke komme att gälla från E till A, eftersom försändelsen i detta
fall måste befordras över B, C och D. Mellan A och F bleve förhållandet
det motsatta, d. v. s. lokalporto från F till A, men icke från A till F.
I enahanda ställning till B, C och D komme mellan dessa postanstalter
belägna orter. Å vissa ringlinjer färdas lantbrevbäraren olika veckoturer
i olika riktning, d. v. s. varannan tur A—B—C—D—A och varannan

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

A—D—C—B—A. Portot bleve då olika under skilda veckoturer. Sådana
oformligheter, som de nu påpekade, måste naturligtvis förhindras.
Man kunde då tänka sig, att hela ringlinjen betraktades såsom ett lokalportoområde.
Den förmån, som allmänheten härmed vunne, skulle emellertid
bortfalla, så snart förhållandena i orten— t. ex. nya vägar — påkallade
omläggning av de postala förbindelserna.

I här ovan angivna exempel har såsom ovan sagts förutsatts, att postföringen
å linjerna ombesörjas av lantbrevbärare. Hade däremot befordringen
mellan t. ex. B och C i första exemplet verkställts av vanlig
postförare (s. k. kärrpost) eller med gående bud, som icke vore lantbrevbärare,
hade — under förutsättning att lokalportorätten utsträcktes att
gälla försändelser behandlade av lantbrevbärare — en korrespondent i E
icke åtnjutit lokalporto vare sig med C eller orter där bortom. Den allmänhet,
som är bosatt vid vanlig postföringslinje, har dock möjlighet att
begagna sig av lösväska med närmaste postanstalt eller att få sin post
utsänd med postföraren även utan användande av lösväska. Det synes
generalpoststyrelsen som skulle korrespondent även i dessa fall kunna
göra anspråk på att i förbindelsen med sin postanstalt få begagna sig av
lokalportot.

Med hänsyn till alla de omständigheter, som enligt vad ovan sagts påverka
frågan om en ändring av bestämmelserna angående portot för lokalpost,
anser sig generalpoststyrelsen icke kunna förorda, att riksdagen
beslutar i överensstämmelse med någon av de föreliggande motionerna.
Styrelsen finner emellertid motionernas syfte behjärtansvärt, men kan
icke utan en grundlig utredning angående alla på frågan inverkande omständigheter
framlägga något förslag i ämnet. Säkerligen komme en
sådan utredning att ytterligare påvisa svårigheten av att uppställa en
allmän, för varje särskilt fall giltig regel. Styrelsen tillåter sig emellertid
ifrågasätta, huruvida icke riksdagen kunde finna lämpligt bemyndiga
Kung!. Maj:t att bestämma i vilka fall av riksdagen beslutat lokalporto
må komma till användning. Genom rätten att fastställa särskilda
lokalportoområden äger Kungl. Maj:t redan nu vidsträckt befogenhet i
förevarande hänseende, och genom överlåtandet åt Kungl. Maj:t att avgöra
denna fråga i dess helhet skulle säkerligen vinnas större smidighet,
i det att av särskilda förhållanden påkallade ändringar eller undantagsbestämmelser
skulle kunna åstadkommas lättare än när frågorna måste
underställas riksdagens prövning.

Generalpoststyrelsen skall icke underlåta att med beaktande av motionernas
syfte verkställa en utredning i föreliggande fråga, men såsom
av det här ovan sagda torde framgå, måste en dylik utredning bliva mycket
omfattande. Det är nämligen nödvändigt att höra vederbörande postmyndigheter
angående de konsekvenser, eu bestämmelse i den ena eller
andra riktningen kan komma att medföra med hänsyn till de särskilda
orternas lokala förhållanden. En sådan utredning kan icke nu medhinnas,
men när densamma slutförts, skall generalpoststyrelsen ingå till Kung],
Maj:t med den framställning, vartill utredningen kan giva anledning.
Därest Kungl. Maj:t då ägde riksdagens bemyndigande att besluta i
frågan, kunde måhända redan under innevarande år vidtagas vissa ändringar
av gällande bestämmelser rörande lokalbefordran av post.

Stockholm den 6 februari 1925.

Kungl. Generalpoststyrelsen.

JULIUS JUHLIN.

GUNNAR LAGER. / Grapc_

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 192.V